Inobi blir starkare

Under våren 2014 har vi fått tre rejäla förstärkningar genom att arkitekterna Mattias Karlsson, Therese Wallström och Martin Livian anslutit sig till kontoret. Med denna expansion stärker inobi sin samhällsbyggnadsinriktning och förmåga att arbeta med hållbara bostäder och stadsmiljöer. Kontoret får samtidigt del av helt nya erfarenheter av gestaltning och genomförande av idrottsanläggningar.

Mattias Karlsson är ny ansvarig arkitekt på inobi. Mattias har en gedigen erfarenhet av byggnads- och stadsgestaltning i samtliga skeden; från vision till färdig byggnad. Han förstärker inobis kunskapsportfölj med ett stort antal genomförda och pågående projekt, med särskilt fokus på idrottsanläggningar, samhällsbyggnader och bostäder.
Mattias har drivit flera bolag innan han kom till inobi. Senast drev han Karlsson Wachenfeldt arkitekter med åtta anställda under sex år, ett företag som nu avvecklas. Mattias är utbildad arkitekt vid Chalmers (1999-2004) och har nominerats till ett flertal arkitekturpriser.

Therése Wallström är arkitekt med utbildning från University of Greenwich, London och Chalmers. Hon arbetar i såväl tidiga som sena skeden och har lång erfarenhet av stadsplanering, bostadsgestaltning och tävlingar. Utifrån en stark formkänsla och erfarenhet av komplexa programförutsättningar spelar hon en viktig roll i många av inobis större projekt.

Martin Livian är utbildad arkitekt vid arkitektskolorna i Umeå och Chalmers, med examen våren 2013. Under studietiden arbetade Martin två år som projektledare på Sveriges Arkitekter. Martin har under 2013 arbetat på inobi inom vårt mötesplatsprojekt innefattande utveckling av teori och verktyg för att analysera och bygga mötesplatser. Martins examensarbete handlade om stadsutveckling utifrån ett livsmedelsförsörjningsperspektiv.

I och med detta är vi nu 12 personer på kontoret. Bland kompetenserna finns arkitekter, ingenjörer, kommunikatörer, projektledare och sociologer – men lika viktigt för vår förmåga och vår fortsatta utveckling är vårt växande nätverk av duktigt folk som vi litar på och vill jobba med.

Under våren har vi även flyttat till nya lokaler. I och med företagets tillväxt har vår gamla patinerade hemvist blivit akut för liten, och vi befinner oss nu i ett större, fräschare och mer tillsnajdat kontor på Kyrkogatan 4. Här hittar man oss numera.

Newton Institute + Cambridge


Arla gryning. Avfärd från London med tåg till Cambridge. Tar bara en knapp timme från King’s cross. Rekommenderas som utflykt för alla som är i London på semester. Härlig gammal universitetsstad. Jag har varit här förrut, då badande i solsken. Och det var inte direkt vad början av dagen erbjöd, även om det värsta regnet föll då vi satt inne och åt lunch. Men, som en programförklaring, Newton-institutet är häftigt.

Isaac Newton Institute for the Mathematical Sciences lyder hela det långa tjusiga namnet på forskningsinstitutet. När vi arbetade med Naturvetargården så kom det upp flera gånger som en referens till en bra fysisk miljö, värd att besöka och dra lärdomar ifrån. Så det är nu gjort, lagom till att Naturvetargården är inflyttad och klar…

Vad är det då för ställe? Vi börjar från början. Det byggdes för 22 år sedan, och byggdes kring en idé om att skapa ett forskningsinstitut kring teoretisk matematik, där två forskningsprogram (man är på gång att dra igång ett tredje program för att utnyttja sina resurser maximal) skulle löpa parallellt, och där deltagarna som längst fick stanna i 6 månader. Newton är både en del av universitetet i Cambridge och ett nationellt forskningsinstitut. Deltagarna i forskningsprogrammen skulle komma ”från utsidan” och uttalat skulle forskare från andra länder attraheras hit (finansiären brittiska saten villkorar dock att minst 20 procent av deltagarna ska vara från UK). Hela byggnaden är utformad utgående från denna idé. Här bedrivs bara forskning, ingen undervisning och här finns inte heller några studenter.

På bottenvåningen finns reception, bibliotek och den stora föreläsningssalen. I denna filmas föreläsningar (om föreläsaren ger tillstånd) och läggs ut på nätet för alla att se, eller så kan man streama de samma direkt och lajv liksom. Filmandet sker manuellt, men man experimenterar med att automatisera det hela. Alla deltagare i forskningsprogrammen (och matematiker vid Cambridge) har tillträde till seminarier och workshops om det finns plats, även om det är ”det andra programmet” som står som organisatör.



Entresolvåningen som ligger ”mellan” kontoren. En plats för samverkan och diskussion.

En och två våningar upp ligger kontoren i fil ut mot fasad, man har 60 samtida deltagare i de två forskningsprogrammen (30 i varje) som delar på 44 arbetsrum. I mitten, i kärnan mellan arbetsrummen och på plan 1,5 så att säga, ligger ett entresolplan på vilket kaffemaskinen är belägen, liksom soffor och platser för gemensamt arbete. En annan grundtanke är att ett av forskningsprogrammen ska kunna ha konferens och full aktivitet på bottenplanet, samtidigt som det andra forskningsprogrammet kan fortsätta som vanligt i kontoren en våning upp. I ett annex finns ett mindre seminarierum och några kontor, men ujujuj vad dumt att man i besparingsiver prioriterade bort ventilationen i annexet bara för att hålla budgeten.

För att komma in på Newton-institutet med ett program så får man lämna in en ansökan. Basen i forskningsprogrammet skall vara teoreteisk matematik, men kan innehåll tillämpningar inom helt andra ämnen. Ansökan ska beskriva vad det är man tänker att programmet ska leda till, vilka aktiviteter som ska ingå och vilka som skall vara med. Redan i ansökningsskedet behöver man ange en 50-60-tal forskare som man tänker sig ska vara deltagare i arbetet. Normalt är ett hundratal forskare med i ett program, och då räknar man inte in deltagare i seminarier och konferenser, utan de som kommer att bidra som ”arbetande” inom programmet.



Överallt på institutet kan man diskutera kring en svart tavla. Även inne på toaletten. Det är svartatavlan till höger. I fall ni undrade.

Ansökningarna behandlas av en vetenskaplig kommitté, man begär in 4-6 externa bedömningar av innehållet i förslaget till forskningprogram och tycker de därefter att idén är intressant så skickar man det vidare till institutets styrelse som tar hand om finansiering och planering av projektet. Planeringshorisonten är lång. Nu schemalägger man de program som ska genomföras 2016-2017, och under planeringstiden, från beslut i styrelsen till dess att programmet drar igång, så utväxlas ungefär 1200-1500 mail mellan programorganistören/-rna och institutet bara för att få ordning på allt inför start. Normalt stannar forskaren, som är här bara för att ägna sin tid åt att delta i forskningsprogrammet, i 6, 4 eller 1 månad.

På institutet finns ett 15-tal anställda, vars uppgift är att se till att de som kommer dit för att forska just ska forska. Hälften av finansieringen kommer från brittiska staten (varför minst 20% av deltagarna i forskningsprogrammen måste vara från UK) den andra hälften får man söka självt (man i form av institutets anställda) i form av donationer, avgifter från konferenser m.m. Men även andra uppgifter tar mycket tid av de anställda såsom att ordna konferenser, boende för alla som kommer hit, visa-/immigrationsfrågor, logistik etc.



Modell över området. Newton-institutet ligger längst ner till höger på bilden.

Granne till institutet ligger sedan 10 år tillbaka Cambridge Universitys matematikinstitution. Om man i utformningen av Newton har arbetat med en lokal arkitekt som varit mycket lyhörd och skapat byggnaden precis för den verksamhet som finns häri, och kanske inte alltid gjort den elegantaste av gestaltningar, så har institutionens byggnad ritats av en ”London based architect”, vars lyhördhet kanske hade något övrigt att önska. Uttrycket är speciellt, då komplexet fått anpassa sig till kringliggande bostadsbebyggelse, men samtidigt har man lyckats med att skapa ett tämligen omodernt bibliotek med lågt utnyttjande och dålig relation mellan de olika delarna av institutionen. För att inte tala om relationen till övriga universitetet eller resten av Cambridge.

För att sammanfatta, Newton-institutet har skapat en fysisk miljö vars uppgift är att stödja den tanke om samarbete och öppenhet som ska genomsyra verksamheten. Forskare kommer hit ibland bara för en vecka, och det ska vara enkelt att förstå hur verksamheten fungerar och direkt komma i kontakt med och arbeta tillsammans med andra forskare som de kanske aldrig har träffat. Det är en verklig mötesplats, må vara något exklusiv och inte direkt allmänt tillgänglig…



Cambridge, universitetsstaden

Om Cambridge kan man säga och skriva mycket. Den har varit igång ett tag. Människor har det bott på platsen i minst 2 500 år, men universitetets historia sträcker sig ända sedan det blev lite bråkigt i Oxford på 1200-talet (det var tydligen en fellow, lärare, som råkade ha ihjäl sin älskarinna och bara för det stängde kungen Oxford) och studenterna tog sin tillflykt hit. Så drog verksamheten igång 1209. Petahouse (stavning…) är det äldsta colleget, och som också daterar sig bak till denna tid. Idag finns det 31 colleges, men behovet av att skapa fler är stort.

Att förstå universitetet i Cambridge, eller utbildningssystemet i UK i stort, är inte helt enkelt. En student som önskar börja i Cambridge skickar sin ansökan till college till vilket den önskar tillhöra. Baserat på ens betyg och andra meriter så kan man bli kallad till en intervju, då får man träffa två ”fellows” (alltså lärare/forskare vid colleget – tillika de enda som får beträda de allestädes närvarande gröna gräsmattorna, ajabaja för oss andra) som gör en intervju. Om man anses vara tillräckligt lysande så kan man bli angtagen. Å då får man betala en avgift för att studera. En sådär 18-25 000 pund per läsår. Men då ingår boende och viss mat.

Collegesena är sedan associerade till universitetet, men universitetet är en självstyrande organisation med egen beslutsrätt etc., och samtidigt frikopplat från staten (som iofs finansierar delar av verksamheten) och man utser genom val sin styrelse och sina ledare (vice-chancellor är motsvarigheten till rektor, medan dess chancellorn är en galjonsfigur, tidigare var det prins Philip, men nu har ngn annan potentat tagit över). Okej, studenter och lärare tillhör ett college, men sen bedriver de forskning och undervisning vid universitetet (och dess institutioner), och det är från universitetet som man får sin examen. Så vid kriminologiinstitutionen kommer det studenter från alla colleges och lärarna tillhör olika colleges, men tillsammans utgör de universitetets institution. Förstått? Inte solklart liksom.



En jättegammal del av Cambridge. Typ äldsta väggen. Byggt av sten från trakten. På andra sidan finns det sovrum.

Att vandra genom Cambridge är extraordinärt. Det gjorde vi tillsammans med vår guide. Och hon hade mycket att berätta. Snabbt skulle det gå (hon mattades efter någon timme och en halv), och massor med skrönor och fakta staplades på vartannat. Delar av staden är medeltida, universitetet är närvarande överallt, ävensom relationen mellan staden och studenterna/colllegerna ibland är lite svalt, eller ska vi bara säga icke existerande. Man håller sig på sin kant helt enkelt. Men sedan utvecklar sig staden via Tudor, Georgianskt, Viktorianskt, modernism, brutalism och väldigt sentida tillägg. En skön mix, men ack så icketillgängligt det är, det verkar i och för sig hela Storbritannien vara. Dålig asfalt, trappor, höga trösklar osv.



En liten bit av floden Cam, med båtar med stakare. Och inga flytvästar.

Cambridge har fått sitt namn av bron som romarna byggde över floden Cam som flyter genom byn. Här stakar man runt i sina roliga små pond-båtar. Och med ryggen mot floden ligger de stora gamla collegerna. King’s college, grundat av Henrik XI (och vidareutvecklat av Tudorkungarna Henrik VII och VIII – ni vet han som skapade Church of England för att påven inte ville att han skulle skilja sig från sin fru eftersom hon inte kunde ge honom något gossebarn, och som också slog ihjäl ett antal av sina efterföljande fruar), som också grundlade elitskolan Eton utanför London för att hans söner skulle ha någonstans att studera. När det var dags för sönerna att gå vidare till universitetet grundade han King’s som ursprungligen var tänkt för 12 samtida pojkar som studenter. Man ökade på antalet till 70 (idag 3-400), men det känns ändå som om King’s colleges kapell är något överdimensionerat.



King’s College Chapel, från början avsedd för skolans 12 gossar. Överdimensionerat får en ny innebörd. 88 meter lång, 12 meter bred och 24 meter hög.

Corpus Christi college är det enda av Cambrige colleges som inte är grundat av någon kunglighet eller annan framstående person, utan det grundades av Cambridgeborna själva efter att digerdöden hade svept fram och dödat mer än halva stadens befolkning. Corpus Christis uppgift var att utbilda präster (som det var ont om) för att hjälpa staden att ta sig igenom den svåra perioden.

Många betydande vetenskapliga framsteg har skett i Cambridge. Inte minst Newton, som var matematikprofessor, gjorde ju uppseendeväckande upptäckter inom flera olika forskningsfält. Mer sentida är Crick och Watson som presenterade DNA-spiralen efter forskning i det famösa Cavendish-laboratoriet 1953. Mindre känd är den medhjälpare, Rosalind Franklin, som hjälpte pojkarna en bit på vägen – men vars insats fullständigt marginaliserats. För säga vad man vill om DNA-spiralens upptäckare, de är respektive var ngt, hrm, speciella och konservativa.



Vi tittar fascinerat på Cavendish-labbet. Alla labbs urmoder, och ofta använt i argumentationen kring att man inte alls behöver bra fysiska miljöer för att nå framgång. Idag; oanvänt. Typ.

För här har vi en annan del av Cambridges framgångssaga. Det traditionalistiska och vikten av att hålla hårt i sina traditioner. Mycket kan synas en smula omodernt, men det är tryggt och tillrättalagt, och man behöver inte fundera så mycket på det vardagliga livet eller det akademiska året. Det sker som det alltid har gjort och man kan istället ägna sig åt sin forskning eller sina studier. Det andra som brukar tillskrivas Cambridges framgångar är den täthet, eller ska vi kalla det trångboddhet, som finns. Arbetsrum är små, man äter tillsammans, över institutionsgränserna på collegerna och det är lätt att ”springa på ” varandra på byn, eftersom alla tar sig runt till fots eller på cykel. Det finns spatiösa allmänna ytor både ute och inne, och man räknar till fler än 160 bibliotek i Cambridge.

En annan, inte alls oviktig del i Cambridge ryktbarhet och framgång är dess tillgång på kapital. En hel del av Cambridges rikedomar kommer sig av att dess fellows inte fick gifta sig förrän på 1890-talet. Det var därför kutym att lämna sitt arv till universitetet. Och eftersom fellowsarna inte helt sällan kom från välbärgade familjer så blev dessa arv inte obetydande. Tillsammans äger collegerna i Cambridge och Oxford ungefär 40% av all mark i Storbritannien, resten ägs av drottningen, kyrkan och National Herritage foundation. Och rikast av dem alla är Trinity college. Som systerligt delar med sig till de fattigare collegerna, för att se till att hålla tryck i antalet studenter och forskare i staden. För det här med att samla talang inom en begränsad yta är något man tror på och kommer att fortsätta att göra.

Så, en utflykt till Cambridge nästa gång du är i London är verkligen något jag rekommenderar. Haka på en av de guidade turerna som utgår från tursitbyrån, och jag lovar att du kommer känna dig upplyft efteråt (och undrar du varför det är så långt att gå in till byn från järnvägsstationen så beror det på att universitetet nyttjade sitt inflytande och ställning då det begav sig och såg till att det lades en bit från studentkadern så att de inte skulle få för sig att susa in till London och göra dåligheter bara så där!)

Mötesplatser i London


Jag trodde aldrig jag skulle få säga, eller skriva detta. Det var trevligt i London. Utomhus. Men inomhus var det generellt för varmt och dålig luft. Såja, lagomavädret har gjort promenadsnurrandet enklare. För idag har vi hunnit med fem studiebesök, allt inom ramen för det arbete vi gör kring Mötesplatser tillsammans med Chalmers och Chalmersfastigheter.

Först brutalismens högborg, The Barbican center. Ävensom vår guide inte gick med på epitetet. Brutalismen handlar om att vara sann mot material och funktion, och Barbican har alldeles för många rundade former, detaljeringar, bearbetningar och historiska referenser för att kunna ses som brutalistiskt. Nåväl, men fantastiskt bearbetat och väl utfört är det, sen kan man tycka vad man vill av den hamrade (sic!) betongen. Barbican finns väldokumenterat t.ex. här, här och här.

Barbican började byggas under tidigt 60-tal, och de sista delarna (Art Center) stod klart 1982. Sammanhållet och homogent. Var från början del av den strategi som City of London applicerade från 50-talet och framåt för att locka boende till staden, för den höll nämligen på att dö ut, människorna bodde i kringliggande sovstäder och åkte bara in till London för att arbeta (City hade då bara dryga 5 000 invånare). Barbican tog en 40 Acres (16 ha) stort grepp, där tyskarna hade bombat och förstört den gamla industribebyggelsen under ett bombanfall (det där med ödeläggelse som metod för att åstadkomma förändring har vi skrivit om tidigare). Totalt blev 2 014 lägenheter, och efter att de var klara började Art Centret att byggas.



Den något trista vandringen från stationen Barbican till the Barbican Art Centre

Och det var egentligen Art Centret som var anledningen till vårt besök. Här har man en konsertsal för 2 000 personer, en teater för ett antal hundra, flera biografer, restauranger, ett bibliotek, kafé och ett konferenscenter. Ungefär 8-9 000 besökande lockar man varje dag (och då undantas bibliotekets 2-3 000 besökande). Framförallt fokuserade vi på konferens- och eventdelarna. För det är ju inte det publika läget, och den flådiga entrén som drar in besökarna (okej, skrivet med ironi, entrén ligger efter att man gått genom en biltunnel, och den sker liksom bakvägen – nyanlagd för man har insett att alla inte kommer hit med bil, något 70-talets arkitekter trodde), utan det är så klart annat.



Ordentligt med plats och stora generösa ytor, kostar, men smakar!

Och en av anledningar är så klart storleken på salar och faciliteter. Att Barbican klarar av att ha en viss storlek på arrangemang. En annan anledning är att man vågade bygga stora, öppna och relativt flexibla foajéytor. Och en tredje är att man försöker arbeta med de som ska ha ett evenemang och bearbeta ”programmeringen” och involvera hela Barbicans kompetens, med skådespelare, regisörer och utställningar, ett exempel kan hittas här.



Boxpark
Okej, Boxpark är en bunte containrar som är ställda på hög. Kommers på nedra plan, med minibutiker, en i varje låda. Typ. På övre plan ligger restauranger och pubar. Enkelt, rustikt, funkar bättre en solig dag i juni än en blåsregning i november. Men ändock, ett fullskaletest på hur en pop-up-variant kan vitalisera en död yta fram till dess att något annat skall till. Ungefär som Lukas Memborn tänkt, fast i annan skala och med annat innehåll. 2015 flyttar Boxpark till Amsterdam.



Tech City
I samband med de olympiska spelen i London (nu senast alltså) körde regeringen igång en massa ”please them”-projekt. Ett var att boosta utvecklingen av nya arbetstillfällen i London, och då särskilt satsningen på Tech City, vilket är geografiskt placerat (till en början – nu finns det på flera platser i UK) norr om ”City” med sina finansföretag och banker.

Vi snurrade runt med vår guide Jannet på flera olika platser, och fick förevisat det ena nya bygget efter det andra, och en genomgång på tyst och snabb engelska om hyrespriser och hur startsupen flyttar längre norrut och österut, finansieringsstrukturer, marknadsvärderingar, arbetstillfällen (de är numera lika många anställda i London inom Tech-sektorn (hur den nu avgränsas?) som inom finans-dito) och ägande/finanisering, så slutar det ändå med att det första stället vi tittade på var det som är mest talande för de alla.

Campus London är ”Googles gåva till London”, när företaget flyttade till Kings Cross, så lämnade man en byggnad som man gav till City of London. Här finns nu Campus London. Det är enkelt uttryckt ett ställe dit man kan gå för att jobba, dra igång ett projekt eller starta ett nytt företag. Och det är gratis. Man är inte garanterad plats, men wifi, skrivare, föreläsningar etc. Det enda man behöver göra är att anmäla sig på en hemsida. Det är gratis!



Den viktigaste kommunikationsytan på digitala Campus London, anslagstavlan, som är full även fast alla anslag plockas ned en gång varannan vecka

Och vill man vara en aning coolare så betalar man en liten summa och får vara med i Tech Hub, då får man fler skrivbord, tillgång till mötesrum och andra kringfaciliteter. Och lite stöd, så att man boostar igång sitt bolag. Collaborative Workplace kallas det. Och på den lilla f.d. döda gata som Campus London ligger på så finns det nu fyra sådana delade arbetsplatser, de flesta tar lite betalt och det finns även ”for-profit” accelaratorer som än mer dedicerat (och bedömt, och utvärderat, och med krav) hjälper den som har en idé att skapa ett företag.

Guiden Jannet hade flera intressanta infallsvinklar på hur man skapar goda förutsättningar för tech-start-upsen. Bl.a. kan man inte skapa nya kreativa, enkla och billiga miljöer genom att arbeta med samma arkitekter som alltid. Ut med de gamla och in med de nya var hennes melodi. Liksom att prioritera rätt för att attrahera de klienter de önskade, inte agera riskkapitalist och ta delar i företagen mot att de fick sitta gratis under en viss period. Nä, istället handlar det om avtal som gör att företagen kan växa/krympa, befinna sig bland likasinnade, och verka i nära samverkan med sina kompisar. Och gott kaffe. Alltid detta goda kaffe. Väldigt likt House of win-win eller Rocket Space för den delen.

Cool grej #1, på den här hemsidan kan man se hur många företag det finns i Tech-sektorn i östra London

Cool grej #2, de är inte bara dåliga på marknadsföring av sitt Techcity, kolla på deras Youtube-kanal eller för den delen beskrivningen av White Collar Factory och kanske ffa filmen som är längst ner på princip-sidan.



Idea London
Sista egentliga besöket gick till ett annat projekt inom Techcity, Idea London, som är ett samarbetsprojekt mellan Univeristy College of London (UCL), Cicso och förläggaren DC Thomson. Detta är ett mer traditionellt universitetsdrivet innovations/Tech-transfer projekt, men med en twist.

De öppnade i september förra året. Målet är att hitta intressanta idéer (ffa innifrån UCL) och dra ut dem till något bra och kommersiellt. De vill vare sig kalla sig för inkubator eller accelerator, men verkar vara något sådant trots allt. Man ansöker för att få komma hit, en styrelse (med representanter från ägarna) avgör vilka som får komma in, och är man på insidan får man för en billig peng tillgång till lokaler, kompetens och utbildningar. Under 9 månader, sen åker man ut!

Drivkraften hos de ägarna är olika. Cisco vill gärna ha nya coola produkte, men att de är lite mer utvecklade än de kommer hinna bli under tiden hos Idea London. Thomson måste utveckla sin affär, och den som kommer in på rekommendation från Thomson får också sin avgift betald, och de vill snabbt få igång bolaget och investerar också i dess framtid. UCL har en mer akademisk hållning, det är viktigt att få ut idéer, men också att få intressanta människor att jobba ihop och att lära ut kunskap om entreprenörskap till studenter och anställda.

Kort sagt är idéerna som kommer till Ideal London längre drivna än de hos Campus London, de har typiskt redan varit en vända i en accelerator, men ska nu göras ännu vassare. Vår guide Allister menar att det är som Idel London har en funktion att spela. Inte den traditionella, som inkubatorer och andra höll på med för fem-tio år sedan. Allt man behöver för att starta ett bolag är idag gratis. Med Google-apps kan man få ordning på administrationen, kommunikation och marknadsföringsstrategier finns det gott om att luta sig mot. Nej, det som behövs är att hjälpa deltagarna att vässa sin produkt (vidareutveckla, göra kliniska försök, göra beta-releaser etc.)

Spännande att se nu vad som händer, om de verkligen skickar ut de äldsta klienterna nu när det gått nio månader. Men Ideal London har en funktion att spela inom Techcity-klustret.



En avslutande föreläsning
Inom ramen för Londons arkitekturvecka var vi till sist på en föreläsning om ”public spaces” i staden. Föredraget var teoretiskt intressant, men något kontext-beroende, och ärligt så var vi lite möra efter att i nio timmar sprungit fram och tillbaka på stan. Men platsen för föredraget är intressant, House of St Baranabas är en välgörenhetsstiftelse som arbetar med att bryta hemlöshetens oändliga cykel. Det gör man bland annat genom sin klubb som ligger mitt i Soho, där man ordnar olika event och tillställningar!

Dags att natta sig. I morgon skall vi till Cambridge. Rapport följer.