Now look at me


Sista dagen av Liber-Lag. Inom någon vecka kommer den officiella dokumentationen på hemsidan. Googla och hitta dit. Dagen har varit om akustik och bevarandeaspekter på bibliotekssamlingar. Intressant, relevant, och dokumenterat genom presentationerna.

Britter. Man slutar aldrig att häpna över deras retoriska förmåga. Presentation av Oxfords boklager i saltgruva (you’ve just gotta love such a place, I actually want one of my own) och i lagerbyggnad, å det är både spännande och intressant. Anledningen till att de flyttat ut delar av boksamlingen var dels trångboddhet och behov att utveckla nuvarande lokalen och universitets utåtriktade verksamhet. I flytten av 2,5 miljoner böcker hittat man dessutom 2 500 böcker som tidigare varit försvunna.

Okej, nu då. Vad kan man göra i Oxford om man blir av med en del av böckerna? En stad där ”you can’t even pollish your shoes without asking three committes and the Heritage Foundation, and afterwords they say ‘nah, we shouldn’t have let you done that at all'”. I ett hus looking like it was made of prince Harrys tweed. Men drivkrafter finns. Brandosäkert, stölder och dålig arbetsmiljö. Sammanfattar med att, jo det blev ganska fint och bra. Men nu har jag fått så många bibliotek beskrivna att jag inte kan hålla isär dem. 

En annan intressant sak från dagen var att Netherlands insitute for sound and vision har en samling med ”lost sounds”. Det vill säga inspelningar av ångmaskiner, hästdroskor och andra vardagsljud vi inte hör längre. Detta och andra arkiv ligger under jord. Eller snarare under vatten. Vi pratar om Holland. Argumentet var att fasaderna är det dyraste på en byggnad (sic!). Genom att gräva ett hål, eller snarare anlägga en bassäng, pumpa ut vattnet, anlägga grunden och gjuta så bygger man arkivet. Och sparar pengar. Och yta. Som kan fortsätta vara park. Institutet i Rotterdam är helt klart värt ett besök.

Kan inte undanhålla er nedanstående. Även som jag redan tweetat om det. Först Old spices legendariska Superbowl-reklam. Sen Young Brighams rip-off. Mycket nöje.



Projektils vinnande koncept.


I Tjeckien är kaffet svagt. Min farmor sa alltid att svagt kaffe är grunden till alla folksjukdomar. Jag tror henne. Det leder i varje fall till minskad uppmärksamhet vid dagens nionde föreläsning. Om det nationella tekniska biblioteket. Fint och bra. Blir nog mest en kavalkad av bilder.

Tävlingen om biblioteket avgjordes år 2000. Sen blev det finanskris, och man fick vänta. Och banta. Sen byggde man. Det stod klart för tre år sedan. Det som framförallt känns bra är att man inte har bantat bort konstnärlig utsmyckning, roliga skyltar och de bärande grunderna i biblioteket. För det här är riktigt riktigt bra. Ska försöka sammanfatta nedan.

1. I bottenvåningen finns det fyra entréer. Leder in till en allmän yta. Här finns konferenscenter, utställningshall, café, bokhandel, stadsdelsbibliotek och entrén till själva huvudbiblioteket (bevakad av säkerhetsvakt, larmbågar och hela faderullan). Har lyckats med att skapa en byggnad som är en aktiv del av sin omgivning. Som innehåller funktioner som är intressanta för många. Som går att röra sig igenom. Som försöker att vara både ute och inne samtidigt. Och man har lyckats väl.

2. Byggnaden utstrålar lekfullhet och tolerans. Roliga små skyltar (se inobis twitterflöde för exempel). Fin konstnärlig utsmyckning etc.

3. Det finns en stor rikedom av studie- och arbetplatser. Tysta salar, grupparbetsplatser, datorarbetsplatser för parvisa studier, ”raritetssalar”, mjuka låga salar, undervisningssalar etc. Bra och väl genomarbetat.

4. Byggnaden försöker bryta mot det gamla kommunistiska hierarkiska systemet. Bibliotekarierna ska arbeta ute bland besökarna (finns i varje fall möjlighet, även om ”back office är rätt stort). Alla är välkomna in och det är tillåtet att möblera om och röra sig fritt.

Sammanfattar det med att detta är en av de bästa biblioteks-/studiemiljöerna jag sett. Även om klimatet inomhus både var varmt och kvalmigt. Men så blir det väl med självdrag…. (det är f.ö. väldigt varmt överallt inomhus i Tjeckien, undrar varför?)



Freiburg, Strasbourg och Köpenhamn

Freiburg är intressant. Min värderade kollega Erik Berg kan säkert producera ett inlägg om denna sydtyska stad vid tillfälle. Den är intressant ur många bemärkelser. Framförallt med sin tydliga miljöprägel. Freiburg var första stad i Tyskland med fler än 100 000 invånare (230 000 idag) att få en borgmästare från Die Grüne. Skedde i början av 90-talet. Därefter har man gjort en hel del för att bli den ”grönaste” kunskapsstaden i landet. Bl.a. fattade man beslut 1992 om att inte ge bygglov till några projekt som inte är ”lågenergi”-byggnader. Och från 2015 ska centrala Freiburg bara vara tillgängligt för fotgängare. Och cyklister. Och bussar. Och ambulanser. Kanske Taxi. Ja, ni fattar vad jag menar.

Hur som haver. I stan finns ett universitet. Bildat 1457 med 23 000 studenter och 6 500 anställda. Har ett stort bibliotek, ett av de största i Tyskland, men man befann sig i en byggnad från 1978. Kass. Fasaden trillade av. Energikostnader var mer än 10 miljoner Euro per år. För få arbetsplatser. Byggd efter dåtidens krav etc. Dags att tänka nytt.

Det gör man. Sonika klär man in den gamla byggnaden i ett nytt skal. Källarvåningarna (med boklagren) och de nedre våningarna behålls. Förändras, men rivs inte. Det gör man med de övre. Och ny fasad. Fast det skrev jag visst. Man har fyra tydliga mål med projektet:

1. Reducera energiförbrukningen med 65% visavi den tidigare byggnaden
2. Öppet 24/7, mer självservice.
3. Mångfald av lärandemiljöer
4. Modern ICT-infrastruktur.

Det man visade upp verkar kunna motsvara dessa krav. 1 200 indivudella arbetsplatser. 500 grupparbetsplatser. Större del ”privata” platser än vad vi kanske tänker oss i Sverige. Å sen ska bibliotekspersonalen sitta i öppet landskap. På översta våningen. Det kanske vi kan tänka oss i Sverige. Översta våningen alltså, men inte landskap… Byggnaden ska stå klar 2014



I Strasbourg gör man tvärtom. Behåller skalet och blåser ur innanmätet. Biblioteket har en spännande historia. Grundades i slutet av 1800-talet. Var då tyskt, ett kejserligt bibliotek. Blev franskt som ett resultat av första världskrigets slut. Men fortfarande är denna bikulturella identitet viktig (föredragaren kallar det för ”multikulturelt” men multi implicerar fler än två för mig).

Strunt samma. Kåken är från 1895. På 1950-talet blåste man bort det gamla tyska arvet. Stuckaturer, vägmålningar, ornamentik. Rubbet. Kan inte säga att det tyska arbet stod så högt i kurs just då. När man nu stod inför en modernisering fanns det inte så mycket av det gamla att bevara. Istället sopar man ut innanmätet. Fasaden och kupolen är skyddade ”by law”. Men resten.


Via en gyllene bur tar man sig in i det nya biblioteket där tanken är att allt ska vara öppet och att aktiviteten ska synar för alla. Kan nog bli bra. När det är klart. 2014. Då har det kostat 61 miljoner Euro. Men då finns det nya bjälklag. Och sprinklers. Kommer ta längre tid än den två minuter man beräknat att byggnaden skulle bli övertänd på idag.

För att kunna genomföra projektet har man flyttat på 50 km böcker. Snart ska man flytta tillbaka dem igen. Plötsligt känns den tråkigaste PRAO jag haft, slipa bort limrester från skor på AGE, rolig.


Slutligen kort om den svarta diamanten i Köpenhamn. Samma år som tävlingen utlystes, 1993, föddes Internet. Kanske. Eller, beror på vem man frågar. Men typ det året. Man byggde alltså ett nytt kungligt bibliotek utan att kunna överblicka konsekvenserna av den digitala revolutionen. Men det skulle finnas en biblioteksdel öppen 9-21, och en kulturell del öppen 8-23. Och så skulle det vara flexibelt.

Ävensom biblioteket är tämligen traditionellt även idag, så har man förändrat det en hel del under de gångna åren. De digitala samlingarna och det digitala stödet har ökat. Brutalt. Forskningsplatserna har reducerats till förmån för studentarbetsplatser. Och studenterna har kommit. Även om de har intagit tämligen tysta enskilda platser, så är de här. Och det är bra. Betyder att man kunnat omvandla en struktur till något som kan vara fortsatt nyttigt.

En sak till är viktig att nämna. Initiativet StudentsOnly! En ”klubb” för studenter där man bjuds in till gratis, eller kraftigt rabatterade arrangemang i regi av Det Kongelige Bibliotek. Kan vara föreläsningar, föreställningar eller andra arrangemang. En gång om året ordnar man ett kalas, där 2 500 studenter bjuds på en helafton på biblioteket. Brukar bli slutsålt på nolltid. Och kul. Enligt bibliotekschefen.

Un polo culturale a Modena


Det verkar som om varenda överbibliotekarie som gått i pension blir ”library consultant” för att få hänga i ett tag till. Inget fel med det. De bibliotekskonsulter jag hört tala har haft mycket klokskap att komma med. Så även den italienske herren med böljande hår. Slängig halsduk inomhus. Känns trygg. Fnittrar åt sina egna skämt. Men visar en väldigt spännande utveckling.

Bakgrund. Modena. Italien. Eftersom jag aldrig varit i Italien är Modena en blind fläck. Kan inte ens kolla på en karta vart det ligger. Men någonstans. I Italien. Här finns ett gammalt sjukhus. Etablerat på 1700-talet. 1753 säger anteckningarna. Del av den gamla stadskärnan. Ombyggt i omgångar. Moderniserat. Men inte så farligt. 2005 flyttade sjukhuset ut. Nybygge någon annanstans. Kan anta 1000 gånger funktionellare. Så stan har ett sjukhus över. Vad göra? Högskola? Inkubator? Eller nått annat.

Det blev nått annat. I Santagostino, som byggnaden kallas, ska etableras ett kulturhus. Det är nu det blir intressant. Här ska man:

1. Lyfta samman två bibliotek, ett, även det, från 1700 talet och ett från mitten av artonhundra, till att samsas under ett tag. Det äldsta har fokus på humaniora, den yngre konst och arkitektur.

2. Sen ska man få en ny plats för utställningar. Konst och annat. Både aktivt och passivt. Event och konserter. Allt.

3. Hit ska också universitetets center för foto och film flytta. Liksom centret för utländska språk (här var det lite oklart om det rörde sig om kunskap i utländska språk, som Modarnesarna (eller vad de nu kan heta) ska lära sig. Eller om det rör sig om utomitalienska studenter som vill lära sig italienska. Vet inte. Utländska var det i varje fall.

4. Man fyller oxå upp på med konstundervisningen och boende för gästforskare.

5. Slutligen slänger man in en del kommersiella och service ytor. Vet inte exakt vad de tänkt att de ska innehålla för typ av verksamhet. Ska försöka hugga Alessandro under kvällens bankett. Eller så får min vapenbroder göra det. Han undrade oxå något. Undrar vad det var.

Summa summarum får man en väldigt spännande kvarter. Tänk vad intressant med två bibliotek fyllda med gamla handskrifter och bilderböcker om hus. Och så parar man detta med centret för film och foto. Och har konstisarna nära. Och har en utställningsyta. Och, nej det hade man inte, lite digital kompetens. Aaaahhh, men det har jag ju lärt mig att sånt finns inom biblioteken. Så då var det klart.

När kulturcentret står klart om 3-4 år (det är en historisk byggnad, skrev jag det? Gör det hela lite besvärligt) kanske det kan vara dags för mig att åka till Italien. Om inte förr.

Kan oxå konkludera att förmiddagens föreläsningar om hållbart byggande – fokus på energi – gav två lärdommar:

1. I resten av Europa är man ungefär på den nivå som vi var i Skandinavien på 70-talet. Nästan. Kanske inte rörande frågor om systemtänkande, energiproduktion och kyla. Men det var fint sammanfattat och tillvänt en auditorium fyllt av bibliotekarier (fördomar!)

2. Ett fördrag på tjeckiska, tolkat till engelska och med obegripliga slajdar, även de på tjeckiska, och som avhandlar renoveringen och värmesystemet på Nationalteatern inte bara var spirituellt upplyftande. Ungefär lika begripligt och underhållande som spex på finska.

Spridda skurar

Fokus på bibliotek. Man lär sig en massa. Till exempel att det saknas digitala bibliotekarier. Eller att den brittiska regeringen vill öppna ”högre utbildnings marknaden” för externa aktörer. Och att man kan heta Bulpitt i efternamn utan att någon endaste i auditoriet skrattar åt en. Eller kanske en som smålog. Nedan följer högt och lågt, intressant och ointressant, en massa som jag plitat ner. Osorterat.

På Stanford utvecklade man en kurs i Artificiell Intelligens med stöd av Google Foundation. Kursen gavs på nätet. Första vändan lockade 200 000 studenter, av vilka 35 000 fullföljde och klarade examen. Fick diplom. Stödjer trenden att studenter själva vill välja när och hur de studerar. Fast det gäller inte fullt ut i Korea, där de från 2015 avser att ersätta alla böcker i hela skolsystemet med e-böcker och läsplattor.

Nästa steg i utvecklingen från det klassiska universitetsbiblioteket via Learning Centret går nu mot Super convergence, där man skapar en plats som ger studenten all service som den behöver under sina studier. Flexibel och lokalt anpassad, men med fokus på informationsspridning och -värdering. Det senare fullständigt nödvändigt för den uppväxande Google-generationen. Eller digital natives om man så vill.

Hela e-boksdiskussionen är het. Förlagen håller emot. TJänar mer pengar än någonsin. Biblioteken tycker att de borde vara billigare. Särskilt om man betänker att alla böcker idag börjar i digital form (undantaget Guillous alster)

I Storbritannien har man mätt sambandet mellan höga betyg och användande av bibliotek och deras resurser. Föga förvånande fann man att de som ofta loggade in på bibliotekssystemen och lånade böcker ofta hade höga betyg. Eller så betyder det att aktiva studenter får höga betyg. Man är något konfunderad själva. Kan man säga att så är fallet eller inte. Här på konferensen verkar de flesta tycka att det nog är så. Inte heller så förvånande.

Det finns idag 25 400 vetenskapliga peer-reviwed tidskrifter. Tryckta alltså. Därtill finns 7 311 Open Access (bara tillgängliga on-line) tidskrifter, men de har inte lika hög status. Än. Sen verkar lösningen finnas i Bryssel. Inte på att öka statusen. Utan genom att säga att den forskning som finansieras av EU-medborgarnas skattemedel ska föras tillbaka till dem utan kostnad. Open Access alltså. Tro’t när man ser det. Just det. I gammel media, de tryckta, publiceras årligen 1,5 miljoner artiklar. Det är jättemånga om någon undrade.

Erik Berg invald i styrelsen för Sveriges Byggemenskaper


Inobis medarbetare Erik Berg tog vid helgen plats i styrelsen för Sveriges Byggemenskaper. En Byggemenskap är enkelt uttryckt en grupp människor som i egen regi och utifrån sina egna ambitioner tillsammans planerar, låter bygga och använder en byggnad.

Byggemenskaper representerar en ny typ av engagerad och idéburen beställare på den svenska byggmarknaden som kan bidra till ett snabbare innovationstempo i bostadsbyggandet. Konceptet har vuxit fram i Tyskland där det idag har nått stor spridning och bidragit till sänkta bostadspriser, en varierad urban bebyggelse och en utveckling av nya boendeformer.

Den Svenska föreningen för Byggemenskaper organiserar svenska byggemenskapsprojekt under ett gemensamt paraply, samlar, utvecklar och förmedlar kunskap om byggemenskaper och utgör även en plattform för alla som har intresse av att utveckla byggemenskapens idé.

Erik Berg har skrivit mer om byggemenskaper här.

Övriga ledamöter i styrelsen för sveriges byggemenskaper är: Staffan Schartner, Anna Lethagen, Karin Saler, Ola Broms Wessel, Emma Jonsteg, Nils Söderlund, Karin Telldén, Elveliina Hafvenstein Säteri, Maria Block och Sofia Eriksson.

Re-thinking library


Helle Juul, Juul+Frost, pratar länge, engagerat och initierat om framtidens campus och bibliotek. Staden. Campus. Plug in, plug out. 24/7, böcker i bakgrunden och under grunden. Men kvar. Öppet. Holistiskt. Diversitet som norm. Studenter och samhälle. Bibliotekarien i ett nytt sammanhang. Men hon missar forskaren. Varför ska forskaren gå till biblioteket nu när nästan allt material finns att tillgå digitalt.  Vad ska forskaren, alla fall merparten av dem, med biblioteket till? Och varför ska forskaren vara på campus överhuvudtaget?

Förr var svaret enkelt; informationen som fanns lagrat på biblioteket. Ju större bibliotek ju bättre. Nära och tillgängligt. Kollegor och handledning. Sökte sig som flugor till en sockerbit. Tillgången till det senaste tryckta materialet, och arkiven, kombinerat med ett extensivt resande runt i världen, gjorde nya framsteg möjliga. Men nu? Vad lockar? Finansiering? Infrastruktur och arbetsrum? Närmsta kollegorna och labbet. Why oh why ska de vara här?

Helle beskriver beskriver att framtidens universitetsbibliotek behöver ge svar på vad:

1. Creating knowledge
2. Consuming knowledge
3. Communicating knowledge

…betyder/är. 

Jag tror att det är den sista punkten riskerar att bli tungjobbad när forskarna lämnat biblioteket. I alla fall till viss del. Förr möttes man här. Visade öppet vad man sysslade med, det fanns möjlighet att komma i samspråk med fler än de man normalt lunchade/fikade med. Kanske inte över fakultetsgränser, men väl över ämnesgränserna. Då och då kanske man till och med kunde samspråka med en student. Hjälpa. Eller intressera, månne en framtida kollega? Ibland kanske man såg någon människa från utsidan. Inte så ofta. Men ibland.

Nu sitter forskaren  instängd på sitt rum (obs, grov generalisering). Kommunicerar digitalt med kollegor över hela världen. Som förstår det smala smala område man själv är specialiserad inom. Man behöver inte förklara för klåpare vad det är man gör. Skönt. Då kan man ju vara mer effektiv. Komma längre. För intryck stör den väg man slagit in på.

Universitetet ska närma sig näringslivet. Risken finns att forskarna kan få lukrativa erbjdande därifrån. Kanske inte historikerna, men naturvetarna, ekonomerna, psykologerna, samhällsvetarna… Ett nytt arbetsrum i ett nytt sammanhang, andra kollegor. Men ingen interaktion. Eller ingen som stör, man kan försjunka. Campus har dränerats, urvattnats och forskaren går miste om den kringliggande kompetensen. Frågorna. De nya infallsvinklarna. Från helt andra håll.

Frågan är akut. Varför behövs campus för forskarna? Vad gör att det är bättre för en forskare att tillbringa sina dagar på campus än någon annanstans? Svaret skulle kunna vara mötet. Med kollegor från andra områden, studenter, samhälle, näringsliv. Som leder till nya infallsvinklar och upptäckter. 

Biblioteken i sin nya form, kunskaps- och interaktionsnoden, kan vara ett av av platserna som dessa möten sker. Men hur ska vi forskarna dit? Vad gör universiteten för att skapa arbetssätt och fysiska strukturer som gör att campus även om 100 år (nåja) är dynamiska platser för kunskapsproduktion, -konsumtion och -kommunikation där, förutom studenter, samhälle och näringsliv, även forskarna är aktiva aktörer.  

Kring detta gav Helle Juul inget svar. But yet is more to come!

Pragsk läslustan och revolt


Jag gillar Stora Saluhallen. Jättemycket. Lukta, handla, vara. Men säg att det inte gick att ha den kvar.  Eller snarare att det inte gick att bedriva mathandel här. Utdömt, otjänlig. Vad gör man då? River, bygger handelspalats. Cos-butik? Ett hotell till med ännu mer hängande pool? Eller nått vettigt (-are)? Nått som faktiskt tillför stan en bra funktion på en bra plats.

För erkänn nu. Visst är det rätt bra med stadsbiblioteket i Brunnsparken. Kan det inte få ligga kvar där? I alla fall till en del.  Befinner mig i Prag. Konferens om universitets- och forskningsbibliotek. Har inte dragit igång riktigt, började med studiebesök nu på förmiddagen.  Jag var på ett av Prags fyrtiotvå stadsdelsbibliotek. Inte mycket att yvas över.  Förutom just detta med saluhallen.

För det är där det ligger.  Gammal saluhall. Kass. Häftigare med centrala köpcentrum i det postkommunistiska Tjeckien. Saluhallen stängdes. Men revs inte. Istället la man in ett bjälklag till. På bottenvåningen ligger en supermarket. En våning upp, men en relativt blygsam entré ligger stadsdelsbiblioteket, mitt i stan, kopplad till gatan och med en intensiv å utåtriktad verksamhet.  120 000 besök om året. Internetkurser för de gamle, skol- och barnverksamhet en masse. 

Specialiserad på science fiction litteratur. Här finns en nyckel. Boken är central i Tjeckien. Längs paradgatan Václavsksé námesti räknar jag inte färre än tre enorma boklådor. Att läsa för barn, skolverksamhet, biblioteket mitt i byn, lättillgängligt, tillhandahålla de böcker, som sci-fi, som gör att läslusten växer är ett effektivt sätt att få en läsande befolkning. Enkelt och begåvat. Helt tvärtemot Sveriges biblioteksinköpspolicy på 70 och 80-talen, där Enid Blyton, Asterix och Barnen Hedenhös var litteratur non grata, fast det var detta som vi alla ville läsa. 

Kul är även verksamheten kallad ”en natt på biblioteket”. Barn bjuds in att sova över tillsammans med bibliotekarierna på biblioteket. Man läser sagor, spelar teater, leker o smyger runt. Men man sover inte så mycket. Det hinner man inte liksom. Sen är det frukost som biblioteket bjuder på. Eller schh, det får man inte säga högt. Ty EU:s livsmedelshanteringsregler gör att man egentligen inte får bjuda på frukosten. Så det gör man i smyg.

Kort är det en plats som vill bidra till ökad läslust, som vill visa barn att bibblan inte bara där en plats för tystnad och dammiga böcker, och som säger att det ibland är helt rätt att bryta en och annan regel. I vart fall om den är för puckad. Som en homage de de gamla revolutionära dragen som genomsyrar den här byn. 

Att resa genom landet


Urbanisering. Ordet känns aldrig så påtagligt som när man åker bilvägen genom landet för att nå påskfjällen. I bil, inte på kvast. 

Först Tösse. Jag vet inte om det är någon mer än jag som ser den. Den stora stenkåken mitt emot kyrkan, precis efter att Västergötland övergått i Dalsland. Tror jag.
Landskapen verkade åsättas större betydelse i fröken Marys undervisning på åttiotalet än vad som återspeglas i Trafikverkets skyltprogram.  

I varje fall. Stenhus i Tösse. Ett spekulationsbygge från artonhundratal. Grosshandlaren trodde att den nya järnvägen skulle dras förbi kyrkan. Därför satsade han stort. Byggde en ny handelsbod och bostäder, både till sig själv o andra. Välbyggt. Sten. Precis som Vasastan. Här skulle det nya, expansiva Tösses centrum hamna  Men åt pipsvängen gick det. Järnvägen gavs en mer östlig sträckning. Grosshandlarns kåk står där. Välbyggd. Sten. Mitt på en åker. Minner om den tid då Tösse skulle växa. Bli en metropol. Järnvägen skulle komma. Kommunikation, talang, kapital. Idag stannar inte tågen här. Inte finns det någon affär heller. Man får ta bilen till nästa köping. Eller fara in till Trollhättan, orten med stort framtidshopp.

Färgelanda. Mellerud. Åmål. Säffle. Torsby. Malung. Avfolkade, tror jag. Flera byar med en jordmån längs älven så smal att mina farfarföräldrars steniga småländska åkrar verkade oändligt bördiga och livgivande tillfamiljen.

Så småningom Särna. Huvudgata. Live striptease. Byggnaden går att köpa för 295 000. Och så ett mobilnummer. En gammal bio, Röda kvarn, i en röd lada. Sen kommer det. Ett lokstall. I rött tegel, kunnat stå modell för Märklins byggsatser. Men ingen järnväg. Inte längre, eller har det någonsin gått järnväg hit? Ett spekulationsbygge till? Oklart, får leta svaret någonstans. 

Tänk att bo här. Hissnar. Vad hände, hur blev det så här? Vad ska det bli sen? Hur formulerar man framtiden? Här? Det är som ett land vid sidan av det land som jag brukar tänka på. Skäms lite. Skräms. Men ibland behövs det påtagliga.