Byggandet av hus och städer hör ofrånkomligen till de områden i samhället som behöver arbeta med längst tidshorisonter i sin planering. De stadsstrukturer som etableras idag kommer ligga kvar som styrande mönster i flera hundra år. Och enskilda byggnader bör stå åtminstone i 50-100 år för att kunna anses någorlunda hållbara. Detta innebär att hus- och stadsbyggande på något vis behöver ta hänsyn till behov och förutsättningar 50-100 år in i framtiden, som minst. Annars riskerar vi att skapa oss själva framtida problem och tvinga fram krävande ombyggnationer som ger upphov till onödiga och omfattande miljöbelastningar.

 

Ett exempel bland många är de stora ombyggnader som nu måste göras av föråldrade sjukhusmiljöer. På grund av begränsade rumsstorlekar, bjälklagshöjder och bärighet i sjukhus från främst 60-70-talen, fungerar dessa byggnader inte längre väl för att bedriva modern sjukvård och de behöver byggas om eller ersättas till stora kostnader, långt innan deras fulla tekniska livslängd är uppnådd.

 

Samtidigt kan man med fog förvänta sig att vårdens teknologier fortsätter att utvecklas i rask takt och därmed att det som idag är platskrävande högteknologier (exempelvis magnetröntgenutrustning) redan inom något tiotal år (eller ännu fortare) med framsteg inom områden som miniatyrisering, mikroprocesser och nanoteknologi, kommer ta betydligt mindre plats igen. Det kan vi anta därför att så utvecklingskurvan brukar se ut för nya teknologier: i början är de skrymmande, platskrävande och kräver att kontexten anpassas, men efterhand som de förfinas blir de allt mindre och bättre anpassade för att fungera i olika kontexter. Tillsist träder själva teknologin i bakgrunden och fungerar i princip överallt. Telefonernas och datorernas utveckling är två exempel på detta från vardagen.

 

Så är det rätt eller fel att bygga om sjukhusmiljöer idag? Det är utan tvivel nödvändigt i förhållande till dagens medicin och medicinteknik, men ur ett längre perspektiv är svaret knepigare: vi vet inte.

 

Långtidspåverkan och närtidsfältets utveckling

Samhällsbyggnadssektorernas långtidspåverkande karaktär innebär att detta är ett område där det finns ett stort samhällsintresse av att vi försöker förstå framtiden, att vi gör scenarion för olika möjliga utvecklingar och inte bedriver en planering som låser fast viktiga parametrar utifrån en begränsad framtidskunskap. Detta har aldrig varit en enkel övning, och den har blivit än mer komplex idag med ett förändringstempo som är högre än någonsin förr.

 

Samhället förändras av många olika krafter; sociala rörelser, förskjutningar av kulturella normer, inneboende systemlogiker, yttre faktorer. Men den allra viktigaste drivmotorn i förändringar under de senaste seklerna har varit den teknologiska utvecklingen. Och här finns en stor utmaning. För samtidigt som de förstnämnda förändringskrafterna är övervägande linjära – de går ungefär lika fort från tid till annan – så sker de teknologiska förändringarna i ett accelererande tempo. Generationsskiftena från ett dominerande teknologiskt paradigm till nästa är allt kortare.

 

För planeringens del innebär detta att den typ av förändringar som var synliga på en lång tidshorisont igår, istället kan sorteras in i “närtidsfältet” idag. Fler och fler framtidsteknologier övergår från att vara “framtida teoretiska möjligheter” till att bli “snart reellt funktionella”. Detta innebär en kvalitativ förändring för framtidsscenarionas del, för det innebär att vi VET att de kommer, det är bara en fråga om att få kritiska komponenter på plats, lösa ut tekniska och formella svårigheter och etablera produktionskedjor.

 

Samhällsbyggnadssektorn är närsynt

Därmed blir det lika viktigt att känna till och förhålla sig till dessa “snart tillgängliga teknologier” som att vara väl medveten om “nu existerande teknologier”. Nej, fel, det blir viktigare att förhålla sig till “snart tillgängliga teknologier” än att förhålla sig till “nu existerande teknologier”. Planering för dagens teknik innebär i praktiken att planera för gårdagens paradigm.

 

Förhåller vi oss då aktivt till närtidsfältets teknologier i samhällsbyggnadssektorn idag?
Dessvärre är svaret nedslående: nej, inte på något systematiskt vis.
Jag vill mena att det är så illa som precis tvärtom: den mest långtidspåverkande sektorn har den mest närsynta planeringshorisonten.

 

Ta som exempel den stora förändring som självkörande fordon innebär.
Ja, vi vet att de inte är verklighet ännu.
Men det är också väldigt tydligt för den som hänger med i fältets utveckling, att de snart kommer att vara en vardagsrealitet. Kanske inom 10 år. Kanske tar det av olika skäl längre tid, så det istället handlar om 20 eller 30 år. Men det kommer.
Och att det kommer ändra förutsättningarna för stadsbyggandet i grunden, det är också helt klart.

 

Vad har det hittills inneburit för samhällsplaneringen? Inte mycket.
Det byggs fortfarande väggapparater som överdimensioneras med utgångspunkt i att vi ska ha kvar privatbilar med mänskliga förare. Det ställs fortfarande krav på parkeringsplatser och parkeringsgarage i nyproduktion trots att fordonen kommer att övergå till beställningstrafik. Vi öser ner ekonomiska resurser (och än värre, naturresurser) i ett paradigm som inom närtid kommer att upphöra.

 

Många andra närliggande teknologiska skiften kommer ha lika genomgripande påverkan på byggandet av hus och städer och transportsystem.

 

Samhällsbyggnadssektorn har ett stort behov av att skaffa sig en mycket bättre förståelse för detta. Vilka teknikförändringar befinner sig nu i “närtidsfältet” respektive på den långa horisonten? Vad kan vi anta att de kommer att innebära? Hur behöver vi förändra byggande och planering redan idag för att inte bygga in problem för framtiden?