Nya fönster


Vår medarbetare Hanna Lindgren är under hösten tjänstledig för att arbeta som volontär i Kenya. Hon har tidigare skrivit om ett besök på barnhemmet Born Again och om trasiga fönster som släpper in malariamyggor. inobi bestämde sig för att lämna ett bidrag på 5 000 kronor till barnhemmet. Här skriver Hanna om vad de har gjort och hur det ser ut nu.

Hej Inobi och resten av världen,

Tack vare erat härliga bidrag till barnhemmet Born Again har vi nu byggt 18 helt nya fönster med hjälp av 2 lokala snickare. Jag och min volontärkompis Cecilia har målat och snickrat.



Fönster före



Fönster efter



Jag och Cecilia målar både träramar för att förhindra termiter från att förstöra trät och metallnät för att förhindra att det rostar sönder.



Barnhemmets Pastor



Pengarna räckte även till en ny skottkärra och bönor som räcker till alla barn i 2 månader.



TACK!

”No. More. Polar bears.”

Ok, dag 2 av 2 för mig på Making Universities Sustainable Conference 2014. Gårdagen hittar ni här. Vis av gårdagens pedagogiska session-leader börjar jag med att sammanfatta dagens 3 viktigaste lärdomar:

1. Kommunikation är viktigt! Oavsett om det gäller forskning inom hållbarhet eller något helt annat. Det spelar ingen roll hur duktig du är på att producera forskning eller bra lösningar om du inte får ut dem till dem som praktiskt ska genomföra något. Informationen måste också vara positiv, entiuasmerande och visa på den konkreta nyttan för genomföraren.

2. Tydliggör kundnytta! Mät och ta betalt för energiförbrukningen nedbrutet på individuellt lab, forskargrupp, våningsplan, institution eller liknande. Illustrera energikonsumtionen på ngt vis. Man kan också tänka sig ett lab-körkort, som innebär att du lär dig om labsäkerhet men också om energiförbrukning och hållbarhetsfrågor i lab.

3. Hållbarhetscertifieringssystem är bökiga och opraktiska, men ibland nödvändiga. I framtiden kommer man inte behöva dem eller de kommer se annorlunda ut. Nyttan nu är främst kvittot på att man åstadkommit något.

Dåså! Dagens keynote av CEO Laura Storm från den internationella organisationen Sustaina – “Rethinking sustainability communication at the university” – utlovar ”a presentation showing that most of our communication should be flipped on its head to effectively gain better leadership and employee buy-in. Och jag måste säga att Laura levererar!

Sustainia skapades efter det katastrofalt misslyckade klimatmötet i Köpenhamn COP15 2009. Laura ville ta tag i bristerna från mötet, titta på hur man kunde aktivera och entusiasmera istället för att teoretisera och komplicera. Kommunikationen kring hållbarhet har en tendens att fokusera på sckräckscenarion: klimatförändringarna, smältande isberg, ond bråd död. Men skrämmande bilder skapar inte action. Det leder till passivitet och distans. Vi går vidare som om inget hänt.

Snart är det dags för COP21 i Paris. För att åstadkomma något måste alla engagera sig. Universiteten har en viktig roll i att utbilda sina studenter i rätt riktning. Vi har samlat världens politiska och affärsledare, men erfarenheten är att det går inte att pucha den hållbara utvecklingen uppifrån.

Vi använder också ett svårt språk. Forskare skriver omständligt, tekniskt, kemiskt, förkortningar etc. Ingen fattar nåt. Ingen motiveras. Säkert toppenbra forskning, men budskapen måste på något sätt kommuniceras på ett stimulerande sätt. ”Empowering language!” En utmaning för forskare. Världens viktigaste kampanj har hittills letts av världens sämsta kommunikatörer.

Sustainia testar ett nytt, positivt och entusiasmerande kommunikationssätt. Men utöver de språkliga förbistringar finns andra utmaningar i att sälja in klimatsmart lösningar och att kommunicera hållbarhet. Frågan är komplicerad och helt enkelt svår att förstå. Lobbyorganisationer motarbetar och driver särintressen. Finanskrisen hjälper inte direkt till. Media missleder och blåser upp konfikter.

Men hur ska man göra då? Sustania har tittat på starka kampanjer i historien, tex Marthin Luther King. Där kan man snacka om empowering. Konkret agerande, språk och utstrålning. Sustainia vill göra samma sak. En vision att kommunicera positivt. Om att skapa lust. Vill prata om våra fantastiska nya liv med ny teknik. Alla spännande möjligheter. Man jobbar med att identifiera lösningarna. Tillgängliggöra och argumentera för dem. Man kommunicerar för ett engagera.

Resultatet av Sustainias arbete är ganska imponerande. Man har utvecklat och kommunicerat en mängd projekt, tex Copenhagen Climate Plan 2025. En från början aptrist rapport som Sustaina utvecklade till en smidig guidebook om framtiden med inspirerande visionära bilder. Sustaina har också varit en av drivkrafterna bakom Green Guide for Universities (som jag tog upp i gårdagens bloginlägg). Och så driver man Sustain 100. En slags samling av goda exempel och genomförda lösningar. I denna guldgruva gömmer sig exempelvis ’intelligent streetlight’ som sparar 80% energi, en ’social media plattform for tool sharing’ och ’the package free grocery-store’.

Är du en forskare som vill kommunicera tydligare? Gör så här: Lyft fram det positiva, det konkreta och uppnåeliga. Använd ord folk förstår. Använd få siffror och inga förkortningar. Gör det attraktivt och kul. Var ärlig, transparent och överdriv inte. Var spännande och behåll intresset. Testa gärna nya format. Tänk marknadsföring. Lyft fram fördelar för ’kunden’. ”What’s in it for me?” Positiva visioner. Inga negativa skrämmande hotbilder. No. More. Polar bears

Efter den starka inledningen ska vi titta på lab igen. Vad är viktigast egentligen? ’What are the key environmental priorities to design sustainable laboratories?’ Igår lärde vi oss att energiförbrukningen är 20% byggnadsrelaterad 80% utrustningsrelaterad. Idag kompletterar vi den kunskapen med att 60% av den utrustningsrelaterad energiförbrukningen går till ventilation. Oftast. Typ.

Demanding more: sustainable laboratory technologies and practices at the University of Cambridge

Catrin Darsley från Cambridge har i flera praktiska exempel arbetat med energiförbrukning i lab-byggander.

Beteendeförändring hos brukaren: I ett projekt tydliggjorde man energikostnader och mätte energiförbrukningen. Avvek man från sin energibudget fick man antingen betala eller fick betalt. Man betalade alltså inte direkt vad det kostade, utan jobbade för att minska relativt en budget. Energin köptes centralt av universitetet och mättes när det distribuerades internt. Funkade hyfsat. I ett annat projekt fick man labben att tävla om att spara mest, funkade bättre, men bara temporärt.

Tekniska förbättringar. I ett projekt hittande man ett antal viktiga komponenter att utveckla: belysningsarmaturer, filter i aggregat, kompressorer samt finjustering av ventilationssystemet.

Jobba tillsammans med leverantörer. En av de mer framgångsrika projekten de drivit är när de tillsammans med en tillverkare av labfrysar och glastorkskåp (vilka identifierades som energitjuvar) lyckades utveckla produkterna ffa med avseende på styrning av befintliga produkter och därmed fick stopp på processer som kördes över natten helt i onödan mm. Viktigt att denna typ av produktutveckling går hand i hand med vad forskarna faktiskt vill ha och vill köpa.

Man kan också tänka sig att försöka samordna olika avdelningar i gemensam användning av tex frysar. Använd en gemensam 150-liters frys istället för varsin 100-liters frys. (Jag sa väl det att en lab-frys kan dra lika mycket energi som en normal villa).

Men projektet med bäst effekt var att testa behovsstyrd ventilation. Sensorer läser av behovet i enskilda rum och styr aggregatet till optimal effekt. En bonus i det sammanhanget var att det blir mindre dragigt i labben! Ett praktiskt problem i många lab, pga den enorma luftomsättningen som krävs med många dragskåp.

Top priorities in lab design, UCPH

Härlig titel! Vilka är nu toppprioriteringarna enligt projektledare Preben Buhl från UCPH? (Här kommer strax en länk till presentationen med många fina och övertygande cirkeldiagram.) Mycket av hans slutsatser finns att kika på i ’Green Guide for Universities’ som han medverkat i.

Preben har landat i att det absolut viktigaste är energiförbrukningen. Visst ska man jobba med vattenförbrukning, allt miljöfarligt avfall som produceras, men energiförbrukningen är viktigast.

Toppprioriteringar var det. Ja, man måste fokusera och kan inte klara allt. Vad är då viktigast? På UCPH mättes och övervakades allt noggrant på 5 olika lab. Man fann att 50-90% av förbrukningen gick till ventilationen. Och att inom utrustningens förbrukning vann frysarna stort. I övrigt drar även belysning, LAF-bänkar och dragskåp en hel del. (Bland frysarna drar naturligtvis en -150° C-frys mer än en -20° C eller -80° C-frys. Men det finns färre -150° C-frysar.) I Maersk-projektet lyckades man oprimera frysanvändanet med 50% vilket gav ett genomslag på hela labenergiförbrukningen på 5-25%. Inte kattskit.

Men vad kan man klara med att stimulera brukarnas beteendeförändring? Preben testade att utbilda och inkludera brukare i energibesparingen. Klarade man vissa mål skulle man få en belöning. 10 000 DKK per våningsplan som övervakades. Detta ledde till vissa minskningar. Toppar i förbrukningen kapades, helger och nätter blev avsevärt bättre. I ett av försökslabben sjönk förbrukningen generellt. Tot 4-25 % besparing uppnåddes. Så ja, det går att påverka beteendet i viss mån och med stora variationer. I det långa loppet är det dock svårare. Besparingen under kampanjen varade inte. Kräver i så fall kontinuerligt arbete och tydliga kontinuerliga belöningar.

Prebens topp tre åtgärder: ventilationsåtgärder, frysarna och att utbilda brukarna.

Ventilationsårgärderna: På dragskåp, punktutsug och LAF-bänkar, stäng luckan, stäng av, sänk flöden när det är möjligt. Se till att utrustningen är programmerad att kunna gå i enersgisparläge. Det är dock viktigast att klara säkerheten. Ibland måste de gå 100% dygnet runt pga kemiklaier eller pågående experiment! Behovsstyrd ventliation kan vara en bra väg. Energieffektivisera aggregat, don och system

Frysar: Se till att forskaren vet vad de har i frysen. Registrera proverna. Det finns frysar som går i flera år utan att öppnas och utan att ngn vet vad som finns i dem. Köp effektivare frysar. Använd inte en för kall frys. Ibland räcker en -40° C-frys istället för -80° C-frys.

Utbilda brukarna: Det är viktigt med gröna ambassadörer i verksamheten för att utveckla den generell medvetenhet om tex energiförfrukningen. Man skulle kunna kräva en kort utbildning för ett lab-körkort i labsäkerhet och i labenergihushållning.

Safety meets sustainability,Yale

Robert Klein från Yale. Robert är säkerhetskille. Ser till att man använder handskar och tvättade rockar. Att man tar hand om farligt avfall på rätt sätt osv. Han ser också till att man har tillräckligt HÖGA luftflöden, för personsäkerheten.

Han säger att lab kommer aldrig bli hållbara, men de kan bli väldigt mycket bättre. Alla lab är individuella och kräver sin egen analys. PÅ Yale håller Bio-tech-labben på att växa. De är ny 70% av alla lab. Dessa lab tar 6% av likalytan, en står för 50% av driftskostnaderna.

Robert har förökt arbeta med den svåra ekvationen säkerhet vs. hållbarhet. För det finns säkerhetsrisker med att energiförbättra. För låga flöden ger risk för exponering. På Yale simulerade man kemikaliespill och testade olika ventflöden och don-designs för att hitta en optimal lösning. Med specialanpassade och färre don och lägre flöden nådde man högre koncentrationer av testkemikalierna men låga koncentrationer på tillräckligt kort tid. Effektivisering är alltså möjligt, men det finns risker med toppar av koncentrationerna. Man tillåter på Yale nu 6 luftomsättningar per timme, vilket är riktigt bra.

Ok, sista sessionen då. ’Is it worth to follow a certification scheme for university buildings? And if yes – which one?’ Toppenfråga! Tyvärr fick den inget tydligt svar.

Sustainable Lab Standard – lessons learned, ETH Zürich

Dominik Brem, redovisar ETH:s pågående resa mot hållbara lab. Motivationen är att labben använder en massa energi och skapar en hel del farligt avfall. Labben har också en hög livscykelkostnad, ska vara flexibla och kunna adoptera ny teknik samt bidra till att stärka kontakter mellan forskargrupper. Dominik har 4 labprojekt pågående i olika skeden på ETH. Målet i dessa projekt är hållbarhet, inte nödvändigtvis diplomering eller certifiering i ngt särskilt system. Man har utan system stöd lyckats bra med vattenkylda frysar och andra bra energilösningar. Det är också svårt att veta om man ska energieffektivisera en enskild byggnad eller se campus-övergripande på frågan.

Men, man vill väldigt gärna standardisera sin process, säkerställa ett hållbart tänkande och säkra sina miljömål. Så i sina projekt har man tittat på och använd tillgängliga system i möjlig mån. I ett projekt har man dessutom gått mot certifiering enligt SNGI. För att hitta ett system att certifiera sig mot gick man igenom tillgängliga böjligheter och det visade sig att bara ett par system tog hand om de områden man ville säkerställa kvalitet inom. Dessutom var det bara ett av dessa som var tillämpbara på labbyggnader. Dessvärre var detta system tyskt, så det krävdes en anpassning av det till den schweiziska kontexten.

I ytterligare ett nytt labprojekt har man jobbat enligt SGNI implementerat från start i planeringen. Detta har gått smidigare. Man ska inte certifiera detta projekt utan använder systemet som en checlista som säkerhet i projektets alla steg. Viktigt defineria systemet tidigt i processen och sätta upp en organisation som stöd för det. Viktigt utbilda konsulterna. Viktigt låta förprojekteringen ta tillräckligt lång tid för att reda ut alla svårigheter. Systemet för ha möjligheter till anpassning till platsens förutsättningar eller annan lokal kontext.

Getting standards to deliver specifics, Oxford

Tom Heel jobbar med standarder och certifieringssystem vid Oxford. Att tillämpa standarder är även det ett kapitel i boken Green Guide for Universities. Kan one size fit all? Oxford tillämpar Bream i nivån excellent på alla projekt över 1 M pund. Man har 20 projekt på gång just nu och upplever svårigheter att engagera och få alla på samma spår i systemen. Bream värderar bara energiförbrukning till 15% och för labbyggnader är det därför inte särskilt relevant. Så nej. One size for all går egenligen inte. System är rätt nu, men är inte del långsiktiga lösningen.

Vad behövs då för att få systemen att fungera och leverera nytta? En blandning mellan piska och morot. Hittills har han mest fungerat som piska i projekten och blivit bemött därefter, men han ser ändå att kraven i systemen leder till att alla tvingas anstränga sig och att fokus tvingas mot saker som annans skulle falla mellan stolarna.

Många av systemen leder till att det kommer in en konuslt från certifieringssystemet och hen har inte fokus på projektets mål utöver hållbarhetsmålen. Blir lätt överkörd. Bäst om man långsiktigt kan använda konsulter som har upparbetad kunskap i certifieringssystemen.

Det finns risker i projekten. Dessa är främst att man har fina ambitioner men att utförandet inte är lika bra. Det finns också en stor risk för att admnistrationen i systemen leder till att man helt enkelt inte orkar vara kreativ och finna nya bra lösningar. För att nå vissa mål i systemen kan ´vissa lösningar bli överkomplicerade och visa sig omöjliga att genomföra, att praktiskt handa av brukare eller att påverka vid ombyggand.

Så, är det värt det. Nej, men ur politisk synvinklel, Ja. Universiteten behöver certifieringen som ett kvitto på sin exellens. Dessutom har universiteten en särställning i samhället, de är långsiktiga, ska bidra till att utveckla lösningar och att utveckla själva systemen. Detta är en viktig del i universitetens byggande.

Konferensen landar i olika positioner i denna fråga. Men vill väldigt gärna finna egna vägar utanför existerande certifieringssystem, men ärligt talat, skulle man verkligen nå lika långt och få alla att agera samordnat utan systemen? Och vilket system som funkar bäst? Ja, den frågan kvarstår obesvarad.

Making Universities Sustainable Conference 2014, Köpenhamn

Att göra universitet hållbara. Det låter bra. Alla vill det. Nu ska vi se och prata om hur man gör runt om i världen. Dessutom så kommer denna konferens fokusera en hel del på lab-byggnader, Universitetens hållbarhetsakilleshäl! Energiförbrukningens King of Campus! Mumma! Dag 1 av 2.

I slutet av dagen bad session-leader Dominik Brem, från ETH Zürich, oss att notera 3 saker vi tar med oss från konferensens dag 1. Smart move. Det här är mina 3 grejjer:

1. Det är jätteviktigt att göra en bra förplanering! (Alltså det inobi gör bäst, så det är ju egentligen ingen nyhet, men ändå kul att alla verkar skriva under på detta…) Det går inte att lägga på miljökrav senare. Dessutom blir det dyrare och sämre. Alla måste gå in i projektet med samma vision. När pengarna inte räcker till måste man antingen minska på ytan eller på kvaliteten, då gäller det att man har en väldigt stark överenskommelse om hållbarhetsmål, tex med stöd av att man lovat att följa ngn nivå i ngt hållbarhetscertifieringssystem.

2. 80/20! I lab-byggnader kan man generellt räkna med att energiförbrukningen består till 20% av byggnadsrelaterad förbrukning och till 80% av utrustningsrelaterad utrustning. Visste ni tex att en -80° C-labfrys drar lika mycket energi som en normalstor villa? Då blir det liksom lite klurigt att använda certifieringssystemens och nationella krav på energihushållning, eftersom de bara tar hand om 20% av problemet. Man kan och ska naturligtvis jobba med de 80% verksamhetsrelaterad miljöpåverkan, men man får hitta egna vägar till ära och berömmelse.

3. Certifiera brukarna! När alla är överens om miljömålen så måste de kommuniceras i hela processen. Certifiera beställare, projektledare, konsulter, entreprenörer och brukare i det certifieringssystem man valt. Att certifiera brukarna är inte vanligt, men ger en massa fina effekter när klimatsmarta system och lösningar ska handhas i praktiken. Smart!

Äsch, jag lägger till en fjärde också:

4. Den planerade Maersk-byggnaden, nu under byggnation, jobbar hårt med balansen mellan flexibelt och specifikt. Man har fina lösningar på det. Viktigt och rätt! Hoppas det blir så bra som man avsett. You got to lika a guy who problematiserar flexibilitet, eller hur?

Ok, men hur var första dagen då? Well, danskar är lite svåra att förstå och då menar jag inte det köttiga uttalet utan ordens betydelse. Lunch betyder macka och middag betyder snittar. Ska försöka minnas det till imorgon och tanka en stadig frukost på hotellet.

Självklart åkte jag tåg hit, och lika självklart tänker konferensen ’walk the sustainability talk’: Maten är eko, vi dricker kranvatten, inget engångsporslin, inget merchandise och studenter vid Köpenhamns Universitet erbjuds den mat som vi inte gör slut på. Fint!

Konferensen ordnas av Köpenhamns universitet, inom ramen för samarbetet inom IARU (International Alliance of Research Universities). IARU har också alldeles nyligen gett ut en Green Guide for Universities, som ni självklart redan har läst. En handbok för alla universitet och campus i hållbarhetsarbetet. Och ja, det finns ett kapitel om lab i den.

Köpenhamn

Köpenhamn stad har en ambitiös plan att till 2025 bli världens första koldioxidneutrala huvudstad. Staden är också utsedd till EU:s Green Capital 2014. Man har projekt i form av gatubelysningsinitiativ, stadsodling, FoU med Köpenhamns universitet, stöd för cykelkulturen etc. Fram för allt har man en jobbat med hållbarhet som en fråga som inte är enskild utan integrerad i andra frågor om ekonomi, politik, forskning och utbildning etc. Man har också lyft fram vikten av det småskaliga. Institutioner kan paketera visioner, men det är individer som gör jobbet. Nations talk, cities act. Det är stadens jobb att praktiskt genomföra hållbarhetsåtgärder.

Köpenhamn är också en cykelstad. Dels är det platt i stan, men har också fattat att drivkraften för att få folk att cykla är att man måste göra det så smidigt att det uppfattas som det bästa och smidigaste sättet att transportera sig. Och dit har man faktiskt kommit!

Okej, show me some best practise nu! Eller som Erich Fromm sa: ”When people can see a vision and simultaneously recognize what can be done step by step in a concrete way to achieve it, they will begin to feel encouragement and enthusiasm instead of fright.”

The Mærsk laboratory building, UCPH

Mærsk-bygganden är nu under uppförande och ska vara klart 2016. Den kallas också ’the extension of the Panum complex’ eftersom den i egentligen är en utbyggnad av en befinlig labbyggnad. Utbyggnaden omfattar visserligen 43 000 kvm(!) så det är ett rejält utbyggnadsprojekt vi talar om. Informativ virtuell tour erbjuds här!

Projektledaren vid Köpenhamns Universitet Lars Ole Munch Nissen presenterar projektet som han arbetat med sedan tre år. Han lyfter fram 3 viktiga principer man jobbat efter: ’Programmering’, ’flexibilitet’ samt ’att lära av varandra’. (Här kommer det nog förhoppningsvis att kunna adderas en länk till hans presentation inom kort.)

Programmering- och förprojekteringsfaserna var väldigt viktiga. Man gjorde program i flera olika steg. Ett program inför arkitekttävlingen och ett för projekteringen. Lars Ole är väldigt nöjd med att arkitekttävlingen handlade om rätt frågor. Alla principer för forskargruppers organisation och byggnadens system (inkl hållbarhet) var redan specificerat i programmet. Man ville optimera interaktionen mellan 500 forskare, attrahera de bästa forskarna, bygga lab för framtiden, vara ett landmärke i staden, inkludera staden i byggnaden mm. Programmet var precist och gick att hålla fast i hela vägen. Man gav sig tid i början av processen att enas och förtydliga exakt vad man ville ha. Man var också väldigt tydlig i avtal mellan brukare och beställare om vad som gäller. Skriftliga överenskommelser om alla krav.

CF Möller vann med ett förslag som bl a innebar ett parklandskap, gröna tak, spolning med återanvänd dagvatten i toaletter mm. Man har också lyckats med att få reducerade p-tal och stödjer istället cykeltransporter. Kylning sker med havsvattten

Labvåningsplanen rymmer både lab och kontor för tre forskargrupper om 15 forskare, totalt 45 personer. Men, man har finurligt infört något man kallar ’flexizones’, projektets viktigaste scoop. Dessa ytor kan ställas om mellan lab och kontor och labverksamheten kan enkelt anpassas. Anpassning sker inte varje dag, men varje gång en ny professor rekryteras och ibland när ett nytt forskningsprojekt startar. Det betyder att flexibilitet råder inom vissa gränser. Hissar och annan infrastruktur är redan anpassad för 75 personer per plan. Inte total flexibilitet med ’möjligt att förändra’. Miljöerna man bli väldigt anpassade och specifika samtidigt som flexibiliteten vidmakthålls.

En viktig lösning för flexibiliteten är också att varje våningsplan lever sitt eget liv avseende media och försörjning. Man pumpar t ex spillvatten till närmsta schakt inom våningsplanet för att man inte vill att det ska gå igenom bjälklaget och påverka våningen under vid varje ombyggnad.

En annan viktig flexibilitetsstödjande lösning var något man lärde sig av rådande best practise på labventilations-området, genom sin medverkan i EGNATON, ett initiativ som ”promotes Europe as a high-efficient science place with excellent and sustainable laboratory buildings, which represent a maximum attractiveness for high end scientists”. (Låter ju bra och Lars Ole promotar organisationen.) Den i Mærsk-byggnaden aktuella ventilationslösningen innebär en lågtrycks loop-ventilation som reducerar energiförbrukning och dessutom går det att ansluta nya kopplingar till loop-kanalen utan att stänga ner systemet. ”So damn flexible!” Kylningen med havsvatten och lågtrycks loop-vest-systemet har sänkt energiförbrukningen väldigt mycket, men fortfarande gäller generellt att 20% av energiförbrukningen i en labbyggnad är byggnadsrelaterad och 80% är verksamhetsrelaterad, i form av el, vent och kyla för labprocesserna.

The Frank Fenner Building, ANU

Paul Sullivan från Australian National University presenterade sin hållbarhetscertifierade kontorsbyggnad på Acton Campus. Paul menar att det är svårt att veta vilka hållbarhetsriktlinjer som man bör tillämpa i vilka sammanhang. I arbetet med the Frank Fenner Building fanns riktlinjer på universitetet som bantades och renodlades, men som senare kompletterades med alla krav för att uppnå maximala 6 stjärnor i Green Building Council Australias certifieringssystem.

I slutänden har man en byggnad som är den absolut mest hållbara ANU producerat. 150% över nationella krav och en marknadsföringsmässig succé. Paul menar att certifieringssystemet är väldigt viktigt för att tidigt enas om vilka ambitioner som gäller för ett projekt och för att inte tappa det fokuset när ekonomin i projektet börjar svaja. Han liknar det vid att bowla (sic!). Även om du vet att du bara ska rulla klotet mot käglorna så krävs det att man gör en hel del komplicerade saker rätt för att lyckas (med sitt miljöarbete). Certifieringssystemen hjälper dig med detta och ser till att alla är i samma bowlinghall och på samma bana. Även brukaren måste vara med och bowla i programmering, projektering och inte minst i bruksskedet.

The Frank Fenner Building är en kombination av aktiva och passiva system. Särskilt de interiöra systemen har ofta en tendens att skapa osäkerhet hos brukaren. Får jag öppna fönstret? Ska jag höja ventilationen? Får jag sänka temperaturen? Förståelsen för systemen är viktig. I detta projekt har man använt några små signallampor i alla kontorsrum som betyder att olika klimatsystem är aktiverade och visar vad man kan och får göra i olika situationer om man vill justera något i klimatet i sitt rum. Alla fattar och behöver inte gissa. Hmm… Kanske finns en återanvändningspotential hos våra gamla kontors upptaget-/vänta-/kom in-lamppaneler ändå?

 

Kenya – Born Again


Vår medarbetare Hanna Lindgren är under hösten tjänstledig för att arbeta som volontär i Kenya. Projektet hon arbetar med handlar om valhajar, hon kommer att skriva mer om detta på vår blogg senare, men här kommer ett första brev som handlar om ett besök på barnhemmet Born Again. inobi har bestämt att lämna ett bidrag på 5 000 kronor till Born Again för att fixa med fönster och tak. Vill du också bidra? Hör av dig till Hanna så hjälper hon dig.

Hej allihopa,

Idag har jag besökt ett barnhem i Ukunda, Diani Beach Kenya. Barnhemmet heter Born Again och här bor det 58 föräldralösa barn i åldrarna 4-22. Vi blir välkomnade med stora leenden och öppna armar. Vi blir visade runt av de äldre barnen som är stolta och tacksamma över sitt hem. Alla tar hand om alla.

Men i mina ögon lever de här barnen under svåra förhållanden. Myggnäten är trasiga, de sover två och två i varje säng, har knappt mat för dagen och 9 av barnen har barnhemmet inte råd att skicka till skolan.

Vi [anm. här syftar Hanna till sitt volontärsprojekt] har bestämt oss för att under en längre tid stötta det här barnhemmet. Vi vill bygga nya ramar med stabilt myggnät till fönsterna, vi vill bygga nya tak, bygga en lekplats, måla om och plantera Moringa. Moringa är ett mirakelträd, det innehåller 25 ggr mer järn än spenat, 17 ggr mer kalcium än mjölk, 0,75 ggr mer vitamin C än apelsin, 4 ggr mer protein än mjölk, 15 ggr mer kalium än bananer och 10 ggr mer vitamin A än morötter. Löven plockar man och blandar i maten och fröna kan användas för att rena vatten. Tre träd räcker till att mätta 5 personer. Vi vill därför utbilda och ge barnhemmet Moringaplantor som dem sedan kan använda i varje måltid.

Häls alla,

Hanna


Born Again, Ukunda


Innergården. Här spelar barnen fotboll. Vi vill bygga en lekplats och Moringaodling här.


Sovrum för 12 pojkar.


Barnhemmets samlingsplats.


Köket.


De här fönsterna släpper igenom alldeles för mycket mygg i barnens sovrum och det är inte ovanligt att barnen dör av malaria. Barnhemmet har inte råd med nya fönster utan måste prioritera inköp av mat.


Born Again, Ukunda

Googleplex

Sista blogginlägget från USA resan. Besök på omsjungna Googleplex i Mountain view. Inte så omtumlande som man skulle kunnat trott. Inte så mycket mer. Hoppas ni haft nöje av att läsa om PPS och High Line, New School, Bryant Park, Media Lab och Koch, MIT, Seattle Public Library och Microsoft, Bio-X och AMP-lab, samt Stanford University. Alltsammans en sammanställning av den resa i Amerika inom ramen för arbetet med mötesplatser åt Chalmers och Chalmersfastigheter. Jag gör ingen ansats på att de vare sig är kompletta, fullt ut korrekta eller underhållande. Och är det något du inte förstår så fråga.

Googleplex ligger i Mountain view en del av Bay Area och därigenom också en del av Silicon Valley, som numera ska utläsas som ett konceptuellt begrepp snarare än något fysiskt. Här arbetar NN NNN Googlers (eller Noodlers som nybörjarna kallas, eller Greylers för de som är över 45). Området är stort, och det finns massor med cyklar som gör att man enkelt kan ta sig runt. En gratisbuss tar de anställda till hem som kan ligga både norr och söder om Bay-area. På bussen finns wi-fi, så det är bara att knega på under resan. Ungefär hälften av de anställda tar sig till arbetet på andra sätt än med egen bil, vilket i amerikanska mått mätt är helt gigantiskt. Egentligen är det sjukt hur stort Google har blivit på 15 år (är det så länge?).

Och den fråga som jag ställer mig är vad de är bäst på. Att ha en schysst avskalad sökmotor som faktiskt ger en svar på de frågor man ställer. Eller på att ha en affärsmodell som gör att de fyller sina valv likt Joakim von Ankas. Eller om det är deras inställning till sin personal. Eller om det är deras drivna marknadsföring, där vi är många som ser Google där när de klara färgerna i gult, rött, grönt och blått är närvarande.


Utomhusrestaurangen, här har man stormöte varje torsdag. Streamas till resten av världen.

För efter att ha varit där och kollat runt så vet i tusan om det inte är det sista. Googles campus är en rätt go marknadsföringsinsats, i vilken de vill bygga sitt varumärke. Man kan karaktärisera det som ett kårhus utan alkohol. Och där studierna har ersatts av arbete.

Campuset är beläget i Silicon Graphics (eller om det var Sun Microsystems) gamla lokaler. Det är stora, tämligen ordinära kontorslådor. Sen har man adderat kul. Och färg. I kärnan finns tämligen traditionella kontorsmiljöer med typiskt 12-20 personer i varje rum. Bra hårdvara, feta linor och stor frihet i arbetsuppgifterna lockar. Det finns inga veckorapporter, hårda dead-lines (förutom ibland) och strikt management som styr. I stället är man fri att arbeta som man vill, bara man presterar. Ingen tid loggas, och saker blir klara när de blir klara.


Ett mellanrum. Mellan arbetsplatserna finns mer avslappnade ytor. Här finns fåtöljer, biljardbord, stort öppet seminarierum, mindre grupplatser och konferensrum med videokonferensutrustning

Kring kontorsmiljöerna har man adderat det nyttiga och det roliga. Det nyttiga i form av mötesrum (som alla är utrustade med telekonferensutrustning) och andra miljöer för samtal och interaktion. Det roliga i form av arkadspel, biljardbord, pooler med bollhavsbollar, pianon och beachvolleybollplan. Mitt mellan nyttigt och roligt ligger mikroköken (man ska aldrig ha längre än 50 feet till ett mikrokök) och restaurangerna. Där allt är gratis. Och här kommer allegorin med kårhuset in igen. Man vill att de anställda ska hänga på campus. Både för att skapa, åstadkomma resultat, och för att ha kul och lägga sin sociala tid med kollegorna på campus. Någon i vår besöksgrupp uttryckte att det är ett lite cyniskt förhållningssätt till sin personal – att vilja att de ska alliera sig så till den milda grad med företaget och arbetsplatsen att de spenderar stor del av sin vakna tid här. Något av den nya tidens brukssamhälle, allt man gör kopplas på endera sättet till den dominerande arbetsgivaren, som nästan är omöjlig att lämna.


Ingen ska någonsin har längre än 50 feet till ett Mikrokök – en av de designprinciper som format Googles anläggningar

Google är en attraktiv arbetsgivare. De betalar bra, de ger alla anställda aktier, de har bra trygghetssystem, de har en mycket hög servicenivå som alla kan åtnjuta och framförallt ger de alla anställda en hög grad av frihet. Medelåldern är låg, och de anställer ett par hundra personer i veckan (globalt, men alla går en grundläggande utbildning på Googleplex). Den omtalade 20%-tiden, den tid de anställda har att utveckla sina egna idéer, kallas allmänt för 120%-tid, dvs. projekt som sällan hinns med under ordinarie arbetstid.


Beachvolleyplanen ligger mitt på campus, precis bredvid besöksentrén, den enda vägen in för besökare.

Jag besökte för fem år sedan Google i Zürich som är specialbyggd för Googles räkning enligt samma principer som gäller på Googleplex. Och jag måste säga att jag blev mer imponerad av den miljön än vad jag blev av Googleplex, eftersom den senare är en existerande anläggning anpassad för Googles behov i efterhand. Och det börjar nu märkas att det gått några år sedan Google flyttade hit. Det börjar slita på lokaler och funktioner, ”roligheterna” ser inte lika roliga ut längre. Samtidigt växer ju Google så att det knakar (jfr Microsofts expansion i Seattle).


Temperaturkarta över aktivietszoner på Googleplex. Känns mer genomtänkta än vad de egetnligen är…

Så tillbaks till hur man egentligen ska läsa Googleplex. Trots Wilkinsons snygga och lättbegripliga scheman så är jag benägen att tycka att Google handlar om att living the brand. Man har skapat ett enfakultetsuniversitet, i ett stort kårhus med mängder av sociala aktiveter. Tydliga är principerna med individuella arbetsplatser, och som zoneras för att småningom lösas upp i tillrättalagd frihet i gym eller restaurang. Men känslan är god, det verkar vara en bra arbetsplats där det stora flertalet trivs och mår bra.


Klart att ett kårhus av rang behöver en tvättstuga som alla medlemmar kan använda sig av.


Kul detalj; inne i alla toalettbås hänger A4.or med Learning on the Loo – en lysande idé som alla borde ta efter

d.school och andra lärandemiljöer på Stanford


Även på Stanford, liksom på MIT, försöker man tänka nytt kring pedagogik och utlärning. Tydligast kommer detta till uttryck inom d.school, eller Hasso Platter Institute for Design. Ett samarbete mellan Stanford och Hasso Platterinstitutet vid Universität Potsdam i Berlin. Detta är det sjunde bloggposten från den studieresa vi genomfört inom ramen för vårt arbete med mötesplatser på Chalmers campus. Och jag vet att det blev lite långt, men jag lovar, det är väl värt en läsning.

Skrev lite mer allmänt om Stanford skrev jag om i inlägget om Bio-X, så det hoppar vi nu. Vi fick då lite mer kött på benen under vårt avslutande möte hos Vinnova (som skedde två dagar efter mötet på d.school). Stanford drog 2012 in över en miljard USD i donationer, pengarna kom från 79 000 individuella personer/organisationer. Det är ganska imponerande. Eller ganska… ska nog utläsas sjuttijäkla.

d.school
d.school grundades 2002 och ger en av de mest eftertraktade tvärvetenskapliga utbildningsprogrammen (”classes) vid Stanford. Detta mycket tack vare att man har lyckats integrera affärs- och ledarskapstänkande i en traditionell produktdesignutbildning.


När man kommer in genom den anonyma entrén till d.school så möts man av en lobby i vilken det finns foton på alla studenter som finns på d.school just nu. Rakt fram ligger den gård/öppna aula man delar med designskolan och till vänster ligger lärarrummen.

För att gå en kurs vid d.school så får man, som Stanfordstudent, ansöka om en plats och man antar för att få en stor spridning på studenterna (vilket irriterar många med goda betyg och meriter, läs antagna på business school). Normalt består en kurs av 20-80 personer och arbetet sker i mindre grupper. Grupperna är tvärsammansatta med högst en student från varje ”school”. Varje år genomgår 800-900 studenter en utbildning på d.school. Genom att studenterna byts ut så genomgår d.school varje år, eller till med varje läsperiod (”quarter”), en evolution och fungerar olika beroende på vilka brukarna just för stunden är.


d.school finns på två våningar, total har de 1 000 kvm. Här en bild från första våningens lärarutrymmen – hit in kommer inga studenter, utan är en plats för mer koncentrerat enskilt arbete. På d.school finns det ett 20-tal fast anställda, men i kursverksamheten är ytterligare 30-50 personer engagerade som lärare

Det som vi besökte är den fjärde inkarnationen av d.school. Tämligen flärdfritt inrymt i en tidigare labbyggnad. De många flyttarna har gjort att man kunnat förfina och utveckla konceptet till det som det är idag. Den ene av de två Scott som vi träffade har skrivit en bok om miljön och det pedagogiska konceptet – heter typ Make space. Ska försöka få fatt i den. Ger säkert en djupare förståelse för konceptet, innehåller en hel del tankar om hur man ska använda sig av d.school.


Vy över den gård/öppna aula d.school delar med designskolan. Lobbyn och entrén ligger snett bort till höger i bilden. Observera budskapsskylten till vänster i bild. Ett av flera motsvarande som man försöker hamra in i studenterna.

Arbetet i kurserna sker problem-baserat. Studenterna ges uppgifter som ska lösas och som lärare handlar det mycket om att försöka knuffa studenterna i rätt riktning. Vid betygssättningen så är det effort och inte outcome som bedöms. Dvs. det är viktigare att arbeta hårt och följa den metod som lärs ut, och inte vad man faktiskt kommer fram till. Ett exempel på en uppgift kan vara att arbeta med hur man kan uppmana, uppnå, ett hållbarare mer grönt agerande när man handlar mat.


En våning upp möts man av ett stort rum som rymmer många möjliga figurationer


Till vänster i det stora rummet, avskilt av snillrika skärmar – mer om dessa i senare bilder, finns enkla arbetsplatser för de lärare som är direkt involverade i kurserna. Dvs. de finns nära studenterna, men inte direkt i miljön


På andra sidan det stora rummet finns, i baskonfigurationen, möjlighet för arbete i grupp. Hela rummet kan i och för sig manipuleras och ordningställas för att bara inrymma gruppernas arbete, eller annat. Även här finns de snillrika skärmarna.


De skärmar som skiljer av lärardelen från studentdelen, och som också finns och kan användas för att dela upp det stora rummet i mindre delar, är av en synnerligen enkel karaktär. Skrivbara plexiskivor med foam-skivor emellan. Upphängda på hjul i taket, därmed flyttbara, men också nedplockbara så man kan flytta runt dem som man vill.


Detalj på skärmväggen


En noga utarbetad ”kartongark” används som bas i många av grupparbetena. De hängs upp på stolpar som är spända mellan golv och tak, och kan, efter avslutad arbetssejour plockas ned och läggas på de förvaringsplatser som varje grupp har.


Utformningen av studentborden är väl uttänkta. Förvaring under. Ståhöga, och skivor som är för små för att man ska kunna ställa upp fler än en laptop i taget. För arbetet är fokuserat på det analoga, på diskussionen.


Längst in i lokalen finns en liten verkstad, utrustad med olika härligheter.


I andra ändan av det stora rummet, dvs. där man kommer upp med trappan från entrén, finns den ena av d.schools studios/klassrum. Här är allt på hjul och kan manipuleras för olika lärande situationer. Lärarna hjälps åt att ställa i ordning inför varje klass. Det har naturligtvis utvecklats et antal grundkonfigurationer som man i huvudsak använder sig av


Om vi sveper ett varv runt lokalen. De röda sofforna på hjul syntes på denna förra bilden. En projektor, med duk finns också. Liksom små sittkuddar för mer fritt sitttande.


Fortsätter runt. Här finns samma skärmväggar som i den stora lokalen utanför, liksom höga samarbetsbord, stolar och whiteboards.


Vidare finns höga barstolar och glasvägg ut mot den stora lokalen


På den sista bilden, inte mycket nytt, utom lite materialförvaring och vrider man näsan lite till åt vänster så…


Finns instruktionen för hur lokalen ska lämnas efter genomförd lektion. Denna vänder sig också till studenterna. d.school är öppet 24/7 och studenterna kan fritt använda lokalerna efter eget tycke, när de inte är planerade för undervisning


Under vårt besök möblades lokalen om till lektion, och detta är då en av baskonfigurationerna. Först biosittning, därefter stående grupparbete, där varje grupp kan använda en dubbelsidig whiteboard var.


d.school har ytterligare en studio, med något annorlunda konfiguration. De röda sofforna känns igen, men här finns det låga bord och stolar (ses i mitten) och ingen projektor, utan behöver man visa bilder får man rulla in en storbildsskärm som står undanskuffad


Det som ytterligare skiljer är de t-formade väggmodulerna där baksidan är en plats att nåla upp bilder…


… och de andra är whitboardväggar, där man också kan hänga upp sina stora papp-ark som vi såg på bilderna från det stora rummet.

d.shool var en intressant upplevelse, där en pedagogisk modell har fått styra utformningen av miljön. Man ska inte lura sig att tro att den är helt fri. Det är snarare så att den tillåter en stor uppsättning konfigurationer – där ett samarbetande arbetssätt står i fokus.

Andra studiemiljöer på Stanford
Det är viktigt att komma ihåg när vi pratar Stanford att man här prioriterar utbildningen väldigt högt. Alla professorer, med några få undantag, undervisar. Innan man fastanställs som lärare genomgår man en rigorös urvalsprocess, där ens pedagogiska kvaliteter (m.m.) bedöms ingående. På samma sätt bedöms studenterna vid antagning. Det räcker inte bara med att goda betyg, man måste även ha utmärkt sig på annat sätt, såsom inom idrott eller musik.

Fokus på utbildning bottnar i främst två saker. Dels så ser man detta som den mest effektiva tech-transfer-metod (dvs. sättet att få ut den kunskap som finns på Stanford till samhället) och dels så stimuleras professorerna av mötet med studenter på ett sätt att de får nya frågeställningar till sin forskning. En anställd professor på Stanford kan lägga upp till en dag i veckan på annan verksamhet än den akademiska, såsom att sitta i bolagsstyrelser eller bedriva konsultverksamhet. Även detta ses som tech-transfer och ett sätt att få nys på nya frågeställningar att inkorporera i forskningen.

Vi har tidigare skrivit om MOOC (Massive Open Online Courses) som ett, kanske inte hot men snarare ett komplement till det traditionella platsbundna universitetsutbildningen. På Stanford experimenterar man en del med detta inom vad som kan kallas hybrid-MOOC, dvs på nätet föreläsningar kombinerat med klassrumsundervisning/fördjupningar. Eller så testar man med att köpa in bra kurser från andra utbildningsanordnare, men även detta i kombination med lärareledda fördjupningsstudier.

Med denna intorduktion så kommer några korta bilder på salar som vi såg eller som vi hörde talas om på Stanford.

Okej. Jag trodde att jag skulle kunna googla det här. Men icke. Hittar inget, dock en intressant artikel om Active Learning Classrooms, men det kanske inte är alla som tycker som jag. Det en bild ska visa är motsvarigheten till MIT:s runda bord, fast i en sal med plats för 80-studenter arbetar man med ett dynamiskt ljudssystem som går att ställa in på olika sätt. I en situation kan man störa ut alla andra än den egna gruppens samtal så att man kan sitta ostört fastän man är många som diskuterar vilt. I en annan situation kan läraren välja att ha en genomgång som hörs av alla i hela salen – vare sig de vill eller ej. Eftersom vi inte fått den förevisad kan jag inte säga mer än så. Men lite coolt och high-tech låter det allt.


Precis som överallt annars så försöker man använda mellanrummen, och skärningspunkterna mellan byggnaders stråk till platser för studier.


Här är ett annat exempel, där det intressanta egentligen är hur öppen relationen är från labbet till korridoren och studiemiljön. I närheten ligger också ett lunchrum för studenter.


En hörsal till. Precis som flera av de tidigare exemplen så nöjer sig amerikanerna med brickor för antecknande


En sista bild. Denna är från Berkeley’s Soda Hall, man skulle väl kunna säga att här har vi identifierat en plats som med tämligen små åtgärder skulle kunna bli många spår bättre…

Stanford Bio-X och Berkeley AMP-lab


Nu så serni att det blir spännande. Två giganter. Mot varandra. Eller, nä, inte alls. Utan en beskrivning av två väldigt speciella laborativa miljöer, som både har likheter och avgörande skillnader. Den ena har provrör. Den andra inte. Tror jag. Den ena nybyggd. Den andra inte. Men båda är såna däringa världsklasspjutsspetsmiljöer som vi bara brukar använda som epitet i Sverige. Inte skapa på riktigt. Detta är det sjunde inlägget från vår resa från New York via Boston och Seattle till San Fransisco inom ramen för det arbete med mötesplatser som vi gör åt Chalmers och Chalmersfastigheter. Kolla högermarginalen så hittar du de tidigare.

Stanford Bio-X

Först lite kort om Stanford. Det är ett privat universitet grundat 1891 med en donation för att åminna Leland Stanfords son. Har anseende att vara ett av världens främsta (å andra sidan, taget denna resa, vilket av Columbia, Harvard, MIT, Berkeley och Stanford kan inte sägas tillhöra ”världens främsta” på något sätt?). Campuset är låglänt och utspritt, med tydlig ”design guideline”, gula sandstensfasader, röda tegeltak och röda detaljer på utsidan. Det är ett residential-campus, dvs studenter och lärare bor, i stor utsträckning, på campus. Detta påverkar så klart upplevelsen av miljön. Omvittnat är också den kultur av entreprenörskap, och självklarheten i att ett misslyckande är också ett viktigt resultat – det viktigaste är att man försökt.

Bio-X är en laborativ forskningsanläggning inom i huvudsak biologi och kemi. Egentligen är det inte byggnaden som är ”da thing”. Eller, det är det också såklart. Utan det är den organisation och synsätt som genomsyrat skapandet av byggnaden. För det handlar om en idé om att få samman forskare från olika delar av Stanford för att skapa nya saker tillsammans. Man ser det som ett socialt experiment. Vilket kanske är överord, men det krävs visst mod att våga blanda forskare från olika bakgrunder och forskningskultur.


Vy från Bio-X bort mot stamcellsforskningscentrat, School of Medicine och sjukhuset.

James H. Clark center, som är det officiella namnet på kåken, stod färdigt 2003 och ligger strategiskt mitt på det stråk som går från Stanfords sjukhus och bort till de centrala delarna på campus. Inom en femhundrametersradie ligger även Medicin-, Kemi- och Ingenjörsskolorna. I direkt anslutning finns det nybyggda stamcellscentret. Clark center är ritat av Foster and partners, och lite mer infor finns i denna filmsnutt.

På tal om stamceller så satte denna frågan vissa käppar i hjulet på projektet. Det byggdes under den tid då Kalifornien införde ett förbud mot stamcellsforskning, vilket gjorde att James H. Clark (entreprenör och tidigare Stanford-professor) drog tillbaka delar av sin generösa donation. Konsekvensen blev besparingar under byggtid, varför fläktarna på taket blev enklare och mycket bullriga (generellt kan sägas att amerikanska ljudmiljöer är rätt usla). Märks inte minst om man går ut på balkongerna på översta våningen – lite lätt psykotiskt och omysigt måste man säga.


Vy över Bio-X centralplats, längs huvudstråket från campus centrala delar bort mot sjukhuset m.m. (jfr även bild 1)

Bio-X är alltså mer en organisation än en byggnad. Verksamheten skär på tvärs genom Stanford och engagerar fler än 400 forskare (faculty) från ett 60-tal forskargrupper (från 26 olika institutioner). Kopplat till organisationen finns en hel del forskningsmedel, som man kan få del av genom att föreslå goda forskningsprojekt. Och forskningsprojekten genomför man med byggnaden och dess labb som bas. Även näringslivet kan hyra in sig och genomföra projekt på Bio-X. Klart?


Planbild över Bio-X

Exteriört ansluter byggnaden till Stanfords design guidlines. Gult, rött, kvadratiskt. Interiört så är formerna mjukare. Egentligen är det tre separata trevåningsbyggnader samlade kring en gemensam utomhusgård (exteriört atrium som någon uttryckte det…), kopplade till varandra med spänger och loftgångar. Formen, den ovala, har givits av att dels låta ett huvudstråk gå genom byggnaden, och dels för att fånga in rörelser från andra stråk. Alla byggnadsdelar är kopplade till varandra under mark. Under mark ligger även djurförsöksanläggningen som sträcker sig hela vägen bort till stamcellsforskningscentrat.


Vy över Bio-X centralplats, längs huvudstråket från sjukhuset m.m. bort mot campus centrala delar


Vy över Bio-X centralplats mot den bakre byggnaden som innehåller restaurang, Bio-X kansli, hörsalar, mötesrum och några lab.

Grundläggande i byggnaden är att den är ett forskningslaboratorium. Visst sker doktorand-utbildning, och undergraduates kan få extraknäcka här, men forskningen står i centrum. Alla lab är helglasade mot gård eller loftgångar, ävensom gardinerna är nedfällda allt emellanåt för att stänga ute den kaliforniska solen. Men idén är att det ska vara öppet och transparent.

Laboratorerna är trånga, stökiga och ommöblerbara. All mediaförsörjning sker rätt rufft från taket, alla möbler är på hjul för att underlätta omflyttningar och omorganisationer (och små spratt, då man över natt kan flytta en kollegas hela skrivbord och uppställning). I ett stort rum mot gårdssidan har alla forskare ett skrivbord och en labbänk för ”enklare” försök (inga andra arbetsrum finns). I bakkant, mot Bio-X utsida, ligger mer fasta installationer, kylrum, förråd och rum med gemensamma dragskåp.


Del av labbmiljön. I förgrunden en labbänk, mot fasaden finns skrivborden.

Attityden är öppen och inkluderande. Inga labbriggar eller instrument ses som personliga (ävensom att ansvaret för utrustningen ligger på någon forskare) och man lånar ut dessa till varandra – det finns en utrustningslista och ett gemnsat bokningssystem. Vissa utrustningar är inköpt av enskilda forskare/grupper, vissa är inköpta av Bio-X som en strategisk satsning.


Alla bord och all utrustning är på hjul för att det ska vara enkelt att flytta om inne i labben.


Mediaförsörjningen sker från taket, rufft men effektivt.

Det är dock viktigt att påpeka att miljön i Bio-X inte är ”för alla”. Alla passar inte in – utan man måste ha en social fallenhet och en önskan att arbeta diskuterande i team för att vara här. Det finns andra miljöer på Stanford för de som vill fokusera på koncentrerad (enskild) grundforskning. Även om miljön är social så är ljudmiljön dämpad och hänsynstagande. Om man ska ha möte fler än två personer går man ut från labbet, till loftgångarna/gården eller till ett mötesrum. Även telefonsamtal sköter man utanför labben.


Ett annat viktigt inslag i Bio-X är restaurangen. Den är av bricklunchskaraktär, men med många val och omvittnat bra mat. Öppen för alla, även besökare lockar den till sig gäster från hela Stanford med omnejd.


I restaurangen har man medvetet endast långbord, detta för att man ska ”tvingas” sätta sig bredvid någon man inte känner eller halvkänner och ”tvinga” fram ett samtal

AMP-lab
Från Stanford, som ligger i södra Bay-area, tog vi oss nordöst om San Fransisco. Här ligger UC Berkeley, en del av det delstatliga University of California systemet. Är en förnämlig institution, lite radikal men ändå moder till ett 70-tal nobelpristagare.

Det lab vi besökte, AMP-lab, forskar kring hantering av stora datormängder, s.k. Big Data. AMP ska utläsas algoritmer, maskiner och människor (people) och indikerar vad det egentligen handlar om. AMP är den tredje eller fjärde evolutionen av labbet, tidigare lab har haft annat fokus, men det är samma lednings-kvartett som skapat både detta och tidigare lab. Det unika är och har varit att man samlat spetskompetens från matematik och flera av datalogins olika grenar (AI, databaser, hårdvara etc.) för att tillsammans försöka lösa komplexa problem.

Att försöka hitta trender eller fakta ur stora mängder data (och nu pratar vi storlekar som fyra miljarder textdokument) är lite trassligt, allra helst om man inte vill att svarstiderna ska bli alltför långa. Här är samverkan fullständigt nödvändigt. Och samverkan sker inte bara inom det egna labbet, utan kontakterna utåt är stora (mer om det längre ner).


Här sitter fyra outstanding professors. Fast inte just nu. För du vore de yttepyttesmå. Och det är det inte. De är snarare som vanliga människor. Typ.

Den fysiska miljön är något helt annat än Bio-X. Även detta en världsledande miljö, med synnerligen kompetenta professorer (faculty) som forskningsledare. Men de sitter i ett fuktskadat hus, Soda Hall, som anses som ett av Berkeleys fulaste. Den interna miljön, med låga cubicals, mötesrum och gratis kaffe känns lite, hrm, sunkiga. Men samtidigt är det inte det intressanta.


Mötesrum, en väggen är en enda stor white-board

Det är en uppblandad miljö. Faculty sitter tillsammans med alla andra anställda (i huvudsak doktorander) och det finns tydliga sociala regler. Hörlurar på, så vill man inte bli störd, fråga kan man göra, men diskussioner tar man i något av det flertal konferensrum som ligger runt landskapet. Det är socialt, på gränsen att det påverkar arbetet, passar (liksom på Bio-X) inte alla, men ger ett samarbetsklimat där alla är med och bidrar. Och det är fokus på resultat, det är vad man presterar som räknas. Presterar man inte, så kanske man inte ska vara här.

Forskningen är synnerligen tillämpad. Den verkliga hårdvalutan för att kunna bedriva forskningen är set med stora datamängder (ex.vis många textfiler), och för att komma åt sådana set samarbetar man med näringsliv och amerikanska ”myndigheter”. För näringslivet betyder det att man får betala en inträdesbiljett på ett anta hundratusen dollar per år. Därigenom ges de möjlighet att få komma till labbet ett par gånger per året och göra presentationer och resonera om vilka problem man har och skulle vilja få lösta. Då hummar professorerna lite och går sedan in i säljrollen, för de är inte bara begåvade forskare, de är rätt bra på att dra in pengar. Företagen vars problem kan komma att resultera i projekt får också låna ut datasets. Forskarna gör sina projekt, och publicerar sina forskningsresultat öppet, dock utan att ta med information ur dataseten.

Det viktigaste i AMP-lab är naturligtvis kompetensen hos medarbetarna, det gemensamma, sociala och öppna klimatet och tillgången till datasets, datorkraft och feta linor. Hur det fysiskt ser ut är lite strunt samma.

Roliga detaljer

Assorted details from Stanford and Berkeley


No fuzz. Inga massa jäkla pappersdiagram och trender. Här är det en lampa som berättar hur energieffektiv byggnaden är för tillfället. Befriande enkelt liksom.


En svängd whiteboard. Har jag aldrig sett förut. Måste dokumenteras.


Ja, jo, liksom. Klart man kan ta med sig sin cykel i labbet. Bara man hänger den på väggen så blir det nog bra.


Ingen jäkel ska komma här och komma och stjäla med sig adaptern till min Mac!

Seattle Public Library + Microsoft


Seattle är en ny bekantskap. Har aldrig varit här förut, men skulle nog kunna tänka mig att komma tillbaka. Dess huvudbibliotek är nu tio år gammalt, men lyfts fortfarande som ett av de bästa referensexemplen för nya bibliotek. I Redmond, om man nu kan säga att det ligger utanför Seattle vet i tusan, för allt hänger liksom ihop, ligger Microsofts campus. Vi var nyfikna på vad de gör för att skapa goda kreativa miljöer (i brist på bättre uttryck) för att utveckla sig och bibehålla sin marknadsdominans. Det här är den sjätte bloggposten på vår Nordamerikaresa inom ramen för vårt arbete med mötesplatser åt Chalmers och Chalmersfastigheter.

Seattle ligger, för er som inte har riktig koll eller ids googla, i staten Washington i nordvästra USA. Man har ungefär 600 000 invånare (i storstadsregionen 3,3 miljoner) och näringslivet domineras av aktörer Boeing och företag inom mjukvarusektorn. Störst är Microsoft (med huvudkontor och 40 000 av sina 120 000 anställda i och kring Seattle) som grundades av Seattlesonen Bill Gates. Andra notabla företag med huvudkontor i Rainy City är Amazon.com och Starbucks – Seattleborna är kända för sin höga kaffekonsumtion, men kaffet här är lika äckligt som i resten av amerikat.


Utsikt från Space Needle över downtown Seattle. Inbäddat mellan berg och hav ligger det. Grant som tusan.

Musiklivet är stort i Seattle. Hela grunge-grejen, Jimi Hendrix och Quincy Jones. Bara för att name-droppa några. Som en hyllning till Seattles populärkulturella scen har man, i anslutning till utställningsområdet från 1962 (med Space Needle och monorails) låtit uppföra ytterligare en helt vansinnig Gehry-skapelse kallad EMP, ett museum för film och musik. Samtidigt som vi lyfter stadens förtjänster måste sägas att Seattle har tydliga sociala problem. Utslagna och trasiga människor finns överallt. Droger handlas och används helt öppet. I det tämligen ordningställda och uppgraderade downtown finns hemlösa och narkomaner granne med lekplatser, turister och finanskvarter. Ger en stark känsla av en stad som har en bit kvar innan den går att definiera som en bra stad.


EMP. Galet. Byggt för soliga Kalifornien. Och en förstudie till någon Gehry-byggnad på Disney World/Land.

Seattle Public Library
Biblioteket firade i maj sitt tioårsjubileum. Delvis kritiserat, både för sin (framförallt) exteriöra utformning, att det är svårt att hitta entréer och för sitt läge i stan. Det ligger mitt i finanskvarteren, rätt långt från större bostadsområden. Men mest en stor framgång. Efter den stod klar har antalet bibliotekskortsinnehavare ökat och utlåningen gått upp. För Seattleborna vill gärna ha en bok till kaffet. De är de mesta läsarna i USA.

Det är en rätt stor kåk på 11 våningar. Upptar ett helt kvarter, på den plats där det gamla huvudbiblioteket låg. Av det gamla biblioteket återanvändes 75% av material, och det nya är byggt av 50% återvunnet material (inte nödvändigtvis från det gamla biblioteket). Under huset finns ett stort parkeringsgarage, som biblioteksbesökare har man 30 minuters fri parkering.

Biblioteket har i medeltal 5 000 besökare per dag och de arbetar 300 personer i byggnaden. Det är huvudbibliotek, det finns många ”stadsdelsbibliotek”, och har som sådant flera administrativa funktioner som inte hänger samman med verksamheten i själva huset.


Entrén från 4th Avenue, genom denna kommer 75% av de 5 000 besökarna. Den ceremoniella entrén från den fotogenique:a 5th Anvenue-sidan blir sekundär, då kollektivtrafiken finns vid 5th.


Snett till höger innanför entrén från 4th ligger återlämning- och utlåningsdiskarna. Detta är en av tre funktioner som finns på nedersta våningen. De andra är en stor barnavdelning, en aula med upp till 400 besökare och avdelningen med böcker på utländska språk – man tycker inte att just dessa besökare ska behöva leta sig genom hela biblioteket på jakt efter böcker på sina hemspråk. Rakt fram finns de gula rulltrapporna som tar en upp vidare in i biblioteket.


En rolig detalj är golvet framför lånediskarna. Maple hardwood, utkarvat finns första raden i de 10 populäraste böckerna på tretton språk. Spegelvänd är texten, för att påminna om en gammal tryckplåt.


Stora aulan, avdelningsbar på hälften


På första våningen ligger den stora hallen. Öppen hela vägen upp till 11.e våningen. Och denna finns en massa att skriva om. Det första man möts av är biblioteksshopen och bredvid denna cafét, för det är tillåtet att ta med sig dryck in i hela biblioteket. Till höger i bilden ser ni hur den stora aulan klättrar sig hela vägen upp i den stora hallen. Mellan aulan och shopen finns entrén från 5th Avenue. Till höger om kafét ligger läsplatser, för tidskrifter och tidningar.

Konstruktivt, eftersom Seattle ligger i en jordbävningsregion, så bärs innanmätet upp av en konstruktion, och glasfasaderna av en annan. Den inre konstruktionen hålls upp av betongpelaren till höger i bild. Glaset är hyperisolerande och kommer om det splittras att bli små ofarliga delar likt en bilvindruta.


Atriumet från 11 våningen och ner (180 grader från andra hållet jfr förra bilden). Till vänster syns betongpelaren, rakt fram och till höger klättrar bokmagasinen på sin resa uppåt. Lite ont under fötterna gjorde det att ta den här bilden.


Från andra våningen, stora hallen, leder oss rulltrappor upp till…


…datorrummet. Plats för 170 samtidiga användare.


Uppåt i huset blir det mer nördigt. Eller, det beror på hur man ser det. Här finns läsesal, forskarrum (forskare kan hyra ett skåp under upp till ett halvårför att förvara sitt material), musikrum (för provspelning av noter) och teatersal (för provspelning av pjäser). Här finns också bokmagasinen som går som en spiral runt hela byggnaden, där golvet sluttar så att de bygger en våning per varv (kräver en rätt stor kåk för att lutningen inte ska bli stor på ett varv). Vad är det fina med detta då? Jo, att man kan bygga vidare sina samingar utan alltför stora åthävor. Fylls en sektion så börjar man på nästa. Siffrorna i golvet indikerar sorteringen, och gör det lätt (nåja) att hitta.


Mellan stora hallen och datorrummet, på plan 3, finns en färgmässigt ganska omskakade korridor. (den ligger bakom det galler som syns ovan rulltrappan på bild 9) Här ligger en större mängd mötesrum, som kan hyras på kommersiella grunder eller till självkostnadspris, beroende på vilken organisation du tillhör. Används väldigt mycket till lite allt möjligt.


Kul detalj 1. Varje bibliotek av rang måste ju ha en egen polisstyrka (Seattle Library Police!), här utanför biblioteksshopen


Kul detalj 2. Kanske de tjusigaste undertaksplattorna jag sett.


Kul detalj 3. Kort med boktips på olika teman. Banned books är den som går bäst.

Hur var då Seattles stadsbibliotek? Har vi power of ten. Nja, njo, kanske nästan. Men vad vi har är en fantastiskt trevligt utförd byggnad. Fin i sin enkelhet, och man kan verkligen förstå varför det är en lockelse för användarna. Stora ytor – men med enkla material använda på ett nytt sätt. Gallerdurkar som räcken, standardbokhyllor etc. Något som säkert bidragit till att den blev billigare än budget. Den är väl värd ett besök, om du tar dig till Seattle.

Microsoft Building 99
Allt sker inte alltid sekventiellt. Inte heller denna berättelse. Liksom bröderna Cohen börjar jag i slutet och går bakåt i tiden. Besöket hos Microsoft i Redmond skedde dagen innan besöket på SPL. Och varför skriver om jag det sist undrar ni. Jo, så klart för att det inte var lika spännande, inte ur ett mötesplatsperspektiv i varje fall. Men några rader måste det bli. För de var otroligt välkomnande och öppna. Och det var snudd på oartigt att inte säga något.

Detta är mitt första besök till ett så kallat Corporate Campus, dvs. en sammanhållen stor företagsmiljö. I och kring campuset i Redmond (5 miles i varje riktning) har man 40 000 anställda. Totalt har man 1, 2 miljoner kvm lokalyta.


Atriet. Rakt fram och in till höger ligger café och restaurang, ännu mer till höger finns entrén och till vänster det gemensamma trapphuset som tar en upp till de övre våningarna.

Byggnaden är arbetsplats för 250 personer och är den doktorstätaste av alla Microsofts byggnader. Samtidigt är den uppförd under en tid (samma tid som nu egentligen) då Microsoft expanderade kraftigt, och är tämligen traditionell i sitt utförande. Det är egentligen två byggnader som ligger på varsin sida av ett atrium. Hårdvarulabb (en typ av labb som ingen av oss kunde tänka sig att Microsoft har), hörsalar (plats för 350 personer i platt sittning), mötesrum, utställningsytor och café på bottenvåningen. Våningarna upp är kontorsvåningar, där man har vissa gemensamma mötesmiljöer, men inget mer.


Ett mysigt 9×9 feets-kontor, här inrett för två personer. Interns.

Några intressanta saker kan ändock noteras:

1. Microsoft försöker att re-branda sig, att gå från ”big business” till att skapa en kultur med nyföretagar-/entreprenöriell anda. Detta ges uttryck i den fysiska miljön genom att det ska vara mindre ”ordningställ” och fint, lite ruffar helt enkelt.

2. Det sker en ständig omflyttning av människor inom Microsofts campus. I genomsnitt flyttar en anställd var 11 månad. Det har att göra med att grupper omgrupperas då de har eller borde ha behov att jobba närmare en annan grupp. Omflyttningarna i och till Building 99 är dock lägre, här sker nästan inga rörelser, då de anställda här har ett forskande uppdrag

3. Inom Microsoft delar man in sina 9 x 9 fot stora kontor i A, B och C-kategorier. Ett A-kontor ligger i fasad. I ett B-kontor kan man skymta dagsljus, oftast genom ett A-kontor. C-kontor har inget direkt ljus. Alls.

4. I nyare miljöer har man mer övergått till att ha en uppsättning av lokaler som anpassats för 16 personer (neighbourhood), 8 personer (group) eller 4 personer (focus team), med vidhäftade servicefunktioner såsom fikarum, mötesrum m.m. Microsoft har en 436-sidor lång Guideline and Standards som beskriver hur deras byggnader ska se ut.

5. De flexibla väggarna som testades i Building 99, för att ”enkelt” kunna förändra kontorsstorlekar, funkar inte. Inte ljudmässigt, inte att flytta – de går bara sönder. Och de ska aldrig användas igen.

För den som vill veta mer om just Building 99 så finns det en del skrivet, bl.a. på denna blogg.

Nya lärandemiljöer på MIT


Oj vad den rubriken lovade mycket. Det är vare sig nytt eller rocket sciences. Men nu har jag även fått se det som jag tidigare bara läst om. För den som vill nörda ner sig så finns det två intressanta rapporter som MIT skrivit om deras strategier kring lärande och lärmiljöerna i framtiden. Den ena fokuserar bara på lokalerna och den kan ni hitta här (länk kommer). Den andra är slutrapporten och den kan hittas på följande hemsida. Detta är det andra av två inlägg om besöket på MIT, det första hittar ni här.

Okej, vi ska vara mest i Stata building (som jag beskrivet tidigare här). Och titta på några exempel på hur MIT arbetar med sina fysiska lärmiljöer och vad de ser för pedagogiska trender och utmaningar. Jag gör det i en serie bilder.



Det första exemplet är en Minerva Plaza liknande lokal, för integrerat workshop-betonat arbete. Först genomgång mitt i rummet och sen övergång till arbete i grupp i de små ”båsen” i rummets ytterkant, sedan kan man ånyo snabbt samlas i mitten för redovisning. Här är inte datorn centrerad i grupparbetet, utan det är mer kring diskussion och process – skiljer sig från kommande salar, diskuterade nedan.



Båsen har medvetet gjorts något trånga och grunda med endast ett draperi som avgränsare till resten av rummet, så att överhörning ska kunna ske – ingen ska kunna gömma sig. Samtidigt ska man uppleva att det finns puls och aktivitet i rummet. De fasta installationerna är få, istället har man portabel teknik som ger en känsla av att man fortfarande utforskar hur man ska arbeta i denna typ av lokal. Allt går att flytta, förändra och påverka.



För att ge bättre (?) förståelse för rummets utformning har ni ett formidabelt fotografi av en evakueringstavla. Lokalen vi talar om är till höger om ”Exit”. Ett något märkligt format rum – som från början var för IT-studenterna kårförening (motsv.)



Över till det mer ordningställda. Detta är en annan form av ett active learning classroom. Runda bord med plats för nio. Tre kring varje dator. Fullknökat med teknik och whiteboards på alla väggar (och stolpar). Detta är den ena av två likadana salar som finns på MIT.



I taket hovrar projektorer och kameror. Projektorerna kan projicera antingen innehållet på den egna gruppens dator (en projektor per runt bord) eller så kan läraren styra att en grupps skärm läggs ut på alla projektorerna eller så kan läraren visa något från sin egen dator. Med kamerorna kan man ta bilder eller filma en lektion. Typiskt arbetar man på samma sätt som i den förra lokalen, dvs. först genomgång, därefter grupparbete.



I mitten finns lärarens kontrollpanel. Härifrån kan hen övervaka vad som sker, styra projektorer, belysning, inspelning m.m. Salen rymmer 13 x 9 = 117 studenter, vilket är alldeles för många menar MITs utvärderingar – kring 50 hade varit mer lagom. Även storleken på borden har kritiserats. Det bästa med salen, menar den lärare vi träffar – han som syns till höger i bilden, är att salen får hans studenter upp på fötter, vilket för att vare sig kan pilla på sina smartphones eller somna under lektion.



Ytterligare en typ av active learning classrooms är denna (tyvärr kom vi inte in, utan fotona är tagna genom fönstret). Här med fyrkantiga bord och utrustade för att stödja antingen grupparbete i större grupp (vilket kan vara svårt i den förra typen med runda nio-bord) eller par-uppgifter. Borden är utrustade med datorer och skrämar.



Som stöd finns projektorer, en per bord, och svartatavlor. Nästa utvecklingssteg är att ta bort datorerna (och eventuellt skärmarna) då det är bättre när studenterna arbetar med sina egna datorer.

En reflektion är att dessa tre lokaler för aktivt lärande har något olika inriktning. Den första är flexibelt utrustad, med få installationer och bäst för uppgifter där diskussionen står i centrum. Den andra är väldigt styrd i termer av möblering och installationer, men där det kan vara svårt att arbeta i större grupper än tre. Den tredje är mer anpassat för arbete i lite större grupp (eller par) men samtidigt inte särskilt flexibel eller påverkbar.



Så över till hörsalar. De är tämligen traditionella gradänger, med svartatavlor och katedralsundervisning i storgrupp. Däremot är alla numera utrustade för att lektionerna/föreläsningarna ska kunna filmas och läggas ut och/eller strömmas. Antingen automatiskt (med sensorer som följer läraren) och/eller som på denna bild med hjälp av en ”kameraman”.



Även de allra största föreläsningssalarna har samma teknik. Samtidigt som de har härligt många elektriska svartatavlor (som en student en gång programmerade så att han kunde styra dessa med en fjärrkontroll – som gjorde att föreläsaren hade en annorlunda upplevelse när hen fick jaga sina anteckningar)



Observera att det inte finns några fasta bord i den stora föreläsningssalen, utan den som behöver bord får fälla upp en bricka ur armstödet.



Det här är en distribuerad del av MIT Library. Hit kan en bibliotekarie komma för att hålla olika typer av lektioner såsom att ge studenterna kunskap i citations-programvara. När det inte används för lektion är det öppet att använda för vem som helst.



Och detta hänger samman med nästa trend på MIT. Man går mot allt fler ytor som ingen äger. Ett distribuerat system för lärplatser. Men också platser där studenterna kan experimentera och leka loss på egen hand – så kallade Maker Spaces, tyvärr såg vi inga sådana, men de är säkert Googlingsbara (vilket är enklare om man inte, såsom jag just nu, sitter på ett flygplan).



Ytterligare ett exempel på en läryta utan ägare, en krittavla mitt i korridor, bredvid en soffa och sen inte så mycket mer.

Om ni nu läser rapporterna som jag refererar till i ingressen så kan jag berätta att hittills så är konceptet med Academic Villages något av en besvikelse för en utomstående betraktare. Hittills har man gjort ett försök, och det var inte så lyckat, mest som en lång korridor, må vara ett av huvudstråken på campus, med lektionssalar, datordito och uppehållsytor vid sidan av. Inget speciellt. Men vi får väl se vad som händer i framtiden.

MIT Media Lab och Koch Institute


Besöket på MIT är värt två bloggposter. I den första, denna, behandlar vi två av dess mer laborativa byggnader, i den andra skriver jag specifikt om några nyare lärmiljöer. Dagen bjöd också på en sväng till Harvard, men det har jag skrivit om senast jag var där, och varför upprepa sig när man bara kan hänvisa till redan uträttat arbete? Besöket är en del av arbetet med Chalmers mötesplatser.

Boston är en trevlig stad. Särskilt när man kommer från trånga, bullriga och smutsiga New York. Här är det rent, välordnat och inga bilköer. De har uppgraderat sin kollektivtrafik under de senaste 10 åren, och det märks. Dagens största leende fick vi i tunnelbanan. Spärrvakten tyckte att det var onödigt att vi skulle köpa en massa enkelbiljetter – utan han släppte sonika in oss utan biljett, med budskapet ”this ride is on me” (att vi sen transporterades som packade sillar gjorde leendet en smula mindre – men inte mycket).


Utblick mot entrén, uppåt i huset ligger de uppglasade labben

Om vi försöker oss på att beskriva MIT Media Lab (och jag kommer här i princip bara beskriva den nya delen av labet – den som syns på bilden längs upp i detta inlägg) så kan man förenklat säga att det är en byggnad som helt är tillägnad tillämpad forskning, där ny digital teknik och tvärvetenskaplig forskning är närvarande i alla. I stora uppglasade labb längs ett gemensamt atrium latjar forskarna fram nya roliga grejer. Som proteser. Eller enkla synundersökningsinstrument. Eller Transformers-bilar som kan fällas ihop för att göra dem enklare att parkera i en tät stadstrafik.


De gemensamma zonerna på de förskjutna planen i anslutning till det stora atriet som ligger till höger i bild

Atriet kräver några fler ord. Ovan entréhallen går det upp hela vägen genom huset, medan man i direkt anslutning till atriet har öppna ytor, förskjutna och dubbelhöga våningsplan. Överallt i dessa höga ytor finns möjlighet att hänga in grejer i taket, som ljusriggar och annat som förtjänar en upplyft position.


När man rör sig genom labet så har man ständig inblick i de olika laborativa ytorna och har möjlighet att se vad som sker inom respektive yta.

Flera funktioner och ytor är delade. Såsom verkstaden och de öppna ytorna mellan labben och lunchrummen och tankeytorna och… Längst upp finns ett konferenscenter med en fantastik utsikt över River Charles och Boston (där vi inte kom in i dag, men som jag besökt tidigare, och som ni kan läsa om här).

Här ett inte alls oviktigt notat. Vi brottas ju ibland med problemet att vissa ytor (typ verkstäder) inte får användas för ensamarbete. På Media Lab har man löst det. Kortläsaren in till verkstaden läser av hur många som är inne i verkstaden samtidigt. Och är det bara en kvar så stängs strömmen till alla farliga maskiner, och kör inte igång igen förrän ytterligare någon kommer in i lokalen (kräver att man checkar in och checkar ut ur verkstaden – men vaddå? Rätt elegant löst).


Den döda entén…

Okej, finns det då inget som är dåligt med Media Lab. Entrévåningen är ingen höjdare. Man förstår inte vad som händer i byggnaden när man kommer in – det känns som en tämligen ödslig och kal plats. Det finns utställningsytor, men de var inte så upphetsande inredda när vi var där. Likaså finns problem med hur den annonserar sig utåt. Den ligger ett halvplan upp från trottoaren, och annonserar sig inte särskilt tydligt utåt. Även om byggnaden är öppen för vem som helst (nåväl) att gå in i, så är det inte självklart. Den tar liksom avstånd från sin omgivning (se bilden längst upp i inlägget så får ni en uppfattning om hur byggnaden relaterar till sin omgivning).

Koch Institute for Integrated Cancer Research

Vi börjar med namnet. Koch ska uttalas som Cook, annars kan man få konstiga blickar från sina värdar. Okej? 100 miljoner dollar gav farbror Koch (USAs typ fjärde rikaste man, en redig industrialist) i donation till MIT för att få sätta sitt namn på kåken, en bra grundplåt till en kåk som kostade 240 mn USD att bygga.

Detta är en ren forskningskåk som öppnade den 1 november 2010. I labben finns bara faculty, post-docs och doktorander. Från början tänkt bara för biologer, men efter ett mail sent en kväll från MIT:s rektor omtänkt till att passa lika delar biologer och ingenjörer. Fokus är att lösa gåtan med cancer. I samma kvarter (runt Kendall square) är en av världens största hot spots inom Life Science. Tvärs över gatan från Koch ligger två forskningsinstitut (knutna till MIT och Harvard), granne med detta ligger Novartis osv.


Vy genom plan 1, till vänster ligger cafét, rakt fram utgången till campus och rakt bakåt finns entrén från Main Street.

Plan 1 är helt öppet mellan kl. 07 och 18. Här kan man röra sig genom byggnaden från Main Street in på MIT:s campus (rakt till Stata building – en kåk jag skrivit om här). I bottenplan finns också ett café/lunchrestaurang, öppet för alla, ett seminarierum med en kapacitet på 200 personer (och den utnyttjas väldigt mycket) och de administrativa delarna av institutet.

Plan 2-6 ser i princip lika dana ut. När man kommer ur hissen finns en öppen mötesyta med soffor och white-boards. Runt kring denna yta ligger mötesrum, fikarum, och andra gemensamma funktioner. Åt höger respektive vänster ligger sedan labben och arbetsplatserna (vilka finns utanför labben, ävensom forskarna gärna hade haft dessa inne i själva labben, men ledningen ville att kontoren skulle bli en plats där forskare från olika forskargrupper blandades och träffades).


Rolig detalj. Då det inte är tillåtet att ta med kaffekoppar och annat in i labbet har man integrerat en hylla precis utanför dörren för att forskaren ska kunna ställa ifrån sig den innan inträdet

Biologerna finns i ena hälften av byggnaden och ingenjörerna i den andra hälften. – de delar alltså inte lab – och förklaringen är att ingenjörerna använder mer kemikalier har andra krav på dragskåp och luftväxling, men de har endast klass 1-lab. Labben ligger ut mot fasad för att ge dessa maximalt med dagsljus, för det är här som forskarna spenderar största delen av sin tid. Det finns förrådsytor, kylar osv. Allt som behövs för att kunna forska på ett effektivt sätt. Totalt ryms 26 forskargrupper (dvs. 26 lab), 13 av varje sort och totalt kan man vara 600 personer som arbetar här.


Laboratoriepornografi – ett annat sätt att lösa kanalisation av media och el, allt ansluts direkt i taket – och vips så var det löst.

På plan 7 finns djuranläggningen. Det är brukligt att dessa finns i källarvåningen, men här går tunnelbanan precis under källaren och vibrationerna gör att mössen inte vill föröka sig. I källaren finns cykelrum, omklädningsdito, inlastning och sopstation. En sug från Envac (tror vi) suger skräpet från djuranläggningen till specialcontainrar. Luftomsättningen i byggnaden gör att den är en stor energianvändare, även om den är effektivare än motsvarande labb på MIT och andra universitet.


En kanske inte lysande bild, avseende komposition, men det är så här det ser ut när man tar sig ur hissen på laboratorievåningarna.

Är det bra då? Tja, det är ett labb som bygger på en tydlig idé om ett fokuserat och integrerat arbetssätt kring cancer – och den idén är tydlig genom hela huset. Den bygger vidare på den kultur MITs biologer alltid har haft om att dela resurser och kunskap och samarbeta nära närhelst det går, att skapa förutsättningar för informella kontakter forskare emellan. Och som laboratoriebyggnad funkar det bra. Jag kan tycka att labben skulle kunna organiseras på annat sätt, göras mer flexibla, stödfunktionerna (förråd, kylar osv) än mer effektiva och, framförallt, skulle man kunna ha öppnat verksamheten mer mot omgivningen. Och sen faller vi tillbaka på tycka, smak och kontextuella frågor när vi kommer till materialval, möbelval, färgsättning och utförande. För så där tjusigt, häpnadsväckande och elegant kan man inte säga att det är.


10 Ytterligare en rolig detalj, golvmosaiken visar MIT:s campusplan och Koch Institutes läge på detsamma.