Hur går det sen?

Facebook Twitter Pinterest


Efter en lång planeringsprocess står biblioteket klart, det tar ofta typ 10 år att tänka klart och sen ska det byggas. Men blev det som man tänkt? Funkar det som man vill? Och kanske framförallt, vad kunde ha gjorts bättre? Jag ska inte undanhålla er något så här i början av inlägget, men jag kan redan nu avslöja att något svar på frågorna fick vi inte, utan bara fler presentationer av genomförda projekt.

 

Vi börjar med Bulac library (bibliotek för språk och samhälle fritt översatt). Presentation på franskengelska igen. Det är väl för sött. Nu läst innantill. Hur som, biblioteket har varit igång sedan december 2011. Bulac är något så unikt som ett självständigt universitetsbibliotek, fristående och inte kopplat till något universitet (även om fyra universitet och fem ”högre utbildningsinstitutioner” ingår i familjen av founding fathers).

 

Ursprunget till samlingarna kan spåras till 1500-talet och man samlar främst böcker/dokument från ”orententen” och Afrika. Mer än hälften av samlingen är andra språk än de västerländska. Bulac är ett publikt bibliotek, där vem som helst (”vuxen”) kan besöka och skaffa lånekort.

 

Som arkitekt valde man Ateliers Yves Lion, vilka hade liten erfarenhet av biblioteksprojekt, men som tidigare gjort många stadsplaneprojekt – vilket har påverkat byggnaden på ett positivt sätt. Relation ute/inne och till den omgivande staden är väldefinierad, man är glad att man vågade välja en arkitekt ”av ett annorlunda snitt” (undrar vad tusan man menar, det är trots allt en äldre herre som är tongivande, och när arkitekten omnämns så refereras det hela tiden till ”him” eller ”he”).

 

Biblioteket ligger i en 11 våningsbyggnad (upptar de första fem våningarna, resten upptas till största delen av Inalco) i det som brukar kallas Neauveau Quartier Latin, dvs den del av 13.e arrondissimentet (stavas?) där bla. Nationalbiblioteket har anlagts, och flera universitet finns. Det finns en bok skriven om projektet för den som vill djupare.

 

Ju mer Marie-Lise Tsagouria pratar ju tydligare blir det att detta är en mycket viktig forskningsresurs, samlingarna är betydelsefulla (7 km öppna samlingar och 60 km slutna samlingar) och starka nog för att sig locka till sig både forskare och studenter på de högre nivåerna. Att man därtill laddat det med bra och varierade läsplatser gör det självfallet attraktivt.

 

Okej, under de 3 400 timmarna per år som man har öppet har man 575 000 besökare (170 besökare per timme, är det mycket?). Å sen var det slut. En presentation av vad man tänkte kring projektet, hur det ser ut och var tänkt att funka, men inget om vad som inte blev så bra, eller vad man skulle gjort annorlunda. På en direkt fråga så säger Marie-Lise att ”no, we wouldn’t have done anything differently”. Hmpf hmpf. Vi får hoppas på nästa.

 

Stuttgarts hjärta

 

Dagens längsta titel ”Planning the City Library Stuttgart since 1997: Todays intellectual and cultural heart of the new European Quarter near the main station”, av Christine Brunner, Director, City Library Stuttgart.

 

Projektet ligger mitt i den ambitiösa stadsförnyelseplanen i Stuttgart (man håller på att bygga på gamla järnvägsspår som man grävt ner under marken och skapar på så vis en ny innerstad, kan läsa mer om det här). Christine beskriver den långa resan som tog dem från idén om ett nytt bibliotek 1994 till att det stod klart och invigdes i december 2011.

 

Först handlade det om att försöka övertyga de styrande om behovet av ett nytt bibliotek (det gamla var för litet och för slitet). De använde sig bl.a. av de fina besökssiffrorna, t.o.m. högre än de för stadens relativt framgångsrika fotbollsklubben. Men det gick långsamt, och man fick tjata – samtidigt som man var relativt försiktig i sitt lobbyarbete, något som de skulle gjort annorlunda idag. Att ta hjälp av ”medborgare” för att skapa tryck i frågan, hade troligen skyndat på processen. Men till slut gick det vägen.

 

Då stod nästa hinder i vägen. Marken som var tänkt för biblioteksbyggnaden ägdes av Deutche Bahn, vilka bolagiserades på 1990-talet. Och plötsligt ville de tjäna så mycket pengar som möjligt på sitt markinnehav, och självklart ville inte staden betala så mycket, och så var bråket igång, men fick en lösning 2007 då staden köpte hela området.

 

Under tiden hade opinionen vaknat. Både i favör för biblioteket och mot stadsförnyelseprojektet som helhet (läs mer i wikipedia-artikeln ovan.). Men man lyckades hålla biblioteket utanför diskussionen om Stuttgart 2021, och 72% av invånarna ha ett nytt bibliotek.

 

Samtidigt hade biblioteket påbörjat en förändring av sin verksamhet, med inriktininen att ta med sig detta in i det nya biblioteket. Arbetsättet blev mer outreached och ”lyssna på vad kunden vill ha”. Resultatet? Ja man har gått från 3,1 miljoner till 6,5 miljoner lån från 1992 till 2013, under samma period har besöksantalet här ökat med 50% till 2,7 miljoner per år (och man närmar sig 3 miljoner).

 

En rolig detalj; när grunden för projektet gjöts så var detta det första projektet i stadsförnyelsen. Allt runt i kring var rena öken. Invånarna i Stuttgart inbjöds att göra varsin sida till den ”första boken i det nya biblioteket” och gensvaret var enormt. Denna första bok, men många lyckoönskningar integrerades som en av grundstenarna i biblioteksbygget.

 

Så byggdes det och alla levde lyckliga i hundra år. Typ.

 

Jo, jag ska nämna att arkitekterna var Yi Architects, och mer information kan ni finna här.

 

 

National library of Latvia

 

Här kommer beskrivningen av en lång process. Det första initiativet att bygga ett nytt nationalbibliotek i Riga togs på 1920-talet, men de räknar sin projektstart först till 1975. Sen följer en lång beskrivning av projektets alla vedermödor, och jag känner att min energi falnat en smula. Hur som biblioteket ska öppnas den 29e augusti i år och gör att även Lettland få ett nationalbibliotek som huserar i en för ändamålet skapat byggnad. Projektet finns beskrivet (bl.a.) här, här och här. Och en fin video om digitalsering: