Full fart in i höstmörkret


Nu är vi i full gång igen efter en sommar då det var tanken att vi skulle ägna oss åt allt annat än arkitektur, byggande eller planering. Riktigt så blev det kanske inte då flera av oss har ägnat den lediga tiden åt att renovera hus, men i princip så har vi varit lediga.

Hösten som nu öppnar upp sig med svalare nätter och alltmer fullklottrade kalendrar ser ut att bjuda ett ungt kunskapsföretag i Göteborg på rejäla utmaningar. Utmaningar av det roliga slaget. Vi har just nu flera stora projekt som löper parallellt. På husfronten jobbar vi både med att rita såväl nya stadsdelar som många enskilda villor och småhus. Det är uppgifter som ställer höga krav på en total närvaro i alla moment om det ska bli ett bra slutresultat.

Vi rör oss vidare in i arbetet med att utveckla Campus Näckrosen åt Göteborgs Universitet, där vi har en roll i projektledningen och som delprojektledare och utredare. Ett oerhört stimulerande arbete som även tagit oss på djupet av frågor om vad som egentligen gör städer och utbildningsmiljöer kreativa.

På Chalmers arbetar vi bland annat med planering av nya miljöer runt Naturvetargården och Samhällsbyggnadshuset. Vi ligger i startgroparna för att sätta igång vårt samarbete med Hyresgästföreningen, sjösätter nya metoder för sociala konsekvensanalyser som ett skarpt verktyg i planeringen och vi är delaktiga i utvecklingen av Byggemenskaper för ett mer hållbart byggande. Med mera.

Och så händer det även en del annat som vi inte kan berätta om än.

Följ oss gärna på twitter och på facebook! Vi lovar även (inte minst till oss själva) att blogga minst lika ofta som tidigare, för bloggen är ett verktyg både för att kommunicera och för att tänka kring det vi arbetar med.

Från det generella till det specifika


Modernismens arkitekter var väldigt förtjusta i att betona betydelsen av flexibilitet och generalitet. Det idealiska modernisthuset skulle helst vara så generellt att det kunde ha uppförts lite varsomhelst och om möjligt (det var i praktiken nästan aldrig möjligt) skulle det byggas med ett ”systemtänk” som möjliggjorde förändrade konfigurationer av lokalprogrammet hyfsat smärtfritt i den dunkelt löftesrika Framtiden. Från samma horisont kom samtidigt variationen, förekomsten av det avvikande, udda och icke standardiserade att betraktas som någonting mycket mer problematiskt – eftersom det stod i vägen för ett rationellt -ekonomiskt effektivt – byggande och en rationell samhällsplanering.

Istället för det speciella strävade modernisterna, inspirerade av universalismens anspråk, efter det allmängiltiga; att i alla lägen identifiera gemensamma nämnare och utifrån dessa gemensamma nämnare utforma miljöer som skulle passa ”alla”. Visst finns det en demokratisk och tilltalande idé i botten på det där. Men att identifiera våra lägsta gemensamma nämnare innebär inte per automatik att de miljöer som blir resultatet i praktiken kommer att tillgodose de behov vi har. Konsekvensen kan istället bli att de inte passar någon alls. För även om vi människor till större delen liknar varandra så är det ändå i de sista procenten som vi bär våra specifika och unika behov och egenheter – vår personlighet. Eller, för att harangera en personlighetstyp som på senare år återerövrat en offentlig respekt, vårt nörderi.

Den alltför öppna planen – på pappret maximalt flexibel – ger i praktiken ett dåligt stöd för att specifika aktiviteter ska kunna ta plats. Den är helt enkelt alltför flexibel och alltför generell. Det finns ingenting att ”fästa” aktiviteter i (detta är en variant på ett av Kurt Voneneguts klassiska skrivtips: ”Write to please just one person. If you open a window and make love to the world, so to speak, your story will get pneumonia.”)

När universalismen kom i gungning på andra samhällsområden kom den också att ifrågasättas inom arkitekturen och med tiden har en mer relativistisk syn vuxit fram där istället betydelsen av det unika och det varierade betonas. Ofta stannar emellertid denna ambition vid det yttre arkitektoniska uttrycket medan planen förblir präglad i en alltmer modernistisk ordning.

Det är faktiskt ingen superbra kombination. Samtidigt som modernismens demokratiska ideal har övergivits har dess sämsta idéer, som den mördande tråkiga strävan efter det generella, bevarats i arkitekturens levande praktik.

Om man nu vill åstadkomma en miljö som främjar kreativitet, möten och mänskligt liv, hur ska man då bygga? Jag vill påstå att vi redan i lokalprogrammet bör släppa strävan efter det generella och flexibla och istället på allvar omfamna det specifika och ickerationella (vilket inte är det samma som det irrationella). Istället för att sträva efter maximalt flexibla lokaler bör vi sträva efter en variation av lokaler som tagna tillsammans ger förutsättningar för olika typer av på förhand ej förutsedda användningsområden. Detta är vad som kan ske i en organiskt framvuxen stadsmiljö med en blandning av stora och små lokaler, generella såväl som specialanpassade, nybyggda med hög standard som är dyrare och äldre med lägre standard som är billigare. En bra stadsgata ska ha verksamhetslokaler med många olika sorters lägen. Några med A-läge – skyltfönster mot ett välfrekventerat stråk – andra uppe under taken på vinden eller nere i källaren – och allt däremellan. Förekomsten av ”dåliga” och ”dåligt anpassade” lokaler är i den meningen den urbana miljöns främsta styrka, ur just den variationen – ur frånvaron av det generella – växer den mångfald av verksamheter och olika innehåll som gör en miljö kreativ och full av socialt liv.