inobi söker byggnadsingenjör

Publicerat den 25 maj 2015

Just nu söker vi en byggnadsingenjör som medverkar i projektering och utformning av byggnader. Någon som är van att självständigt och noggrant producera handlingar, och som har goda kunskaper i ArchiCAD.

VEM SÖKER VI?
Vi söker dig som har god erfarenhet av arbete på arkitektkontor eller motsvarande. Vi tror att det har arbetat 3-7 år ungefär.

Du har en vilja att utveckla dig själv vidare inom projektering, men du kommer även vara delaktig i att utveckla vår totala projekteringskompetens. Du är noggrann och van att ta eget ansvar. Erfarenhet av byggnadsbeskrivningar är meriterande.

På inobi jobbar vi i huvudsak med ArchiCAD som projekteringsverktyg, och vi ser därför att du har goda kunskaper i denna programvara, samt erfarenhet av BIM. Även kunskaper inom AutoCAD och andra Autodesk-programvaror är meriterande.

Vi har en vilja att bli bäst på hållbarhet. Erfarenhet av och ambitioner att implementera och säkerställa hållbarbetsaspekter vid projektering är meriterande.

VAD INNEBÄR DET ATT ARBETA PÅ INOBI?

– Inobi är ett modernt kunskapsföretag där alla medarbetare är delaktiga i hela företagets utveckling. Dina arbetsuppgifter kommer därför även inbegripa andra områden. Projektplanering och fördelning av arbetsuppgifter gör vi gemensamt på kontoret.

– Vi strävar efter en ständig kompetens- och kunskapsutveckling. Alla anställda på inobi styr därför över 10% av sin anställning för att utveckla sina intressen, fördjupa sina kunskaper och genomföra egna projektidéer. Detta kallar vi vår inobitid.

– Vi är måna om att det går att kombinera yrkeslivet med ett bra liv i övrigt, med fritid, engagemang och familj. Vi prioriterar därför vår projektplanering och värdesätter ett gott arbetsklimat med normala arbetstider.

TILLTRÄDE
Vi ser gärna att du kan börja direkt efter sommarledigheten, kring den 1 september.

ANSÖKAN
Är du intresserad av tjänsten? Skicka ett personligt brev och cv till Andreas Eklöf senast den 10 juni.

Avgiftsfri kollektivtrafik – bra för hela staden


Idag skriver tidigare näringsministern (mm) Leif Pagrotsky en artikel på DN Debatt som redan blivit rejält delad och omdiskuterad på sociala medier. Pagrotskys budskap är att det skulle löna sig för Stockholm att införa en avgiftsfri kollektivtrafik. Kollektivtrafiken är nämligen ”lika självklart nödvändig för en storstad som hiss är i höghus” konstaterar Pagrotsky med en slående liknelse. På samma vis som hissen är en infrastruktur som är nödvändig för att kunna använda huset ordentligt – något som därför inte bör avgiftsbeläggas – är kollektivtrafiken nödvändig för att kunna använda staden ordentligt. Nyttjas inte kollektivtrafiken till sin fulla kapacitet så begränsas samtidigt användningen av staden.

För att kunna ta sig till arbetsplatser, skolor och affärer behöver vi som bor i städer dagligen begagna oss av kollektivtrafik. Det är inte praktiskt möjligt att ta sig till fots eller cykel överallt inom ett storstadsområde, och att resa med bil är inte heller ekonomiskt tillgängligt för alla – för att inte tala om att det skulle ställa till oerhörda praktiska besvär och orsaka oönskade miljökonsekvenser.
Att genom avgifter begränsa användningen eller tillgången till den samhällsnyttiga infrastruktur som kollektivtrafiken utgör hämmar hela stadens utveckling menar Leif Pagrotsky, samtidigt som det innebär onödiga administrativa och praktiska besvär som varje år kostar Stockholms Lokaltrafik omkring en miljard kronor (motsvarande 15% av de samlade intäkterna) – pengar som kunde komma till bättre nytta för att istället köra fler bussar och tåg.

Pagrotsky kan själv få presentera sina tre förslag för hur finansieringen kunde ske istället för att tas ut via avgifter. Jag tänkte här fokusera på vilken poäng en avgiftsfri kollektivtrafik skulle kunna ha ur ett interaktions- och mötesperspektiv, de frågor som vi jobbar med här på inobi och därför kan uttala oss om med någon extra grad av insikt.

Det finns idag en växande medvetenhet om att ekonomisk och social utveckling i en modern ekonomi är beroende av att människor har möjligheter att på ett meningsfullt sätt mötas och interagera med varandra. Detta gäller inte enbart vissa utvalda grupper (som de så kallade ”kreativa näringarna”) utan det gäller alla människor inom alla delar av samhället. Detta är av ett enkelt skäl: möten mellan människor skapar sociala värden. Varje interaktion som sker mellan människor bidrar till att skapa och förnya socialt kapital. Socialt kapital är, som forskare som Ray Oldenburg, Elinor Ostrom, Robert Putnam, Michael Woolcock, Richard Wilkinson och Kate Pickett (för att bara nämna ett litet fåtal) har demonstrerat, i sin tur en förutsättning för alla former av ekonomisk utveckling.

Ett omfattande och spritt socialt kapital (i Putnams definition innebärande kopplingar mellan individer, sociala nätverk och de normer för ömsesidighet och pålitlighet som uppstår ur dem) är nödvändigt för en gemensam problemlösningsförmåga, för samarbeten i stort och smått, för smidiga transaktioner som inte hämmas av misstroende, för kreativa innovationsprocesser och så vidare.

Möten och interaktion som skapar socialt kapital är inte begränsat till formella sammanhang eller till djuplodande samtal – en grundläggande och helt nödvändig form av socialt kapital skapas och underhålles redan när vi vistas i samma rum och helt enkelt ser varandra, den allra enklaste formen av möte. Inom vårt interaktionsarbete på inobi talar vi om detta som en social värdetrappa, från socialisation (tolerans, respekt för andra, normbildning, formerande av jaget) till relation (förståelse, insikt i andras villkor, konflikthantering, tillhörighet och kontakt) till synergier (gemenskap, samarbete, utbyte, delade visioner och mål). Formerandet av värden på respektive nivå utgör en förutsättning för socialt kapital på ”högre nivåer”.

En typ av möten som har potentialen att vara särskilt socialt värdeskapande är gränsöverskridande möten, när interaktionen sker mellan personer som tillhör olika grupper. Dessa möten är särskilt värdeskapande därför att de inte bara utvecklar det sociala kapitalet mellan individer utan också mellan grupper. Fler sådana möten får enkelt uttryckt samhället att fungera mer som ett samhälle.

Tillgången till mötesplatser och interaktionsmöjligheter inom ett givet område, exempelvis en stadsdel, en stad eller en region, kan sammanfattas i begreppet interstruktur. Interstrukturen är inte någon konstant, tvärtom kan den fås att expandera alternativt begränsas genom stadsbyggnadsåtgärder, genom institutionella begränsningar (exempelvis avgifter och tillträdesförbud), genom åtgärder som påverkar rörlighet, tillgänglighet, öppettider, information, tillgång till allmänningar, med mera.

Jag vill påstå att en stad med en väl utbyggd tillgång till interstrukturer allt annat konstant har betydligt bättre förutsättningar att utvecklas ekonomiskt och socialt än en stad med begränsade interstrukturer. Försörjningen av interstrukturer är därför en central fråga för den som är intresserad av stadens långsiktiga ekonomiska utveckling och sociala hållbarhet.


Sett ur detta perspektiv är tre aspekter särskilt relevanta att beakta då vi betraktar utformningen av rörelse- och transportmöjligheterna i en stad:

1) Vilken rörlighet har stadens invånare i praktiken:
Hur lätt är det för stadens invånare att ta sig till och delta på olika mötesplatser? Rörlighet och tillgänglighet är avgörande faktorer för mötesplatsers förmåga att attrahera användare. Ska det sedan ske gränsöverskridande möten måste detta rörelsemöjligheterna gälla lika för alla grupper. Vi vet utifrån undersökningar att avgifter minskar resandet och att de som drabbas hårdast av avgifterna i kollektivtrafiken är låginkomsttagare, ungdomar, pensionärer, kvinnor och förortsbor, som är de grupper som både är mest beroende av att resa kollektivt och som samtidigt har lägst inkomster. För en inkomsttagare i den nedersta percentilen i Stockholms län är nettoinkomsten per månad cirka 7600 kronor. För denna grupp motsvarar ett månadskort på SL mellan 6-12 % av månadsinkomsten. För en fattigpensionär (idag räknas 250 000 personer i Sverige som fattigpensionärer) som inte reser tillräckligt ofta för att investera i ett månadskort blir istället enkelbiljetten ett svårt övervägande och hinder för ett besök på ett museum eller hos ett barnbarn. Jag har med egna ögon sett en mig närstående fattigpensionär välja att stanna hemma i sin förort istället för att ta sig till andra delar av staden då hon inte upplevde sig ha råd med SL-biljetten. Begränsningen av dessa gruppers rörelsemöjligheter slår mot hela stadens utvecklingsmöjligheter då det är en begränsning av dessa gruppers möjligheter att delta i sammanhang där det sociala kapitalet utvecklas.

2) Hur väl fungerar transportsystemet i sig som interstruktur.
Möten i staden handlar inte bara om att ta sig till olika mötesplatser – lika viktigt är vad som händer på vägen mellan mötesplatserna. I en bra stad finns det potentiella platser som möjliggör interaktion mellan människor och grupper överallt, inte bara där någon pekat och sagt ”här ska man mötas”. Vi har våra käpphästar och jag har skrivit om detta förr: när vi reser i våra bilar möts vi lika lite som när vi sitter hemma med gardinerna nerdragna, vi befinner oss i varsitt rum. När vi reser kollektivt är även själva resan full av interaktion och möten med medresenärerna inom ramen för ett offentligt rum, ett dagligt underhåll av det sociala kapitalet. Kollektivtrafiken är en scen där kultur utövas, åsikter demonstreras, livsstilar möts, normer förskjuts och överförs. Ju fler som reser kollektivt desto fler sådana möten kan ske och desto rikare blir utbudet av människor, grupper och uttryck i kollektivtrafiken.

3) Hur påverkar transportsystemet andra interstrukturer i staden?
Infrastrukturer för transporter kan vara omfattande fysiska apparater som tar stor plats i en stad. Men olika transportsystem tar olika stor plats och ger upphov till varierande grader av hinder och barriäreffekter. Medan gång, cykel och tunnelbana i princip inte skapar några barriäreffekter alls, och buss och spårvagn resulterar i vissa, men begränsade, barriäreffekter, så är det helt annorlunda med massbilismen. De motorleder, stora gator och motorvägar som krävs för att biltrafiken ska flyta på har en mycket stor fysisk skugga som tvingar alla andra transportslag till stora omvägar. Platser i vägbullrets, avgasernas, köernas och hastighetens närhet blir oattraktiva och minskar rörligheten för grupper som barn och äldre. Massbilismens stad är i jämförelse med kollektivtrafikens stad en utdragen och gles struktur där handeln har flyttat till externa anläggningar utanför kärnan och arbetsplatserna förläggs till särskilda förstäder på andra sidan staden. Massbilismens stad är en stad där transportsystemet som sådant kontinuerligt förstör interstrukturer runt omkring sig.

Utifrån de tre ovanstående perspektiven är en avgiftsfri och ordentligt utbyggd och underhållen kollektivtrafik utvecklingsrationellt för en modern storstad. Det utökar interstrukturernas räckvidd, ökar rörligheten och förstärker tillgängligheten för alla grupper. Det får fler att välja ett transportslag som i sig fungerar som en mötesplats och ökar samtidigt transportslagets förmåga att vara en mötesplats genom fler brukare från fler grupper. Samtidigt sänker det trycket på att uppföra fler vägar och trafikleder som i sig fungerar som rumsliga barriärer som minskar interaktionsmöjligheterna och ökar glesheten och avstånden i staden.

Avgiftsfri kollektivtrafik ökar rörligheten och mötesmöjligheterna och genererar totalt sett mer socialt kapital i samhället än avgiftsbelagd kollektivtrafik. Det långsiktiga ekonomiska värdet av det sociala kapitalet överlåter jag till hugade ekonomer att räkna på. Det är vanskligt men inte omöjligt att sätta ekonomiska siffror på social utveckling. Jag hyser för min del en misstanke om att det inte tar särskilt lång tid för en sådan satsning att löna sig rejält, både socialt och ekonomiskt.

Alla arkitektutbildningar förtjänar Kritik

Inobi har beslutat att sponsra en årsprenumeration av arkitekturtidskriften KRITIK till landets samtliga nio arkitektutbildningar.

Biblioteken får ett exemplar och ytterligare ett exemplar distribueras direkt till studenterna via deras intresseorganisation Arkitektstudenterna. Biblioteken får också möjlighet att erhålla de tidigare nummer av tidskriften som de saknar.På det här viset hoppas vi hjälpa fler att hitta till tidskriften Kritik och bidra till fler läsande arkitekter och en levande arkitektur- och stadsbyggnadsdebatt på utbildningarna.

University campus as a living lab


Kanada, Vancouver. Mycket snack om Vancouver nu. Vackert. Hållbart. Och kritik. Fast jag minns inte riktigt vart jag läste kritiken. Men den vars säkert relevant även om den inte fastnat. Idag i Kuggen var John Robinson från University of British Columbia (som ligger i, eller snarare strax utanför, Vancouver) på plats för att prata om UBC:s arbete med campus som en levande labbänk.

Hållbarhet då. John börjar med att problematisera. För hur skapar vi momentum kring ett ämne som har svårt att motivera oss (och med oss menar han typ alla människor), inte är tillräckligt långtgående för att lösa de verkliga problemen, handlar i huvudsak om miljöfrågan, inte hela hållbarhetsspektrat, och som därtill är väldigt ”akademiserat”? John menar att vi måste hitta mål som både ökar mänskligt och miljömässigt välbefinnande, och gör det på samma gång.

Universitet har en utmärkt storlek för att utgöra ett lab för att hitta och testa mål. Universitet kan därtill misslyckas och våga prata om misslyckande som ett viktigt bidrag till den pågående forskningen. Universitet äger (nu pratar vi Nordamerika) sina lokaler, har ett offentligt uppdrag (utan kvartalsekonomiska drivkrafter) och arbetar med forskning och utbildning. Betyder att universitet kan använda hela sitt campus som en sandlåda där de kan testa/demonstrera forskning, och kan utbilda sina studenter eller skapa nya utbildningsprogram/kurser som gör att de kan mer om hållbarhet.



Downtown Vancouver


Men det är en utmaning. Inte minst ur ett sociologiskt perspektiv. Rufft kan vi säga att universitet har två ben, ett som handlar om det akademiska, och ett tekniskt/administrativt ben som stöttar akademin. Anställda i de två benen associerar sig till universitetet. Tekniskt/administrativ-personal är anställda av universitet och jobbar där, ser sig som ”universitetsanställda”. Den akademiska-personalen associerar sig i stället vagt till universitetet, och ser det snarare som någon som förser deras forskning med lokaler och andra resurser. Men det är inte universitet som är uppdragsgivare till forskningen. Viktigt för att lyckas med att göra ett campus till ett ”living lab” är att integrera de två benen och få dessa att arbeta tillsammans mot gemensamma mål.



John Robinson


Sen radar John exempel på vad UBC gör för att skapa hållbara exempel, vissa är relevanta, andra mindre relevanta. Men hans poäng är att varje universitet har ett ansvar att testa hållbarhetskoncept i sin specifika kontext och det samhällssystem som de verkar:

– UBC har antagit Kyoto-avtalet, och minskade sina CO2-utsläpp med 6% under perioden 1999-2007, samtidigt som man ökade mängden verksamhetsyta med 35% och antalet studenter med 50%. Nu ska man ner med 33% från 1999-2015, och 2050 är målet att man reducerat utsläppen med 100%.

– ”Regenerativa byggnader”, dvs. byggnader som ger ifrån sig mer än de förbrukar. Exemplifierar med en byggnad som tar hand om regnvatten, renar det, använder det, renar igen och lämnar ifrån sig (i slutänden) spillvatten som är renare än det regnvatten som togs om hand från början.

– Många exempel handlar om uppvärmning, energianvänding och sophantering. Här finns mycket att göra för att effektivisera. Väldigt kontext-beroende.

– Använda trä för att bygga nytt. Ska bygga världens högsta träbyggnad, och här uppmanar John länder som Kanada, Norge och Sverige att gå i bräschen, vi har massor med råmaterial, varför ska det inte vara vi som leda utvecklingen av träbyggnadsteknik.

– Förtätning och fler studenter boende på campus. Med fler verksamma på samma yta som tidigare kan man skapa effektiva kollektivtransportsystem och andra försörjningssytem.

– Tänka ”living lab” när man bygger nytt och bygger om. Görs detta i programmeringsfasen, dvs. få in ”hur ska vi använda byggnaden i vår forskning” tidigt så blir kostnaden minimal.

– Massor exempel när regler (lagar, standarder och certifieringssystem) sätter käppar i hjulet på hur man kan göra saker men hållbart, men då får man inte eller så kan man inte erhålla den stämpel/certifiering man önskar.

– Och sen så klart en massa mer. Hur som. Intressant exempel, följ länkarna nedan och hitta mer.

Från inbjudan:

UBC launched the UBC Sustainability Initiative (USI) in early 2010 to explore and exemplify the principles and products of sustainability, both on campus and in the community, under two key themes.

Under the theme of “campus as a living laboratory,”the UBC campus forms a nexus of interdisciplinary activities in research, teaching and learning, and campus operations, allowing us to truly integrate and practice social, economic and environmental sustainability where we live, learn and work.

Under the theme of “the university as an agent of change” for sustainability, UBC provides a natural hub for partnerships with communities and the public, private and nonprofit sectors. These partnerships ensure a two-way flow of knowledge that fuels research and innovation, adds value to established sustainability efforts and provides educational and employment opportunities for students.

www.sustain.ubc.ca – UBC Sustainability Initiative (USI)
http://www.johnrobinson.ires.ubc.ca
www.ires.ubc.ca – Institute for Resources, Environment and Sustainability (IRES)
www.cirs.ubc.ca – Centre for Interactive research on Sustainability (CIRS)

inobi debatterar i DN. Nästan.


För femte året i rad ordnade Akademiska Hus och Göteborgs Förenade Studentkårer en workshop under ledning av inobi. Temana under åren har varit olika, och i år ordnade vi ett kompetensutbyte mellan studentstäder. Under en fredagseftermiddag i mitten av april samlades studentorganisationer, studenbostadsföretag och Akademiska Hus regionchefer från Göteborg, Stockholm och Lund i Chalmersska huset för att byta erfarenheter med varandra.

Frågeställningen i fokus var ”vad bygger en studentstad”, och inte minst vikten av att det finns studentbostäder i tillräckligt mängd för att inte hindra inflödet av nya invånare till våra kunskapsstäder. Resultatet av workshopen blev en debattartikel som i dag publiceras på DN-debatt. Lite stolta måste vi ändå säga att vi är. För artikeln har många viktiga saker att säga som vi gärna skriver under på.

Om tidigare workshopar kan man läsa t.ex. här.