Sveriges första byggemenskapsledare

Inom några år ska 20 % av bostäderna i Göteborgs stad enligt stadsarkitekten Björn Siesjö tillkomma som byggemenskaper*. På inobi är vi övertygade om att stadsarkitektens spåkula visar rätt och att det dessutom är en nödvändig riktning att gå i för att utveckla både innehåll och volym i svenskt bostadsbyggande. Fler aktörer i byggandet, mer makt till bostadskonsumenterna och ett ökat engagemang från denna grupp i projektens tidiga skeden – så blir framtidens bostäder bättre, så kan byggkostnaderna sänkas, så kan fler bostäder byggas och så kan bostäderna tillgodose fler behov och önskemål.

Byggemenskaper har kommit i ropet på senare år och inobi har både varit delaktiga i och följt den utvecklingen med stort intresse. Vi har märkt av ett ständigt växande intresse både från enskilda och från grupper av privatpersoner att engagera sig i byggemenskaper.

Nu tar vi nästa steg och har inrättat en tjänst som helt och hållet är inriktad på att utveckla och leda byggemenskaper – Sveriges första byggemenskapsledare.

Till denna tjänst har inobi rekryterat Pernilla Ottosson, som närmast kommer från NCC Teknik och hållbar utveckling där hon sedan 2011 arbetat som projektledare inom hållbart byggande med särskilt fokus på miljöcertifieringssystemet BREEAM. Pernilla Ottosson är utbildad civilingenjör vid Chalmers (2004), 37 år gammal och bosatt i Göteborg med man och barn.

Satsningen på att rekrytera en byggemenskapsledare innebär ett både stort och viktigt steg för oss. Sedan vi drog igång inobi 2011 har vi hela tiden följt vår övertygelse om behovet av att utveckla de gränsöverskridande rollerna inom bygg- och planeringssektorerna. Vi har därför hela tiden kombinerat traditionella arkitekttjänster med projektledning, forskning, kvalificerade analyser, utredningar och projektutveckling i egen regi. Vi arbetar med projekt i alla skeden och genomgående i allt vi gör är en stark betoning av kommunikationsprocessernas betydelse. Detta gör det naturligt för oss att ytterligare fördjupa vårt engagemang i byggemenskaper – som är just ett kommunikativt och socialt byggande.

Uppgiften för en byggemenskapsledare är att medverka till att identifiera och utveckla nya projekt som kan genomföras som byggemenskaper. En stor del av tjänsten kommer också att handla om att lotsa och stödja befintliga grupper genom de olika stadier som deras projekt rör sig genom, att vara spindeln i nätet.

Vi vill göra det lätt för byggemenskaper att ta kontakt med oss och fråga: ”kan ni hjälpa oss med detta”, eller ”hur ska vi göra med det här?” Oavsett om det handlar om att ha någon som följer med på hela resan eller en mer avgränsad frågeställning ska man kunna vända sig till oss och få hjälp.

Inobis satsning på en byggemenskapsledare är en konsekvens av att vi i nuläget har ett flertal projekt som är eller skall bli byggemenskaper. Tjänsten är också ett direkt svar på de signaler som kommit från Göteborgs stad om att staden tror på en utveckling av denna projektform.

Det har varit avgörande för oss som kommersiell aktör att politiker och ledande tjänstemän så tydligt satt ner foten med att Göteborg skall satsa på byggemenskaper. Det etablerar en marknad som vi vill arbeta mot.

Nu ser vi i ser fram emot att få konkurrens av många fler som också ser att byggemenskaper är en projektform för framtiden, då kan vi arbeta tillsammans med att stärka och etablera konceptet. När vi är många som konkurrerar med varandra om att få jobba med byggemenskaper, då innebär det att konsumenternas position har stärkts ytterligare – det skulle innebära en välbehövlig revolution för bostadssektorn.

Hågaby i Uppsala, en av Sveriges genomförda byggemenskaper.


* = Den vedertagna definitionen av byggemenskaper, såsom det definieras av föreningen för byggemenskaper är ”en grupp människor som utifrån sina egna ambitioner tillsammans planerar, låter bygga och använder en byggnad.”

Världshistoriens första interstrukturkartläggning


En stor del av vårt arbete på inobi handlar om att analysera och beskriva hur möten och social interaktion mellan människor kan möjliggöras och stimuleras. Se bland annat här, här, här, här, här, här, här, här, här och här.

Detta grundläggande mötesplatsperspektiv har vi med oss i allt från stads- och campusplanering till utformningen av det enskilda huset. Vi menar att detta är ett av de viktigaste bidrag som vi som bygger och planerar kan lämna till samhället: att så långt som det är möjligt rigga den fysiska miljön för fler och bättre möten mellan människor och mellan grupper. Det är en förutsättning för både demokrati och tillit och för kreativitet och innovationer.

I grund och botten är stadens rum först och främst ett kommunikationsgränssnitt, ett medium där människor antingen stimuleras eller förhindras att interagera och kommunicera med varandra.
Ett av de teoretiska verktyg som vi använder och upplever oss ha en stor nytta av i detta arbete är begreppet interstrukturer. Detta är ett begrepp som hjälper oss att göra framförallt två saker:

1) Dels att fånga in i nivån över den enskilda mötesplatsen och mäta och beskriva hur ett system av mötesplatser fungerar, vilka dess karaktärsdrag och egenskaper är, dess specifika kvalitéer och brister.

2) Dels att urskilja och inkludera en större bredd av olika sorters platser där människor de-facto möts och interagerar, inte fastna vid enbart de planerade och officiella mötesplatserna.

Under 2014-2015 har vi tagit detta verktyg vidare och på uppdrag av Chalmersfastigheter gjort en Interstrukturkartläggning av Chalmers Campus Johanneberg. Världens första i sitt slag.

I interstrukturkartläggningen undersöker vi just hur campus fungerar som interstruktur. Det vill säga, längre uttryckt, egentligen en mängd separata frågeställningar:

  • Vilka planerade och oplanerade mötesplatser finns på campus?
  • Hur förmår campus få olika grupper att mötas? Hur används mötesplatserna?
  • Hur ser fördelningen ut med koncentrationer och underskott av mötesplatser?
  • Vilka olika typer av mötesplatser finns representerade, är blandningen mellan typerna bra?
  • Vilka former av interaktion möjliggörs, i vilken utsträckning?
  • Är tätheten och närheten mellan mötesplatser tillräcklig?
  • Är synligheten, tillgängligheten och öppenheten tillräcklig?
  • Var finns det barriärer och murar? Vad består dessa av?
  • Är mötesplatserna tillräckligt tillåtande (”karnevaliska”)?
  • Vilka grupper är dåligt kopplade till andra grupper?
  • Vilka platser fungerar som magneter för många olika grupper? Varför?

Varför är frågor som dessa viktiga? Ja, ser man på campus och universitetet som ett verktyg som kan utvecklas och finkalibreras för att maximera kommunikation, värdeskapande möten och gränsöverskridande interaktion, då är det nödvändigt att veta hur förhållandena på marken ser ut och att utarbeta genomtänkta handlingsstrategier utifrån det. Chalmersfastigheter driver ett sådant medvetet och strategiskt arbete som förvaltare och utvecklare av campus, det handlar inte om fastigheter – det handlar om möten.

Idag levererar vi slutrapporten från Interstrukturkartläggningen av Campus Johanneberg till Chalmersfastigheter. Kartläggningen omfattar 116 mötesplatser och har genomförts i två steg: fältinventering med en mötesplatsanalys på varje plats och därefter kartproduktion och analys av den insamlade informationen.



Kartläggningen var på flera sätt ett pionjärprojekt. Det var första gången vi genomförde en såhär omfattande interstrukturkartläggning och vi har saknat andra miljöer att jämföra med. Men resultatet överträffade våra förväntningar. vi har fått en tydligare bild av de osynliga strukturerna på campus; var och hur interaktionen sker, var det finns stora hål som måste åtgärdas, mer eller mindre enkelt avhjälpta murar och rester från gamla synsätt på campusplanering som fortfarande i hög grad påverkar och begränsar interaktionsförutsättningarna.

För även om husen är det som syns är det den mer svårmätbara interaktionen mellan människor som äger rum i husens skuggor och salar som är huvudsaken för ett universitet – och den interaktionen måste man titta på med en särskilt kalibrerad blick för att se.



Sammanfattningsvis har detta för oss varit ett mycket givande projekt som har resulterat i ett unikt planeringsunderlag för att utveckla de enskilda mötesplatserna på campus och stärka hela Campus Johanneberg som interstruktur.

Nu ser vi fram emot att ta detta vidare och med stöd av vidareutvecklade kartläggningsverktyg göra fler interstrukturkartläggningar – på andra campus, i stadsdelar och på enskilda gator. Utmana oss!

Samlade intryck från mötesplatsresor på kontinenten. Del 1: Berlin

Trogna läsare av bloggen torde vid det här laget vara någorlunda väl insatta i vårt arbete med Att bygga mötesplatser, men för nytillkomna handlar det i korthet om ett uppdrag från Chalmersfastigheter där inobi (1) skapat ett grundläggande teoretiskt ramverk med fokus på varför möten är värdeskapande samt hur och var dessa möten sker och (2) utvecklat metoder och verktyg för att systematiskt och medvetet arbeta med strategisk mötesplatsutveckling. Under 2013-2014 har arbetet bland annat resulterat i  boken (med den såväl sakliga som intresseväckande titeln) Att bygga mötesplatser samt framtagandet av metoder för mötesplatsanalys kopplade till GIS-verktyg (Geografiska InformationsSystem) och några intensiva studieresor i mötesplatsbyggandets tecken.

Under hösten 2014 var det så hög tid att förankra arbetet med mötesplatser på bred front i Chalmersfastigheters organisation och efter utbildningar i teori på hemmaplan bar det iväg på inte mindre än tre resor där i princip samtliga medarbetare fick sig en ordentlig duvning i praktisk mötesplatsanalys. Själv hade jag det stora privilegiet och nöjet att agera reseledare och handledare under dessa exkursioner till mötandets metropoler. I ett antal blogginlägg kommer jag här dela väl valda tankar och intryck från resorna. Fokus ligger till stor del på miljöer för samarbete och innovation, vilka vi valt att kalla för synergiplatser, men även mindre produktionsorienterade platser – socialisationsplatser och relationsplatser – besöktes, vilka är minst lika viktiga för livkraftiga ”sociala ekosystem” (eller interstrukturer, som vi kallar dem). Mer utförliga beskrivningar av de olika besöken finns redovisade på Chalmersfastigheters mötesplats-studierese-blogg.

Vårt första resmål var alltså Berlin. Staden är verkligen allt på en gång, men har samtidigt en helt unik karaktär jämfört med andra Europeiska städer av samma dignitet. Till stor del beror detta nog på de många trauman i form av världskrig och kallt krig som tvingat staden och dess invånare att gång på gång fått förhandla fram en ny riktning för stadens återuppbyggnad ur ruinerna av det som en gång varit.

För ur askan har det som idag är Berlins unika identitet uppstått. Här tänker jag då främst på den breda blandning av etniska grupper, subkulturer och livsstilar som lever sida vid sida som alla sätter sin prägel på staden och dess stadsdelar (Tyskland är näst efter USA det mest populära landet att immigrera till). Billiga hyror i kombination med en relativt väl fungerande infrastruktur är helt klart en bidragande faktor till blandningen. Somliga menar att Berlin är en av få kvarvarande fristäder  i Europa för konstnärer, dagdrivare och livsnjutare…

Samtidigt är Berlin en huvudstad med högt rankade universitet, huvudkontor för multinationella företag och vårt inledande besök var på en institution som på alla sätt förkroppsligar mötet mellan utbildning och näringsliv. Hasso Plattner Institutet är en privat finansierad utbildningsinstitution belägen strax norr om centrala Potsdam, en förstad ca 45 min med pendeltåg sydväst om Berlin, med inriktning mot IT-systemutveckling.



HPI – ett påkostat externcampus

Det riktigt intressanta med HPI är deras disciplinöverskridande utbildning d.school som parar samman programmerare med studenter från i princip vilken annan utbildningsbakgrund som helst (så länge de klarar inträdesproven) för att i intensiv case-form ett antal dagar i veckan ta sig an samtidens utmaningar. Hela idén är att stimulera fram samarbeten där studenternas olika bakgrunder och problemlösningsmetoder hittar nya former för samverkan – och förhoppningsvis helt nya lösningar – som de sedan kan ta med sig ut i yrkeslivet. För att uppnå detta finns en rad pedagogiska metoder vilka alla understöds av den fysiska  miljöns utformning. Möblerna är mobila och nätta, de flesta är i ståhöjd. Stillasittande är ingenting som premieras d.school, men det finns även ”lugna” oaser i form av lounge-loft och soffgrupper. Lokalerna är ljusa och luftiga med god överblick. Hittills har skolan varit mycket framgångsrik i att attrahera såväl studenter som samarbetspartners och de framtida arbetsgivarna verkar också väldigt intresserade.


Visning av d.schools patenterade möblering som stimulerar dynamiska samtal och samarbete

På hemvägen gjorde vi en avstickare till en av de senaste tillskotten av ”hippa” mötesplatser i Berlin. Stadsdelarna runt Kurfurstendamm har länge betraktats som lite mossiga och trötta, men med kontors-galleria-biograf-konstgalleri-restaurang-café-spa-hotellet Bikini hoppas man nu på att tillföra en ordentlig injektion av ung urban livsenergi i området helt enligt devisen more is more.


Publikt promenadstråk på taket med egen utsikt mot apberget på Berlin Zoo


Pop-up boxar där oetablerade designers kan testa att sälja sina alster.

Själva byggnaden är en ombyggnad av ett komplex från 50-talet och arkitekturen är utförd med precis rätt mix av rå, något bedagad betong och exklusiv detaljering. Den DIY-estetik (Do It Yourself) som blivit utmärkande för mindre kapitalstarka Berlinentreprenörer fångas här upp på ett klanderfritt sätt. Personligen tycker jag att det blir aningen för tillrättalagt (i ärlighetens namn så känns det som en slags fastighetsutvecklandets version av kulturell appropriering av ett smutsigare Berlin), men här finns å andra sidan allt som den kreativa klassens företrädare kan önska sig i form av pulled pork-burgare, soyalatte, och designmöbler. Helt klart är i vart fall att satsningen gått hem för det är fullt med folk. Att skjuta brett verkar onekligen fungera.

Stadsiblioteket vid Potsdamerplatz  har ikonstatus inom arkitekturvärlden, men hur funkar den egentligen som mötesplats? Sådär visar det sig, eftersom absolut tystnad råder i lokalerna. Arkitekten Hans Sharoun ritade huset som en hyllning till kunskapen – en vetenskapens kyrka – och upplevelsen är helt klart sakral. Tvärtemot rådande paradigm inom biblioteksvärlden att öppna upp och höja ljudvolymen satsar man istället här stenhårt på att vara en av få platser i staden där tystnaden regerar. Barn och hundar är portförbjudna och inträdet kostar. Helt klart en exkluderande mötesplats, men också attraktiv för sin målgrupp.


Schhh! Absolut tystnad, men bra spanläge, på stadsbiblioteket

Ett stenkast bort ligger Sony center – en märkesbyggnad uppförd i början av 2000-talet för teknikjättens Sonys räkning tänkt att fungera som europeiskt huvudkontor men nu sålt i finanskrisens spår. Den höghusomgärdade platsen är halvt överbyggd av en struktur som närmast liknar ett slags slitsat cirkustält, vilket placerar torget någonstans i gränslandet mellan inne och ute. Eftersom platsen också är en kollektivtrafiknod är genomflödet av människor stort. Samtidigt finns här ett lugn. Vi hade svårt att enas om vad vi egentligen tycker om Sony center. Stökigt och för kommersiellt, men också öppet, folkligt och integrerat i staden. Kanske är det kontrasterna som skapar dynamik på våra mötesplatser?


Uppvisningsplats för ny teknik, men samtidigt överraskande folkligt.

Berlin är känt som den delade staden. Detta har också skapat en stad med många olika centrum och egna stadsdelar. Så sent som på 1920-talet var egentligen Berlin en mängd egna städer som samlades inom ramarna för staden Berlin. Här finns också en förklaring till att de i de olika stadsdelarna finns en stark tradition av att nyttja det lokala centrumet. I praktiken är det snarare så att det som vid en första anblick kan uppfattas som ett centrum (Alexanderplatz, Potsdamerplatz, Kurfurstendam) egentligen är mer av en slags representativa centrum (läs turistplatser), men att de egentliga samlingsfunktionerna för Berlinborna finns i stadsdelarna.

Sista dagen begav vi oss till området runt Moritzplats. Här blandas verksamheter och bostäder i en småskalig stadsstruktur och vi förstod efter hand att området just nu genomgår en förvandling där bilmekanikernas verkstäder får nya grannar i form av apputvecklare och möbeldesigners.

På en gammal ödetomt precis vid tunnelbanans uppgång ligger Prinzessinnengarten. Här har två stadsodlande entusiaster på några år byggt upp en uppskattad mötesplats för människor med intresse för en hållbar urban livsstil i allmänhet och närproducerad mat i synnerhet. Vid vårt besök öste regnet ned och odlingssäsongen var slut, men vi kunde ändå ana vilken oas som trädgården kan vara på varma dagar och nätter sommartid. Utgående från odling har med tiden flera andra funktioner (materialdepå, scen, café, undervisning…) adderats till trädgården som är öppen för alla och ett starkt nätverk av volontärer understödda av ett tiotal ”anställda” sköter om driften. Prinzessinnengarten triggar igång många diskussioner om livet i staden och vår tids stora utmaningar och vi konstaterade att kvartersträdgårdar kan fungera som verkligt gränsöverskridande mötesplatser i staden.


Allt på Prinzessinnengarten är byggt på plats – oftast av återvunna material.


Merparten av arbetet sköts av volontärer som tycker om att samlas kring odling och återbruk. Beslut fattas på veckomöten dit vem som helst är välkommen. 

Vårt avslutande besök var co-workinghuset Betahaus Berlin. På granntomten till Prinzessinnengarten har kontorscaféet för egenföretagare successivt tagit över våningsplan efter våningsplan i ett gammalt kontorshus. Brukarskaran består (återigen) av en mix av digitala entreprenörer och designers som mot en billig penning (jämfört med att hyra eget kontor) delar på kostnader och infrastruktur i ett kontorshotell. Genom att också arrangera temaföreläsningar, mingel och andra events adderas en till dimension till mötesplatsen som det egna kontoret inte förmår erbjuda – en social gemenskap för personer med delade intressen. Betahaus har expanderat till andra städer och som en rafflande avslutning lämnar jag därför er läsare med en cliffhanger där en mer utförlig rapport från verksamhetens Barcelonafilial kommer att avhandlas.


Bussverkstad från DDR-tiden har fått nytt liv som konstnärsfabrik. 

Prolog:
Berlin är fantastiskt. Staden är, som jag nämnde inledningsvis, allt på en gång men med en väldigt egen identitet och ett rykte om sig som en världsledande kultur- och nöjesstad med låga trösklar. Detta har givetvis Berlins marknadsföringsavdelning insett värdet av  och det pågår en intensiv kamp och balansgång mellan att attrahera såväl kapital som kreatörer samtidigt.

Jag tänker på Schumpeters idéer om creative destruction och hur detta format Berlin och hela tiden gör det. I den karnevaliskt röriga osäkerheten finns en förförisk spänning som rätt förvaltad kan formas till en stark kraft för samverkan och skapande. Innovationerna blir förr eller senare oundvikligen uppfångade av etablissemanget (och det kan vara helt ok, kanske är det rent av nödvändigt?). Utmaningen är att inte kväva kraften. Hittills har Berlin klarat av att förändra sin interstruktur så att den kraften har kunnat hållas vid livgenom genom en ständig migration från stadsdel till stadsdel. Förhoppningsvis kan det fortsätta så.