Hållbarhet vilse i skogen

Facebook Twitter Pinterest


Med den gröna färgen förhåller det sig på det viset att den är lätt att berusas av. Grönt är den levande naturens egen färg, vibrerande av klorofyll. Koncentrerat solljus. Energi. Och därför talar den direkt till människans sinnen på ett omedelbart plan. Det är arkitekten sällan förunnat att framkalla samma direkta upplevelse av lugn, harmoni eller glädje med sina raka eller krökta pennstreck och sina paletter av för dagen populära byggnadsmaterial.

 

Medan arkitektens verk i regel kräver att intellektet utkämpar en övertalningsstrid över känslan för att övertyga kroppen, förhåller det sig tvärtom med en bit grönskande natur: det krävs en aktiv handling av intellektuell nedkämpning av känslan för att inte genast låta sig övertygas. Därför är grönt ett effektivt omslagspapper när det ska säljas projekt.

 

I en tid präglad av dåligt samvete över att vi håller på att förgöra vår egen värld och med en arkitektkår som fumlar efter tydliga gester som visar att vi faktiskt bryr oss och har idéer, har den gröna färgen på senare år allt oftare slängts in som krydda till annars helt smaklösa arkitekturinrättningar. I senaste numret av Arkitektur reflekterar Dan Hallemar över takparkernas återkomst i byggandet och konstaterar att ”det vilar en känsla av överkompensation över takparken uppe på shoppingmeckat Emporia i Malmö. Det är som om stadens undermedvetna, skulden över hur de stora köplådorna tar över, flutit upp till ytan och tagit gestalt i form av en ”offentlig park”.”

 

Det gröna taket och takparken gör sig bra i vyerna när projekten ska säljas in och även – i de fall de rentav blir genomförda – när de ska dokumenteras för kårens årsböcker, portfolios och priskommittéer. De talar direkt till känslan, de tjusar och berusar betraktaren. Vem som helst kan ju se hur rasande trevligt och hållbart det blir där uppe på taket där den biologiska mångfalden får en tillflyktsort, där blommorna blommar (sommartid) och fåglarna kvittrar (om de hittar något att äta). Samtidigt gömmer sig under den gröna fernissan som lagts längst upp i renderingen tiotusentas kvadratmeter shoppingyta där vår resursanvändning accelererar vidare mot avgrunden. I samma nummer av Arkitektur kan man läsa att Sverige har 55 kvadratmeter shoppingcentrum per 100 invånare (55 kvm per invånare står det i tidningen, en felskrivning).

 

Takparker ser trevliga ut på bild. Men hur används de i verkligheten och hur passar de in i skapandet av urbana offentligheter – en av stadsparkens viktiga funktioner? Hallemar konstaterar att ”som mervärde i kontors- eller bostadsmiljöer är det en bra sak, men som en idé om den framtida stadens offentlighet är det tveksamt. De kan inte ersätta gatans offentlighet. Finns det en framtida stad i Hyllie utgår den inte från takparken [ovanpå Emporia], den är snart bortglömd kompensationsyta.”

 

Kvar av takparken är en gest ämnad att övertyga i det snabba rappet men inte hållbar i det långa loppet.

 

Stadsbyggande handlar om att prioritera. Att ge förutsättningar för koncentrad aktivitet på en plats genom att undvika att aktiviteter sprids till andra ytor, att förstärka ett flöde genom att samtidigt strypa ett annat. Ska vi ha en gemensam stad med stadsrum som är befolkade och nyttjade i en delad offentlighet måste vi välja vart vi ska koncentrera våra vistelseplatser. Varje försök att åstadkomma en lockande takpark och fylla den med aktiviteter drar bort samma underlag av människor från de offentliga platserna på marken. Man kan därför fråga sig vart trenden med takparker i slutändan tar oss. Vad kommer finnas kvar av de storstilade gröna gesterna om tjugo år? Om taken har segrat är risken stor att gatan i motsvarande mån står som förlorare.

 

 

Det gröna är bedrägligt just därför att det är så attraktivt. En annan bedräglig grön gest som kommit i ropet idag är “gröna skyskrapor”. Alltså: höga hus där det givits plats för träd och annan växtlighet. Några exempel är Bosco Verticale i Milan, EDITT Tower i Singapore (bilden ovan), Urban Forest i Chongqing. Här kan man verkligen tala om att använda klorofyllen för att krydda upp smaklösa halvfabrikat. Avlägsna de gröna inslagen och kvar är arkitektonisk banalitet. Och sanslösa mängder av betong och stål.

 

Tim De Chant vädjar på sin blogg Per Square Mile: “Can we please stop drawing trees on top of skyscrapers?” Han skriver:

 

 

“To me, trees atop buildings have become an architectural crutch, a way to make your building feel sustainable without necessarily being so. And that’s a charitable assessment. Here’s how I really feel—trees on skyscrapers are a distraction from rampant development and deforestation. They’re trees for the rich and no one else. They’re the soma in architecture’s brave new world of “sustainable” development.”

 

 

De Chant konstaterar att i verkligheten kommer träd placerade på skyskrapor inte komma i närheten av ”hållbarhet”. Träd är tunga och står i jord som också är tung – särskilt när den är blöt. Bevattningssystem måste byggas in i konstruktionen. För att klara hårda vindar på höga höjder behövs rejäla rotsystem. Ett torn som ska bära den här extra vikten måste dimensioneras med extra betong och extra stål. Vad blir fotavtrycket netto på det? Tim De Chant räknar lite: Den extra investeringskostnad det innebär att klämma in motsvarande en hektar skog i Bosco Verticale hade kunna användas till återskogningsprojekt på marken och då istället, för samma kostnad, givit 850 hektar ny skog.

 

Att räkna är inte arkitekternas huvudsakliga jobb eller intresse. Arkitekter tar fram visioner och gör säljande bilder och just nu säljer bilder med mycket grönt extra bra. Men menar man allvar med att bygga hållbart räcker det inte med att visionera och illustrera gröna fantasier. Vi måste också anstränga oss att räkna på alternativkostnader, externa konsekvenser, energi- och exerginetton, livscykelperspektiv, tillämpa ett resiliensperspektiv.

 

Den svenska professorn i humanekologi Alf Hornborg bedriver ett viktigt arbete med att koppla samman olika ändar av globala material- och resurstrådar för att göra synligt att det som i ena änden av en resurskedja ser ut som en miljöförbättring – exempelvis en ny smart ”ekologisk teknologi” – i själva verket kan handla om att en än större ”spökareal” tagits i anspråk i andra änden av kedjan. Om priset för att anlägga och underhålla en hektar “vertikal skog” i ett höghus i Milan i praktiken är att flera hektar skog försvinner någonannanstans – då är slutresultatet något negativt.
Den problematiken är grundläggande att bära med sig och ta ansvar för – för att inte luras och ge sken av lösningar som bara är skenlösningar.

 

Att säga sig arbeta med hållbarhet och “den gröna dimensionen” är inte bara en möjlighet för arkitekterna – det är också förpliktigande.