Igår lämnade vi in en ansökan till Delegationen för Hållbara stöder om stöd till utveckling av ett nytt planeringskoncept för ekologiskt- socialt och ekonomiskt hållbara stadskvarter. Återstår att se om delegationen tycker att det vi vill göra låter förnuftigt och intressant.

 

Vi lyfter i ansökan fram begreppet Resilienskvarter, som en ny konceptplattform för att strukturera urban utveckling på kvartersnivå kring konkreta lösningar som stimulerar och möjliggör en minskad resursanvändning och lokala kretslopp.

 

Syftet med konceptet är att sammanföra existerande och tillgängliga expertkunskaper från en mängd olika discipliner i ett nytt sammanhang, fokuserat på att ge en fysisk form på lokal nivå åt olika kunskapsdiscipliners insikter i hållbarhetsfrågor.

 

Varför ska man då göra det?

 

Därför att staden, som den byggs idag inte fungerar.

 

Det skulle kunna vara annorlunda. I miljödebatten knyts stora förhoppningar till urbaniseringen som ett sätt att minska samhällets miljöbelastning per invånare. Grundtanken i det resonemanget är att när fler människor bor tätt tillsammans uppstår möjligheter att minska resursanvändningen genom att i högre grad samutnyttja begränsade resurser. Städernas täthet ger förutsättningar för ett minskat transportarbete, för fler kollektiva resor och för boende i flerbostadshus. För detta krävs en tillräcklig täthet. I glesare städer är förutsättningarna för resursbesparande samverkan dåliga – invånarna är utlämnade åt individuella lösningar: alla är tvungna att ha varsitt garage, varsin gräsklippare, varsin uppsättning av allting. De glesa städerna är därför – åtminstone i sin nuvarande form där möjligheterna till självförsörjning är ytterst begränsade – den miljömässigt mest destruktiva form av samhällsbyggande som människan i sin oändliga kreativitet har kommit på.

 

Men för att de täta städerna verkligen ska bidra till en ökad hållbarhet i praktiken, måste två stora problem överkommas.

 

Det första problemet utgörs av ”sociokulturella” och ekonomiska hinder. Trots de goda rumsliga förutsättningarna i täta städer så delas inte resurser (allt från bilar till dammsugare eller rumsresurser) i närheten av den utsträckning som är teoretiskt möjligt, eftersom det saknas både institutionella och praktiska arrangemang för en ökad resursdelning. Det är helt enkelt praktiskt krångligt att dela resurser istället för att äga dom individuellt.

 

Det andra problemet består av de baksidor som tätheten samtidigt för med sig. Medan stadens täthet ökar tillgången till varor, tjänster, nöjen, och aktiviteter så kan den samtidigt minska tillgången till andra viktiga värden och funktioner såsom avskildhet, natur, djurliv, tystnad, trygga lekmiljöer mm. Den som bor i en tät urban miljö saknar ofta landsortens förutsättningar för att själv underhålla och reparera bruksföremål. Att leva på lite pengar och med en hög grad av självhushållning är på samma vis mycket svårt i en modern stad. Och även socialt kan tätheten verka begränsande; att ha många grannar innebär inte automatiskt mer social kontakt utan kan även verka i motsatt riktning – om den fysiska miljön runt bostaden inte aktivt understödjer kontaktbildning.

 

Dessa täthetens baksidor medför en ökad miljöbelastning. De som har råd och möjlighet håller sig med fritidshus på landet eller gör långa semesterresor för att ”komma bort från stan”. För andra saknas helt vägar ut ur staden och en viktig del av livet går istället förlorad.

 

Täthetens baksidor – när de förblir olösta – är också en viktig drivkraft bakom den destruktiva stadsutglesningen. I familjebildande ålder söker sig många till förstäder för boende i villor och småhus. Inte för att man älskar att pendla och ägna sig åt ständiga körningar av barn och ungdomar åt alla håll, utan för att man söker något man tycker sig sakna i staden. En känsla av tillhörighet i en lokal kontext, en egen plats, möjligheter att jobba med händerna mm.

 

Denna pannkaka av utglesning uppträder osvikligt runt 1900-talets stadskärnor, jorden runt. Det tycks omöjligt att få det ena – stadens förtätning – utan att få det andra.

 

Som sagt: detta är inte ett ogiltigförklarande av täta städer, men det är ett konstaterande att täta städer måste lösa några problem för att fungera mer hållbart och inte istället driva fram en ohållbar utveckling som sin konsekvens.

 

Resilienskvarteret är en idé som adresserar de här två problemen. Det bygger på samma tankar som den ekobyrörelse som växte fram under slutet av 1900-talet. Med en avgörande skillnad: det tar hela ekobyidén till ett urbant sammanhang. Placerar ekobyn mitt i staden.

 

Målsättningarna i konceptutvecklingen är att kombinera stadens täthet med den tillgång till friytor, avskildhet, odlingsmöjligheter (permakultur) och närgrönska som normalt hör landsbygden till. Att kraftigt stärka förutsättningarna till resursdelning och gemensamma funktioner och därigenom bidra till ett mer effektivt resursutnyttjande. Att kombinera tillgång till stadens tjänster med stärkta förutsättningar för självhushållning, självförsörjning, reparationer och återbruk. Att – inom ramen för det urbana sammanhanget – möjliggöra lokalt nyttjande och cirkulation av dagvatten, kompost och avlopp. Att möjliggöra att leva bekvämt och urbant med små ekonomiska omkostnader. Att stärka den lokala ekonomin genom att kombinera bostäder med verksamhetslokaler, arbetslokaler och småskaliga verkstäder. Att utveckla gränssnittszoner för sociala kontakter inom kvarteret där social handlingskapacitet kan regenereras och utvecklas. Och att öka graden av lokalt genererad energi och åstadkomma ett kvarter med mycket litet behov av extern energitillförsel.

 

Ska kretsloppssamhället (där avfall från ett led kan bli nyttiga insatsprodukter i nästa led) bli verklighet så måste kretsloppen börja knytas ihop på lägsta möjliga nivå. Detta är en ”ekologins subsidiaritetsprincip”.

 

De lokala kretsloppen fyller både ett pedagogiskt och ett resilient syfte. Pegagogiskt genom att de ständiga stödsystem som samhället och allt liv vilar på därigenom blir synliga i vardagen, vilket är viktigt eftersom medvetenhet är avgörande för engagemang. Resilient – tåligt för störningar – genom att kretsloppet inte blir beroende av långväga transporter, av komplexa högteknologiska systemlösningar, för att fortsätta fungera.

 

Ett av målen för projektet är att finna lösningar för att både producera och återcirkulera så mycket som möjligt inom kvarterets ramar. Detta förutsätter bland annat en utvecklad uppföljning av de energi- och materialflöden som passerar över kvarterets gränser.

 

När byggande och miljö avhandlas i samma sammanhang blir det ofta till övervägande del en fråga enbart om byggnadernas energianvändning. Men lika viktigt som den energi byggnaden använder är den energi byggnadens invånare använder till hela sin livsstil, när man lever det liv byggnaden uppmuntrar, möjliggör, understödjer eller framtvingar. Ett uttalat mål för projektet är en minskning av den totala genomsnittliga energianvändningen per konsumtionsenhet (motsvarande en vuxen person) inom kvarteret till mellan 35-45 GJ / år (medel i Sverige ligger på cirka 90 GJ per konsumtionsenhet (SCB) och år). Detta inbegriper alltså den totala energimängd som finns inbakad i hushållens samlade konsumtion av bostad, resor, livsmedel och varor. Omräknat i kWh motsvarar detta en minskning på cirka 12 000 kWh per person och år.

 

Återstår att se om Delegationen ger oss möjligheten att utveckla ansökan (ansökning sker i två steg). Då har vi en spännande tid framför oss i att tillsammans med andra inblandade utveckla konceptet vidare till en nivå där det kan bli ett tillämpbart konceptverktyg och ett konkret byggprojekt.