Din stad?

När Göteborgs stad hittar på bra grejer är de inte alltid så bra på att berätta om det. Stadsbyggnadskontoret lanserade i maj den nya 3d-portalen ”Min Stad” för ”kommunikation och debatt om stadsbyggnadsfrågor”. Portalen är byggd på informationstäta 3d-kartor från den revolutionerande SAAB-avknoppningen C3 Technologies och med en 3d-motor och ett interaktivt webbgränssnitt utvecklat av Agency9.

Verktyget i botten, Agency9 CityPlanner, har utvecklats i samverkan mellan Agency9 och kommunerna Linköping, Norrköping och Göteborg. Resultatet av denna samverkan mellan ett teknikföretag och kommuner med viljan att utveckla nyskapande tjänster har resulterat i ett verkligt skarpt och kraftfullt verktyg som kan användas både för att visualisera och tillgängliggöra information om aktuella byggprojekt (såsom Göteborgs stad tidigare har gjort i begränsad form för Norra Masthugget), och för att ge möjlighet till allmänheten och intressegrupperingar att lämna sina egna förslag på hur staden borde utvecklas. Det skulle kunna vara lite av stadsbyggandets motsvarighet till Gapminder.

Jag har tjatat om att det här verktyget behövs länge för att öppna upp planprocessen och stadsbyggandet – vilket i sin tur är nödvändigt för att nå hållbarhetsmålen. Ett stadsbyggande som är socialt och ekologiskt hållbart förutsätter en bättre representation av olika samhällsintressen i planprocessen, som idag inte kommer till tals i rätt skede.

Ett ökat deltagande i stadsbyggande och planering är beroende av två saker, dels möjligheten till reellt deltagande och inflytande (återstår, i allt väsentligt), dels bättre verktyg för att kommunicera förslag och motförslag.

I sig är Min stad alltså inte tillräckligt. Men det är ett nödvändigt steg på vägen mot en inklusiv och demokratisk planering. Tyvärr kommer portalen med stor sannolikhet, efter ett inledande intresse och uppmärksamhet, inom något år dö sotdöden – om inte reellt inflytande knyts till den på ett eller annat sätt. Potentialen finns, men den måste tas om hand. Menar Stadsbyggnadskontoret allvar med Min Stad borde man se till att alla pågående och nya planprojekt ska publiceras och kommuniceras den vägen, liksom alla aktuella förslag och initiativ från exploatörer

De ”medborgarförslag” och kommentarer som finns på Min Stad i nuläget visar att det finns många idéer om vad man borde göra runt om i Göteborg (det visste vi redan), och att fokus i den här typen av verktyg tenderar att hamna på innerstan och de resursstarka områdena. Verktyget synliggör också att det finns motstridiga intressen och viljor för många platser, se till exempel de kommentarer som lämnats för Heden.

Det verkligt fina med tekniken i Min Stad är att 3d-miljön gör det möjligt för användarna att ladda upp förslag i 3d, som kmz-filer, vilket är det format Google använder för 3d-modeller i Google Earth. Det innebär att det finns en mycket enkel kedja för att inte bara klicka in en bubbla med en kommentar utan också ladda upp en modell som visar hur en åtgärd skulle kunna se ut i en kontext där man även ser omgivningen i 3d – något liknande finns, vad jag vet, ingenannanstans.

Jag gjorde en test här för att visa hur ny bostadsbebyggelse omfattande totalt 400-700 lägenheter på ett positivt sätt skulle kunna infogas längs Litteraturgatan i Brunnsbo, där jag bor. Även här har utvecklarna gjort helrätt, i och med att det är möjligt att direktlänka till ett specifikt förslag skapas nya förutsättningar att koppla ihop den kommunala kartinfrastrukturen / kommunikationsverktyget med pågående diskussioner i sociala medier. Det är lysande. Klicka på bilden för att komma direkt till förslaget i Min Stad!

I en kommande post tänkte jag berätta om hur man steg för steg går till väga för att ladda upp egen 3d-modell.

Slutsatser och Singapore


En av konferensdeltagarna sa till mig ”en ganska lång konferens om ett ganska smalt ämne”. Jojo, det sammanfattar väl ett nörderi. Intressant och många nya intryck. Ska försöka att sammanfatta mina, innan jag slänger in den sista presentationen från Singapore.

Vi kan göra de vackraste, mest genomritade, mest fantastiska rymdrakter, men om ingen vill åka till mången så är de helt onödiga. Att skapa bra lärandemiljöer, oaktat om det handlar om IPE eller annan form av lärande, så måste det vara miljöer som de som ska bruka dem vill ha och vill använda. För att kunna skapa sådana miljöer så kräver det en förmåga att förstå (vad brukarna vill ha) och förklara (för brukarna att förklara vad de vill ha). Och motriktat. För brukarna att förstå hur miljöerna kan tänkas funka och för oss att förklara hur vi har tänkt. Det gemensamma språket. En gemensam process. Känns det igen? En faktor som inte nämnts på konferensen är att detta tar tid. Tid att förklara, tid att förstå.

Häri ligger ett behov av att parallellt utveckla de fysiska strukturerna/miljöerna, pedagogiken, utbildningsinnehållet samfällt. Att det ena stödjer det andra. Och att man kontinuerligt utvecklar de miljöer man åstadkommit. Att inte tro att det är färdigt i och med att det nya tas i bruk.

En annan sak som inte har fått tillräckligt med uppmärksamhet är frågor kring organisation och ledarskap. Det går att göra en hel massa saker utan att bygga om, nytt eller till. Det handlar om att vilja och att använda det man har på nytt sätt. Det handlar om att leda. Att styra. Att förändra och sätta samman organisationen på ett sådant sätt att man kan nå de mål man vill uppnå. Att förstå vari de verkliga problemen ligger. Att utveckla brukarna. Att förstå studenternas behov, för vem är det egentligen som definierar vilka miljöer det är som studenterna behöver?

En tredje sak handlar om förväntningar. Och fostran. Vad förväntar man sig av en miljö, hur har man (tidigare) lärt att använda den. Tydligast är väl bibliotek. Vi fostras att använda bibliotek tyst och försiktigt. En plats där man lånar böcker. Sen kommer man till en högre utbildningsmiljö där man vill att biblioteket ska vara en levande dynamisk plats med massa liv. Öppen dygnet runt och innehållandes en massa andra funktioner som man inte är van vid.

En fjärde sak är att det är lätt att slänga sig över en svart/vit-världsbild där man säger att antingen så är det individuellt arbete, eller så är det samarbete. Men det finns flera andra nivåer av sätt man arbetar. Det kan handla om koordinerat arbete. Eller samverkan. Och så samarbetar man, eller hellre; arbetar tillsammans. Mot gemensamma mål. För delar man inte målbild, då kör samarbetet i diket. Och det har hänt mer än en gång.

Och lite hallelujastämning fick vi på slutet. Under sammanfattningen. Vi har varit här i tre dagar. Vi kan så mycket. Vi är så uppflyta. Och fyllda med klokskap. Vi är nog bäst. Hurra! Och den ljusnande framtid… Vi kanske kan åka lövat lastbilsflak härifrån? Men så ska det väl vara. För vi har lärt oss en hel massa under dagarna. Vilket jag har försökt att förmedla. Nu över till Singapore.


Designing a new Medical School in Singapore

Peter Looker, Nanyang Technological University, Singapore

Sista föredraget. Hamnar lite utanför. Efter sammanfattningen och slutsatserna. Men här kommer det i varje fall. Förvandlingen av 107 lektionssalar (seminarierum) vid NTU. Inte bara ombyggnaden, utan vad händer efteråt. Processen av anpassning och att ta lokalerna i bruk.

Börjar med Singapores utbildningssystem. De har ett väldigt strukturerat system som bygger på examinationer i grundskolan, som i princip bestämmer vad du kommer att göra resten av livet. Detta har också implikationer på universitetet, många ämnen examineras och lärs ut tämligen (underdrift) traditionellt fortfarande.

Förändringen som gjorts är från lektionssal typ 1a, dvs klassiskt biosittning möblerade, till lektionssalar som är till för interaktivt samarbete. Eller grupparbete om ni så vill. Samtliga 107 salar förändras på samma sätt… Ska vi kalla modellen för 1b?

Bygger på en ambition att förändra hela utbildningen på NTU till att ge feedback till studenterna (något som saknas helt i dag), understryka samarbete och ge studenterna tillgång till mängder av on-line resurser/stöd.

Ok, för att skapa de nya miljöerna fick man börja med fakulteten. Hur undervisar ni idag, och hur ska ni göra i framtiden för att nå målen? Ledde till en mer grundläggande diskussion om varför de undervisar och hur de gör det. Hardcore-pedagogik helt enkelt. Och det här är kanske den grundläggande (och enda?) erfarenheten som vi kan ta med från projektet (för resten handlar väldigt mycket om singaporiansk kultur och samhällsstruktur), för att få lärarna ska börja använda en miljö så måste de också vara med och utforma den.

Concluding session

Jaha, mina tankar har ni längst upp, så här sammanfattar konferensledningen vad som sagts. Håll till godo, hoppas ni haft trevlig läsning.


Designing for interprofessional learning


Har gått och grunnat på en grej sen gårdagens middag. Varför är simkunnigheten så låg i Indien? Generellt låg. Även i kuststäderna. Jag kan förstå, men inte acceptera, att kulturella aspekter gör den låg, framförallt hos kvinnor, i Abu Dhabi (eller vilken gulfstat det nu var Fanny ritade sin simhall), men inte i Indien. De har ju massor med kust och sjöar. Och ändå är simkunnigheten låg. Why oh why?

Nu blir det fler exempel.

Space, place and governance

Judith Mitchell, Longwood Health Systems Consulting, USA

Arkitekt i grunden,. Har under senaste åren arbetat mer med den ”mjuka” sidan av utveckling, dvs. sånt lull-lull som ledningsstruktur för att skapa en ”total” utveckling i samband med att man bygger nytt.

Okej, jag har alltid varit svag för Sasaki, så börjar man med ett Sasaki-projekt så är jag med. En ombyggnad av ett tidigare bibliotek, för att skapa en bättre studiemiljö och kommunikation mellan studenter och lärare/forskare. Följer grundtankarna i det som tidigare sagts på konferensen, och som är röda tråden i många andra lärandemiljöprojekt.





Men en spännande knorr var att man inte från början hade bestämt vem som skulle sitta i byggnaden (från personalen). Alla fick vara med i designprocessen, men på slutet gjorde man en ”tävling” där personalen fick föreslå och motivera exakt vilka av dem som skulle finnas i byggnaden och varför. Enligt Judith var detta framgångsrikt, men man skulle kunna misstänka att det blev lite friktion… Men intressant!

Byblos campus i Libanon. Lebanese American University, 20 minuter från Beirut. Här bygger man ett nytt campus för hälsovetenskap. Grundtanken är att läkar- och sjuksköterskeprogrammen delar alla ytor, med en central trappa, med balkonger som ska utgöra den huvudsakliga ”bump-platsen” i byggnaden. Organisationen är uppbyggd kring IPE (Interprofessional Education för er som glömt, eller inte läst tidigare inlägg), att stödja och realisera densamma.



Nu DEGW. Uni of Virginia, hörde lite om det igår. Behövde nya lärandemiljöer. Man arbetade parallellt med en ny utbildningsplan/pedagogik och att skapa den nya byggnaden. Detta kan bli problematiskt, då byggnaden ofta blir klar före den interna diskussionen. Men här verkar man ha lyckats. Även om man hade kort tid på sig, lyckades man driva projektet i en positiv anda. En av de saker som lyfts fram är den IPE lärstudio som var med som en tidig konceptuell idé och som nu har fyllts med innehåll.





Som parentes kan nämnas att ”utbildningsplanskommittén” har fortsatt sitt arbete nu när byggnaden är klar, för att fortsatt utveckla utbildningen och de grundläggande tankarna kring IPE.

Slutligen en monstermasterplan vid Ohio State University Medical Center. En av de första saker de först identifierade var en lista (se bilden) på vad det är som hindrar dem från att utveckla det de vill ha, och kom fram till att det främst handlade om kulturella problem. Inte fysisk struktur. Så parallellt med att den fysiska planen togs fram har man arbetat med kulturella och organisatoriska aspekter för att nå sina mål, och att söka fysiska lösningar på dessa problem, eller snarare som hjälpa så gott det går.



På slutet gick det fort, men Judith sammanfattar sina erfarenheter i nedanstående bild.



I åhörarkommentarerna underströks att detta, utbildningsplan, pedagogik, ledarskap och fysisk miljö, samt att utvecklingen inte tar slut i och med att huset står färdigt, hänger ihop om man vill skapa verklig förändring. Och att detta är den egentliga sammanfattningen av hela konferensen.


“A Library of Choice” – encouraging serendipity, experimentation and collaboration

Graham Legerton, Thomson Adsett, Australia

En emigrerad britt, numera boende i Australien. Biblioteksprojekt i Brisbane, Griffith University, gigantiskt utvecklingsområde, men detta lilla projekt – biblioteket, har som ambition att vara det viktigaste utvecklingsprojektet på campus. Graham karaktäriserar grunderna i biblioteket enligt nedanstående:



Okej, hur har de tänkt när de har ritat projektet:

– Den mest hållbara byggnaden är en byggnad som du inte behöver bygga (t.ex. genom att återanvända det man redan har)
– Man utvecklar den existerande byggnaden men gör tillägg till den så att den sträcker sig ut sig i det kringliggande landskapet
– Det ska vara inkluderande och ta hand om existerande (gång-) vägar. Taget klimatet är det enklare att hantera frågor som inne/ute, öppet/stängt…
– Då blir slutsatsen att bottenvåningen ska vara öppen och innehålla informella miljöer, en våning upp kan man bli mer formell, seminarierum, samarbetszoner, utställning etc. Här finns också boksamlingen, viktig, men inte central för det nya biblioteket
– Byggnaden ska upplevas som öppen, och är designat för att både upplevas dag som natt, och ska vara öppen 24/7 (även om man stänger ena av de båda ingångarna på natten)



Några ledord i vad man bör åstadkomma i en bra levande lärmiljö (illustreras av bilden först i detta blogginlägg):

– Corridor – som mötesplats, se bloggen från igår
– Visibility – spanläge
– Oxygen – luftigt
– Bump – roligare ord för oväntade möten
– Withdraw – behov av att kunna dra sig tillbaka, även i en publik miljö
– Exchange – plats för att kunna utbyta idéer

Closing the loop – planning and assessing learning environments

Stockholm/Solna. Solen skiner. Finns inget som en slamrig byggplats en härlig sommarmorgon. Ska bli kul och se har det gått nästa gång jag kommer hit. Men markförsäljningen går trögt. Marken som ska innehålla bostadskvarteren. Marken som ska finansiera resten av utbyggnaden. Med en prislapp på 10-11 000 kr/kvm (markkostnad) så är det svårt att få ihop kalkylen. Särskilt med en väldigt styrande plan. Hög exploatering och små lägenheter. Men tydligen arbetar de en del med att tolka om och förändra planen. Nu när den ledande planarkitekten gått i pension…


Sista dagen. Idag ska det bli exempel Ska försöka fånga dem, och kanske bjuda på några slutsatser på slutet. Håll till godo.

Knowing that we are doing the right thing: assessing decisions about learning environments

Thomas Kvan, University of Melbourne, Australia

Thomas med LEaRN presenterar den kunskap som finns kring hur man kan utvärdera de miljöer som man bygger. För de är lite märkligt menar han, att man spenderar stora pengar i nya lärandemiljöer, men inte tar reda på vare sig om de fungerar eller tar med lärdomar in i projekten som andra har dragit. Detta skulle vara helt otänkbart i andra, kommersiella, branscher.

Han utgick från vårdmiljöer, och den ”evidence based” utveckling som används när man formar dessa som numera är legio. Eller borde vara. Att ta reda på hur andra har gjort, vad som har fungerat och bygga vidare på denna kunskap. T.ex. har man sett att det finns korrelation mellan vissa fysiska egenskaper och hur vården fungerar, såsom att enkelrum förbättrar läkprocessen, gör arbetsmiljön och logistiken bättre etc.

En annan studie som han hänvisar till (Shared workspace experiences) är att delade arbetsplatser (landskap för att tala klartext) är en bättre plattform för kreativitet, samverkan och överföring av det som kallas tacit knowledge (tyst kunskap – som är branschspecifik och mer eller mindre medärvd) än de klassiska cellkontoren.

Om man antar att lärande är en social aktivitet, så behöver miljöerna stödja denna sociala samvaro, snarare än att göra det enkelt att överföra tacit knowledge. Men det finns mångt färre studier kring utvärdering av utbildningsmiljöer. Vissa ansatser har gjorts i bl.a. Australien t.ex. Post-occupancy evaluation (hur brukarna använder och upplever sina miljöer), vilka säger att det är komplext, och att man måste veta mycket om bl.a. användandet, de sociala grupperna och tidsfaktorn. Däremot görs en del för att fånga in tidigare goda exempel, applicera dem och bygga vidare. Men mer ”by heart” än ”vetenskapligt”.

Det är lättare att utvärdera ”upplevelsen” av miljöerna än hur de ”faktiskt” bidrar till bättre till resultat. The impact of school environments har tittat på miljövariabler, dvs. hur ljud, ljus och luft påverkar lärandet. Sociala faktorer är mycket svårare att ”mäta”, man kan se att de påverkar (hur engagerad läraren) vilket gör bruset stort när det gäller att utvärdera något så isolerat som den fysiska miljön.

Man kan dock inte studera miljön som endast en produktionsplats för utbildning. Eller forskning. Utbildningsmiljöer är också en innovationsmiljö. Och en rekryteringsfaktor. Och… Men, säger Tom, så finns det en framtid i att utvärdera och dra lärdom från varandras projekt utgående från ett antal variabler. Och det är dessa variabler som vi borde hitta. Och i någon mening en samstämmighet om vad dessa variabler innehåller och betyder. Men de kvantitativa mätetalen är svåra, om inte omöjliga att hitta.

Sen verkar det som om att Macquarie bank i London är värt ett besök. Hälften av föreläsarna har visat den som ett exempel på något bra.

Challenges and potentials in strategic planning of future learning environments

Catherine Schmidt, The Danish Ministry of Science, Technology and Innovation, Denmark

Danska fastighetsverket! Med en spretig portfölj. Nästan som det var här en gång i tiden. Vill se sig om del i ett nätverk som skapar fysiska förutsättningar för kunskapsproduktionen i samhället.

Vad är det man ska skapa utbildningsmiljöer för? Jo, för ett ökat antal studenter, bättre koppling högre utbildning – samhälle, förbereda studenterna för samarbeten i arbetslivet, innovation och entreprenörsskap, rörlighet – attraktivt för studenter från andra länder.

Catherine menar att närhet är viktigt i lärprocessen. Arkitekturen måste utgå från detta. Liksom att virtuella nätverk kan skapa närhet. Och att staden kommer in, att man får intryck och influenser utifrån.

Sen kommer casen;

– ETH Hönggerberg. Skapat funktioner för att bjuda in allmänheten.
– Rolex learning centre, Lausanne, där man skapat ett lärande landskap, både inne och ute.
– Aalborg university, E-learningLab, en plats där studenterna bjuds in att sitta på institutionen och studera. Ger studenterna en inblick i vad det är att forska (och vice versa)
– IT-university, Köpenhamn, försökt att bryta ner bilden av vad ett klassrum är
– Området runt Rigshospitalet i Köpenhamn, nya lärandemiljöer, Science Park etc.
– Aalborg igen, att öka närheten mellan universitet och sjukhuset. I mellanrummet, platserna mellan de två organisationerna, ser man de bästa miljöerna för att skapa bra lärandemiljöer (här ska man bygga en bro, vilken man redan har byggt – får vi veta vid frågestunden, i Toronto för att koppla sjukhus till universitet)
– Testbäddar. Dels IT-stöd för att arbeta med oerfarna grupper i programskeden, dels fysiska strukturer där man kan uppnå flexibilitet (läs flyttbara möbler)

(undrar om hela världen har samma referensdatabas och utvecklingsidéer, eller om det är så dåligt med exempel på nya, moderna lärandemiljöer)

Catherine lyfter frågan om förmågan att kommunicera intentionerna i en utvecklingsplan. Att beskriva vad man vill och vad man vill uppnå. För kan man inte vara övertygande, att få allmänhet och beslutsfattare att förstå, så kan man lägga ner.

Interprofessional learning and identity


Okej, vi slänger oss över dagens sista seminarier. Intressanta som alla. Men det känns att det är typ nummer sju och åtta, plus rundabordsdiskussioner et al. Solen skiner över Stockholm. Känns ovant.

Curricula in context: fostering a sense of selfhood in interprofessional education – a question of place and space
Göran Lindahl, Chalmers University of Technoloy
Utgångspunkt, vi lär heltiden, överallt, spatialt (inte digitalt). Vi existerar materiellt. Även om man är uppkopplad mot 200 personer på Facebook, så är man fortfarande själv i sitt rum (om man nu var själv från början)…

Rum och plats. Hur förhåller vi oss till detta i den byggda strukturen. Vi beskriver och ger rummen en funktion och ett innehåll. Nu ska det kopplas till beskrivningar av hur vi lär eller socialt använder rummen. Betyder att vi, i förhållande till ursprungsdefinitionen av vad man ska använda rummet kan använda rummet fel. Om man lagar och serverar mat i ett bibliotek så gör man fel. Eller, nä, det gör man inte. Men det var inte så det var tänkt. Brukaren använder rummet på det sätt som det behöver det. Ger rummet en ny innebörd. Det blir en ny plats. Brukaren bestämmer självt. Göran vill studera hur man genom medvetenhet om rum och plats kan förändra miljöerna som används för undervisning. Liksom att platsen självt måste integreras i utvecklingen av läroplaner.

Utbildning sker utgående från en läroplan och innehåll. Men själva lärandet sker i samverkan, relation, till andra. På olika platser vid olika tider. Både rum och plats relaterar till kultur och användande. Hur kan vi tolka detta och implementera detta in i byggnader. Några reflektioner. Få med aktörerna i planeringen, en utmaning både i tid och organisation. Variation är bättre än flexibilitet. Försök inte detaljbeskriva platsen, det kommer när brukarna själva intar rummet och börjar använda det.

The dislocation of medical dominance: making space for interprofessional care
Alan Bleakley, Universities of Exeter & Plymouth, UK

Utgår från sin bok ”Medical Education for the Future, Identity , Power and Location”, men skulle vilja att tillägget var ”dislocation”. Okej, hur som haver. Alan menar att menar att man påverkas väldigt av den plats som är verksam i. Jämför sixtinska kapellet med byggnader från sjuttiotalet, med lysrör och ingen plats där man kan gömma sig, eller vara privat.

Alan går igenom utvecklingen av läkarpraktiken. Fram till 1800-talets slut handlade det om hembesök, sedan formades kliniken, vart man tog patienten får diagnos, vård och behandling. Nu är vi på väg att förändra läkarpraktiken igen. Sjukhus blir mer av publika platser där vården sker teambaserat, men många olika professioner inblandade.

En lång teoribildning leder fram till att miljöerna behöver förändras från ”uppstyrda” (allegorin är militärmusik) till ”mjuka” (med allegorin jazz). I planeringen brukar man säga att 10-40% av ett sjukhus är korridorer, ”ett nödvändigt ont”. Men korridorerna är bra mötesplatser, platser för diskussioner. Forskning har visat att korridorer är väldigt bra undervisningsytor (5 ggr så högt lärande i korridorer som när studenterna undervisades vid sjuksängarna). Så istället för att planera för IPE-ytor, så dra nytta av de ytor, korridorerna, som redan finns.

Thinking out of the box

Här är KI igen. Undertiteln till denna seminariedel är ”learning from the corporate sector”. Kul. Att akademin ska kunna lära från någon annan än sig själv, eller andra akademiska partner. För det är väl vice-versa som det ska fungera eller?

Kort, något om förmiddagens rundabordssamtal. En, för mig viktig insikt var att IPE hindras av hur de olika professionsrollerna beskrivs i kurslitteraturen. Att IPE kan hindras av organisatoriska och lokalmässiga frågor är självklart. Om man inte vill eller inte kan använda en miljö på det sätt som behövs för att uppnå IPE så är det självklart att det inte fungerar. Men om skolböckerna pratar om rolluppdelning, så sätter man detta i medvetandet på de som man vill ska lära sig IPE (jfr. diskussionen kring skolböcker och genus). En annan sak som togs upp var detta med att kunna mäta resultatet av en förändring. Kort sagt, det finns ingen som har något särskilt bra att komma med angående detta.

Innovations in the corporate workplace: using design to drive organizational performance; implications for interprofessional education environments

Andrew Laing, DEGW North America, USA

Vad gick fel? På 60-talet förstod vi hur vi skapade dynamiska arbetsplatser för kreativ samverkan. Detta förstördes när datorn gjorde sin intåg på 80-talet. Var och en skulle ha sin dator, och de öppna arbetsplatserna ersattes av qubicals.

Arbetsplatsutvecklingen har drivits av två postulat, att arbetet ska vara synkroniserat och det ska ske på samma plats. Ny teknik luckrar upp detta. Vi är inte beroende av plats eller tid. Vi kan sitta och arbeta på kaféer, precis som man gjorde i Wien för hundra år sedan…

”Work is complex, fluid, interdependent, looslely coupled indivudals and teams.” Man har skapat en situation där alla är överlastade med arbete och fulla kalendrar. Man försöker hantera informationsflöden. Bump-faktorn har försvunnit. Dvs. platser där man bumpar in i varandra. Sådana platser där man möts och kan uppehålla sig, både för formella och informella diskussioner.

Därefter följer en genomgång av olika platser som löser ovanstående bump-problem. Jag menar att bilderna talar för sig själva (GSK, Google)






Okej, sammanfattar findingsen.:

1. Utforma platser för flexibilitet och kreativitet. Tillåtande och föränderliga.
– Interaktion, sammanlänkning och kommunikation
– ”Ativity based working”

2. Bygg in valfrihet kring canadian casino vilken miljö man vill använda sig av
– Använd tomytor till andra saker, hyr ut vakum till andra
– Använd teknik för att stärka face-en-face möten (men ersätt inte det personliga mötet)
– Virtuella arbetet/kontakter och fysiska platsen påverkar varandra

3. Formge ”an urban architecture of learning”
– Landar tillbaks i DEGW:s klassiska fyrfältare, som nu utvecklats med nytt innehåll (rör sig kring privathet och aktivitetsgrad)
– Mellanrummen har blivit alltmer värdefull, inte längre något nödvändigt ont för kommunikation eller kaffeintag
– Skapa städer och byggnader som tillåter flöden och olika nivåer av interaktionen (de medeltida städerna förstod detta, mängder av platser för möten, men också platser som är semi-publika eller privata).


Superheroes of the collaborative learning environment of the future

Mark Kelly, Woods Bagot, Australia

Samverkan handlar om interaktion mellan människor. Betyder också att extroverta personer har lättare att känna sig bekväma i samverkan än vad introverta människor känner sig.

Mark menar att vi är på väg in i Conceptual age, konceptens tidsålder, det som ska komma efter informationsåldern. Nytt begrepp för den tid vi befinner oss i (jfr Demklers definition från detta blogginlägg). Richard Florida har sagt att: ”Human creativity is ultimate economic reosurce” Men hur ser morgondagens superhjältar ut, vilka är deras karaktäristik?

När land var den huvudsakliga ekonomiska resursen så var det detta som länder krigade om. Nu pågår kriget om de best and the brightest. Mark Kelly lyfter fram ett antal superhjältar (Gates, Buffet etc.) som gjort sig stora pengar och som nu donerar allt, eller nästan allt till välgörenhet. Är de framtidens superhjältar? Eller finns det något annat.

Sen blir det en racersnabb genomgång av olika organisationsstrukturer. Sammanfattar med att nätverk is da shit. Hierarkiska organisation finns inte längre. Kunskap värderas högre än formell makt och den som kan använda sig av och förstå ny teknik har ett enormt försprång.

Det finns så klart existerande strukturer som vi behöver förhålla oss till. Byggda och organisatoriska. De senare är lätta att bryta ner, medan dess de byggda strukturerna och de förväntningar vi har på dem spelar in, hus finns och de får vi leva med. Vi tycker om en vacker utsikt och ett luftigt rum (i rätt sammanhang så klart). Vi gillar att vara sociala, vi gillar att träffa andra människor även på fysiska platser. På Marks arkitekturskola har man satt relationen mellan formella och informella studieytor (ritsalar v/s lunchrum) till 50 – 50. Och det fungerar utmärkt. Relationen verkar riktig.

Sist, i än högre tempo, beskrev Mark vilka krafter morgondagens superhjältar bör ha.

– Mobabitiy, förmågan att kunna arbeta i stora grupper, att kunna organisera och samarbeta med många samtidigt
– Influency – förmågan att övertala, förmågan att kunna förstå kontexten och vad den vill ha
– Ping Quotient, du bedöms utgående från din förmåga att respondera i ditt nätverk (svara på mail etc.)
– Multi-capitalism, att inte bara se det ekonomiska kapitalet, utan även intellektuellt, sociala etc.
– Protovation, oförskrämd innovation i snabba repetitiva cykler
– Open Authtorship, ge bort kunskap i ett öppet system, för att kunna ta del av andras landvinnigar i samma system
– Emergensight, förmåga att hantera oväntade resultat och komplexiteter
– Signal/Noise Management, kunna filtrera ut meningsfull information och mönster snabbt
– Cooperation radar, förmågan att hitta samarbeten och samverkansparter

Byggnader för utbildning, eller utbildning i byggnaden

Redan innan föredragen kommer igång kan jag konstatera att det plöjs ner en hel del pengar i att marknadsföra Nya Karolinska, utvecklingen av KI och resten av projektet kring Norra Station/Hagastaden. Framförallt fastighetsägarna och byggarna framhäver allt det fantastiska som sker. Bra eller dåligt? Kostsamt eller inte? Det syns i varje fall.

Andra delen av förmiddagen handlade om att utforma nya vårdmiljöer, anpassat för ett modernt lärande. Integration och närhet är ledorden som kommer från båda nedanstående projekt. Intressant hade varit att få lära sig mer om hur man satt in forskningen i samma system.

The new Karolinska University Hospital

Jörgen Nordenström, Karolinska Institutet, Sweden

Ledamot i styrgruppen för Nya Karolinska sjukhuset (som jag tänker kalla NKS). Börjar med frågan om man ska skapa en ”byggnad för utbildning” eller ”utbildning i byggnaden”. För, menar Jörgen, utbildning är sjukhusen tredje uppgift efter vård och forskning… Men så har det inte alltid varit. Från början (John Hopkins 1890-) var universitetssjukhusen inriktade på utbildning av läkare (sic!), från 1930 och till 1980 var fokus forskning och från 1980-talet och framåt har huvuduppgiften varit vård och omsorg.

KS utvecklades simultant KI med en profession och en byggnad. NKS ska bli något nytt och helt annat. Samtidigt är vi en föränderlig tid. Många förändringar pågår samtidigt, inom lärande, vård, intäktsstuktur, populationens sammansättning, ökade kostnader för vården, ny teknik, ökad komplexitet, mer samarbete etc. NKS ska sättas in i framtidens hälsovårdssystem i Stockholms Läns Landsting, där man har valt att sätta e-hälsa i centrum.

NKS ska stå klart 2016/2017. Fokus på forskning och högt specialiserad vård. Nära samarbete mellan akademi och sjukvård. Fokus på att byggnaden ska bidra till att förändra sjukvården i Stockholm.

Basfakta om NKS: 320 000 kvm stort, 7 000 olika rum, men bara 600 sängplatser (endast singel-rum). Sveriges första PPP-projekt, dvs den som bygger huset får också sköta om den i 25 år. Kostnad 14,5 miljarder kronor. Man ska klara av att ha tillhandahålla 14 000 studentveckor utbildning per år (ungefär 350 helårsstudenter). KI har behövt fundera igenom hur man vill förhålla sig till NKS i termer av http://www.phpaide.com/?langue=fr integration eller avstånd (valt modellen, ”vi får se hur det går – vi hänger på”).

Trender i medicinsk utbildning. Färre lektioner, mer IPE, fler småseminarier och projektarbeten, mer simulering och mer e-learning. Ska spilla över hur man gör NKS till en utbildningsmiljö. Generellt, flexibelt, samnyttjande, interaktivt, multiytor (känner ni igen det?). En stor fråga var huruvida lärandet ska ske nära patienterna eller lärande utan patienter. Man valde mellanvarianten. Dvs. om lärandet handlade om patienter, då sker det nära patienten, om lärandet var teoretiskt då kan man gå till ett speciellt studentcenter. Studentcentrat kommer att ligga på NKS-sidan, men i direkt anslutning till KI, förbundet med bro.

Royal Children’s Hospital

Julie Bines, University of Melbourne, Australia


Det nya barnsjukhuset (RCH) öppnade i november förra året. Servar stora delar av södra Australien och Tasmanien. Ligger granne till Melbournes universitet, eller nästan. I varje fall i den del av Melbourne som har är Life-science, om uttrycket tillåts.

Barnsjukhus kan vara tämligen ”jobbiga” att befinna sig i som student. Sjuka barn river upp känslor, något man måste ta med sig när man utformade RCH som lärandemiljö.

Vilka är då det som ska utbildas på RCH. Vanlig studenter så klart, IPE och PE (både kliniskt och ick-klinsiskt), men även patienter och familjer, samt andra ”icke-utbildade” som lärare och anhöriga som behöver lära sig mer om specifika sjukdomar.

Visionen har varit från början att skapa ett integrerad lärandemiljö. Har åstadkommits genom att skapa en stor uppsättning flexibla lärandemiljö. Genom att integrera nya lärandekoncept och innovationer. Maximera IPE och annan ”frivillig” utbildning. Aktiviteter som ska stödjas i den fysiska miljön. Görs genom synlighet, tillgänglighet och närhet, teknikstöd etc. Synligheten manifesteras genom att klassrummen finns synliga glasade mot ”huvudstråket” som löper genom byggnaden. Påminner en hel del strukturellt om Amsterdams universitetsmedicinska centrum (AMC) som vi tidigare borde skrivit om på bloggen, om vi hade haft en blogg då…

Med simulering övar man sina färdigheter, ”look, feel and hear”. Kan övas enskilt eller i grupper. Har simuleringsmiljöer som ligger i direkt anslutning till vårdmiljöer (tänk operationssal), vilket gör att man kan öva ingrepp och sen direkt gå över till ”den riktiga” miljön och genomföra ingreppet. Man har även portabel simuleringsutrustning, vilket gör att man kan öva på (nästan) alla platser på RCH.

Man har också satsat på att skapa ordentliga ”lounge” miljöer för studenter och lärare, som används av samtliga professioner tillsammans. Man kan se det som ett avslappnat fika- och lunchrum, dit man kan dra sig tillbaka för mer informella samtal.

Har satsat mycket på konstnärlig lekfull och färggrann utsmyckning. Man har ett gigantiskt akvarium som går hela vägen vertikalt genom byggnaden. Detta och en liten djurpark utanför sjukhuset har gjort i samarbete med Melbourne Zoo, man har också gjort en avdelning för ”lekterapi” för större barn tillsamman med Melbournes Science Centre. Sen har man ett nallebjörnssjukhus, anordnas av studenterna och har som mål att visa upp sjukhuset, verksamheten och göra barn och familjer mer bekväma med sjukhusmiljön.

Snygga rubriker


Stockholm/Solna. Har lärt mig något. Att klatschigt utformade rubriker inte alltid knyter an till fördragets innehåll. Inte för att de ointressanta. Utan mest att de inte fullt ut handlar om det som rubriken säger. Eller så är min engelska för kass.

Försöker fånga in dagens första pass. Intressant var den fråga som dök upp i frågestunden. Den om att vi tenderar att fokusera på miljöer där studenter och professionella fysiskt möts. Vi behöver nu även fundera över hur det platslösa, virtuella, mötet ser ut. Och platsen för detta möte. För mycket av samarbetena sker idag on-line och inte off-line. Och off-line strukturerna för möten är mycket mer kostsamma och har längre livslängd än de platsobundna. Kanske. Men definitivt mindre beskrivna och fokuserade.

Enigma variations: unraveling approaches to interprofessional education in time and space

Hugh Barr, University of Westminster, UK

En distingerad gentleman med den retoriska talang som man förväntar sig av en britt. Gör att man känner sig bekväm. Eller underlägsen. En del av imperiets maktbas.

Är interprofessionell utbildning (kallar det även idag för IPE) en fluga? Något vi kommer se försvinna och ersättas av en ny trend? Och vilket avtryck kommer IPE att ge på rum och plats? Skönt att någon vågar ifrågasätta den lovsång som annars tenderar att bli utkomsten av sådana här sammankomster.

IPE karaktäriseras av bl.a. av att synsättet är värdebaserad, fokuserar på utkomsten, interaktiv, itterativ mellan universitet och praktik, baserad i teori, del av det livslånga lärandet. Häri lägger även en av skiljelinjerna i synen på grundutbildning mellan IPE och dessmotsats, som vik an kalla för professionsutbildning (PE). PE stärks av en traditionell, maskinell syn på (grund-)utbildning där alla ska lära samma saker, oaktat vilket lärosäte utbildningen ges vid. Alla har samma grundkunskaper och kan vidareutvecklas maskinellt och programbundet. Medan IPE säger att man stärks av att ha olika kunskapsbakgrunder och dela med sig av den i ett interaktivt samspel med andra professionella individer.

Hugh menar att intåget av IPE påverkar hur vi använder och utformar våra rum. Han pekar på några utvecklingstrender:

1. Kursverksamhet kan förläggas till både sjukhus och universitet. Man kan inte längre tydligt peka på att detta är platsen för (vidare-)utbildning, utan det sker överallt.
2. Studentgruppen blir alltmer heterogen, kommer att ställa krav på miljöernas utformning och vilket stöd som studenterna behöver.
3. Studentledd undervisning (skiljer mot samarbetsövningar, ”grupparbeten”, där alla är lika) kommer att öka, vi kan ganska lite om det, och framförallt vilket stöd de behöver
4. Utökat behov av och tillgång till simulationsmiljöer

Betyder enligt Hugh översatt till fysik och stöd följande:

– Små rum platser för små grupper
– En extrastor föreläsningssal vid sidan av de små platserna
– Sociala mötesplatser och rekreation för alla inblandade aktörer
– Barnomsorg, både ”permanent” och ”tillfällig”
– Tillgänglighet för alla grupper
– Boende, framförallt korttidsboende

Designing for competence: spaces that enhances collaboration-readiness

Gerri Lamb, Arizona State University, USA

Hur utvärderar man IPE-miljöer? Utgår i presentationen från en kurs med IPE som hon håller i och som ges i Afrika (Rwanda) med IPE som ett naturligt inslag.

Vi har inga problem att attrahera studenter till IPE-miljöer. Intuitivt förstår de att de lär sig mer i samarbete än var och en för sig. Men det kräver energi, eftersom studenterna upptäcker att de måste ”sälja” sin idé till individer som har en annan idé som de tycker är bättre. Men IPE är inte längre ”valfritt”, det är en självklar del av utbildningen och arbetslivet. Så det är bra för studenterna att få uppleva frustrationen redan i skolan, och se vilka styrkor som synsättet har, innan de hamnar i yrkeslivet.

Har särstuderat design och samarbete. Det finns en ”hysteri” att skapa samarbetsmiljöer i USA. Varje universitet ska ha minst en (känns det igen från hemmaplan?). Men hur kan man utvärdera dem, blir de bra, ger det något? Utvärderingskaraktäristik, vad är det vi ska titta efter? Börjar med vilka designkoncept som kan anbringas, och försöka hitta vad det som kan mätas. För att kan man mäta kan man tydliggöra resultatet.

Gerri beskrev vilka huvudkomponenter som behövs i en bra IPE-studentmiljö (vilket man kanske kan generalisera och säga att det gäller alla moderna studentmiljöer):
– Flexibilitet. Möjligheten att förändra en yta för att anpassa den till den verksamhet som ska bedrivas.
– Teknik. Studenterna behöver tillgång till teknik som de enkelt kan, och får använda.
– Miljö och infrastruktur, dvs. ljus, luft, ljud etc. måste ”vara bra”, randvillkor, annars kan man ge upp alla andra ansträngningar
– Visual Transparency / Proximity. Hur skapar miljöer där studenterna ser varandra och känner närhet till varandra? Runda bord, glas och rörelse är exemplen som tas upp.

Sen kan man lägga samman detta i en bild (se ovan) och få en mer komplett, eller om man så vill, komplex bild för vad och hur man skapar bra IPE-miljöer. Men varje teori eller svar ger hundra nya frågor som behöver besvaras. Så angreppssätt är nog att man måste testa och utvärdera, och göra det i system med andra aktörer. Både genom piloter och fullskalemiljöer. För det är för kostsamt att bygga många olika miljöer eller bygga om felaktigt utformade och vi vill ju gärna så rätt som möjligt från början.

Learning spaces


Stockholm/Solna. Söndag och regnet hänger i luften. Lär ha varit rätt kallt här igår, Marathonen lär ha varit hemsk. Kallaste juni sen 1928 skriker löpet. På vägen hit från hotellet passerade jag Norra Stations-området och den framväxande miljö som är väldigt uppenbar just nu. Fokus på Life Science. Räknar till 30 byggkranar. Häftigt när saker går från ord till handling. Undrar om det kommer funka.

Mitt nörderi fortsätter. Nu en tredagarskonferens om ”Future Learning Environments – How Space Impacts on Learning” (www.ki.se/learningspaces). Med fokus på det medicinska utbildningsområdet. Så klart. Eftersom vi är i Nobelforum på KI. Future. Framtid. Kontexten kan vara sämre. Det är inte bara sjukhuset som ska bygga nytt. KI bygger, staden bygger. Massa projekt. Läs mer www.stockholm-life.se Konferensen är som en speed-dating historia. Massor med talare. 10 minuter var och däremellan rundabordssamtal. Ska försöka att bara få med det viktigaste av vad som sägs… Eller kanske snarare det som fastnar i mig.

Men först kanske jag ska börja med mina egna slutsatser. Så att ni slipper läsa allt det nedanstående. Såklart blir jag glad om ni gör det. Skummar i varje fall. Pliiiiiis. Den övergripande slutsatsen är att det, när det gäller medicin- och hälsovetenskapligt anknuten utbildningsmiljö blir allt svårare att skilja denna från resten av vårdmiljön. Utbildning är idag (borde vara, ska vara) en så pass naturlig och integrerad del av vårdmiljön att den inte behöver skiljas från det övriga ”sjukhuset”. Japp, och så blev vårdplanering, långsiktigt och flexibelt, än mer komplext…

Då kör vi.

Först ut; Jonas Nordquist, Conference chair,

Karolinska Institutet, Sweden
Karolinska ser väldigt mycket likadant ut som det gjorde när campuset etablerades 1936 (samtidigt som sjukhuset, som nu rivs och ersätts med ett nytt). Uppdelat ämnesvis och med ett didaktiskt anslag. Ett ämnesområde, en professor, ett hus. Sen har det förändrats. Problembaserat lärande kom på 60-talet. Intradisciplinaritet och interprofessionaliteten är grundpelare på vilka utbildningen vilar idag. Och miljöerna ser likadana ut (mer eller mindre) som det gjorde på 30-talet.

(Okej, det tog mig ett tag innan detta med interprofessionaliteten bet. Det är termen som, till skillnad från professionalitet, eller professionsutveckling, handlar om hur flera discipliner utvecklar sig tillsammans. I detta fall hur man vidareutvecklar teamet som består av sjuksköterskor, läkare, arbetsterapeuter osv. till att bli ännu bättre genom att man kompetensutvecklar dem tillsammans. Eller ännu hellre, att de kompetensutvecklar varandra. Kan också handla om att man vidareutvecklar flera olika individer med samma bakgrund, men olika specialisering.)

Jonas menar att det bör ligga på universiteten att förändra sina lokaler så att de att de passar det sätt som vi vill lära ut. Och gapet mellan vad man vill och verkligheten är ganska stort. Karolinska har därför satt igång ett program som innehåller fyra delar:

1. Karolinska försöker förstå hur miljöer påverkas av och påverkar de kurser och utbildningar man ger.
2. Hitta ytor för interaktion och samarbete mellan professionen och utbildningen, men också över ämnesgränser.
3. Lära från andra sektorer. Försöka få ihop politiker, arkitekter och byggare. Ta inspiration från helt andra miljöer och verksamheter.
4. Få igång en diskussion och driva en utveckling av teoretiska perspektiv på hur miljöer påverkar utbildning.

Slutligen menar Jonas att lärmiljöer ska ge upphov till:

– Dialog
– Möjligheter att ta till sig av existerande kunskap och tidigare erfarenheter
Peer-learning (översätter det med lära av andra och tillsammans med andra ) och lärande i grupp
– Bidra till att bygga en identitet, för ämnet eller för institutionen

How space impacts on learning: the LEaRN project

Thomas Kvan, University of Melbourne, Australia

Thomas projekt i Australien har tjänat som inspiration för KI när de har dragit igång sitt projekt kring Learning spaces.

Thomas inleder med att säga att miljöer i sig är ointressanta, det är vad som pågår i dem som är det som betyder något. På Uni och Melbourna har handlar projektet LEaRN om dessa frågor. Universitet, generellt, investerar stort i uppgradering, eller nyskapande, av lärandemiljöer. Många dras med miljöer som är väldigt gamla. När universitetet förändrar sina utbildningsprogram så bör lokalerna (i bästa fall) stödja dem. Alltså, när man investerar sina lokaler är det bra att göra så rätt som möjligt från början.

LEaRN drar sina erfarenheter från tre tidigare forskningsprojekt:
Smart Green Schools Hur påverkas lärandet av att man har en hållbarhetspolicy för byggnaden? Vad ska man tänka på om man lägger ett ”grönt” raster över projektet så att det blir så bra som möjligt? Tex har man nu klarlagt att hög koldioxidhalt påverkar lärandet negativt.

Future Proofing Schools. Handlade om hur man designar skolor som är temporära. Något som var helt outforskat.
”Mönsterskolor”. Kan man skapa en mönsterskola, eller ett mönsterklassrum. I delstaten Victoria byggde man 240 likadana klassrum på olika platser för tre olika ämnestyper. Nu kan man studera dessa och se hur designen har påverkat resultatet.

Learning Environment Applied Research Network (LEaRN) bildades inom universitetet för att dra lärdomar ur de tre ovanstående projekt för att skapa bra miljöer för universitetet självt Man har både skapat väldigt konkreta miljöer och mer experimenterande lärmiljöer, där man kan testa olika teorier och grepp för att se hur det faktiskt fungerar. I LEaRN hittar man medlemmar, inte bara från universitet och akademin, utan även från näringsliv, och att medlemmarna kommer både från hemland och utland.

The scholarship in the area of interprofessional learning

Scott Reeves, Journal of Interprofessional Care, USA

Man kan väl inte kalla tidskriften för en kioskvältare, men den har sina läsare. Börjar med att kalla Interprofessional Education, se min definition ovan, för IPE så har vi gjort det lättare för mig själv.

IPE är när (minst) två yrkesverksamma (måste de vara yrkesverksamma?) lär från varandra genom interaktion. Det handlar om samarbete (på individ-, ämnes-, organisationsnivå), likvärdighet, erfarenhetsutbyte och reflektion. Kan ske på flera sätt; genom seminarier, problemlösning, praktik, rollspel, e-learning etc. Det finns en massa organisatoriska-, logistiska-, finansiella- och ledningshinder för att IPE ska bli verklighet.

Den här konferensen kommer att dokumenteras i en bilaga till Journal of Interprofessional Care, kallad Spaces, places and Learning. Känner att det är något som jag måste ha! Köp den du oxå vetja!

The connection between space, place & learning
Simon Kitto, Wilson Centre, University of Toronto, Canada

Simon pratar om utbildningsmiljöer, och framförallt de för vidareutbildningen som hittills har varit i speciella miljöer skilda från arbetsmiljön. Man går på seminarier, kurser, lär och lyssnar. Handlar om jobbet. Sen går man tillbaka. Till jobbet. Men detta håller på/behöver förändras.

Det Simon menar är att vi måste förstå att lärande inte sker i ett vakuum Det kräver att vid begriper att olika fysiska, sociala och kulturella faktorer påverkar lärandet. Lärande sker (i huvudsak) i stora sammanhang med många deltagare. Vilket i någon bemärkelse ökar komplexiteten.

Han vill gärna skilja rum (space) och plats (place) åt. Space är platsen, parat med en social sturktur, interaktioner, identifikation, socialt spel och makt (power) så formar man en plats (place)

För att nu skapa en lärande arbetsplats (workplace learning) så måste vi titta på hela den den komplexa sturkturen. Lärande sker i ett socialt och kulturellt system som befinner sig i en byggd miljö. Lärande kan ske olika, för samma individ i olika kontexter.

Lärande är egentligen att vi deltar i ett socialt sammanhang eller aktivitet. Blir ännu viktigare när vi pratar om livslångt lärande. Vilket i Simons fall betyder att vi måste minska avståndet mellan klinik och praktik.

Rundabord och rundvandring

Efter seminariedelen var det en rundabordsövning. Förutom en hel radda med intressanta referensmiljöer (bl.a. ett nytt universitetssjukhus i Toronto, lärandemiljö i Singapore och simuleringsmiljö i Australien) så kom det att handla en del om flexibilitet. Vad är det egentligen? Vad betyder det för olika människor? Vilken grad av flexibilitet ska man nå? Är det vettigt att man når? Kan den ersättas genom en stor variation av miljöer? Då pratar vi inte bara lärandemiljöer, utan rena sjukhusmiljöer. Hur snabb omställning förväntar vi oss när det gäller omställningen i flexibla lärandemiljöer, på minuten, tre dagar? Och klarar kollegiet eller organisationen alltför stor flexibilitet.

Bra med en kritisk diskussion kring ett av branschens häng- och flängord.

Sen rundvandring. Det händer en del på KI nu för tiden.’

Oo.


Nya aulan

Karolinska Institutets Science Park, KISP:en i folkmun.

Känns mönstret igen?

UKÄ, UHR och 4×20. Och revolution.


HSV:s Geek Days, dag 3. Eller man kanske ska säga UKÄ:s? För nu går HSV i graven, liksom VHS och Internationella programkontoret. Universitetskanslersämbetet återuppstår, med fokus på kvalitet och utvärderingar. Kommer vara den ena centrala myndigheten på högskolans område från den första januari 2013. Den andra kommer vara UHR, Universitets- och högskolerådet. Detta var THE nyhet som utbildningsminister Björklund levererade idag. För i övrigt var det samma samma av det vanliga.

Ministern började med att ”det går bra nu”, för Sverige alltså. Menar han. Men detta måste sättas i relation till att de vi jämför med är Sydeuropa, och där går det jättejättedåligt. Vi måste jämföra oss med de bästa i Asien. Å då går det inte lika bra.

Även som krisretoriken är att man ska satsa på utbildning och forskning för framtiden så ser vi att rent faktiskt så sparar Grekland, Italien, Spanien och så vidare på sina utbildings- och forskningsbudgetar. Men kan man bromsa sig ur en uppförsbacke?

Sen relaterade han till AstraZenecas nedläggning i Södertälje. Vad betyder den för Sverige? Ska man se det som att Sverige (eller kanske ska skriva Södertälje?) inte kan erbjuda de villkor som ett globalt läkemedelsföretag kräver? För i ingen industri duggar det så tätt med högutbildade som i läkemeelsbranschen. 1 100 arbeten försvann, merparten av dessa var högkvalitativa jobb, besatta av välutbildade människor.

Björklund reflekterade att varför vi har högre utbildning. Det första kopplad AZ ovan, att tillgodose behov på arbetsmarknaden. Det andra handlar om att bidra med kritisk reflektion, bredda samhällsdebatten, och det tredje vara en bas i forskningen. Dessa mål är permanenta, men nu vill Björklund även arbeta med kvaliteten i högskolan, inte en kvantitativ utbyggnad, som varit legio de senast 25 åren.

Hur gör man då? Man försöker tillföra resurser och kvalitetsutvärderad. Här kom en lång diskussion som handlade om att motivera det utvärderingssystem som regeringen har infört, och som fick den förre universitetskanslern att avgå (för han tyckte att det var så kass).

Slutligen handlade det om forskningsproppen, dimensionering och demografi. 4×20 är en popularisering av problemet. Fram till 2020 kommer antalet 20-åringar att minska med 20%. Förr var inte högskolesektorn så stor, men nu kommer påverkan att bli reell. En tredjedel av universitet och högskolorna (UoH) kommer inte att påverkas nämnvärt då de har mycket fler än en sökande per plats, en tredjedel av UoH kommer få vissa problem, då de har ungefär en sökande per plats, och en tredjedel kommer att få bekymmer då de har färre än 0,6 sökande per plats. Och här vill Björklund se fler former av strategiska samarbeten. Som samgående mellan Högskolan på Gotland och Uppsala Universitet.

Sen gick han. Och jäklar vad bredaxlade säpovakterna var. I verkligheten.

Den kommunikationella reolutionen
Lite musik och sen statsvetenskapsprofessorn Marie Demkers tur att tala kring akademisk frihet i en föränderlig demokrati. Började med en bakgrund. Begreppet kunskapssamhället dyker upp efter 1968, som motsättning eller parallell till industri- eller tjänstesamhället. Benämns ibland för informations- eller kommunikationssamhället, men innebär en ökad fokusering på service, sociala sammanhang och kommunikation. Det tog några år, men nu finns det väl ingen som höjer på ögonen kring påstående att vi behöver mer kunskap för att bygga vidare och skapa nya förutsättningar för vår välfärd. Men diskussionen om vad det är vi ska ha kunskapen till är på intet sätt över. Handlar det om kunskap för industriell produktion eller om att ge tjänstesektorn ökat/nytt kunskapsinnehåll.

Här menar Demker att vi har, och tydligare kommer att få, nya tydliga politiska skiljelinjer vid sidan av de gamla (mellan arbete och kapital t.e.x). I det individualiserade och kommunikativa samhället löses gamla strukturer upp, ifrågasätt, och hon menar därför om att vi står inför, eller befinner oss mitt i (oklart), en kommunikationell revolution, parallell till den nationella revolutionen, makten över territoriet, och den industriella revolutionen, makten över produktionen.

Den kommunikationella revolutionen handlar om makten över ordet och sättet att organisera utbildningsproduktionen. När vi idag har ”alla” möjligheter att resa och ta del av information och kunskap på många andra sätt så lösgörs vi från den grupp, den plats och det organisatoriska system som vi befinner oss i. Plats och omgivningens betydelse minskar. ”Jag har inga rötter, bara fötter”.

Individens egna kompetenser gör individen svår att ersätta i nätverk, men minskar samtidigt känslan av att tillhöra en grupp. Man tillräknar sig sitt värde, och klass, utgående från andra parametrar än tidigare, såsom utbildning och sociala relationer. Då händer två saker, förutom den nämnda individualiseringen, så destabiliseras tidigare system för hur vi anordnar världen. Normen är per definition kollektivet, en norm som nu ifrågasätt. Här skapas några av de politiska skiljelinjerna, mellan de som har tillgång till kunskap och de som inte har det. Mellan de som vill råda över kunskapens utformning och struktur, vem som formar den, vem som bestämmer vad som är sant och vad som är osant.

Här hamnar då högskolan lätt i fällan. Man lägger allt mer pengar på marknadsföring och samverkan, för att skapa status och ryktbarhet. Vill möta individualisternas behov av att ”shopa runt”, men också göra sig till en statusmarkör. Dvs. en paradox Demker ser i individualiseringen är att man behöver skapa sig en status som accepteras av det sociala sammanhanget. En sådan status kan vara att man genomgår en viss utbildning vid ett visst lärosäte (precis som förr), men också att man kan bli mindre benägen att falla utanför ramen. Väl inne i högskolan så följer man mallen. Det blir med andra ord viktigt för högskolan att upprätthålla status och att locka till sig studenter.

Högskolans ansvar, som utbildningsproducent i den kommunikationella revolutionen blir ökande (här höll Demker ett långt försvarstal till akademins lov). Hon slog slutligen fast att ett tilldelningssystem, dvs. hur högskolan får betalt för den utbildning man bedriver, måste ta fasta på vad vi gör med studenterna under utbildningstiden. Och inte bara fokusera på output – att de får jobb passande till den kompetens de besitter (Demker menar att frågan borde vara ”får de jobb de trivs med?”).

Snipp snapp snut, så var de tre dagarnas HSV-konferens slut.