Alla foton i posten: Mat McDermott

Att väl gestaltade och tillgängliga offentliga rum genererar stora mervärden har planering och politik på alla nivåer numera börjat inse. Men hur stora värden talar vi om egentligen? Nyligen visade det sig att fastighetsvärdena runt New Yorks nya parkpromenad the High Line, ökat med 17 gånger de investerade pengarna. För stadens del har därmed hela projektet blivit en direkt vinst: de höjda fastighetsvärdena genererar ökade skatteinkomster som överstiger New Yorks investeringar.

Omvandlingen av the High Line från avställd järnvägsviadukt till en urban park och ny offentlig plats är intressant av flera skäl.

• Dels, naturligtvis, som ett direkt exempel på vad som faktiskt går att göra. Istället för rivning och direkt exploatering av ytan med nya hus har en av industriålderns infrastrukturer här fått ett nytt liv och funnit en ny funktion på ett sätt som samtidigt skapat ny vitalitet i omgivningarna. Det är ett hållbart sätt att utveckla staden på: genom återbruk av infrastruktur. Att banan överhuvudtaget räddades kvar och omvandlades till offentligt stråk är resultatet av ett intensivt arbete från den ideella gruppen Friends of the High Line, med medlemmar som vigt åratal av sina liv åt drömmen om en ny offentlig plats.

• The High Line illustrerar också att en park inte behöver vara utformad som en stor pannkaksliknande yta. Ett meandrande stråk från en punkt till en annan kan också vara en park, och med helt andra kvalitéer. Utformningen som ett stråk ger möjligheten att skapa förtätade natur/kulturuppleveler. Parkkaraktärerna kan avlösa varandra, från prärielandskapet mellan Little West 12th och 13th Street till Gansewoort Woodland. På sina ställen ger parken plats åt ett galleri, en restaurang etc. Formen på parken inbjuder till kreativitet i utformningen och ger också en narrativ kontext åt själva promenaden.

• The High Line utgör också ett tydligt exempel på att det inte bara är nya fastighetsvärden som genereras av levande offentliga platser, utan även en mer levande stadsmiljö full av aktiviteter som behöver täthet, närhet, intensitet och fria ytor för att kunna ta plats. Kultur är beroende av flöden. Här skapar det offentliga rummet ett flöde, enbart genom att vara överlägset trevligt att röra sig genom. Förra året genomfördes 300 offentliga kulturaktiviteter på the High Line, antalet ökar snabbt för varje år som går. Under en enda helg kan banan idag ha 100 000 besökare.

• Den gamla högbanan är idag en attraktion och ett besöksmål för både turister och New Yorks invånare. Detta är en form av turistattraktion som rymmer något delvis nytt: till nytta i vardagen för de som bor på en plats och lockar samtidigt besökare utifrån. Sålunda: en integration äger rum mellan turisternas behov och invånarnas. Att skapa ett turistmål behöver inte kosta miljarder och de miljarderna behöver inte dras från den budget som också ska finansiera förbättringar av livsmiljön för de som bor i en stad. Det går att slå två flugor i en smäll. Genom att skapa intressanta offentliga platser med en tydlig egen identitet utanför institutionerna där parallella – och påförhand oförutsedda – aktiviteter kan ta plats och äga rum.

Kanske vågar man hoppas att beslutsfattare i städer jorden runt tar till sig den här insikten? På samma vis som de i slutet på 90-talet åkte till Bilbao och fick för sig att ”urban akupunktur” förutsätter att plöja ner stora summor pengar i institutioner och ikonarkitektur. The High Line är varken exceptionellt arkitektoniskt häftigt, oerhört påkostat eller exklusivt. Det är helt enkelt ett välgestaltat, genomtänkt och trevligt offentligt stråk. Däri ligger dess attraktivitet.

Frågan för oss blir naturligtvis: Var finns Göteborgs potentiella motsvarigheter till the High Line? Var har vi avställd industriinfrastruktur i urbana lägen som kan få en ny användning som nya offentliga platser? Funderar man på saken inser man att det finns ganska mycket att utgå från i Göteborg. Överdimensionerade motorleder från massbilismens tid kan bli urbana parkstråk med verksamheter och alla tidigare hamnområden behöver inte bli en tät massa av bostäder. Dockor och pirer kan istället användas udda och kvalitativt nya offentliga rum.

Tankarna går också till Heden, den gamla kvarlämnade excercisytan mitt i centrala Göteborg, som å ena sidan fyller en viktig funktion i stadens liv några gånger om året, å andra sidan under den mesta tiden vare sig har den användning, gestaltning eller innehåll som platsen förtjänar och kan bära. En offentlig plats redan idag, men i förhållande till sitt läge oerhört underutnyttjad och illa programmerad.