Byggemenskapen Ärlan öppet för ansökningar!

gb2
Nu är det dags att ansöka om deltagande i byggemenskapen Ärlan!

Byggemenskapen kommer att resultera i ett flerbostadshus med 25-30 bostadsrätter, beläget på Ärlegatan på Gråberget, i Majorna i Göteborg. Projektstart 2017, planerad inflyttning våren 2020.

Ansökan är öppen mellan den 1-19 februari 2017. Information om projektet, samt länk till ansökan, hittar ni här.

För mer information om projektet, kontakta byggemenskapsledare Pernilla Ottosson på pernilla.ottosson@inobi.se 031 380 20 55.

Vi ser fram emot era ansökningar!

Informationsmöte om byggemenskapen Ärlan 26 januari 2017

gb2
Nu är det dags att sätta ihop den grupp som tillsammans ska planera, låta bygga och bo i byggemenskapen BRF Ärlan. Vi bjuder därför in till ett informationsmöte för dig som vill vara med och skapa ditt framtida boende på Gråberget i Majorna.

För det är just precis det en byggemenskap handlar om. Ett nytt sätt att tänka nytt kring bostadsbyggande, där de som skall bo i huset också ansvarar för utvecklingen av bostaden. Definitionsmässigt är en byggemenskap ”en grupp människor som utifrån sina egna ambitioner tillsammans planerar, låter bygga och sedan använder en byggnad.”

Byggemenskapen Ärlans arbete kommer att resultera i ett flerbostadshus med 25-30 bostadsrätter på Ärlegatan alldeles granne med Mariaplan i Majorna i Göteborg

Projektstart 2017, planerad inflyttning våren 2020.

INFORMATIONSMÖTET ÄR FULLBOKAT

Informationsmöte: 26 januari 2017
Tid: 18:00-20:00, fika serveras från 17:30
Plats: Villa Belparc, A O Elliots Väg 10, Slottskogen, Rum A OBS! Ny lokal

För mer information, kontakta pernilla.ottosson@inobi.se

Det har snart gått fyra år sedan Inobi fick en markanvisning att utveckla en byggemenskap på Gråberget. Vi har sedan dess enträget arbetat vidare med planfrågor och är minst sagt entusiastiska över att ängligen få sätta igång!

För mer information: www.inobi.se/byggemenskaper/arlan

Här finner du mer information om byggemenskapen Ärlan, projektets förutsättningar, organisation, preliminära tidplan osv. Vi hoppas att detta kan ge dig en tydligare bild av hur projektet kommer att genomföras. Vi hoppas förstås att du vill veta mer och att vi ses på informationsmötet den 26 januari!

Sprid gärna inbjudan om ni känner någon som ni tror kan vara intresserad av att delta.

Tångeröds Ekoby – en ny sorts ekoby

1
Idag kan vi stolt och glatt presentera Tångeröds Ekoby, en ny sorts ekoby och tillika vårt första projekt i egen regi. På hemsidan kan du lära dig allt om projektet, och vi kommer under juni att starta försäljningen av första etappen.

Tångeröds Ekoby kommer bli ett bostadsområde för dig som tycker om när helhetstänkande och sund livsmiljö står i fokus, men som lika självklart ställer krav på moderna, sunda och smarta lösningar som gör boendelivet enklare.

2

Ekobyn ligger i Höviksnäs på östra sidan av Tjörn, 45 minuter från Göteborg, och kommer att bestå i ett femtiotal lägenheter av blandade storlekar. Både bostadsrätter och hyresrätter. Ungefär hälften av bostadsrätterna kommer att bli så kallade byggemenskaper . Det innebär att de som ska bo i lägenheterna utvecklar och planerar bostäderna tillsammans. Tångeröds ekoby kommer att uppföras i etapper fram till 2020 och de första husen kommer att vara klara för inflyttning under 2017.

HUR KOMMER DET BLI ATT LEVA I TÅNGERÖDS EKOBY?
Grundtanken är att det skall det vara enkelt att leva hållbart. Enkelt och trivsamt. De vackra husen är byggda i sunda material och med väl genomtänkta system för uppvärmning och ventilation.

3

Gemenskapen kommer också vara viktig. Vi kommer fokusera på att skapa naturliga mötesplatser, bland annat i form av ett gemensamt och centralt placerat ekobyhus. Ett hjärta i området som blir en naturlig samlingsplats för aktiviteter och möten.

LIVSKVALITET OCH ESTETIK
De mest uppenbara livskvalitetshöjarna i Tångeröds ekoby är att havet är närmsta granne och att man har ett kulturlandskap inpå knuten.

4

Bostäderna kombinerar det moderna med det vackert genuina. Arkitekturen knyter an både till platsens tradition och tar tillvara på dagens kunskap om hållbara hus. Invändigt finns det generös rymd och fasaderna har ett naturnära uttryck.

RESURS- OCH ENERGIEFFEKTIVITET
Både bostäderna och området kommer att utformas för att underlätta för de boende att minska sin resursanvändning. Det skall vara lätt att göra rätt. Två exempel på detta är att husen kommer byggas av massivträ och ha solceller på taken.

ODLINGSMÖJLIGHETER
Odlingsmöjligheter är något vi har prioriterat i Tångeröds ekoby. Därför kommer det finnas möjlighet att odla både i direkt anslutning till husen och i form av odlingslotter.

inobi söker byggemenskapsledare

Publicerat den 3 juni 2016

Byggemenskaper är ett sätt att vitalisera bostadsbyggandet i Sverige. Genom att låta grupper av privatpersoner tillsammans utforma och uppföra flerbostadshus skapar vi både bättre bostäder och skapar stora sociala värden.

För ett drygt år sedan anställde vi Sveriges första byggemenskapsledare för att utveckla och driva våra byggemenskapsprojekt. Det har gått väldigt bra, och vi arbetar med flera olika byggemenskapsprojekt. Nu behöver vi förstärka med ytterligare en byggemenskapsledare.

VEM SÖKER VI?

Vi söker dig som har god vana av att styra och leda grupper av människor mot ett gemensamt mål. Vi tror att du är kommunikativ, lyhörd, socialt orienterad med hög samarbetsförmåga och med en vilja att stärka tilliten mellan deltagarna i en byggemenskap. Du arbetar och kommunicerar strukturerat, men klarar även av att hantera det oförutsedda.

Kanske arbetar eller har du arbetat med uppgifter lika ovanstående i din nuvarande eller tidigare anställning, kanske kommer det från din utbildning eller från föreningslivet eller andra former av förtroendeuppdrag.

Vi ser det som en stor fördel om du har bakgrund i eller kompetens från byggbranschen, kanske genom att ha arbetat med projektutveckling eller realisering av byggprojekt – på olika sätt.

Dina arbetsuppgifter kommer att variera, där din roll handlar om att skapa trygghet i processerna, att vara tillgänglig och närvarande för att besvara frågor och ta reda på information, att planera och driva arbetet framåt, att förmedla information till alla deltagare och intresserade, att ringa telefonsamtal och göra nyhetsutskick, att leda möten och presentera inobis arbete med byggemenskaper, att utveckla nya byggemenskaper och leta efter potentiella projekt, att tillsammans med övriga medarbetare på inobi; ingenjörer, arkitekter och andra konsulter, lotsa byggemenskaperna från första kontakt till färdig byggnad.

VAD INNEBÄR DET ATT ARBETA PÅ INOBI?

– Inobi är ett modernt kunskapsföretag där alla medarbetare är delaktiga i företagets utveckling. Dina arbetsuppgifter kommer därför även inbegripa andra områden. Projektplanering och fördelning av arbetsuppgifter gör vi gemensamt på kontoret.

– Vi strävar efter en ständig kompetens- och kunskapsutveckling. Alla anställda på inobi styr därför över 10% av sin tid för att utveckla sina intressen, fördjupa sina kunskaper och genomföra egna projektidéer. Detta kallar vi vår inobitid.

– Vi är måna om att det går att kombinera yrkeslivet med ett bra liv i övrigt, med fritid, engagemang och familj. Vi prioriterar därför vår projektplanering och värdesätter ett gott arbetsklimat med normala arbetstider.

TILLTRÄDE
Vi ser gärna att du kan tillträda tjänsten så snart som möjligt.

FRÅGOR
Har du frågor om tjänsten, ta då kontakt med Pernilla Ottosson

ANSÖKAN
Är du intresserad av tjänsten? Skicka ett personligt brev och cv till Andreas Eklöf senast den 26 juni.

Byggnader längs stråk

Vår Fredrik Rosenhall, arkitekt och sociolog, kommer i fyra inlägg att diskutera det paradigmskifte inom stadsbyggandet som kan skönjas. Dessa publiceras samtidigt på Yimby Gbg.s och vår blogg. Den första delen ”På väg in i ett nytt planeringsparadigm” handlar om att vi är på väg att omdefiniera grunden för stadsbyggandet. Från försiktighet till offensiv expansion. De följande tre essäerna ”Stråken som skapar staden”, ”Byggnader längs stråk” och ”Vad är social hållbarhet” handlar om vilka möjligheter och risker paradigmskiftet för med sig. Vilka mål vi måste sätta för det nya täta byggandet? Vilka strukturer som påverkar och vilka konkreta strategier vi måste arbeta efter? Den tredje delen om byggnader följer nedan.

Härom året hade jag ett möte med en 3D-visualisatör, som visade några aktuella referensbilder från andra projekt. Mina ögon fastnade vid ett perspektiv till en markanvisningstävling som han tagit fram för ett arkitektkontor. Bilden förställde tidstypiska bostadshus med varierat uttryck, branta sadeltak och mycket oregelbunden fönstersättning. Taket och fasaderna hade samma material och man såg inga stuprör eller hängrännor. När jag frågade om fönstersättningen verkligen funkade med bostädernas planlösningar svarade han något i stil med ”det finns inga planlösningar ritade, detta är bara en konceptidé till en markanvisning. När husen byggs kommer de se helt annorlunda ut”.

På något sätt säger detta en hel del om det formgivningsmässiga sammanhang som dagens arkitekter verkar i. Stadsbyggnadsmässigt skall vi bejaka den traditionella stadens variation i skala och uttryck. Men exploatörerna vill dock bygga rationellt i stora sammanhängande block, vilket gör att den sökta variationen reduceras till en slags dekor. En dekor där oregelbunden fönstersättning och fritt formade balkonger blir de ytliga attribut vi kan använda oss av för att sminka upp i grunden rationella hus. Detta blir det enda sättet att markera avståndstagande från modernismen utan att behöva ge oss i kast med rena utsmyckningar. För utsmyckning är fortfarande estetiskt icke-accepterat och dessutom ointressant för exploatörerna. När vi skissar fritt i tidiga skeden hårdrar vi variationen och skapar bilder på hus som ska se spännande och attraktiva ut, men som i många fall inte är genomförbara så som byggprocessen ser ut. Vilket ju faktiskt både är vilseledande och ett symptom på en stor formspråksmässig osäkerhet.

Vad som är allvarligt är att arkitekter så lättvindigt accepterar dessa villkor. Problemet handlar till stor del om att vi inte har några allmänt vedertagna arkitektoniska lösningar att falla tillbaka mot, som vi vet både ger högkvalitativa resultat och fungerar att bygga. Vad hade en arkitekt verksam på t ex 1940-talet sagt om detta? Kanske hade denne tyckt att byggbranschens rationalisering, marknadstänkande och vinstmaximering tillåtits gå ett steg för långt? Kanske att det idag för lätt att ta fram säljande visualiseringar, så att man förleds att se de tidiga skedena som ett slags lekverkstad där man snabbt öser ut sig former utan att ha jobbat igenom husen från grunden? Båda dessa frågor talar för att vi reducerat arkitektkårens kunskap och yrkesstolthet längre än vad som är acceptabelt. Om vi utgår ifrån att det förändrade planeringsparadigmet kräver tydliga typologier för att uppnå en hög baskvalitet, då känns ett formmässigt ideal som bygger på en praktiskt svåruppnåelig variation och tyst acceptans av en kortsiktigt tänkande byggbransch, som otillräckligt.



Nybyggt hus i Kvillebäcken, Göteborg. Enkel dekor och varierad fasadfärg förmår inte sminka överatt det i grunden är ett produktionsanpassat hus.

I den förra delen av min essäserie argumenterade jag för att vi måste bli bättre på att skapa sammanhängande stråk och kontinuerliga stadsmiljöer. I varje fall om vi vill gjuta liv i de höga, täta områden som av allt att döma kommer bli resultatet av det kommande decenniets byggande i svenska storstäder. I denna text kommer fokus ligga på byggnader. Hur deras utformning, materialitet och förhållningssätt till gaturummet avgör hur de upplevs och fungerar som ramverk för det sociala livet.

Centralt i detta ligger möjligheten att gestalta vackra hus, som tillsammans bygger upp välfungerande och estetiskt tilltalande stadsdelar. Och här vågar jag påstå att många arkitekter och planerare saknar en tydlig bild av vad vi egentligen vill uppnå. Den ständiga progressionen var modernismens kännetecken. Så gott som alla nu verkande arkitekter är skolade i att tycka det är viktigt att hela tiden göra något som är nytt. När byggandet handlar om att reproducera standardiserade former blir sökandet efter det nya en desperat kringflyttning av de attribut vi arkitekter kan styra – fönstersättning, balkonger och fasadmaterial. Och som vi konstaterat är detta en tveksam väg framåt. En större utmaning ligger i att återvinna de grundläggande rumsliga kvaliteterna. Sluta låta exploatörerna självsvådligt bestämma hur husen skall se ut. Våga föra in faktorer som rumslig upplevelse, ljusföring, materialitet och kanske även icke funktionell dekor i diskussionerna med byggherrarnas marknadsavdelningar. Lyckas vi bara påvisa de kvaliteter som kan skapas borde en alltmer formintresserad allmänhet vara beredda att släppa den misstro mot arkitektkåren som grundlades under miljonprogrammet. Och i förlängningen bidra till en kommersiell efterfrågan på god arkitektur.



Nybyggt hus i Hammarby Sjöstad av Johannes Norlander. Säkra proportioner och konsekvent materialbearbetning höjer huset långt över gängse nyproduktion.

På väg mot detta mål ligger en lång rad formgivningsmässiga utmaningar. Att bygga storskaligt, tätt och nära stråk där människor rör sig långsamt ställer upp andra krav än de som gäller för att rita fristående hus i naturen. Vi kan inte kontrastera strikta former mot naturliga element; berg, vatten och vegetation i samma utsträckning som när vi t ex ritar villor. Stadsrummen definieras av gatan, trottoaren, husens fasader och himlen. Inte som i glesa modernistiska strukturer där husen är en slags solitära skulpturer vars former står mot naturens elaborerade fond. Därför bör husen i staden, oaktat formspråk, vara bearbetade och hantverksmässigt omhändertagna. Att långsamt promenera förbi en byggnad med vackra och omsorgsfullt behandlade material upplevs av de allra flesta som mycket trevligare än att röra sig längs en fasad som utstrålar stordrift och slentrian. Detta borde ses som självklart vid all nyproduktion inne i städerna.

En annan viktig fråga är husens relation till sin omgivning. Förr sågs det som självklart att vända välkomnade entréer mot de gator där människor rörde sig. Med modernismens intåg separerades olika rörelseslag och byggnaderna kom att vända ryggen mot transportlederna. Det är intressant att spekulera i vad som hänt om inte modernismen fått ett så massivt genomslag. Om en organisk utveckling av den klassicistiska stadsplaneringen fått ske sida vid sida med den modernistiska, så att vi fått en variation av stadsmiljöer och arkitektoniska uttryck under 1900-talets mitt. Då hade vi kanske sluppit en massa värderingsmässiga låsningar som hindrar oss att se generella brister och kvaliteter i olika typologier, och mer fritt kunna välja de former som passar de mål vi vill uppnå. För nu gäller det att åter bejaka rörelsen längs stråk och låta husen möta stråken med öppna famnar.



Förr vände sig alla nästan hus mot gatan, i såväl det stora som det lilla sammanhanget. Småskaliga bygator är fantastiska miljöer. Men det är inte i denna skala som utmaningen för framtidens städer ligger.



I den täta stadsmiljön rör vi oss nära husen. Vi har mycket att lära från äldre tiders byggande.

Back to the future
Låt oss titta närmare på husen i 1800-talets kvartersstad. Dessa stadsdelar kännetecknades av stora kvarter, som i sig är uppdelade i ett antal mindre fastigheter. Under den expansiva stadsutbyggnaden decennierna runt förra sekelskiftet köptes fastigheterna upp av olika byggmästare som lät uppföra hus efter för tiden rådande stilideal. Man kan misstänka att en viss intern konkurrens sporrade dem att överträffa varandra i formhänseende. I grund och botten följde de flesta bostadshusen dock en enkel principiell form med bärande tegelväggar, vertikala fönster och lägenheter med rum i fil mot gatan. Fasaderna dekorerades rikt. 1880-talet kännetecknades av putsade hus i nyrenässansstil. När förbländerteglet kom i slutet av detta decennium blev blandning av puts och tegel enligt renässansens proportioneringskonst på modet, men bara några år senare fick arkitekturen tydliga gotiska influenser. Runt 1900 började jugendstilens böljande former och ornamentik influera arkitekturen, men redan runt 1910 ersattes denna stil av den materialrealistiska nationalromantiken. Tunga tegelfasader, småspröjsade fönster och branta tak hämtade sin inspiration från Vasaborgarna och allmogens byggande. På 1920-talet utvecklades nationalromantiken till 20-talsklassicsim, en kreativ omtolkning av den klassiska proportioneringskonsten. 20-talsklassicismen utvecklades i sin tur mot ett allt friare lek med former i den ovanliga Art Deco-stilen.



Blandstilarna från förra sekelskiftet gav oss vackra och varierade stadsmiljöer.

Kvartersstaden fungerar mycket väl idag. Stadsmiljöer från denna tid upplevs som attraktiva, både för boende och besökare. Kombinationen av många mindre byggnader i varje kvarter och den arkitektoniska mångfald som uppstår när de olika stilidealen blandas ger tillsammans med bottenvåningar som lätt kan omdanas för olika verksamheter, en vacker och varierad stadsbild. Eftersom gatorna i de traditionella rutnätskvarteren har starka inbördes kopplingar skapas rörelse och underlag för verksamheter. Stenstadens materialpalett med natursten, puts, tegel och detaljer i trä och koppar knyter ihop de olika stilarna och bidrar till en harmonisk helhet.

Kan och vill vi återskapa och omtolka dessa kvaliteter idag? Absolut, påstår jag. Det behöver inte innebära att vi skall börja rita klassicistiska hus, men om vi önskar skapa täta stadsmiljöer med attraktiva gaturum måste vi låta oss influeras av de områden runt omkring oss som redan fungerar på detta sätt. Ju högre och tätare vi bygger desto större krav ställs på de enskilda husen. Missar vi de arkitektoniska grundkvaliteterna; proportionerna, materialiteten och variationen, riskerar vi att skapa stadsmiljöer där de rumsliga kvaliteterna blir lidande. Skapa hus där estetiken sitter i ytligt effektsökeri snarare än starka grundkvaliteter.

Stockholms city
Ingenstans blir dessa frågor så tydliga som i Stockholms city. Under de stora stadsomvandlingarna på 1960-talet gjordes enorma rivningar i den äldre strukturen. Heterogena kvarter med byggnader från flera århundraden revs och ersattas av storskaliga byggnader med ensidigt innehåll och likartat formspråk. När vi idag rör oss mellan de äldre gator som sparades och 1960-talets citybebyggelse rör vi oss mellan två helt olika stadsmiljöer. Trots att vissa av 1960-talets hus är av hög arkitektonisk kvalitet och har vackra material som talar stenstadens grammatik upplever vi ändå miljöerna som mindre attraktiva än den äldre bebyggelsen. Gatorna saknar de kvaliteter som får människor att sakta ner och njuta av stadsrummets skönhetsvärden. Idag pågår en omfattande förändring av dessa miljöer. Utifrån ett slags icke explicit uttryckt samförstånd att miljöerna är så dåliga att alla förändringar är av godo byggs husen om i grunden. Våningar adderas, glasfasader skapas, former krånglas till. Men förändringarna angriper inte den grundläggande strukturen. Tvärt om går de i flera fall åt motsatt håll. Naturstensfasader ersätts av ännu mer glas och metall. Enkla grundformer byggs på till vilket skapar disharmonisika hus som ytterligare understryker den redan från början problematiska horisontaliteten i stadsrummen. Grundtanken tycks vara att skapa ”fräcka” hus. Troligen gör man dem bara till ytliga tidsmarkörer med kort bäst-före datum.



Påbyggnad hus i Stockholms city. På vilket sätt bidrar påbyggnaden till ett vackrare gaturum eller mer attraktivt stadsliv?

Rieselfeld och Nya Hovås – en jämförande analys
Genom att jämföra konkreta exempel på samtida stadsbyggande där man aktivt försökt uppnå liknande urbana kvaliteter som i den klassiska staden kan vi dra intressanta lärdomar. Alla projekt som söker dessa lösningar utgör i någon mening pilotprojekt då de bryter mot minsta motståndets lag som leder till konventionella funktionsseparerade strukturer.

Ett mycket intressant exempel finns i Freiburg i Tyskland. Rieselfeld ligger strax utanför Freiburgs centrum, längs en kontinuerlig gata med spårväg i mitten. De senaste decennierna har här byggts en generell rutnätsstad enligt 1800-talets planeringsprinciper men med moderna hus. Varje kvarter består av ett tiotal fastigheter och planen ställer krav på att dessa skall byggas av olika aktörer. Detta är ett effektivt sätt att genom stadsplanering tvinga fram en variation. Liknande skrivelser finns i t ex Vallastaden i Linköping. Problemet i Sverige är att byggbranschen starkt motsätter sig planer av detta slag. Man vill bygga i större sammanhängande block. Att det fungerar i Tyskland beror till stor del på att man här inte har samma branschstruktur som i Sverige. I Sverige domineras byggbranschen av ett fåtal stora aktörer, medan den tyska situationen kännetecknas av en stor mängd mindre exploatörer. Både privata byggare och byggemenskaper – alltså grupper av privatpersoner som gått samman för att bygga flerbostadshus. Denna företagsstruktur innebär att det finns en naturlig efterfrågan på mindre byggrätter, vilket i sin tur underlättar skapandet av varierade stadskvarter. En annan mycket intressant skillnad mellan Freiburg (liksom många andra städer på kontinenten) och de svenska städerna är att man varit mycket mer restriktiv med att tillåta externa handelsetableringar. Det innebär att det finns en naturlig efterfrågan på daglig service i nya bostadsområdet, vilket i sin tur leder till att bottenvåningarna snabbt hittar intresserade lokalhyresgäster och att antalet parkeringsplatser per nybyggd lägenhet kan hållas mycket låg. Människor behöver helt enkelt inte bil för att klara sina dagliga inköp. Att förstå dessa samband är centralt för att kunna minska bilberoendet i tätorterna.



Rieselfeld är en nybyggd rutnätsstad enligt gamla principer. Centrumstråket är en direkt fortsättning på en befintlig stadsgata som leder till centrala Freiburg. Här ligger kulturhus, sporthall och ekumenisk kyrka. All kommersiell service är integrerad i husens bottenvåningar.

Men vi behöver inte åka till Tyskland för att hitta likande exempel. Projektet ”Nya Hovås” utanför Göteborg är högintressant ur ett urbanistiskt perspektiv. Här har det handlat om att skapa ett stycke innerstad vid avfarten från väg 158 mot Brottkärr och Billdal. Att använda sig av flödet av bilar mot attraktiva villaområden vid kusten för att skapa en levande stadsmiljö är ett oprövat och smart koncept. Att döma av projektets framgångar kommer det förmodligen bli vägledande för framtida stadsbyggande i liknande lägen. Hela projektet är byggt kring den tänkta attraktiviteten, folklivet och serviceutbudet längs huvudstråket – vägen som omvandlas till stadsgata. Stadsgatan har använts för att övertyga de boende i omkringliggande villaområden om att de faktiskt får förbättrad boendemiljö genom förtätningen med flerbostadshus. Och den har, tillsammans med en fast beslutsamhet att satsa på kvalitet i form och utförande, byggt ett värdefullt varumärke redan innan proketet realiserats. Till skillnad från i princip alla andra större exploateringar i Göteborg de senaste decennierna gick detaljplanen för Nya Hovås igenom utan överklaganden. Smart PR-arbete av varumärkesbyrån Brand Club har från dag ett skapat en positiv bild av projektet i allmänhetens ögon. Man har utgått från det faktum att det närliggande villaområdet Hovås är ett av Göteborgs mest exklusiva områden. Men samtidigt distanserat sig på ett elegant sätt. För bilden av Hovås är lite för mycket vräkiga mexitegelvillor och minkpälsar för att kännas helt fräsch i den gemene göteborgarens ögon. Konceptet ”Nya Hovås” utgår från det anrika namnet ”Hovås” men adderar ett modernare tankesätt – urbana flerbostadshus istället för villor. Gemenskap istället för privata trädgårdar. Progressivitet istället för konservatism. Liknelsen med Fredrik Reinfeldts omstöpning av Moderaterna till ”Nya Moderaterna” är uppenbar och förmodligen högst medveten.

I Nya Hovås är dock variationen på kvartersnivå inte resultatet av olika fastighetsägare. Varje kvarter byggs av en exploatör, men variationen känns ändå naturlig, mycket tack vare att man satsat stora resurser på arkitektarbetet. Flera av kvarteren har varit föremål för parallella uppdrag, och efterfrågan på dyra lägenheter har möjliggjort påkostade materialval.

I Göteborg har vi blivit vana vid att det tar lång tid mellan tanke och genomförande, och att tidiga projektvisioner ofta försvinner på vägen. Nya Hovås har gått från vision till verklighet på mycket kort tid, och bokstavligt talat spurtat förbi många andra stadsutvecklingsprojekt. För utvecklingen av centrala staden är det värt att studera denna process. Fundera över varför det uppenbarligen är lättare för en privat aktör att realisera starka visioner vid en trafikplats en bra bit utanför stan, än för kommunen att göra det inne i centrum.



Nya Hovås uppifrån. Slutna stadskvarter flankerar avfartsvägen från 158:an, den väg all trafik mot Brottkärr och Billdal rör sig.



Exempel på byggnader i stadskvarter längs huvudstråket.

Som avslutning på denna text skulle jag vilja uppmana alla arkitekter att sträcka på ryggarna och påminna er om att inte glömma bort er konstnärliga kapacitet. Det är lätt att göra det när projekten rullar på och allt skall gå snabbt. Genom att höja blicken lite, våga visionera och jobba för att skapa gemensamma visioner kring form och stadsliv, kan vi trigga såväl oss själva som våra beställare att nå längre än idag. Alla samhällsbyggandets aktörer måste samverka och försöka styra byggandet i en mer kvalitativ riktning. Samtidigt vilar stort ansvar på kommunerna. De måste aktivt söka ändra de strukturella villkoren och bredda utbudet. Så länge mindre exploatörer och byggemenskaper bara påverkar byggandet marginellt finns inga incitament för ett mer småskaligt byggande. Och för att skapa naturlig efterfrågan på verksamhetslokaler i bottenvåningarna längs stadsstråken och därmed minska folks bilberoende måste man vara medvetna om att externa köpcentra står i rakt motsatsförhållande mot ett attraktivt stadsliv.



Okidoki arkitekter laborerar med klassicistiska formelement och bearbetad dekor. Hus av detta slag kan ses som en naturlig fortsättning på den lekfulla Art Deco-stilen, som fick ett abrupt slut med modernismens intåg på 1930-talet.

Nu har byggande arkitekter hemsida



Vi har ju tidigare berättat om att inobi var med och skapade Föreningen Byggande Arkitekter. Det tyckte vi var kul. Nu har föreningen fått ännu mer stadaga och form. Och en hemsida. Klicka dig dit och lär dig mer. För här ska det byggas!

Föreningen Byggande Arkitekter bildades våren 2015. Föreningen består av arkitektföretag med intresse för att stärka arkitektens roll i planerings- och byggprocessen genom att initiera och, självständigt eller i olika former av partnerskap, genomföra projekt i egen regi.

Genom erfarenhetsutbyte och gemensam kunskapsuppbyggnad vill föreningen stärka medlemsföretagen i arbetet med att initiera och genomföra projekt i egen regi. Genom kontakter med kommuner vill Byggande Arkitekter medverka till att skapa ökat intresse för arkitektföretaget som byggherre.

På den nya hemsida kan du läsa vad Byggande Arkitekter vill och vad medlemsföretagen arbetar med. Föreningen Byggande Arkitekter har idag 13 arkitektföretag som medlemmar.

Vill du ha mer information om Föreningen Byggande Arkitekter kontakta Staffan Carenholm, 070-5916704, staffan.carenholm@telia.com

Sveriges första byggemenskapsledare

Inom några år ska 20 % av bostäderna i Göteborgs stad enligt stadsarkitekten Björn Siesjö tillkomma som byggemenskaper*. På inobi är vi övertygade om att stadsarkitektens spåkula visar rätt och att det dessutom är en nödvändig riktning att gå i för att utveckla både innehåll och volym i svenskt bostadsbyggande. Fler aktörer i byggandet, mer makt till bostadskonsumenterna och ett ökat engagemang från denna grupp i projektens tidiga skeden – så blir framtidens bostäder bättre, så kan byggkostnaderna sänkas, så kan fler bostäder byggas och så kan bostäderna tillgodose fler behov och önskemål.

Byggemenskaper har kommit i ropet på senare år och inobi har både varit delaktiga i och följt den utvecklingen med stort intresse. Vi har märkt av ett ständigt växande intresse både från enskilda och från grupper av privatpersoner att engagera sig i byggemenskaper.

Nu tar vi nästa steg och har inrättat en tjänst som helt och hållet är inriktad på att utveckla och leda byggemenskaper – Sveriges första byggemenskapsledare.

Till denna tjänst har inobi rekryterat Pernilla Ottosson, som närmast kommer från NCC Teknik och hållbar utveckling där hon sedan 2011 arbetat som projektledare inom hållbart byggande med särskilt fokus på miljöcertifieringssystemet BREEAM. Pernilla Ottosson är utbildad civilingenjör vid Chalmers (2004), 37 år gammal och bosatt i Göteborg med man och barn.

Satsningen på att rekrytera en byggemenskapsledare innebär ett både stort och viktigt steg för oss. Sedan vi drog igång inobi 2011 har vi hela tiden följt vår övertygelse om behovet av att utveckla de gränsöverskridande rollerna inom bygg- och planeringssektorerna. Vi har därför hela tiden kombinerat traditionella arkitekttjänster med projektledning, forskning, kvalificerade analyser, utredningar och projektutveckling i egen regi. Vi arbetar med projekt i alla skeden och genomgående i allt vi gör är en stark betoning av kommunikationsprocessernas betydelse. Detta gör det naturligt för oss att ytterligare fördjupa vårt engagemang i byggemenskaper – som är just ett kommunikativt och socialt byggande.

Uppgiften för en byggemenskapsledare är att medverka till att identifiera och utveckla nya projekt som kan genomföras som byggemenskaper. En stor del av tjänsten kommer också att handla om att lotsa och stödja befintliga grupper genom de olika stadier som deras projekt rör sig genom, att vara spindeln i nätet.

Vi vill göra det lätt för byggemenskaper att ta kontakt med oss och fråga: ”kan ni hjälpa oss med detta”, eller ”hur ska vi göra med det här?” Oavsett om det handlar om att ha någon som följer med på hela resan eller en mer avgränsad frågeställning ska man kunna vända sig till oss och få hjälp.

Inobis satsning på en byggemenskapsledare är en konsekvens av att vi i nuläget har ett flertal projekt som är eller skall bli byggemenskaper. Tjänsten är också ett direkt svar på de signaler som kommit från Göteborgs stad om att staden tror på en utveckling av denna projektform.

Det har varit avgörande för oss som kommersiell aktör att politiker och ledande tjänstemän så tydligt satt ner foten med att Göteborg skall satsa på byggemenskaper. Det etablerar en marknad som vi vill arbeta mot.

Nu ser vi i ser fram emot att få konkurrens av många fler som också ser att byggemenskaper är en projektform för framtiden, då kan vi arbeta tillsammans med att stärka och etablera konceptet. När vi är många som konkurrerar med varandra om att få jobba med byggemenskaper, då innebär det att konsumenternas position har stärkts ytterligare – det skulle innebära en välbehövlig revolution för bostadssektorn.

Hågaby i Uppsala, en av Sveriges genomförda byggemenskaper.


* = Den vedertagna definitionen av byggemenskaper, såsom det definieras av föreningen för byggemenskaper är ”en grupp människor som utifrån sina egna ambitioner tillsammans planerar, låter bygga och använder en byggnad.”

inobi medgrundare till ”Byggande Arkitekter”

Som ett av nio arkitektföretag var inobi igår med och grundade Föreningen Byggande Arkitekter. Föreningens syfte är att verka för att arkitektföretag i större utsträckning tar byggherrerollen och genomför projekt i egen regi.

Genom utbyte av erfarenheter och gemensam kunskapsuppbyggnad ska den nya föreningen stärka arkitektföretagen i byggherrerollen.

– Medlemskapet i Byggande arkitekter är naturligt i och med våra byggemenskaper. Vi kommer både kunna bidra och lära i samverkan med branschkollegor , säger Andreas Eklöf, vd för inobi, i en kommentar

Läs mer hos Byggvärlden.

Kajer mot det gröna är det nya svarta

Delegationen för hållbara städer tillsattes av Alliansregeringen 2008-2012 för att kraftsamla kring hållbar stadsutveckling på en nationell arena och även om delegationen nu slutfört sitt uppdrag lever många av de frön delegationen sått (eller i vart fall beviljat ekonomiskt stöd) vidare.

Jag har under det gångna året haft privilegiet att få ingå i ett så kallat advisory board till projektet Kajer mot det gröna – hållbara gränssnitt mellan stad och land. Projektet ägs av Järfälla kommun och går i korta drag ut på att få till stånd ett bättre stadsbyggande när vi å ena sidan behöver bygga mer och, å andra sidan, behöver värna de gröna kvaliteterna. Två intressen som allt för ofta kolliderar i planeringsprocessen, med polarisering, misstro mellan intressenter och utdragen eller i värsta fall frusen process som följd.

Detta vill man nu försöka råda bot på i Järfälla när man i samband med att ny översiktsplan skall tas fram också ser en möjlighet att vara lite progressiva och försöka utmana rådande stadsbyggnadspraxis, inte minst med avseende på medborgardialog. Det hela ska resultera i en skrift som sammanfattar erfarenheterna från arbetet i en handbok – och förhoppningsvis också i att ett antal modiga förslag och strategier implementeras.

Även om handboken blir helt färdigställd först i september så var det den 5 maj dags för avslutningspresentation i projektet. Förväntningarna var höga hos de nästan 200 stadsbyggnadsnördar som tagit pendeltåget ut till Barkarby gård för att ta del av en ovanligt tung föreläsarpanel.

Att i en enda bloggpost redogöra för såväl projektet Kajer mot det gröna (som är minst sagt omfattande), de utmaningar som stadsbyggnad i vår tid måste svara mot (kontext och problembeskrivning som måste göras för att förklara projektets relevans) samt innehållet i alla de föreläsningar som dagen bjöd på är tyvärr inte praktiskt möjligt, så istället följer nu några helt löst sammansatta reflektioner och tankar från min tid med projektet samt mina kladdiga anteckningar från dagen.

Öppningstalare för dagen var Järfällas stadsarkitekt Anders C Eriksson som gav en kort bakgrund till projektet och den stora planeringsutmaning man nu står inför i kommunen när utbyggnad av tunnelbanan ställer krav på kommunen att gå från halvsömnig förstad med utsprawlad villakarraktär till något betydligt mer urbant. En situation som delas av många andra kommuner, inte bara i Stockholmsregionen utan i växande städer överallt som nu tvingas göra upp med arvet av en modernistisk stadsplanering.



Än idag planeras många områden efter modernistisk förlaga. Det är inget vidare.

KAJEN

Idén till kajen kommer från att det tvärs genom Järfälla kommun löper en kraftledning som nu skall grävas ned. På ena sidan om gatan finns villabebyggelse, på den andra ett naturreservat. I samband med arbetet att gräva ned ledningen finns en möjlighet att göra något mer.

En tvärsgående kajpromenad som binder samman den långsträckta kommunen, men som samtidigt också skapar ett tydligt definierat övergångsrum mellan den byggda miljön och den omgivande naturen. Kajen fungerar också som en tydlig gräns för villamattans expansion in i naturreservatet, men begränsar samtidigt på inget sätt de boendes möjlighet att uppleva naturen på nära håll. Nej, tanken är snarare att den urbana kajen ska locka förbipasserande flanörer att ta steget ut i naturen. Därmed skulle man kunna få till stånd en uppvärdering av statusen på det som idag är de styvmoderligt behandlade villatomternas baksidor och naturreservatets bryn mot bebyggelsen.



Ett kajrum, som det kan te sig.

I samband med detta vill man också öpna upp för en diskussion om gränsdragningar av olika sorter. Idag sker bebyggelse allt som oftast som ett resultat av en restriktionsplanering. Det vill säga att man innan en byggnation radar upp en mängd restriktioner och därefter förlägger bebyggelsen till de platser där de inte kommer i konflikt med några andra intressen. Istället föreslår man att byggande borde ske utifrån en attraktionsplanering – en planering som i större utsträckning fokuserar på att maximera attraktiviteten och söka lösningar genom förhandling där särintressen ställs mot varandra. Nyckelordet är lösningsorienterad förhandling.

I fallet med kajer mot det gröna gäller det främst gränsdragningen av naturreservatet på ena sidan om kraftledningsgatan, vilken man utifrån en attraktionsprincip skulle vilja kunna förhandla kring. Skulle det vara möjligt att i större utsträckning utgå från biotopernas gränser och kanske ge reservatet mer mark i vissa lägen och därmed också låta bebyggelsen få mer plats i andra? Den spikraka gränsdragningen är ungefär lika förankrad i platsen som den Afrikanska kontinentens nationsgränser. Att istälelt basera dessa linjer på topografi, vattendrag, biotoper, stråk och bebyggelse tror jag är en förutsättning för att få till ett stadsbyggande som står stadigt på en socio-ekologisk grund. Garanterat krävande förhandlingar, men väl värda mödan om de faller på plats.

PRICKMARKSREVOLUTIONEN

Men den stora behållningen av projektet är enligt mig inte den tydliga gränsdragningen mellan stad och land. Istället är det en ny-gammal idé om hur villamattan kan förtätas genom det som Torbjörn Einarsson på Arken arkitekter (som tillsammans med Ekologigruppen, Trivector och projektledaren Nils Söderlund utgör styrgruppen för projektet) kallar för prickmarksrevolutionen.

Ett av de stora problemen med villan som typologi i sin vanligen förekommande gestaltning, utöver att den är vansinnigt innefektiv med hänsyn till resursförbrukning, är att den tar avstånd från det gemensamma sociala rummet – gatan. Detta finns inbyggt i typologin sedan flera hundra år tillbaka, men är också i mångt och mycket ett resultat av det skyddsavstånd på 4,5 meter från tomtgräns som tillkom som en brandskyddsåtgärd. Byggnader kan alltså inte placeras närmare än 9 meter från varandra, vilket förvisso minimerar risken för brand att sprida sig från ett hus till ett annat, men samtidigt skapar ett ordentligt avstånd till gatan som enbart får funktionen av en kommunikationsapparat.

Då vi idag har helt nya material (exempelvis gipsskivor) har detta avstånd spelat ut sin roll och Einarsson menar att vi nu borde börja utveckla våra tomter som människor i städer alltid gjort – det vill säga med byggnader längs med tomtens gränser och ett ”prickat” gårdsutrymme i mitten, istället för en byggnad i mitten av tomten omgärdad av prickmark. I fallet med kajen skulle tomterna kunna utvidgas mot kajgränsen och villaägare skulle kunna sälja av sin mark eller bygga en till bostad som i större utsträckning livar mot gaturummet. Med referenser och skisser målar man i projektet upp en bild av hur villamattan över åren kan förtätas till att likna en småstad, där fasader mot gaturummet skapar bygator och torg. Innanför finns de privata gårdarna där privat odling och småskalig verksamhet äger rum. På detta sätt skulle tätheten kunna tredubblas utan att några egentliga kvaliteter går förlorade, men många nya skapas. Även för den storskaliga hus-i-park-arkitekturen från det sena miljonprogrammet presenteras förslag på hur den monumentala storskaligheten genom olika arkitektoniska såväl som organisatoriska åtgärder kan brytas ner i mindre enheter med ett eget uttryck. Även här söker sig bebyggelsen mot gaturummet genom att parkeringar och ”döda” gräsmattor ger plats åt ny bebyggelse.



Från sprawlad villamatta till förtätad bygata med kaj.

FÖRELÄSARE OCH DERAS VISDOMSORD

Under dagen gav sedan en rad talare sin syn på olika aspekter av samtidens stadsbyggnadsutmaningar. Ulf Ericsson från Trivector pratade om betydelsen av gång i staden, både för den sociala miljön men än mer för folkhälsan. Hans avhandling The Swedish neighborhood and physical activity undersöker samband mellan olika fysiska miljöer och brukarnas rörelsemönster och påvisar tydliga samband mellan fysisk miljö och studieobjektens gångvanor och fysiska hälsa.

En annan som pratade om gång var David Sim från Gehl arkitekter. Han menar att det gör hela skillnaden om vi rör oss genom staden i en hastigehet av tre eller fyra km/h. Människor vill upptäcka och uppleva. Det måste vi ha i åtanke när staden planeras. Något som återkommer i samtliga Gehls projekt. Inspirerande, självklart (dvs så genomarbetat att det upplevs som nästan simpelt) och på alla sätt föredömligt. Sim visade också på behovet av att snabbt synliggöra en god idé. Med tillfälliga, billiga och icke bygglovspliktiga förändringar kan man ofta komma väldigt långt!



Genom att bara måla nya linjer på marken ändrades hela gaturummet längs med Broadway. En tillfällig förändring som sedan blev permanent.

Emma Henriksson från Stockholmshem berättade personligt om sina erfarenheter som projektledare av satsningen Hållbara Hökarängen. Ett projekt som med små medel lyft ett chanserande närcentrum. Genom välriktade insatser till lokala eldsjälar och medborgarinitiativ kunde en nedåtgående trend vändas och områdets berättelse ges fler dimensioner.

Dagens bildbonanza stod Emma Jonsteg från Utopia Arkitekter för. Det relativt nystartade kontoret har de senaste åren gått från klarhet till klarhet med sina vinnande projekt och även om merparten inte ännu är realiserade så säger deras renderingar en hel del om kontorets högt ställda ambitionsnivå. Med genuint intresse för plats och brukare skapar de en arkitektur som är tilltalande på en så grundläggande nivå att man bara önskar att den redan var byggd. Att Emma inte heller drar sig för att ge sig in i stadsbyggnadsdebatten och visa alternativ till dagens slentrianmässiga byggande gör kontoret till, i mina ögon, ett av de mest inspirerande och färgstarka kontoren på den Svenska arkitekturscenen.



Småstad enligt Utopia.

När det gäller den globala arkitekturscenen är förutsättningarna helt andra upplyste Thomas Melin från UN-habitat publiken om. Med bas i Nairobi undrade han om vi kanske är för gnälliga i Sverige när vi tjatar om långa planläggningstider? De visar ju faktiskt bara på en fungerande demokratisk planeringsprocess med (i relation till många andra länder) stort förtroende mellan aktörerna, menade Thomas och höjde ett varningens finger för att rationalisera bort möjligheterna för allmänheten att påverka och ha insyn i stadsbyggandets processer.

Gunnar Rundgren var en ny bekantskap för mig, men han har ett imponerande CV inom miljö- ochlivsmedelsfrågor och har bland annat drivit fram KRAV-märkningen och den globala medlemsorganisationen för hållbarhetsmärkningar ISEAL-alliance. När han inte ägnar sig åt sådant är han en passionerad stadsodlare. Med en frälsts övertygelse predikade han sin gröna gospel från scenen och i slutet av anförandet tyckte jag mig uppleva ett kollektivt Hallelujah-moment.

Mitt examensarbete handlade just om stadsplanering och livsmedelssäkerhet så det var roligt att se att dessa frågor inte var en nyhet för stadsbyggarna i rummet. Samtidigt har man ingen naiv tro på att stadsodling kommer med frälsning och lösningen på alla våra problem. En representant från en stor fastighetsägare (minns tyvärr inte vilken) frågade frågade hur man rent faktiskt får privatpersoner att börja odla på bred front. Det något dystra svaret är väl att så länge maten är billigare att importera så saknas de reella incitament som krävs för att få till en djupgående beteende- och strukturförändring. Planeringen måste anpassa sig till denna verklighet och i väntan på en (eventuellt) mindre transportintensiv livsmedelsapparat är det avgörande att mer jordbruksmark inte förvanskas.

Peter Svensson från NCC Housing presenterade trender inom byggandet. Ganska nedslående visade deras spaning inför framtiden att även om bilen allt mer får stryka på foten till förmån för cykel och folk i allt större utsträckning vill ha nära till motion och odling (vi snackar då balkongodling som livsstilsmarkör) så är hållbarhetsfrågor på en mer fundamental nivå ingenting som kommer som en stark trend inom den närmsta framtiden. Det är helt enkelt inte det som presumtiva bostadsrättsägare efterfrågar och mellan raderna läser jag in att NCC inte heller själva kommer att pusha hållbarhetsribban till nya oanade höjder.

Min tanke förkroppsligas omedelbart efteråt i form av ordföranden i Föreningen för Byggemenskaper, Staffan Schartners föreläsning. Utan att gå till personangrepp mot Peter framför han en välformulerad och underbyggd kritik mot stordrift och industriellt byggande (när det inte innebär att priser pressas och kvalitet höjs). Vi har idag en situation där ett 30-tal får 100% av alla markanvisningar i Stockholm. En liten grupp byggare har vuxit sig så starka att planeringen får anpassa sig efter deras affärsmodeller. Det är ohållbart och kanske finns istället lösningen på bostadsbristen i mångfalden hos en rad små aktörer. Finansieringen är givetvis en utmaning, men aktörer som Ekobanken har plockat upp stafettpinnen och vill stötta initiativ till byggemenskaper. Erfarenheter från Tyskland visar också att byggemenskaper faktiskt varit säkrare låntagare än byggföretag.

Dagens avslutande diskussion landade i ett känsloladdat samtal om regeringens förslag till förenklade byggregler. Ur publiken höjdes många röster som menade att även om projektet Kajer mot det gröna föreslår genomförbara och hoppingivande förslag på hur en komplex utmaning kan hanteras, så går politiken just nu åt ett helt annat håll. Somliga menade att politiken borde ta ett större ansvar och stå upp för visionärt stadsbyggande, även i delikata situationer. Andra, menade att vi i första hand skulle hoppas på de professionella aktörerna i dialog med allmänheten. Thomas Melin (han från UN-habitat) nästintill uppmanade alla kompetenta praktiker i rummet att likt internationella förlagor slå in på en politisk bana med stadsbyggnadsfrågor högst upp på agendan.

Appropå detta med politiken så var det dagens stora besvikelse att uppslutningen från just denna viktiga grupp var så gott som obefintlig – både på scen och bland talarna. En repris på denna examensdag i Almedalen med riksdagspolitiker, kommunalråd och statliga tjänstemän i publiken skulle verkligen kunna ge ringar på vattnet. Till dess tror jag att det i mångt och mycket är upp till oss praktiker att tillsammans med allmänheten driva på arbetet med att nå innovativa lösningar för ett mer hållbart stadsbyggande.

Tillägg:
När jag går igenom mina anteckningar framträder en bild av att merparten av talarna faktiskt pratar om en slags småstadens renässans. En mer lokal tillvaro där skalan såväl som livstempot är lägre. Hade varit intressant att göra en trendspaning på om detta är vad gemene man också drömmer om eller om det bara är planerarkåren som hyllar detta ideal. Och vill man bo så för egen del?



Småstad.

Freiburg: Alstadt, Vauban, Weingarten och Rieselfeld


09.00 lämnade vi hotellet, 19.20 var vi tillbaka. Efter drygt tio timmars guidning undrar man vad man har lärt sig som på något sätt ändå få anses som det viktigast. Hmm. En himla massa saker. Ska försöka sortera intrycken.

Freiburg innehåller en massa motsättningar. Eller ska vi kalla det kontradiktioner som man behöver förstå för att förstå hur staden har blivit ”Miljöhuvudstad” i Europa, och vunnit priser och uppmärksamhet för detta.

Staden är i grunden konservativ, men styrs sen många år av Die Grüene. Det finns ett starkt och brokigt socialt och, kanske ännu mer, ekologiskt engagemang. Underifrån-initiativ applåderas. Freiburg är den näst fattigaste staden i hela södra Tyskland, men arbetslösheten är långt under rikssnittet. Bostadskostnaderna är därtill höga, man får liksom inte ihop bilden riktigt…

Freiburg demolerades fullständigt under andra världskriget, och efter kriget fattades (ett vid den tiden mycket impopulärt) beslut om att bygga upp den gamla täta stadskärnan, dra fram spårvagn och få till kullerstensgatorna med den rätta ”touchen”. Det är bara Freiburg och Münster som valde den vägen, att återuppbygga, andra tyska städer valde istället en modernistisk stadsplan, med bilen i centrum, och en mer utglesad struktur – väldigt långt från sitt medeltida arv. Nä, men i konservativa Freiburg skulle det vara precis som det alltid hade varit!



Den återuppbyggda Altstad med sina stenbelagda gator

Ett annat, vid tiden något reaktionärt, beslut var att inte tillåta köplador att etableras sig utanför stadens centrum. Detta har gjort att affärerna i stort flertal finns kvar i stadens mitt och att de lokala torgmarknaderna blomstrar. Närheten mellan boendemiljöer och affärer, en god utbyggd kollektiv infrastruktur (och cykelvägnät) och stadens täthet genom att den medeltida strukturen återuppbyggdes har visat sig vara ett lyckokast. Det är enkelt att agera ekologiskt som boende i Freiburg, man har en fantastisk grund att bygga vidare på. Daily Kos har skrivit två intressanta artiklar om Freiburg för den som vill veta mer (finns här och här)



Cykelparkeringshuset vid centralstationen i Freiburg

Guiden för största delen av dagen heter Astrid Meyer, journalist, föredragshållare och nätverksbyggare. Hon tog oss först på en vandring genom Freiburgs Altstadt, där vi med egna ögon fick se det jag beskrivit ovan.

Vauban

Därefter bar det av till Vauban, uppkallat efter den franska ingenjörsofficeren och fästningsbyggnadsexperten Sébastien Le Prestre de Vauban. Vauban är en tidigare fransk militäranläggning, som fransmännen lämnade 1991. Vi fattade nu idag att Solar Settlement och The Sun Ship, som vi tittade på igår, ligger i den västra delen av området. Det är liksom inte helt enkelt med geografi i en ny och okänd stad. Området är utvecklat ungefär som det exempel vi beskrev från gårdagens besök i Tübingen. Kvartersstruktur, mindre fastigheter, olika storlekar, byggemenskaper, ”social housing” (har ingen motsvarighet i Sverige), kooperativa hyresrätter och normala exploatörer. Vauban är rikligt beskriven på nätet, t.ex. på deras egen hemsida.



Kooperativa hyresrätter i Vauban. Loftgångar i två byggnader sammanbundna med spänger. Två gemensamhetslokaler, en i vardera byggnad.

I Vauban har man, till skillnad från det vi såg i Tübingen, sett till att få med sig en bra kollektivtrafik och att området ska vara i det närmaste bilfritt! Tyska planregler säger att man måste anordna en p-plats per lägenhet (minst), men i Vauban har man klarat sig med 160 p-platser på de 1 000 bostäder som finns. Hur klarade man då det tricket? Jo, genom 1. Reservera en yta som kan byggas om till parkeringsdäck om man någon gång skulle behöva göra det, och 2. Skapa avtal som alla boende får förnya årligen, där de vidmakthåller att de inte har behov av p-plats.



Byggemenskap i Vauban, växtligheten klättrar på stålvajrar med ordentligt avstånd till fasaden

Just regler och avtal var ett av huvudpoängerna i dagens diskussioner med Astrid kring temat byggemenskaper och hur man bör bedriva dem. Hon menade nämligen att en generell erfarenhet är att det ska fram riktiga avtal kring alla delar som har med byggemenskapen att göra. Först när det finns en signatur på ett papper så har man något att luta sig emot, och säga ”detta gäller faktiskt”. Den andra delen är att det behövs tydligt kommunicerade regler, och tidpunkter, för hur och när man beslutar om olika delar av det gemensamma byggprojektet.

Andra saker vi tar med oss från Astrid i bra-att-tänka-på-lådan om byggemenskaper är:

– Ungefär 2 år före byggstart är en lagom tidpunkt att engagera medlemmarna i byggemenskapen

– Man ska innan man köper marken ha en tydlig inriktning klar för byggemenskapen. Det rör sådant som gemensamma ytor, konstruktion, profil, vad ska man göra med taket (solceller, takterasser) trädgårdar etc. Men också en tydlig idé om hur husets design ska arbetas fram.

– Det räcker inte med regler och avtal (enligt ovan), det måste också finnas sanktioner mot de som bryter mot dessa.

– Hon tycker, precis som Tobias Bube från igår, att man ska vara väldigt tydlig med vem som gör vad, särskilt i gränssnittet mellan koordinatorn och arkitekten. I Tyskland finns särskilda företag som arbetar med att sätta upp byggemenskaper, varför någon från dessa bolag brukar ta koordinerings- och projektledarbitarna.

Weingarten

Efter Vauban tog vi oss till Haslach och Weingarten, några av Freiburgs socialt mest utsatta områden. Oj, jag har glömt att skriva om en synnerligen generell sak. I de nyanlagda områden i Freiburg arbetar man genomgående (kanske svårt att vara så generaliserande, så det är bäst att lägga till ett ”nästan” framför) med passivhus (lägre förbrukning än 15 kwh/m2/år) och/eller plusenergihus. Tänk in detta generellt, både i texten ovan och den som följer.



Det nyrenoverade höghuset i Weingarten, här har man omdanat en 60-talskasun till ett passivhus

Vi fick se ett nytt område under uppförande (granne med ett av Freiburgs byggnadsminnesskyddade bostadsområden – med andra ord långt ifrån friktionsfritt), liksom nyrenoverade ”social houses”, där stora insatser gjorts för att skapa goda boendemiljöer. Områdena, framförallt Haslach, är ett väldigt tjusigt område. Bra beläget, några rustika gamla byggnadspärlor, nära vatten, kommunikationer och stadskärnan, vilket kan få en att tro att här kommer en förändring att ske under de kommande årtiondena. För det kommer nog, oaktat hur stor insats man göra, att ta tid att förändra Haslachs och Weingartens rykten…

Okej, huvudnumret här var ett 17-våningar högt social house från 1960-talet som renoverats till att bli ett passivhus. Flera intressanta idéer hade tagits fram och testats, både gällande lägenhetsindelning och tekniska systemval. Fredrik, som hade fått en espresso till lunch, dominerade luftrummet, ämnesområdet är ju minst sagt det han brinner för och vi fick därigenom en minst sagt uttömmande genomgång av samtliga projekt som vi såg under eftermiddagen.

I projektet hade man arbetat mycket med boendemedverkan. Projektet har fått både regionalt och statligt stöd, och utan boendemedverkan värd namnet så utbetalas inte stödet. Eftersom huset är ett social house så betyder det att kommunen utser vilka som ska bo i huset (bara tre av dem som bodde i huset innan renoveringen valde att återvända efter att det stod färdigt – de hade hunnit rota sig i sina evakueringslägeneheter, eller var helt enkelt för gamla för att orka flytta igen).

Därför bjöds samtliga de tillkommande boende in till en träff. Inför träffen hade de fått tillsänt sig en lägenhetsplan med färgmarkerade lägenheter på. Till träffen kom de med en färgmarkör (klisterlapp) på sin tröja som visade vilken typ av lägenhet de ville ha. Sen gick de till ett av de 17 borden, representerande ett för varje våning, och satte sig där – markerandes vilken lägenhet de helst ville bo i och på vilken våning. Sen började diskussionen och förhandlandet. Om det var många av samma typ vid ett bord behövde någon byta bord, man upptäckte i vissa samtal att det kanske fanns andra personer som man hellre skulle ha som granne etc. Med på mötet fanns tolkar som skulle se till att alla kunde göra sig förstådda. Ett helt klart intressant koncept för att komma runt en knixig fråga – och samtidigt se till att alla får komma till tals och uttrycka sin vilja.

Det går att läsa mer om höghuset här.

Rieselfeld

Dags för dagens sista besök. Här lämnar Astrid över till Klaus Siegl som under de senaste dryga 20 åren har varit projektchef för utvecklingen av Rieselfeld-området, ett nyutvecklat område med 4 100 lägenheter och lika många parkeringsplatser.



Flygbild över Riesefeld från maj i år

Klaus tillträdde sin position i september 1992 efter att en stadsplanetävling för utformningen av området hade avgjorts. Planen, som i största del är genomförd, uppvisar en väldigt modern stadsstruktur, med kvarter, tre-fyra våningar, gemensamma innegårdar, goda kollektiva transporter, bilen underordnad andra transportformer, näringsverksamheter i bottenvåningarna ut mot huvudstråk och relativt små fastigheter, där flera olika fastighetsägare, byggemenskaper, social housing och hyresrätter/bostadsrätter utvecklade av ”normala” exploatörer ryms inom samma kvarter. Området innehåller fyra block, och i mitten finns ett stadsdelscentrum med kulturhus, ekumenisk kyrka, skolor, idrottsanläggningar, yta för torgmarknad (två ggr/vecka) och de största affärerna. Längs huvudgatan går också spårvagnen som förbinder Rieselfeld med centrala Freiburg.



Inzoomning på Riesefelds centrum. Den ekumeniska kyrkan och kulturhuset ligger till vänster mitt i bilden.

De första boende flyttade in 1996 och för två dagar sedan togs det första spadtaget till den sista byggnaden för att göra Rieselfeld komplett. Klaus berättade att det så klart inte har varit självklart att hålla linjen och utveckla området enligt de ursprungliga tankarna, och att det har tagit väldigt mycket tid (och krävts stort tålamod hos de boende) att låta det hela växa fram i långsam mak. Klaus visade flera kvarter där det har tagit 10-12 år från att de första delarna stod färdiga till dess att hela kvarteret var komplett och slutet och man kunde börja arbetet med att anlägga innergårdarna.

Här i ligger kanske det mest imponerande, att man lyckats hålla en linje under så många är. Klaus berättade att dåvarande borgmästaren hade sagt till honom att det inte fanns något annat alternativ än att lyckas, för misslyckades man skulle staden Freiburg vara tvungen att hugga ner sin del av Schwarzwaldskogen för att finansiera projektet. För detaljera om projektet så går det att läsa mer här.



Utsikt längs några av kvarteren i Riesefeld

Nu har man kommit till nästa utmaning i områdets utveckling. Många av de som flyttade in i området under 90-talet har nu nått pensionsmässig ålder, och . Man har tidigare fokuserat mest på barn- och familjeperspektivet, och särskilt då ensamstående föräldrars situation (det finns många i Rieselfeld). Nu ska man ta nästa steg och se vad som behövs för att göra livet bra för äldre.

Just detta, en blandning mellan fastighetsutveckling och, från stadens sida, ett tydligt ansvar och intresse för den sociala dimensionen gör området både speciellt och intressant. Det vore kul hur Rieselfeld har utvecklats om säg 5-10 år då alla strukturer har satt sig, barnen blivit äldre och de gamla fler.



Panorama från en av innergårdarna. Inom detta kvarter finns social houses, hyresrätter, byggemenskaper och vanliga äganderätter.

Jaha, då var man rätt matt. I morgon lördag bär det av till Zürich där vi ska titta på hus av en massa olika kvalisorer. Därifrån blir det inget bloggande, men följ Twitter så kommer det bilder och kommentarer den vägen.



In på en av innergårdarna i Rieselfeld



Det är inte så dumt att berätta vem som namngivet en viss och gata, och kanske i någon bemärkelse varför



Toppen av ett plusenergihus i Rieselfeld