Inobi får stöd till forskning om resilienskvarter


Inobi är det enda arkitektföretaget som har beviljats forskningsanslag från Delegationen för hållbara städer 2012. Vi får stödet från regeringen för att genomföra forsknings- och utvecklingsprojektet ”Resilienskvarter”. Projektet ska resultera i en öppen designplattform för hållbara – resilienta – stadskvarter.

Stödet är oerhört betydelsefullt för oss och ett erkännande av att vår konceptidé har relevans och väcker intresse. Tack vare delegationen för Hållbara städer kommer vi under 2012 och framförallt under 2013 kunna genomföra en helt unik och mycket ambitiös satsning för att utveckla nya lösningar för hållbarhet i svenska städer.

Vi har tidigare berättat om projektet i ett tidigt idéstadium här. Vår ingång är enkelt att analysera de sociala förutsättningarna för ekologisk hållbarhet på kvartersnivå. Städer bär på en mycket stor potential till hållbara lösningar, men idag förblir den potentialen till stora delar outnyttjad, eftersom det saknas sociala och institutionella arrangemang för resursdelning och lokala kretsloppslösningar. Målet med projektet är att utveckla konkreta strategier för att möta den problematiken och visa hur mycket som faktiskt går att göra inom stadens ramar.

Vi går nu vidare med att formera en tvärdisciplinär samverkan kring projektet tillsammans med tidigare och nya partners inom forskning, näringsliv och samhälle.
Projektet omfattar i detta skede cirka 1000 timmar, varav regeringens anslag täcker 30 %. Som slutresultat kommer vi bland annat publicera en öppen ”konceptplattform för resilienskvarter” som görs fritt tillgänglig som ett planeringsstöd för aktörer som därefter vill vidareutveckla konceptet eller genomföra konkreta byggprojekt baserat på resiliensplattformen.

Projektet kommer framöver att kunna följas glimtvis via vår blogg, men framförallt via projekthemsidan www.resilienskvarter.se.

KONTAKTPERSONER

Erik Berg, projektledare, tel: 031-380 20 46
e-post: erik.berg@inobi.se

Andreas Eklöf, VD, tel: 031-380 20 41
e-post: andreas.eklof@inobi.se

Inobi vinner pris i arkitekttävling om Vallastaden

Inobi har belönats med andra pris och 300 000 kronor för förslaget ”Publicum Bonum” i den allmänna arkitekttävlingen om Vallastaden i Linköping. Tävlingen om Vallastaden arrangerades av Linköpings kommun, Linköpings Universitet och Akademiska Hus. Totalt lämnades 27 bidrag in. Juryn tilldelade andra pris till inobis förslag med mottot ”Publicum Bonum”, vilket är latin för ”kollektiv nyttighet”.

Vi är stolta och glada att belönas i Linköpings stora stadsplanetävling eftersom Linköping med den här tävlingen så tydligt visat att man har ambitionen att fylla de ofta väldigt diffusa formuleringarna om hållbarhet med ett konkret innehåll, utveckla relationen mellan stad och land, förändra hur svenska städer ser ut och byggs och föra samman universitet med staden. Allt detta är frågor vi arbetar med och funderar omkring varje dag – därför valde vi, för första och hittills enda gången, att delta i en arkitekttävling.

I vårt förslag behandlar vi de stora utmaningar som måste lösas om städerna ska bli hållbara: hur kan vi knyta samman näringskretsloppet så lokalt som möjligt i ett urbant sammanhang? Hur kan man bo i lägenhet och ändå ha den frihet som många förknippar med hus på landet? Hur kan demokrati och delaktighet utveckla sig i moderna stadsmiljöer? Hur ser kunskapsstadens mötesplatser ut? Vi visar i förslaget hur nya typer av allmänningar och en ny syn på stadsrummet kan stärka och bygga upp lokala sociala resurser för hållbarhet och utveckling.

Vi lyfter även fram det nya byggkonceptet byggemenskaper som Linköpings kommun glädjande nog har bestämt sig för att satsa på. Vi menar dock att konceptet måste stödjas av en stadsbyggnadsinkubator inriktad mot byggemenskaper och av en aktiv kommunal marktilldelningsstrategi. Vi visar också hur en stadsdel med många byggemenskaper, små och varierade fastighetsindelningar och en integrerad stadsgårdsodling, kan se ut och fungera.

Arbetet med att ta fram tävlingsförslaget leddes av Erik Berg och Fanny Sernhede med stor medverkan av alla på inobi. I idéutvecklingen medverkade även Johannes Åsberg från YIMBY Göteborg och David Karlsson, idéhistoriker och ordförande på Nätverkstan i Göteborg i en serie workshops där de bärande tankarna mejslades fram och bearbetades. Illustratören Johan Renklint medverkade med illustrationer.

Läs inobis pressmeddelande på Mynewsdesk.

Mer text och bild på projektsidan.

Inobi utvecklar Campus Näckrosen

På uppdrag av Göteborgs universitet arbetar vi med att utveckla Campus Näckrosen med målsättningen att skapa ett sammanhållet campus för forskning och utbildning inom humaniora och konst tillsammans med Universitetsbiblioteket i centrala Göteborg. Projekt Campus Näckrosen är ett stort och viktigt projekt för Göteborgs universitet. Beläget mellan Götaplatsen och Korsvägen, i kanten av den natursköna Näckrosdammen. Här kommer institutionerna vid Humanistiska och Konstnärliga fakulteterna att samlas tillsammans med Universitetsbibliotekets verksamhet i samspel med externa aktörer. Läs mer om projektet på projektsidan.

Inobi ute och pratar

Vi är runt och pratar om våra hjärtefrågor ibland och den närmaste tiden har vi två föredrag inplanerade:

Den 21 september pratar Erik Berg om hur vi på inobi arbetar med att inkorporera ett socialt perspektiv på ekologisk hållbarhet i våra projekt. Föredraget har rubriken Ecotecture and Planning from a Social Perspective, platsen är Chalmers VM lecture hall kl. 15-15.45. Föredraget är en del av kursen Sustainable Development and the Design Professions som ges till Masterprogramstudenterna på Chalmers Arkitektur.

Den 11 oktober kl 18-19 föreläser Erik Berg på Stadsjords kvartersodling i Kvillebäcken på temat Demokratiskt byggande och den urbana allmänningsrätten. Utifrån sina egna erfarenheter i organisationen Byggbrigaden talar Erik om fem idéer för ett nytt byggande. Erik är grundare av organisationen Byggbrigaden och styrelseledamot i den svenska föreningen för Byggemenskaper.

Läs mer om våra aktuella och tidigare föredrag här.

Platser som lyfter oss


”The station gathers us for a while”

Ett citat från Santiago Calatrava har klamrat sig fast i mitt huvud. Calatrava uttalar sig under det höga taket på järnvägsstationen i Liège i Belgien. Det är han själv som har ritat den vita ankomsthallen med spåren och perrongerna insvepta under en pendlande vågrörelse av stålbalkar och glasytor. Det är ett fantastiskt rum. Och naturligtvis var det inte gratis. Stationen tog tio år att bygga, en stor mobilisering för ett stycke offentlig lyx. Konstruktionen förenar, som alla Calatravas projekt, ingenjörens kunskap om krafter, laster, drag och spänningar med arkitektens blick för det sociala rummets estetiska kvalitéer.

”Stationen samlar oss för en stund” säger alltså Calatrava. Det är något med den tanken som jag gillar väldigt mycket. Stationen i Liège är inte endast ett rum utformat för att rationellt förflytta stora mängder människor. Det är också mycket mer än sin basala funktion. En skulptur av rymd, med ett bärverk av matematik som i några sekunder fångar in strömmen av pendlare i en delad upplevelse av att befinna sig på en svindlande plats. Från stationen rör vi oss vidare ut i våra olika omloppsbanor; våra yrken, våra bekymmer, våra enskilda svårigheter. Men när vi är där, för en kort stund, blåser rummet rakt genom huvudet och lyfter oss. Jag tror att vi växer när vi vistas i sådana rum, det vidgar våra tankar, påminner oss om allt som är möjligt. Att vi är kapabla till mycket.

Ett samtal på en högskola i Göteborg. Vi står i de trånga och fönsterlösa korridorerna i en forskarbyggnad och känner oss lätt illa till mods. Är detta en miljö där framtidens banbrytande forskning tar form? Kan små kontorsceller och en kaffebryggare inklämd i en städskrubb härbärgera nobelpristagare?

Nej visst, naturligtvis skapas inte nobelpris och forskningsframgångar av lokalerna – det är människors idéer och samverkan mellan människor som är kärnan i kunskapsprocessen. Men ändå. När vi vistas i lokaler som vänder ryggen till oss blir det inte direkt lättare att ”tänka utanför boxen”, höja blicken, utmana invanda föreställningar. Jag tror rentav att oinspirerande lokaler kan göra det såpass mycket svårare att tänka fritt, stort och nytt att det tillslut blir helt omöjligt.

”Det sitter i väggarna” brukar man säga om stelnade organisationskulturer. Och det är bokstavligen sant. Väggar är väldigt påtagliga saker och de pressar på mot oss. En vägg är aldrig bara en vägg, den är alltid ett budskap. Arkitekturen är ett envist och påstridigt språk. En byggnad kan aldrig kommunicera ingenting, den säger alltid något.

Vad den säger upplever vi inte med tankarna utan med kroppen. Vi kanske inte ens noterar det. Men utan att vi nödvändigtvis är medvetna om det förändras vi av de rum vi vistas i. Vår sinnesstämning påverkas. Vi blir upprymda eller nedstämda, lättade eller betryckta, optimistiska eller pessimistiska, vidsynta eller trångsynta.

Därför är platser som stationen i Liège så viktiga. När man tar en grundläggande funktion och gör något mer med den än det allra nödvändigaste, då känns det i kroppen. Om man sen gör något alldeles extraordinärt av platsen – då sitter det kvar ännu längre. Stationen samlar oss för en stund.

Frågan är vad den där extra ansträngningen är värd? Vad ska den få kosta? Om man försöker omsätta de ”vidgade sinnena” till pengar, vad är de värda? Hur prissätter man optimism? Eller är det så att allt inte kan mätas i pengar men att det måste kunna räknas ändå, på något vis?

Det är alltid en utmaning att bestämma sig för att göra något som inte bara är habilt och inte bara är bra utan som är det allra bästa. Trots att de byggnader som uppförs idag i bästa fall ska stå i flera generationer görs kalkylerna alltid baserade på intjänande/avskrivningstider mellan 0-25 år. Sett från varje enskild investerares och organisations avgränsade budgetperspektiv är det fullt logiskt. Men i ett större perspektiv? Nej. Det är förlorade möjligheter.

Jag skrev i mitt förra blogginlägg om betydelsen av sammanlänkande platser – interstrukturer – för att bygga en kunskapsstad. Bakgrunden till begreppet interstrukturer är att vi på inobi under året har genomfört ett utredningsarbete åt Göteborgs Universitet där vi kartlagt just vad som karaktäriserar kunskapsstäder – och vilka förutsättningar som måste uppfyllas för att Göteborg ska kunna bli en kunskapsstad.

Intill de nödvändiga interstrukturerna lägger vi nu en annan pusselbit: vikten av att forma platser och stadsrum med identitet och karaktär. Vackra, unika och extraordinära platser som kan bära berättelser och etablera sammanhang som ger våra handlingar ökad mening och betydelse. Platser som samlar oss för en stund. Och lyfter oss.

Om Göteborg vill utvecklas till en kunskapsstad är därför en nödvändig komponent i det arbetet att ta arkitekturens kraft på allvar. Att värdera tyngden och genomslagskraften i arkitekturens språk. Arkitekturen ensam skapar inga nobelpristagare men arkitekturen är en central komponent i en miljö som ger förutsättningar för friare tankar, djärvare handlingar.

Bara om vi gör Göteborg till en fantastisk plats att vistas på för alla som bor, lever och verkar här kan vi som bor, lever och verkar här göra fantastiska saker.

Västlänken och interstrukturernas stora ekonomiska betydelse


GP har under den gångna veckan i en serie artiklar levererat en utförlig kritik av investeringskalkylerna för Västlänken, den järnvägstunnel mm som planeras för att bryta säckstationens förbannelse och leda pendeltågstrafiken från centralen via nya underjordiska stationer i Haga och Götaplatsen, vidare ut till Göteborgsregionen.

Västlänken är en stor investering och ett omfattande byggprojekt som förtjänar att debatteras utförligt och väl, för alla stora infrastrukturinvesteringar har alltid stora alternativkostnader som måste beaktas. Helt enkelt: vad skulle pengarna kunnat användas till istället? Frågor som bör ställas är om Västlänken verkligen är det bästa sättet att stärka kollektivtrafiken i regionen. Hur blir det isåfall med investeringar i det underdimensionerade och på tok för långsamma spårvagnsnätet? Hur blir det med utbyggnaden av nya spårvagnslinjer och nya pendelstationer? Och så vidare.

Den debatten är viktig. Men GP:s kritik, som stått med sitt andra ben i bilismens perspektiv: nej till trängselavgifter och ja till utbyggnad av fler bilvägar, har varit illa underbyggd och missriktad. Istället har GP:s reporter med bred pensel målat upp ett scenario där bilisterna via trängselavgifterna i framtiden kommer ösa ner pengar i en tågtunnel som utgör ett enda stort svart hål av svällande kostnader utan samhällsekonomisk nytta.

Men, som Eric Öbo visar i en granskning av GP:s granskning: tiden talar idag för att satsa på järnvägsinvesteringar. Den som är kritisk till Västlänken bör till exempel besöka Malmö och studera hur Citytunneln har revolutionerat hela regionens resandemönster. Järnvägsresandet i Sverige har de senaste 15 åren ökat mer än dubbelt så mycket som prognoserna förutsett (+59%). Och Skåne har tagit täten i utvecklingen. För att man har satsat. Vågat satsa. Sett nyttan.

Att korrekt prissätta och analysera den samhällsekonomiska lönsamheten av stora investeringar i infrastruktur är notoriskt svårt, om inte närmast helt omöjligt. I grunden ligger ett definitionsproblem: vad är överhuvudtaget samhällsekonomisk lönsamhet? Det beror helt och hållet på perspektiv. Som GP:s ledarskribent Fredrik Tenfält konstaterar i en kolumn som är kritisk till tidningens egen kritik av Västlänken så är samhällsekonomisk lönsamhet ”lite som en hal tvål i badkaret; den blir svårare att få grepp om ju mer man försöker.”

Två perspektiv som är särskilt svåra att prissätta då infrastrukturinvesteringar ska utvärderas är deras påverkan på stadsmiljöernas attraktivitet och på sociala relationer mellan människor. Därför lämnas istället den typen av värden helt enkelt utanför kalkylerna.

Det är en stor brist eftersom just de ”mjuka” sociala värdena är de som är viktigast av alla i städer som strävar efter att vara attraktiva och kreativa ”kunskapsstäder”.

På inobi funderar vi mycket kring interaktionsfrämjande miljöer inom ramen för vårt arbete med utveckling av campusområden, kunskapsmiljöer och sociala analyser av planprojekt.

Ett samlingsbegrepp vi använder för att beskriva alla de miljöer som bidrar till interaktion är interstrukturer. Exempel på interstrukturer är bibliotek, kulturinstitutioner, föreningslokaler, caféer, idrottsplaner och offentliga platser. Men även, exempelvis, sådant som man kanske inte tänker på i första läget som kollektivtrafik och toaletter. Interstrukturer är helt enkelt alla de platser som möjliggör, underlättar eller rentav framtvingar möten, samverkan och interaktion.

Interaktionen mellan människor är kunskapsstadens viktigaste drivmedel. Vägen till att bli en framgångsrik kunskapsstad går via att i alla lägen och genom den fysiska planeringen befrämja och underlätta interaktion mellan människor. Allt annat lika kommer den stad lyckas bäst som är bäst på att främja interaktion.

När transportinfrastrukturer planeras och byggs idag måste därför den centrala frågan ur kunskapsstadens perspektiv vara denna: i vilken mån fungerar denna infrastruktur samtidigt som en interstruktur? I vilken mån bidrar investeringen samtidigt till utvecklad interaktion?

Då talar vi inte bara om att komma fram från plats A till plats B. Precis lika viktigt är vad som händer däremellan.

När man anlägger det här perspektivet talar allt för att satsa på kollektivtrafik, järnväg och spårväg. Samtidigt framstår bilismen som ett direkt socialt improduktivt tidsimpediment. När vi sitter i våra bilar reser vi isolerade och med vårt fokus riktat mot att hantera den omedelbara – i varje ögonblick potentiellt livsfarliga – transportsituationen runt oss. Istället för att använda transporttiden till interaktion, vare sig det är med vår direkta omgivning eller med nätet via uppkopplade enheter, blir vi under den tid vi sitter i bilen otillgängliga för interaktion. Vi försvinner från nätverken.

Bilen är alltså i sig själv det minst interaktionsfrämjande av alla existerande transportslag. Samtidigt försämrar bilismens fysiska strukturer förutsättningarna för interaktion mellan människor i stadsrummen. Bilarna ökar avstånden och lägger farliga, bullriga och otrevliga trafikbarriärer mellan stadsdelar och kvarter.

Som allra mest interaktionshämmande blir bilen i rusningstid när hundratusentals resenärer i en stad av Göteborgs storlek sitter fast i köer – allihop inneslutna i varsin isoleringscell. Järnvägar och spårvägar å andra sidan fungerar på precis motsatt sätt: de möjliggör en kontinuerlig interaktion under hela resan, och detta rentav som allra mest just i rusningstrafik.

Om massbilismens resandesystem analyserades ur interaktionsperspektivet skulle den framstå som oerhört kostsam för kunskapssamhället medan nyttokalkylerna för Västlänken skulle förbättras ytterligare. Det grundläggande att inse är att Västlänken inte bara är en infrastruktur för Göteborg, det är även – och kanske i första hand – en ny interstruktur för regionen.

Låt mig därför sticka ut hakan lite och utropa: Kunskapsstaden Göteborg behöver Västlänken.