Hållbarhet vilse i skogen


Med den gröna färgen förhåller det sig på det viset att den är lätt att berusas av. Grönt är den levande naturens egen färg, vibrerande av klorofyll. Koncentrerat solljus. Energi. Och därför talar den direkt till människans sinnen på ett omedelbart plan. Det är arkitekten sällan förunnat att framkalla samma direkta upplevelse av lugn, harmoni eller glädje med sina raka eller krökta pennstreck och sina paletter av för dagen populära byggnadsmaterial.

Medan arkitektens verk i regel kräver att intellektet utkämpar en övertalningsstrid över känslan för att övertyga kroppen, förhåller det sig tvärtom med en bit grönskande natur: det krävs en aktiv handling av intellektuell nedkämpning av känslan för att inte genast låta sig övertygas. Därför är grönt ett effektivt omslagspapper när det ska säljas projekt.

I en tid präglad av dåligt samvete över att vi håller på att förgöra vår egen värld och med en arkitektkår som fumlar efter tydliga gester som visar att vi faktiskt bryr oss och har idéer, har den gröna färgen på senare år allt oftare slängts in som krydda till annars helt smaklösa arkitekturinrättningar. I senaste numret av Arkitektur reflekterar Dan Hallemar över takparkernas återkomst i byggandet och konstaterar att ”det vilar en känsla av överkompensation över takparken uppe på shoppingmeckat Emporia i Malmö. Det är som om stadens undermedvetna, skulden över hur de stora köplådorna tar över, flutit upp till ytan och tagit gestalt i form av en ”offentlig park”.”

Det gröna taket och takparken gör sig bra i vyerna när projekten ska säljas in och även – i de fall de rentav blir genomförda – när de ska dokumenteras för kårens årsböcker, portfolios och priskommittéer. De talar direkt till känslan, de tjusar och berusar betraktaren. Vem som helst kan ju se hur rasande trevligt och hållbart det blir där uppe på taket där den biologiska mångfalden får en tillflyktsort, där blommorna blommar (sommartid) och fåglarna kvittrar (om de hittar något att äta). Samtidigt gömmer sig under den gröna fernissan som lagts längst upp i renderingen tiotusentas kvadratmeter shoppingyta där vår resursanvändning accelererar vidare mot avgrunden. I samma nummer av Arkitektur kan man läsa att Sverige har 55 kvadratmeter shoppingcentrum per 100 invånare (55 kvm per invånare står det i tidningen, en felskrivning).

Takparker ser trevliga ut på bild. Men hur används de i verkligheten och hur passar de in i skapandet av urbana offentligheter – en av stadsparkens viktiga funktioner? Hallemar konstaterar att ”som mervärde i kontors- eller bostadsmiljöer är det en bra sak, men som en idé om den framtida stadens offentlighet är det tveksamt. De kan inte ersätta gatans offentlighet. Finns det en framtida stad i Hyllie utgår den inte från takparken [ovanpå Emporia], den är snart bortglömd kompensationsyta.”

Kvar av takparken är en gest ämnad att övertyga i det snabba rappet men inte hållbar i det långa loppet.

Stadsbyggande handlar om att prioritera. Att ge förutsättningar för koncentrad aktivitet på en plats genom att undvika att aktiviteter sprids till andra ytor, att förstärka ett flöde genom att samtidigt strypa ett annat. Ska vi ha en gemensam stad med stadsrum som är befolkade och nyttjade i en delad offentlighet måste vi välja vart vi ska koncentrera våra vistelseplatser. Varje försök att åstadkomma en lockande takpark och fylla den med aktiviteter drar bort samma underlag av människor från de offentliga platserna på marken. Man kan därför fråga sig vart trenden med takparker i slutändan tar oss. Vad kommer finnas kvar av de storstilade gröna gesterna om tjugo år? Om taken har segrat är risken stor att gatan i motsvarande mån står som förlorare.

Det gröna är bedrägligt just därför att det är så attraktivt. En annan bedräglig grön gest som kommit i ropet idag är ”gröna skyskrapor”. Alltså: höga hus där det givits plats för träd och annan växtlighet. Några exempel är Bosco Verticale i Milan, EDITT Tower i Singapore (bilden ovan), Urban Forest i Chongqing. Här kan man verkligen tala om att använda klorofyllen för att krydda upp smaklösa halvfabrikat. Avlägsna de gröna inslagen och kvar är arkitektonisk banalitet. Och sanslösa mängder av betong och stål.

Tim De Chant vädjar på sin blogg Per Square Mile: “Can we please stop drawing trees on top of skyscrapers?” Han skriver:

”To me, trees atop buildings have become an architectural crutch, a way to make your building feel sustainable without necessarily being so. And that’s a charitable assessment. Here’s how I really feel—trees on skyscrapers are a distraction from rampant development and deforestation. They’re trees for the rich and no one else. They’re the soma in architecture’s brave new world of “sustainable” development.”

De Chant konstaterar att i verkligheten kommer träd placerade på skyskrapor inte komma i närheten av ”hållbarhet”. Träd är tunga och står i jord som också är tung – särskilt när den är blöt. Bevattningssystem måste byggas in i konstruktionen. För att klara hårda vindar på höga höjder behövs rejäla rotsystem. Ett torn som ska bära den här extra vikten måste dimensioneras med extra betong och extra stål. Vad blir fotavtrycket netto på det? Tim De Chant räknar lite: Den extra investeringskostnad det innebär att klämma in motsvarande en hektar skog i Bosco Verticale hade kunna användas till återskogningsprojekt på marken och då istället, för samma kostnad, givit 850 hektar ny skog.

Att räkna är inte arkitekternas huvudsakliga jobb eller intresse. Arkitekter tar fram visioner och gör säljande bilder och just nu säljer bilder med mycket grönt extra bra. Men menar man allvar med att bygga hållbart räcker det inte med att visionera och illustrera gröna fantasier. Vi måste också anstränga oss att räkna på alternativkostnader, externa konsekvenser, energi- och exerginetton, livscykelperspektiv, tillämpa ett resiliensperspektiv.

Den svenska professorn i humanekologi Alf Hornborg bedriver ett viktigt arbete med att koppla samman olika ändar av globala material- och resurstrådar för att göra synligt att det som i ena änden av en resurskedja ser ut som en miljöförbättring – exempelvis en ny smart ”ekologisk teknologi” – i själva verket kan handla om att en än större ”spökareal” tagits i anspråk i andra änden av kedjan. Om priset för att anlägga och underhålla en hektar ”vertikal skog” i ett höghus i Milan i praktiken är att flera hektar skog försvinner någonannanstans – då är slutresultatet något negativt.
Den problematiken är grundläggande att bära med sig och ta ansvar för – för att inte luras och ge sken av lösningar som bara är skenlösningar.

Att säga sig arbeta med hållbarhet och ”den gröna dimensionen” är inte bara en möjlighet för arkitekterna – det är också förpliktigande.

Byggemenskaper: ett frö som behöver vatten


I förra veckan arrangerade Stadsbyggnadskontoret i Göteborg sin återkommande Stadsbyggnadsakademi. Den här gången med temat byggemenskaper. Jag redovisade pågående byggemenskapsprojekt runt om i landet, baserat på den projektrevy Föreningen för byggemenskaper hade vid årsmötet i Stockholm föregående helg.

Jämfört med motsvarande genomgång för ett år sedan har antalet av oss kända pågående projekt nu ökat från 9 till 21 – i olika stadier av genomförande:

En hel del är alltså på gång och det rör sig framåt – trots ett generellt sett lågt byggande i landet. Men det mesta är också, måste man konstatera, ännu i väldigt tidiga skeden. Som idé och som rörelse befinner sig byggemenskaperna alltså just nu i ett läge där det finns många förhoppningar, men betydligt färre ”konkreta fakta på marken” i form av genomförda projekt.

Det är en fas fylld av möjligheter – men också risken att hela projektformen faller ihop som en sufflé när väl nyhetens behag lagt sig och projekten möter den krassa verkligheten och ett efter ett går på pumpen av olika skäl.

För stunden väcker Byggemenskaper stort intresse från många håll. Det ligger i tiden. Men entusiasm och intresse kan på egen hand bara uppnå begränsade resultat. Det är först när samhället från sin sida svarar med konkreta åtgärder för att ge byggemenskaper rätt förutsättningar som det kan bli fart, kvalitet och volym på byggemenskaperna.

En parallell till 30-talets situation kan vara aktuell. Vid den tiden rådde en omfattande bostadsbrist och en högst otillfredsställande nyproduktion av nya bostäder till rimliga priser. Flera ambitiösa initiativ togs bland byggnadsarbetare och hyresgäster till att uppföra sina egna bostäder i kooperativa former, men det var först när staten 1942 gav kooperativa företag en särskild möjlighet att få statliga tertiärlån upp till 95 % av fastighetens värde som det kooperativa byggandet tog verklig fart. Den konkreta ekonomiska reformen var nyckeln till att det kooperativa byggandet under två decennier därefter kom att dominera och leda svensk bostadsproduktion.

Motsvarande reformer behövs idag för byggemenskaperna. Men de behöver inte nödvändigtvis komma från staten. De kommuner som vill stimulera byggemenskaper kan göra mycket på egen hand. Men det förutsätter ett aktivt ställningstagande: staden måste börja se byggemenskaper som ett reellt verktyg för att klara sitt bostadsförsörjningsansvar och förverkliga stadsbyggnadspolitiska målsättningar.

I Göteborg har vi just nu den förmånliga situationen att det finns många spännande initiativ på marken kombinerat med ett intresse från stadens sida, vilket stadsbyggnadsakademin var ett exempel på. Men det räcker inte. Nu måste de frön som är sådda vattnas och få rätt näring för att kunna slå rot och växa. Det hänger på staden.

Här är fem konkreta åtgärder som Göteborgs stad kan vidta för att stötta det spirande intresset för byggemenskaper i staden:

1. Ta fram och kommunicera en vision om hur Göteborgs kommun avser att jobba med byggemenskaper.
Ta ett helhetsgrepp om frågan, sätt upp mål och en vision för vad staden vill uppnå med byggemenskaper. Här som i alla andra planeringssammanhang handlar det om att bygga förtroende. Förvaltningarna behöver ha ett tydligt uppdrag från politikerna. De enskilda tjänstemännen behöver känna en tydlig vilja från staden. Byggemenskaperna behöver veta att stadens engagemang är seriöst menat, långsiktigt samt vilket konkret stöd man kan räkna med.

2. Inrätta en funktion på Fastighetskontoret / Stadsbyggnadskontoret med uppgift att stötta byggemenskaper.
Byggemenskaper drivs av ”amatörer”. Kommunen måste förhålla sig till att det därför ställer andra krav på förvaltningarnas arbete än att jobba gentemot professionella exploatörer och fastighetsutvecklare. Kommunen behöver börja spela en annan typ av roll. Mer vägledande, mer aktiv i flera faser av projektet. Det kräver avsättning av resurser och det kan, med erfarenheter från Hamburg och Tubingen, innebära inrättandet av en särskild enhet eller en tjänst som lotsar byggemenskaper.

3. Underlätta matchmaking, ge byggemenskaper en ingång och närvaro på Boplats Göteborg
Ännu så länge är byggemenskaper fortfarande något som i första hand engagerar begränsade grupper av entusiaster. Ninni Löwgren från Tysk-svenska handelskammaren konstaterade på Stadsbyggnadsakademin att byggemenskaper i Tyskland nu har utvecklats från ”ideologi” till ”pragmatism” – main stream. Detsamma måste ske här. Kommunen kan genom olika åtgärder, som t ex en tydlig ingång på Boplats Göteborg och en egen ”tomtkö”, ge byggemenskaper både en ”legitimering” och bidra till en ”normalisering” av projektformen.

4. Korta projekttiden för byggemenskaper genom en proaktiv plan- och markstrategi.
De långa projekttiderna i svenskt byggande är ett problem för alla byggande aktörer men särskilt för mindre aktörer och särskilt för aktörer som bygger på ett ideellt och personligt engagemang. Kommunen kan själv se till att projekttiderna kan kortas utan att planprocessen behöver reformeras genom att proaktivt arbeta fram detaljplaner där byggrätter reserveras för byggemenskaper.

5. Driv mötesplats för erfarenhetsutbyte mellan aktiva byggemenskaper
För de aktiva byggemenskaperna är ett kontinuerligt erfarenhetsutbyte med andra som befinner sig i samma typ av processer både ett sätt att undvika att göra misstag och ett sätt att hämta energi ur det faktum att man inte är ensam ute på havet. Genom att etablera eller stötta en regelbunden mötesplats för erfarenhetsutbyte, t ex en gång i kvartalet, mellan byggemenskaper, kan kommunen göra en viktig insats.