Rosling, och de andra förbleknar


HSV Geek days, dag 2. Summeras. Sju miljarder. Sen tio. Men inte mer. Absolut inte 21. Boxar och gapminder. Hans Rosling är en lysande pedagog. Idag propagerade han för en faktabaserad världsbild. Att vi ska sluta bygga vår syn på värden utgående från vad vi tror, det är bättre att bygga den på vad vi vet. Tämligen klokt tycker jag. Kanske därför jag gillar Rosling så mycket. En hel hög andra talar också. Men de får inte lika mycket utrymme. Kanske i programmet, men inte här.

Kort introduktion. Hans Rosling är professor i internationell hälsa vid KI. Eller var, numera ägnar han hela sin tid åt Gapminder, den stiftelse han startat tillsammans med sin son, och försöker finna nya sätt att förklara vad vi vet om och vad vi tror om världen. Lämnat akademin för att ägna sig åt ”tredje uppgiften” på heltid. Även om han från början insåg att det vare sig var akademiskt meriterande eller gick att få någon finansiering för att berätta för resten av samhället vad han höll på med. Utsedd till en av världens största tänkare av tidskriften Foreign Policy.

Idag finns det sju miljarder människor på jorden, 1 miljard vardera i Europa, Asien och Amerika och fyra miljarder i Asien. Världens befolkning har vuxit kraftigt sedan 1850-talet och framåt. Så kraftigt att många talar om en exponentiell tillväxt. Så kraftigt att, trots rigorös faktagranskning, kungen vid sitt jultal för några år sedan sa att runt 2050 kommer jorden befolkning att vara 21 miljarder.

Vi kan väl säga att herr Rosling reagerade på detta uttalande. Kraftigt. För detta har inget med en faktabaserad omvärldskunskap att göra. Det hänger samman med fördomar och okunskap. UN Population Division är världens samlade elit inom statistik och demografi. Hit vill hela branschen. Det är det finaste jobb man kan ha. Vilket förklarar att de aldrig har haft mer än 6-10% fel i sina 40-årsprognoser. Vad säger de om jordens befolkning 2050? Jo, att år 2010 föddes det 2,4 barn per kvinna i världen. 80% av familjerna på jorden är tvåbarnsfamiljer. Slutsatsen är att antalet barn på jorden har slutat öka. Eller i alla fall nästan.

Hur kan vi då bli 21 miljarder? Vi har liksom ingen invandring från rymden. Svaret är att det kan vi inte. Eller snarare kommer inte. När ett land når 1/20-del av USA:s BNP blir landet ett tvåbarnsfamiljsland. Folkhälsan förbättras. Risken att dö som världsmedborgare är mycket liten mellan åldrarna 5 och 65 år. Länder som Mexiko, Vietnam, Bangladesh och Indien är tvåbarnsfamiljsländer. Kina också. Ett land som har samma inkomstnivå som Sverige hade 1948 när den första PV:n rullade av bandet. Samtidigt gav Sverige Kina bistånd så sent som förra året. När det är mot de 1-2 miljarder fattiga i världen som biståndet borde riktas. Inte till länder som köper hela Volvo. Inte bara en PV.

Vad som nu händer är att den globala befolkningspyramiden konsolideras. Vi kommer att fortsätta bli fler. När vi nu till 80% nått tvåbarnsfamiljen så växer populationen en generation till. Basen har slutat växa. Rosling staplar klossar och visar att 2050 kommer vi att vara ungefär 10 miljarder människor på jorden. Men där tar det stopp. Rosling argumenterar mot de som vill att vi ska stoppa befolkningstillväxten. Det har vi redan gjort. Eller menar de att vi ska mörda 3 miljarder människor?

Men det är vart befolkningstillväxten sker som är intressant. En av de tre nya miljarderna människor kommer att komma i Asien, två i Afrika. Afrikas befolkning kommer att fördubblas, även om de skulle bli tvåbarnsfamiljer redan i kväll. Indiska Oceanen kommer att bli det nya världshavet. Det sker en förskjutning från Atlanten. Men vilka är det som har förstått detta nya som håller på att hända?

Jo, framförallt de globala företagen. De har svårt att rekrytera kompetent personal, eller kanske framförallt att behålla kompetent personal på sina nya utvecklingsmarknader (läs Asien och Afrika). För vilka av de lokalt anställda medarbetarna vill medverka till att bygga välstånd i Europa och Nordamerika? Nej, de lämnar efter några år och hjälper istället till att bygga de nya nationella företagen, som konkurrerar med de gamla etablerade. De asiatiska medarbetarna vill inte ha en ålderdom där de sitter med barnbarnet i knät och berättar hur de lät de gamla företagen behålla sin dominans. För Göteborgska stoltheter som SKF och Volvo är detta en mardröm. Etnicitet har blivit en belastning. De har förstått att de måste vinna i Asien för att fortsatt behålla sin marknadsposition. Och hur gör de det? Flyttar huvudkontoren till Shanghai? Tror inte att deras aktieägare eller nuvarande hemländer går med på detta.

Nästa del är att vi tenderar, både inom och utom akademin, att dela upp världen i i- och u-länder. Eller Västvärlden. När vi borde säga ”Den rika världen”. Världen som har merparten av alla framstående universitet och vetenskapliga tidskrifter. En kulturell hegemoni hela vägen bort till Vladivostok. Som fortfarande tror sig ligga i framkant vad det gäller kunskapsutveckling. Men vi är bara 1/9-del av jordens befolkning. Och vi minskar i omfattning. Akademin är nog den som sist kommer att förstå globaliseringen.

Men när vi pratar om u-länder så slänger vi samman länder som Chile och Sydkorea tillsammans med Somalia och Afghanistan. Det är som att inte lyckas hålla isär Karl XII från Tage Erlander i svensk historia. Vi måste förstå världen i allas dess detaljer. Vi måste börja prata om låg- (BNP under 1000 dollar per capita), medel- och höginkomstländer.


En som till sist förstod den nya världsordningen var George W Bush. Den 15 nov 2008 fattade han. Lehmann hade kraschat. De gamla kompisarna i G7 gick inte att lita på. Han var tvungen att hitta nya kompisar. Det fick bli socialisten Lula da Silva från Brasilien. Bush ringde och fick långa pengar. Idag har varje brasilianare lånat ut 1 000 dollar till USA. Brasilien som, inom parentes sagt, är den största bidragstagaren i det norska biståndssystemet, vilket fått Rosling att säga till Jens Stoltenberg att det kanske vore bättre att Norge riktade in sitt bistånd direkt till USA.

Mycket av ovanstående handlar om okunskap och oförståelse för världen. Vi mäter aldrig okunskapen i samhället. Hur väl vi lyckas med den tredje uppgiften. Hans Rosling uppmanar oss till att låta Sverige bli det första land som mäter okunskapen. För allt för ofta får han höra hur det vore ”Om alla på jorden skulle leva som vi gör i Sverige”. En felställd fråga, på samma sätt följande frågor

– Om kolonierna skulle bli självständiga
– Om kvinnor skulle få studera på universitet
– Om alla barn skulle få gå i skolan
– Om slavarna skulle få bli fria
– Om homosexuella skulle få arbeta som lärare

är felställda. Det handlar inte om ”om” utan när. Det finns ingen mental förberedelse för att de fattiga länder ska komma i fatt oss. Det finns frågor som är viktigare än det som går att mäta i termer av ekonomi och tillväxt, rättigheter och lika värde tillexempel. Kring detta var han både tydlig och specifik.

Hans Rosling menar att han ofta beskylls för att våra optimist. Hans eget något dryga, men ruskigt sympatiska svar är, att man kan väl inte bara vara optimist för att man är kunnig.

Sen kom det mera
Den otacksamma uppgiften att komma efter Rosling var given Lennart Weibull, prorektor vid GU och professor och drivkraft bakom SOM-institutet. Här mäter man en massa saker varje år, bland annat vilket förtroende man har för universitet och högre utbildning.

Okej, slutsatserna är inte revolutionerande. Gamla och stora universitet så har högre förtroende än de mindre och yngre. Men är delvis en falsk bild. Man måste titta på närhetsfaktorn. Man har större förtroende för den regionala högskolan. Närhetsprincipen är viktig. Och slutligen har högutbildade högre förtroende för högskolan, än lågutbildade. Vilket kanske kan förklaras i en överlevnadsinstinkt…

Man har stort förtroende för forskning. Mest för medicin och teknik, minst för humanistisk forskning. Men det beror mest på att få har någon uppfattning om vad humanistisk forskning är, merparten svara att de faktiskt inte har någon uppfattning alls.

Jaha, sen var det lam paneldebatt. Kort. För tiden är pressad. Några intressanta reflektioner. Varför söker sig kvinnor i så mycket större utsträckning till högre utbildning? Är det så att killarna får jobb ändå? Är svensk utbildning relevant? Bara för att den är gratis? Eller ska man satsa på England på en gång? Fokuserar vi fel, borde det inte vara att ge våra studenter en god utbildning? Och att resten faller ut ändå, per automatik? Och sen kanske det roligaste, lärarundantaget står för att det är ett undantag att lärare vid universitetet faktiskt är bra.

Utmaningar och skolan
Sijbolt Norrda har kanske konferensen ovanligast namn. Holländare. Inledde med att säga att universiteten är de äldsta existerande institutionerna i världen. Kom med onelinern att ”högre utbildning är inte längre endast ett nöje för en priviligierad del av samhället”. Annars handlade det mest om utmaningar för högre utbildningar i Sweswitzlands-länder, dvs. små europeiska länder. Hur hävdar man sig.

Den viktigaste upptäckten under 1800-talet var att man kom på att man behövde utbilda sin arbetskraft bättre. Deltagande i utbildning har varit ökande under hela 1900-talet. Vilket har lett till en allt mer heterogen studentgrupp. Kraven på och behovet av att möta många olika ingångar och förväntningar har ökat. Norrdas budskap har detta som bakgrund. Det första handlade om att profilera sig, att bli bäst och visa att man är bäst inom något område (vilket kan vara mer socialt betingade företeelser, att det ska vara bra att plugga här).

Men inte genom att;

– ”There are only ten of us in the top three”, eller
– ”Excellent is what used to be good”

utan faktiskt genom att skapa ryktbarhet och marknadsvärde, dvs. en positiv spiral som ger allt mer uppmärksamhet (även om det inte är oproblematiskt att använda sig av skattebetalarnas pengar för att nå internationell ryktbarhet.) Här gäller det att välja sina vapen (nisch, kultur, stil, akademisk framgång) och strategiska samarbeten. Liksom att hitta rätt profilering. Ett amerikanskt colleges rektor fick kommentar att de just hade rankats som 127 i landet. Måste kännas fruktansvärt sa reporten. ”Fruktansvärt sa rektorn, läste du inte vad de skrev i motiveringen ” ett A-college för B-studenter, och det är precis vad vi har sagt att vi ska vara”.

Ett annat budskap var att skapa internationella miljöer. Att se till att blanda studenter från många olika länder för att öka intrycken och skapa mer kunskap. Inte, som i Grekland, bara tillåta skolböcker på Grekiska, eller att ta betalt från utländska studenter utan att etablera ett stipendiesystem.

Dagens sista presentation (förutom ett seminarium jag lämnar därhän) var från Skolverket. Hur förbereder skolan för högre utbildning? Och detta var deprimerande. Skolan blir sämre på alla punkter. Eller kanske inte på de vi inte kan mäta, eller har metoder för att mäta. Här står sig Sverige starkt. Nog. Tror vi. Eller kanske hoppas vi. Men vi är i en intensiv reformperiod. Omställning och det märks.

Okej, vad har hänt? Skolan är alltmer segregerad, olika villkor gäller för olika skolor, valfrihetsreformen gör att elever med god socioeknomisk bakgrund söker sig till ”bra” skolor osv. Uff, kände mig nedtryckt hela vägen igenom. Viktigaste är att man ser, i internationella mätningar, att de länder (läs Finland och Kanada) där man lyckats behålla lärarnas samhälleliga status, så presterar studenterna bäst. Wonder why?

Nä, nu räcker det. Återkommer med sista halvdagen i morgon.

Geek-days, eller om konsten att trötta ut


Varför, varför, varför? Måste stolar i föreläsningssalar vara så fruktansvärt obekväma. Ont i baken efter en kvart. Sen är det många kvartar kvar. Å bena. Vart gör man av dem. Befinner mig på HSV:s konferens om Kunskapssamhället – en illusion, på Handels i Göteborg. Har är bara nördarna. De som gillar högre utbildning och primärt har detta som arbetsfält. Vi som kommer från ”näringslivet” är inte så många. Märkligt eller inte? För det är frågor som borde beröra fler.

Man kan väl säga att en av Vetenskapsradions pensionerade medarbetare satte huvudet på spiken vid den avslutande frågestunden. ”Om ni vill popularisera detta ämnesområde så har ni en hel del att för att lämna fikonspråksnivån. Om jag varit kvar på radion så har jag ingen aning om hur jag skulle referera det som sagts idag”. För så är det. Det blir mycket öppenhet, mötesplatser, kreativitet och andra buzz-words i anförandena. Det är språklig dräkt som ger trygghet. Ett ”technical language” för samhörighet. Men vet man vad man pratar om? Vad man menar? Egentligen?

EU-kommissionär Margie Waters verkar inte riktigt veta. Hennes tugg om kunskapstriangeln saknar i någon måtta en grundläggande förståelse om vad som egentligen menas med begreppet. Men det låter bra. Forskning, utbildning och innovation. Tillsammans. Sen pratar hon om Kommissionens utbildningsstrategi för 2020, Smart Sustainable and Inclusive – Higher Education in Europe. Länge. Länge. Fast än att utbildning inte är ett av EU:s kompetenser. Utan ett suveränt område för varje land.

Och hon imponerar. I sin långrandighet. Pratar och pratar. Säger inget. Jag har träffat många ”framstående” företagsledare. Arbetat tillsammans med dem. De har en sak gemensamt. Förutom bufflighet och förmåga och mod att ställa obekväma frågor, så är det inte den rasande intelligensen som binder dem samman. Nej, för mig är det förmågan att kunna arbeta väldigt mycket som är den gemensamma nämnaren. Att kunna lägga saker, familj och privatliv, åt sidan och bara jobba. Jobba. Jobba. Margie Waters för in en ny dimension i hur man blir framgångsrik som politiker. Man kan prata länge, länge och ganska trist, med överbelupna powerpoints. Till dess att ingen lyssnar, utan bara sitter och skruvar sig på grund av de obekväma sätena. Å så kan man säga vad man vill. Att härska genom att prata. Kanske har något att lära här…

Okej, några intressanta saker sa hon, försöker summera punktvis.

– År 2020 räknar man med att 35% av arbetena inom EU kommer kräva högre utbildning
– 60% av högskolenybörjarna, globalt, kommer från USA, Kina eller Ryssland (Sverige står för imponerande 0,4% taget att vi är 0,1% av jordens befolkning). Enkom i kina börjar 9 miljoner högskolan varje år.
– Man prognostiserar att en 38 åring (sic!) år 2020 kommer att ha haft 10-14 olika anställningar
– De fyra utbytesprogram som EU i dag driver kommer, enligt förslag för kommissionen, att ersättas med 1 ”Ersamus for all”, och man undrar genast vem dessa ”for all” är. Totalt 19 miljarder Euro under 7 år, 70% ökning mot idag. Kommer medlemsstaterna att gå med på detta? Och skära i andra utgiftsområden (läs nödlån och jordbruk). Vi får se, men jag har en uppfattning…
– Samtidigt planerar man för ett inomeuropeiskt studielånssystem. Totalt 19 miljarder Euro. Bra. Men då blir det inte längre en nationell angelägenhet…

Jaha, skeptisk. Men eftermiddagen fortsatte med Lars Haikola, universitetskanslern (vem vill inte ha titeln ”-kansler”?), som rabblade fakta, Sverige har:

– 37 universitet och högskolor
– med 72 600 anställda, varav 2/3 är akademiker
– 318 500 helårsstudenter, varav 58% kvinnor
– 106 00 högskolenybörjare
– 18 900 forskarstuderande
– Inalles över en halv miljon av landets invånare finns inom högre utbildning

Och trenderna är att medianåldern för nybörjare sjunker (nu 20,7 år), kvinnornas andel är hög och ökande, färre internationella studenter och andelen forskande och undervisande personal ökar, medan administratörerna minskar. I hela världen finns det 165 miljoner studenter, en ökning med 65% sedan år 2000.

Men allt är inte ljust enligt Haikola. 1977 skapades världens bredaste högskola. Har det varit bra? Hur har vi hanterat den eftergymnasiala utbildningen? Haikola pratade kring tre teman.

1. Hur mycket högre utbildning behövs? Kopplar till EU:s mål för 2020, där Sverige med sin ambition om att nå 40-45% som går igenom högre utbildning är ”lagom” ambitiöst. Risken finns dock att vi får en ”överutbildning” (om det nu finns en sådan…). Ungefär var tredje anställd har en ”för hög” utbildningsnivå i förhållande till sitt arbete. Men samtidigt har OECD visat att det allmännas nytta av högre utbildning är fyra gånger högre än det allmännas kostnad för densamma.

2. Marknad, konkurrens och utvärdering. Här svänger pendeln från Public Good till Private Good. Över hela världen. Marknadstänkandet skiner igenom Studenterna förutsätts vara upplysta utbildningskonsumenter. Är de verkligen det? Förväntan finns att högre utbildning ska vara nytta. Och här finns en utmaning, att hitta rätt balans mellan nytta och bildning.

3. Forskningsanknytning – ett klokt (uppnåbart) ideal? Bara 8% av utbildningen bedrivs av aktiva meriterade forskare. En fjärdedel av lärarna saknar forskarutbildning. Resurserna räcker inte till för att nå upp till det Humboldtska idealet som propageras för i högskolelagen. Vi kanske behöver diversifiera forskningsanknytningen och fundera på vad är det som är relevant.

Dagen avslutades med Pam Fredman, rektor för Göteborgs universitet. Konkluderar med att hon saknar långsiktiga, partiöverskridande, mål och vision för den högre utbildningen i Sverige. Kursen måste ligga relativt fast, inte ändras över natten, och universiteten behöver få frihet att försöka uppfylla dem på det sätt som de finner bäst. Huruvida man lyckas sker bäst genom peer-review (extern granskning) av verksamheten.

Samtidigt är det viktigt att utbildningen är relevant. En diversifiering, där inte alla utbildning behöver ges inom universitetens hägn, är en väg framåt. Vi pratar mycket om utbildningsmålen (40-45%) för 30-34 åringar, men vilka utbildningsmål ska finnas för 35-70 åringarna. Vad är egentligen livslångt lärande och hur ska akademin arbeta med denna fråga?

Pam konkluderade med att alla kunskap måste betraktas som ett värde för individen och för samhället. Och eftersom jag har lärt mig en del i dag, så har även samhället blivit rikare. Känns skönt att kunna bidra.

Konstnärligt campus och HUMlab, med eller utan X


Umeå. Skinande sol. Har, nästan, inte varit här sen lumpen. Blå dragonen. Attackerad av veganer med potatis efter skorvmål på Max. Scharinska (stavas det så?) villan. Snö och kallt. Björkarna finns så klart kvar som minne av storbranden artonhundrakallt. Lärt mig ett nytt epitet idag. Vid sidan av digital bibliotekarie kan jag nu lägga digital humaniora. Stort utomlands sägs det. Men Umeå rankas som en av de 3-5 främsta i värden inom området. Konsultar åt Stanford. Det är fint serni.

Landar på Umeås flygplats. Den har säkert ett käckt namn. Inte Kallax, något annat. Björklien. Nä. Låt oss kalla den Umeå international. Tar en karta. En sån där gratis ihopvikbar variant. Öppnar. Programförklaring i vänsterspalt. Umeå är en konst- och kulturstad. Umeå är en universitetsstad. Umeå växer. Umeå har ett kreativt näringsliv. Umeå är ungt och glatt. Välkommen. Och så lite reklam för det nya konstcampuset. Mer om det senare.

Börjar nog med HUMlab. En spännande verksamhet. Etablerad för femton år sedan ungefär. I källaren under universitetsbiblioteket. Syftet, idén, var att para ny digital teknik med humanistisk forskning, att skapa en mötesplats för forskare/studenter/samhälle och att vara en autonom proaktiv aktör som kan stödja forskarna i deras vardag. Vill både tillgängliggöra forskningen på ett nytt sätt, och förändra sättet att tänka kring vad det nu är man tänker kring. Hjälpa till.

Okej, vad betyder då detta. Kanske enklast att försöka beskriva. Dels finns här en massa teknik. Datorer, skärmar, mjukvara m.m. Bemanning, tekniker, programmerare, ledning och ett 20-tal forskare som är knutna hit för att utveckla verksamheten. Sen är det en plats. Eller två. En i källaren under UB. Den andra finns på nya konstcampuset. Även här i källaren, fast öppen ut mot Umeälven. Ny och flådig. Med tillägget X. HUMlab-x. Där x:et står för att det är en mötesplats. Eller nytt och okänt. Men har inget med Bio-x att göra. Synd. Man ser de två labben som en enhet. Men på två ställen.

HUMlaben är öppna, röriga, tillåtande och myllrande. Man har gett användningssättet och skapandet av de fysiska rummen ett epitet: ”Creatorshape”. Att skapa sin miljö för att den på bästa sätt ska stödja det man håller på med. Bra. Men svårt. Överlappa glappet mellan verksamhet och byggnad.

Vid vårt besök pågick samtidigt en föreläsning, öppen om digitalisering av hällristningar för museifolk, individuella projekt, gruppstudier, en programmerares envisa hackande, en workshop och en dragning för oss om vad det är man gör och har gjort.

Sen är det själva verksamheten i labben. Byggd kring en infrastruktur som ska supporta humanistisk och kulturell verksamhet. Skapat en mängd projekt. Allt från att hjälpa lärare att utveckla moment i kurser genom att applicera nya tekniska hjälpmedel, till att bjuda in barn till TV-spelsaftnar där de bidrar till forskning om interaktion och spelande. Post-doc program där unga lovande forskare från hela världen har kommit för att bedriva sina projekt i HUMlab-miljön. Har handlat om vilken roll den interaktiva tekniken har i amerikanska megakyrkor. Eller att använda sig av Sonys Kinect-teknik i improvisationsteater. Eller de GIS och 3D modellerade hällristningarna som snart kommer vara tillgängliga på ett nät nära dig. Sånt liksom. En lek- och tummelplats. Här får man göra det man annars inte hade gjort.

Ävensom HUMlab organisatoriskt sorterar under Humanistisk fakultet är det än universitetsövergripande resurs. Ungefär hälften av användarna kommer från annat håll. Att använda sig av deras tjänster, att konsultera dem, kostar inget. Vill man däremot ha hjälp på djupet, involvera HUMlab i ett projekt krävs en finansiering. Som HUMlab kan vara behjälpliga att försöka finna. Att använda HUMlab kräver att man ansöker och har en projektidé. Blir man beviljad tillträde är det bara att köra. Dygnet runt.



Längs Umeälven har Umeå universitet etablerat ett nytt campus. Här har Designhögskolan legat ett antal år. Arkitekthögskolan tillkom 2010. Konsthögskolan har precis fått nya lokaler och den 29 maj är det dags att inviga Bildmuseet, som UmU har i uppdrag att driva med finansiering från Utbildningsdepartementet. De fyra verksamheterna finns i olika byggnadskroppar, men är sammanlänkade med en gemensam inomhuskorridor. Korridoren är suterrängplan och är glasad mot den promenadväg som följer Umeälven från centrum och ut mot, ja vad det nu kan heta som ligger i okänt väderstreck längre bort. Längs korridoren ligger även HUMlab-x , restaurangen och andra pausutrymmen.

Öppenhet präglar samtliga verksamheter. Verkstäderna i det gamla designhuset har glasats, konstnärernas ateljéer öppnar sig mot yttervärlden. Arkitekthögskolan (läs mer i arkitektur 7/2010) domineras av den öppna ”trappan” med tillhörande utrymmen som används för undervisning, modellbygge, events, föreläsningar och externa aktiviteter. Med mera ska jag lägga till. Och med det menar jag ett av campusets problem. Studenterna är av den typen som aldrig vill gå hem. Och som använder husen som om det vore deras hem. Explorerkorken vi råkade sparka till kanske kan ge en indikation om vad jag implicerar.

Just det! Bildmuséet får vi inte glömma bort. En riktig (enda?) siluett i det Umeåska stadslandskapet. Sticker upp och har ljusa härliga utställningsytor. Klädd på utsidan av trä. Precis som övriga campusbyggnader. Blev ”svindyrt” för att citera prorektorn. Men med Lars Nittve som konsult kanske det var att förvänta. Här ska man dels presentera studentarbeten, men framförallt visa samtida bildkonst och utveckla den verksamhet som tidigare funnits på Gammlia.

Campus kompletteras av den gamla konsthögskolan Sliperiet (gammal industrilokal som användes vid papperstillverkning) som nu står inför en totalrenovering. Här har universitet valt att behålla en del lokaler, öppna ytor med ännu så länge visionärt innehåll. Det ska konkretiseras och ses som ett nödvändigt tillägg som mötesplatser och samarbetsytor för verksamheterna inom de tre högskolorna på campus. In ska också en inkubator och funktioner som ska locka in andra aktörer från näringsliv och samhälle.

Lägre bort på campus, mot stan till, bygger IKSU en ny stor idrottsanläggning. Här ska även ett företagshotell byggas och på sikt kommer kommunen att bygga Kulturvävaren som ska inrymma stadsbiblioteket och musikskolan (ett projekt som har utsatts för massiva protester och demonstrationer – Googla och läs – eller använd annan valfri sökmotor såklart). Man vill ”vända staden mot älven” och att staden mellan broarna ska präglas av kulturella aktiviteter, upplevelser, mötesplatser, småskalig handel och annat som gör området befolkat, tryggt och levande året om.

Sammantaget tycker jag att den satsning som UmU gör kring sitt Konstcampus, även om det bara inrymmer 450 studenter, satt i perspektiv på stadsförnyelse och att Umeå ska bli Kulturhuvudstad 2014, är lovande. Man har en designskola i världsklass, en väl fungerande konstutbildning och en arkitektskola som försöker tänka något annorlunda (byggd på konstnärlig grund) än sina kollegor på andra platser i Sverige. Man vitaliserar centrala Umeå, bjuder in staden att delta och skapar platser för möten mellan studenter och forskare från olika ämnen och discipliner.

Befriande känns det ändå. Att besöka ett universitet som försöker att tänka nytt. Men sin starkt politiserade historia. Här finns en ledning som håller i gemensamma medel och gör universitetsövergripande satsningar. Tar och vinner diskussionen med fakulteterna. Mer lekstuga i utbildning och forskning. Mod att tänka nytt. And yet is more to come. Se om satsningarna ovan kan spela roll för att fortsatt utveckla universitetet.