inobi nominerat till Kungsbackas arkitekturpris



inobis projekt i Västra Hagen är ett av tre projekt som har nominerats till Kungsbackas arkitekturpris 2013. Enligt statuterna ges priset baserat på ”hur väl byggnaden smälter in i sin kringliggande miljö, hur väl huset passar på tomten, om det är vackert utformat, eller om det särskiljer sig på något spännande sätt”.

Ansvarig för projektet på inobi har varit Stefan Rupert i nära samarbete med byggherre Anna Manteus

Läs mer här

Kårhus på landet

inobi har tillsammans med Chalmers Studentkår tagit fram ett förslag till utveckling av kårens fritidsanläggning vid Sandsjön i Härryda. I onsdags beslöt studentkårens fullmäktige att gå vidare med förslaget, som bland annat innebär en ny byggnad kallad Storstugan, och en omfattande uppgradering av hela området. Om alla planer går i lås kommer projektet att vara realiserat till höstterminen 2015. Oaktat så är vi mycket stolta!


Illustration av Storstugan, bild Björn Nordin/inobi

Visionen för Kårhus på landet kan sammanfattas i följande punkter:

– Vi vill få tillbaka den Chalmeristiska allemansrätten. Förr låg nyckeln till sportstugan i hängrännan, vi vill att det
igen ska bli lika enkelt att lämna stan och komma ut och ha kul på landet.
– Vi vill skapa ett sammanhållet område som erbjuder en palett av olika lokaler och möjligheter till aktivitet.
– Vi vill att området ska kunna användas av flera grupper samtidigt, likväl sammanhängande för ett enda stort sällskap.
– Vi vill skapa något som ger en extra krydda för de som är studenter på Chalmers.
– Vi vill kort sagt skapa ett kårhus på landet – en plats för möte och umgänge, fest och allvar, nöje och rekreation.

Samma som på campus, fast på landet.

Läs om hela förslaget här.


Situationsplan – områdets framtida utveckling

Turkiet, IRCICA och Koç

Att resa i Istanbul är en upplevelse i sig. Ska villigt erkänna att jag vid många tillfällen tryckt foten hårt i golvet i taxin i ett fåfängt försök att hjälpa till att bromsa. För de kör nära. Och tutar. Och filindelningen ska bara ses som en rekommendation. Fyra filer kan bli sju. Om man bara vill. Rödljus tycks gälla. I alla fall efter en stund. Men vi har inte sett en endaste olycka. Och få bilar är krockskadade. Hur det nu kan komma sig.

Men det blir ju alldeles uppenbart att man kan för lite om Turkiskt samhälle och statsskick. Eller för en skull om bilolycksstatistik. Eller om markägoförhållanden. För det känns knepigt att det i en relativt välmående stad som Istanbul (Turkiet har ju klarat sig väl genom både tidigare och rådande finanskris, till skillnad från grannlandet Grekland) finns mängder av centralt belägen nedlagd industrimark och nedgångna kåkar som inte tas om hand och utvecklas till något nytt. Känn på begreppet ”turkisk 60-talsarkitektur”, så förstår ni den potential som finns.



Turkisk 60-talsarkitektur, låt orden sakta rulla i munnen

Men varför händer inget? Är det hur saker ägs, eller handlar det mer om lagliga begränsningar. Behöver verkligen en crash-course i Turkisk ekonomisk historia och juridik för att hänga med. För här finns hur mycket jobb som helst för den som gillar att arbeta med fastigheter. Och, hur i hundan kan någon tjäna tillräckligt med pengar för att överleva genom att ha ett försäljningsstånd i en basar?

IRCICA
Dagens första besök var på centret för forskning i islamsk konst-, kultur och historia – IRCICA. Eftersom jag är här på inbjudan av Dansk biblioteksförening så är ju fokus på biblioteket, som ärligt talat inte var så spännande. Fin hantering av en gammal byggnad för ett relativt modernt ändamål. Men ändå, mer av typen forskarläsande sarkofag, än modernt och bubblande. Studier i orientalism handlar ju en hel del om att söka i handskrifter och bilder. Så deras ambition om att tillgängliggöra stora delar av samlingarna digitalt är en viktig insats för det globala forskarsamhället.



Biblioteket på IRCICA, tillfälligt överbelastat med en massa bibliotekarier från norden

Centret är en gemensam angelägenhet för 57 medlemsländer, tillika finansiärer, och placerat i Turkiet sedan grundande 1980. Här bedriver man forskning baserat på skillnader och likheter i den Islamska traditionen. Men oj så främmande det känns. Vi fick titta på en ”corporate video” där IRCICAs verksamhet presenterades på knagglig engelska och en rasande takt i bilder från olika händelser och verksamhetsgrenar. Och överallt var det bara män. Och inte vilka män som helst, utan män med makt.



Bilden är från Koç, men påvisar ändå kvinnans roll i samhället, i detta fall som hustru till en donator

Minst en krigsförbrytarmisstänkt flimrade förbi (Omar al-Bashir, president i Sudan) och jag fick ihop till fyra diktatorer, och då räknade jag inte in de självsvåldiga härskarna i Gulfstaterna. Och så Erdogan. Turkiets nuvarande ledare, vars parti AKP är islamistiskt (eller enligt anhängarna ett moderat muslimskt parti). Honom gillar dom. Hela filmen får mig att fundera kring frågor om demokrati, opartiskhet och frihet. Bläddrade i en av skrifterna som centret gett ut och som försökte förminska de armeniska folkmordet mellan 1915-1917 – de får ju skylla sig själva, för de var också dumma. Men känner att det bäst att inte fråga. Inte idag. Vill ju inte bidra till att det blir dålig stämning. Får skicka ner Özz Nujen i stället.

Koç University
Dagens andra besök var till Koç University, som ligger i Istanbuls kommun, men ungefär 1,5 timme från centrum (eller 2,5 h i rusningstrafik…). Det är ett 20-årigt ”residential university” (dvs. att studenter och lärare bor på campus) där all undervisning bedrivs på engelska. Koç är privat (i stiftelseform, precis som Bilgi) och startades med en donation från familjen (gissa) Koç. Tanken är att skapa en så god utbildningsinstitution att flyttströmmarna från Turkiet till Europa vänder, och att de unga i stället stannar kvar och utvecklar landet.



Pampiga entréer kan se olika ut, så här möter man campus på Koç

Jaha, vad kan vi säga om Koç då. Jo, det verkar vara en tummelplats för de mer bemedlade i landet – även om ungefär 60% får hjälp med studieavgifterna (som ligger på mellan 20-32 000 USD per år) i form av stipendier. Campus är uppdelat i två delar, en bostadsdel och en akademisk del. Det finns idrottsplatser och biblioteket är öppet och bemannat 24 h/dygn (och utgjorde fokus för vårt besök). I studentcentrat finns både bageri, affär och flera restauranger. Runt hela campus löper ett taggtrådsförsett staket.



En våning ner i studiecentret, som är en byggnad med två sutterängvåningar, finns ett stort köptorg med mataffär, restauranger och bageri

Kort sagt, som med andra residential campuses vi har varit på (se här) så är de svåra att använda som benchmark. Och ärligt, så hemskt många goda idéer gav det oss inte heller. Kanske då att ha compactus-arkiv helt öppet. Och att ha mjuka möbler, bekväma möbler i biblioteket, för att det ska bli ett studentvardagsrum. Men frågan om vi inte visste detta sedan innan.



Smygfoto av synnerligen bekväm fåtölj, att ljuset är lite dassigt gör helhetsupplevelsen lite bättre

Lite till
Vi hann också en tur genom Dolomabahce-palatset. Byggd 1843-1856 i ofattbar lyx för kejsaren och hans hov, och alla fruar (fanns fyra officiella och oräkneliga konkubiner). Sedermera omvandlat till presidentpalats av Atatürk, som även dog här 1938 – för 75 år sedan.



Varje institution med självaktning har en liten Atatürk-hörna

Kulten kring Atatürk är omfattande. Överallt porträtt och citat, och gunåde den som skämtar om honom. Han ses som det moderna Turkiets grundare, den som drev ut de ottomanska kejsarna (ävensom de gjorde sitt till genom att först driva sig bankrutt och sen sluta upp bakom Tyskland i första världskriget). Men Atatürk gjorde landet till en reublik och genomförde många reformer såsom kvinnlig rösträtt, kvinnliga rättigheter, nytt alfabet och en sekulariserat stat. Som minne om ”den store ledaren” står alla klockor i Dolomabahce på det klockslag han dog (och nej, jag kommer inte ihåg vilket detta är!)

Så, imorgon hem till gårväder och fem grader igen. Istanbul var spännande, måste nog komma tillbaka och titta mer en annan gång.

Istanbul; 5533, Bilgi och en smula SALT


Flera av dem jag pratat med inför resan har verkat rätt betagna, för att inte säga betuttade i Istanbul. Jag har på intet sätt en negativ känsla, men vänner någon fet smäll över hela käften är den ännu inte. Men å ena sidan är jag här med Dansk biblioteksförening, å andra sidan så susar jag mest runt mellan olika objekt och upplever inte stans många facetter.

Idag har projektledningen för projekt Campus Näckrosen en egen dag – tanken är att lära och förstå mer om vad ett campus för konst och humaniora kan tänkas var.

Dagen började inte bara strålande. Först en kort tur genom den stora basaren sedan bort till det ena av de båda lokaliteterna som SALT har i Istanbul. Båda stängde ehuru det är måndag – den världsomspännande kulturkonspirationen. Vänta. Vänta. Vänta. Kanske det jag är bäst på. Men ingen Vasif. Konferens med Securitasvakterna, dom konfererar på turkiska – jag på engelska, leder till en snabb rörelse till ”det andra SALT” – enligt google-maps ska det bara ta tio minuter.

Kort om SALT. Det är en stiftelse. Eller nej, det är ett icke vinstdrivande företag eller om det var organisation. Dess uppgift tycks vara att dokumentera, ställa ut och tillgängliggöra någorlunda samtida turkisk konst. Man har 1,5 miljoner digitala objekt som tillgängliggörs online. Nämnda Vasif, som heter Kortun i efternamn är en turkisk kändis. Och han har beviljat oss audiens.



Historiskt trapphus, med modernt bibliotek på nedre botten. Måndagar är stängda dagar, även i Turkiet.

Nåväl. Det är spännande. De har två helt olika lokaliteter i Istanbul. En mitt på en gågata – där konsten och utställningarna visas upp genom stora skyltfönster och där det alltid är korta avstånd till publiken. Och ett i ett gammalt bankpalats – ursprungligen avsett att inrymma det Ottomanska imperiets riksbank.

Vad finns att säga. Verksamheten är spännande och beskriven på andra ställen tidigare. Man kartlägger och utforskar konsten. Framförallt, och vad som särskiljer dem från andra, är att det sker i privat regi (med massa bankpengar bakom) och att de ska bedriva forskning. Vem göra vad och hur är det kopplat till vart och vartannat. Ett fint konstforskningsbibliotek och en mötesplats. Men det är tre saker som sitter fast, alla på olika nivå…

1. Vasif menar att en konstinstitution av SALTs karaktär inte kan styras kollegialt, det som behövs är en Tsar eller en diktator – någon som bestämmer och beslutar och göra verksamheten extraordinär. Det har varit Vasifs stora uppdrag och de delar som idag inter är så lyckade är de delar som han själv inte haft kontroll över eller som han släppt kontroll över till andra.

2. När SALT etablerade sig i bankpalatset så hade man en arkitekt som gjorde grundstrukturen för omdaningen. Sen anlitade man (Vasif) sex olika arkitektkontor som fick ta hand om varsin funktionell del. En gjorde konferensavdelningen, en gjorde toaletterna (som jag missade att fota – i klass med muggen på Operahuset i Oslo) osv. Blir en spännande dynamik – och som Vasif utryckte det, minde känslan av ”corporate branding”. Edit Arkitekterna fick dessutom villkorat att de bara fick använda inhemska material och möbler. En aspekt som både hade botten i att vilja lyfta fram det turkiska och ha korta transportkedjor.

3. SALT har ingen grafisk profil eller typsnitt utan man byter typsnitt var fjärde månad – varje typsnitt specialkonstruerat för organisationen. Hemsidan autogenereras med det nya typsnittet, skyltar byts ut och organisationen byter skepnat.



Skylt från SALT, typnsnitt variant 6 eller 7. Typ.

Vi lämnar SALT med ett omen. Vasif säger att eftermiddagens besök på Bilgi kommer visa ”ett fullständigt misslyckande”. De har valt en plats – i lera, som bör byggkostnaderna sju gånger så dyra som överallt annars, asbest i gamla lokaler och en ledning som inte vill samverka har lett till ett sluttande plan. Verksamheten är nästan bortom all räddning

5533



Entrén till 5533, lokalens yta har halverats senaste året då dåliga tider slog hårt mot Nancys mans verksamhet som behövde halva lokalen till annat.

Men på väg till Bilgi hälar vi på i ett köpcentrum från 1960. Här driver Nancy Atakan något både litet och svårfångat. Inrymt i en butikslokal som tillhört hennes mans släkt i dryga femtio år har hon och kollega skapat 5533 en projektplats som skapat ryktbarhet utanför Turkiets gränser.

Det verkligt speciella med platsen är inte dess belägenhet, relationerna med grannarna är inte så djup – utan mer på basis av att de inte ska störa varandra. Utan snarare att den drivs av begåvade människor som tillsammans med en curator bjuder in konstnärer att skapa i en miljö som är gratis att nyttja. De får mängder av projektförslag som de värderar, accepterar eller förkastar. För de vill vara just en skapande plats, som inte är ett galleri eller en utställning utan snarare en plats där konsten utforskas och där resultatet kan bli en bok, ett verk eller en utställning som kan leva vidare på annat håll. Senast har den Libanonbaserade arkitekten Maxime Hourani utforskat gränszonerna av staden Istanbul – som kommer att dokumenteras i boken ”Book of Songs and Places”



Nancy har vunnit barnen på sin sida. Sonen konstaterade att ”Pappa du säljer symaskiner, men det mamma gör är fullständigt nödvändigt

Ett 5533 känns som en självklarhet och en nödvändighet i var stad som önskar fri och utforskande konst.

Bilgi university

Bilgi finns beskrivet i den omvärldsanalys som vi gjort för projekt Campus Näckrosen. En, kanske övertro, på universitetet som kultur katalysator har vi burit med oss, något som dämpats på grund av Vasif på SALTs något mer negativa syn på Bilgi.



Bilgi på natten. Ganska tjusigt.

Hur som. Längst in i det Gyllene hornet, viken som går in från Bosporerna, analde Osmanerna ett fleratl industirer. Allra längst in placerade en kraftstation som var i drift en bit in på 1980-talet. Efter många år i träda kom Bilgi (som är ett privat universitet i stiftelseform) överens med energiministeriet om att hyra marken och utveckla ett campus här.

Vår värd, tillika en mycket stolt (i positiv bemärkelse) sådan, Kayan menar att Bilgi har en tämligen modig strategi vad det gäller etablering av sina campus. De tidigare campusen har placerats i ”problemområden” i Istanbul med hög kriminalitet och en population som inte utgör rekryteringsbasen för universitetet. Etableringen av campuset Sentralistanbul (det vi besökte) var inget undantag. Omgivningen är en av de mest dogmatiska, religiösa och lågutbildade i hela Istanbul. Motivet till etableringen kan alltid ifrågasättas, men målsättningen har aldrig varit att öka rekryteringsbasen från närområdet.

Istället arbetar man med ”outreach-program”, må vara på lägre nivå än de vi säg i Queens förra året. Man har olika gratiskurser för kringboende och föräldrar till studenter. Man arbetar med olika initiativ för grundskoleelever osv. Man har olika stipendiesystem (vilket man enligt Turkisk lag måste ha) – för att läsa på universitet kostar i runda slängar 100 000 kronor per läsår.



Studentprojekt, med staplade containrar – projektplats och utställningsyta åt Arkitekturstudenterna

Just nu håller man på att konvertera de gamla kraftverksbyggnaderna till universitetslokaler. Målet är att samla hela Bilgi till Sentralistanbul. Men de ökade kostnader som Vasif pratade om på SALT samtidigt som verksamheten växer gör att det tar lite tid (just det, glömd nämna – Bilgi hade ett eget konstmuseum som man tvingats stänga och sälja alla konstföremålen för att finansiera verksamheten). Edit Men Bilgi tuffar på. Arbetar hårt med effektiviseringar. Man har nått en nyttjandegrad på 92,5% på föreläsningssalar och klassrum 48 veckor per år (att jämföra med svenska 60-70% i max 40 veckor per år). Därtill kommer kvälls- och helgundervisning och annat nyttjande (700 event per år på campus) av universitetets lokaler.

Å, en sista sak – som irriterade Kayan, är att man i Turkiet lagstiftat om att man inte får servera alkhol på campus… hmhm….

På återhörande i morgon. Tror jag.