NIMBY och maktlöshetens förtvivlan


För någon dag sedan upplevde jag känslan av total maktlöshet. Framför vår balkong på tredje våningen, i lägenheten där vi har bott i sju år, hade den allmännyttiga hyresvärden helt plötsligt tagit ner det stora almen. Almen har överlevt både almsjukan och brutala markarbeten, men nu hade den sågats ner tillsammans med två fullt friska björkar på andra sidan gården. Varför? Det visade sig att det planeras för en ”öppen dagvattenhantering” och någon har fått för sig att då står de här träden i vägen för ett dike som ska fram. Ironiskt med tanke på att träd är just en naturlig form av dagvattenhantering.

Almen har varit den stora behållningen med vår lägenhet. I en miljö som i övrigt präglas av utsikter mot trista fasader och rakt in i andras lägenheter har den burit in en liten flik av naturen precis utanför fönstret. Där har fåglar vilat ut, årstider och väder har varit synliga. Dessutom har den givit skugga och skydd åt vår balkong, och begränsat insynen från andra sidan gården. Ni kunde fått ta allt i vår lägenhet (nåja), men ta inte det trädet!

Vi stirrade ner i det ljusa såret i stubben och sakta sjönk insikten in att almen aldrig skulle komma tillbaka. Intellektuellt förstod vi det naturligtvis direkt, men emotionellt anlände förståelsen mer långsamt, som en sjunkbomb. Och så trängde den fram och slog ett förlamande grepp om den inledande vreden: känslan av vanmakt. Vi kan ändå inget göra, vad skulle det tjäna till att bli upprörd och bråka nu?

Jag hade ett minne i kroppen som började bulta. Det var samma känsla som den förtvivlade sorg man kan uppleva när en anhörig har dött och två tankar jagar varandra genom huvudet. Den ena upprepar förvirrat: det är inte på riktigt, det är inte på riktigt. Den andra mumlar uppgivet: Det är oåterkalleligt. Hen kommer aldrig tillbaka. Aldrig, som i aldrig någonsin.

Det oåterkalleliga är livet antites. Fastän det, paradoxalt nog, också är dess förutsättning. Därför har alla kulturer uppfunnit himmelriken eller förhoppningar om återfödelse – för att göra den outhärdliga tanken mer uthärdlig.

Vi människor tenderar att underskatta kraften i oåterkalleliga handlingar, trots att vi av egna erfarenheter vet hur ont de gör så utsätter vi ständigt andra för dem. I synnerhet byggbranschen. Vi som ritar och bygger är sysselsatta med att förändra verkligheten. Sällan vår egen verklighet, ofta andras. En del av de många misstag vi oundvikligen gör går att rätta till – med stora kostnader – men mycket är oåterkalleligt. Ett pennstreck avrättar en plats. Så verkar det ha gått till här. En landskapsarkitekt hade ritat ett daggvattendike där almen stod. Pennstrecket översattes i verkställighet. En entreprenör kallades in för att fullborda arkitektens plan. Ty Så har det blivit Sagt.

Att ta ner ett träd är en oåterkallelig åtgärd. Det kan aldrig göras ogjort. Det är en åtgärd där lättheten med vilken den utförs inte står i proportion till konsekvenserna. Som att ta livet av någon. Eller som att riva ett hus, en stadsdel för att ersätta den med något nytt. Med vilken rätt? Med vilken hänsyn? Och vilken eftertanke tillåter vi oss innan vi gör det? Skulle vi, som är ansvariga för att Utföra, öppna oss reflekterande och ta reda på för mycket om platsen löper vi stor risk att upptäcka att det inte alls är så smart att bygga nytt. Sådan reflektion hotar Projektet.

Det raljeras friskt och gärna i byggbranschen över NIMBY-fenomenet. Not In My Backyard. Människor som protesterar mot förtätningar och nybyggen i sin närhet.

Det är lätt, från en upphöjd position genomsyrad av makt och rörlighet, att se alla NIMBY:s som negativa bakåtsträvare som står ivägen för lönsamma – och kanske trivsamma – förändringar. Men NIMBY är inte ”någon annan”. NIMBY kan var och en av oss bli, om vi har oturen att hamna i vägen för Utvecklingen. När vi blir maktlösa och överkörda och någon, över våra huvuden och utan att bry sig om vårt liv, har bestämt att framför vårt hus där vi har bott i 20 år och tänkte bo i 20 år till, ska ett annat hus byggas. På kartan syns inte heller att den överblivna lucktomten i verkligheten innehåller ett frösått träd som Betyder något för Någon. Så var det med vår alm. Den var frösådd. Stod lite för nära fasaden. Men den hade blivit kvar i trettio år och vuxit sig stor. Och den kunde stå kvar lika länge till. Att ta hänsyn till ”det frösådda” som inte passar in i mallen är byggandets produktionsapparat synnerligen dålig på.

Särskild hänsyn bör visas när handlingarna är oåterkalleliga. Att ta ner ett träd över en viss storlek eller ålder i människors livsmiljö borde inte få ske utan att först behöva informera om vad som är tänkt att ske. Kanske muttrar nu någon att det vore helt omöjligt att berätta om alla impopulära handlingar på det viset i förväg, då skulle de aldrig kunna genomföras. Jag tror dock att det är precis tvärtom. Får vi som hyresgäster eller grannar information i god tid innan en åtgärd och dessutom bjuds in att lämna våra synpunkter, då kan vi vänja oss vid tanken, ta till oss argumenten. Eller så visar det sig att det inte finns några argument och då ska inte åtgärden utföras, då ska det finnas en öppenhet för att avbryta. Bara så kan vi undvika att göra misstag gång på gång.

Det bästa sättet att komma bort från NIMBY-fenomenet är att helt enkelt inte köra över folk. Förstå vad ”MY Backyard” faktiskt innebär. Att närmiljön är en del av hemmet. Även om det formellt är möjligt så är det inte i praktiken rimligt att klampa in i människors närmiljöer och förändra dessa hur som helst. Utan, istället: Delaktighet, på riktigt. Öppenhet, på riktigt. Få människor är emot alla typer av förändringar, men vi vill kunna påverka dom.

I de fall då den hållningen har praktiserats i kommunala planer och byggprojekt har protesterna också blivit betydligt färre. För protesten är den maktlöses sista desperata utväg, allra helst vill vi människor komma överens. Blir man bara inbjuden till bordet för att lägga fram sitt perspektiv kan man inta mer konstruktiva positioner: lägga fram motförslag och även ta till sig från den andra sidans perspektiv.

Det som lite föraktfullt buntas ihop under beteckningen NIMBY är kanske främst ett symptom på brister i hur vi bygger och planerar idag. Det är en motreaktion på hänsynslöshet i hanteringen av människors livsmiljöer.

När staden ska förtätas får vi mer och mer av de här konflikterna. Det ställer ökade krav på en mer demokratiskt orienterad planprocess, som ser olika perspektiv som en tillgång.

Det innebär också att planprocessen måste få ta tid. Tyvärr ligger tiden i planprocessen idag ofta på helt fel ställen. Tiden används inte till dialog och dialektisk utveckling tillsammans med alla som är påverkade eller intresserade. Istället används tiden till väntan på att ärenden ska beredas eller lyftas till beslut i nämnder och styrelser. Väntetiderna måste kortas men dialogerna fördjupas. Och en beredskap måste då finnas från planerare och exploatörer för att planer får modifieras – kanske i grunden – i den dialogen. Det är så idén utvecklas när den möter livet. Det är så idéer blir bättre. Ja, det kräver ett maktavträdande för de som idag sitter på makten i bygg- och planeringsprocessen. Det är jobbigt. Att förlora makt kan vara djupt frustrerande. Välkomna till det som är vardag idag för de maktlösa.

Personligen är jag både lagd åt YIMBY och NIMBY-hållet. Jag ser gärna att det byggs i min närhet, vi behöver fler bostäder i ett växande Göteborg. Det finns massor av ytor som kunde användas bättre. Men jag vill ha ett följsamt byggande som är öppet för att påverkas av förhållanden på marken, som är mottagligt för motargument, olika behov och olika perspektiv och som är transparent. Annars kan det vara, då protesterar jag istället.

Arkitekturen bär i sitt modernistiska DNA på ett ”koloniserande” perspektiv. Vi drar in med våra färdiga idéer för att förändra en plats, istället för att mer följsamt möta en plats och dess människor och låta de omständigheterna omforma våra idéer. Det är mer krävande, ger mindre plats åt egot. Men det är livet väg och bara så kan ”levande städer” byggas.

Forskningsprojektet Mellanplats presenterade nyligen sin slutrapport ”Framtiden är redan här – den är bara inte rättvist fördelad” som är full med intressanta infallsvinklar – och problematiseringar – på deltagande och delaktighet i stadsutveckling. Bland annat har Lars Jadelius en, tror jag, viktig tanke om hur definitionen av effektivitet och rationalitet måste förändras om planering och byggande någonsin ska kunna reflektera den mångfald av behov och perspektiv som utgör samhället idag:

”Vi behöver nya starka mentala bilder både av effektivitet och estetik vid sidan av de gamla vi ärvt från exempelvis militär organisering, renessänskonst och industriell massproduktion. Först då våra tankefigurer på allvar tar fasta på kunskapandet och den breda medborgerliga kreativiteten kan stadsplanering och gestaltning skapa en levande och fortgående samhällelighet.

När vi i planeringssammanhang vill inkludera medborgarinitiativ, måste vi också acceptera att initiativ underifrågn kortsiktigt kan te sig destruktiva och ansvarslösa. De speglar de maktförhållanden och de möjligheter att agera som står till förfogande. Ser vi tillbaka bara ett tiotal år finner vi att initiativ som tagit formen av protester och demonstrationer, i efterhand ofta betraktas som både betydelsefulla och ansvarsfulla.”

Läs hela rapporten på www.mellanplats.se.

Efter branden – och mer

Management by fire. Tänk så lätt. Kanske inte får tänka så pyromaniskt, men ändå så lätt. Hela huset brinner ner. Katastrof. Men sen ska man ha nått nytt. Och fort ska det gå. Beslutsprocesser som inte blir evighetslånga. Inte massa utredningar. Nu ska vi bygga något som håller i högst fem år. Men det blev så bra att man permanentat det. Så kan det gå, men kanske bara ibland.

Arkitekturskolan i Delft. Här har jag varit förut och imponerats. Inte bara av skolan, utan hur TU Delft har arbetat med sina lokaler allt sedan man fick köpa dem av staten för 1 gulden i mitten av 90-talet. Hur som. På arkitektur hade man 2006 fått en ny dekan som såg det som sin uppgift att förändra de fysiska förutsättningarna för fakultetens arbete. Experiment hade introducerats, försök med storkontor och bottenvåningen gjorts om för att ge studenterna en bättre arbetsmiljö, att få dem att i huvud taget vilja vara på campus. Sen kom branden den 13 maj 2008 (undrar om det var en fredag? Näpp, tisdag!) som ödelade hela arkitekturskolan.

Vad göra? En styrgrupp formerades och redan efter tre dagar var undervisningen igång i stora tält. Gratis möbler från IKEA (bra där!), nätverk, bärbara datorer till alla anställda. Fakultetens personal härbärgerades hos andra fakulteter, och man hade temporärt löst den krisartade situation som uppstått. Betänk att detta var mitt i examinationstider, mängder av studentarbeten var förstörda på grund av den kaffebryggare som fått kortslutning (sprinkling, hallå!!!). Och lärarna fick lära sig den hårda vägen att det är bra att spara sina arbeten på en back-upad server i stället för den personliga datorns hårddisk.

Redan i slutet av maj bestämdes att fakulteten skulle flytta in i den före detta administrationsbyggnaden, som universitetet precis lämnat och som egentligen skulle konverteras till lyxösa bostäder. Till september skulle de nya och, som man tänkte då, temporära arkitekturskolan vara klar. Lagom till terminsstarten, man ville inte tappa en hel årskurs studenter (och så här redan nu kan jag avslöja att det gjorde man inte, att branden och det nya huset blev så omskrivet gjorde att de fick fler än 700 nyantagna den hösten, och det högsta söktrycket någonsin). Eftersom denna byggnad var ungefär 30% mindre än fakultetens tidigare lokaler gjorde man tillägg med två glaskroppar som ökade ytan för ”allmänna” (främst) studentändamål. Men ändå var det för litet.

Akademiker i landskap

Därför satte man igång med ett intensivt arbete för att få fram de nya miljöerna (finns beskrivet här). I stor utsträckning använde man sig av fakultetens egna anställda för att hitta rätt form och funktion. Bland annat kom man att utveckla ett koncept med arbetsplatsdelning (baserat på de tidigare experimenten), utan personliga platser för alla anställda (undantag för viss administrativ personal). Man skapade en uppsättning med rum som delades av 2, 4, 6 eller fler personer. Man utvecklade en ”clean desk”-policy, där inget fick lämnas på bordet när man lämnade arbetet. Alla gavs 1,2 meters förvaring, med möjlighet till extra förvaring i förråd och korridorer. Man skapade vardagsrum och öppna mötesplatser där man kunde hänga. Allt med syfte att öka interaktion och reducera yta.

Tvärtemot vad många har uppfattat så minskade man inte de ytor som används av personalen, den är på ungefär samma nivå som i den tidigare byggnaden, med den stora skillnaden att alla inte längre sitter i cellkontor. Däremot har man ökat studentytorna med närmare 50%, liksom de allmänna mötesytorna (café, restaurang, ”vardagsrum” m.m.). Den stora ytbesparingen (totalt minskade fakulteten sin ytförbrukning med ungefär 15% visavi den uppbrunna byggnaden) låg i att man inte längre behövde stora förrådsytor – det mesta som sparats över åren försvann i branden. Man uttrycker att man satsade på kvalitet i stället för kvantitet. Studentytorna kommer jag inte beskriva så mycket här, utan det gör sig bra i bilder (hm, verkar som jag glömt sladden som gör att bilderna hoppar från kameran till datorn).

Hur funkade det då med personalens utrymmen? En fördjupning kan fås i den forskningsrapport som skrivits om erfarenheterna av flexkontor i en akademisk miljö. Viktigt att säga om rapporten är att den bara behandlar lärarnas erfarenheter, och säger inget om hur studenterna upplever miljön. Projektet har i mångt och mycket drivits igenom uppifrån och ned, där dekanen har fått agera hårt för att få igenom sina idéer.

Kritiken har inte heller varit nådig. Några har kommenterat: “The one who invented this concept does not have the slightest idea how education, research and different work styles should be facilitated. It is clear he does not need to work here himself. One size does not fit all” and “I don’t need many workspaces, I need one good one”. Men denna typ av kommentarer kan inte sägas var legio, utan det är intressant att studera några av deras aggregerade lärdomar och slutsatser:

< - en större del av arbetet sker hemifrån i dag med flexkontor än det gjorde tidigare med cellkontor (27% av arbetstiden mot 16% av tiden tidigare) – även om platserna var opersonliga så blev inte beläggningen så mycket högre än tidigare, vilket betyder att de allra flesta kunde få sin ”favoritplats” varje gång de behövde en arbetsplats. Men de frekventa byten av arbetsplats, dvs. att man går från en funktionsplats till en annan vid många tillfällen per dag, som man tänkte sig i planeringen har uteblivit. Man har sin plats, och byter man miljö så är det av ”formella” anledningar att man ska undervisa, gå till ett möte etc. – i flexibla kontor behöver säkerhet och stöldskydd få särskild uppmärksamhet. Det kan vara bra med låsbara dörrar, att kunna lämna arbetsplatsen utan att man riskerar att få sina saker stulna, men det är också viktigt att skapa en miljö som användarna upplever som säker. – i en öppen miljö måste man ges möjlighet till visuell och ljudmässig avskildhet. Till exempel behövs platser för privata telefon- och andra samtal, och plats att lagra känsligt material som kan beröra studenter eller anställda – hur funktionell arbetsplatsen upplevs handlar mycket om vilken typ av arbete som den anställde ska utföra där. Vilket betyder att det behöver finnas flera olika uppsättningar av arbetsplatstyper för olika personalkategorier (i detta fall handlar det om att ganska många av de anställda inte är arkitekter och har, i vissa fall, andra behov). – det är viktigt att involverade de anställda är i utformningen av arbetsplatsen i termer av möblering och design för att de ska kännas ”rätt” och inte opersonliga – men den kanske intressantaste slutsatsen är att de anställda totalt sätt (arbetsplats, biytor och institutionens övriga miljöer) upplever fakultetens lokaler bättre idag än tidigare. Efter det intensiva besöket på arkitektur småsprang vi genom biblioteket (vilket finns beskrivet här), aulan och designskolan. Det sista en riktig besvikelse. Den bubblande och pulserande miljö jag upplevde här för tio år sedan var nu borta, den öppna laborativa verksamheten var undanflyttad. Ner i källare och bortom ridåer. Kvar var lite bord och utställningar. Och plötsligt hade vi ett dåligt rum. En tämligen trist och öde yta, som till dels funkade som en bra studiemiljö. Besvikelse stavas det. Men inte så farligt. Överskuggas av allt bra vi såg hos arkitektur.



Labb och verkstad A-skolan TU Delft



Den berömda trappan. Innehåller konferensrum, arbetsplatser och lektionssal



Kompakt cykelparkering vid Delfts tågstation