Att rädda kulturtidskrifterna är allas angelägenhet


I den alliansbudget som riksdagens utskott arbetat med de senaste veckorna, är kulturutskottets föreslagna nedskärning av det statliga stödet till kulturtidskrifter med 75% den förändring som kommer ha störst långsiktigt negativa effekter för hela samhället.

Går förslaget igenom får det konsekvenser som berör långt fler än kultursektorn. Även vår sektor (löst definierat: byggande och planering) kommer uppleva det, dock framförallt på längre sikt. Visst kan vi producera hus utan en bredd av kulturtidskrifter, men ska vi lyckas göra något mer av husen, då behöver vi både kunna tänka kritiskt och kreativt, förstå vad som sker i samhället och ha ett brett perspektiv där vi ser vår sektor i det större sammanhanget. Att bygga hus och planera städer innebär en ständig interaktion med kapital, samhälle och människor. Det berör frågor om moral, historia, tillhörigheter, miljö och mycket mer. Vi är därför beroende av att det finns en aktiv och självständig kulturdebatt med en viss nivå i samhället. Där utgör kulturtidskrifterna ryggraden.

Sett till statsbudgetens totala storlek utgör besparingen en löjlig näve småpotatis. 15 miljoner kronor i minskat stöd till kulturtidskrifter motsvarar 0,1 % av statens kulturbudget och 0,02 % av statens totala utgiftsanslag. Annorlunda uttryckt motsvarar det två kronor per skattebetalare och år.

Inte mycket pengar, men pengar som har en stor hävstångseffekt. Det som är växelkassa för staten, utgör för hundratals kulturtidskrifter hela skillnaden mellan att existera och lägga ner.

För någon som inte arbetat med icke kommersiell tidskriftsutgivning kan det vara svårt att förstå riktigt hur obefintliga marginalerna är för en typisk kulturtidskrift. Men betänk då att detta är publikationer med ett avancerat innehåll (essäer och undersökande reportage som kan ta veckor att skriva), smala målgrupper (och därmed begränsade prenumerantintäkter) och en obefintlig annonsmarknad (ibland därför att intresse från annonsörer saknas, ibland för att bevara ett genuint oberoende). En stor del av arbetet sker helt ideellt och varken redigerare, skribenter eller fotografer får i närheten av en ordentlig ersättning för nedlagd tid. Få har råd att ha någon anställd. Ännu färre har en ordentlig lokal att vara i.

Villkoren är alltså rätt skrala redan som det är. Den stora intäktsposten i budgeten hos majoriteten kulturtidskrifter utgörs av det statliga stödet. I det läget vill kulturutskottet minska stödet med 75 %. Det är nästan så att man misstänker att det sker av ren illvilja. Men så kan det väl aldrig vara?

Kulturutskottets ordförande Per Bill försvarar beslutet med att kulturtidskrifterna ”borde kunna skynda på digitaliseringen och därmed minska en del kostnader”.

Rörande med så genomtänkta ”goda råd” samtidigt som man sparkar undan benen. Dessvärre är det en mer än lovligt naiv tanke att kulturtidskrifterna skulle kunna spara sig in i framtiden genom en ”påskyndad digitalisering”. Varför förklaras väl här.

På vårt lunchbord ligger mängder av facktidskrifter som ges ut av leverantörer och aktörer i vår bransch. Tidskrifter med namn som Glas, Stål, Trä, Betong, Lera och så vidare. Namnen är självinstruerande. I byggsektorn finns många som vill berätta att man skall använda just deras byggmaterial, med lite redaktionell inbakning. Och det är väl okej. Men om någon inbillar sig att detta är källor för några oberoende och intellektuellt kvalitativa perspektiv på arkitektur och samhällsbyggande så misstar man sig. Därför räcker inte de kommersiellt drivna tidskrifterna, det behövs idédrivna och oberoende kanaler.

Kulturtidskrifternas överlevnad är som sagt en angelägenhet för hela samhället – de skapar värde långt utanför kultursektorn. Att anlägga ett nyttoperspektiv på kulturens betydelse upplever en del inom kultursektorn som provocerande, men för min del är det en självklarhet att nyttan av en offentlig utgift måste värderas.

Så vad är värdet för samhället av att dessa tidskrifter kan överleva? Vad händer om de försvinner? Vi kan ta inobi som ett exempel. Vi hör, som sagt, trots allt inte till de närmast sörjande. Vi är verksamma inom byggsektorn och inte inom kultursektorn, vi är ett företag och inte en idéburen sammanslutning. Icke desto mindre, från oss som enskilda individer till inobi som företag: vi har både glädje och nytta av kulturtidskrifter så gott som dagligen.

Som företag har vi framförallt haft ett direkt utbyte av arkitekturtidskriften Kritik som ensam och med små medel lyft nivån på den svenska arkitekturkritiken under flera år och drivit branschjätten Arkitektur framför sig. Vi läser varje nummer av Kritik och varje gång bidrar det till att vidga perspektiven. Några gånger har vi själva bidragit med artiklar. Hade Kritik inte funnits hade de texterna inte blivit skrivna och vi själva hade aldrig fått skäl att på djupet fundera över hur vi uppfattar den byggda miljön och inom företaget diskutera bredare kring arkitekturkritik.

Vad är poängen med arkitekturkritik? Det kan studenterna på varje arkitektutbildning se med egna ögon i samband med de obligatoriska kritiktillfällena. Kritiken är arkitekternas viktigaste arbetsverktyg, det är genom kritiken vi utvecklar oss själva, vårt arbete och hela vår yrkeskårs förmåga. Genom kritiken slipar vi våra argument, tvingas tydliggöra våra antaganden och vägval, värderingar och föreställningar. Kritiken skär genom det osynliga i arkitekturen och synliggör underliggande fördomar och förlorade alternativ. Både under gestaltningsprocessen och efter den – kritiken är vår motsvarighet till naturvetenskapens försöksutvärderingar.

Ändå är arkitekturkritiken i Sverige sorgligt eftersatt. Det råder brist på kvalificerade och analytiska texter och det råder brist på oberoende skribenter som skriver annat än beskrivande hyllningar av sina kollegors arbete. Den modiga, genomtänkta och oberoende kritiken finns inte i Glas, Stål, Trä, Betong och Lera, där de projekt som är utvalda finns där för att framhålla förträffligheten hos respektive material, inte för att problematiseras.

För något år sedan organiserade vi ett samtal om bostadspolitik på vårt kontor i Victoriapassagen som resulterade i en artikel i Fronesis nummer 42-43 om Hemmet och bostaden. Samtalet genomfördes i våra lokaler men initiativet kom från Fronesis nummerredaktion. Det var kulturtidskriften som såg till att det samtalet överhuvudtaget ägde rum.

Och det är ofta precis den rollen som kulturtidskrifter har i det ekosystem som samhällsdebatten är: en möjliggörare och plattform som skapar många andra kulturhändelser. Genom sin konstruktion med temanummer, redaktioner och regelbunden utgivning bär kulturtidskrifterna på mekanismer som manar till reflekterad åsiktsyttring, något som allt mer blir en bristvara i ett medielandskap där allt mer består av korta ögonblicksrapporter och tyckarkrönikor på det som hände för fem minuter sedan.

Den feministiska kulturtidskriften Bang har sedan 1991 publicerat de bästa texterna om bostäder. Alltihop ur ett feministiskt perspektiv som inte finns någon annanstans. Vad kan en feministisk och postkolonial estetik innebära? Skarpa idéer om det finns inte främst i Arkitektur men väl i Bang.

Både Kritik, Fronesis, och Bang riskerar nu att mista större delen av sin finansiering, liksom ett stort antal andra kulturtidskrifter med olika inriktning.

Det kulturtidskriftsstöd som kulturutskottet nu sparar in kostar oss skattebetalare ungefär 2 kronor per person och år. En femtedels cheesburgare. Per år. Det är inte mycket pengar för att upprätthålla någon sorts grundläggande infrastruktur för en oberoende kultur- och idédebatt i landet.

Har vi verkligen blivit så dumsnåla att vi inte har råd med det?

Ett samhälles självbild och prioriteringar kan mätas genom var det anser att det måste göra sina besparingar och var det väljer att satsa. Kulturutskottets ordförande Per Bill vill vara ”väldigt tydlig med att det är på kulturtidskrifter som vi ser besparingspotentialen.”

Är det så illa ställt att kulturutskottets majoritet värdesätter en femtedels cheesburgare mer än att ha en ryggrad i landets kultur- och idédebatt?
Det verkar inte bättre.

Här kan man skriva under ett upprop för att rädda kulturtidskriftsstödet!

Bilder i posten från Arkitekturtidskriften Kritik som nominerats till Kollapriset.

Arkitekturgalan 2014

Stora salen i Aula Medica

Det var ett tag sedan jag var uppe i Stockholm och minglade runt på Arkitekturdagen (sedan några år omdöpt till Arkitekturglan för mer flärd, typ) men det brukar vara ett bra tillfälle att ta pulsen på hur det är ställt med arkitekturen (och arkitekterna) i landet. Och så är det ju trevligt att träffa gamla kompisar och kollegor också.

I år hade Sveriges Arkitekter förlagt Arkitekturdagen till Aula Medica vid Karolinska institutet. En på alla sätt ståndsmässig inramning (den som vill kan med fördel läsa Fredrik Rosenhalls text om byggnaden här) för den professionella och ”uppstyrda” konferens som Arkitekturdagen utvecklats till uner senare år.

Moderator för dagen var Jenny Strömstedt, som med andan i halsen efter att ha hastat från Nyhetsmorgonstudion snabbt fann sig i att stå framför 850 (nytt publikrekord) representanter från den svenska arkitektkåren. Under hela dagen levererade hon sedan vassa och pålästa följdfrågor till de många inbjudna föreläsarna och paneldebattdeltagarna. Svaren hon fick kändes även de insatta och i de olika panelerna rådde allt som oftast en gränsöverskridande samstämmighet, oavsett om det var byggherrar eller politiker som intagit scenen, kring vilka vår tids stora utmaningar är och vad som borde göras.

När jag arbetade på Sveriges Arkitekter 2009-2011 präglades allt som oftast samtalet i arkitektkåren av frustration. Självbilden var den av missförstådda väktare av holistiska visioner och mjuka värden redo att på allvar axla framtida utmaningar, men med litet gehör från övriga aktörer. 2014 är läget ett helt annat. Politiken är i djup kris och nya visioner för samhällets framtida utveckling lyser med sin frånvaro. Bostadsbristen fortsätter att öka och likaså svenskarnas ekologiska fotavtryck. Arkitektur och stadsbyggnad erbjuder lösningar till dessa problem och det verkar vara en insikt som nu landat även utanför det egna skrået. Det finns förväntningar och förhoppningar på arkitekterna. Kanske är tiden mogen för kåren att erövra en del av det förlorade inflytande som modernismens backlash inneburit? En insatt beställare är i vart fall en god start.

Något som säkerligen kommer att göra skillnad är utredningen Gestaltad Livsmiljö – en ny politik för arkitektur, form och design. Malmös stadsbyggnadsdirektör Christer Larsson leder arbetet och presenterade utredningen som bland annat skall:

 föreslå hur en ny politik för arkitektur, form och design kan utformas utifrån en bedömning av områdets framtida utmaningar och hur arkitektur, form och design kan få ett ökat genomslag inom berörda samhällsområden,

 analysera de nationella målen för arkitektur-, form- och designpolitiken och vid behov föreslå nya mål.

Det hela skall presenteras i oktober 2015. Motsvarande dokument i de nordiska grannländerna har visat sig vara effektiva verktyg för politisk uppslutning kring frågorna och har av många lyfts som helt avgörande för att höja digniteten på arkitektur, design och form som värdeskapande discipliner med central roll i samhällets omställningsarbete.

Samtidigt är inte detta något som kommer utan motprestation. I en paneldebatt på temat makt (med den något gnälliga rubriken Varför blir det inte alltid så bra som vi vill) manades snarast till självransakan. Sara Westin, forskare vid Institutet för bostads- och urbanforskning vid Uppsala Universitet har i sin avhandling Planerat, alltför planerat använt sig av psykonanalys för att gå på djupet med arkitekters komplexa förhållande till modernismen (no pun intended). Även om språket och idealen ändrats på ytan finns många av modernismens värderingar och arbetsmetoder kvar inom kåren. Samtidigt menar Westin att hon, fyra år efter att ha publicerat Planerat, alltför planerat, i konsumismens tidevarv ser ett behov av mer planering. När Jane Jacobs skrev sina texter var de reaktioner på den likriktning dåtidens planeringen skapade. Idag är det snarast bristen på planering som resulterar i densamma.

Mycel

Carl Mossfelt, tidigare VD på Tällberg foundation, använde en mycket träffande liknelse från naturens värld för att illustrera sin syn på arkitekternas problem. Enligt Mossfelt är samhället lite som svamp i en skog. Arkitekter är besatta av svampar – deras form, färg i vart fall. Problemet är bara att vilken svamp som dyker upp är framförallt avhängigt mycelet – det vill säga det underliggande rotsystemet. Mossfelt menar att nyliberalismen har lett till en decentralisering av makten i samhället och att arkitekter (och politiker) inte lärt sig att hantera denna förändring. ”Ni stirrar er blinda på svampens form, men ni måste förstå att det är ett nytt sorts mycel!” förkunnade han med allvar i rösten. Det blir inte som arkitekterna och politikerna vill. Det blir som mycelet vill, och det är ekonomerna och juristerna som behärskar mycelet. När får vi se det första arkitektontoret gå samman med en advokatbyrå och en investmentbank (helst i stiftelseform med politiker ii styrelsen)? Helt klart en viktig tankeställare, även om allt fler arkitektkontor börjar släppa taget om ”svampen”.

AVA-Tower, Manuel Gautrand

Arkitekturgalan bjöd även på en rad föreläsningar från internationella gäster. Manuelle Gautrand talade om att bygga högt i Paris (något som blivit stört omöjligt) och i Göteborg (verkar vara lättare, även om just hennes förslag inte vann tävlingen om Karlvagnsplatsen).

Ann McAfee, gillar också torn, men är mer känd för att  i rollen som (idag pensionerad) stadsbyggnadsdirektör i Vancouver ha varit en av de drivande krafterna i arbetet med att ta staden till toppen av Most Liveable Cities (etta 2006). För att sammanfatta består framgångsreceptet av en kombianation av politiskt ledarskap (set directions and stick to them – for the long run), inkluderande medborgardialog, stöd till medborgarinitiativ, förhandlingar mellan olika intressen med fokus på lösning och en vilja att uppfinna och utveckla egna lösningar som svar på de egna utmaningarna (exempelvis de typiska Vancouverskraporna som med sin plint av låga bostadshus skapar gaturum samtidigt som de erbjuder utsikter och hög exploatering). Samtiigt har framgången också inneburit helt andra utmaningar. Downtown Vanccouver är inte bara most liveable utan också en av de dyrate platserna att bo på i hela Kanada. Samma problematik som återkommer i städer med most liveable stadskärnor över hela världen. lösningen ligger, för att spinna vidare på Mossfelts analogi, nog snarare i mycelet än i svampens form.

En som kunde kombinera både form och samhällsengagemang var Ralph Erskine (1914-2005).som i år skulle i fyllt 100 år. The Ruth and Ralph Erskine Award delas ut var tredje år till en eller flera arkitekter som verkar i Erskines anda. I år gick priset till John Lin och Joshua Bolchover som genom non-profit verksamheten Rural-Urban Framework (RUF) i samverkan med University of Hong-Kong under 8 år arbetat med projekt på den Kinesiska landsbygden. Deras inställning och framtoning genomsyras av ödmjukhet inför traditionella byggnadstraditioner och det lokala kontextet, men resultatet angriper globala frågor med ett samtida formspråk.

Mulan primary school, RUF

Dagen avslutades med en Pecha Kucha där ett antal unga arkitekter fick presentera sina respektive verksamheter. Jag inspireras av Andreas Martin-Lööf som med stort självförtroende ingår samarbeten där hans kompetens genererar arkitektur med stora värden för både beställare och brukare. Även om Junior Living inte är det optimala svaret på ungas bostadsbrist (det lämnar en hel del att önska i form av blandning av lägenhetsstorlekar eller möjlighet till levande bottenvåningar) så är det en idé som realiserats och faktiskt visat sig fungera på bostadsmarknaden. Visst bör vi som arkitekter engagera oss i att påverka politiken och övriga aktörer i byggbranschen, men efter Arkitekturgalan 2014 känns det som att manegen äntligen ligger krattad och det nu är hög tid att släppa sargen och hitta rätt samarbetspartners och projekt där en progressiv arkitektur kan åstadkommas. För det är endast genom de realiserade projekten som vi på allvar visar att arkitekter har något att tillföra samhället.