HSV:s Geek Days, dag 3. Eller man kanske ska säga UKÄ:s? För nu går HSV i graven, liksom VHS och Internationella programkontoret. Universitetskanslersämbetet återuppstår, med fokus på kvalitet och utvärderingar. Kommer vara den ena centrala myndigheten på högskolans område från den första januari 2013. Den andra kommer vara UHR, Universitets- och högskolerådet. Detta var THE nyhet som utbildningsminister Björklund levererade idag. För i övrigt var det samma samma av det vanliga.
Ministern började med att ”det går bra nu”, för Sverige alltså. Menar han. Men detta måste sättas i relation till att de vi jämför med är Sydeuropa, och där går det jättejättedåligt. Vi måste jämföra oss med de bästa i Asien. Å då går det inte lika bra.
Även som krisretoriken är att man ska satsa på utbildning och forskning för framtiden så ser vi att rent faktiskt så sparar Grekland, Italien, Spanien och så vidare på sina utbildings- och forskningsbudgetar. Men kan man bromsa sig ur en uppförsbacke?
Sen relaterade han till AstraZenecas nedläggning i Södertälje. Vad betyder den för Sverige? Ska man se det som att Sverige (eller kanske ska skriva Södertälje?) inte kan erbjuda de villkor som ett globalt läkemedelsföretag kräver? För i ingen industri duggar det så tätt med högutbildade som i läkemeelsbranschen. 1 100 arbeten försvann, merparten av dessa var högkvalitativa jobb, besatta av välutbildade människor.
Björklund reflekterade att varför vi har högre utbildning. Det första kopplad AZ ovan, att tillgodose behov på arbetsmarknaden. Det andra handlar om att bidra med kritisk reflektion, bredda samhällsdebatten, och det tredje vara en bas i forskningen. Dessa mål är permanenta, men nu vill Björklund även arbeta med kvaliteten i högskolan, inte en kvantitativ utbyggnad, som varit legio de senast 25 åren.
Hur gör man då? Man försöker tillföra resurser och kvalitetsutvärderad. Här kom en lång diskussion som handlade om att motivera det utvärderingssystem som regeringen har infört, och som fick den förre universitetskanslern att avgå (för han tyckte att det var så kass).
Slutligen handlade det om forskningsproppen, dimensionering och demografi. 4×20 är en popularisering av problemet. Fram till 2020 kommer antalet 20-åringar att minska med 20%. Förr var inte högskolesektorn så stor, men nu kommer påverkan att bli reell. En tredjedel av universitet och högskolorna (UoH) kommer inte att påverkas nämnvärt då de har mycket fler än en sökande per plats, en tredjedel av UoH kommer få vissa problem, då de har ungefär en sökande per plats, och en tredjedel kommer att få bekymmer då de har färre än 0,6 sökande per plats. Och här vill Björklund se fler former av strategiska samarbeten. Som samgående mellan Högskolan på Gotland och Uppsala Universitet.
Sen gick han. Och jäklar vad bredaxlade säpovakterna var. I verkligheten.
Den kommunikationella reolutionen
Lite musik och sen statsvetenskapsprofessorn Marie Demkers tur att tala kring akademisk frihet i en föränderlig demokrati. Började med en bakgrund. Begreppet kunskapssamhället dyker upp efter 1968, som motsättning eller parallell till industri- eller tjänstesamhället. Benämns ibland för informations- eller kommunikationssamhället, men innebär en ökad fokusering på service, sociala sammanhang och kommunikation. Det tog några år, men nu finns det väl ingen som höjer på ögonen kring påstående att vi behöver mer kunskap för att bygga vidare och skapa nya förutsättningar för vår välfärd. Men diskussionen om vad det är vi ska ha kunskapen till är på intet sätt över. Handlar det om kunskap för industriell produktion eller om att ge tjänstesektorn ökat/nytt kunskapsinnehåll.
Här menar Demker att vi har, och tydligare kommer att få, nya tydliga politiska skiljelinjer vid sidan av de gamla (mellan arbete och kapital t.e.x). I det individualiserade och kommunikativa samhället löses gamla strukturer upp, ifrågasätt, och hon menar därför om att vi står inför, eller befinner oss mitt i (oklart), en kommunikationell revolution, parallell till den nationella revolutionen, makten över territoriet, och den industriella revolutionen, makten över produktionen.
Den kommunikationella revolutionen handlar om makten över ordet och sättet att organisera utbildningsproduktionen. När vi idag har ”alla” möjligheter att resa och ta del av information och kunskap på många andra sätt så lösgörs vi från den grupp, den plats och det organisatoriska system som vi befinner oss i. Plats och omgivningens betydelse minskar. ”Jag har inga rötter, bara fötter”.
Individens egna kompetenser gör individen svår att ersätta i nätverk, men minskar samtidigt känslan av att tillhöra en grupp. Man tillräknar sig sitt värde, och klass, utgående från andra parametrar än tidigare, såsom utbildning och sociala relationer. Då händer två saker, förutom den nämnda individualiseringen, så destabiliseras tidigare system för hur vi anordnar världen. Normen är per definition kollektivet, en norm som nu ifrågasätt. Här skapas några av de politiska skiljelinjerna, mellan de som har tillgång till kunskap och de som inte har det. Mellan de som vill råda över kunskapens utformning och struktur, vem som formar den, vem som bestämmer vad som är sant och vad som är osant.
Här hamnar då högskolan lätt i fällan. Man lägger allt mer pengar på marknadsföring och samverkan, för att skapa status och ryktbarhet. Vill möta individualisternas behov av att ”shopa runt”, men också göra sig till en statusmarkör. Dvs. en paradox Demker ser i individualiseringen är att man behöver skapa sig en status som accepteras av det sociala sammanhanget. En sådan status kan vara att man genomgår en viss utbildning vid ett visst lärosäte (precis som förr), men också att man kan bli mindre benägen att falla utanför ramen. Väl inne i högskolan så följer man mallen. Det blir med andra ord viktigt för högskolan att upprätthålla status och att locka till sig studenter.
Högskolans ansvar, som utbildningsproducent i den kommunikationella revolutionen blir ökande (här höll Demker ett långt försvarstal till akademins lov). Hon slog slutligen fast att ett tilldelningssystem, dvs. hur högskolan får betalt för den utbildning man bedriver, måste ta fasta på vad vi gör med studenterna under utbildningstiden. Och inte bara fokusera på output – att de får jobb passande till den kompetens de besitter (Demker menar att frågan borde vara ”får de jobb de trivs med?”).
Snipp snapp snut, så var de tre dagarnas HSV-konferens slut.
