Amerikanska mötesplatser

Då var vi ute och tittade oss omkring igen. Tillbaks till USA. Som en del av det kunskapsarbete vi genomför åt Chalmers och Chalmersfastigheter om mötesplatser är vi runt och studerar framgångsrika och tänkvärda platser. New York, Boston, Seattle och San Francisco på 11 dagar. Intensivt och härligt. Här kommer en rapport från den första dagen.

Jag börjar från slutet. Sist var vi och hälsade på Ethan Kent på Project for Public Space. En non-for-profit organisation, grundat redan 1975. Arbetar en del i Sverige, bl.a. tillsammans med Spacescape, och den kommande Chalmersprofessorn Lars Marcus. Men vad gör de egentligen? Kanske inte så svårt. Även om det är en del ord och många bra one-liners.

Utgångspunkten är att skapa goda platser, framförallt eller snarare nästan uteslutande, utomhus, miljöer som många vill vistas i. Där ”tricket” är att man driver visionsprocess med de som kan något om platsen, som ska använda den och som faktiskt kan ta ansvar för att den blir av.

Och sen har man utvecklat en metod för att genomföra sådana arbeten på ett strukturerat sätt. Kartor med pluttar, intervjuer, strukturerad analys (med utgångspunkt i nedanstående diagram), varefter man kan ta fram ett förslag och ett program som en designer kan ta vid och ge färg och form.

Det känns igen. Så arbetar också vi. Börja med att göra analysen innan du sätter form och gestalt. Där är PPS tydligare och har hittat one-liners och postulat som de kan trycka upp på t-shirtar och bära med sig vart de än åker. Här är exempel på sådant de säger:

– Idén är att hitta nya idéer tidigare
– Inget attraherar människor lika mycket som andra människor
– Estetetik leder inte till att man gillar en plats – man måste ha en anledning till att stanna på platsen för att den ska kännas bra.
– Platser har behov av att vara lite oordnande
– Koncentrera livet i stället för att smeta ut det
– Fråga användarna vad de vill göra på platsen, inte hur det ska se ut
– Lighter, qucker cheaper – våga testa något billigt snabbt, så kan man dra tillbaka det om det inte funkade



High Line Park
Skulle kunna vara lite blassé och säja ”jaha, då har man varit där igen”. Men så är det ju inte. Bara. Vår guide Ken var fylld av skrönor och hade hur gott om tid som helst. Gjorde att vi kom lätt fuktiga på ryggen till mötet med Ethan på PPS. I stället för att skriva om High Line en gång till (vilket många redan gjort), så tänkte jag fånga upp några av Kens skrönor.



Ken håller hov för hela resegruppen

Den första handlar om tunnelbanan i New York. Manhattan har vuxit genom att schaktmassorna från byggnationen använts som utfyllnad i Hudson River, vilket betyder att High Line står där det inte fanns land tidigare.

Tillblivelsen är i sig intressant. Både av High Line och av High Line Park. Själva högbanan byggdes för att man inte skulle behöva köra tåg (lastade med kött) på själva 10th Avenue. Containrarnas intåg i logistiksystem, lastade på lastbilar, gjorde dock att behovet av tåg minskade och efter att det sista lasset med frusna kalkoner levererats till Thanksgiving så la High Line ner.

1998 ville borgmästare Giuliani riva hela skiten för att i stället kunna bygga feta skyskrapor. Det blev stopp och borgmästare Bloomberg bestämde att, såsom medborgarinitiativet ville, att det skulle bli en park på högbanan.

Det städade upp i området (som var ökänt för att det var hit man skulle gå om man ville få fatt i en prostituerad transvestit) och stan drog in 2 miljarder de första fem åren på grund av de ökade fastighetsskatteintäkterna.



Området runt High Line var tidigare slakterier, idag finns några köttproducenter kvar, men trycks ut av de allt högre hyrorna



Pier 54. Det var hit som fartyget som räddade Titanics överlevande anlöpte. Det var också härifrån som Jesse Owens avseglade till olympiaden 1936.



Liberty Inn. Rankad av New York Times som det bästa hotellet som hyr ut ”by the hour”. Innan det blev hotell var det en s/m-klubb. Eftersom det omgivs av trottoarer på alla sidor så är det formellt ett ”block”/kvarter. New Yorks minsta



Granne till High Line ligger en byggnad som inrymde 85 ton uran under andra världskriget, del av det s.k. Manhattan-projektet som ledde fram till skapandet av den första atombomben



Frank Gehry-skapelsen granne med High Line, helt byggt i glas. Ken konkluderar om kvällstiden ”The building is all lit, like most of my friends”



Tredje etappen av High Line Park invigdes för några veckor sedan. Nu går parken hela vägen bort och runt Penn station



Det enda permanenta konstverket längs High Line, allt annat är temporära installationer. För att skapa detta konstverk satt konstnären i en båt i Hudson River i 11 h och 40 min (700 minuter) och tog ett foto på vattnet varje minut. Från varje foto extraherade han sedan en pixel och den pixeln fick ge färg åt varje infärgat glas (färgåtergivning är rätt kass – ska dra mot blå-grönt).



Bilparkering. Billboard. Varannan månad gör bilparkeringen reklam för sig med en poster. Varannan månad får High Line sätta upp ett konstverk i jätteformat. Exempel på samverkan med näringslivet i omgivningen.



Ser ut som en drickaautomat. Men lura dig icke, det är ett konstverk, med massa gott-i-gott-gott. Se innehållet nedan

Kunskapsmiljöer på bloggen


Vi har under snart fyra års tid bloggat från konferenser och studieresor till olika universitetscampus, bibliotek, mötesplatser och kunskapsmiljöer. Det har med tiden blivit ett stort antal blogginlägg som beskriver ett stort antal olika platser och miljöer med inriktning på innovation, forskning, möten och lärande. En verklig skattkista för alla som jobbar med dessa frågor, om vi får säga det själva!

Dock: med tiden har det blivit svårt även för oss som vet var man ska leta att hitta tillbaka till de äldre blogginläggen. Det här är därför en första ansats till att summera upp de beskrivna miljöerna med länkar till respektive bloggpost, den här gången sorterade utifrån en geografisk indelning. Ett annat tips är att bläddra genom bloggen via taggarna kreativa miljöer, kunskapsstäder och bibliotek. Men då kommer alla bloggposterna på en och samma gång, utan någon närmare sortering.

NORDEN & BALTIKUM

ENGLAND

HOLLAND

SCHWEIZ, ÖSTERRIKE, TJECKIEN

FRANKRIKE, TYSKLAND, ITALIEN

ASIEN & AUSTRALIEN

USA

Arkitektur, termodynamik och arkitekten som massförstörelsevapen

En av höstens hållplatser är för min del numera att hålla en gästföreläsning på masterprogramkursen Sustainable development and the design profession som alla masterstudenter på Chalmers arkitektur genomgår.

En aula full med studenter som under en koncentrerad period grottar ner sig i olika dimensioner av hållbarhet och design, samt full frihet för föreläsaren att själv välja ämne. Det är ett perfekt tillfälle att få lägga fram sina käpphästar och släppa några testballonger. Och förhoppningsvis att förmedla någon användbar kunskap också.

Tidigare år har pratet gått under rubrikerna Social nature, urban ecologies – building the resilient society respektive Ecotecture and Planning from a Social Perspective. I år kände jag mig mer dystopisk igen och pratade om arkitekten som massförstörelsevapen, samt lite om termodynamik. Lägger upp presentationen här:

Cecilia Guthed Eduards ny medarbetare på inobi


Den 1 september började arkitekt SAR Cecilia Guthed Eduards på inobi. Cecilia är utbildad på Chalmers med examen år 2003. Cecilia kommer närmast från Norconsult, där hon varit sedan 2004. Cecilia har tidigare även arbetat på Arkotek Arkitekter AB.

– Genom rekryteringen av Cecilia får vi en mångsidig och erfaren arkitekt med en särskilt stor kompetens inom projektering och sena skeden. Detta innebär ytterligare ett viktigt tillskott till vår kapacitet att initiera, leda och genomföra projekt från idéstadiet hela vägen till bygge. Det är en stor styrka för oss att nu ha den förmågan samlad i en liten och platt organisation, det säger Andreas Eklöf, inobis vd, som tillägger: Vi är nu redo att erövra världen. Eller åtminstone dra vårt strå till stacken för att göra den lite bättre.

Inobi grundades 2010 och har under 2014 vuxit från 9 till 13 personer.