Byggplatsbesök: Kuggen Learning Commons

unadjustednonraw_thumb_2e

Vissa uppdrag erbjuder mer direkt visuell feed back till oss som arkitekter än andra uppdrag. I vårt uppdrag för Chalmers bibliotek (fast och lös inredning) och Chalmersfastigheter (bygg) med omvandlingen av tre våningar i Kuggen på Chalmers Lindholmen till ett Learning Commons ligger merparten av våra insatser nära ytan och ger en omedelbar och taktil återkoppling.

Vi ser fram emot att få redovisa det färdigställda projektet om ett par månader, men redan nu vill vi gärna visa några bilder från byggplatsen. PEAB:s byggåtgärder är i stort sett klara, Bröderna Perssons Specialsnickeri håller på med montage av fast inredning. Lös inredning återstår.

Inobi har, utöver ombyggnaden av huset (originalarkitekt: Wingårdhs), ritat all ny fast inredning och även stora delar av den kommande lösa inredningen. Även om det naturligtvis fortfarande krävs en hel del fantasi, så är det tydligt att Chalmers biblioteks satsning på ett Learning Commons på Campus Lindholmen kommer att få lokaler som motsvarar de höga och väl formulerade ambitionerna i den vision som låg till grund för projektet. Chalmers bibliotek har tillsammans med Chalmersfastigheter, Chalmers tekniska högskola, inobi m fl lyckats driva projektet till ett resultat att vara stolt över (vågar vi redan nu påstå). För inobi var detta projekt också det första i samverkan med Independent Interior, som har styrt upphandlingen av inredningen.

unadjustednonraw_thumb_2d

I den nedre bottenvåningen (ja, det är alltså en källare vi pratar om) skapar vi soffnischer i en kombinerad utställningsvägg och förvaringshylla. Tre kulörzoner med soffor, fåtöljer och matta i monokrom färgställning. I hyllan belyses utställningsfacken med LED-belysning och i vissa fack finns möjlighet att placera digitala exposkärmar.

unadjustednonraw_thumb_2funadjustednonraw_thumb_31

En av flera muntra medarbetare!

unadjustednonraw_thumb_30unadjustednonraw_thumb_32

unadjustednonraw_thumb_2b

Entréplanets pendlade undertak över den blivande cirkulära infodisken. (Stor vikt har lagts på hur mötet med personal ska ske i denna kombinerade infozon och byggnadsreception. Men det kan vi orda mer om när det finns en färdig disk att orda om.)

unadjustednonraw_thumb_2c

Väggfast bänk för sökdatorer.

unadjustednonraw_thumb_27

En fast gradäng med sittkuddar ser vi här under färdigställande, i vad vi kallar ”Arena”. Tappra inredningssnickare sliter med motspänstiga vinklar, provocerande pelarplaceringar och detaljerade ritningar.

unadjustednonraw_thumb_29

Så här nätt kan man komplettera med ett ljudavskärmat kopieringsrum. Arbetsbänk i gul lackad Valchromat. (Ja, det är en hel del Vachromat i det här projektet…)

unadjustednonraw_thumb_39

På den övre våningen skapar vi en ombonad och dämpad miljö. Om man tänker bort den blå skyddsplasten så framträder en grön och en lila zon i den i övrigt mörka textilmattan. Zonerna har förtydligats och stärkts akustiskt av undertaksnedbyggnader. Här skall inredas med ett generöst utbud av varierade miljöer både för samverkan och enskilt arbete. Kommer bli toppen!

unadjustednonraw_thumb_34unadjustednonraw_thumb_38

Så kul har vi det på jobbet! Om några veckor är ni och resten av världen välkomna att beskåda underverket. Vi ses!

 

Inobi i Österrike, del 2, Wien

p1000201
Gårdagen ägnades åt Graz och idag har vi gjort Wien. En dag på stad är långt ifrån tillräckligt, men med kunniga guider från Guiding Architects har vi haft stor behållning och fått se intressanta objekt. Temat för resan är massivträ (KL-trä) och valet av Österrike var självklart då de både var först och är störst med tekniken att göra stora byggelement av korslimmat trä.

Först, är man ute och reser med arkitekter blir frågorna snabbt väldigt detaljerade. Hur ser snitten i väggen ut, exakt? Varför finns det ingen luftspalt, är det inte risk för att inträngande fukt inte ventileras bort? Hur har infästningen av KL-elementen gjorts i betongbjälklaget? Vår guide Mattias tröttnade väl inte, utan tipsade i all välmening om www.dataholtz.com. Här ligger någonstans mellan 500-1000 detaljerade beskrivningar och detaljritningar ute rörande just träkonstruktioner. Samtliga lösningar är genomgångna och godkända av forskare/kontrollmyndigheter. Betyder att alla lösningar som ligger på sajten är tillåtna att använda fritt och att de har nått en form av typgodkännande att de är godkända som lösningar för träbyggnation. I Österrike… Sajten finns både på tyska och engelska.

p1000061_1024

Det andra är ju detta med kontext och systemskillnader.

En sådan är att äganderätten är dominerande i Österrike (vid sidan av vanliga hyresrätter). Betyder att den enskilda lägenhetsägaren också äger sin enskilda fasad-del. Betyder att man därför undviker fasader som kräver underhållsåtgärder, t.ex. regelbunden målning i äganderätter. Det är den enskilde lägenhetsägaren som skall ombesörja även yttre undrhåll vilket leder till att det istället inte blir gjort alls. Vilket i sin tur betyder att obehandlad lärk fullständigt dominerar som fasadinklädnad när man vill använda sig av trä eftersom den kan lämnas vind för våg i bra många år. Obehandlad lärk tillhör också den Österrikiska byggnadstraditionen.

Lärken har dessutom hyggligt goda brandegenskaper och används även därför som fasadbeklädnad (brandklass D benämner Österrikarna detta). För det blir många frågor kring brandskydd och brandspridning. Kortfattat så har trä goda brandegenskaper, och man kan förbättra dessa på två sätt; antingen genom att använda mer material än vad som konstruktivt krävs eller genom att brandskyddsmåla träet. Däremot har Österrikarna starka restriktion kring brandspridning i fasad som är träbeklädd. En träfasad måste på varje våning avskiljas från våningen över. Vi såg igår hur detta gjorts i Graz.

p1000127

Buntat och ströat virke funkar ju utmärkt som bänk

En annan är frågan kring byggnadsregler. Österrike består av nio delstater, alla med sina egna byggnadsregler. Lägg därtill att de flesta Österrikiska arkitekter även är verksamma i Tyskland, där varje förbundsrepublik också har sina egna byggnadsregler så förstår vi snabbt att arbetet som arkitekt kan vara både lite rörigt och svårnavigerat. För rätt skall det ju bli.

(Lång parentes som du verkligen kan hoppa över. För det är inte bara inom byggnadsregler som de olika delstaterna har självbestämmande, även inom andra regelområden gäller samma – med olika regler i de olika delstaterna. T.ex. kan det gälla hur länge som barn får vara ute på kvällen (sic!) – är det kl. 02 som gäller för en 16-åring eller är det hela natten?)

Nåväl, nu över till besöken

p1000143

Spöttlgasse

Första besöket för dagen. Detta är det första hus som uppfördes med KL-trä och det stod klart 2005, men redan 1998. Då var det ett experimenterande och testande av gällande byggregler, bl.a. är första våningen och samtliga trapphus och kommunikationsytor byggda i betong för att uppfylla brandkraven. Dessa krav har sedan förändrats så att man idag kan bygga helt i massivträ i byggnader upp till 6 våningar. Men reglerna utmanas igen. I dagarna har spaden satts i jorden för ytterligare ett prestigeprojektkallat HoHo som skall bli ett bostads/hotell/kontors-fastighet som med sina 24 våningar och 84 meter kommer att vara världens högsta träbyggnad när det är klart om två år.

p1000152

Vy över innergården, lekplatser, tegelmur och gårdshus i fonden

Tillbaka till Spöttlegasse. Loftgångar och trapphus är i betong, liksom nedre planen. KL-skivorna har fått isolering och putsats, men man låter trät vara synligt på balkonger och lite annorstädes. Ett fint projekt. Byggt som Social houses av Wiens stad. Finns mycket beskrivet med bilder och planer t.ex. här.

p1000149

Loftgångarna i betong, litet släpp till fasad skapar den distans man ofta önskar på just loftgångshus. Puts på KL-trä med isolering.

Mühlweg

Vidare till nästa besök. Tre projekt till priset av ett så att säga. Resultatet av en projekttävling där arkitekter, utvecklare, konstruktörer och så vidare bildade team för att ta fram olika idéer till tre olika fastigheter på samma plats och sen vinner bästa helhetsförslaget, vilket resulterade i tre något olika projekt inom samma område. Väldigt likt hur vi gör projekttävlingar i Sverige, även som kvalitetsfaktorerna tycks ha varit avgörande i bedömning av förslagen snarare än ekonomiska parametrar.

p1000157

Mühlweg projekt ett. Puts på redigt tjockt med isolering som ligger utanpå KL-stommar. Erfarenhet: bygg så att putsen inte spricker.

Det första projektet lär, precis som projektet på Spöttlgasse helt byggt i KL-trä, fyra våningar som sedan har fått isolering och puts. Trapphus och källare/garage är gjort i betong. Det är uppenbart att även detta projekt (klart 2006) var lite av en fullskalepilotstudie. Fyra våningar med indragen takvåning, påhängda balkonger klädda i lärk. Ordentligt med isolering, projektet har passivhusstandard (mindre än 15 kwh/kvm/år tillförd energi) och därigenom skapas problem med att trät rör sig och putsen spricker. På flera ställen har man fått lappa och laga, medan det är synliga sprickor på andra delar. Ser lite klabbigt ut.

Det andra och tredje projektet är ägarlägenheter med varierande mängd KL-trä. ”Mellanprojektet”, det som ligger mellan de andra två, har fina gestaltningsmässiga kvaliteter inklädda delvis med mineritskivor (som fortfarande kallas för eternit här i Österrike), puts och trä. Byggda med en rationell modulär tanke med betongkärna (trapphus, våtutrymmen) och påhängda trämoduler – vars modulmått helt och fullt har styrt utformningen. Dock gick det inte fullt ut att genomföra det modulära byggnadssättet då transporterna blev allt för kostsamma. KL-träelementen har istället fogats samman på plats.

p1000164

Mühlweg projekt två, konstruktionsprincip. Betongkärna med påhängt modulsystem i KL-trä

p1000167

Mühlweg projekt två, liten gårdsbildning med tydligt privatiserade förträdgårdar. Fint inklädda i ”eternit”

p1000168

Mühlweg projekt två, detalj på hushörnen

Det tredje projektet, loftgångshus i fyra våningar, gav en exposé över hur obehandlad lärk åldras beroende på väderstreck och vattenbegjutning. Här fanns den träklädda fasaden med brandspridningsförhindring som beskrevs i inledningen. Detta var en pilotstudie och brandreglerna har skrivits om med erfarenhet från (bl.a.) detta projekt om hur träfasader skall utföras för att förhindra brandspridning mellan våningar.

p1000170_1024

Brandspridningsförhindrad ventilerad träfasad.

p1000172
Exempel på vad som händer med obehandlad lärkfasad som vattenbegjuts. På nedre våningen (ljusa partiet) har tidigare en växt skuggat densamma.

p1000173

Exempel på vad som händer med obehandlad lärkfasad som utsätts för starkt soljus (samma ålder, samma innegård som bilden innan, men olika väderstreck)

Wagramer Strasse

Nästa bostadsprojekt vi besökte var det högsta träbyggnadsprojektet i Österrike än så länge, fram till dess att ovan nämnda HoHo är färdigt. Sex våningar i KL-trä placerade ovanpå en bottenvåning i betong. Samma samma som tidigare projekt, betong i trapphus och isolering + puts på utsidan av KL-bjälklagen. Det höga huset ligger ut mot gata, och bakom, mot existerande äldre och lägre bebyggelse har trevåningshus helt i KL-trä byggts som del av samma projekt. Projektet finns utförligt beskrivet t.ex. här.

p1000198
Högdelen, bottenvåning i betong varpå sex våningar med KL-trä staplats. Lågdelar, tre våningar i KL-trä

Noterbart är att för att få tillräcklig tyngd på KL-bjälklagen har dessa gjutits på med någon decimeter betong. Detta ger både bättre statiska egenskaper och hjälper till att ta hand om de lågfrekventa ljud som är lite besvärliga att ta hand om i hus med massiva trästommar.

p1000205

Lågdelarna ur annan vinkel. Även här betongloftgångar.

Intressant är också den stora mängd gemensamma utrymmen som finns i bottenvåning av det högre huset. Samlingslokal, gästlägenhet, cykelverkstad, serviceutrymmen och ett stort gemensamt lekrum för barnen i huset.

p1000203

Balkongerna är enkelt infästa i fasaden, undre balkong hänger i övre, och den översta hänger fast i taket.

Resten av dagen

Precis som igår så låter vi några av projekten redovisas helt kort i nedanstående bildkavalkad.

p1000227

Breitenfurther Strasse är ytterligare ett bostadsprojekt i massivträ. Fin i detaljering. Loftgångar ut mot brötande gator, balkonger och uteplatser vända innåt mot gemensam gård. Synligt trä på loftgångar och första våningen. Resterande putsat.

p1000216_1024

Breitenfurther Strasse. KL-elementen är prefabricerade och är invändigt på vägg klädda med gips. Bjälklagen har givits större massa (för att ta bort stegljud, lågfrekvent ljud) genom att en form av flytspackel applicerats ovanpå träelementen. Därpå har ett installationsgolv byggts upp. På så vis vinner man också att innertaken i bostäderna kan ha synligt trä. Vilket ser fint ut på bild (vi fick aldrig gå in i någon lägenhet). Stor omsorg har lagts på utformningen av de gemensamma utemiljöerna.

p1000194

Kindergarden Schukowitzgasse var tyvärr inte öppet på lördagen men var ändå fin att studera från utsidan. Det tog 12 månader från att inbjudan till tävling av ny förskola skickades ut till dess att den var inflyttad och klar. För att lyckas med den mycket korta tiden har man använt sig av standardprodukter och det smått geniala att lägga alla installationstunga delar (toaletter, kök etc.) och prefabricerade trämoduler som fästs på kärnan i betong.

p1000187

Förskolan har två våningar som är väldigt öppna, och det är genomgående glasväggar inomhus. Träboxarna som nämndes ovan har använts för att skugga och begränsa effekten av den värmealstrande solen

p1000183

En sväng till köpcentrumet G3 hann vi också med. Det finns höga miljöambitioner när det byggdes som en resurs, inte bara för boende i Wien, utan också för ”tursithandlande” från både Ungern och Slovenien. Miljöambitionen kommer bl.a. i uttryck i taket med dubbelkrökta (sic!) KL-träelement som bärs upp av limträbalkar. Taket som är en massiv träskiva spänner över hela 16 000 kvm.

p1000153

Slutligen, all betong blir tjusigare med lite vildvin. Allra helst på hösten när det elegant för rödna.

Inobi i Österrike, del 1, Graz

thumb_p1000046_1024
Då var vi på resa igen. Denna gång för att lära oss mer om massivträ, och vart passar då bättre att åka än till Österrike. Här produceras 400 000 av de årliga 700 000 kubikmetrarna massivträ som används för byggande i Europa. Lite märkligt kan tyckas men allt har sin förklaring.

För det finns ganska stora skogsarealer även i Österrike. Främst i de sydöstra delarna med Graz som centrum. Här fanns i slutet av 1980-talet experimentlustan att försöka dra nytta av de positiva egenskaperna som finns i traditionellt småhusbyggande med liggande timmerstommar eller resplank. Att hitta ett effektivt sätt att bygga högre än två-tre våningar helt i trä.

Svaret blev korslimmat trä, KL-trä som ofta kallas för massivträ. Enkelt förklarat lägger man 3-9 lager av brädor på varandra, vartannat lager förskjutet 90 grader mot lagret ovanför. Lagren limmas, vanligen, ihop och vips har man en urstark byggskiva, som dessutom kan ges hög, användbar, finish på ena eller båda sidorna. Branschgiganten, tillika det äldsta KL-trä-förtaget KLH drog igång 1996.

ladda-ned

KL-trä kan som skivelement kan göras i maxhöjd om 3 meter och maxlängder på 16 meter. På fabrik görs elementen färdiga med håltagningar för fönster och dörrar, eller för schakt och trappor i bjälklagsskivor. Sen monteras det precis som betongelement på plats på bygget. Och det går riktigt fort att bygga med prefabricerade timmerstommar. KH-producenterna säger att ekonomiskt är en betong och en KH-trä-stomme likvärdiga.

Så därför åker vi till Österrike. För att lära oss mer. Nedan följer lite inttyck från dagens besök.

Peter Rosegger äldreboende

Är den fjärde generationen äldreboende i Österrike. Verksamheten är uppbyggt kring grupper av boende om 10-12 personer. De äter tillsammans, och har gemensamma utrymmen etc. Projektet har fått pris som bästa massivträhus 2015. Läs mer här.

Byggnaden i sig är kompakt och fyrkantig, med urskärningar som syftar till att skapa de utrymmen och hemvister som verksamheten behöver.

thumb_p1000064_1024

Helt klädd i trä med invändig takavvattning. Notera offerbrädan längst ner, den ska bytas ut när den blivit för röten. Det verkar, allmänt intryck, inte så konstigt med tämligen extensiva underhållsåtgärder på tämligen nybyggda kåkar i Österrike. Utan snarare något man räkna med att göra och tar med i kalkylen från början.

thumb_p1000070_1024

Interiört är det synligt trä överallt. En fantastisk ljudmiljö och omhuldande känsla. Det känns genuint trevligt och ombonad. Patientrummen är ljusa och genomgående i trä.

Hummelkaserne (HUKA)
HUKA är nyinvigda ”social houses” (om vilka vi tidigare har skrivit här) byggda i massivträ och precis nyinvigda. Totalt 92 lägenheter och ett underjordiskt garage med plats för en bil per lägenhet. De är ruggigt billiga att producera (omkring 14 500 kr/kvm) och hyran för en tvårumslägenhet på 60 kvm är 3 500 kr/månad (ungefär 1/3 av kostnaden för motsvarande ”normal” lägenhet).

Läs mer om projektet till exempel här.

thumb_p1000098_1024

Husen är sex våningar höga och de hittills högsta som byggts i massivträ i Österrike

thumb_p1000072_1024

På gårdarna har cykelparkering premierats, bilar parkerar i garage som ligger under gården

thumb_p1000090_1024

Utformningen är enkel. Träet ger dock fasaderna ett liv som skulle gått helt förlorat om de t.ex. putsats.

De stadiga metallförbanden som bryter av fasaden är där av brandskäl, för att minska risten för brandspridning mellan våningarna vid eventuell fasadbrand.

thumb_p1000095_1024

Trapphus och hisschakt har utförts i betong då brandutrymningen kräver högre klassning än vad trä hittills klarat. Nu verkar det dock vara på väg att bli ändring på detta och att trapphus inklädda i trä skall bli godkända i Österrike.

Resten av dagen

Blir enklast att redovisa i bildar och länkar, så håll till godo med nedanstående förenklade beskrivning.

thumb_p1000028_1024

»Auster« Bad Eggenberg är faktiskt rätt häftigt. Vi bygger ju i Sverige oftast badhus kompletterade med äventyrsbad. Här har man i stället gått på en komplett simidrottsarena kombinerad med ett härligt spa som bland annat innehåller en bastu för 120 personer. Och självklart även utomhuspool, gräsmattor och vattenrutschkanor. Fantastiskt härlig att spendera en dag här, efter att erlagt entréavgift på 23 Euro…

thumb_p1000009_1024

Interiör från badets spa-avdelning, en fantastisk referens för den som funderar på att göra ett nytt härligt badhus. Här har man inte sparat på något, och hela badprojektet gick på en 330 mnEuro

thumb_p1000016_1024

Inobi i blåa tossor på vandring i spa:ets uteavdelning. Här får man gärna vara naken. Och själva nakenheten tycks inte störa Österrikarna, ombytesavdelningar och duschar är gemensamma både för damer och herrar, med möjlighet att dra sig undan i privata bås.

thumb_p1000058_1024

Impuls Center Graz‐West är exempel på modulbygge för kontorsändamål. Rationellt, och skulle med små justeringar kunnat gjorts ännu mindre uppenbart modulbyggt. Uppnått passivhusstandard (15 kwh/kvm/år). Färdigställt 2005.

thumb_p1000101_1024

Ytterligare en sak som inte är så lätt att fånga på bild är New Visitor Center Joanneum. Enkelt beskrivet är det en nybyggd källare som sammanbinder två kutlurbyggnader som innehåller museiverksamhet. Men här har man lyckats fantastiskt med ljusinsläpp genom ”blobber” från marknivån och rulltrappor som tar en ned till museishop, auditorium, stadsbibliotek mm. Härligt och mer begripligt om du följer denna länk.

thumb_p1000110_1024

When in Graz s får man inte missa Kunsthaus om stod klart i samband med att Graz var europeisk kulturhuvudstad 2003. En rätt spektakulär blobb som försöker att vitalisera högra stranden av floden Mor som traditionellt har varit den sämre delen av staden. Finns massor att läsa på andra platser till exempel här.

thumb_p1000131_1024

Dagens sista besök gick till träproducenten Mayr‐Melnhof . Efter en presentation av vad de gör och vilka produkter de kan leverera (de har bl.a. levererat stommen till Aula Magna vid Karolinska i Stockholm) bjöds vi på en rundvandring i byggnaden.

thumb_p1000136_1024

Mayr‐Melnhofs huvudkontor var självklart uppbyggt kring trä. Massivträ i bjälklag som vilar på limträbjälkar som tar hand om nedböjningen, bjälklagen ger byggnaden dess stabilitet. Intressant detalj var att de efter att byggnaden levt i fem år var tvungna att lägga till ett system för att fukta luften, framförallt vintertid då det uttorkade trät sög till sig all fukt i luften och gjorde den alldeles för torr.

Transition hub

Under hösten 2015 gjorde Amanda Stehn sitt examensarbete (Chalmers Arkitektur – Design for Sustainable Development) här på inobi. Titeln på arbetet ”Transition Hub – En mötesplats för omställning till ett hållbart samhälle” spinner vidare på och konkretiserar vår teori om mötesplatser. Nedanstående blogginlägg har legat färdigt en tid men av, ska vi kalla det, redaktionella karaktär (hrm) kommer det upp först nu. Men håll till godo. För detta är intressant! Och redan här kan du hitta hela hela arbetet – om du redan nu känner att du inte kan hålla till godo med kortversionen.

 

Så har det kommit till sitt slut. Mitt examensarbete och min tid här på inobi. Det låter klyschigt att säga att det varit en resa, men det har det.

I september påbörjade jag mitt arbete att undersöka hur en mötesplats för olika initiativ kring hållbar utveckling skulle kunna se ut, som slutligen har blivit det koncept jag kallar Transition Hub. Boken ”att bygga mötesplatser” som inobi, i samarbete med Chalmers fastigheter gett ut, har varit min bibel. Där pratar man om att attraktiva mötesplatser handlar om att attrahera rätt aktörer och generera önskvärda möten. I mitt fall har det handlat om att attrahera en bredd av aktörer som arbetar för hållbar utveckling och att generera möten som bidrar till omställning till en hållbar framtid. Jag har velat skapa en aktiv byggnad, en byggnad som åstadkommer någonting, som ger upphov till ett hållbarare samhälle.

Genom systemanalys, intervjuer och studiebesök har jag försökt förstå vilka de aktörer som ska verka i byggnaden är. Jag har kommit att benämna dem hållbarhetsaktörer. Jag har använt aktörsmodellen Quadruple Helix som utgångspunkt för mina analyser.

Genom att anta Quadruple Helix som aktörsmodell, säkerställs att olika gruppers perspektiv blir tillgodoses.

Jag har också studerat på vilka platser hållbarhetsaktörerna möts idag, för att se vad jag kan lära mig av det. Detta har skett i en mötesplatsanalys ur tre perspektiv; Vem är mötesplatsen till för? Av vem är den möjliggjord?, samt vilken typ av mötesplats är det? Då de enskilt studerade objekten läggs samman i en serie, ges möjlighet att se mönster som uppstår.

Mötesplatsanalys ur tre perspektiv. Serien av enskilda typologier ger möjlighet att se mönster.

Analyser och studier utvecklas slutligen till ett koncept för Transition Hub, bestående av ett program och placeringsprinciper, som tar hänsyn relationer mellan de olika aktörerna, vilka behov som kan tillgodoses inom byggnaden och nya aktiviteter som har potentialen att stärka redan pågående initiativ.

Transition Hub består av åtta rumstypologier som stödjer aktiviteter för hållbar utveckling.

 

Ett examensarbete är så mycket mer än det som lämnas efter. Det är utvecklingen som sker inom en, i samtalen, i mötena. Nya tankar som väcks, som prövas. Jag vill tacka mina kollegor på inobi för spännande samtal. En bättre miljö att utveckla dessa tankar i, skulle jag inte hitta någon annan stans.

Arbetet i sin helhet finns på denna länk.

/Amanda

inobi prisat för Kårhus på landet


Chalmersska Ingenjörsföreningens Jubileumsfond har tilldelat inobi 2015 års stipendium för vårt arbete med Kårhus på landet. Glada och stolta sträcker vi på ryggen och tackar för utmärkelsen. Bygget är i full gång, nu är det bara resten kvar! Priset delades ut i samband med Ingenjörsföreningens höstmöte fredagen den 27.e november.

Från prismotiveringen:

Bakgrund Jubileumsfonden
Chalmerska Ingenjörsföreningens Jubileumsfond instiftades i samband med föreningens 100-årsjubileum 2007, för att uppmuntra chalmeristernas engagemang i sin skola, att bygga nätverk mellan studerande chalmerister och alumner samt att generellt verka för att främja Chalmersandan.

De stipendier som utdelas är på 10 000 SEK, och är resultatet av en nomineringsprocess där de utsedda måste vara medlemmar i antingen Chalmers Studentkår eller i Chalmersska Ingenjörsföreningen.

Stipendier har utdelats vid fem olika tillfällen under åren 2009-2013.

Stipendium 2015

Styrelsen för Chalmersska Ingenjörsföreningens Jubileumsfond har beslutat tilldela Andreas Eklöf, Z01, 2015 års stipendium med motiveringen, -” Andreas Eklöf tilldelas, som representant för medarbetare på Inobi, 2015 års Jubileumsstipendium för sitt starka engagemang att utveckla Chalmers studenters fritidsanläggning i Härryda. Insatserna med att utveckla och skapa en vision för området, ” ett kårhus på landet”, har utgjort grunden för projektet och dess genomförande.”

Bastun och Sportstugan, Chalmers Studentkårs fritidsanläggning, vid Sandsjön i Härryda kommun, har varit i studentkårens ägo sedan 1937.

Anläggningen är ett givet utflyktsmål under nollperioden, och lokalerna försätter sedan att vara en naturlig rekreationsplats under studieåren.

På 60-talet kom den befintliga Sportstugan och bastun på plats, och området har under 2000-talet kompletterats med fler bäddar och duschar.

Under senare år har Chalmers Studentkår sett behov av att ytterligare utveckla området för det allt större antal studenter som läser på Chalmers. Med medel från Chalmers Studentkår, Chalmers Stiftelse och en donation från Teknologföreningen CS kommer det nu bli verklighet.

Andreas Eklöf, VD på Inobi Arkitektkontor, fick 2012 frågan om de kunde hjälpa Chalmers Studentkår med idéer om hur fritidsanläggningen skulle kunna utvecklas, något som Andreas med medarbetare tog sig an med stor entusiasm och glädje.

Gåvan blev underlaget ”en vision om ett kårhus på landet”, som beskriver hur anläggningen ska utvecklas och användas, hur den Chalmeristiska allemansrätten ska återskapas, ge ett sammanhållet område som erbjuder en palett av olika lokaler och möjliga aktiviteter, samt också ett område som ska kunna användas av flera grupper samtidigt.

Det nya ”kårhuset på landet” invigs midsommar 2016.

Första spadtag, Chalmers kårhus på landet


Hösten 2012 fick inobi en fråga om vi kunde hjälpa Chalmers Studentkår med en idé om hur deras fritidsanläggning invid Sandsjön i Härryda kunde utvecklas. Eftersom både Chalmers och kåren ligger oss varmt om hjärtat var det något vi med entusiasm gav oss i kast med.

En svinkall decemberdag började vi skissandet på plats ute i en utkyld Sportstuga. Skissandet resulterade i en gåva till Chalmers studenter: en vision om ett kårhus på landet. Tre år senare har första spadtaget tagits för att förverkliga visionen, och till midsommar 2016 ska anläggning vara öppen för hopp och lek igen.

Byggnader längs stråk

Vår Fredrik Rosenhall, arkitekt och sociolog, kommer i fyra inlägg att diskutera det paradigmskifte inom stadsbyggandet som kan skönjas. Dessa publiceras samtidigt på Yimby Gbg.s och vår blogg. Den första delen ”På väg in i ett nytt planeringsparadigm” handlar om att vi är på väg att omdefiniera grunden för stadsbyggandet. Från försiktighet till offensiv expansion. De följande tre essäerna ”Stråken som skapar staden”, ”Byggnader längs stråk” och ”Vad är social hållbarhet” handlar om vilka möjligheter och risker paradigmskiftet för med sig. Vilka mål vi måste sätta för det nya täta byggandet? Vilka strukturer som påverkar och vilka konkreta strategier vi måste arbeta efter? Den tredje delen om byggnader följer nedan.

Härom året hade jag ett möte med en 3D-visualisatör, som visade några aktuella referensbilder från andra projekt. Mina ögon fastnade vid ett perspektiv till en markanvisningstävling som han tagit fram för ett arkitektkontor. Bilden förställde tidstypiska bostadshus med varierat uttryck, branta sadeltak och mycket oregelbunden fönstersättning. Taket och fasaderna hade samma material och man såg inga stuprör eller hängrännor. När jag frågade om fönstersättningen verkligen funkade med bostädernas planlösningar svarade han något i stil med ”det finns inga planlösningar ritade, detta är bara en konceptidé till en markanvisning. När husen byggs kommer de se helt annorlunda ut”.

På något sätt säger detta en hel del om det formgivningsmässiga sammanhang som dagens arkitekter verkar i. Stadsbyggnadsmässigt skall vi bejaka den traditionella stadens variation i skala och uttryck. Men exploatörerna vill dock bygga rationellt i stora sammanhängande block, vilket gör att den sökta variationen reduceras till en slags dekor. En dekor där oregelbunden fönstersättning och fritt formade balkonger blir de ytliga attribut vi kan använda oss av för att sminka upp i grunden rationella hus. Detta blir det enda sättet att markera avståndstagande från modernismen utan att behöva ge oss i kast med rena utsmyckningar. För utsmyckning är fortfarande estetiskt icke-accepterat och dessutom ointressant för exploatörerna. När vi skissar fritt i tidiga skeden hårdrar vi variationen och skapar bilder på hus som ska se spännande och attraktiva ut, men som i många fall inte är genomförbara så som byggprocessen ser ut. Vilket ju faktiskt både är vilseledande och ett symptom på en stor formspråksmässig osäkerhet.

Vad som är allvarligt är att arkitekter så lättvindigt accepterar dessa villkor. Problemet handlar till stor del om att vi inte har några allmänt vedertagna arkitektoniska lösningar att falla tillbaka mot, som vi vet både ger högkvalitativa resultat och fungerar att bygga. Vad hade en arkitekt verksam på t ex 1940-talet sagt om detta? Kanske hade denne tyckt att byggbranschens rationalisering, marknadstänkande och vinstmaximering tillåtits gå ett steg för långt? Kanske att det idag för lätt att ta fram säljande visualiseringar, så att man förleds att se de tidiga skedena som ett slags lekverkstad där man snabbt öser ut sig former utan att ha jobbat igenom husen från grunden? Båda dessa frågor talar för att vi reducerat arkitektkårens kunskap och yrkesstolthet längre än vad som är acceptabelt. Om vi utgår ifrån att det förändrade planeringsparadigmet kräver tydliga typologier för att uppnå en hög baskvalitet, då känns ett formmässigt ideal som bygger på en praktiskt svåruppnåelig variation och tyst acceptans av en kortsiktigt tänkande byggbransch, som otillräckligt.



Nybyggt hus i Kvillebäcken, Göteborg. Enkel dekor och varierad fasadfärg förmår inte sminka överatt det i grunden är ett produktionsanpassat hus.

I den förra delen av min essäserie argumenterade jag för att vi måste bli bättre på att skapa sammanhängande stråk och kontinuerliga stadsmiljöer. I varje fall om vi vill gjuta liv i de höga, täta områden som av allt att döma kommer bli resultatet av det kommande decenniets byggande i svenska storstäder. I denna text kommer fokus ligga på byggnader. Hur deras utformning, materialitet och förhållningssätt till gaturummet avgör hur de upplevs och fungerar som ramverk för det sociala livet.

Centralt i detta ligger möjligheten att gestalta vackra hus, som tillsammans bygger upp välfungerande och estetiskt tilltalande stadsdelar. Och här vågar jag påstå att många arkitekter och planerare saknar en tydlig bild av vad vi egentligen vill uppnå. Den ständiga progressionen var modernismens kännetecken. Så gott som alla nu verkande arkitekter är skolade i att tycka det är viktigt att hela tiden göra något som är nytt. När byggandet handlar om att reproducera standardiserade former blir sökandet efter det nya en desperat kringflyttning av de attribut vi arkitekter kan styra – fönstersättning, balkonger och fasadmaterial. Och som vi konstaterat är detta en tveksam väg framåt. En större utmaning ligger i att återvinna de grundläggande rumsliga kvaliteterna. Sluta låta exploatörerna självsvådligt bestämma hur husen skall se ut. Våga föra in faktorer som rumslig upplevelse, ljusföring, materialitet och kanske även icke funktionell dekor i diskussionerna med byggherrarnas marknadsavdelningar. Lyckas vi bara påvisa de kvaliteter som kan skapas borde en alltmer formintresserad allmänhet vara beredda att släppa den misstro mot arkitektkåren som grundlades under miljonprogrammet. Och i förlängningen bidra till en kommersiell efterfrågan på god arkitektur.



Nybyggt hus i Hammarby Sjöstad av Johannes Norlander. Säkra proportioner och konsekvent materialbearbetning höjer huset långt över gängse nyproduktion.

På väg mot detta mål ligger en lång rad formgivningsmässiga utmaningar. Att bygga storskaligt, tätt och nära stråk där människor rör sig långsamt ställer upp andra krav än de som gäller för att rita fristående hus i naturen. Vi kan inte kontrastera strikta former mot naturliga element; berg, vatten och vegetation i samma utsträckning som när vi t ex ritar villor. Stadsrummen definieras av gatan, trottoaren, husens fasader och himlen. Inte som i glesa modernistiska strukturer där husen är en slags solitära skulpturer vars former står mot naturens elaborerade fond. Därför bör husen i staden, oaktat formspråk, vara bearbetade och hantverksmässigt omhändertagna. Att långsamt promenera förbi en byggnad med vackra och omsorgsfullt behandlade material upplevs av de allra flesta som mycket trevligare än att röra sig längs en fasad som utstrålar stordrift och slentrian. Detta borde ses som självklart vid all nyproduktion inne i städerna.

En annan viktig fråga är husens relation till sin omgivning. Förr sågs det som självklart att vända välkomnade entréer mot de gator där människor rörde sig. Med modernismens intåg separerades olika rörelseslag och byggnaderna kom att vända ryggen mot transportlederna. Det är intressant att spekulera i vad som hänt om inte modernismen fått ett så massivt genomslag. Om en organisk utveckling av den klassicistiska stadsplaneringen fått ske sida vid sida med den modernistiska, så att vi fått en variation av stadsmiljöer och arkitektoniska uttryck under 1900-talets mitt. Då hade vi kanske sluppit en massa värderingsmässiga låsningar som hindrar oss att se generella brister och kvaliteter i olika typologier, och mer fritt kunna välja de former som passar de mål vi vill uppnå. För nu gäller det att åter bejaka rörelsen längs stråk och låta husen möta stråken med öppna famnar.



Förr vände sig alla nästan hus mot gatan, i såväl det stora som det lilla sammanhanget. Småskaliga bygator är fantastiska miljöer. Men det är inte i denna skala som utmaningen för framtidens städer ligger.



I den täta stadsmiljön rör vi oss nära husen. Vi har mycket att lära från äldre tiders byggande.

Back to the future
Låt oss titta närmare på husen i 1800-talets kvartersstad. Dessa stadsdelar kännetecknades av stora kvarter, som i sig är uppdelade i ett antal mindre fastigheter. Under den expansiva stadsutbyggnaden decennierna runt förra sekelskiftet köptes fastigheterna upp av olika byggmästare som lät uppföra hus efter för tiden rådande stilideal. Man kan misstänka att en viss intern konkurrens sporrade dem att överträffa varandra i formhänseende. I grund och botten följde de flesta bostadshusen dock en enkel principiell form med bärande tegelväggar, vertikala fönster och lägenheter med rum i fil mot gatan. Fasaderna dekorerades rikt. 1880-talet kännetecknades av putsade hus i nyrenässansstil. När förbländerteglet kom i slutet av detta decennium blev blandning av puts och tegel enligt renässansens proportioneringskonst på modet, men bara några år senare fick arkitekturen tydliga gotiska influenser. Runt 1900 började jugendstilens böljande former och ornamentik influera arkitekturen, men redan runt 1910 ersattes denna stil av den materialrealistiska nationalromantiken. Tunga tegelfasader, småspröjsade fönster och branta tak hämtade sin inspiration från Vasaborgarna och allmogens byggande. På 1920-talet utvecklades nationalromantiken till 20-talsklassicsim, en kreativ omtolkning av den klassiska proportioneringskonsten. 20-talsklassicismen utvecklades i sin tur mot ett allt friare lek med former i den ovanliga Art Deco-stilen.



Blandstilarna från förra sekelskiftet gav oss vackra och varierade stadsmiljöer.

Kvartersstaden fungerar mycket väl idag. Stadsmiljöer från denna tid upplevs som attraktiva, både för boende och besökare. Kombinationen av många mindre byggnader i varje kvarter och den arkitektoniska mångfald som uppstår när de olika stilidealen blandas ger tillsammans med bottenvåningar som lätt kan omdanas för olika verksamheter, en vacker och varierad stadsbild. Eftersom gatorna i de traditionella rutnätskvarteren har starka inbördes kopplingar skapas rörelse och underlag för verksamheter. Stenstadens materialpalett med natursten, puts, tegel och detaljer i trä och koppar knyter ihop de olika stilarna och bidrar till en harmonisk helhet.

Kan och vill vi återskapa och omtolka dessa kvaliteter idag? Absolut, påstår jag. Det behöver inte innebära att vi skall börja rita klassicistiska hus, men om vi önskar skapa täta stadsmiljöer med attraktiva gaturum måste vi låta oss influeras av de områden runt omkring oss som redan fungerar på detta sätt. Ju högre och tätare vi bygger desto större krav ställs på de enskilda husen. Missar vi de arkitektoniska grundkvaliteterna; proportionerna, materialiteten och variationen, riskerar vi att skapa stadsmiljöer där de rumsliga kvaliteterna blir lidande. Skapa hus där estetiken sitter i ytligt effektsökeri snarare än starka grundkvaliteter.

Stockholms city
Ingenstans blir dessa frågor så tydliga som i Stockholms city. Under de stora stadsomvandlingarna på 1960-talet gjordes enorma rivningar i den äldre strukturen. Heterogena kvarter med byggnader från flera århundraden revs och ersattas av storskaliga byggnader med ensidigt innehåll och likartat formspråk. När vi idag rör oss mellan de äldre gator som sparades och 1960-talets citybebyggelse rör vi oss mellan två helt olika stadsmiljöer. Trots att vissa av 1960-talets hus är av hög arkitektonisk kvalitet och har vackra material som talar stenstadens grammatik upplever vi ändå miljöerna som mindre attraktiva än den äldre bebyggelsen. Gatorna saknar de kvaliteter som får människor att sakta ner och njuta av stadsrummets skönhetsvärden. Idag pågår en omfattande förändring av dessa miljöer. Utifrån ett slags icke explicit uttryckt samförstånd att miljöerna är så dåliga att alla förändringar är av godo byggs husen om i grunden. Våningar adderas, glasfasader skapas, former krånglas till. Men förändringarna angriper inte den grundläggande strukturen. Tvärt om går de i flera fall åt motsatt håll. Naturstensfasader ersätts av ännu mer glas och metall. Enkla grundformer byggs på till vilket skapar disharmonisika hus som ytterligare understryker den redan från början problematiska horisontaliteten i stadsrummen. Grundtanken tycks vara att skapa ”fräcka” hus. Troligen gör man dem bara till ytliga tidsmarkörer med kort bäst-före datum.



Påbyggnad hus i Stockholms city. På vilket sätt bidrar påbyggnaden till ett vackrare gaturum eller mer attraktivt stadsliv?

Rieselfeld och Nya Hovås – en jämförande analys
Genom att jämföra konkreta exempel på samtida stadsbyggande där man aktivt försökt uppnå liknande urbana kvaliteter som i den klassiska staden kan vi dra intressanta lärdomar. Alla projekt som söker dessa lösningar utgör i någon mening pilotprojekt då de bryter mot minsta motståndets lag som leder till konventionella funktionsseparerade strukturer.

Ett mycket intressant exempel finns i Freiburg i Tyskland. Rieselfeld ligger strax utanför Freiburgs centrum, längs en kontinuerlig gata med spårväg i mitten. De senaste decennierna har här byggts en generell rutnätsstad enligt 1800-talets planeringsprinciper men med moderna hus. Varje kvarter består av ett tiotal fastigheter och planen ställer krav på att dessa skall byggas av olika aktörer. Detta är ett effektivt sätt att genom stadsplanering tvinga fram en variation. Liknande skrivelser finns i t ex Vallastaden i Linköping. Problemet i Sverige är att byggbranschen starkt motsätter sig planer av detta slag. Man vill bygga i större sammanhängande block. Att det fungerar i Tyskland beror till stor del på att man här inte har samma branschstruktur som i Sverige. I Sverige domineras byggbranschen av ett fåtal stora aktörer, medan den tyska situationen kännetecknas av en stor mängd mindre exploatörer. Både privata byggare och byggemenskaper – alltså grupper av privatpersoner som gått samman för att bygga flerbostadshus. Denna företagsstruktur innebär att det finns en naturlig efterfrågan på mindre byggrätter, vilket i sin tur underlättar skapandet av varierade stadskvarter. En annan mycket intressant skillnad mellan Freiburg (liksom många andra städer på kontinenten) och de svenska städerna är att man varit mycket mer restriktiv med att tillåta externa handelsetableringar. Det innebär att det finns en naturlig efterfrågan på daglig service i nya bostadsområdet, vilket i sin tur leder till att bottenvåningarna snabbt hittar intresserade lokalhyresgäster och att antalet parkeringsplatser per nybyggd lägenhet kan hållas mycket låg. Människor behöver helt enkelt inte bil för att klara sina dagliga inköp. Att förstå dessa samband är centralt för att kunna minska bilberoendet i tätorterna.



Rieselfeld är en nybyggd rutnätsstad enligt gamla principer. Centrumstråket är en direkt fortsättning på en befintlig stadsgata som leder till centrala Freiburg. Här ligger kulturhus, sporthall och ekumenisk kyrka. All kommersiell service är integrerad i husens bottenvåningar.

Men vi behöver inte åka till Tyskland för att hitta likande exempel. Projektet ”Nya Hovås” utanför Göteborg är högintressant ur ett urbanistiskt perspektiv. Här har det handlat om att skapa ett stycke innerstad vid avfarten från väg 158 mot Brottkärr och Billdal. Att använda sig av flödet av bilar mot attraktiva villaområden vid kusten för att skapa en levande stadsmiljö är ett oprövat och smart koncept. Att döma av projektets framgångar kommer det förmodligen bli vägledande för framtida stadsbyggande i liknande lägen. Hela projektet är byggt kring den tänkta attraktiviteten, folklivet och serviceutbudet längs huvudstråket – vägen som omvandlas till stadsgata. Stadsgatan har använts för att övertyga de boende i omkringliggande villaområden om att de faktiskt får förbättrad boendemiljö genom förtätningen med flerbostadshus. Och den har, tillsammans med en fast beslutsamhet att satsa på kvalitet i form och utförande, byggt ett värdefullt varumärke redan innan proketet realiserats. Till skillnad från i princip alla andra större exploateringar i Göteborg de senaste decennierna gick detaljplanen för Nya Hovås igenom utan överklaganden. Smart PR-arbete av varumärkesbyrån Brand Club har från dag ett skapat en positiv bild av projektet i allmänhetens ögon. Man har utgått från det faktum att det närliggande villaområdet Hovås är ett av Göteborgs mest exklusiva områden. Men samtidigt distanserat sig på ett elegant sätt. För bilden av Hovås är lite för mycket vräkiga mexitegelvillor och minkpälsar för att kännas helt fräsch i den gemene göteborgarens ögon. Konceptet ”Nya Hovås” utgår från det anrika namnet ”Hovås” men adderar ett modernare tankesätt – urbana flerbostadshus istället för villor. Gemenskap istället för privata trädgårdar. Progressivitet istället för konservatism. Liknelsen med Fredrik Reinfeldts omstöpning av Moderaterna till ”Nya Moderaterna” är uppenbar och förmodligen högst medveten.

I Nya Hovås är dock variationen på kvartersnivå inte resultatet av olika fastighetsägare. Varje kvarter byggs av en exploatör, men variationen känns ändå naturlig, mycket tack vare att man satsat stora resurser på arkitektarbetet. Flera av kvarteren har varit föremål för parallella uppdrag, och efterfrågan på dyra lägenheter har möjliggjort påkostade materialval.

I Göteborg har vi blivit vana vid att det tar lång tid mellan tanke och genomförande, och att tidiga projektvisioner ofta försvinner på vägen. Nya Hovås har gått från vision till verklighet på mycket kort tid, och bokstavligt talat spurtat förbi många andra stadsutvecklingsprojekt. För utvecklingen av centrala staden är det värt att studera denna process. Fundera över varför det uppenbarligen är lättare för en privat aktör att realisera starka visioner vid en trafikplats en bra bit utanför stan, än för kommunen att göra det inne i centrum.



Nya Hovås uppifrån. Slutna stadskvarter flankerar avfartsvägen från 158:an, den väg all trafik mot Brottkärr och Billdal rör sig.



Exempel på byggnader i stadskvarter längs huvudstråket.

Som avslutning på denna text skulle jag vilja uppmana alla arkitekter att sträcka på ryggarna och påminna er om att inte glömma bort er konstnärliga kapacitet. Det är lätt att göra det när projekten rullar på och allt skall gå snabbt. Genom att höja blicken lite, våga visionera och jobba för att skapa gemensamma visioner kring form och stadsliv, kan vi trigga såväl oss själva som våra beställare att nå längre än idag. Alla samhällsbyggandets aktörer måste samverka och försöka styra byggandet i en mer kvalitativ riktning. Samtidigt vilar stort ansvar på kommunerna. De måste aktivt söka ändra de strukturella villkoren och bredda utbudet. Så länge mindre exploatörer och byggemenskaper bara påverkar byggandet marginellt finns inga incitament för ett mer småskaligt byggande. Och för att skapa naturlig efterfrågan på verksamhetslokaler i bottenvåningarna längs stadsstråken och därmed minska folks bilberoende måste man vara medvetna om att externa köpcentra står i rakt motsatsförhållande mot ett attraktivt stadsliv.



Okidoki arkitekter laborerar med klassicistiska formelement och bearbetad dekor. Hus av detta slag kan ses som en naturlig fortsättning på den lekfulla Art Deco-stilen, som fick ett abrupt slut med modernismens intåg på 1930-talet.

Stråken som skapar staden

Vår Fredrik Rosenhall, arkitekt och sociolog, kommer i fyra inlägg att diskutera det paradigmskifte inom stadsbyggandet som kan skönjas. Dessa publiceras samtidigt på Yimby Gbg.s och vår blogg. Den första delen ”På väg in i ett nytt planeringsparadigm” handlar om att vi är på väg att omdefiniera grunden för stadsbyggandet. Från försiktighet till offensiv expansion. De följande tre essäerna ”Stråken som bygger staden”, ”Byggnader längs stråk” och ”Vad är social hållbarhet” handlar om vilka möjligheter och risker paradigmskiftet för med sig. Vilka mål vi måste sätta för det nya täta byggandet? Vilka strukturer som påverkar och vilka konkreta strategier vi måste arbeta efter? Den första delen följer och den är inte minst intressant för att den sätter in yimbyrörelsen i ett vidare historiskt och dagsaktuellt sammanhang.

I Tidskriften Arkitektur nr 6 2003 ägnades tio sidor åt ett retrospektivt reportage kring planeringsprocessen av Norra älvstranden i Göteborg. ”Den goda staden, klustret och sprickorna”. Reportaget hade formen av ett samtal mellan Arkitekturs Claes Caldenby och Jöran Bellman och Mats Karlsson, två av de mest inflytelserika personerna i älvstrandens utveckling under 1990-talet. Reportaget ger en intressant inblick i gårdagens stadsbyggnadsdebatt.

Planeringen av Norra Älvstranden kan på många sätt ses som typisk för det sena 1900-talets stadsbyggande. Borta är 1960-talets övertro på storskaliga enhetslösningar, istället är det den postmoderna kunskapsekonomin som skall förses med konkurrenskraftiga kunskapskluster och områden där kontor och bostäder integreras.

När vi idag, tolv år senare, läser reportaget framstår innehållet i diskussionen som märkligt daterat. Samtalet svänger mellan planeringens politiska och ekonomiska villkor samt processen och dess rent arkitektoniska resultat. Men mycket lite handlar om hur visionen om den ”Goda Staden” som projektet en gång hade, tagit sig konkreta uttryck. Ännu mindre om hur samspelet mellan de grundläggande stadsbyggnadselementen – gator, torg och byggnader- faktiskt fungerar. Jöran Bellman, arkitekt på Stadsbyggnadskontoret, beklagar sig över att planerade bostadshus på Lindholmspiren ersätts av kontor. Det är dock bristen på blandning som i sig ses problematisk, inte att det ekosystem av rörelser, stråk, platser och verksamheter som bygger upp en stad i traditionell mening inte fungerar. Någon självkritik kan inte anas.

Ett exempel:

Claes Caldenby: ”det fanns tidigt en idé om en bandstad längs Norra Älvstranden med spårvagn och esplanad och allting men så insåg man kring 1990 att det var omöjligt och bytte strategi.”

Jöran Bellman svarar: ”Olämpligt skulle jag vilja säga. Idén om esplanaden kom bort i det kvalitetsarbete som stadsarkitekt Gunnar Jansson initierade och där också Rob Krier försvann. I de här kvalitetsdiskussionerna insåg vi att stranden inte var sig lik hela vägen och att det inte var rimligt att dra en esplanad hela vägen så.”

Caldenby fyller i: ”Det är alltså ett spel mellan planeringsidéer och ägarstruktur. Och de tycks i detta fallet ha pekat åt samma håll, bort från en bandstad mot ett antal ”Brohuvuden”, så som om Norra älvstranden hade koloniserats från Södra älvstranden”

Med brohuvuden syftar Caldenby sannolikt på de punkter där Södra Älvstrandens befintliga stadsstruktur skulle ta ett kliv över älven. Kort därefter börjar herrarna diskutera ”Staden som konkurrensfaktor”

Stanna upp och fundera över detta. Idén om en esplanad längs älven, med centrumpunkter kring brofästen eller färjeläger där norra och södra älvstränderna möts, avfärdas av stadsbyggnadskontoret som olämplig. Det är oklart vari olämpligheten ligger. De starka kopplingar till stadens befintliga gatunät som hade kunnat skapas beskrivs som att södra älvstranden skulle ”kolonisera” norra älvstranden. Detta skrivet så sent som 2003, långt efter det att Space Syntax börjat få genomslag, men några år före Yimby och Ola Andersson. Tänk om samma resonemang idag tillämpats på Frihamnen?

En esplanad, om än mycket kostsam att bygga, hade kopplat upp Norra älvstranden mot övriga Göteborg på ett sätt man inte är i närheten av idag. Den hade skapat en lätt tillgänglig pulsåder mot vilken all bebyggelse på älvstranden relaterat. Dagens situation, där området trafikmatas bakifrån, all service är centrerad till två externa shoppingcentrum och kajerna mot vattnet har karaktären av semiprivata bryggor som bara besöks av allmänheten vid större evenemang, hade varit helt annorlunda. Man kan ställa de tänkta kostnaderna mot en dylik esplanad mot de enorma mervärden som hade skapats för hela Hisingen, och förmodligen kunnat räkna hem projektet långsiktigt.

Att dessa tankar förkastades tidigt i processen, inte bara för att de var ”orimliga” utan även för att de var ”olämpliga” säger en hel del om dåtidens stadsbyggande. Retoriskt hade man släppt modernismens fokus på hårda värden, men man stod stadigt fast i dess praktiska tillämpningar. Medvetenheten om stråkens centrala roll för stadslivet fanns uppenbarligen inte. Man byggde sina kvalitetsmål på önsketänkande.



Sannegårdshamnen på Norra Älvstranden i Göteborg.

Vad vill vi idag?


I dagens planering låter det emellertid helt annorlunda. Det goda livet på gator och torg spelar en central roll och medvetenheten om de sammanhängande stråkens fundamentala betydelse för stadslivet är stor, åtminstone i tidiga skeden. Frågan är hur denna kunskap omsätts i praktiken. I den befintliga staden har de flesta rörelsestråk en tydlig identitet, såväl formmässigt som innehållsmässigt. Identiteten sitter oftare i själva gatan än i stadsdelen. Gator som Linnégatan, Kungsportsavenyn, Andra Långgatan, Magasinsgatan och Vasagatan bär på en identitetsstyrka som är högre än stadsdelarna de ligger i. I modernistiska mellanstadslägen är förhållandet det motvända. Vilken identitet har t ex Distansgatan, Ceresgatan eller Västra Eriksbergsgatan? Inte speciellt stor, trots att de är viktiga stråk i Frölunda respektive Eriksberg.

Tittar man på vilken dignitet skapandet av karaktärsstarka stråk har i dagens större stadsutvecklingsprojekt är den dock förvånansvärt låg. I ett aktuellt projekt som Norra Masthugget/Järnvågsgatan, där det finns en fullständigt unik möjlighet att docka an en väl fungerande kvartersstad, har man valt att bryta det generella rutnätet och föreslå nya gatudragningar, vars framtida karaktär som välintegrerade rörelsestråk är tveksamma. Merparten av dessa ”gator” saknar en av de viktigaste egenskaperna som finns hos urbana stråk – att utgöra kortaste vägen mellan målpunkter i omgivningen. Detta förstärks ytterligare av att trafikintegreringen är låg och många stråk endast är avsedda för fotgängare.



Planen för N.norra Masthugget/Järnvågsgatan där det generella rutnätet är modifierat och de nya stråkens karaktär är svår att bedöma.

Gaturummens identitet och karaktär ägnas dessutom förvånansvärt lite intresse i samrådshandlingen. Pliktskyldigt fokus på urban grönska förefaller mer som ett sätt att motivera den mycket höga exploateringen än som att konkret visa allmänheten hur den nya stadsdelen är tänkt att fungera. De nya stråkens hierarki, kopplingar, karaktär och inbördes relationer behandlas knappt, och detta i en plan med uttalade ambitioner att skapa ny innerstad! Hur tänker man sig att stadsrummen ska upplevas? Vem skall röra sig längs gatorna? Var skapas optimala platser för shopping, nöjen och kultur? Hur skapas synergier med omgivningen? Jag läser planhandlingen som att man ser områdets waterfront som ett spektakulärt landmärke med höga hus och kajer som attraherar vid vackert väder, men att de enda regelrätta stadsgator man tänker sig är de som redan finns. Återigen tvingas man som vän av urbana värden fråga sig – var är visionen om att skapa nya gator?

Jag skulle vilja påstå att förmågan att identifiera potentiella stråk är en försummad och mycket viktig del av den moderna stadsplaneringen, om vi vill att den ökade exploateringsgraden skall leda till ett attraktivt stadsliv och inte bara hög exploatering. Stadsbyggandets grundläggande syntax är en basal och relativt lättolkad del av planeringsprocessen. Det gäller att lyfta upp den och ha modet att låta den vara styrande över andra frågor. Om vi vill skapa klassisk stad, vill säga. Det tycks som att som såväl beslutsfattare som planerare svävar på målet i denna grundläggande fråga. Här är tydligheten viktig. För om vi pratar som om att klassisk kvartersstad är målet med dagens planering, men samtidigt är fullt medvetna om att det är något annat vi ritar, då är många av dagens visions- och kvalitetsdokument vilseledande. Då är det bättre att redan i planeringsskedet vara öppna med att vi, av olika anledningar, inte vill ha en generell stadskaraktär i nya områden utan snarare en blandning av olika karaktärer. Och samtidigt vara väl medvetna om att det finns många exempel på hybrider mellan klassisk och modernistisk stadsplanering där resultaten upplevs som rätt dåliga, i synnerhet om exploateringen är hög. Södra stationsområdet i Stockholm är ett sådant. Här finns gott om urbana baksidor som varken upplevs som attrativa offentliga stadsrum eller gröna oaser för de boende.



Södra Stationsområdet i Stockholm innehåller många gaturum med oklar karaktär. Här Södermalmsallén.



Broadway. Den som drömmer om att det skall skapas gator av denna karaktär i de växande svenska storstäderna får nog fortsätta drömma.

Stråk i innerstad och mellanstad
Men vad kännetecknar då ett riktigt välfungerande stråk? Spontant tänker vi på innerstadens välbesökta gågator. Gator där flödet av fotgängare är så stort att ett varierat och kvalitativt serviceutbud fungerar och man lätt träffar folk man känner eftersom exponeringen är stor. Gator som i Göteborgs fall planerades på 1600-talet. Urban syntaxanalys visar att dessa stråk fungerar så som de gör eftersom de är extremt välintegrerade i den urbana väven. Göteborgs stad innanför Vallgraven har karaktäristiska avlånga kvarter, med fler rörelsevägar i öst-västlig riktning än i nord-sydlig. Men det faktum att kvarteren är avlånga har gjort att genvägar genom byggnaderna kunnat skapas. Intima stadsrum som Victoriapassagen och Torgpassagen fungerar så bra eftersom de samtidigt utgör kortaste vägen. Där genvägar öppnas upp intensifieras folklivet. En diagonal gata genom ett i övrigt ortogonalt rutnät skapar kraftig integration, jfr Broadway i New York.



Victoriapassagen. Göteborgs stad innanför Vallgraven har karaktäristiska avlånga kvarter, med fler rörelsevägar i öst-västlig riktning än i nord-sydlig. Genvägarna i nord-sydlig riktning blir intensiva stråk



Lilla Kyrkogatan. Lilla Kyrkogatan saknar kontinuitet. Trots det centrala läget saknas förutsättningar för aktivt stadsliv.

Göteborgs stora expansion över vallgraven utfördes i slutet av 1800-talet med 1866 års stadsplan som grund. Befintliga gator innanför Vallgraven drogs ut och förlängdes. 1800-talets stadsdelar – Linnestaden, Haga, Vasastaden och Lorensberg – ligger som en krans runt den gamla staden. När man lämnar stadens absoluta centrum är den generella tillgängligheten för blandade trafikslag nödvändig för stadslivet. I Göteborg är det endast Haga Nygata som klarar av att vara ett livaktigt stråk med enbart fotgängare och cyklister, utanför vallgraven. Hade Haga sanerats så som planen var på 1960-talet hade detta stråk troligen inte funnits, och kopplingen mellan Vasastan och Linné hade varit mycket svagare. Själva stadslivet skapas längs stråken! Men de flesta stråk förutsätter flera olika typer av rörelse. Trafikintegreringen är en viktig komponent för att få kvartersstad utanför den absoluta stadskärnan att fungera. Göteborg saknar trafiktäta stadsboulevarder som Sveavägen eller Fleminggatan i Stockholm, mycket på grund av Allén som kanaliserat de öst-västliga trafikflöden till parkzonen mellan 1600-talsstaden och 1800-talsstaden. Det gör också att delar av Vasastan på gott och ont upplevs som en lugn och lite avsides belägen stadsmiljö.



1866 års stadsplan lade ut ett generellt rutnät över områdena utanför Göteborgs Vallgrav.



Livet längs 1800-talets stadsgator bygger idag på rörelse av fotgängare, cyklister, bilar och kollektivtrafik.

Rör vi oss ytterligare ett steg ut från centrum ebbar stadslivet snabbt ut. Dock sträcker sig urbana korridorer; kontinuerliga stråk med stadsbebyggelse och aktiva bottenvåningar, långt ut åt både öster och väster. Första Långgatan-Stigbergsliden-Karl Johansgatan-Slottsskogsgatan-Mariagatan är en sådan korridor. Friggagatan-Redbergsvägen-Danska Vägen en annan. Dessa tentakler av stadsbebyggelse är av mycket stort värde för att skapa identitet och folkliv i sina respektive stadsdelar. Längs stråken är god framkomlighet med bil helt nödvändig för att verksamheter skall bära sig. Stråken visar på möjligheten att omvandla trafikleder i halvcentrala lägen till stadsgator. Laborera med tanken att husen längs Karl Johansgatans västra del skulle rivas. Kvar skulle bara bli en bilväg med spårvagnsspår, omgiven av suburbana strukturer. Detta skulle innebära stora negativa konsekvenser för närområdets miljö. På samma sätt skulle man kunna addera stadsbebyggelse till bilvägar i mellanstaden som Guldhedsgatan eller Delsjövägen, och därmed ta vara på flödena och omvandla till stadsliv. Med motsvarande positiva värden som följd.



Karl Johansgatan västra del är en stadsgata som skär genom en modernistisk bostadsbebyggelse.

Att ambivalent placera hus mot trafikstråk, men vända dem inåt och se dem som ”bullerbarriärer” så som man nyligen gjort mot Hjalmar Brantingsgatan är exempel på planeringsmässig kortslutning då det ger det sämsta av två världar – man mister överblickbarheten i den uppbrutna modernistiska strukturen men får heller inte stadslivet och variationen från den klassiska staden.


Glasiären. Byggnaden är sluten och bidrar knappast till gatulivet längs Hjalmar Brantingsgatan.

Gatustrukturen är grundläggande

Vill vi att framtida gator skall fungera som en del i en stadsintegrerad väv måste vi förstå stadens gatustruktur, hur nya gator kan docka an mot befintliga flöden och skapa nya sätt att röra sig. I bästa fall nya målpunkter och mer stad. Den grundläggande strukturen är mer basal än husens skala och innehåll. Genom att lokalisera var det finns potential att ta vara på/förstärka flöden av fordon och människor, kan vi skapa synergier och organisk stadsutveckling. Kontinuiteten är A och O, och vi måste vara medvetna om hur den urbana kontexten villkorar tilläggen. Förstå varför Hotel Avalon kunde funka perfekt från dag ett (därför att det här handlade om att bebygga en sedan länge nedbrunnen nod i en gammal stadsplan), medan Världskulturmuseet har svårt att locka spontana besökare (det ligger inte i ett läge där folk har naturlig anledning att strosa runt och uppehålla sig) Det är intressant att se hur Stora Badhusgatan-Järnvågsgatan håller på att omvandlas till ett allt starkare stadsstråk. Jag minns när den nya bron i Järnvågsgatans förlängning öppnade för knappa tio år sedan. Hur det öppnades upp en genväg mellan Järntorget och Kungsgatan som tidigare inte funnits, med enorma positiva konsekvenser för de omgivande kvarteren.

Men denna medvetenhet tycks inte alltid vara självklar. I det parallella uppdrag för att utreda Hedens framtida exploatering som genomfördes härom året var det bara ett förslag om tog fasta på den uppenbara möjlighet att bygga vidare på kvartersstrukturen längs Vasagatan och Södra Vägen. Resterande förslag koncentrerade den nya bebyggelsen till Hedens östra sida, som vänder sig från staden. Den danske arkitekten Jan Gehl har kommit fram till att det räcker med ett glapp på några tiotal meter för att intresset skall falna för att fortsätta längs ett stråk. Så kan vi också misstänka att den roll Heden har idag (när inget evenemang drar folk) som gräns mellan innerstad och mellanstad skulle bestå om man exploaterade på detta sätt. Att ta fram stadsplaneförslag genom att skulptera fram vackra hus, sprungna ur icke-existerande lokalprogram, är inget kvalitativt eller resurseffektivt sätt att bedriva stadsplanering på.

Vi stannar upp vid grundfrågan – de svenska städerna måste med all sannolikhet i framtiden bygga tätare och högre för att möte en växande efterfrågan. Det finns gott om referenser runt om i världen på höga hus i tät, livlig innerstadsmiljö. Men kanske ännu fler på höga hus i ödsliga urbana bakvatten. Hus som är vackra att beskåda från håll, men där folk drar sig för att gå om kvällarna. Med den generella oro som dagens stadsplanering känner inför genomgående biltrafik längs stadsgator finns risk att för att många av de täta/höga områden som planeras kommer bli ödsliga och tysta stora delar av året. Det ligger en fara i att överskatta potentialen hos stråk i mindre centrala lägen, i synnerhet om de är avstängda för biltrafik. Risken är att man skapar isolerade monokulturer som bara lever delar av dygnet, miljöer som Lindholmen Science Park eller Lilla Bommen. Återigen hamnar vi i en situation där vi riskerar att få det sämsta av två världar – tappa den glesa modernismens ljus och rymd, men samtidigt inte få den traditionella stadens heterogenitet och liv.



Kop van Zuid, Rotterdam. Ett av de främsta exemplen på spektakulär 2000-talsarkitektur i Europa. Gatumiljön är precis så ödslig som det ser ut på bilden.

Rörelser längst stråk – trygghet och tillgänglighet

Synen på trafik är en avgörande fråga i dagens planering. Jag vill påstå att vi generellt är lite för rädda för biltrafikens inverkan på staden. Att avskärmade trafikleder med hög hastighet är förödande för en kontinuerlig stadsväv är oomtvistat. Men ett långsamt flöde av bilar, bussar, spårvagnar och transportfordon kan bidra stark till stadslivet, dels genom sin närvaro, dels genom den ökade tillgänglighet som skapas. Idén om att ha trafikseparerade städer, där gångvänliga öar knyts samman av trafikleder, står emot tanken om kontinuerliga rörelser och sömlösa byggda strukturer. Strukturer där gator skapar gemensamma rum runt sig, snarare än att de verkar som fjärmande barriärer.



Ånäsvägen, Bagaregården. Gatan fungerar både för bilar, cyklister och fotgängare. Gaturummet skapar gemenskap och identitet



Fiskebäcksvägen, Frölunda. Klassisk trafikled från modernismens dagar. Trots relativt små bilflöden omges vägen av stora buffertzoner. En konsekvens av detta är att områdena på vägens ömse sidor distanseras, snarare än knyts ihop.

Vill vi på allvar skapa blandade levande städer måste rummet delas. Vi måste samsas om utrymmet och inse att det som är bäst för respektive trafikslag inte nödvändigtvis är bäst för helheten. I innerstadsexpansionen bör vi bära med oss att avstängda gator och alltför stor tilltro till att fotgängare själva kan skapa livskraftiga miljöer riskerar att leda till ödsliga stadsdelar. Den traditionella stadsgatan är en genomfartsgata där rörelsen av bilar och transportfordon utgör en viktig del av upplevelsen, och där fotgängarvänlighet uppnås genom generösa trottoarer, inte genom att fotgängarna har hela gaturummet för sig själva. Vill vi leva hållbart och tätare än idag kommer ännu större fokus behöva sättas på de transporter av människor och varor som måste till för att försörja städerna.



Fotgängarvänlighet uppnås genom breda trottoarer, inte genom att fotgängaren har hela gaturummet för sig själva.

Fordonsbranschen talar idag om att biltrafiken kommer revolutioneras inom de närmaste decennierna. Mycket talar för att framtidens gator inte kommer att trafikeras av bilar med förare, utan av förarlösa bilar, där flöde och fart styrs centralt. Med detta kommer kapaciteten i befintligt gatunät öka dramatiskt, farten sänkas och biltrafikens barriäreffekt minska. Det är en intressant tanke – att de gatustrukturer vi skapar idag kanske bara kommer att användas som vi tänker oss några decennier, för att därefter få en helt annan karaktär. Om vi tänker oss ett långsamt flöde av förarlösa elbilar längs stadens gator, där alla resor är nyttomaximerade och synkade mot trafikläget i stort, då försvinner mycket av det negativa med dagens trafik; bullret, riskerna och köerna. Istället kan vi se flödet som något som bidrar till rörelse, trygghet och tillgänglighet. Något som ytterligare talar för vikten av att se de sammanhängande urbana stråken som grundläggande i stadsplaneringen.

Gärna vackra hus, men först rejäla gator, för att parafrasera Tage Erlander.

På väg in i ett nytt planeringsparadigm?

Vår Fredrik Rosenhall, arkitekt och sociolog, kommer i fyra inlägg att diskutera det paradigmskifte inom stadsbyggandet som kan skönjas. Dessa publiceras samtidigt på Yimby Gbg.s och vår blogg. Den första delen ”På väg in i ett nytt planeringsparadigm” handlar om att vi är på väg att omdefiniera grunden för stadsbyggandet. Från försiktighet till offensiv expansion. De följande tre essäerna ”Stråken som bygger staden”, ”Byggnader längs stråk” och ”Vad är social hållbarhet” handlar om vilka möjligheter och risker paradigmskiftet för med sig. Vilka mål vi måste sätta för det nya täta byggandet? Vilka strukturer som påverkar och vilka konkreta strategier vi måste arbeta efter? Den första delen följer och den är inte minst intressant för att den sätter in yimbyrörelsen i ett vidare historiskt och dagsaktuellt sammanhang.



Norra Masthugget, Göteborg. (Illustration: Kanozi.)

Sommaren 2015 var Göteborgs kanske vackraste gaturum, Västra Hamngatan, avstängt för bil- och spårvagnstrafik. Det är fascinerande hur detta påverkade den rumsliga upplevelsen. I vanliga fall är Västra Hamngatan en behaglig innerstadsgata; det långsamma flödet skapar tillsammans med bankpalatsen från 1800-talet en kontinental känsla. Mindre kommers, fotgängare och taxibilar än Östra Hamngatan, men tillräckligt mycket rörelse för att uppehålla en rad kvalitativa verksamheter. När flödet av bilar och spårvagnar försvann, blev upplevelsen av gatan en annan. Gaturummet kändes med ens väldigt brett. De genomarbetade klassicistiska fasaderna upplevdes inte lika självklara, de såg kulissartade ut, och när spårvagnsrälsen var borta fick man en tydlig bild av att gatan en gång utformats med kanal i mitten. Dessutom gapade trottoarerna helt tomma, trots att de inte påverkades av omläggningen i större omfattning. Det ekosystem av rörelser och verksamheter som gatan-hållplatsen, husen och verksamheterna normalt utgör blev helt enkelt annorlunda när rörelsen av bilar och spårvagnar försvann.



Västra Hamngatan, Göteborg, Foto: Fredrik Rosenhall

Vi har idag bra redskap att analysera stadsmiljöer och bena ut vilka ingående funktioner som behövs för att göra en plats till vad den är. Hur platsen kopplas till omgivningen, vilka flöden av fordon och människor som sker, hur gaturum och byggnader är utformade och vad husen innehåller bygger tillsammans med en rad andra faktorer upp helhetsmiljön. Den avstängda hamngatan gav en tydlig bild av vad som händer med en innerstadsgata när flödena stryps.

På samma sätt som en existerande stadsmiljö kan analyseras, kan de villkorande faktorerna som måste till för att en blivande stadsmiljö skall fungera som vi vill definieras. Det handlar i grunden om samma saker – att första hur olika komponenter samspelar och bygger upp en helhet. Om vi vågar måla upp hur vi vill att denna helhet skall fungera, då har vi mycket bra möjligheter att definiera de ingående komponenter som måste .till för att nå dit. Genom förvånansvärt enkla kontrafaktiska analyser kan vi laborera med att dra ifrån eller lägga till olika saker och därmed förstå de grundläggande mekanismer som skapar olika urbana resultat.

Här kan en intressant koppling göras till vårens diskussion kring Göteborgs innerstadsutveckling. Ni vet, där Claes Caldenby i en stor artikel i Arkitektur problematiserade det inflytande Yimby fått på stadens framtida utveckling. Caldenbys artikel, liksom Yimbys och Johannes Hulters svar, ger indirekt intressanta infallsvinklar på dagens stadsutveckling. Caldenby menade att vi är på väg att kasta oss in en period av storskalig oreflekterad expansion. Yimby att vi istället äntligen är på väg att lära av tidigare generationers misstag och bör bejaka snarare än bromsa den utveckling som sker. Båda accepterar att något håller på att hända. Den ena antar ett pessimistiskt perspektiv, den andre ett optimistiskt.

Mycket talar idag för att vi i rask takt är på väg in i ett nytt planeringsparadigm, i vilket stadsbyggandets axiom kommer se annorlunda ut jämfört med tidigare. De svenska storstäderna behöver expandera kraftigt för att möta samtidens efterfrågan, och parallellt med detta sker en renässans för den traditionella stadens värden. Just nu håller normaltillståndet på att förskjuts från försiktighet och förvaltning till offensiv utveckling enligt nya doktriner som i sig inte cementerats. Rädslan från dem som företräder gårdagens lite mer försiktiga sätt att se på planering är lättförståelig. Likaså optimismen hos dem som ser sin opinionsbildning ge resultat. Grundfrågan är hur samhället hanterar expansionen.

Den kvartersstad från 1800-talet som bland urbanister ofta lyfts fram som en ideal planeringsform skedde i en annan offensiv utvecklingsfas. Till skillnad från idag hade man då ett klart mönster för hur staden skulle byggas. Generella rutnätsplaner var inte särskilt komplicerade att fästa på papper, eftersom de byggde på principer som tillämpats i århundraden och där de övergripande målen var allmänt vedertagna. Istället lades energin på att utforma storslagna hus. Hus där konstruktionsprinciperna var logiska och rationella, men där oändligt mycket arbete kunde läggas på dekor och hantverksmässiga detaljer. En lite uppochnedvänd situation mot idag alltså, när enormt mycket arbete läggs på planering och tidiga skeden, men själva husen utformas skralt och asketiskt.

Under de nationalromantiska och 20-talsklassicistiska perioderna laborerade man med de klassicistiska reglerna och omtolkade dem. Sedan kom modernismen och drog ett streck över allt historiskt. Att modernismen fick så stort genomslag beror på att man omdefinierade själva målen, syftet med stadsplaneringen, och att dessa mål syntes ligga helt i linje med de samhällsförändringar som skedde.

Modernismen skrev alltså nya regler för hur staden skulle planeras, och dessa vann brett gehör på rekordkort tid. När väl det omtumlande paradigmskiftet skett kunde själva rutinerna för planering och arkitektur bedrivas på ungefär samma sätt som tidigare. Det vill säga med fokus på att handfast ta fram planer och byggnader som på ett så effektivt sätt som möjligt uppfyllde de uttalade och allmänt accepterade målen. Läser man arkitekturtidskrifter från 1930-40-och 50-talen är det slående vilket fokus på pragmatiska, rumsliga och konstruktiva frågeställningar som råder. Jämfört med idag ägnas mycket lite kraft åt att problematisera, analysera och uttrycka ambivalens. Fram till slutet av 1960-talet tycks de modernistiska doktrinerna ha verkat i nära nog totalt gillande från det breda samhället. Sedan händer något. Med kritiken av miljonprogrammet smög sig en osäkerhet in i arkitekturdebatten. En osäkerhet vi alltjämt lever i.

Under 1900-talets sista decennier bromsade byggandet upp och en, på många sätt nödvändig, självrannsakan tog vid. Sällan i historien har väl så mycket reflekterande kunskap kring olika planeringsformer i den nära historien skapats som under denna tid. Detta är lite paradoxalt då banden mellan byggbranschen och arkitektkåren under samma tid försvagats. Det är som att ju mer teoretisk klokskap som producerats i forskarsfären, desto mer hårdnackat har byggbranschen framhärdat i sina väl beprövade modernistiska fotspår. Analysen har skett i ett socialt fält. Byggandet i ett annat. Akademi och marknadsekonomi har inte kommunicerat tillräckligt bra. Till skillnad från såväl 1800-talets stadsutvidgning som folkhemmets fysiska expansion har dessutom arkitekter, byggare och allmänhet vandrat i otakt. De uppenbara tillkortakommanden folk sett hos nya områden har skapat ett enormt tvivel på samhällsbyggnadsapparaten, som man från akademiskt och planerarmässigt håll sökt hantera genom ännu mer analys, ännu fler infallsvinklar, ännu komplexare problematiseringar. Ett välvilligt men föga effektivt sätt att ändra byggandets grundförutsättningar.

När Yimby klev in på banan 2007 och sa ”Hej, vi har en idé om hur stadsbyggandet kan bli bättre – börja bygg stad istället!” bröt man mot många av de tabun som vuxit fram i den teoretiska delen av byggvärlden. I en tid när stora program låg lågt bak i historiens dis och samhällsbyggandet handlade om att tråckla ihop tillägg utifrån en svårhanterad labyrint av regler och partsintressen framstod Yimbys självsäkerhet som provocerande. Vill man vara elak kan man säga att den knuffade till den bekväma sits många forskare och planerare satt i, eftersom den uppmanade till en aktiv koppling mellan teori och praktik som man inte var vana vid. Yimbys ettriga och uppfodrande ton sade ”låt oss nu använda all matnyttig teori vi byggt upp till att faktiskt förändra byggandet”. Detta kräver en aktiv agenda, vilket inte varit kutym hos landets postmodernt influerade teoretiker där varje utsaga följs av en brasklapp, varje ställningstagande av en motfråga och sammanhängande förändringsprogram betraktats med stor skepsis.

Ordningen hade nog snabbt återgått till det normala om inte saker och ting började mullra vid horisonten. Urbanisering, bostadsbrist och alltmer uppenbara utmaningar i att skapa hållbara städer med effektivt markutnyttjande, minskat bilåkande och mer möten mellan olika grupper seglade upp som brännande politisk frågor. I denna delvis förändrade kontext framstod Yimbys modell vara helt rätt i tiden. Till skillnad från många etablerade arkitekturteoretiker presenterade man en enkel och logiskt konsekvent agenda för ett stadsbyggande med ambitioner att på allvar ger sig i kast med samhällets utmaningar. Yimbys framväxt sammanföll med tiden när organiserade nätverk på webben börjat bli en stark social kraft. Ett växande allmänt intresse för stadsbyggnadsfrågor och en låg tröskel för att ge sig in i diskussionen skapade stor delaktighet på kort tid. Att man dessutom genom åren lagt en icke oansenlig kraft på att analysera samhällsbyggandets strukturella förutsättningar, startat en initierad granskning av pågående detaljplaner, och presenterat otaliga konkreta idéer för bättre planering och byggande, gör att det inflytande som Yimby och dess företrädare fått inte är särskilt överraskande.

När Claes Caldenby våren 2015 med raljant ton avfärdar Yimby som glada amatörer gör han faktiskt bort sig lite. En öppen och opretentiös diskussion på ett webforum har givetvis lägre lägstanivå än artiklar och krönikor i etablerade fackmedier, men om man hänger upp sig på detta jämför man äpplen med päron. Yimbys existens och inflytande är resultatet av de kraftigt förbättrade möjligheter till delaktighet och debatt som internet medfört, och att längta tillbaka till en tid när bara vedertagna experter fick höras offentligt känns inte särskilt konstruktivt. För under de åtta åren Yimby varit aktiva har det producerats en oerhörd mängd kunskap genom inlägg, artiklar och kommentarer, och man har gått i bräschen för vad som troligen är ett planeringsmässigt paradigmskifte. Inte illa av ett gäng glada amatörer.

Om vi nu tänker oss att paradigmskiftet är i full gång är dock grundfrågan än mer intressant att stanna upp vid. För Caldenby har ju onekligen en poäng i att det finns en risk att Yimby agerar nyttiga idioter i en utveckling där man skruvar upp byggtakten och tätheten, men missar de urbana och sociala målen. Avskräckande exempel från senare år visar på riskerna Se t ex Erik Bergs text ”Varför blev det så dåligt på Kålgården”. Frågan är dock vad han visar upp för alternativ. Att sätta hälarna i marken och bromsa utvecklingen är knappast vägen framåt. Ej heller att nöjt luta sig tillbaka i en situation där forskning och analys saknar naturliga kopplingar till en alltmer offensiv byggbransch. Då framstår Yimbys strategi – att definiera övergripande kvalitetsmål som är så robusta och konkreta att de faktiskt kan realiseras, som en väldigt bra väg framåt. Kurt Lewins kloka ord ”ingenting är så praktiskt som en god teori” är värda att uttala både en och två gånger.

Själv är jag övertygad om att stadsbyggandet måste bli bättre på att definiera tydliga mål, och arbeta fram konkreta strategier att uppnå dem. Kunskapen har vi efter fyra decennier av självreflektion. Den avstängda Västra Hamngatan är ett av många konkreta exempel på hur lätt man kan laborera med de mekanismer som gör en stadsmiljö till det den är, och i förlängningen förutse vad för påverkan olika insatser kommer att få. Vad som krävs är modet att våga definiera målen. Politiker, planerare och arkitekter skall inte behöva känna osäkerhet kring målformulering och möjligheter till måluppfyllelse varje gång ett nytt område skall planeras. Det måste finnas tydliga typologier som man utan alltför mycket workshoppande och visionerande kan använda sig av för att uppnå det resultat man önskar se. Vi måste återta självsäkerheten, utan att kasta ut barnet med badvattnet och glömma bort analysen. Se de reella utmaningarna i struktur och process vi har framför oss, så att vi kan lägga mindre resurser på att uppfinna hjulet, och mer på att skapa kvalitativa resultat.

Utifrån grundtanken att vi är på väg in i ett nytt stadsbyggnadsparadigm där vi kommer behöva bygga tätare, högre och smartare än tidigare, har jag skrivit dessa essäer, som publiceras på Yimby kommande veckor. Nästa del handlar om stråk, den tredje om byggnader, den fjärde om social hållbarhet. Hur man idag och imorgon hanterar dessa frågor kommer i stor utsträckning avgöra om det yimbyistiska planeringsparadigmet kommer att nå sina mål (goda, hållbara, inkluderande stadsmiljöer) eller om Caldenbys farhågor (förvanskning av vår gemensamma kulturmiljö utan att nya kvaliteter tillförs) kommer besannas. Jag hoppas på en öppen konstruktiv diskussion!

Nu har byggande arkitekter hemsida



Vi har ju tidigare berättat om att inobi var med och skapade Föreningen Byggande Arkitekter. Det tyckte vi var kul. Nu har föreningen fått ännu mer stadaga och form. Och en hemsida. Klicka dig dit och lär dig mer. För här ska det byggas!

Föreningen Byggande Arkitekter bildades våren 2015. Föreningen består av arkitektföretag med intresse för att stärka arkitektens roll i planerings- och byggprocessen genom att initiera och, självständigt eller i olika former av partnerskap, genomföra projekt i egen regi.

Genom erfarenhetsutbyte och gemensam kunskapsuppbyggnad vill föreningen stärka medlemsföretagen i arbetet med att initiera och genomföra projekt i egen regi. Genom kontakter med kommuner vill Byggande Arkitekter medverka till att skapa ökat intresse för arkitektföretaget som byggherre.

På den nya hemsida kan du läsa vad Byggande Arkitekter vill och vad medlemsföretagen arbetar med. Föreningen Byggande Arkitekter har idag 13 arkitektföretag som medlemmar.

Vill du ha mer information om Föreningen Byggande Arkitekter kontakta Staffan Carenholm, 070-5916704, staffan.carenholm@telia.com