Freiburg: Alstadt, Vauban, Weingarten och Rieselfeld


09.00 lämnade vi hotellet, 19.20 var vi tillbaka. Efter drygt tio timmars guidning undrar man vad man har lärt sig som på något sätt ändå få anses som det viktigast. Hmm. En himla massa saker. Ska försöka sortera intrycken.

Freiburg innehåller en massa motsättningar. Eller ska vi kalla det kontradiktioner som man behöver förstå för att förstå hur staden har blivit ”Miljöhuvudstad” i Europa, och vunnit priser och uppmärksamhet för detta.

Staden är i grunden konservativ, men styrs sen många år av Die Grüene. Det finns ett starkt och brokigt socialt och, kanske ännu mer, ekologiskt engagemang. Underifrån-initiativ applåderas. Freiburg är den näst fattigaste staden i hela södra Tyskland, men arbetslösheten är långt under rikssnittet. Bostadskostnaderna är därtill höga, man får liksom inte ihop bilden riktigt…

Freiburg demolerades fullständigt under andra världskriget, och efter kriget fattades (ett vid den tiden mycket impopulärt) beslut om att bygga upp den gamla täta stadskärnan, dra fram spårvagn och få till kullerstensgatorna med den rätta ”touchen”. Det är bara Freiburg och Münster som valde den vägen, att återuppbygga, andra tyska städer valde istället en modernistisk stadsplan, med bilen i centrum, och en mer utglesad struktur – väldigt långt från sitt medeltida arv. Nä, men i konservativa Freiburg skulle det vara precis som det alltid hade varit!



Den återuppbyggda Altstad med sina stenbelagda gator

Ett annat, vid tiden något reaktionärt, beslut var att inte tillåta köplador att etableras sig utanför stadens centrum. Detta har gjort att affärerna i stort flertal finns kvar i stadens mitt och att de lokala torgmarknaderna blomstrar. Närheten mellan boendemiljöer och affärer, en god utbyggd kollektiv infrastruktur (och cykelvägnät) och stadens täthet genom att den medeltida strukturen återuppbyggdes har visat sig vara ett lyckokast. Det är enkelt att agera ekologiskt som boende i Freiburg, man har en fantastisk grund att bygga vidare på. Daily Kos har skrivit två intressanta artiklar om Freiburg för den som vill veta mer (finns här och här)



Cykelparkeringshuset vid centralstationen i Freiburg

Guiden för största delen av dagen heter Astrid Meyer, journalist, föredragshållare och nätverksbyggare. Hon tog oss först på en vandring genom Freiburgs Altstadt, där vi med egna ögon fick se det jag beskrivit ovan.

Vauban

Därefter bar det av till Vauban, uppkallat efter den franska ingenjörsofficeren och fästningsbyggnadsexperten Sébastien Le Prestre de Vauban. Vauban är en tidigare fransk militäranläggning, som fransmännen lämnade 1991. Vi fattade nu idag att Solar Settlement och The Sun Ship, som vi tittade på igår, ligger i den västra delen av området. Det är liksom inte helt enkelt med geografi i en ny och okänd stad. Området är utvecklat ungefär som det exempel vi beskrev från gårdagens besök i Tübingen. Kvartersstruktur, mindre fastigheter, olika storlekar, byggemenskaper, ”social housing” (har ingen motsvarighet i Sverige), kooperativa hyresrätter och normala exploatörer. Vauban är rikligt beskriven på nätet, t.ex. på deras egen hemsida.



Kooperativa hyresrätter i Vauban. Loftgångar i två byggnader sammanbundna med spänger. Två gemensamhetslokaler, en i vardera byggnad.

I Vauban har man, till skillnad från det vi såg i Tübingen, sett till att få med sig en bra kollektivtrafik och att området ska vara i det närmaste bilfritt! Tyska planregler säger att man måste anordna en p-plats per lägenhet (minst), men i Vauban har man klarat sig med 160 p-platser på de 1 000 bostäder som finns. Hur klarade man då det tricket? Jo, genom 1. Reservera en yta som kan byggas om till parkeringsdäck om man någon gång skulle behöva göra det, och 2. Skapa avtal som alla boende får förnya årligen, där de vidmakthåller att de inte har behov av p-plats.



Byggemenskap i Vauban, växtligheten klättrar på stålvajrar med ordentligt avstånd till fasaden

Just regler och avtal var ett av huvudpoängerna i dagens diskussioner med Astrid kring temat byggemenskaper och hur man bör bedriva dem. Hon menade nämligen att en generell erfarenhet är att det ska fram riktiga avtal kring alla delar som har med byggemenskapen att göra. Först när det finns en signatur på ett papper så har man något att luta sig emot, och säga ”detta gäller faktiskt”. Den andra delen är att det behövs tydligt kommunicerade regler, och tidpunkter, för hur och när man beslutar om olika delar av det gemensamma byggprojektet.

Andra saker vi tar med oss från Astrid i bra-att-tänka-på-lådan om byggemenskaper är:

– Ungefär 2 år före byggstart är en lagom tidpunkt att engagera medlemmarna i byggemenskapen

– Man ska innan man köper marken ha en tydlig inriktning klar för byggemenskapen. Det rör sådant som gemensamma ytor, konstruktion, profil, vad ska man göra med taket (solceller, takterasser) trädgårdar etc. Men också en tydlig idé om hur husets design ska arbetas fram.

– Det räcker inte med regler och avtal (enligt ovan), det måste också finnas sanktioner mot de som bryter mot dessa.

– Hon tycker, precis som Tobias Bube från igår, att man ska vara väldigt tydlig med vem som gör vad, särskilt i gränssnittet mellan koordinatorn och arkitekten. I Tyskland finns särskilda företag som arbetar med att sätta upp byggemenskaper, varför någon från dessa bolag brukar ta koordinerings- och projektledarbitarna.

Weingarten

Efter Vauban tog vi oss till Haslach och Weingarten, några av Freiburgs socialt mest utsatta områden. Oj, jag har glömt att skriva om en synnerligen generell sak. I de nyanlagda områden i Freiburg arbetar man genomgående (kanske svårt att vara så generaliserande, så det är bäst att lägga till ett ”nästan” framför) med passivhus (lägre förbrukning än 15 kwh/m2/år) och/eller plusenergihus. Tänk in detta generellt, både i texten ovan och den som följer.



Det nyrenoverade höghuset i Weingarten, här har man omdanat en 60-talskasun till ett passivhus

Vi fick se ett nytt område under uppförande (granne med ett av Freiburgs byggnadsminnesskyddade bostadsområden – med andra ord långt ifrån friktionsfritt), liksom nyrenoverade ”social houses”, där stora insatser gjorts för att skapa goda boendemiljöer. Områdena, framförallt Haslach, är ett väldigt tjusigt område. Bra beläget, några rustika gamla byggnadspärlor, nära vatten, kommunikationer och stadskärnan, vilket kan få en att tro att här kommer en förändring att ske under de kommande årtiondena. För det kommer nog, oaktat hur stor insats man göra, att ta tid att förändra Haslachs och Weingartens rykten…

Okej, huvudnumret här var ett 17-våningar högt social house från 1960-talet som renoverats till att bli ett passivhus. Flera intressanta idéer hade tagits fram och testats, både gällande lägenhetsindelning och tekniska systemval. Fredrik, som hade fått en espresso till lunch, dominerade luftrummet, ämnesområdet är ju minst sagt det han brinner för och vi fick därigenom en minst sagt uttömmande genomgång av samtliga projekt som vi såg under eftermiddagen.

I projektet hade man arbetat mycket med boendemedverkan. Projektet har fått både regionalt och statligt stöd, och utan boendemedverkan värd namnet så utbetalas inte stödet. Eftersom huset är ett social house så betyder det att kommunen utser vilka som ska bo i huset (bara tre av dem som bodde i huset innan renoveringen valde att återvända efter att det stod färdigt – de hade hunnit rota sig i sina evakueringslägeneheter, eller var helt enkelt för gamla för att orka flytta igen).

Därför bjöds samtliga de tillkommande boende in till en träff. Inför träffen hade de fått tillsänt sig en lägenhetsplan med färgmarkerade lägenheter på. Till träffen kom de med en färgmarkör (klisterlapp) på sin tröja som visade vilken typ av lägenhet de ville ha. Sen gick de till ett av de 17 borden, representerande ett för varje våning, och satte sig där – markerandes vilken lägenhet de helst ville bo i och på vilken våning. Sen började diskussionen och förhandlandet. Om det var många av samma typ vid ett bord behövde någon byta bord, man upptäckte i vissa samtal att det kanske fanns andra personer som man hellre skulle ha som granne etc. Med på mötet fanns tolkar som skulle se till att alla kunde göra sig förstådda. Ett helt klart intressant koncept för att komma runt en knixig fråga – och samtidigt se till att alla får komma till tals och uttrycka sin vilja.

Det går att läsa mer om höghuset här.

Rieselfeld

Dags för dagens sista besök. Här lämnar Astrid över till Klaus Siegl som under de senaste dryga 20 åren har varit projektchef för utvecklingen av Rieselfeld-området, ett nyutvecklat område med 4 100 lägenheter och lika många parkeringsplatser.



Flygbild över Riesefeld från maj i år

Klaus tillträdde sin position i september 1992 efter att en stadsplanetävling för utformningen av området hade avgjorts. Planen, som i största del är genomförd, uppvisar en väldigt modern stadsstruktur, med kvarter, tre-fyra våningar, gemensamma innegårdar, goda kollektiva transporter, bilen underordnad andra transportformer, näringsverksamheter i bottenvåningarna ut mot huvudstråk och relativt små fastigheter, där flera olika fastighetsägare, byggemenskaper, social housing och hyresrätter/bostadsrätter utvecklade av ”normala” exploatörer ryms inom samma kvarter. Området innehåller fyra block, och i mitten finns ett stadsdelscentrum med kulturhus, ekumenisk kyrka, skolor, idrottsanläggningar, yta för torgmarknad (två ggr/vecka) och de största affärerna. Längs huvudgatan går också spårvagnen som förbinder Rieselfeld med centrala Freiburg.



Inzoomning på Riesefelds centrum. Den ekumeniska kyrkan och kulturhuset ligger till vänster mitt i bilden.

De första boende flyttade in 1996 och för två dagar sedan togs det första spadtaget till den sista byggnaden för att göra Rieselfeld komplett. Klaus berättade att det så klart inte har varit självklart att hålla linjen och utveckla området enligt de ursprungliga tankarna, och att det har tagit väldigt mycket tid (och krävts stort tålamod hos de boende) att låta det hela växa fram i långsam mak. Klaus visade flera kvarter där det har tagit 10-12 år från att de första delarna stod färdiga till dess att hela kvarteret var komplett och slutet och man kunde börja arbetet med att anlägga innergårdarna.

Här i ligger kanske det mest imponerande, att man lyckats hålla en linje under så många är. Klaus berättade att dåvarande borgmästaren hade sagt till honom att det inte fanns något annat alternativ än att lyckas, för misslyckades man skulle staden Freiburg vara tvungen att hugga ner sin del av Schwarzwaldskogen för att finansiera projektet. För detaljera om projektet så går det att läsa mer här.



Utsikt längs några av kvarteren i Riesefeld

Nu har man kommit till nästa utmaning i områdets utveckling. Många av de som flyttade in i området under 90-talet har nu nått pensionsmässig ålder, och . Man har tidigare fokuserat mest på barn- och familjeperspektivet, och särskilt då ensamstående föräldrars situation (det finns många i Rieselfeld). Nu ska man ta nästa steg och se vad som behövs för att göra livet bra för äldre.

Just detta, en blandning mellan fastighetsutveckling och, från stadens sida, ett tydligt ansvar och intresse för den sociala dimensionen gör området både speciellt och intressant. Det vore kul hur Rieselfeld har utvecklats om säg 5-10 år då alla strukturer har satt sig, barnen blivit äldre och de gamla fler.



Panorama från en av innergårdarna. Inom detta kvarter finns social houses, hyresrätter, byggemenskaper och vanliga äganderätter.

Jaha, då var man rätt matt. I morgon lördag bär det av till Zürich där vi ska titta på hus av en massa olika kvalisorer. Därifrån blir det inget bloggande, men följ Twitter så kommer det bilder och kommentarer den vägen.



In på en av innergårdarna i Rieselfeld



Det är inte så dumt att berätta vem som namngivet en viss och gata, och kanske i någon bemärkelse varför



Toppen av ett plusenergihus i Rieselfeld

Regn. Tübingen. Regn. Freiburg. Regn.


Okej, det är kanske onödigt att skriva regn tre gånger i rubriken. Men det har verkligen varit dagens genomgående tema. Och kallt. Som tusan. Ska inte Sydtyskland blommar, prunka och bada i sol – är inte det den grundläggande motivationen till alla solenergianläggningar här nere. Men all mörka moln till trots (oh, så klämkäckt) så visade sig Herr Messerschmidt vara synnerligen trevlig tjomme, och solarkitektur (jajamän) i Freiburg riktigt intressant.

Den tyska precisionen fick sig en törn. Nattåget från Köpenhamn var en halvtimme sent till Frankfurt. Inget högtalarutrop (man kan ju inte störa de stackars passagerare som fortfarande låg och sov) gjorde att vi stod och stampade med våra packningar vid utgången, blockerandes alla toalettdörrar och irriterade av insikten att vi skulle missa vår anslutning till Stuttgart. Turligt nog var anslutningståget en 25 minuter sent, så vi hann, fast sent, och, för Stefans del, biljettlöst – vilket är en helt annan historia i vilken han har intet skuld.

Mer av det oväsentliga; förklaringen till nattågets försening stod skrivet i klarspråk på utsidan av vagnarna ”Russian railroads”, vilket även kan användas som bränsle i vår animerade debatt huruvida tågtoaletterna (som var obeskrivligt ”kompakta”) hade formgetts av en arkitekt, en ingenjör eller hin-håle själv. Eller alla tre i samverkan.

Nåväl, Stuttgart och sen vidare till Tübingen och i god tid till vårt möte med Rolf Messerschmidt från Joachim Eble Architects (som dessutom kom en kvart för sent…) i Alte Weberei. Området är under uppförande och kan mycket väl användas som grund för att förklara hur staden Tübingen arbetar proaktivt för att tillskapa byggemenskaper (det finns flera färdigställda områden som är utvecklade på samma sätt såsom Loretto Areal och Französische Viertel – finns också en gammal artikel hos yimby).


Alte Weberei under uppförande

Först lite bakgrundsfakta. Tübingen är en universitetsstad med ungefär 90 000 invånare. Den härjades av svenskarna under 30-åriga kriget (1638), men har därefter klarat sig relativt oskadat genom krig och konflikter, och har därför en fantastisk Altstadt kvar. Under mitten av 90-talet börjar här, och också parallellt i Freiburg, byggemenskaper att förekomma.

Jag skulle nog kunna skriva en mindre uppsats av intrycken från dagens möten (för den som är vetgirig så är det redan gjort, se här, dock inte av mig), men jag nöjer mig med ett kortversion:

– För att utveckla staden, och framförallt underlätta för byggemenskaper, har Tübingens stad skapat ett bolag kallat WIT

– WIT har till uppgift att köpa mark (ffa gammal industrimark) och planlägga den, och sedan få den exploaterad. Bolaget har inget vinstkrav utan ska uppvisa ”en svart nolla” på resultatraden.

– Planerna görs strikta till kvartersindelning och struktur, men dynamiska i fastighetsstorlek, vilket betyder att en exploatör/byggemenskap kan önska storlek på sin byggrätt (som dock oftast hålls små, med färre än 20 lägenheter)

– När marken är planlagd bjuds exploatörer in att med kvalitativa förslag tävla om att få bygga bostäder med integrerade med verksamhetslokaler (priset på marken, och vilka delar som ska innehålla verksamhetslokaler är givet från början av WIT/planen).

– De inlämnande förslaget uppvisar en grundläggande idé om byggnaden, tekniska system, (oftast) utformning, vilka namngivna verksamheter man tänker sig att få in och vilka personer som ska ingå i byggemenskapen. Självfallet kan personer bytas ut och konceptet förändras, men sker en kursändring behöver denna godkännas av WIT, och i värsta fall kan den tilldelade marken lämnas tillbaka.

– Förslagen värderas av WIT, de tittar på vilka byggherrar/-gemenskaper som önskat vilka byggrätter och sedan lägger de ett pussel innan de tilldelar marken. Om tilldelning görs till en byggemenskap så är det själva byggemenskapen som får tilldelningen, inte den som hjälper gemenskapen, såsom en arkitekt eller exploateringsfirma.

– I fallet med Alte Weberei visade någonstans mellan 1800-2000 personer intresse för att vara med och skapa bostäder här (området rymmer bostäder för 6-700 bostäder), och störst intresse uppvisades naturligtvis för de byggrätter som låg närmast floden.

– Alte Weberei är uppdelat i ett antal kvarter. Inom varje kvarter utser WIT en byggrätt som är ”prioriterad”, dvs. den som ansöker om att få exploatera den marken blir prioriterad vid tilldelningen, men får också ansvara för gemensamma funktioner inom kvarteret. I detta fall handlar det om att ansvara för ett gemensamt bil- och cykelgarage som ligger under hela kvarteret och som samtliga hus har som grundläggning.

– Den byggemenskap som Rolf Messerschmidt arbetar med (och som han även själv ska bo i) har en tydlig ekologisk profil, massiva träbjälklag, ett sinnrikt ventilationssystem och 8-9 lägenheter.

– Förutom den egna byggemenskapen, det egna huset, ingår byggemenskaperna/-herrarna i ett kvarter i en byggemenskap (sic!) som bygger parkeringsgaraget, och även anlägger den gemensamma utemiljön mellan husen.

Flera erfarenheter kan göras och slutsatser dras utgående från det Rolf visade upp (även om denna byggemenskap är särskilt speciell för honom – eftersom han ska bo där själv, så har han erfarenhet av att arbeta med byggemenskaper sedan 2005):

Först och främst pratade vi mycket om hur man arbetar med en byggemenskap, vilka insatser som krävs, hur man för dialogen, vilket inflytande deltagarna kan ha, hur man pusslar ihop en gemensam design, om man ska ha gemensamhetsutrymmen (det verkar vara tämligen ovanligt, i varje fall i mindre byggemenskaper) och hur man väljer vilka som ska/får vara med i gemenskapen.

En annan viktig diskussionspunkt var kring finansiering, skillnader mellan de tyska ägarlägenheterna och de svenska bostadsrätterna – och vad denna systemskillnad gör för/mot projektet, hur och när man som konsult/exploatör tar betalt och hur man kan vikta priset på olika lägenheter i gemenskapen – för det finns så klart bättre och sämre lägen.


Torg med det typiska utseendet hos Tübingens byggemenskapskvarter


När Französische Viertel anlades sparades vissa delar såsom Panzarhallen, som blivit till en väderskyddat plats för basket och annan, mindre intressant, idrott

Efter kringflackande och tittande på olika byggemenskapsprojekt bar det av till Freiburg. Här träffade vi Tobias Bube från Rolf Disch Solar Architecture. Och vad är då grejen med dom?

Jo, 1994 byggde de The Heliotrope som enklast kan beskrivas som en roterande bostadscylinder (och utgöra bostad åt arkitekten själv). Heliotropen fick cylinderformen för att minimera mängden fasadyta i förhållande till bostadsyta, och följer solen för att minimera solinstrålning och maximera elproduktion mha solceller (det är ett plusenergihus). Projektet var resultatet av en tjugo år lång skissfas där arkitektens utgångspunkt var att skapa en bostad i form av en trädkoja.

Projektet ledde till att kontoret utvecklades på två sätt. För det första så arbetar man uteslutande med plusenergihus (och även/i kombination med passivhus, dvs hus som enligt deras definition förbrukar mindre än 15 kwh/kvm/år) och för det andra att man skapade ett utvecklingsbolag, eftersom man hade svårt att hitta exploatörer som vill förverkliga kontorets idéer.

Med Heliotropen (som nu finns i tre exemplar, och om ngn vill köpa en fjärde så kostar den kring 1,4 miljoner Euro) som utgångspunkt har man utvecklat och genomfört två större projekt som vi tittade specifikt på. Dels The Sun Ship en kombinerad kontors- och affärsbyggnad med takradhus ovanpå, och The Solar Settlement med ungefär 60 bostäder i storlekar mellan 70 och 200 kvm.


Stadsradhusen i The Sun Ship



Utsikt över taken i The Solar Settlement

Båda projekten innehåller flera intressanta detaljer och är båda plusenergihus (om man, som Tobias underströk, ser det över en helårscykel). Solpaneler, extra isolering (även om 30 cm i väggarna lät snålt i våra öron) och bra fönsterglas ”does the trick”. Ingen raketforskning utan välbyggda, välgenomtänkta och robusta byggnader som står tiden an.

Inspirationen från dagen behöver nu filtreras. Klart vi i egen regi ska utveckla massor med byggemenskaper, men tusentals solceller (som numera går att få i alla färger utom rött) och alla de goda idéerna från passivhus i sig.

Btw berättade Tobias att hans kontor genomfört en av de första byggemenskaperna i Tyskland, men att det också har varit deras enda. Han menade att man måste dela på arkitektrollen och koordineringsrollen (vilket de inte hade gjort), annars utbryter kaos (vilket det hade gjort för dem).

Tja om jag inte ska sova på den saken.

On the road


Först. Tjyvar och banditer. Kontoret är larmat. Vi har apterat med sprängdeg och har självavfyrande AK47.or riktade åt alla håll (utom mot servern för det skulle vara skit om den gick sönder). Vår visualiseringspraktikant Björn är kvar och han kan kung-fu och karate. Skitbra. Och kan recitera Majakovskij tills öronen blöder. Så försök inget fuffens. Okej. För nu är vi ute på resa. Hela gänget.

Detta är bara en teaser. Nu sitter vi på tåget. Strategiarbetar. Det gäller att nyttja tiden när man får alla AFK. Det är inte så ofta. Köpenhamn blir första anhalten. Byte till Euro Nightline, Frankfurt, Stuttgart tills vi når Tübingen i morgon förmiddag. Möte med Hr Messerschmidt (på riktigt) står först på programmet. Som vi ännu inte vet så mycket om. Erik ska introducera och hålla ett brandtal för betydelsen av att göra studiebesök som arkitekt på Köpenhmans Hovedbanegård. Han har lovat, att i en bisats, inkludera att det kan finnas nytta för kringliggande kompetenser att också se saker. Ibland.

Efter Tübingen blir det Freiburg (som vi har skrivit lite om här) och därefter Zürich (som, tillsammans med Freiburg, finns omskrivet i den omvärldsanalys vi gjort för projekt Campus Näckrosen). Fokus är Byggemenskaper (som vi har skrivit om här och engagerat oss i) och hållbart byggnade. Förhoppningsvis kan vi lära oss ett och annat. Om inte annat så ska vi ha det förbannat trevligt och skriva och twittra om allt schysst vi ser! Om vi hittar nätverk vill säga…

Välkomna!

Hållbara förtätningar – hur gör man?

För två veckor sedan deltog jag (en liten stund) på Urban Transition Forum i Malmö och talade då om hållbara förtätningar. Nu finns hela föredraget upplagt på Slideshare för den som är intresserad av att se vad jag sade. Manustexten är inlagd i bilderna:

Min grundhållning till urbana förtätningar är att se det som en möjlighet att bygga samhälle. Detta eftersom förtätningar är både en ofrånkomlighet i en levande och dynamisk stad som måste få växa och utvecklas och en nödvändighet i ett samhälle där städerna inte längre kan tillåtas expandera genom att ta ny mark i anspråk. Alternativet, bostadsbrist och stadsutglesning, är värre.

Samtidigt är det avgörande för ett bra och ”hållbart” stadsbyggande – i den mån som det är möjligt – att behålla ett i grunden kritiskt förhållningssätt till förtätningar. De är som sagt en möjlighet, men det är också konkret maktutövning som innebär ingrepp i det förlängda hemmet – närmiljön utanför bostaden. Om vi som är verksamma i byggbranschen dundrar in von oben med konfrontativa projekt i olika befintliga sammanhang lägger vi en väldigt dålig grund för processen. Bra förtätningsprocesser måste ses som – och i praktiken fungera som – ett delat ägande mellan byggaktörerna, samhället, allmänheten och de närboende.

På inobi gör vi ganska många förtätningsprojekt just nu, vårt idéprojekt Guldhedsstaden som vi tog fram tillsammans med Yimby Göteborg och byggemenskapen på Gråberget är två som jag också berörde lite i föredraget som två exempel på, vill jag påstå, hållbara förtätningar.