Kajer mot det gröna är det nya svarta

Delegationen för hållbara städer tillsattes av Alliansregeringen 2008-2012 för att kraftsamla kring hållbar stadsutveckling på en nationell arena och även om delegationen nu slutfört sitt uppdrag lever många av de frön delegationen sått (eller i vart fall beviljat ekonomiskt stöd) vidare.

Jag har under det gångna året haft privilegiet att få ingå i ett så kallat advisory board till projektet Kajer mot det gröna – hållbara gränssnitt mellan stad och land. Projektet ägs av Järfälla kommun och går i korta drag ut på att få till stånd ett bättre stadsbyggande när vi å ena sidan behöver bygga mer och, å andra sidan, behöver värna de gröna kvaliteterna. Två intressen som allt för ofta kolliderar i planeringsprocessen, med polarisering, misstro mellan intressenter och utdragen eller i värsta fall frusen process som följd.

Detta vill man nu försöka råda bot på i Järfälla när man i samband med att ny översiktsplan skall tas fram också ser en möjlighet att vara lite progressiva och försöka utmana rådande stadsbyggnadspraxis, inte minst med avseende på medborgardialog. Det hela ska resultera i en skrift som sammanfattar erfarenheterna från arbetet i en handbok – och förhoppningsvis också i att ett antal modiga förslag och strategier implementeras.

Även om handboken blir helt färdigställd först i september så var det den 5 maj dags för avslutningspresentation i projektet. Förväntningarna var höga hos de nästan 200 stadsbyggnadsnördar som tagit pendeltåget ut till Barkarby gård för att ta del av en ovanligt tung föreläsarpanel.

Att i en enda bloggpost redogöra för såväl projektet Kajer mot det gröna (som är minst sagt omfattande), de utmaningar som stadsbyggnad i vår tid måste svara mot (kontext och problembeskrivning som måste göras för att förklara projektets relevans) samt innehållet i alla de föreläsningar som dagen bjöd på är tyvärr inte praktiskt möjligt, så istället följer nu några helt löst sammansatta reflektioner och tankar från min tid med projektet samt mina kladdiga anteckningar från dagen.

Öppningstalare för dagen var Järfällas stadsarkitekt Anders C Eriksson som gav en kort bakgrund till projektet och den stora planeringsutmaning man nu står inför i kommunen när utbyggnad av tunnelbanan ställer krav på kommunen att gå från halvsömnig förstad med utsprawlad villakarraktär till något betydligt mer urbant. En situation som delas av många andra kommuner, inte bara i Stockholmsregionen utan i växande städer överallt som nu tvingas göra upp med arvet av en modernistisk stadsplanering.



Än idag planeras många områden efter modernistisk förlaga. Det är inget vidare.

KAJEN

Idén till kajen kommer från att det tvärs genom Järfälla kommun löper en kraftledning som nu skall grävas ned. På ena sidan om gatan finns villabebyggelse, på den andra ett naturreservat. I samband med arbetet att gräva ned ledningen finns en möjlighet att göra något mer.

En tvärsgående kajpromenad som binder samman den långsträckta kommunen, men som samtidigt också skapar ett tydligt definierat övergångsrum mellan den byggda miljön och den omgivande naturen. Kajen fungerar också som en tydlig gräns för villamattans expansion in i naturreservatet, men begränsar samtidigt på inget sätt de boendes möjlighet att uppleva naturen på nära håll. Nej, tanken är snarare att den urbana kajen ska locka förbipasserande flanörer att ta steget ut i naturen. Därmed skulle man kunna få till stånd en uppvärdering av statusen på det som idag är de styvmoderligt behandlade villatomternas baksidor och naturreservatets bryn mot bebyggelsen.



Ett kajrum, som det kan te sig.

I samband med detta vill man också öpna upp för en diskussion om gränsdragningar av olika sorter. Idag sker bebyggelse allt som oftast som ett resultat av en restriktionsplanering. Det vill säga att man innan en byggnation radar upp en mängd restriktioner och därefter förlägger bebyggelsen till de platser där de inte kommer i konflikt med några andra intressen. Istället föreslår man att byggande borde ske utifrån en attraktionsplanering – en planering som i större utsträckning fokuserar på att maximera attraktiviteten och söka lösningar genom förhandling där särintressen ställs mot varandra. Nyckelordet är lösningsorienterad förhandling.

I fallet med kajer mot det gröna gäller det främst gränsdragningen av naturreservatet på ena sidan om kraftledningsgatan, vilken man utifrån en attraktionsprincip skulle vilja kunna förhandla kring. Skulle det vara möjligt att i större utsträckning utgå från biotopernas gränser och kanske ge reservatet mer mark i vissa lägen och därmed också låta bebyggelsen få mer plats i andra? Den spikraka gränsdragningen är ungefär lika förankrad i platsen som den Afrikanska kontinentens nationsgränser. Att istälelt basera dessa linjer på topografi, vattendrag, biotoper, stråk och bebyggelse tror jag är en förutsättning för att få till ett stadsbyggande som står stadigt på en socio-ekologisk grund. Garanterat krävande förhandlingar, men väl värda mödan om de faller på plats.

PRICKMARKSREVOLUTIONEN

Men den stora behållningen av projektet är enligt mig inte den tydliga gränsdragningen mellan stad och land. Istället är det en ny-gammal idé om hur villamattan kan förtätas genom det som Torbjörn Einarsson på Arken arkitekter (som tillsammans med Ekologigruppen, Trivector och projektledaren Nils Söderlund utgör styrgruppen för projektet) kallar för prickmarksrevolutionen.

Ett av de stora problemen med villan som typologi i sin vanligen förekommande gestaltning, utöver att den är vansinnigt innefektiv med hänsyn till resursförbrukning, är att den tar avstånd från det gemensamma sociala rummet – gatan. Detta finns inbyggt i typologin sedan flera hundra år tillbaka, men är också i mångt och mycket ett resultat av det skyddsavstånd på 4,5 meter från tomtgräns som tillkom som en brandskyddsåtgärd. Byggnader kan alltså inte placeras närmare än 9 meter från varandra, vilket förvisso minimerar risken för brand att sprida sig från ett hus till ett annat, men samtidigt skapar ett ordentligt avstånd till gatan som enbart får funktionen av en kommunikationsapparat.

Då vi idag har helt nya material (exempelvis gipsskivor) har detta avstånd spelat ut sin roll och Einarsson menar att vi nu borde börja utveckla våra tomter som människor i städer alltid gjort – det vill säga med byggnader längs med tomtens gränser och ett ”prickat” gårdsutrymme i mitten, istället för en byggnad i mitten av tomten omgärdad av prickmark. I fallet med kajen skulle tomterna kunna utvidgas mot kajgränsen och villaägare skulle kunna sälja av sin mark eller bygga en till bostad som i större utsträckning livar mot gaturummet. Med referenser och skisser målar man i projektet upp en bild av hur villamattan över åren kan förtätas till att likna en småstad, där fasader mot gaturummet skapar bygator och torg. Innanför finns de privata gårdarna där privat odling och småskalig verksamhet äger rum. På detta sätt skulle tätheten kunna tredubblas utan att några egentliga kvaliteter går förlorade, men många nya skapas. Även för den storskaliga hus-i-park-arkitekturen från det sena miljonprogrammet presenteras förslag på hur den monumentala storskaligheten genom olika arkitektoniska såväl som organisatoriska åtgärder kan brytas ner i mindre enheter med ett eget uttryck. Även här söker sig bebyggelsen mot gaturummet genom att parkeringar och ”döda” gräsmattor ger plats åt ny bebyggelse.



Från sprawlad villamatta till förtätad bygata med kaj.

FÖRELÄSARE OCH DERAS VISDOMSORD

Under dagen gav sedan en rad talare sin syn på olika aspekter av samtidens stadsbyggnadsutmaningar. Ulf Ericsson från Trivector pratade om betydelsen av gång i staden, både för den sociala miljön men än mer för folkhälsan. Hans avhandling The Swedish neighborhood and physical activity undersöker samband mellan olika fysiska miljöer och brukarnas rörelsemönster och påvisar tydliga samband mellan fysisk miljö och studieobjektens gångvanor och fysiska hälsa.

En annan som pratade om gång var David Sim från Gehl arkitekter. Han menar att det gör hela skillnaden om vi rör oss genom staden i en hastigehet av tre eller fyra km/h. Människor vill upptäcka och uppleva. Det måste vi ha i åtanke när staden planeras. Något som återkommer i samtliga Gehls projekt. Inspirerande, självklart (dvs så genomarbetat att det upplevs som nästan simpelt) och på alla sätt föredömligt. Sim visade också på behovet av att snabbt synliggöra en god idé. Med tillfälliga, billiga och icke bygglovspliktiga förändringar kan man ofta komma väldigt långt!



Genom att bara måla nya linjer på marken ändrades hela gaturummet längs med Broadway. En tillfällig förändring som sedan blev permanent.

Emma Henriksson från Stockholmshem berättade personligt om sina erfarenheter som projektledare av satsningen Hållbara Hökarängen. Ett projekt som med små medel lyft ett chanserande närcentrum. Genom välriktade insatser till lokala eldsjälar och medborgarinitiativ kunde en nedåtgående trend vändas och områdets berättelse ges fler dimensioner.

Dagens bildbonanza stod Emma Jonsteg från Utopia Arkitekter för. Det relativt nystartade kontoret har de senaste åren gått från klarhet till klarhet med sina vinnande projekt och även om merparten inte ännu är realiserade så säger deras renderingar en hel del om kontorets högt ställda ambitionsnivå. Med genuint intresse för plats och brukare skapar de en arkitektur som är tilltalande på en så grundläggande nivå att man bara önskar att den redan var byggd. Att Emma inte heller drar sig för att ge sig in i stadsbyggnadsdebatten och visa alternativ till dagens slentrianmässiga byggande gör kontoret till, i mina ögon, ett av de mest inspirerande och färgstarka kontoren på den Svenska arkitekturscenen.



Småstad enligt Utopia.

När det gäller den globala arkitekturscenen är förutsättningarna helt andra upplyste Thomas Melin från UN-habitat publiken om. Med bas i Nairobi undrade han om vi kanske är för gnälliga i Sverige när vi tjatar om långa planläggningstider? De visar ju faktiskt bara på en fungerande demokratisk planeringsprocess med (i relation till många andra länder) stort förtroende mellan aktörerna, menade Thomas och höjde ett varningens finger för att rationalisera bort möjligheterna för allmänheten att påverka och ha insyn i stadsbyggandets processer.

Gunnar Rundgren var en ny bekantskap för mig, men han har ett imponerande CV inom miljö- ochlivsmedelsfrågor och har bland annat drivit fram KRAV-märkningen och den globala medlemsorganisationen för hållbarhetsmärkningar ISEAL-alliance. När han inte ägnar sig åt sådant är han en passionerad stadsodlare. Med en frälsts övertygelse predikade han sin gröna gospel från scenen och i slutet av anförandet tyckte jag mig uppleva ett kollektivt Hallelujah-moment.

Mitt examensarbete handlade just om stadsplanering och livsmedelssäkerhet så det var roligt att se att dessa frågor inte var en nyhet för stadsbyggarna i rummet. Samtidigt har man ingen naiv tro på att stadsodling kommer med frälsning och lösningen på alla våra problem. En representant från en stor fastighetsägare (minns tyvärr inte vilken) frågade frågade hur man rent faktiskt får privatpersoner att börja odla på bred front. Det något dystra svaret är väl att så länge maten är billigare att importera så saknas de reella incitament som krävs för att få till en djupgående beteende- och strukturförändring. Planeringen måste anpassa sig till denna verklighet och i väntan på en (eventuellt) mindre transportintensiv livsmedelsapparat är det avgörande att mer jordbruksmark inte förvanskas.

Peter Svensson från NCC Housing presenterade trender inom byggandet. Ganska nedslående visade deras spaning inför framtiden att även om bilen allt mer får stryka på foten till förmån för cykel och folk i allt större utsträckning vill ha nära till motion och odling (vi snackar då balkongodling som livsstilsmarkör) så är hållbarhetsfrågor på en mer fundamental nivå ingenting som kommer som en stark trend inom den närmsta framtiden. Det är helt enkelt inte det som presumtiva bostadsrättsägare efterfrågar och mellan raderna läser jag in att NCC inte heller själva kommer att pusha hållbarhetsribban till nya oanade höjder.

Min tanke förkroppsligas omedelbart efteråt i form av ordföranden i Föreningen för Byggemenskaper, Staffan Schartners föreläsning. Utan att gå till personangrepp mot Peter framför han en välformulerad och underbyggd kritik mot stordrift och industriellt byggande (när det inte innebär att priser pressas och kvalitet höjs). Vi har idag en situation där ett 30-tal får 100% av alla markanvisningar i Stockholm. En liten grupp byggare har vuxit sig så starka att planeringen får anpassa sig efter deras affärsmodeller. Det är ohållbart och kanske finns istället lösningen på bostadsbristen i mångfalden hos en rad små aktörer. Finansieringen är givetvis en utmaning, men aktörer som Ekobanken har plockat upp stafettpinnen och vill stötta initiativ till byggemenskaper. Erfarenheter från Tyskland visar också att byggemenskaper faktiskt varit säkrare låntagare än byggföretag.

Dagens avslutande diskussion landade i ett känsloladdat samtal om regeringens förslag till förenklade byggregler. Ur publiken höjdes många röster som menade att även om projektet Kajer mot det gröna föreslår genomförbara och hoppingivande förslag på hur en komplex utmaning kan hanteras, så går politiken just nu åt ett helt annat håll. Somliga menade att politiken borde ta ett större ansvar och stå upp för visionärt stadsbyggande, även i delikata situationer. Andra, menade att vi i första hand skulle hoppas på de professionella aktörerna i dialog med allmänheten. Thomas Melin (han från UN-habitat) nästintill uppmanade alla kompetenta praktiker i rummet att likt internationella förlagor slå in på en politisk bana med stadsbyggnadsfrågor högst upp på agendan.

Appropå detta med politiken så var det dagens stora besvikelse att uppslutningen från just denna viktiga grupp var så gott som obefintlig – både på scen och bland talarna. En repris på denna examensdag i Almedalen med riksdagspolitiker, kommunalråd och statliga tjänstemän i publiken skulle verkligen kunna ge ringar på vattnet. Till dess tror jag att det i mångt och mycket är upp till oss praktiker att tillsammans med allmänheten driva på arbetet med att nå innovativa lösningar för ett mer hållbart stadsbyggande.

Tillägg:
När jag går igenom mina anteckningar framträder en bild av att merparten av talarna faktiskt pratar om en slags småstadens renässans. En mer lokal tillvaro där skalan såväl som livstempot är lägre. Hade varit intressant att göra en trendspaning på om detta är vad gemene man också drömmer om eller om det bara är planerarkåren som hyllar detta ideal. Och vill man bo så för egen del?



Småstad.

Brevväxling med Attefall

För en tid sedan skrev inobis Fredrik Rosenhall och Stefan Rupert en debattartikel med anledning av regeringens förslag till förenklade byggregler som publicerades på Archileaks och Dagens Samhälle. Texten skickades också till Civil- och bostadsminister Stefan Attefall.

Nu delar vi exklusivt (på vår egen blogg) med oss av den brevväxling som följde:

STEFANS SVAR

Regeringskansliets logotyp - länk till startsidan

Bäste Fredrik!

Varmt tack för ditt e-postmeddelande angående våra förslag om komplementbostadshus och andra bygglovsbefriade åtgärder. Jag beklagar att mitt svar till dig har dröjt.

Mot bakgrund av de synpunkter du framför vill jag bekräfta att formerna för tillämpning av de nya reglerna kommer att behöva tydliggöras och följas upp systematiskt. Reformen kommer att medföra att det finns ett stort behov av information om de regler som kommer att gälla. Exempelvis är det viktigt att framtida informationsinsatser kring nya regler om komplementbyggnader inbegriper information om att förslagen inte innebär någon förändring vad gäller tillämpningen av bestämmelserna om strandskydd enligt miljöbalken. Information behöver även riktas till byggföretag, företag som tillverkar färdiga byggnader samt till landets byggnadsnämnder.

Med anledning av det informations- och utbildningsbehov som finns i och med förslagen i denna och andra propositioner, har regeringen den 13 mars 2014 gett Boverket i uppdrag att inrätta ett kansli för genomförande av kompetensinsatser för att plan- och bygglagen (PBL) ska få genomslag och för att främja en mer enhetlig och effektiv tillämpning av PBL. Vår förhoppning är att detta ska leda till öka klarhet hos såväl byggherrar som kommuner om hur reglerna ska tillämpas.

Det är betydelsefullt och intressant för mig att få ta del av synpunkter såsom dina och jag tar med mig dem i mitt fortsatta arbete med denna fråga.

Tack än en gång för att du tog dig tid att skriva till mig och jag önskar dig en fin vår!

Stockholm i april 2014

Med vänliga hälsningar

Stefan Attefall

Civil- och bostadsminister

FREDRIKS SVAR PÅ STEFANS SVAR

Hej,

Tack för svaret!

Jag vill understryka att jag tycker att grundinställningen i förslaget är bra – det är viktigt att minska krånglet för småhusägare och att underlätta komplementlägenheter i villaområden är ett steg i rätt ritning för att minska bostadsbristen, även om det givetvis inte kan mäta sig med behovet av att skapa detaljplaner som möjliggör smarta, stadsmässiga förtätningar av goda kollektivtrafiklägen i storstäderna.

Dock gör ditt svar, tillsammans med en rad samtal jag haft med plan- och bygglovsarkitekter den senaste tiden, mig än mer säker på att dessa regler inte är färdiga att ligga till grund för någon lagstiftning.

Ett informationsarbete behövs helt säkert, men frågan är vad man skall informera om. I decennier har Boverket och rättsinstanserna arbetat med att hitta hållbara definitioner av detaljplaneregler som byggnadshöjd, våningsdefinitioner och takkupor, men trots detta råder oklarhet kring vad som gäller. De ”förenklade” byggreglerna  innebär i praktiken bara att man häller bensin på denna brasa.

Precis som du skriver är det mycket viktigt att eftersträva en enhetlig och effektiv tillämpning av PBL. De nya reglerna är dock löst skrivna och detta, i kombination med att de i många fall kommer att hamna i direkt  konflikt med detaljplaneregler som tagits fram i demokratiska processer, gör att det knappast är enhetlighet och effektivitet som kommer att bli resultatet. Stadsarkitektföreningen menar t ex att ”Det är ett hån mot landets byggnadsnämnder att kalla förslagen för förenklingar”. Detta skrivet av den organisation vars medlemmar får ta de praktiska konsekvenserna av lagstiftningen.

Den självklara gångordningen vid förändringar av detta slag borde vara att göra en noggrann studie av hur berörda praktiker (både kommunala tjänstemän, jurister och privata arkitekter) ser på det regelverk som finns. Därefter analysera hur olika förslag kan tänkas fungera i praktiken. SEDAN föreslå förändringar i lagstiftningen.  Personligen ser jag en rad fördelar med konceptet ”Attefallshus” och tycker nog att bygglovsbefriade åtgärder skulle kunna införas i glesa villaområden på landsbygden. Men i min yrkesutövning, som i stor utsträckning handlar om att arbeta med täta, attraktiva villaområden i storstäderna där fastighetsvärdena är höga och relationen mellan grannhusen skör, där kommer de ”förenklade” reglerna för tillbyggnader och takkupor fara fram som elefanter i porslinsbutiker.

Många villaägare tilltalas av tanken att underlätta regelverket, men de föreslagna reglerna skjuter på fel mål. Problemet är inte detaljplanekonceptet som sådant utan att många planer är dåligt skrivna och att kommunerna har mycket begränsade möjligheter att godkänna välmotiverade avsteg. ”Förenklingar” får inte innebära att man skapar en svårtolkningsbar gråzon mellan plan- och bygglovsprocesser och generella möjligheter till avsteg.

Om regeringen är uppriktigt intresserad av att ta fram vettiga regler som på allvar underlättar bygglovshanteringen och får fart på byggandet utan att köra över grannar, då bör ni bromsa denna process. Ni bör förvissa er om att det råder klarhet i tillämpningen innan lagstiftningen går igenom. Jag tror och hoppas att ni anser det vara viktigare att skapa en långsiktigt hållbar bygglagstiftning, än att forcera igenom en halvmesyr bara för att det är valår.

Med vänlig hälsning

Fredrik Rosenhall

Fortsättning följer…

kaisa house


Det sista arrangerade studiebesöket på Liber LAG konferensen är Kaisa house. Universitetets nya stolthet. Konferensmaterialet pryds av bilder på den nya biblioteksbyggnaden, platsen för gruppfotot med alla konferensdetagarna är ett av byggnadens atrium och huset syns ofta i media.

Matti Huhtamies arkitekt på finska Anttinen Oiva Architects som ritat Kaisa house höll en föreläsning innan själva besöket. Inlottade som wild card vann de för sju år sedan tävlingen om Helsingfors nya universitetsbibliotek.

Byggnaden ligger centralt i Helsingfors, redan från centralstationen skymtar vi bibliotekets mörkröda tegelfasad med stora organiskt formade glaspartier. Huhtamies beskriver exteriören: Tegelfasaden för att anpassa sig till kontexten och glasets stora, svängda former för att ge biblioteket ett samtida uttryck och visa dess betydelse.

Huset ligger i universitetskvarteren, inordnat i kvartersstrukturen, med butiker i bottenplan och tunnelbanestation inunder. Biblioteket är så sammanfogat med de omkringliggande verksamheterna i byggnaden att det från huvudentrésidan är svårt att hitta in. Detta kommenterades under föreläsningen av en konferensdeltagare, Huhtamies svarar att studenterna lär sig snabbt hitta i byggnaden ändå, men handlar det kanske om att det inte ska vara alldeles för lätt att snubbla in i universitetets bibliotek?

Inför tävlingen gjordes ett genomarbetat underlag med exakt rumsprogram.  Fem våningsplan krävdes för att rymma programmet och takhöjderna blev relativt låga för få takfoten att möta de intilliggande husens och inordna sig i skalan. För att skapa rymd och få besökarna att fortsätta upp i bygganden utformades stora ovala bjälklagsöppningar som skär igenom alla våningsplan, mitt i huset och ut mot fasaderna.


Tanken är att huset ska vara livligast och mest aktivt i mitten av huset, kring bjälklagsöppningarna, och lugnare och lugnare ju längre ut i husets periferi man når. Men runt bjälklagskanten har man placerat läsplatser som uppmuntrar till enskilt arbete (man sitter på rad längs bordet och det är svårt att interagera med andra.) Här verkar studenterna också bli särskilt störda av förbipasserande. Hade man följt intentionen/konceptet och haft en möblering som stimulerade till möten i kärnan där de flesta också rör sig hade bygganden bättre kommit till sin rätt.


Men det är ingen dålig byggnad, inte alls och ett bevis på motsatsen är kanske besöksantalet som ökande med 40 % (7 000 besökare/dag) efter flytten till de nya lokalerna. Alla påstås nöjda med byggnaden, det enda studenterna klagar på är grupper av arkitekter som besöker byggnaden och stör arbetsron med sitt fotande och diskuterande…

 

Making the user really matter


Sista sessionen. Bjuder på en projektexposé. Igen. Fast med användaren i fokus. Näst sista bloggposten. Är skyldig er en beskrivning av Kaisa house (den kommer, chilla). Intressant konferens detta. Man fångar in mycket av den samtida biblioteks- och lärandediskussionen i Eruopa. Bra och nyttigt helt enkelt.

Nu kan det bli spännande. Berättelsen om hur Delfts universitetsbibliotek gick från att vara ett traditionellt bibliotek till ett Library Learning Center, presenteras av Wilma van Wezenbeek, Director, TU Delft Library. Och i Delft har vi varit många gånger, vilket ni kan läsa om här och här.

Wilma börjar med att säga att visionen är att campus ska vara en plats dit alla vill gå, vara, och verka. Där idéer och tankar kan utvecklas och där liv bidrar till ständig kunskapsutveckling. Känns det igen? Vi skulle kunna ha skrivit det själva som någon portal i någon rapport, men då ska vi börja med att få klart för oss att svenskt och nederländskt samhälls- och universitetssystem är väldigt lika. Eller i varje fall tämligen. Lika.

Hon fortsätter med tag lines, ”vi är mer än en byggnad, vi är mer än böcker”, ”jag vill att min personal ska vara glada, för är de glada gör de ett bra jobb”. För fyra år sedan på Liber-lag i Madrid så berättade Wilma om den transformation de precis genomgått (läs om det i ovannämnda bloggposter eller i omvärldsanalysen för Campus Näckrosen). Men hur har det gått därefter? Behovet av läsplatser, särskilt under tentamensperioder, är omättligt. Därför har biblioteket även annekterat lokaler utanför biblioteksbyggnaden, i den stora aulan, under tentaperioden för att skapa fler platser.

Vidare har man fortsatt att utveckla eventverksamheten och aktiviteter som gör att biblioteket känner sig kopplat till den verksamhet som pågår på campus (och vice versa). Nästa steg handlar om att inte bara ha ”the living library”, utan ”the living campus”. Hur ska man få dem att gå de extra kilometrarna till campus, allra helst nu när de nya användarna är alltmer digital natives. Tankarna finns beskrivna i följande video (kan vara på holländska – men det gör det bara lite mer intressant. Och internationellt. Vågar inte sätta på ljudet i datorn och kolla):

Ett förändrat synsätt kräver också en annan inställning till hur bibliotekets personal arbetar, var de arbetar och hur de ser på brukarna. Vilka utgångspunkter har brukarna i synen på sin arbetsvardag; flexibelt/fixt, unikt/rutin, bidrar/konsumerar. Så klart krävdes det ett projekt (sic!) för att komma åt detta på djupet, i vilken man kartlade olika typologier av campusbrukare (genom intervjuer, samtal, skalor etc), vilket resulterade i fyra huvudtyper. Detta har hjälpt biblioteket att förstå sina användare, men också förstå vilka typer av miljöer som behövs för att attrahera användarna till campus. Med ett mer användarcentrerat fokus så säger man sig vara på väg mot Library Learning Centre 2.0.

From Delft to the Library at Birmingham
Då är det dags för Francine Houben från Mecanoo Architects, ett kontor för vilket jag hyser den största respekt. Nu blir det massor med bilder på bibliotek i racerfart – kanske bättre att ni letar reda på föreläsningsanteckningarna för att se alla fina foton.

Hur som Francine inleder med att säga att varje bibliotek är unikt. Framförallt påverkas det av vilken kontext, samhällsklimat som de ska verka i. Likaledes så måste vi ha klart för oss att politiker (och andra beslutsfattare) inte har en aning om vad ett bibliotek är. De tror att det är ett hus för böcker och stolar, och då krävs det pedagogik för att förklara att det numera är en byggnad för aktivitet.

Bibliotek är inte solitära objekt, utan, i universitetsfallet, en del av en större lärmiljö. Samtidigt så kommer ett bibliotek att reflektera sin tid, och svara mot de unika krav som finns just då det byggs.

Oh ho, här kom en spännande detalj. I TU Delfts bibliotek undersöker man om arbetsrum som idag tillhör de anställda kan användas mer flexibelt, dvs. att de är kontor för personalen mellan 8-17 och att de därefter övergår till att fungera som projektrum för studenterna därefter. Spännande!

Nu vidare till Birmingham, ett projekt som vi besökt och som du kan läsa mer om här.

Många ord, fina bilder. Fortsatt den största respekt för Francine Houben.


The Hive at the University of Worchester
Hm, undrar vart Worchester ligger? Okej där precis söder om Birmingham. Projektet presenteras av Anne Hannaford, Director of Information & Learning Services, och där körde högtalarsystemet igång på rundgång. Igen. Iiiiihhhh.

Okej, vad är då the Hive. Europas första integrerade universitets- och folkbibliotek. Påstår Anne. Oemotsagd. Förutom biblioteksdelarna har man också lagt in andra funktioner i the Hive, som ett historiskt center, men även delar av socialförvaltningen och kommunens konsumentvägledning (skulle jag vilja översätta det som, de kallar denna del för the Hub). Vilket gör att man (även) har ett annat besöksklientel än vad bibliotek, och framförallt universitetsdito, har.


Det är ett intressant och fotogenique:t projekt. Kulig form, guldplåtar, beläget granne till en nybyggd del av universitetet, med utblickar över fält och kullar. Byggnaden är uppbyggd kring ett stort atrium, och det blir tystare och tystare ju högre upp man kommer. Det är uppbyggt med stor överblickbarhet, känslan när man kommer in ska vara att ”wow, det finns så mycket här inne som jag vill upptäcka”. Tanken är också att det ska svara mot vad du vill göra, inte vem du är. Det har varit det grundläggande principen för byggnadens utformning. I tävlingsprogrammet pratade de mycket om att de ville ha mer en byggnad som svarade mot deras praktiska behov, de ville ha en byggnad som bidrog till och berikade verksamheten.

Förutom formen så är det intressant att ladda en byggnad med så mycket, och tämligen diversifierad, verksamhet i en byggnad. Över 30 olika utmärkelser har den fått. Ritad av Fielden Clagg Bradley Studios. Observerar också, precis som med biblioteket i Birmingham, att det är en väldigt obrittisk inredning. Horray, de kanske äntligen är på väg att göra sina projekt ännu bättre. Eller nått. Hur som, ett projekt helt klart värt ett besök. Whenever in west midlands.

Tekniska aspekter, Bern och Paris


Det är intressant att se hur bibliotekarier definierar tekniska aspekter. Men beträffande konferenslokalen så har den stora brister i sina tekniska kvaliteter. När kan den vara byggd? Tidigt 1900-tal, ombyggd på 70-talet. Syre finns, men även ordentligt med värme, helt utan eluttag och akustiken passar vare sig mickat eller omickat tal. Och bruten engelska. Kanske inte så konstigt att man känner sig lite sliten efter några konferensdagar.

Först till Bern, Schweiz, där två av universitets bibliotek har genomgått större förändringar, både vonRoll (nybyggnad) och Centralbiblioteket (pågående ombyggna). Berns universitet är under kraftig tillväxt, gått från 10 000 studenter år 2000 till 17 000 studenter 2013. Projekten presenteras av Christian Lüthi, Head of Resources, Bern University Library. Hm, visst har vi skrivit om Schweiz tidigare? Jo, t.ex. i omvärldsanalysen för Campus Näckrosen, som ingång till landet och kanske också utbildningssystemet.

vonRoll (märklig stavning) är ett nytt campus, beläget i ett före detta industriområde – och gissa; det var familjeföretaget von Roll som hade sin produktion här tidigare, fram till 1997. Produktionen slutade, kantonen köpte marken, en masterplan-tävling avhölls och sen fick man pengar från parlamentet för att utveckla ett nytt campus, första byggnaderna stod klara 2010.



Det centrala atriumet i vonRoll-biblioteket

Därefter vidtog byggande av den byggnad som biblioteket ligger i (man förde samman fem existerande bibliotek) vilken även innehåller kontor för forskare/lärare m.fl., 300 arbetsrum, lärmiljöer, kantin (direkt från tyskan!) och ett cykelparkeringsgarage med plats för 1 000 cyklar. 7 våningar, varav 3 under mark. Merparten av bibliotekets läsesalar, samlingar, grupprum etc. ligger under mark, men ett stort glastak för ner dagsljus. Personalens arbetsrum ligger runt det ljusa atriet som utgör bibliotekets öppna ytor. Under biblioteket ligger arkiven där det finns plats för upp till 100 km böcker.

Och här kommer en av de första aspekterna (och som vi har hört om tidigare), man valde att köra på manuella kompakthyllor. Dvs att man för hand får veva hyllorna fram och tillbaka. Skälet var att den elektriska versionen behöver mer reparationer och underhåll över åren. Likaledes ökar risken för brand när man får ner elektriska komponenter som kan kortslutas. I huvud taget var det fokus på logistikflöden och de anställdas arbetssituation i och kring arkivet/bokdepån. Vilket de tycks ha löst på ett föga omskakande, men habilt sätt.



Berns centralbibliotek

Nu över till centralbiblioteket. Det är en gammal pärla och ett landmärke för universitetet. Den äldsta läsesalen dateras från 1794. Så här handlar det om att både leka konservator och innovativ modernt biblioteksutvecklare. Vilket inte är helt enkelt. Man har stora samlingar med historiska böcker och material. I den nyrenoverade byggnaden kommer det finnas arbetsrum, arkiv och så vidare, och för studenterna kommer det finnas 2 läsesalar med 300 stolar, men bara 6 grupprum! Men lounge, vilken föga kompenserar för bristen på platser för samarbete och idéutbyte.



Läsesalen i centralbiblioteket. Gammal. Typ.

Byggnaden ägs av Burgerbiblothek, dvs. stadsbiblioteket, och universitetetsbiblioteket hyr in sig i en större del av byggnaden. Detta, i kombination med att det är en historisk byggnad och miljö, gör att man måste fixa och trixa för att få in de miljöer som dagens verksamhet och besökare vill ha i ett bibliotek. Moderna läsesalar i källaren med ovanljus, att ta tidigare märkliga ytor i anspråk etc. Bygget har precis påbörjats, och man räknar med att vara klara om två år.



Paris – nationalarkivet
Okej, Pierrefitte-sur Seine ligger inte precis i Paris, utan 20 km norr om stadskärnan, här har ett nytt nationalarkiv precis tagits i bruk. Presenterar gör Jean-Luc Bichet, som är arkitekt och arbetar på Nationalarkivet med ansvar för just detta projekt. Det är det största arkivet i Europa (enligt utsago), med plats för 320 km hyllmeter böcker och dokument, och med möjlighet att växa med ytterligare 120 km under de kommande 30 åren.

Arkitektoniskt ungefär lika upphetsande som länsarkivet i Vänersborg, en låda på landet vars syfte är att härbärgera böcker (nåja, fransmännen har så klart lagt ner en hel del arbete på detaljeringen… men ändå, ni fattar). I den 85 000 kvm stora byggnaden finns 320 platser i läsesalar, konferensanläggning och 320 anställda. Med mera ska man väl säga! Och den går att bygga till så att man klarar ytterligare 30 års tillväxt.

Byggnaden är uppdelad i två delar, en för arkiven och en med kontor, konferenslokaler etc. Alla publika ytor kan nås från bottenvåningen. Och det går hand i hand med syftet med byggnaden, att förvara och bevara böcker och dokument. Det ska vara goda klimatförhållanden, så väggarna är tjocka (30 cm), men man låter temperaturen variera mellan 16-25 grader med en relativt fuktighet på högst 57% (precis som i Vänersborg!). Detta göra byggnaden mer energieffektiv än det tidigare nationalarkivet, energibesparingen är upp till 70%.

Och sen är ju brandskyddet exceptionellt gott. Brandväggar är tjocka, de automatiska släcksystemen är av senaste snitt (hann inte riktigt med i alla detaljerna där). Man har en egen brandbekämpningsstyrka på 5 man som är redo dygnet runt. Likaså har man ett gott skalskydd, med staket, inbrottsskydd, hög bevakning av särskilt hemliga dokument osv.

Även i produktionsskedet har de kommande tekniska aspekterna påverkat. Betongen har varit av en ”torrare typ”, 16-18 liter mindre vatten per kubikmeter betong, och skälet är helt enkelt att det ska torka upp snabbare. Man hade hög säkerhet mot att få in regnvatten under byggtiden, och inte minst så körde man igång ventilationssystemet 3 månader innan byggnaden togs i drift.

Även materialvalen påverkas av bevarandetanken. Man har valt bort material och produkter som emitterar ämnen som kan reagera med och förstöra böcker och dokument.

Så, konkluderande, ett väl genomtänkt tekniskt system vars syfte är att bevara böcker och dokument under lång tid. Väl utfört, bra referens!

Liber LAG, besök till Musikhuset


Andra dagens studiebesök gick till Musikhuset, ett nytt koncertcentrum (från 2011) med ambition att också vara en mötesplats. Här samlas tre musikinstitutioner under ett tak. Delarna består av Helsingfors stadsorkester, Radions symfoniorkestern och Sibeliusakademin (som är en del av Helsinki University of the Arts).

Byggnaden är ett monument bland flera andra i centrala Helsingfors, granne med konstmuseet Kiasma, riksdagshuset och Finlandiahuset. Så att säga ”mitt i smeten” och en ikon för Helsingfors musikscen. Huset är ritat av LPR Arkkitehdit som vann tävlingen med sitt förslag ”a mezzo voce” (betyder ungefär ”med halv röststyrka”). Ledorden är öppenhet och möten. Utifrån är huset sammanslagna volymer som omsluts av glas och koppar. Inifrån rätt mycket mer.



Vi fick en guidad tur i byggnaden. Mest fascinerande var den stora konsertsalen som nås från våningsplanet ovanför entréplan. Vi kom in i en mörk sal med sittplatser arrangerade runt hela scenen, efter samma princip som en amifiteater, så kallad vingårdsmodell. Liknande Henning Larsen arkitekters ”Uppsala konsert och kongress” var det stora salen försedd med dagsljus.



Under repetitioner (och förhoppningsvis under fler och fler framtida föreställningar) flödar ljuset in i konsertsalen. Den som är utanför kan få en aning om vad som händer innanför skalet. Visionen var ju ett öppet hus och just detta är ett bra exempel på hur man lyckats med öppenheten.

Av två bibliotekarier fick vi en särskild guidning av Sibeliusakademins egna bibliotek. Som ju var en anledning att vi var där med biblioteksarkitekturkonferensen. Biblioteket hade fått en undanskymd plats i byggnaden, i två plan under marknivån, med begränsat dagsljus från ett stort glasparti i fasaden högt ovanför. Om byggnaden som helhet gör ett rätt bra jobb att locka allmänheten; transparensen, läget i stan, de tre entréerna och ett café med terrass i soligt läge, får biblioteket mindre uppmärksamhet. Men trotts sin plats i skuggan, hör hälften av bibliotekets besökare till allmänheten.



Och efter att ha vandrat runt bland hyllor och sittgrupper ett tag växer biblioteket lite grand i mina ögon. Kanske inte superinnovativt, men ett musikbibliotek med samlingar och studieplatser med möjligheten att lyssna innan man lånar. Operaföreställningar och andra videoproduktioner kan man sätta sig och titta på i något av de bokningsbara videorummens sköna soffor. Andra detaljer är smarta arkivlådor som rymmer mängder av cd och dvd-skivor, enheterna är dessutom inte högre än att man ser över dem, skönt med överblick trotts kompakta samlingar.

Även om det här biblioteket bara har några få år på nacken, tror de sig se ungefär samma förändring som de flesta andra bibliotek idag; digitalisering, gallring av samlingar och plats åt fler studieplatser. Sibeliusakademins bibliotek är kanske inte något learning center i framkant, men trotts det en intressant förmiddag i ett välritat hus.

Dialog med en arkitekt


”Lunch”. Råkar man bli sen till konferenslunchen har gamarna redan cirklat och resterna som finnes till populaset är föga tillräckligt för att en känsla av mättnad ska uppstå. Tur det finns kaffe och nikotin. Nåväl, åter till rubriken. Går det? Hm, jo säger jag tveksamt 🙂 Men hur ser samtalet mellan en bibliotekarie och en arkitekt ut när ett nytt bibliotek ska fram? Det är temat för eftermiddagens övningar.

Först slänger vi oss över tekniska högskolan i Tallinns nya bibliotek. Arkitekten Mattias Agabus ska beskriva tillblivelsen av biblioteket. Det började med att bibliotekarierna åkte på massa studiebesök för att se hur andra har gjort. Sedan 60-talet har boken fått kompisar i biblioteken, en hel mängd andra informationsbärare har kommit in. Samtidigt har miljöns betydelse ökat, från boktempel till kreativ hub.

Mattias ger en bildlig beskrivning av ”informationsbärarna” som delar av ett träd, som sedan kan delas upp i klossar, som i sin tur kan delas upp i träskivor som kan illustrativt utgöra varje våningsplan (tanken är inte helt olika The Bookmountain som vi såg i Rotterdam tidigare i år). Byggnaden är som en stor träkloss (men inte i trä tror jag…, utan stål glas och rastrering, japp nu berättar han, ett screentryck i trä- och bladmönster), med våningsplan som hänger samman som längs en stam som symboliseras av ett öppet atrium.

Biblioteket binder samman två av universitetets huvudbyggnader, och längs stråket genom biblioteket har man placerat universietsgemensamma funktioner (café och annan service). Entrén till biblioteket sker en våning upp, synnerligen likt både The Bookmountaion och Prags tekniska bibliotek.

Fint genomfört projekt, genomtänkt och modernt. Men inte så mycket kring dialogprocess och diskussion. Inte mer än att det har funkat bra…



Dialogprocesser i biblioteksbyggandet
Nu blir det Elif Tinaztepe från Schmidt Hammer Lassen Architects. Föredömligt kort säljsnack och nu vidare till hur man jobbar kring dialogprocesser, med Aarhus nya stadsbibliotek (a.k.a. Urban Media Space) som utgångspunkt.

Efter att SHL hade vunnit tävlingen om det nya biblioteket så inlede de både en diskussion, som brukligt är, med de kommande brukarna. Men också en omfattande reklam- och informationskampanj där man bjöd in den större gruppen brukare (skolor, grannar etc.) till diskussion om vad det nya biblioteket skulle innehålla och se ut. Man gjorde med projektgruppen studieresor och var på konferenser, där man passade på att stämma av och testa de idéer man kommit fram till.

För vi ska ha klart för oss att vi rör oss på en känslig plats, prime spot I hamnen i Aarhus. Så dialogprocessen handlade inte bara om att få in bra idéer, utan även för att förankra och övertyga Aarhus-borna om det lysande i utvecklingsförslaget. Det ska var öppet, välkomnande, utan sociala barriärer, särskilt välkomnande för barn (man har sett att ju tidigare ett barn börjar använda bibliotek, ju mer kommer de använda dessa som vuxna), och så vidare. Därtill skulle byggnaden ge Aarhus en ny signaturbyggnad, tydligt synlig från vattnet. Kring innehåll och utformning går det att läsa massor här. Just det, det ska vara klart om 9 månader. Bara att ta båten dit och kolla. Typ.

Till Halifax kan man också ta båt. Riktigt varifrån vet jag inte. Men har en romantisk föreställning om att någon form av ångbåt seglade dit. När morfar var ung. Hur som, härifrån hämtar Elif sitt andra exempel, ytterligare ett biblioteksprojekt som också bygger på en extensiv dialogprocess, om vilket man kan läsa mer här.

Och en cool virtuell tur:

Sådär, nu ska vi få en introduktion till Helsingfors univesitets nya bibliotek Kaisa house, och sen ska vi dit och titta. Så det får nog bli ett eget inlägg kring det besöket.

Hur går det sen?


Efter en lång planeringsprocess står biblioteket klart, det tar ofta typ 10 år att tänka klart och sen ska det byggas. Men blev det som man tänkt? Funkar det som man vill? Och kanske framförallt, vad kunde ha gjorts bättre? Jag ska inte undanhålla er något så här i början av inlägget, men jag kan redan nu avslöja att något svar på frågorna fick vi inte, utan bara fler presentationer av genomförda projekt.

Vi börjar med Bulac library (bibliotek för språk och samhälle fritt översatt). Presentation på franskengelska igen. Det är väl för sött. Nu läst innantill. Hur som, biblioteket har varit igång sedan december 2011. Bulac är något så unikt som ett självständigt universitetsbibliotek, fristående och inte kopplat till något universitet (även om fyra universitet och fem ”högre utbildningsinstitutioner” ingår i familjen av founding fathers).

Ursprunget till samlingarna kan spåras till 1500-talet och man samlar främst böcker/dokument från ”orententen” och Afrika. Mer än hälften av samlingen är andra språk än de västerländska. Bulac är ett publikt bibliotek, där vem som helst (”vuxen”) kan besöka och skaffa lånekort.

Som arkitekt valde man Ateliers Yves Lion, vilka hade liten erfarenhet av biblioteksprojekt, men som tidigare gjort många stadsplaneprojekt – vilket har påverkat byggnaden på ett positivt sätt. Relation ute/inne och till den omgivande staden är väldefinierad, man är glad att man vågade välja en arkitekt ”av ett annorlunda snitt” (undrar vad tusan man menar, det är trots allt en äldre herre som är tongivande, och när arkitekten omnämns så refereras det hela tiden till ”him” eller ”he”).

Biblioteket ligger i en 11 våningsbyggnad (upptar de första fem våningarna, resten upptas till största delen av Inalco) i det som brukar kallas Neauveau Quartier Latin, dvs den del av 13.e arrondissimentet (stavas?) där bla. Nationalbiblioteket har anlagts, och flera universitet finns. Det finns en bok skriven om projektet för den som vill djupare.

Ju mer Marie-Lise Tsagouria pratar ju tydligare blir det att detta är en mycket viktig forskningsresurs, samlingarna är betydelsefulla (7 km öppna samlingar och 60 km slutna samlingar) och starka nog för att sig locka till sig både forskare och studenter på de högre nivåerna. Att man därtill laddat det med bra och varierade läsplatser gör det självfallet attraktivt.

Okej, under de 3 400 timmarna per år som man har öppet har man 575 000 besökare (170 besökare per timme, är det mycket?). Å sen var det slut. En presentation av vad man tänkte kring projektet, hur det ser ut och var tänkt att funka, men inget om vad som inte blev så bra, eller vad man skulle gjort annorlunda. På en direkt fråga så säger Marie-Lise att ”no, we wouldn’t have done anything differently”. Hmpf hmpf. Vi får hoppas på nästa.



Stuttgarts hjärta
Dagens längsta titel ”Planning the City Library Stuttgart since 1997: Todays intellectual and cultural heart of the new European Quarter near the main station”, av Christine Brunner, Director, City Library Stuttgart.

Projektet ligger mitt i den ambitiösa stadsförnyelseplanen i Stuttgart (man håller på att bygga på gamla järnvägsspår som man grävt ner under marken och skapar på så vis en ny innerstad, kan läsa mer om det här). Christine beskriver den långa resan som tog dem från idén om ett nytt bibliotek 1994 till att det stod klart och invigdes i december 2011.

Först handlade det om att försöka övertyga de styrande om behovet av ett nytt bibliotek (det gamla var för litet och för slitet). De använde sig bl.a. av de fina besökssiffrorna, t.o.m. högre än de för stadens relativt framgångsrika fotbollsklubben. Men det gick långsamt, och man fick tjata – samtidigt som man var relativt försiktig i sitt lobbyarbete, något som de skulle gjort annorlunda idag. Att ta hjälp av ”medborgare” för att skapa tryck i frågan, hade troligen skyndat på processen. Men till slut gick det vägen.

Då stod nästa hinder i vägen. Marken som var tänkt för biblioteksbyggnaden ägdes av Deutche Bahn, vilka bolagiserades på 1990-talet. Och plötsligt ville de tjäna så mycket pengar som möjligt på sitt markinnehav, och självklart ville inte staden betala så mycket, och så var bråket igång, men fick en lösning 2007 då staden köpte hela området.

Under tiden hade opinionen vaknat. Både i favör för biblioteket och mot stadsförnyelseprojektet som helhet (läs mer i wikipedia-artikeln ovan.). Men man lyckades hålla biblioteket utanför diskussionen om Stuttgart 2021, och 72% av invånarna ha ett nytt bibliotek.

Samtidigt hade biblioteket påbörjat en förändring av sin verksamhet, med inriktininen att ta med sig detta in i det nya biblioteket. Arbetsättet blev mer outreached och ”lyssna på vad kunden vill ha”. Resultatet? Ja man har gått från 3,1 miljoner till 6,5 miljoner lån från 1992 till 2013, under samma period har besöksantalet här ökat med 50% till 2,7 miljoner per år (och man närmar sig 3 miljoner).

En rolig detalj; när grunden för projektet gjöts så var detta det första projektet i stadsförnyelsen. Allt runt i kring var rena öken. Invånarna i Stuttgart inbjöds att göra varsin sida till den ”första boken i det nya biblioteket” och gensvaret var enormt. Denna första bok, men många lyckoönskningar integrerades som en av grundstenarna i biblioteksbygget.

Så byggdes det och alla levde lyckliga i hundra år. Typ.

Jo, jag ska nämna att arkitekterna var Yi Architects, och mer information kan ni finna här.



National library of Latvia
Här kommer beskrivningen av en lång process. Det första initiativet att bygga ett nytt nationalbibliotek i Riga togs på 1920-talet, men de räknar sin projektstart först till 1975. Sen följer en lång beskrivning av projektets alla vedermödor, och jag känner att min energi falnat en smula. Hur som biblioteket ska öppnas den 29e augusti i år och gör att även Lettland få ett nationalbibliotek som huserar i en för ändamålet skapat byggnad. Projektet finns beskrivet (bl.a.) här, här och här. Och en fin video om digitalsering:

Nya projekt, Helsinki, Lille och Wien


Härlig morgon. Regn och grått. Välkomsttalet på konferensens andra dag har undertonen ”misströsta icke”, nån gång i framtiden kanske det kan vara er tur att bygga ett nytt bibliotek. För nu ska det bli projektpresentation av koncept och tävlingsvinnare.

Helsinki Central Library Project
Helsingfors ska bygga ett nytt stadsbibliotek, vilket ska ligga precis bredvid Musikhuset som vi hälsade på igår, granne till Kiasma och Helsingen Sanomat, nära parlamentet och med vy över Tölö sjön/bukten. Finfint liksom.

Bibliotek är populära i Finland, någonstans mellan 72-80% av invånarna använder biblioteket regelbundet på något sätt, vilket är mycket högt internationellt sett (undrar vad det är i Sverige?). Denna popularitet har sina rötter i den nationella rörelse som under 1800-talet byggde upp folkskolor och –bibliotek, och gjorde dessa till självklara platser i samhällslivet.

För att få fram basen, programmet, för det nya biblioteket har man arbetat på flera olika sätt. Inte minst har medborgardialogen och -inflytande varit stort. Mängder av seminarier och andra öppna tillställningar har anordnats, ”förslagslådor” (vilka kan komma i mängder av olika fysiska former) har ställts ut etc. Fler än 2 600 idéer har inkommit från allmänheten. Men man har även gjort ett extensivt eget arbete. Grunden presenteras i skriften Central library – The Heart of Metropolis, 2008 (sammanställd av Mikko Keisti). Flera av de koncept man vill bygga in i sitt nya bibliotek övar man i sitt nuvarande bibliotek (blev inte beskrivet mer än så). Men övergripande har man formulerat sitt uppdrag som ”The goal of public libraries is to serve citizenship”, vilket ringar in intrycken från gårdagen tämligen väl, och inkluderar också den osäkra framtiden.

I det nya biblioteket räknar man med 2,5 miljoner besökare per år (betänk att det finns 600 000 invånare i Helsingfors) eller nedbrutet upp till 10 000 besökare/dag. En siffra de själva knappt trodde på, men en benchmark visade till exempel att Åbos nya stadsbibliotek har 5 000 besökare per dag. Eller för den delen universitetets Kaisa library (mer om det i eftermiddag), med sina 6 5000 besökare per dag.

Efter att ha satt koncept och program bjöds det in till en stor inernationell arkitekttävling. 544 bidrag lämnades in och själva tävlingsprocessen tog 1,5 år. Slutligen stod ALA Architects med förslaget Käännös som vinnare. I stället för att jag skriver spaltmeter så finns det mängder av information på nätet, börja hos ALA och googla dig vidare.

Bygget beräknas påbörjas under november 2016, och den stora invigning ska ske på självständighetsdagen den 8 december 2018. För det nya biblioteket har utsetts som ett av de projekt som ska fira Finlands hundra år som självständig nation.



From Lille 1 University Library to the LILLIAD Innovation Learning Center,
Då slänger vi oss över till nästa, Lilliad. Först lite basfakta; Lille är en stad med 1,2 miljoner invånare, 100 000 av dem är studenter, och största utbildningsinstitution är den tekniska högskolan Université Lille 1.

I Lille har byggarbetet precis startat, Julian Roche (överbibliotekarie) kallar det för ett slagfält just nu. Och det är väl en lämplig liknelse för hur det känns och ser ut när byggen drar igång.

Projektet finansieras av universitetet och regionen Nord-Pas de Calais, och ingår i ett nätverk av Learning Centers i hela regionen (både inom och utom universitetssfären). Och det speglar av sig i vem man tänker sig ska använda faciliteterna, man vänder sig (förutom mot universitetets anställda och studenter) utåt mot gymnasier, näringsliv och ”allmänhet”. Och utgångspunkten är att skapa en plats som stödjer en kultur av innovation. Det svåra tycks vara (och är) vad detta betyder i praktiken. Men ambitionen kan man inte klaga på.

Grunden för att stötta en kultur av innovation är att vara en attraktor och inspiratör, att skapa en plats till vilken ”man” vill gå och uppehållas sig (utläs ”man” som en massa olika brukargrupper). Kopplat till detta ska man ha supportfunktioner, mötesplatser, seminarieverksamhet, utställningar, expo etc. Event- och konferensverksamhet är inte helt obetydliga inslag. Kort sagt, ”det gamla vanliga”, men förpackat och med en tydlig verksamhetsbärare i biblioteksorganisationen.

Det nya Learning centret är en utbyggnad till det existerande biblioteket (som byggs om och behåller sin nuvarande funktion – men med adderade funktioner för att än bättre passa och stötta lärprocessen) och det ligger mitt på campus med de akademiska byggnaderna som ekrar ut från denna mitt.

Även här finns projektets arkitektur beskrivet på andra platser. Börja hos arkitekten Auer Weber. Men lite kort… Det existerande bilbioteket är en rund byggnad, tillbyggnaden (”learning centret”) görs i ett plan (inspiration från Rolex Learning Center i Lausanne) med grönt tak, som samtidigt ska fungera som en park för universitetet. Det kommer finnas 1 500 arbetsplatser för besökare, 50 grupprum och ytor för event upp till 400 personer. Men det kommer bara finnas en ingång till byggnaden (sic! why?)

Fräscht, fint, men inte särskilt unikt. Ska ändå bli spännande att se när det står klart. Å den finns som video oxå!


Vienna Learning Resource Center
Risken när man tar in konsulter, som arkitekter, på en konferens av denna typ är att de blir lite för benägna att sälja sina tjänster och berätta om sitt bolag, i stället för att försöka bidra till konferensens tema och samtal. Men Cornelius Schlotthauer från Zaha Hadid Architects sköter sig okej, Först lite sälj och självförhärligande, men sen över till själva projektet, ett LRC för det ekonomiska universitetet i Wien. Och det är precis inflyttat och klart.

LRCt är resultatet av en tävling (så klart!). Denna tävling föregicks av en masterplan-tävling som hade definierat platsen, stråk och förutsättningar. Hur som tävlingen hade ett tydligt program, och uppgiften var att distribuera detta på bästa sätt i en byggnadskropp. Och som arkitekt är det detta som Cornelius tycker är roligast att prata om., men brukarperspektiv bryr han sig inte riktigt om… Och igen, detta finns beskrivet på nätet på mängder av platser. Inte minst hos universitetet i Wien, hos Zaha Hadid men även på andra platser. Och som video:

Vienna University Library and Learning Centre by Zaha Hadid Architects · Neutral from Neutral Digital on Vimeo.

Dignatives och Minerva Plaza


Universitetsbiblioteksarkitekturskonferens. Sug på det ordet en stund. 42 bokstäver. Inte illa hur dynamiskt man kan misshandla det svenska språket. Biblioteksnörderi. Denna gång i Finland. Helsiniki. Senast, 2012, var vi i Prag, från vilken man kan hitta avtryck på vår blogg.

Programmet började igår med besök på flera olika bibliotek i och runt Helsingfors, en rapport från den övning går att läsa här. Förmiddagen idag var också avsatt för studiebesök, men idag valde man ett objekt och vi gick till Musikhuset, en rapport från det besöket kommer här på bloggen. Så nu är vi insuttna i Helsingfors universitets lilla aula, på fjärde våningen i en interiört lätt sovjetstyle byggnad mitt i centrala stan (på tal om stadsintegrerade campus som vi har rapporterat om bl.a. här, så kan man absolut se detta som ytterligare ett exempel.



Helsingfors universitet, det är alltså universitetet till höger

Registrering. Hej och välkommen från Ulrich, ordföranden för Liber LAG, och universitets rektor, professor Jukka Kola (o plötsligt flyter 80-talets alla dåliga skämt om finnar upp, ni vet Hakkihällinen och Maskihallonen – men så är jag ju en väldigt enkel person). Professor Kola konkluderar i sitt öppningsanförande att, förutom det vanliga om konkurrens, globalisering, MOOC, att ur hans perspektiv så ska universitetsbiblioteket svara mot universitets behov när de försöker svara mot samhällets behov. Utmaning när man utvecklar biblioteksmiljöer handlar alltså om att förstå samhällets nuvarande och kommande behov, både ur individens och

Innovative interdisciplinary design for learning spaces

[Editors note, det blev lite mycket text, men det finns en länk till en jättespännande video längst ner, och för att förstå den så måste du liksom läsa texten dessförinnan.]

Okej, det här kan bli spännande. Kirsti Lonka (professor, specialiserad på lärandets psykologi) ska prata om lärmiljöer. Hennes utgångspunkt är från Lärarakademin vid Helsingfors universitet. Klipper lite från hemsidan:
”Helsingfors Universitets Lärarakademin är ett nätverk för lärare som på många sätt använt sin tid och sina resurser att utveckla undervisningen. Lärarakademin är även universitetssamfundets erkänsla för lärarens pedagogiska skicklighet. Att bil utsedd till ledamot i Lärarakademin är ett viktigt bevis på lärarens pedagogiska meriter och vetenskapliga förhållningssätt till undervisning.”

Och kan konkluderar att det är en klubb för lärare som är särskilt intresserad av lärandets nobla konst.

Okej, se det som en bakgrund till hennes nuvarande forskning, som nu även inkluderar den fysiska platsen där lärandet ska äga rum. En av de saker hon studerat i sin forskning är när, i vilken situation, universitetsstudenter upplever Flow – dvs. när de känner sig stimulerade och smarta, när de lär som bäst. Föga förvånande är det inte i den klassiska katedralsundervisningssituationen, utan det sker i smågrupper och på bibliotek! Och det är egentligen inte så konstigt. Universitetssystemet är i sin uppbyggnad väldigt individualistiskt. Detta möter dock den uppväxande generationen dåligt, eftersom lärandet alltmer är sociala distribuerade processer, man ser andra studenter som medspelare, snarare än som konkurrenter. De givna fysiska och för den delen även digitala ramverken begränsar (eller möjliggör) för oss att kommunicera och därigenom att lära.

Kirsti Lonka menar att vi måste minska glappet mellan de uppväxande generationen, s.k. ”digital natives” (per definition är dagens studenter dignatives, då de är födda kring 1990 (eller senare) och använder ICT som ett integrerat verktyg i vardagslivet) och lärarnas klassiska angreppssätt för att undervisa/lära ut, samt att de är Digital immigrants, dvs använder ICT bristfälligt och som externa verktyg (”för att lägga upp en film på Facebook måste jag ju kopiera bilden från kameran till datorn, men först måste jag starta den och den står ju där hemma och sen kan jag logga in på internet och sen på facebook och sen… och det orkar man ju inte”). Skolan är idag som ett flygplan; man ska spänn fast sig, stäng av alla elektroniska apparater och förhoppningsvis når man resans mål efter några år.

Så de frågor Lonka och hennes kollegor brottas med är hur ska vi sätta studenterna i centrum av lärprocessen, och vilken typ av social lärandeform vill vi ska äga rum? Och här krockar lärarnas klassiska synsätt med studenternas mer integrerade approach. För att slippa skriva så mycket så tror jag att nedanstående listning, som jag inte ger mig på att översätta, förklarar utmaningen tämligen bra:

Diginatives practices Educational practices
Flexible use of digimedia Traditional media
Multi tasking Linear and sequential
Intellectual ICT Pure mental performance
Internet searches Limited textbook content
Working on screen Paper and pencil
Making and sharing in groups Individual performance
Extended Networks Closed classroom community
Knowledge creation Knowledge transmission

(I parentes sagt så har Lonka träffat på studenter som fått problem, inflammationer, i axlar och händer efter att ha gjort examinationer där de får skriva för hand.)

Från ord till handling
Med ovanstående kunskap har Helsingfors universitet gjort ett fullskaleförsök kallat Minerva plaza, där man försökt att skapa en dynamisk fysisk miljö för lärande och kunskapsöverföring. Det är ett learning center där man enkelt kan omorganisera den sociala interaktionen. Lonka kallar det för en Blending learning environment som kombinerar fysiska, virtuella, sociala, mobila och mentala lärandeplatser – ett lärande som ska gå långt utanför klassrummet.

Fysiskt är Minerva plaza ett rum, flera våningar högt, med möbler som inbjuder till ommöblering. Kring det öppna rummet finns mindre grupprum, och på andra sidan korridoren ligger fakultetsbiblioteket. Denna blandade miljö utgör den fysiska plattformen för att prova nya lärmetoder, och nedanstående Time-lapse beskriver användandet på ett talande sätt (i varje fall inom vad som är synligt, dvs. hur studenterna grupperas, i vilka grupper de arbetar och att de har med sig datorer/läsplattor och använder dessa som ett tillägg till det arbete de gör på plats):

MINERVA PLAZA TIME-LAPSE VIDEO from Faculty of Behavioural Sciences on Vimeo.