Jag erkänner. Det är en riktig clickbaitrubrik på den här bloggposten. Någon gång måste man testa det också. Men lugn, det är väl värt att läsa resten av texten. För detta är ett riktigt bra exempel på hur man borde tänka även i vårt land för att ordna fram bra bostäder till flyktingar och andra grupper och samtidigt skapa vinster för samhället och de redan boende.

Hösten 2015 fick både Sverige och Tyskland under en period ta emot betydligt fler flyktingar på kort tid än vad som varit vanligt innan. Till Tyskland kom 1,1 miljoner asylsökande, fem gånger så många som under föregående år. Båda Sverige och Tyskland har därefter ställts inför liknande utmaningar. En av dom är att ordna fram bostäder åt de nyanlända.

I Sverige har mycket fokus från kommunernas sida legat på att försöka hitta platser för tillfälliga bostäder.

 

I den tyska staden Tübingen, med knappt 90 000 invånare valde man en helt annan väg.

 

I slutet på 2015 fick myndigheterna i Tübingen på sitt bord att fixa fram bostäder åt ungefär 1500 flyktingar. De diskuterade då tre möjliga alternativ:

 

  1. Ta alla kommunala lägenheter som blir lediga i stan och alla tillgängliga bostäder och ge dem till nyanlända (dvs dessa får gå före i en redan lång bostadskö). Detta, konstaterade man, skulle resultera i konflikt med folk som redan bor i stan, ingen bra början för att bygga social sammanhållning.
  2. Det andra alternativet: stora flyktingläger utanför staden, men det är ur ett integrationsperspektiv inte fungerande och det är inte långsiktigt hållbart och det är dyrt.
  3. Tredje konceptet. Decentraliserat till 50 platser runt om i alla delar av staden, en strategi bestående av tre element:
  • Hyra lediga lägenheter från privatpersoner (kortsiktig lösning) 400 personer fick bostad på detta vis.
  • Några snabba och enkla projekt av det kommunala bostadsbolaget.
  • Inventera och snabbt planera impedimentytor i stan och upplåta dessa som nya byggrätter för byggemenskaper och professionella byggföretag, att uppföra mixade och långsiktigt hållbara hus som byggs för att stå i många år (dvs lika länge som vilket nybyggt hus som helst). Kommunen hyr 80% av huset för flyktingar de första 10 åren.

 

Man valde den tredje strategin. Förvaltningsledningen ägnade en helg åt att inventera stan och hittade en massa platser på kommunal mark som inte idag hade planerats för att användas, men där det skulle rymmas flerbostadshus som samtidigt kunde bidra till ”helare” stadsrum. Parkeringsplatser och andra klassiska impedimentytor. I både fattigare och rikare stadsdelar. Överallt.

 

Sedan gick man helt enkelt ut till allmänheten och bad om förslag på projekt för dessa platser i en öppen inbjudan. Kommunen fick in 110 förslag (!) från byggemenskaper och privata utvecklare för 13 olika platser.

 

 

Det ska sägas att Tübingen är en lite speciell stad så tillvida att man sedan tidigare har ungefär 250 genomförda byggemenskaper (läs mer om byggemenskaper som projektform här eller här) och både civilsamhället, banker, arkitekter och myndigheter har en stor vana vid att det går att bygga hus på det här viset, det vill säga att människor går samman och bildar små bostadskooperativ som genomför ett byggprojekt.

 

Upplägget var alltså att kommunen ville hyra 80% av huset i 10 år medan byggherrarna får behålla 20% av lägenheterna i huset för egen del. Detta intresserade både byggemenskaper och privata utvecklare eftersom det var ett sätt att få komma åt bra byggrätter. Dessutom ett sätt att finansiera husbygget och öka säkerheten gentemot banken, eftersom en stor del av huset redan från början har en garanterad hyresgäst.

 

Urvalskriterierna för vilka projekt kommunen valde att gå vidare med var följande (markpriset var fixerat):

 

  • Hur realistiskt och hur snabbt kan projektet genomföras?
  • Vilka ideer har ni för att ytterligare stötta integration?
  • Hur stort värde adderar projektet till staden och grannskapet?
  • Ekonomiska effekter för staden? (staden säljer marken, men hyr ju tillbaka lägenheterna)
  • Vad är konceptet för huset efter att det varit flyktingbostäder?

 

Tübingens byggborgmästare Cord Soehlke konstaterar att om man går ut i befintliga områden och säger “Här ska vi bygga ett (tillfälligt) hus för flyktingar”, då kommer det bli ett stort motstånd. Men om man istället ser till att samtidigt tillföra ett nytt värde till grannskapet genom kvarterslokaler, butik eller något annat, och man redan från början bygger bra arkitektur som ska stå länge, och är till för olika grupper, då blir det en helt annan bild. Och motståndet försvinner. Därför var det väldigt viktigt att projekten skulle tillföra något värde till området. Centralt var också att det inte bara ska vara flyktingar i de nya husen, utan från början ska det vara en social mix, integrationen börjar från dag ett.

 

Ett av projekten crowdfundades. Invånare i Tübingen deltog med mikrofinansieringar, insatserna varierade från 200 euro till 30 000 euro. Huset har därmed mer än 150 lokala delägare, bosatta i stan och grannskapet. Cord Soehlke menar att det var viktigt att folk kunde bidra aktivt och delta i projektet på detta viset, det gav fler en känsla av att man kunde delta i att lösa och möta problemet tillsammans, som samhälle och som medborgare.

 

Kommunen påbörjade detta hösten 2015 och redan i maj 2016 kunde man fördela byggrätterna till projekten. Husen projekterades sedan parallellt med att kommunen drev planprocesser med massor av små detaljplaner för de olika ytorna. Nu håller som bäst den andra fasen av hus på att färdigställas.

 

Förutom att detta blev ett sätt att förtäta staden med långsiktig, bra och färgstark arkitektur som bidrar till sina grannskap istället för dyra och tillfälliga baracker, konstaterar Cord Soehlke  att det hade en oväntad ekonomisk uppsida för kommunen, som fick möjlighet att sälja mark till nyproduktion som man inte hade budgeterat för att sälja. Därmed finansierar man en del av sin kostnad för att hyra bostäder till flyktingarna.

 

Detta här exemplet pekar dels på styrkan i byggemenskaper och små byggföretag och att faktiskt bjuda in och involvera civilsamhället i att bidra till att lösa ett gemensamt problem. Dels pekar det på styrkan i strategin att arbeta decentraliserat och utspritt istället för att söka stora standardlösningar.

 

Observera kära läsare: bilden längst upp är från inobis studiebesök i Tübingen 2013, som beskrivs i den här bloggposten (som även handlar mycket om vädret.)