Inobi i Österrike, del 2, Wien

p1000201
Gårdagen ägnades åt Graz och idag har vi gjort Wien. En dag på stad är långt ifrån tillräckligt, men med kunniga guider från Guiding Architects har vi haft stor behållning och fått se intressanta objekt. Temat för resan är massivträ (KL-trä) och valet av Österrike var självklart då de både var först och är störst med tekniken att göra stora byggelement av korslimmat trä.

Först, är man ute och reser med arkitekter blir frågorna snabbt väldigt detaljerade. Hur ser snitten i väggen ut, exakt? Varför finns det ingen luftspalt, är det inte risk för att inträngande fukt inte ventileras bort? Hur har infästningen av KL-elementen gjorts i betongbjälklaget? Vår guide Mattias tröttnade väl inte, utan tipsade i all välmening om www.dataholtz.com. Här ligger någonstans mellan 500-1000 detaljerade beskrivningar och detaljritningar ute rörande just träkonstruktioner. Samtliga lösningar är genomgångna och godkända av forskare/kontrollmyndigheter. Betyder att alla lösningar som ligger på sajten är tillåtna att använda fritt och att de har nått en form av typgodkännande att de är godkända som lösningar för träbyggnation. I Österrike… Sajten finns både på tyska och engelska.

p1000061_1024

Det andra är ju detta med kontext och systemskillnader.

En sådan är att äganderätten är dominerande i Österrike (vid sidan av vanliga hyresrätter). Betyder att den enskilda lägenhetsägaren också äger sin enskilda fasad-del. Betyder att man därför undviker fasader som kräver underhållsåtgärder, t.ex. regelbunden målning i äganderätter. Det är den enskilde lägenhetsägaren som skall ombesörja även yttre undrhåll vilket leder till att det istället inte blir gjort alls. Vilket i sin tur betyder att obehandlad lärk fullständigt dominerar som fasadinklädnad när man vill använda sig av trä eftersom den kan lämnas vind för våg i bra många år. Obehandlad lärk tillhör också den Österrikiska byggnadstraditionen.

Lärken har dessutom hyggligt goda brandegenskaper och används även därför som fasadbeklädnad (brandklass D benämner Österrikarna detta). För det blir många frågor kring brandskydd och brandspridning. Kortfattat så har trä goda brandegenskaper, och man kan förbättra dessa på två sätt; antingen genom att använda mer material än vad som konstruktivt krävs eller genom att brandskyddsmåla träet. Däremot har Österrikarna starka restriktion kring brandspridning i fasad som är träbeklädd. En träfasad måste på varje våning avskiljas från våningen över. Vi såg igår hur detta gjorts i Graz.

p1000127

Buntat och ströat virke funkar ju utmärkt som bänk

En annan är frågan kring byggnadsregler. Österrike består av nio delstater, alla med sina egna byggnadsregler. Lägg därtill att de flesta Österrikiska arkitekter även är verksamma i Tyskland, där varje förbundsrepublik också har sina egna byggnadsregler så förstår vi snabbt att arbetet som arkitekt kan vara både lite rörigt och svårnavigerat. För rätt skall det ju bli.

(Lång parentes som du verkligen kan hoppa över. För det är inte bara inom byggnadsregler som de olika delstaterna har självbestämmande, även inom andra regelområden gäller samma – med olika regler i de olika delstaterna. T.ex. kan det gälla hur länge som barn får vara ute på kvällen (sic!) – är det kl. 02 som gäller för en 16-åring eller är det hela natten?)

Nåväl, nu över till besöken

p1000143

Spöttlgasse

Första besöket för dagen. Detta är det första hus som uppfördes med KL-trä och det stod klart 2005, men redan 1998. Då var det ett experimenterande och testande av gällande byggregler, bl.a. är första våningen och samtliga trapphus och kommunikationsytor byggda i betong för att uppfylla brandkraven. Dessa krav har sedan förändrats så att man idag kan bygga helt i massivträ i byggnader upp till 6 våningar. Men reglerna utmanas igen. I dagarna har spaden satts i jorden för ytterligare ett prestigeprojektkallat HoHo som skall bli ett bostads/hotell/kontors-fastighet som med sina 24 våningar och 84 meter kommer att vara världens högsta träbyggnad när det är klart om två år.

p1000152

Vy över innergården, lekplatser, tegelmur och gårdshus i fonden

Tillbaka till Spöttlegasse. Loftgångar och trapphus är i betong, liksom nedre planen. KL-skivorna har fått isolering och putsats, men man låter trät vara synligt på balkonger och lite annorstädes. Ett fint projekt. Byggt som Social houses av Wiens stad. Finns mycket beskrivet med bilder och planer t.ex. här.

p1000149

Loftgångarna i betong, litet släpp till fasad skapar den distans man ofta önskar på just loftgångshus. Puts på KL-trä med isolering.

Mühlweg

Vidare till nästa besök. Tre projekt till priset av ett så att säga. Resultatet av en projekttävling där arkitekter, utvecklare, konstruktörer och så vidare bildade team för att ta fram olika idéer till tre olika fastigheter på samma plats och sen vinner bästa helhetsförslaget, vilket resulterade i tre något olika projekt inom samma område. Väldigt likt hur vi gör projekttävlingar i Sverige, även som kvalitetsfaktorerna tycks ha varit avgörande i bedömning av förslagen snarare än ekonomiska parametrar.

p1000157

Mühlweg projekt ett. Puts på redigt tjockt med isolering som ligger utanpå KL-stommar. Erfarenhet: bygg så att putsen inte spricker.

Det första projektet lär, precis som projektet på Spöttlgasse helt byggt i KL-trä, fyra våningar som sedan har fått isolering och puts. Trapphus och källare/garage är gjort i betong. Det är uppenbart att även detta projekt (klart 2006) var lite av en fullskalepilotstudie. Fyra våningar med indragen takvåning, påhängda balkonger klädda i lärk. Ordentligt med isolering, projektet har passivhusstandard (mindre än 15 kwh/kvm/år tillförd energi) och därigenom skapas problem med att trät rör sig och putsen spricker. På flera ställen har man fått lappa och laga, medan det är synliga sprickor på andra delar. Ser lite klabbigt ut.

Det andra och tredje projektet är ägarlägenheter med varierande mängd KL-trä. ”Mellanprojektet”, det som ligger mellan de andra två, har fina gestaltningsmässiga kvaliteter inklädda delvis med mineritskivor (som fortfarande kallas för eternit här i Österrike), puts och trä. Byggda med en rationell modulär tanke med betongkärna (trapphus, våtutrymmen) och påhängda trämoduler – vars modulmått helt och fullt har styrt utformningen. Dock gick det inte fullt ut att genomföra det modulära byggnadssättet då transporterna blev allt för kostsamma. KL-träelementen har istället fogats samman på plats.

p1000164

Mühlweg projekt två, konstruktionsprincip. Betongkärna med påhängt modulsystem i KL-trä

p1000167

Mühlweg projekt två, liten gårdsbildning med tydligt privatiserade förträdgårdar. Fint inklädda i ”eternit”

p1000168

Mühlweg projekt två, detalj på hushörnen

Det tredje projektet, loftgångshus i fyra våningar, gav en exposé över hur obehandlad lärk åldras beroende på väderstreck och vattenbegjutning. Här fanns den träklädda fasaden med brandspridningsförhindring som beskrevs i inledningen. Detta var en pilotstudie och brandreglerna har skrivits om med erfarenhet från (bl.a.) detta projekt om hur träfasader skall utföras för att förhindra brandspridning mellan våningar.

p1000170_1024

Brandspridningsförhindrad ventilerad träfasad.

p1000172
Exempel på vad som händer med obehandlad lärkfasad som vattenbegjuts. På nedre våningen (ljusa partiet) har tidigare en växt skuggat densamma.

p1000173

Exempel på vad som händer med obehandlad lärkfasad som utsätts för starkt soljus (samma ålder, samma innegård som bilden innan, men olika väderstreck)

Wagramer Strasse

Nästa bostadsprojekt vi besökte var det högsta träbyggnadsprojektet i Österrike än så länge, fram till dess att ovan nämnda HoHo är färdigt. Sex våningar i KL-trä placerade ovanpå en bottenvåning i betong. Samma samma som tidigare projekt, betong i trapphus och isolering + puts på utsidan av KL-bjälklagen. Det höga huset ligger ut mot gata, och bakom, mot existerande äldre och lägre bebyggelse har trevåningshus helt i KL-trä byggts som del av samma projekt. Projektet finns utförligt beskrivet t.ex. här.

p1000198
Högdelen, bottenvåning i betong varpå sex våningar med KL-trä staplats. Lågdelar, tre våningar i KL-trä

Noterbart är att för att få tillräcklig tyngd på KL-bjälklagen har dessa gjutits på med någon decimeter betong. Detta ger både bättre statiska egenskaper och hjälper till att ta hand om de lågfrekventa ljud som är lite besvärliga att ta hand om i hus med massiva trästommar.

p1000205

Lågdelarna ur annan vinkel. Även här betongloftgångar.

Intressant är också den stora mängd gemensamma utrymmen som finns i bottenvåning av det högre huset. Samlingslokal, gästlägenhet, cykelverkstad, serviceutrymmen och ett stort gemensamt lekrum för barnen i huset.

p1000203

Balkongerna är enkelt infästa i fasaden, undre balkong hänger i övre, och den översta hänger fast i taket.

Resten av dagen

Precis som igår så låter vi några av projekten redovisas helt kort i nedanstående bildkavalkad.

p1000227

Breitenfurther Strasse är ytterligare ett bostadsprojekt i massivträ. Fin i detaljering. Loftgångar ut mot brötande gator, balkonger och uteplatser vända innåt mot gemensam gård. Synligt trä på loftgångar och första våningen. Resterande putsat.

p1000216_1024

Breitenfurther Strasse. KL-elementen är prefabricerade och är invändigt på vägg klädda med gips. Bjälklagen har givits större massa (för att ta bort stegljud, lågfrekvent ljud) genom att en form av flytspackel applicerats ovanpå träelementen. Därpå har ett installationsgolv byggts upp. På så vis vinner man också att innertaken i bostäderna kan ha synligt trä. Vilket ser fint ut på bild (vi fick aldrig gå in i någon lägenhet). Stor omsorg har lagts på utformningen av de gemensamma utemiljöerna.

p1000194

Kindergarden Schukowitzgasse var tyvärr inte öppet på lördagen men var ändå fin att studera från utsidan. Det tog 12 månader från att inbjudan till tävling av ny förskola skickades ut till dess att den var inflyttad och klar. För att lyckas med den mycket korta tiden har man använt sig av standardprodukter och det smått geniala att lägga alla installationstunga delar (toaletter, kök etc.) och prefabricerade trämoduler som fästs på kärnan i betong.

p1000187

Förskolan har två våningar som är väldigt öppna, och det är genomgående glasväggar inomhus. Träboxarna som nämndes ovan har använts för att skugga och begränsa effekten av den värmealstrande solen

p1000183

En sväng till köpcentrumet G3 hann vi också med. Det finns höga miljöambitioner när det byggdes som en resurs, inte bara för boende i Wien, utan också för ”tursithandlande” från både Ungern och Slovenien. Miljöambitionen kommer bl.a. i uttryck i taket med dubbelkrökta (sic!) KL-träelement som bärs upp av limträbalkar. Taket som är en massiv träskiva spänner över hela 16 000 kvm.

p1000153

Slutligen, all betong blir tjusigare med lite vildvin. Allra helst på hösten när det elegant för rödna.

Inobi i Österrike, del 1, Graz

thumb_p1000046_1024
Då var vi på resa igen. Denna gång för att lära oss mer om massivträ, och vart passar då bättre att åka än till Österrike. Här produceras 400 000 av de årliga 700 000 kubikmetrarna massivträ som används för byggande i Europa. Lite märkligt kan tyckas men allt har sin förklaring.

För det finns ganska stora skogsarealer även i Österrike. Främst i de sydöstra delarna med Graz som centrum. Här fanns i slutet av 1980-talet experimentlustan att försöka dra nytta av de positiva egenskaperna som finns i traditionellt småhusbyggande med liggande timmerstommar eller resplank. Att hitta ett effektivt sätt att bygga högre än två-tre våningar helt i trä.

Svaret blev korslimmat trä, KL-trä som ofta kallas för massivträ. Enkelt förklarat lägger man 3-9 lager av brädor på varandra, vartannat lager förskjutet 90 grader mot lagret ovanför. Lagren limmas, vanligen, ihop och vips har man en urstark byggskiva, som dessutom kan ges hög, användbar, finish på ena eller båda sidorna. Branschgiganten, tillika det äldsta KL-trä-förtaget KLH drog igång 1996.

ladda-ned

KL-trä kan som skivelement kan göras i maxhöjd om 3 meter och maxlängder på 16 meter. På fabrik görs elementen färdiga med håltagningar för fönster och dörrar, eller för schakt och trappor i bjälklagsskivor. Sen monteras det precis som betongelement på plats på bygget. Och det går riktigt fort att bygga med prefabricerade timmerstommar. KH-producenterna säger att ekonomiskt är en betong och en KH-trä-stomme likvärdiga.

Så därför åker vi till Österrike. För att lära oss mer. Nedan följer lite inttyck från dagens besök.

Peter Rosegger äldreboende

Är den fjärde generationen äldreboende i Österrike. Verksamheten är uppbyggt kring grupper av boende om 10-12 personer. De äter tillsammans, och har gemensamma utrymmen etc. Projektet har fått pris som bästa massivträhus 2015. Läs mer här.

Byggnaden i sig är kompakt och fyrkantig, med urskärningar som syftar till att skapa de utrymmen och hemvister som verksamheten behöver.

thumb_p1000064_1024

Helt klädd i trä med invändig takavvattning. Notera offerbrädan längst ner, den ska bytas ut när den blivit för röten. Det verkar, allmänt intryck, inte så konstigt med tämligen extensiva underhållsåtgärder på tämligen nybyggda kåkar i Österrike. Utan snarare något man räkna med att göra och tar med i kalkylen från början.

thumb_p1000070_1024

Interiört är det synligt trä överallt. En fantastisk ljudmiljö och omhuldande känsla. Det känns genuint trevligt och ombonad. Patientrummen är ljusa och genomgående i trä.

Hummelkaserne (HUKA)
HUKA är nyinvigda ”social houses” (om vilka vi tidigare har skrivit här) byggda i massivträ och precis nyinvigda. Totalt 92 lägenheter och ett underjordiskt garage med plats för en bil per lägenhet. De är ruggigt billiga att producera (omkring 14 500 kr/kvm) och hyran för en tvårumslägenhet på 60 kvm är 3 500 kr/månad (ungefär 1/3 av kostnaden för motsvarande ”normal” lägenhet).

Läs mer om projektet till exempel här.

thumb_p1000098_1024

Husen är sex våningar höga och de hittills högsta som byggts i massivträ i Österrike

thumb_p1000072_1024

På gårdarna har cykelparkering premierats, bilar parkerar i garage som ligger under gården

thumb_p1000090_1024

Utformningen är enkel. Träet ger dock fasaderna ett liv som skulle gått helt förlorat om de t.ex. putsats.

De stadiga metallförbanden som bryter av fasaden är där av brandskäl, för att minska risten för brandspridning mellan våningarna vid eventuell fasadbrand.

thumb_p1000095_1024

Trapphus och hisschakt har utförts i betong då brandutrymningen kräver högre klassning än vad trä hittills klarat. Nu verkar det dock vara på väg att bli ändring på detta och att trapphus inklädda i trä skall bli godkända i Österrike.

Resten av dagen

Blir enklast att redovisa i bildar och länkar, så håll till godo med nedanstående förenklade beskrivning.

thumb_p1000028_1024

»Auster« Bad Eggenberg är faktiskt rätt häftigt. Vi bygger ju i Sverige oftast badhus kompletterade med äventyrsbad. Här har man i stället gått på en komplett simidrottsarena kombinerad med ett härligt spa som bland annat innehåller en bastu för 120 personer. Och självklart även utomhuspool, gräsmattor och vattenrutschkanor. Fantastiskt härlig att spendera en dag här, efter att erlagt entréavgift på 23 Euro…

thumb_p1000009_1024

Interiör från badets spa-avdelning, en fantastisk referens för den som funderar på att göra ett nytt härligt badhus. Här har man inte sparat på något, och hela badprojektet gick på en 330 mnEuro

thumb_p1000016_1024

Inobi i blåa tossor på vandring i spa:ets uteavdelning. Här får man gärna vara naken. Och själva nakenheten tycks inte störa Österrikarna, ombytesavdelningar och duschar är gemensamma både för damer och herrar, med möjlighet att dra sig undan i privata bås.

thumb_p1000058_1024

Impuls Center Graz‐West är exempel på modulbygge för kontorsändamål. Rationellt, och skulle med små justeringar kunnat gjorts ännu mindre uppenbart modulbyggt. Uppnått passivhusstandard (15 kwh/kvm/år). Färdigställt 2005.

thumb_p1000101_1024

Ytterligare en sak som inte är så lätt att fånga på bild är New Visitor Center Joanneum. Enkelt beskrivet är det en nybyggd källare som sammanbinder två kutlurbyggnader som innehåller museiverksamhet. Men här har man lyckats fantastiskt med ljusinsläpp genom ”blobber” från marknivån och rulltrappor som tar en ned till museishop, auditorium, stadsbibliotek mm. Härligt och mer begripligt om du följer denna länk.

thumb_p1000110_1024

When in Graz s får man inte missa Kunsthaus om stod klart i samband med att Graz var europeisk kulturhuvudstad 2003. En rätt spektakulär blobb som försöker att vitalisera högra stranden av floden Mor som traditionellt har varit den sämre delen av staden. Finns massor att läsa på andra platser till exempel här.

thumb_p1000131_1024

Dagens sista besök gick till träproducenten Mayr‐Melnhof . Efter en presentation av vad de gör och vilka produkter de kan leverera (de har bl.a. levererat stommen till Aula Magna vid Karolinska i Stockholm) bjöds vi på en rundvandring i byggnaden.

thumb_p1000136_1024

Mayr‐Melnhofs huvudkontor var självklart uppbyggt kring trä. Massivträ i bjälklag som vilar på limträbjälkar som tar hand om nedböjningen, bjälklagen ger byggnaden dess stabilitet. Intressant detalj var att de efter att byggnaden levt i fem år var tvungna att lägga till ett system för att fukta luften, framförallt vintertid då det uttorkade trät sög till sig all fukt i luften och gjorde den alldeles för torr.

Ett campus som heter Toni


På väg hem från Zürich. Dit och hem. Tjofs liksom. Temperaturskillnad på 20 grader typ. Och solsken. Massa solsken. Inom ramen för projekt Campus Näckrosen tittade vi till vad som har hänt i Schweiz största stad. Hur ett konstnärligt campus, med massa andra delar adderade, har bildats i ett konkursat mejeri. Bra inspiration, men inte något som duger för en karbonkopia. Eller stencil, ni vet (eller inte), en sån där lilaskimrande som lukar av sin speciella bläckblandning även efter 20 år i en garderob hemma hos mamma.

Vi börjar med namnet. Mejeriet hette Toni. Eller så var det yoghurten som gjorde. Och namnet har fått följa med då konstnärerna flyttade in. Lite kluvna till namnvalet kände vi oss. Men låt gå. Mejeriet var ett av Europas största och modernades när det invigdes 1977. Det kursade 1999, en bank tog över och började funder på hur det skulle kunna utvecklas. Idén om att samla den konstnärliga utbildningen och forskningen, som var spridd på 36 platser runt om i stan, föddes och vann accept hos kantonen. För Zürcher Hochschule der Künste (vanligen förkortad som HdK (!)) lyder under kantonen, då, som minnesgoda läsare minns, det bara finns två federala universitet i Schweiz, ETHZ och EPFL, resten är kantonala.

En arkitekttävling anordnande 2005, och sen har kämpandet pågått för att förvekliga visionen. Banken (som vi aldrig fick namngiven) sålde projektet till fastighetsutvecklarna Allreal och skrattade antagligen hela vägen hem igen. Femton bedrövelser senare stod projektet klart till höstterminen förra året.


Huvudentrén till Toni-areal. Notera högbanan för järnvägen till vänster och bistron till höger.

Byggnaden, för campus består av en byggnad, innehåller, förutom HdK, även del av Zürich högskola för tillämpade vetenskaper, Zürcher Fachhochschule – ZFH (i Toni-areal har de sina utbildningar inom socialt arbete och tillämpad psykologi) och 100-talet bostäder. Och ett museum, tre caféer/restauranger och en jazzklubb. Men mer om det senare. Bostäderna placerades i en nybyggd torn-del, och var viktiga för projektets genomförande. Utom dessa hade inte investeringen gått ihop. Inte så mycket mer än grundstrukturen finns kvar av det gamla mejeriet, därtill kraftigt ombyggd, och det i ett området som är stadd i stark förändring. Industrin åker ut, arbetsplatser, bostäder och hotell in.

Totalt är Toni-areal 108 000 kvm stort. Konstnärerna med sina 2 500 studenter (helårsekvivalenter) och 700 lärare (även detta helårsekvivalenter, handlar om ungefär dubbelt så många individer) upptar 68 000 kvm, ZFH har 1 100 studenter och 200 lärare på knappt 20 000 kvm och i bostadstornet finns 100 lägenheter.

Vi kom att prata rätt mycket process under vårt besök. Ur HdK:s perspektiv. Arkitekten kom in för tidigt, HdK hade knappt börjat, blev för mycket fysiskt att förhålla sig till – vilket till viss del hindrade kreativiteten. Projektet drevs av en trojka som hade stor frihet att agilt bestämma hur de skulle gå vidare, bjuda in till öppna workshops och samla goda idéer. Samtidigt konstaterar de att de har överplanerat byggnaden. Så här i efterhand hade det varit bättre att lämna mer ytor fria och full-flexibla. För att se vad som hände.

För det är nästa lärdom. Vid inflyttning var arbetsgruppens arbete färdigt, men för de som flyttade in var det då det egentliga arbetet inleddes. Så en organisation att ta hand om den fortsatta processen vid inflyttning hade varit bra. Liksom kommunikation, kommunikation och kommunikation. Går inte säga för många gånger. Hur gör man för att nå ut, hur tänker informatörer, kommande brukar och projektledning. Inte alltid på samma bana där inte…

Kul är också att den stora mängd med idéer som mer handlar om ”kul grejer” eller verksamhetsutveckling som inkom under visionsskedet fångades av arbetsgruppen som ”projekt”, dvs. beskrivna aktiviteter som samlats i en stor hög (och som fortsatt kompletteras). Vissa har genomförts, några av dessa med hjälp av externfinansiering/sponsring, andra ligger till sig i väntan på att någon skall tas sig an dom.


Entréhallen från entrén. Café till vänster, Mensan till höger (syns inte). På mitten går en trappa upp till HdK åt vänster och till höger rör man sig in till ZFH. Notera bron som binder samman de två byggnadsdelarna.

Byggnaden är tämligen enkel i sin grundstruktur. En plankarta kan hittas här. Öppna den, så blir det kanske lite lättare att hänga med i bildexposén nedan. Byggnaden är uppbyggd kring ett antal metaforer. Där staden är den tydligaste. Entré sker in i ett stort torg, från vilket byggnadens huvudsakliga kommunikationsstråk drar i väg ut i byggnaden. På ”baksidan” har alla publika funktioner som används kvälls- och helgtid samlats – man har fler än 10 000 publika evenemang årligen (har jag verkligen antecknat rätt? 1000 låter dock futtigt). Då används används mejeriets gamla lastbilsramper som en promenad så att man kan nå dessas entréer.


Rör man sig till mitten av entréhallen ser man de två stora hörsalarna till vänster och studieplatserna och muséet till höger


Vänder man sig om så får vi en bättre överblick över café och reception.


Studieplatserna ovanifrån. Det är, förutom bord och bänkar och eluttag, även en display, en plats att lägga broschyrer osv. Notera tavlorna på väggen till höger. Detta är en utställningsplats som går att boka i typiskt tvåveckorsperioder. Härigenom ändras rummet karaktär.


Längst in ligger muséet för gestaltning (okej, jag kan inte tyska tillräckligt för att kunna översätta på ett bättre sätt). En magnet som gör att entrétorget är välbesökt även på helger.


Entrén upp till HdK från entréhallen


Visuellt så ska man kunna se genom hela byggnaden längs denna trappa, man anar i vart fall att det finns något bortom trappan. Typ en entréhall om man går ner igen…


Vid trappans topp finns en utställningsyta, som även kan användas för föredrag och uppträdanden. Just nu förbereds examensutställningarna.


Kan inte låta bli att problematisera lite. För det är en stor byggnad. Jättestor. Korridorerna blir långa, och det är svårt att få den levande överallt. Ruffa, råa material ger också känslan av övergivenhet. Finge man önska så saknas uppehållsytor i de stora korridorerna, och något som skvallrar om att detta är en konstskola. Även om det finns fönster mot verksamhetslokaler så är gardiner ofta fördragna, vilket gör att korridorerna upplevs som öde.


Toni-areal på håll. Bostadstornet är påtagligt. Entrén ligger precis till vänster om bostadstornet – så kanske ni kan orientera er bättre.


Baksidan av Tonireal. Motsatt sida till bostadstornet alltså. Här ser ni lastbilsramperna från mejeritiden. Här finns entréer till teater, konsertsalar, bio m.m.


Men börjar vi längst ner så hittar vi Jazz-klubben. Öppen alla dagar i veckan, med konsertprogram onsdag-söndag. Drivs i regi av någon del av HdK, antecknade dock inte vilken…


Jazz-klubbens konsertsal. På dagtid används den för undervisning i jazz, rock och pop.


Vet inte om ni noterade den veckade, glansiga plåten på utsidan av Tonireals baksida. Den följer med in, och blir en inklädnad av kammarmusiksalen.


En bio som rymmer dryga 100 personer, i direktanslutning ligger filmprogrammets redigeringsstudio, ljudlab osv. De kan mer eller mindre i realtid titta på sina alster i fullformat.


Exempel på ruff experimentyta. Notera dörrarna som leder direkt ut till lastbilsrampen och gör att man kan hantera stora objekt. Var rätt sugen att pilla på hjulet mitt i bilden. Men det stod att man inte fick. På tyska. Och då låter man bli.



Längst upp ligger takträdgården. Omhändertagen av en harp-studerande musikstudent. Lite blåsigt. Och varmt. Men också ett problem. Studenterna gillar den så mycket att de hellre går hit än ut i omgivningen, så det är en privat angelägenhet, men som binder samma universitetets studenter.


Okej, nu blir det coolt. Detta är materialbiblioteket som finns i biblioteket. Ta ett materialprov, lägg det på scannern och vips får du upp all tänkbar information om objektet på skärmen. Samma information kan du få via en webbsida/app i telefonen. Och…


… i verkstaden finns en likadan scanner, och delar av materialbiblioteket. Studenterna lägger också in i vilka studentprojekt de använt sig av vilka material, och på så vis växer ett referensbibliotek fram. Ansvariga för materialbiblioteket är dock biblioteket.


All personal (nästan) sitter i öppna landskap. Här en del av studentavdelningen, med mottagningsdiskar och back-office.



Delar av lärarna/forskarnas arbetsplatser. I detta fall personliga sådana, en brist är tillgången på telefonrum och andra mötesytor.


En annan variant från en annan avdelning. Här har lärarna inte personliga platser, utan det är touch-down som gäller. Har mer mötesytor och andra kringfunktioner.


Kul detalj 1. Läsbås från biblioteket. Bara en glasdörr i en nisch, går inte ens hela vägen upp, så upplevelsen av avskildhet är viktigare än den faktiska avskildheten. Detta är dock inne i ett tyst tyst bibliotek.


Kul detalj 2. I öppna ateljéer (i detta fall studenternas) så kan det vara jobbigt med datorkablar och strömsladdar. Här kommer de från taket, och styrs upp med hjälp av spännband och ”konsoler” som håller sladdarna på plats. Enkelt att åstadkomma, enkelt att flytta.


Kul detalj 3. Tonireal ska vara den tredje säkraste byggnaden i Schweiz (hur mäter man det?). Men det är inte så jäkla enkelt att ha en hög säkerhet när man har med designstudenter som har tillgång till metallverkstäder att göra….

University campus as a living lab


Kanada, Vancouver. Mycket snack om Vancouver nu. Vackert. Hållbart. Och kritik. Fast jag minns inte riktigt vart jag läste kritiken. Men den vars säkert relevant även om den inte fastnat. Idag i Kuggen var John Robinson från University of British Columbia (som ligger i, eller snarare strax utanför, Vancouver) på plats för att prata om UBC:s arbete med campus som en levande labbänk.

Hållbarhet då. John börjar med att problematisera. För hur skapar vi momentum kring ett ämne som har svårt att motivera oss (och med oss menar han typ alla människor), inte är tillräckligt långtgående för att lösa de verkliga problemen, handlar i huvudsak om miljöfrågan, inte hela hållbarhetsspektrat, och som därtill är väldigt ”akademiserat”? John menar att vi måste hitta mål som både ökar mänskligt och miljömässigt välbefinnande, och gör det på samma gång.

Universitet har en utmärkt storlek för att utgöra ett lab för att hitta och testa mål. Universitet kan därtill misslyckas och våga prata om misslyckande som ett viktigt bidrag till den pågående forskningen. Universitet äger (nu pratar vi Nordamerika) sina lokaler, har ett offentligt uppdrag (utan kvartalsekonomiska drivkrafter) och arbetar med forskning och utbildning. Betyder att universitet kan använda hela sitt campus som en sandlåda där de kan testa/demonstrera forskning, och kan utbilda sina studenter eller skapa nya utbildningsprogram/kurser som gör att de kan mer om hållbarhet.



Downtown Vancouver


Men det är en utmaning. Inte minst ur ett sociologiskt perspektiv. Rufft kan vi säga att universitet har två ben, ett som handlar om det akademiska, och ett tekniskt/administrativt ben som stöttar akademin. Anställda i de två benen associerar sig till universitetet. Tekniskt/administrativ-personal är anställda av universitet och jobbar där, ser sig som ”universitetsanställda”. Den akademiska-personalen associerar sig i stället vagt till universitetet, och ser det snarare som någon som förser deras forskning med lokaler och andra resurser. Men det är inte universitet som är uppdragsgivare till forskningen. Viktigt för att lyckas med att göra ett campus till ett ”living lab” är att integrera de två benen och få dessa att arbeta tillsammans mot gemensamma mål.



John Robinson


Sen radar John exempel på vad UBC gör för att skapa hållbara exempel, vissa är relevanta, andra mindre relevanta. Men hans poäng är att varje universitet har ett ansvar att testa hållbarhetskoncept i sin specifika kontext och det samhällssystem som de verkar:

– UBC har antagit Kyoto-avtalet, och minskade sina CO2-utsläpp med 6% under perioden 1999-2007, samtidigt som man ökade mängden verksamhetsyta med 35% och antalet studenter med 50%. Nu ska man ner med 33% från 1999-2015, och 2050 är målet att man reducerat utsläppen med 100%.

– ”Regenerativa byggnader”, dvs. byggnader som ger ifrån sig mer än de förbrukar. Exemplifierar med en byggnad som tar hand om regnvatten, renar det, använder det, renar igen och lämnar ifrån sig (i slutänden) spillvatten som är renare än det regnvatten som togs om hand från början.

– Många exempel handlar om uppvärmning, energianvänding och sophantering. Här finns mycket att göra för att effektivisera. Väldigt kontext-beroende.

– Använda trä för att bygga nytt. Ska bygga världens högsta träbyggnad, och här uppmanar John länder som Kanada, Norge och Sverige att gå i bräschen, vi har massor med råmaterial, varför ska det inte vara vi som leda utvecklingen av träbyggnadsteknik.

– Förtätning och fler studenter boende på campus. Med fler verksamma på samma yta som tidigare kan man skapa effektiva kollektivtransportsystem och andra försörjningssytem.

– Tänka ”living lab” när man bygger nytt och bygger om. Görs detta i programmeringsfasen, dvs. få in ”hur ska vi använda byggnaden i vår forskning” tidigt så blir kostnaden minimal.

– Massor exempel när regler (lagar, standarder och certifieringssystem) sätter käppar i hjulet på hur man kan göra saker men hållbart, men då får man inte eller så kan man inte erhålla den stämpel/certifiering man önskar.

– Och sen så klart en massa mer. Hur som. Intressant exempel, följ länkarna nedan och hitta mer.

Från inbjudan:

UBC launched the UBC Sustainability Initiative (USI) in early 2010 to explore and exemplify the principles and products of sustainability, both on campus and in the community, under two key themes.

Under the theme of “campus as a living laboratory,”the UBC campus forms a nexus of interdisciplinary activities in research, teaching and learning, and campus operations, allowing us to truly integrate and practice social, economic and environmental sustainability where we live, learn and work.

Under the theme of “the university as an agent of change” for sustainability, UBC provides a natural hub for partnerships with communities and the public, private and nonprofit sectors. These partnerships ensure a two-way flow of knowledge that fuels research and innovation, adds value to established sustainability efforts and provides educational and employment opportunities for students.

www.sustain.ubc.ca – UBC Sustainability Initiative (USI)
http://www.johnrobinson.ires.ubc.ca
www.ires.ubc.ca – Institute for Resources, Environment and Sustainability (IRES)
www.cirs.ubc.ca – Centre for Interactive research on Sustainability (CIRS)

Googleplex

Sista blogginlägget från USA resan. Besök på omsjungna Googleplex i Mountain view. Inte så omtumlande som man skulle kunnat trott. Inte så mycket mer. Hoppas ni haft nöje av att läsa om PPS och High Line, New School, Bryant Park, Media Lab och Koch, MIT, Seattle Public Library och Microsoft, Bio-X och AMP-lab, samt Stanford University. Alltsammans en sammanställning av den resa i Amerika inom ramen för arbetet med mötesplatser åt Chalmers och Chalmersfastigheter. Jag gör ingen ansats på att de vare sig är kompletta, fullt ut korrekta eller underhållande. Och är det något du inte förstår så fråga.

Googleplex ligger i Mountain view en del av Bay Area och därigenom också en del av Silicon Valley, som numera ska utläsas som ett konceptuellt begrepp snarare än något fysiskt. Här arbetar NN NNN Googlers (eller Noodlers som nybörjarna kallas, eller Greylers för de som är över 45). Området är stort, och det finns massor med cyklar som gör att man enkelt kan ta sig runt. En gratisbuss tar de anställda till hem som kan ligga både norr och söder om Bay-area. På bussen finns wi-fi, så det är bara att knega på under resan. Ungefär hälften av de anställda tar sig till arbetet på andra sätt än med egen bil, vilket i amerikanska mått mätt är helt gigantiskt. Egentligen är det sjukt hur stort Google har blivit på 15 år (är det så länge?).

Och den fråga som jag ställer mig är vad de är bäst på. Att ha en schysst avskalad sökmotor som faktiskt ger en svar på de frågor man ställer. Eller på att ha en affärsmodell som gör att de fyller sina valv likt Joakim von Ankas. Eller om det är deras inställning till sin personal. Eller om det är deras drivna marknadsföring, där vi är många som ser Google där när de klara färgerna i gult, rött, grönt och blått är närvarande.


Utomhusrestaurangen, här har man stormöte varje torsdag. Streamas till resten av världen.

För efter att ha varit där och kollat runt så vet i tusan om det inte är det sista. Googles campus är en rätt go marknadsföringsinsats, i vilken de vill bygga sitt varumärke. Man kan karaktärisera det som ett kårhus utan alkohol. Och där studierna har ersatts av arbete.

Campuset är beläget i Silicon Graphics (eller om det var Sun Microsystems) gamla lokaler. Det är stora, tämligen ordinära kontorslådor. Sen har man adderat kul. Och färg. I kärnan finns tämligen traditionella kontorsmiljöer med typiskt 12-20 personer i varje rum. Bra hårdvara, feta linor och stor frihet i arbetsuppgifterna lockar. Det finns inga veckorapporter, hårda dead-lines (förutom ibland) och strikt management som styr. I stället är man fri att arbeta som man vill, bara man presterar. Ingen tid loggas, och saker blir klara när de blir klara.


Ett mellanrum. Mellan arbetsplatserna finns mer avslappnade ytor. Här finns fåtöljer, biljardbord, stort öppet seminarierum, mindre grupplatser och konferensrum med videokonferensutrustning

Kring kontorsmiljöerna har man adderat det nyttiga och det roliga. Det nyttiga i form av mötesrum (som alla är utrustade med telekonferensutrustning) och andra miljöer för samtal och interaktion. Det roliga i form av arkadspel, biljardbord, pooler med bollhavsbollar, pianon och beachvolleybollplan. Mitt mellan nyttigt och roligt ligger mikroköken (man ska aldrig ha längre än 50 feet till ett mikrokök) och restaurangerna. Där allt är gratis. Och här kommer allegorin med kårhuset in igen. Man vill att de anställda ska hänga på campus. Både för att skapa, åstadkomma resultat, och för att ha kul och lägga sin sociala tid med kollegorna på campus. Någon i vår besöksgrupp uttryckte att det är ett lite cyniskt förhållningssätt till sin personal – att vilja att de ska alliera sig så till den milda grad med företaget och arbetsplatsen att de spenderar stor del av sin vakna tid här. Något av den nya tidens brukssamhälle, allt man gör kopplas på endera sättet till den dominerande arbetsgivaren, som nästan är omöjlig att lämna.


Ingen ska någonsin har längre än 50 feet till ett Mikrokök – en av de designprinciper som format Googles anläggningar

Google är en attraktiv arbetsgivare. De betalar bra, de ger alla anställda aktier, de har bra trygghetssystem, de har en mycket hög servicenivå som alla kan åtnjuta och framförallt ger de alla anställda en hög grad av frihet. Medelåldern är låg, och de anställer ett par hundra personer i veckan (globalt, men alla går en grundläggande utbildning på Googleplex). Den omtalade 20%-tiden, den tid de anställda har att utveckla sina egna idéer, kallas allmänt för 120%-tid, dvs. projekt som sällan hinns med under ordinarie arbetstid.


Beachvolleyplanen ligger mitt på campus, precis bredvid besöksentrén, den enda vägen in för besökare.

Jag besökte för fem år sedan Google i Zürich som är specialbyggd för Googles räkning enligt samma principer som gäller på Googleplex. Och jag måste säga att jag blev mer imponerad av den miljön än vad jag blev av Googleplex, eftersom den senare är en existerande anläggning anpassad för Googles behov i efterhand. Och det börjar nu märkas att det gått några år sedan Google flyttade hit. Det börjar slita på lokaler och funktioner, ”roligheterna” ser inte lika roliga ut längre. Samtidigt växer ju Google så att det knakar (jfr Microsofts expansion i Seattle).


Temperaturkarta över aktivietszoner på Googleplex. Känns mer genomtänkta än vad de egetnligen är…

Så tillbaks till hur man egentligen ska läsa Googleplex. Trots Wilkinsons snygga och lättbegripliga scheman så är jag benägen att tycka att Google handlar om att living the brand. Man har skapat ett enfakultetsuniversitet, i ett stort kårhus med mängder av sociala aktiveter. Tydliga är principerna med individuella arbetsplatser, och som zoneras för att småningom lösas upp i tillrättalagd frihet i gym eller restaurang. Men känslan är god, det verkar vara en bra arbetsplats där det stora flertalet trivs och mår bra.


Klart att ett kårhus av rang behöver en tvättstuga som alla medlemmar kan använda sig av.


Kul detalj; inne i alla toalettbås hänger A4.or med Learning on the Loo – en lysande idé som alla borde ta efter

d.school och andra lärandemiljöer på Stanford


Även på Stanford, liksom på MIT, försöker man tänka nytt kring pedagogik och utlärning. Tydligast kommer detta till uttryck inom d.school, eller Hasso Platter Institute for Design. Ett samarbete mellan Stanford och Hasso Platterinstitutet vid Universität Potsdam i Berlin. Detta är det sjunde bloggposten från den studieresa vi genomfört inom ramen för vårt arbete med mötesplatser på Chalmers campus. Och jag vet att det blev lite långt, men jag lovar, det är väl värt en läsning.

Skrev lite mer allmänt om Stanford skrev jag om i inlägget om Bio-X, så det hoppar vi nu. Vi fick då lite mer kött på benen under vårt avslutande möte hos Vinnova (som skedde två dagar efter mötet på d.school). Stanford drog 2012 in över en miljard USD i donationer, pengarna kom från 79 000 individuella personer/organisationer. Det är ganska imponerande. Eller ganska… ska nog utläsas sjuttijäkla.

d.school
d.school grundades 2002 och ger en av de mest eftertraktade tvärvetenskapliga utbildningsprogrammen (”classes) vid Stanford. Detta mycket tack vare att man har lyckats integrera affärs- och ledarskapstänkande i en traditionell produktdesignutbildning.


När man kommer in genom den anonyma entrén till d.school så möts man av en lobby i vilken det finns foton på alla studenter som finns på d.school just nu. Rakt fram ligger den gård/öppna aula man delar med designskolan och till vänster ligger lärarrummen.

För att gå en kurs vid d.school så får man, som Stanfordstudent, ansöka om en plats och man antar för att få en stor spridning på studenterna (vilket irriterar många med goda betyg och meriter, läs antagna på business school). Normalt består en kurs av 20-80 personer och arbetet sker i mindre grupper. Grupperna är tvärsammansatta med högst en student från varje ”school”. Varje år genomgår 800-900 studenter en utbildning på d.school. Genom att studenterna byts ut så genomgår d.school varje år, eller till med varje läsperiod (”quarter”), en evolution och fungerar olika beroende på vilka brukarna just för stunden är.


d.school finns på två våningar, total har de 1 000 kvm. Här en bild från första våningens lärarutrymmen – hit in kommer inga studenter, utan är en plats för mer koncentrerat enskilt arbete. På d.school finns det ett 20-tal fast anställda, men i kursverksamheten är ytterligare 30-50 personer engagerade som lärare

Det som vi besökte är den fjärde inkarnationen av d.school. Tämligen flärdfritt inrymt i en tidigare labbyggnad. De många flyttarna har gjort att man kunnat förfina och utveckla konceptet till det som det är idag. Den ene av de två Scott som vi träffade har skrivit en bok om miljön och det pedagogiska konceptet – heter typ Make space. Ska försöka få fatt i den. Ger säkert en djupare förståelse för konceptet, innehåller en hel del tankar om hur man ska använda sig av d.school.


Vy över den gård/öppna aula d.school delar med designskolan. Lobbyn och entrén ligger snett bort till höger i bilden. Observera budskapsskylten till vänster i bild. Ett av flera motsvarande som man försöker hamra in i studenterna.

Arbetet i kurserna sker problem-baserat. Studenterna ges uppgifter som ska lösas och som lärare handlar det mycket om att försöka knuffa studenterna i rätt riktning. Vid betygssättningen så är det effort och inte outcome som bedöms. Dvs. det är viktigare att arbeta hårt och följa den metod som lärs ut, och inte vad man faktiskt kommer fram till. Ett exempel på en uppgift kan vara att arbeta med hur man kan uppmana, uppnå, ett hållbarare mer grönt agerande när man handlar mat.


En våning upp möts man av ett stort rum som rymmer många möjliga figurationer


Till vänster i det stora rummet, avskilt av snillrika skärmar – mer om dessa i senare bilder, finns enkla arbetsplatser för de lärare som är direkt involverade i kurserna. Dvs. de finns nära studenterna, men inte direkt i miljön


På andra sidan det stora rummet finns, i baskonfigurationen, möjlighet för arbete i grupp. Hela rummet kan i och för sig manipuleras och ordningställas för att bara inrymma gruppernas arbete, eller annat. Även här finns de snillrika skärmarna.


De skärmar som skiljer av lärardelen från studentdelen, och som också finns och kan användas för att dela upp det stora rummet i mindre delar, är av en synnerligen enkel karaktär. Skrivbara plexiskivor med foam-skivor emellan. Upphängda på hjul i taket, därmed flyttbara, men också nedplockbara så man kan flytta runt dem som man vill.


Detalj på skärmväggen


En noga utarbetad ”kartongark” används som bas i många av grupparbetena. De hängs upp på stolpar som är spända mellan golv och tak, och kan, efter avslutad arbetssejour plockas ned och läggas på de förvaringsplatser som varje grupp har.


Utformningen av studentborden är väl uttänkta. Förvaring under. Ståhöga, och skivor som är för små för att man ska kunna ställa upp fler än en laptop i taget. För arbetet är fokuserat på det analoga, på diskussionen.


Längst in i lokalen finns en liten verkstad, utrustad med olika härligheter.


I andra ändan av det stora rummet, dvs. där man kommer upp med trappan från entrén, finns den ena av d.schools studios/klassrum. Här är allt på hjul och kan manipuleras för olika lärande situationer. Lärarna hjälps åt att ställa i ordning inför varje klass. Det har naturligtvis utvecklats et antal grundkonfigurationer som man i huvudsak använder sig av


Om vi sveper ett varv runt lokalen. De röda sofforna på hjul syntes på denna förra bilden. En projektor, med duk finns också. Liksom små sittkuddar för mer fritt sitttande.


Fortsätter runt. Här finns samma skärmväggar som i den stora lokalen utanför, liksom höga samarbetsbord, stolar och whiteboards.


Vidare finns höga barstolar och glasvägg ut mot den stora lokalen


På den sista bilden, inte mycket nytt, utom lite materialförvaring och vrider man näsan lite till åt vänster så…


Finns instruktionen för hur lokalen ska lämnas efter genomförd lektion. Denna vänder sig också till studenterna. d.school är öppet 24/7 och studenterna kan fritt använda lokalerna efter eget tycke, när de inte är planerade för undervisning


Under vårt besök möblades lokalen om till lektion, och detta är då en av baskonfigurationerna. Först biosittning, därefter stående grupparbete, där varje grupp kan använda en dubbelsidig whiteboard var.


d.school har ytterligare en studio, med något annorlunda konfiguration. De röda sofforna känns igen, men här finns det låga bord och stolar (ses i mitten) och ingen projektor, utan behöver man visa bilder får man rulla in en storbildsskärm som står undanskuffad


Det som ytterligare skiljer är de t-formade väggmodulerna där baksidan är en plats att nåla upp bilder…


… och de andra är whitboardväggar, där man också kan hänga upp sina stora papp-ark som vi såg på bilderna från det stora rummet.

d.shool var en intressant upplevelse, där en pedagogisk modell har fått styra utformningen av miljön. Man ska inte lura sig att tro att den är helt fri. Det är snarare så att den tillåter en stor uppsättning konfigurationer – där ett samarbetande arbetssätt står i fokus.

Andra studiemiljöer på Stanford
Det är viktigt att komma ihåg när vi pratar Stanford att man här prioriterar utbildningen väldigt högt. Alla professorer, med några få undantag, undervisar. Innan man fastanställs som lärare genomgår man en rigorös urvalsprocess, där ens pedagogiska kvaliteter (m.m.) bedöms ingående. På samma sätt bedöms studenterna vid antagning. Det räcker inte bara med att goda betyg, man måste även ha utmärkt sig på annat sätt, såsom inom idrott eller musik.

Fokus på utbildning bottnar i främst två saker. Dels så ser man detta som den mest effektiva tech-transfer-metod (dvs. sättet att få ut den kunskap som finns på Stanford till samhället) och dels så stimuleras professorerna av mötet med studenter på ett sätt att de får nya frågeställningar till sin forskning. En anställd professor på Stanford kan lägga upp till en dag i veckan på annan verksamhet än den akademiska, såsom att sitta i bolagsstyrelser eller bedriva konsultverksamhet. Även detta ses som tech-transfer och ett sätt att få nys på nya frågeställningar att inkorporera i forskningen.

Vi har tidigare skrivit om MOOC (Massive Open Online Courses) som ett, kanske inte hot men snarare ett komplement till det traditionella platsbundna universitetsutbildningen. På Stanford experimenterar man en del med detta inom vad som kan kallas hybrid-MOOC, dvs på nätet föreläsningar kombinerat med klassrumsundervisning/fördjupningar. Eller så testar man med att köpa in bra kurser från andra utbildningsanordnare, men även detta i kombination med lärareledda fördjupningsstudier.

Med denna intorduktion så kommer några korta bilder på salar som vi såg eller som vi hörde talas om på Stanford.

Okej. Jag trodde att jag skulle kunna googla det här. Men icke. Hittar inget, dock en intressant artikel om Active Learning Classrooms, men det kanske inte är alla som tycker som jag. Det en bild ska visa är motsvarigheten till MIT:s runda bord, fast i en sal med plats för 80-studenter arbetar man med ett dynamiskt ljudssystem som går att ställa in på olika sätt. I en situation kan man störa ut alla andra än den egna gruppens samtal så att man kan sitta ostört fastän man är många som diskuterar vilt. I en annan situation kan läraren välja att ha en genomgång som hörs av alla i hela salen – vare sig de vill eller ej. Eftersom vi inte fått den förevisad kan jag inte säga mer än så. Men lite coolt och high-tech låter det allt.


Precis som överallt annars så försöker man använda mellanrummen, och skärningspunkterna mellan byggnaders stråk till platser för studier.


Här är ett annat exempel, där det intressanta egentligen är hur öppen relationen är från labbet till korridoren och studiemiljön. I närheten ligger också ett lunchrum för studenter.


En hörsal till. Precis som flera av de tidigare exemplen så nöjer sig amerikanerna med brickor för antecknande


En sista bild. Denna är från Berkeley’s Soda Hall, man skulle väl kunna säga att här har vi identifierat en plats som med tämligen små åtgärder skulle kunna bli många spår bättre…

Stanford Bio-X och Berkeley AMP-lab


Nu så serni att det blir spännande. Två giganter. Mot varandra. Eller, nä, inte alls. Utan en beskrivning av två väldigt speciella laborativa miljöer, som både har likheter och avgörande skillnader. Den ena har provrör. Den andra inte. Tror jag. Den ena nybyggd. Den andra inte. Men båda är såna däringa världsklasspjutsspetsmiljöer som vi bara brukar använda som epitet i Sverige. Inte skapa på riktigt. Detta är det sjunde inlägget från vår resa från New York via Boston och Seattle till San Fransisco inom ramen för det arbete med mötesplatser som vi gör åt Chalmers och Chalmersfastigheter. Kolla högermarginalen så hittar du de tidigare.

Stanford Bio-X

Först lite kort om Stanford. Det är ett privat universitet grundat 1891 med en donation för att åminna Leland Stanfords son. Har anseende att vara ett av världens främsta (å andra sidan, taget denna resa, vilket av Columbia, Harvard, MIT, Berkeley och Stanford kan inte sägas tillhöra ”världens främsta” på något sätt?). Campuset är låglänt och utspritt, med tydlig ”design guideline”, gula sandstensfasader, röda tegeltak och röda detaljer på utsidan. Det är ett residential-campus, dvs studenter och lärare bor, i stor utsträckning, på campus. Detta påverkar så klart upplevelsen av miljön. Omvittnat är också den kultur av entreprenörskap, och självklarheten i att ett misslyckande är också ett viktigt resultat – det viktigaste är att man försökt.

Bio-X är en laborativ forskningsanläggning inom i huvudsak biologi och kemi. Egentligen är det inte byggnaden som är ”da thing”. Eller, det är det också såklart. Utan det är den organisation och synsätt som genomsyrat skapandet av byggnaden. För det handlar om en idé om att få samman forskare från olika delar av Stanford för att skapa nya saker tillsammans. Man ser det som ett socialt experiment. Vilket kanske är överord, men det krävs visst mod att våga blanda forskare från olika bakgrunder och forskningskultur.


Vy från Bio-X bort mot stamcellsforskningscentrat, School of Medicine och sjukhuset.

James H. Clark center, som är det officiella namnet på kåken, stod färdigt 2003 och ligger strategiskt mitt på det stråk som går från Stanfords sjukhus och bort till de centrala delarna på campus. Inom en femhundrametersradie ligger även Medicin-, Kemi- och Ingenjörsskolorna. I direkt anslutning finns det nybyggda stamcellscentret. Clark center är ritat av Foster and partners, och lite mer infor finns i denna filmsnutt.

På tal om stamceller så satte denna frågan vissa käppar i hjulet på projektet. Det byggdes under den tid då Kalifornien införde ett förbud mot stamcellsforskning, vilket gjorde att James H. Clark (entreprenör och tidigare Stanford-professor) drog tillbaka delar av sin generösa donation. Konsekvensen blev besparingar under byggtid, varför fläktarna på taket blev enklare och mycket bullriga (generellt kan sägas att amerikanska ljudmiljöer är rätt usla). Märks inte minst om man går ut på balkongerna på översta våningen – lite lätt psykotiskt och omysigt måste man säga.


Vy över Bio-X centralplats, längs huvudstråket från campus centrala delar bort mot sjukhuset m.m. (jfr även bild 1)

Bio-X är alltså mer en organisation än en byggnad. Verksamheten skär på tvärs genom Stanford och engagerar fler än 400 forskare (faculty) från ett 60-tal forskargrupper (från 26 olika institutioner). Kopplat till organisationen finns en hel del forskningsmedel, som man kan få del av genom att föreslå goda forskningsprojekt. Och forskningsprojekten genomför man med byggnaden och dess labb som bas. Även näringslivet kan hyra in sig och genomföra projekt på Bio-X. Klart?


Planbild över Bio-X

Exteriört ansluter byggnaden till Stanfords design guidlines. Gult, rött, kvadratiskt. Interiört så är formerna mjukare. Egentligen är det tre separata trevåningsbyggnader samlade kring en gemensam utomhusgård (exteriört atrium som någon uttryckte det…), kopplade till varandra med spänger och loftgångar. Formen, den ovala, har givits av att dels låta ett huvudstråk gå genom byggnaden, och dels för att fånga in rörelser från andra stråk. Alla byggnadsdelar är kopplade till varandra under mark. Under mark ligger även djurförsöksanläggningen som sträcker sig hela vägen bort till stamcellsforskningscentrat.


Vy över Bio-X centralplats, längs huvudstråket från sjukhuset m.m. bort mot campus centrala delar


Vy över Bio-X centralplats mot den bakre byggnaden som innehåller restaurang, Bio-X kansli, hörsalar, mötesrum och några lab.

Grundläggande i byggnaden är att den är ett forskningslaboratorium. Visst sker doktorand-utbildning, och undergraduates kan få extraknäcka här, men forskningen står i centrum. Alla lab är helglasade mot gård eller loftgångar, ävensom gardinerna är nedfällda allt emellanåt för att stänga ute den kaliforniska solen. Men idén är att det ska vara öppet och transparent.

Laboratorerna är trånga, stökiga och ommöblerbara. All mediaförsörjning sker rätt rufft från taket, alla möbler är på hjul för att underlätta omflyttningar och omorganisationer (och små spratt, då man över natt kan flytta en kollegas hela skrivbord och uppställning). I ett stort rum mot gårdssidan har alla forskare ett skrivbord och en labbänk för ”enklare” försök (inga andra arbetsrum finns). I bakkant, mot Bio-X utsida, ligger mer fasta installationer, kylrum, förråd och rum med gemensamma dragskåp.


Del av labbmiljön. I förgrunden en labbänk, mot fasaden finns skrivborden.

Attityden är öppen och inkluderande. Inga labbriggar eller instrument ses som personliga (ävensom att ansvaret för utrustningen ligger på någon forskare) och man lånar ut dessa till varandra – det finns en utrustningslista och ett gemnsat bokningssystem. Vissa utrustningar är inköpt av enskilda forskare/grupper, vissa är inköpta av Bio-X som en strategisk satsning.


Alla bord och all utrustning är på hjul för att det ska vara enkelt att flytta om inne i labben.


Mediaförsörjningen sker från taket, rufft men effektivt.

Det är dock viktigt att påpeka att miljön i Bio-X inte är ”för alla”. Alla passar inte in – utan man måste ha en social fallenhet och en önskan att arbeta diskuterande i team för att vara här. Det finns andra miljöer på Stanford för de som vill fokusera på koncentrerad (enskild) grundforskning. Även om miljön är social så är ljudmiljön dämpad och hänsynstagande. Om man ska ha möte fler än två personer går man ut från labbet, till loftgångarna/gården eller till ett mötesrum. Även telefonsamtal sköter man utanför labben.


Ett annat viktigt inslag i Bio-X är restaurangen. Den är av bricklunchskaraktär, men med många val och omvittnat bra mat. Öppen för alla, även besökare lockar den till sig gäster från hela Stanford med omnejd.


I restaurangen har man medvetet endast långbord, detta för att man ska ”tvingas” sätta sig bredvid någon man inte känner eller halvkänner och ”tvinga” fram ett samtal

AMP-lab
Från Stanford, som ligger i södra Bay-area, tog vi oss nordöst om San Fransisco. Här ligger UC Berkeley, en del av det delstatliga University of California systemet. Är en förnämlig institution, lite radikal men ändå moder till ett 70-tal nobelpristagare.

Det lab vi besökte, AMP-lab, forskar kring hantering av stora datormängder, s.k. Big Data. AMP ska utläsas algoritmer, maskiner och människor (people) och indikerar vad det egentligen handlar om. AMP är den tredje eller fjärde evolutionen av labbet, tidigare lab har haft annat fokus, men det är samma lednings-kvartett som skapat både detta och tidigare lab. Det unika är och har varit att man samlat spetskompetens från matematik och flera av datalogins olika grenar (AI, databaser, hårdvara etc.) för att tillsammans försöka lösa komplexa problem.

Att försöka hitta trender eller fakta ur stora mängder data (och nu pratar vi storlekar som fyra miljarder textdokument) är lite trassligt, allra helst om man inte vill att svarstiderna ska bli alltför långa. Här är samverkan fullständigt nödvändigt. Och samverkan sker inte bara inom det egna labbet, utan kontakterna utåt är stora (mer om det längre ner).


Här sitter fyra outstanding professors. Fast inte just nu. För du vore de yttepyttesmå. Och det är det inte. De är snarare som vanliga människor. Typ.

Den fysiska miljön är något helt annat än Bio-X. Även detta en världsledande miljö, med synnerligen kompetenta professorer (faculty) som forskningsledare. Men de sitter i ett fuktskadat hus, Soda Hall, som anses som ett av Berkeleys fulaste. Den interna miljön, med låga cubicals, mötesrum och gratis kaffe känns lite, hrm, sunkiga. Men samtidigt är det inte det intressanta.


Mötesrum, en väggen är en enda stor white-board

Det är en uppblandad miljö. Faculty sitter tillsammans med alla andra anställda (i huvudsak doktorander) och det finns tydliga sociala regler. Hörlurar på, så vill man inte bli störd, fråga kan man göra, men diskussioner tar man i något av det flertal konferensrum som ligger runt landskapet. Det är socialt, på gränsen att det påverkar arbetet, passar (liksom på Bio-X) inte alla, men ger ett samarbetsklimat där alla är med och bidrar. Och det är fokus på resultat, det är vad man presterar som räknas. Presterar man inte, så kanske man inte ska vara här.

Forskningen är synnerligen tillämpad. Den verkliga hårdvalutan för att kunna bedriva forskningen är set med stora datamängder (ex.vis många textfiler), och för att komma åt sådana set samarbetar man med näringsliv och amerikanska ”myndigheter”. För näringslivet betyder det att man får betala en inträdesbiljett på ett anta hundratusen dollar per år. Därigenom ges de möjlighet att få komma till labbet ett par gånger per året och göra presentationer och resonera om vilka problem man har och skulle vilja få lösta. Då hummar professorerna lite och går sedan in i säljrollen, för de är inte bara begåvade forskare, de är rätt bra på att dra in pengar. Företagen vars problem kan komma att resultera i projekt får också låna ut datasets. Forskarna gör sina projekt, och publicerar sina forskningsresultat öppet, dock utan att ta med information ur dataseten.

Det viktigaste i AMP-lab är naturligtvis kompetensen hos medarbetarna, det gemensamma, sociala och öppna klimatet och tillgången till datasets, datorkraft och feta linor. Hur det fysiskt ser ut är lite strunt samma.

Roliga detaljer

Assorted details from Stanford and Berkeley


No fuzz. Inga massa jäkla pappersdiagram och trender. Här är det en lampa som berättar hur energieffektiv byggnaden är för tillfället. Befriande enkelt liksom.


En svängd whiteboard. Har jag aldrig sett förut. Måste dokumenteras.


Ja, jo, liksom. Klart man kan ta med sig sin cykel i labbet. Bara man hänger den på väggen så blir det nog bra.


Ingen jäkel ska komma här och komma och stjäla med sig adaptern till min Mac!

Seattle Public Library + Microsoft


Seattle är en ny bekantskap. Har aldrig varit här förut, men skulle nog kunna tänka mig att komma tillbaka. Dess huvudbibliotek är nu tio år gammalt, men lyfts fortfarande som ett av de bästa referensexemplen för nya bibliotek. I Redmond, om man nu kan säga att det ligger utanför Seattle vet i tusan, för allt hänger liksom ihop, ligger Microsofts campus. Vi var nyfikna på vad de gör för att skapa goda kreativa miljöer (i brist på bättre uttryck) för att utveckla sig och bibehålla sin marknadsdominans. Det här är den sjätte bloggposten på vår Nordamerikaresa inom ramen för vårt arbete med mötesplatser åt Chalmers och Chalmersfastigheter.

Seattle ligger, för er som inte har riktig koll eller ids googla, i staten Washington i nordvästra USA. Man har ungefär 600 000 invånare (i storstadsregionen 3,3 miljoner) och näringslivet domineras av aktörer Boeing och företag inom mjukvarusektorn. Störst är Microsoft (med huvudkontor och 40 000 av sina 120 000 anställda i och kring Seattle) som grundades av Seattlesonen Bill Gates. Andra notabla företag med huvudkontor i Rainy City är Amazon.com och Starbucks – Seattleborna är kända för sin höga kaffekonsumtion, men kaffet här är lika äckligt som i resten av amerikat.


Utsikt från Space Needle över downtown Seattle. Inbäddat mellan berg och hav ligger det. Grant som tusan.

Musiklivet är stort i Seattle. Hela grunge-grejen, Jimi Hendrix och Quincy Jones. Bara för att name-droppa några. Som en hyllning till Seattles populärkulturella scen har man, i anslutning till utställningsområdet från 1962 (med Space Needle och monorails) låtit uppföra ytterligare en helt vansinnig Gehry-skapelse kallad EMP, ett museum för film och musik. Samtidigt som vi lyfter stadens förtjänster måste sägas att Seattle har tydliga sociala problem. Utslagna och trasiga människor finns överallt. Droger handlas och används helt öppet. I det tämligen ordningställda och uppgraderade downtown finns hemlösa och narkomaner granne med lekplatser, turister och finanskvarter. Ger en stark känsla av en stad som har en bit kvar innan den går att definiera som en bra stad.


EMP. Galet. Byggt för soliga Kalifornien. Och en förstudie till någon Gehry-byggnad på Disney World/Land.

Seattle Public Library
Biblioteket firade i maj sitt tioårsjubileum. Delvis kritiserat, både för sin (framförallt) exteriöra utformning, att det är svårt att hitta entréer och för sitt läge i stan. Det ligger mitt i finanskvarteren, rätt långt från större bostadsområden. Men mest en stor framgång. Efter den stod klar har antalet bibliotekskortsinnehavare ökat och utlåningen gått upp. För Seattleborna vill gärna ha en bok till kaffet. De är de mesta läsarna i USA.

Det är en rätt stor kåk på 11 våningar. Upptar ett helt kvarter, på den plats där det gamla huvudbiblioteket låg. Av det gamla biblioteket återanvändes 75% av material, och det nya är byggt av 50% återvunnet material (inte nödvändigtvis från det gamla biblioteket). Under huset finns ett stort parkeringsgarage, som biblioteksbesökare har man 30 minuters fri parkering.

Biblioteket har i medeltal 5 000 besökare per dag och de arbetar 300 personer i byggnaden. Det är huvudbibliotek, det finns många ”stadsdelsbibliotek”, och har som sådant flera administrativa funktioner som inte hänger samman med verksamheten i själva huset.


Entrén från 4th Avenue, genom denna kommer 75% av de 5 000 besökarna. Den ceremoniella entrén från den fotogenique:a 5th Anvenue-sidan blir sekundär, då kollektivtrafiken finns vid 5th.


Snett till höger innanför entrén från 4th ligger återlämning- och utlåningsdiskarna. Detta är en av tre funktioner som finns på nedersta våningen. De andra är en stor barnavdelning, en aula med upp till 400 besökare och avdelningen med böcker på utländska språk – man tycker inte att just dessa besökare ska behöva leta sig genom hela biblioteket på jakt efter böcker på sina hemspråk. Rakt fram finns de gula rulltrapporna som tar en upp vidare in i biblioteket.


En rolig detalj är golvet framför lånediskarna. Maple hardwood, utkarvat finns första raden i de 10 populäraste böckerna på tretton språk. Spegelvänd är texten, för att påminna om en gammal tryckplåt.


Stora aulan, avdelningsbar på hälften


På första våningen ligger den stora hallen. Öppen hela vägen upp till 11.e våningen. Och denna finns en massa att skriva om. Det första man möts av är biblioteksshopen och bredvid denna cafét, för det är tillåtet att ta med sig dryck in i hela biblioteket. Till höger i bilden ser ni hur den stora aulan klättrar sig hela vägen upp i den stora hallen. Mellan aulan och shopen finns entrén från 5th Avenue. Till höger om kafét ligger läsplatser, för tidskrifter och tidningar.

Konstruktivt, eftersom Seattle ligger i en jordbävningsregion, så bärs innanmätet upp av en konstruktion, och glasfasaderna av en annan. Den inre konstruktionen hålls upp av betongpelaren till höger i bild. Glaset är hyperisolerande och kommer om det splittras att bli små ofarliga delar likt en bilvindruta.


Atriumet från 11 våningen och ner (180 grader från andra hållet jfr förra bilden). Till vänster syns betongpelaren, rakt fram och till höger klättrar bokmagasinen på sin resa uppåt. Lite ont under fötterna gjorde det att ta den här bilden.


Från andra våningen, stora hallen, leder oss rulltrappor upp till…


…datorrummet. Plats för 170 samtidiga användare.


Uppåt i huset blir det mer nördigt. Eller, det beror på hur man ser det. Här finns läsesal, forskarrum (forskare kan hyra ett skåp under upp till ett halvårför att förvara sitt material), musikrum (för provspelning av noter) och teatersal (för provspelning av pjäser). Här finns också bokmagasinen som går som en spiral runt hela byggnaden, där golvet sluttar så att de bygger en våning per varv (kräver en rätt stor kåk för att lutningen inte ska bli stor på ett varv). Vad är det fina med detta då? Jo, att man kan bygga vidare sina samingar utan alltför stora åthävor. Fylls en sektion så börjar man på nästa. Siffrorna i golvet indikerar sorteringen, och gör det lätt (nåja) att hitta.


Mellan stora hallen och datorrummet, på plan 3, finns en färgmässigt ganska omskakade korridor. (den ligger bakom det galler som syns ovan rulltrappan på bild 9) Här ligger en större mängd mötesrum, som kan hyras på kommersiella grunder eller till självkostnadspris, beroende på vilken organisation du tillhör. Används väldigt mycket till lite allt möjligt.


Kul detalj 1. Varje bibliotek av rang måste ju ha en egen polisstyrka (Seattle Library Police!), här utanför biblioteksshopen


Kul detalj 2. Kanske de tjusigaste undertaksplattorna jag sett.


Kul detalj 3. Kort med boktips på olika teman. Banned books är den som går bäst.

Hur var då Seattles stadsbibliotek? Har vi power of ten. Nja, njo, kanske nästan. Men vad vi har är en fantastiskt trevligt utförd byggnad. Fin i sin enkelhet, och man kan verkligen förstå varför det är en lockelse för användarna. Stora ytor – men med enkla material använda på ett nytt sätt. Gallerdurkar som räcken, standardbokhyllor etc. Något som säkert bidragit till att den blev billigare än budget. Den är väl värd ett besök, om du tar dig till Seattle.

Microsoft Building 99
Allt sker inte alltid sekventiellt. Inte heller denna berättelse. Liksom bröderna Cohen börjar jag i slutet och går bakåt i tiden. Besöket hos Microsoft i Redmond skedde dagen innan besöket på SPL. Och varför skriver om jag det sist undrar ni. Jo, så klart för att det inte var lika spännande, inte ur ett mötesplatsperspektiv i varje fall. Men några rader måste det bli. För de var otroligt välkomnande och öppna. Och det var snudd på oartigt att inte säga något.

Detta är mitt första besök till ett så kallat Corporate Campus, dvs. en sammanhållen stor företagsmiljö. I och kring campuset i Redmond (5 miles i varje riktning) har man 40 000 anställda. Totalt har man 1, 2 miljoner kvm lokalyta.


Atriet. Rakt fram och in till höger ligger café och restaurang, ännu mer till höger finns entrén och till vänster det gemensamma trapphuset som tar en upp till de övre våningarna.

Byggnaden är arbetsplats för 250 personer och är den doktorstätaste av alla Microsofts byggnader. Samtidigt är den uppförd under en tid (samma tid som nu egentligen) då Microsoft expanderade kraftigt, och är tämligen traditionell i sitt utförande. Det är egentligen två byggnader som ligger på varsin sida av ett atrium. Hårdvarulabb (en typ av labb som ingen av oss kunde tänka sig att Microsoft har), hörsalar (plats för 350 personer i platt sittning), mötesrum, utställningsytor och café på bottenvåningen. Våningarna upp är kontorsvåningar, där man har vissa gemensamma mötesmiljöer, men inget mer.


Ett mysigt 9×9 feets-kontor, här inrett för två personer. Interns.

Några intressanta saker kan ändock noteras:

1. Microsoft försöker att re-branda sig, att gå från ”big business” till att skapa en kultur med nyföretagar-/entreprenöriell anda. Detta ges uttryck i den fysiska miljön genom att det ska vara mindre ”ordningställ” och fint, lite ruffar helt enkelt.

2. Det sker en ständig omflyttning av människor inom Microsofts campus. I genomsnitt flyttar en anställd var 11 månad. Det har att göra med att grupper omgrupperas då de har eller borde ha behov att jobba närmare en annan grupp. Omflyttningarna i och till Building 99 är dock lägre, här sker nästan inga rörelser, då de anställda här har ett forskande uppdrag

3. Inom Microsoft delar man in sina 9 x 9 fot stora kontor i A, B och C-kategorier. Ett A-kontor ligger i fasad. I ett B-kontor kan man skymta dagsljus, oftast genom ett A-kontor. C-kontor har inget direkt ljus. Alls.

4. I nyare miljöer har man mer övergått till att ha en uppsättning av lokaler som anpassats för 16 personer (neighbourhood), 8 personer (group) eller 4 personer (focus team), med vidhäftade servicefunktioner såsom fikarum, mötesrum m.m. Microsoft har en 436-sidor lång Guideline and Standards som beskriver hur deras byggnader ska se ut.

5. De flexibla väggarna som testades i Building 99, för att ”enkelt” kunna förändra kontorsstorlekar, funkar inte. Inte ljudmässigt, inte att flytta – de går bara sönder. Och de ska aldrig användas igen.

För den som vill veta mer om just Building 99 så finns det en del skrivet, bl.a. på denna blogg.

Nya lärandemiljöer på MIT


Oj vad den rubriken lovade mycket. Det är vare sig nytt eller rocket sciences. Men nu har jag även fått se det som jag tidigare bara läst om. För den som vill nörda ner sig så finns det två intressanta rapporter som MIT skrivit om deras strategier kring lärande och lärmiljöerna i framtiden. Den ena fokuserar bara på lokalerna och den kan ni hitta här (länk kommer). Den andra är slutrapporten och den kan hittas på följande hemsida. Detta är det andra av två inlägg om besöket på MIT, det första hittar ni här.

Okej, vi ska vara mest i Stata building (som jag beskrivet tidigare här). Och titta på några exempel på hur MIT arbetar med sina fysiska lärmiljöer och vad de ser för pedagogiska trender och utmaningar. Jag gör det i en serie bilder.



Det första exemplet är en Minerva Plaza liknande lokal, för integrerat workshop-betonat arbete. Först genomgång mitt i rummet och sen övergång till arbete i grupp i de små ”båsen” i rummets ytterkant, sedan kan man ånyo snabbt samlas i mitten för redovisning. Här är inte datorn centrerad i grupparbetet, utan det är mer kring diskussion och process – skiljer sig från kommande salar, diskuterade nedan.



Båsen har medvetet gjorts något trånga och grunda med endast ett draperi som avgränsare till resten av rummet, så att överhörning ska kunna ske – ingen ska kunna gömma sig. Samtidigt ska man uppleva att det finns puls och aktivitet i rummet. De fasta installationerna är få, istället har man portabel teknik som ger en känsla av att man fortfarande utforskar hur man ska arbeta i denna typ av lokal. Allt går att flytta, förändra och påverka.



För att ge bättre (?) förståelse för rummets utformning har ni ett formidabelt fotografi av en evakueringstavla. Lokalen vi talar om är till höger om ”Exit”. Ett något märkligt format rum – som från början var för IT-studenterna kårförening (motsv.)



Över till det mer ordningställda. Detta är en annan form av ett active learning classroom. Runda bord med plats för nio. Tre kring varje dator. Fullknökat med teknik och whiteboards på alla väggar (och stolpar). Detta är den ena av två likadana salar som finns på MIT.



I taket hovrar projektorer och kameror. Projektorerna kan projicera antingen innehållet på den egna gruppens dator (en projektor per runt bord) eller så kan läraren styra att en grupps skärm läggs ut på alla projektorerna eller så kan läraren visa något från sin egen dator. Med kamerorna kan man ta bilder eller filma en lektion. Typiskt arbetar man på samma sätt som i den förra lokalen, dvs. först genomgång, därefter grupparbete.



I mitten finns lärarens kontrollpanel. Härifrån kan hen övervaka vad som sker, styra projektorer, belysning, inspelning m.m. Salen rymmer 13 x 9 = 117 studenter, vilket är alldeles för många menar MITs utvärderingar – kring 50 hade varit mer lagom. Även storleken på borden har kritiserats. Det bästa med salen, menar den lärare vi träffar – han som syns till höger i bilden, är att salen får hans studenter upp på fötter, vilket för att vare sig kan pilla på sina smartphones eller somna under lektion.



Ytterligare en typ av active learning classrooms är denna (tyvärr kom vi inte in, utan fotona är tagna genom fönstret). Här med fyrkantiga bord och utrustade för att stödja antingen grupparbete i större grupp (vilket kan vara svårt i den förra typen med runda nio-bord) eller par-uppgifter. Borden är utrustade med datorer och skrämar.



Som stöd finns projektorer, en per bord, och svartatavlor. Nästa utvecklingssteg är att ta bort datorerna (och eventuellt skärmarna) då det är bättre när studenterna arbetar med sina egna datorer.

En reflektion är att dessa tre lokaler för aktivt lärande har något olika inriktning. Den första är flexibelt utrustad, med få installationer och bäst för uppgifter där diskussionen står i centrum. Den andra är väldigt styrd i termer av möblering och installationer, men där det kan vara svårt att arbeta i större grupper än tre. Den tredje är mer anpassat för arbete i lite större grupp (eller par) men samtidigt inte särskilt flexibel eller påverkbar.



Så över till hörsalar. De är tämligen traditionella gradänger, med svartatavlor och katedralsundervisning i storgrupp. Däremot är alla numera utrustade för att lektionerna/föreläsningarna ska kunna filmas och läggas ut och/eller strömmas. Antingen automatiskt (med sensorer som följer läraren) och/eller som på denna bild med hjälp av en ”kameraman”.



Även de allra största föreläsningssalarna har samma teknik. Samtidigt som de har härligt många elektriska svartatavlor (som en student en gång programmerade så att han kunde styra dessa med en fjärrkontroll – som gjorde att föreläsaren hade en annorlunda upplevelse när hen fick jaga sina anteckningar)



Observera att det inte finns några fasta bord i den stora föreläsningssalen, utan den som behöver bord får fälla upp en bricka ur armstödet.



Det här är en distribuerad del av MIT Library. Hit kan en bibliotekarie komma för att hålla olika typer av lektioner såsom att ge studenterna kunskap i citations-programvara. När det inte används för lektion är det öppet att använda för vem som helst.



Och detta hänger samman med nästa trend på MIT. Man går mot allt fler ytor som ingen äger. Ett distribuerat system för lärplatser. Men också platser där studenterna kan experimentera och leka loss på egen hand – så kallade Maker Spaces, tyvärr såg vi inga sådana, men de är säkert Googlingsbara (vilket är enklare om man inte, såsom jag just nu, sitter på ett flygplan).



Ytterligare ett exempel på en läryta utan ägare, en krittavla mitt i korridor, bredvid en soffa och sen inte så mycket mer.

Om ni nu läser rapporterna som jag refererar till i ingressen så kan jag berätta att hittills så är konceptet med Academic Villages något av en besvikelse för en utomstående betraktare. Hittills har man gjort ett försök, och det var inte så lyckat, mest som en lång korridor, må vara ett av huvudstråken på campus, med lektionssalar, datordito och uppehållsytor vid sidan av. Inget speciellt. Men vi får väl se vad som händer i framtiden.

MIT Media Lab och Koch Institute


Besöket på MIT är värt två bloggposter. I den första, denna, behandlar vi två av dess mer laborativa byggnader, i den andra skriver jag specifikt om några nyare lärmiljöer. Dagen bjöd också på en sväng till Harvard, men det har jag skrivit om senast jag var där, och varför upprepa sig när man bara kan hänvisa till redan uträttat arbete? Besöket är en del av arbetet med Chalmers mötesplatser.

Boston är en trevlig stad. Särskilt när man kommer från trånga, bullriga och smutsiga New York. Här är det rent, välordnat och inga bilköer. De har uppgraderat sin kollektivtrafik under de senaste 10 åren, och det märks. Dagens största leende fick vi i tunnelbanan. Spärrvakten tyckte att det var onödigt att vi skulle köpa en massa enkelbiljetter – utan han släppte sonika in oss utan biljett, med budskapet ”this ride is on me” (att vi sen transporterades som packade sillar gjorde leendet en smula mindre – men inte mycket).


Utblick mot entrén, uppåt i huset ligger de uppglasade labben

Om vi försöker oss på att beskriva MIT Media Lab (och jag kommer här i princip bara beskriva den nya delen av labet – den som syns på bilden längs upp i detta inlägg) så kan man förenklat säga att det är en byggnad som helt är tillägnad tillämpad forskning, där ny digital teknik och tvärvetenskaplig forskning är närvarande i alla. I stora uppglasade labb längs ett gemensamt atrium latjar forskarna fram nya roliga grejer. Som proteser. Eller enkla synundersökningsinstrument. Eller Transformers-bilar som kan fällas ihop för att göra dem enklare att parkera i en tät stadstrafik.


De gemensamma zonerna på de förskjutna planen i anslutning till det stora atriet som ligger till höger i bild

Atriet kräver några fler ord. Ovan entréhallen går det upp hela vägen genom huset, medan man i direkt anslutning till atriet har öppna ytor, förskjutna och dubbelhöga våningsplan. Överallt i dessa höga ytor finns möjlighet att hänga in grejer i taket, som ljusriggar och annat som förtjänar en upplyft position.


När man rör sig genom labet så har man ständig inblick i de olika laborativa ytorna och har möjlighet att se vad som sker inom respektive yta.

Flera funktioner och ytor är delade. Såsom verkstaden och de öppna ytorna mellan labben och lunchrummen och tankeytorna och… Längst upp finns ett konferenscenter med en fantastik utsikt över River Charles och Boston (där vi inte kom in i dag, men som jag besökt tidigare, och som ni kan läsa om här).

Här ett inte alls oviktigt notat. Vi brottas ju ibland med problemet att vissa ytor (typ verkstäder) inte får användas för ensamarbete. På Media Lab har man löst det. Kortläsaren in till verkstaden läser av hur många som är inne i verkstaden samtidigt. Och är det bara en kvar så stängs strömmen till alla farliga maskiner, och kör inte igång igen förrän ytterligare någon kommer in i lokalen (kräver att man checkar in och checkar ut ur verkstaden – men vaddå? Rätt elegant löst).


Den döda entén…

Okej, finns det då inget som är dåligt med Media Lab. Entrévåningen är ingen höjdare. Man förstår inte vad som händer i byggnaden när man kommer in – det känns som en tämligen ödslig och kal plats. Det finns utställningsytor, men de var inte så upphetsande inredda när vi var där. Likaså finns problem med hur den annonserar sig utåt. Den ligger ett halvplan upp från trottoaren, och annonserar sig inte särskilt tydligt utåt. Även om byggnaden är öppen för vem som helst (nåväl) att gå in i, så är det inte självklart. Den tar liksom avstånd från sin omgivning (se bilden längst upp i inlägget så får ni en uppfattning om hur byggnaden relaterar till sin omgivning).

Koch Institute for Integrated Cancer Research

Vi börjar med namnet. Koch ska uttalas som Cook, annars kan man få konstiga blickar från sina värdar. Okej? 100 miljoner dollar gav farbror Koch (USAs typ fjärde rikaste man, en redig industrialist) i donation till MIT för att få sätta sitt namn på kåken, en bra grundplåt till en kåk som kostade 240 mn USD att bygga.

Detta är en ren forskningskåk som öppnade den 1 november 2010. I labben finns bara faculty, post-docs och doktorander. Från början tänkt bara för biologer, men efter ett mail sent en kväll från MIT:s rektor omtänkt till att passa lika delar biologer och ingenjörer. Fokus är att lösa gåtan med cancer. I samma kvarter (runt Kendall square) är en av världens största hot spots inom Life Science. Tvärs över gatan från Koch ligger två forskningsinstitut (knutna till MIT och Harvard), granne med detta ligger Novartis osv.


Vy genom plan 1, till vänster ligger cafét, rakt fram utgången till campus och rakt bakåt finns entrén från Main Street.

Plan 1 är helt öppet mellan kl. 07 och 18. Här kan man röra sig genom byggnaden från Main Street in på MIT:s campus (rakt till Stata building – en kåk jag skrivit om här). I bottenplan finns också ett café/lunchrestaurang, öppet för alla, ett seminarierum med en kapacitet på 200 personer (och den utnyttjas väldigt mycket) och de administrativa delarna av institutet.

Plan 2-6 ser i princip lika dana ut. När man kommer ur hissen finns en öppen mötesyta med soffor och white-boards. Runt kring denna yta ligger mötesrum, fikarum, och andra gemensamma funktioner. Åt höger respektive vänster ligger sedan labben och arbetsplatserna (vilka finns utanför labben, ävensom forskarna gärna hade haft dessa inne i själva labben, men ledningen ville att kontoren skulle bli en plats där forskare från olika forskargrupper blandades och träffades).


Rolig detalj. Då det inte är tillåtet att ta med kaffekoppar och annat in i labbet har man integrerat en hylla precis utanför dörren för att forskaren ska kunna ställa ifrån sig den innan inträdet

Biologerna finns i ena hälften av byggnaden och ingenjörerna i den andra hälften. – de delar alltså inte lab – och förklaringen är att ingenjörerna använder mer kemikalier har andra krav på dragskåp och luftväxling, men de har endast klass 1-lab. Labben ligger ut mot fasad för att ge dessa maximalt med dagsljus, för det är här som forskarna spenderar största delen av sin tid. Det finns förrådsytor, kylar osv. Allt som behövs för att kunna forska på ett effektivt sätt. Totalt ryms 26 forskargrupper (dvs. 26 lab), 13 av varje sort och totalt kan man vara 600 personer som arbetar här.


Laboratoriepornografi – ett annat sätt att lösa kanalisation av media och el, allt ansluts direkt i taket – och vips så var det löst.

På plan 7 finns djuranläggningen. Det är brukligt att dessa finns i källarvåningen, men här går tunnelbanan precis under källaren och vibrationerna gör att mössen inte vill föröka sig. I källaren finns cykelrum, omklädningsdito, inlastning och sopstation. En sug från Envac (tror vi) suger skräpet från djuranläggningen till specialcontainrar. Luftomsättningen i byggnaden gör att den är en stor energianvändare, även om den är effektivare än motsvarande labb på MIT och andra universitet.


En kanske inte lysande bild, avseende komposition, men det är så här det ser ut när man tar sig ur hissen på laboratorievåningarna.

Är det bra då? Tja, det är ett labb som bygger på en tydlig idé om ett fokuserat och integrerat arbetssätt kring cancer – och den idén är tydlig genom hela huset. Den bygger vidare på den kultur MITs biologer alltid har haft om att dela resurser och kunskap och samarbeta nära närhelst det går, att skapa förutsättningar för informella kontakter forskare emellan. Och som laboratoriebyggnad funkar det bra. Jag kan tycka att labben skulle kunna organiseras på annat sätt, göras mer flexibla, stödfunktionerna (förråd, kylar osv) än mer effektiva och, framförallt, skulle man kunna ha öppnat verksamheten mer mot omgivningen. Och sen faller vi tillbaka på tycka, smak och kontextuella frågor när vi kommer till materialval, möbelval, färgsättning och utförande. För så där tjusigt, häpnadsväckande och elegant kan man inte säga att det är.


10 Ytterligare en rolig detalj, golvmosaiken visar MIT:s campusplan och Koch Institutes läge på detsamma.