Inobi i Österrike, del 2, Wien

p1000201
Gårdagen ägnades åt Graz och idag har vi gjort Wien. En dag på stad är långt ifrån tillräckligt, men med kunniga guider från Guiding Architects har vi haft stor behållning och fått se intressanta objekt. Temat för resan är massivträ (KL-trä) och valet av Österrike var självklart då de både var först och är störst med tekniken att göra stora byggelement av korslimmat trä.

Först, är man ute och reser med arkitekter blir frågorna snabbt väldigt detaljerade. Hur ser snitten i väggen ut, exakt? Varför finns det ingen luftspalt, är det inte risk för att inträngande fukt inte ventileras bort? Hur har infästningen av KL-elementen gjorts i betongbjälklaget? Vår guide Mattias tröttnade väl inte, utan tipsade i all välmening om www.dataholtz.com. Här ligger någonstans mellan 500-1000 detaljerade beskrivningar och detaljritningar ute rörande just träkonstruktioner. Samtliga lösningar är genomgångna och godkända av forskare/kontrollmyndigheter. Betyder att alla lösningar som ligger på sajten är tillåtna att använda fritt och att de har nått en form av typgodkännande att de är godkända som lösningar för träbyggnation. I Österrike… Sajten finns både på tyska och engelska.

p1000061_1024

Det andra är ju detta med kontext och systemskillnader.

En sådan är att äganderätten är dominerande i Österrike (vid sidan av vanliga hyresrätter). Betyder att den enskilda lägenhetsägaren också äger sin enskilda fasad-del. Betyder att man därför undviker fasader som kräver underhållsåtgärder, t.ex. regelbunden målning i äganderätter. Det är den enskilde lägenhetsägaren som skall ombesörja även yttre undrhåll vilket leder till att det istället inte blir gjort alls. Vilket i sin tur betyder att obehandlad lärk fullständigt dominerar som fasadinklädnad när man vill använda sig av trä eftersom den kan lämnas vind för våg i bra många år. Obehandlad lärk tillhör också den Österrikiska byggnadstraditionen.

Lärken har dessutom hyggligt goda brandegenskaper och används även därför som fasadbeklädnad (brandklass D benämner Österrikarna detta). För det blir många frågor kring brandskydd och brandspridning. Kortfattat så har trä goda brandegenskaper, och man kan förbättra dessa på två sätt; antingen genom att använda mer material än vad som konstruktivt krävs eller genom att brandskyddsmåla träet. Däremot har Österrikarna starka restriktion kring brandspridning i fasad som är träbeklädd. En träfasad måste på varje våning avskiljas från våningen över. Vi såg igår hur detta gjorts i Graz.

p1000127

Buntat och ströat virke funkar ju utmärkt som bänk

En annan är frågan kring byggnadsregler. Österrike består av nio delstater, alla med sina egna byggnadsregler. Lägg därtill att de flesta Österrikiska arkitekter även är verksamma i Tyskland, där varje förbundsrepublik också har sina egna byggnadsregler så förstår vi snabbt att arbetet som arkitekt kan vara både lite rörigt och svårnavigerat. För rätt skall det ju bli.

(Lång parentes som du verkligen kan hoppa över. För det är inte bara inom byggnadsregler som de olika delstaterna har självbestämmande, även inom andra regelområden gäller samma – med olika regler i de olika delstaterna. T.ex. kan det gälla hur länge som barn får vara ute på kvällen (sic!) – är det kl. 02 som gäller för en 16-åring eller är det hela natten?)

Nåväl, nu över till besöken

p1000143

Spöttlgasse

Första besöket för dagen. Detta är det första hus som uppfördes med KL-trä och det stod klart 2005, men redan 1998. Då var det ett experimenterande och testande av gällande byggregler, bl.a. är första våningen och samtliga trapphus och kommunikationsytor byggda i betong för att uppfylla brandkraven. Dessa krav har sedan förändrats så att man idag kan bygga helt i massivträ i byggnader upp till 6 våningar. Men reglerna utmanas igen. I dagarna har spaden satts i jorden för ytterligare ett prestigeprojektkallat HoHo som skall bli ett bostads/hotell/kontors-fastighet som med sina 24 våningar och 84 meter kommer att vara världens högsta träbyggnad när det är klart om två år.

p1000152

Vy över innergården, lekplatser, tegelmur och gårdshus i fonden

Tillbaka till Spöttlegasse. Loftgångar och trapphus är i betong, liksom nedre planen. KL-skivorna har fått isolering och putsats, men man låter trät vara synligt på balkonger och lite annorstädes. Ett fint projekt. Byggt som Social houses av Wiens stad. Finns mycket beskrivet med bilder och planer t.ex. här.

p1000149

Loftgångarna i betong, litet släpp till fasad skapar den distans man ofta önskar på just loftgångshus. Puts på KL-trä med isolering.

Mühlweg

Vidare till nästa besök. Tre projekt till priset av ett så att säga. Resultatet av en projekttävling där arkitekter, utvecklare, konstruktörer och så vidare bildade team för att ta fram olika idéer till tre olika fastigheter på samma plats och sen vinner bästa helhetsförslaget, vilket resulterade i tre något olika projekt inom samma område. Väldigt likt hur vi gör projekttävlingar i Sverige, även som kvalitetsfaktorerna tycks ha varit avgörande i bedömning av förslagen snarare än ekonomiska parametrar.

p1000157

Mühlweg projekt ett. Puts på redigt tjockt med isolering som ligger utanpå KL-stommar. Erfarenhet: bygg så att putsen inte spricker.

Det första projektet lär, precis som projektet på Spöttlgasse helt byggt i KL-trä, fyra våningar som sedan har fått isolering och puts. Trapphus och källare/garage är gjort i betong. Det är uppenbart att även detta projekt (klart 2006) var lite av en fullskalepilotstudie. Fyra våningar med indragen takvåning, påhängda balkonger klädda i lärk. Ordentligt med isolering, projektet har passivhusstandard (mindre än 15 kwh/kvm/år tillförd energi) och därigenom skapas problem med att trät rör sig och putsen spricker. På flera ställen har man fått lappa och laga, medan det är synliga sprickor på andra delar. Ser lite klabbigt ut.

Det andra och tredje projektet är ägarlägenheter med varierande mängd KL-trä. ”Mellanprojektet”, det som ligger mellan de andra två, har fina gestaltningsmässiga kvaliteter inklädda delvis med mineritskivor (som fortfarande kallas för eternit här i Österrike), puts och trä. Byggda med en rationell modulär tanke med betongkärna (trapphus, våtutrymmen) och påhängda trämoduler – vars modulmått helt och fullt har styrt utformningen. Dock gick det inte fullt ut att genomföra det modulära byggnadssättet då transporterna blev allt för kostsamma. KL-träelementen har istället fogats samman på plats.

p1000164

Mühlweg projekt två, konstruktionsprincip. Betongkärna med påhängt modulsystem i KL-trä

p1000167

Mühlweg projekt två, liten gårdsbildning med tydligt privatiserade förträdgårdar. Fint inklädda i ”eternit”

p1000168

Mühlweg projekt två, detalj på hushörnen

Det tredje projektet, loftgångshus i fyra våningar, gav en exposé över hur obehandlad lärk åldras beroende på väderstreck och vattenbegjutning. Här fanns den träklädda fasaden med brandspridningsförhindring som beskrevs i inledningen. Detta var en pilotstudie och brandreglerna har skrivits om med erfarenhet från (bl.a.) detta projekt om hur träfasader skall utföras för att förhindra brandspridning mellan våningar.

p1000170_1024

Brandspridningsförhindrad ventilerad träfasad.

p1000172
Exempel på vad som händer med obehandlad lärkfasad som vattenbegjuts. På nedre våningen (ljusa partiet) har tidigare en växt skuggat densamma.

p1000173

Exempel på vad som händer med obehandlad lärkfasad som utsätts för starkt soljus (samma ålder, samma innegård som bilden innan, men olika väderstreck)

Wagramer Strasse

Nästa bostadsprojekt vi besökte var det högsta träbyggnadsprojektet i Österrike än så länge, fram till dess att ovan nämnda HoHo är färdigt. Sex våningar i KL-trä placerade ovanpå en bottenvåning i betong. Samma samma som tidigare projekt, betong i trapphus och isolering + puts på utsidan av KL-bjälklagen. Det höga huset ligger ut mot gata, och bakom, mot existerande äldre och lägre bebyggelse har trevåningshus helt i KL-trä byggts som del av samma projekt. Projektet finns utförligt beskrivet t.ex. här.

p1000198
Högdelen, bottenvåning i betong varpå sex våningar med KL-trä staplats. Lågdelar, tre våningar i KL-trä

Noterbart är att för att få tillräcklig tyngd på KL-bjälklagen har dessa gjutits på med någon decimeter betong. Detta ger både bättre statiska egenskaper och hjälper till att ta hand om de lågfrekventa ljud som är lite besvärliga att ta hand om i hus med massiva trästommar.

p1000205

Lågdelarna ur annan vinkel. Även här betongloftgångar.

Intressant är också den stora mängd gemensamma utrymmen som finns i bottenvåning av det högre huset. Samlingslokal, gästlägenhet, cykelverkstad, serviceutrymmen och ett stort gemensamt lekrum för barnen i huset.

p1000203

Balkongerna är enkelt infästa i fasaden, undre balkong hänger i övre, och den översta hänger fast i taket.

Resten av dagen

Precis som igår så låter vi några av projekten redovisas helt kort i nedanstående bildkavalkad.

p1000227

Breitenfurther Strasse är ytterligare ett bostadsprojekt i massivträ. Fin i detaljering. Loftgångar ut mot brötande gator, balkonger och uteplatser vända innåt mot gemensam gård. Synligt trä på loftgångar och första våningen. Resterande putsat.

p1000216_1024

Breitenfurther Strasse. KL-elementen är prefabricerade och är invändigt på vägg klädda med gips. Bjälklagen har givits större massa (för att ta bort stegljud, lågfrekvent ljud) genom att en form av flytspackel applicerats ovanpå träelementen. Därpå har ett installationsgolv byggts upp. På så vis vinner man också att innertaken i bostäderna kan ha synligt trä. Vilket ser fint ut på bild (vi fick aldrig gå in i någon lägenhet). Stor omsorg har lagts på utformningen av de gemensamma utemiljöerna.

p1000194

Kindergarden Schukowitzgasse var tyvärr inte öppet på lördagen men var ändå fin att studera från utsidan. Det tog 12 månader från att inbjudan till tävling av ny förskola skickades ut till dess att den var inflyttad och klar. För att lyckas med den mycket korta tiden har man använt sig av standardprodukter och det smått geniala att lägga alla installationstunga delar (toaletter, kök etc.) och prefabricerade trämoduler som fästs på kärnan i betong.

p1000187

Förskolan har två våningar som är väldigt öppna, och det är genomgående glasväggar inomhus. Träboxarna som nämndes ovan har använts för att skugga och begränsa effekten av den värmealstrande solen

p1000183

En sväng till köpcentrumet G3 hann vi också med. Det finns höga miljöambitioner när det byggdes som en resurs, inte bara för boende i Wien, utan också för ”tursithandlande” från både Ungern och Slovenien. Miljöambitionen kommer bl.a. i uttryck i taket med dubbelkrökta (sic!) KL-träelement som bärs upp av limträbalkar. Taket som är en massiv träskiva spänner över hela 16 000 kvm.

p1000153

Slutligen, all betong blir tjusigare med lite vildvin. Allra helst på hösten när det elegant för rödna.

Kajer mot det gröna är det nya svarta

Delegationen för hållbara städer tillsattes av Alliansregeringen 2008-2012 för att kraftsamla kring hållbar stadsutveckling på en nationell arena och även om delegationen nu slutfört sitt uppdrag lever många av de frön delegationen sått (eller i vart fall beviljat ekonomiskt stöd) vidare.

Jag har under det gångna året haft privilegiet att få ingå i ett så kallat advisory board till projektet Kajer mot det gröna – hållbara gränssnitt mellan stad och land. Projektet ägs av Järfälla kommun och går i korta drag ut på att få till stånd ett bättre stadsbyggande när vi å ena sidan behöver bygga mer och, å andra sidan, behöver värna de gröna kvaliteterna. Två intressen som allt för ofta kolliderar i planeringsprocessen, med polarisering, misstro mellan intressenter och utdragen eller i värsta fall frusen process som följd.

Detta vill man nu försöka råda bot på i Järfälla när man i samband med att ny översiktsplan skall tas fram också ser en möjlighet att vara lite progressiva och försöka utmana rådande stadsbyggnadspraxis, inte minst med avseende på medborgardialog. Det hela ska resultera i en skrift som sammanfattar erfarenheterna från arbetet i en handbok – och förhoppningsvis också i att ett antal modiga förslag och strategier implementeras.

Även om handboken blir helt färdigställd först i september så var det den 5 maj dags för avslutningspresentation i projektet. Förväntningarna var höga hos de nästan 200 stadsbyggnadsnördar som tagit pendeltåget ut till Barkarby gård för att ta del av en ovanligt tung föreläsarpanel.

Att i en enda bloggpost redogöra för såväl projektet Kajer mot det gröna (som är minst sagt omfattande), de utmaningar som stadsbyggnad i vår tid måste svara mot (kontext och problembeskrivning som måste göras för att förklara projektets relevans) samt innehållet i alla de föreläsningar som dagen bjöd på är tyvärr inte praktiskt möjligt, så istället följer nu några helt löst sammansatta reflektioner och tankar från min tid med projektet samt mina kladdiga anteckningar från dagen.

Öppningstalare för dagen var Järfällas stadsarkitekt Anders C Eriksson som gav en kort bakgrund till projektet och den stora planeringsutmaning man nu står inför i kommunen när utbyggnad av tunnelbanan ställer krav på kommunen att gå från halvsömnig förstad med utsprawlad villakarraktär till något betydligt mer urbant. En situation som delas av många andra kommuner, inte bara i Stockholmsregionen utan i växande städer överallt som nu tvingas göra upp med arvet av en modernistisk stadsplanering.



Än idag planeras många områden efter modernistisk förlaga. Det är inget vidare.

KAJEN

Idén till kajen kommer från att det tvärs genom Järfälla kommun löper en kraftledning som nu skall grävas ned. På ena sidan om gatan finns villabebyggelse, på den andra ett naturreservat. I samband med arbetet att gräva ned ledningen finns en möjlighet att göra något mer.

En tvärsgående kajpromenad som binder samman den långsträckta kommunen, men som samtidigt också skapar ett tydligt definierat övergångsrum mellan den byggda miljön och den omgivande naturen. Kajen fungerar också som en tydlig gräns för villamattans expansion in i naturreservatet, men begränsar samtidigt på inget sätt de boendes möjlighet att uppleva naturen på nära håll. Nej, tanken är snarare att den urbana kajen ska locka förbipasserande flanörer att ta steget ut i naturen. Därmed skulle man kunna få till stånd en uppvärdering av statusen på det som idag är de styvmoderligt behandlade villatomternas baksidor och naturreservatets bryn mot bebyggelsen.



Ett kajrum, som det kan te sig.

I samband med detta vill man också öpna upp för en diskussion om gränsdragningar av olika sorter. Idag sker bebyggelse allt som oftast som ett resultat av en restriktionsplanering. Det vill säga att man innan en byggnation radar upp en mängd restriktioner och därefter förlägger bebyggelsen till de platser där de inte kommer i konflikt med några andra intressen. Istället föreslår man att byggande borde ske utifrån en attraktionsplanering – en planering som i större utsträckning fokuserar på att maximera attraktiviteten och söka lösningar genom förhandling där särintressen ställs mot varandra. Nyckelordet är lösningsorienterad förhandling.

I fallet med kajer mot det gröna gäller det främst gränsdragningen av naturreservatet på ena sidan om kraftledningsgatan, vilken man utifrån en attraktionsprincip skulle vilja kunna förhandla kring. Skulle det vara möjligt att i större utsträckning utgå från biotopernas gränser och kanske ge reservatet mer mark i vissa lägen och därmed också låta bebyggelsen få mer plats i andra? Den spikraka gränsdragningen är ungefär lika förankrad i platsen som den Afrikanska kontinentens nationsgränser. Att istälelt basera dessa linjer på topografi, vattendrag, biotoper, stråk och bebyggelse tror jag är en förutsättning för att få till ett stadsbyggande som står stadigt på en socio-ekologisk grund. Garanterat krävande förhandlingar, men väl värda mödan om de faller på plats.

PRICKMARKSREVOLUTIONEN

Men den stora behållningen av projektet är enligt mig inte den tydliga gränsdragningen mellan stad och land. Istället är det en ny-gammal idé om hur villamattan kan förtätas genom det som Torbjörn Einarsson på Arken arkitekter (som tillsammans med Ekologigruppen, Trivector och projektledaren Nils Söderlund utgör styrgruppen för projektet) kallar för prickmarksrevolutionen.

Ett av de stora problemen med villan som typologi i sin vanligen förekommande gestaltning, utöver att den är vansinnigt innefektiv med hänsyn till resursförbrukning, är att den tar avstånd från det gemensamma sociala rummet – gatan. Detta finns inbyggt i typologin sedan flera hundra år tillbaka, men är också i mångt och mycket ett resultat av det skyddsavstånd på 4,5 meter från tomtgräns som tillkom som en brandskyddsåtgärd. Byggnader kan alltså inte placeras närmare än 9 meter från varandra, vilket förvisso minimerar risken för brand att sprida sig från ett hus till ett annat, men samtidigt skapar ett ordentligt avstånd till gatan som enbart får funktionen av en kommunikationsapparat.

Då vi idag har helt nya material (exempelvis gipsskivor) har detta avstånd spelat ut sin roll och Einarsson menar att vi nu borde börja utveckla våra tomter som människor i städer alltid gjort – det vill säga med byggnader längs med tomtens gränser och ett ”prickat” gårdsutrymme i mitten, istället för en byggnad i mitten av tomten omgärdad av prickmark. I fallet med kajen skulle tomterna kunna utvidgas mot kajgränsen och villaägare skulle kunna sälja av sin mark eller bygga en till bostad som i större utsträckning livar mot gaturummet. Med referenser och skisser målar man i projektet upp en bild av hur villamattan över åren kan förtätas till att likna en småstad, där fasader mot gaturummet skapar bygator och torg. Innanför finns de privata gårdarna där privat odling och småskalig verksamhet äger rum. På detta sätt skulle tätheten kunna tredubblas utan att några egentliga kvaliteter går förlorade, men många nya skapas. Även för den storskaliga hus-i-park-arkitekturen från det sena miljonprogrammet presenteras förslag på hur den monumentala storskaligheten genom olika arkitektoniska såväl som organisatoriska åtgärder kan brytas ner i mindre enheter med ett eget uttryck. Även här söker sig bebyggelsen mot gaturummet genom att parkeringar och ”döda” gräsmattor ger plats åt ny bebyggelse.



Från sprawlad villamatta till förtätad bygata med kaj.

FÖRELÄSARE OCH DERAS VISDOMSORD

Under dagen gav sedan en rad talare sin syn på olika aspekter av samtidens stadsbyggnadsutmaningar. Ulf Ericsson från Trivector pratade om betydelsen av gång i staden, både för den sociala miljön men än mer för folkhälsan. Hans avhandling The Swedish neighborhood and physical activity undersöker samband mellan olika fysiska miljöer och brukarnas rörelsemönster och påvisar tydliga samband mellan fysisk miljö och studieobjektens gångvanor och fysiska hälsa.

En annan som pratade om gång var David Sim från Gehl arkitekter. Han menar att det gör hela skillnaden om vi rör oss genom staden i en hastigehet av tre eller fyra km/h. Människor vill upptäcka och uppleva. Det måste vi ha i åtanke när staden planeras. Något som återkommer i samtliga Gehls projekt. Inspirerande, självklart (dvs så genomarbetat att det upplevs som nästan simpelt) och på alla sätt föredömligt. Sim visade också på behovet av att snabbt synliggöra en god idé. Med tillfälliga, billiga och icke bygglovspliktiga förändringar kan man ofta komma väldigt långt!



Genom att bara måla nya linjer på marken ändrades hela gaturummet längs med Broadway. En tillfällig förändring som sedan blev permanent.

Emma Henriksson från Stockholmshem berättade personligt om sina erfarenheter som projektledare av satsningen Hållbara Hökarängen. Ett projekt som med små medel lyft ett chanserande närcentrum. Genom välriktade insatser till lokala eldsjälar och medborgarinitiativ kunde en nedåtgående trend vändas och områdets berättelse ges fler dimensioner.

Dagens bildbonanza stod Emma Jonsteg från Utopia Arkitekter för. Det relativt nystartade kontoret har de senaste åren gått från klarhet till klarhet med sina vinnande projekt och även om merparten inte ännu är realiserade så säger deras renderingar en hel del om kontorets högt ställda ambitionsnivå. Med genuint intresse för plats och brukare skapar de en arkitektur som är tilltalande på en så grundläggande nivå att man bara önskar att den redan var byggd. Att Emma inte heller drar sig för att ge sig in i stadsbyggnadsdebatten och visa alternativ till dagens slentrianmässiga byggande gör kontoret till, i mina ögon, ett av de mest inspirerande och färgstarka kontoren på den Svenska arkitekturscenen.



Småstad enligt Utopia.

När det gäller den globala arkitekturscenen är förutsättningarna helt andra upplyste Thomas Melin från UN-habitat publiken om. Med bas i Nairobi undrade han om vi kanske är för gnälliga i Sverige när vi tjatar om långa planläggningstider? De visar ju faktiskt bara på en fungerande demokratisk planeringsprocess med (i relation till många andra länder) stort förtroende mellan aktörerna, menade Thomas och höjde ett varningens finger för att rationalisera bort möjligheterna för allmänheten att påverka och ha insyn i stadsbyggandets processer.

Gunnar Rundgren var en ny bekantskap för mig, men han har ett imponerande CV inom miljö- ochlivsmedelsfrågor och har bland annat drivit fram KRAV-märkningen och den globala medlemsorganisationen för hållbarhetsmärkningar ISEAL-alliance. När han inte ägnar sig åt sådant är han en passionerad stadsodlare. Med en frälsts övertygelse predikade han sin gröna gospel från scenen och i slutet av anförandet tyckte jag mig uppleva ett kollektivt Hallelujah-moment.

Mitt examensarbete handlade just om stadsplanering och livsmedelssäkerhet så det var roligt att se att dessa frågor inte var en nyhet för stadsbyggarna i rummet. Samtidigt har man ingen naiv tro på att stadsodling kommer med frälsning och lösningen på alla våra problem. En representant från en stor fastighetsägare (minns tyvärr inte vilken) frågade frågade hur man rent faktiskt får privatpersoner att börja odla på bred front. Det något dystra svaret är väl att så länge maten är billigare att importera så saknas de reella incitament som krävs för att få till en djupgående beteende- och strukturförändring. Planeringen måste anpassa sig till denna verklighet och i väntan på en (eventuellt) mindre transportintensiv livsmedelsapparat är det avgörande att mer jordbruksmark inte förvanskas.

Peter Svensson från NCC Housing presenterade trender inom byggandet. Ganska nedslående visade deras spaning inför framtiden att även om bilen allt mer får stryka på foten till förmån för cykel och folk i allt större utsträckning vill ha nära till motion och odling (vi snackar då balkongodling som livsstilsmarkör) så är hållbarhetsfrågor på en mer fundamental nivå ingenting som kommer som en stark trend inom den närmsta framtiden. Det är helt enkelt inte det som presumtiva bostadsrättsägare efterfrågar och mellan raderna läser jag in att NCC inte heller själva kommer att pusha hållbarhetsribban till nya oanade höjder.

Min tanke förkroppsligas omedelbart efteråt i form av ordföranden i Föreningen för Byggemenskaper, Staffan Schartners föreläsning. Utan att gå till personangrepp mot Peter framför han en välformulerad och underbyggd kritik mot stordrift och industriellt byggande (när det inte innebär att priser pressas och kvalitet höjs). Vi har idag en situation där ett 30-tal får 100% av alla markanvisningar i Stockholm. En liten grupp byggare har vuxit sig så starka att planeringen får anpassa sig efter deras affärsmodeller. Det är ohållbart och kanske finns istället lösningen på bostadsbristen i mångfalden hos en rad små aktörer. Finansieringen är givetvis en utmaning, men aktörer som Ekobanken har plockat upp stafettpinnen och vill stötta initiativ till byggemenskaper. Erfarenheter från Tyskland visar också att byggemenskaper faktiskt varit säkrare låntagare än byggföretag.

Dagens avslutande diskussion landade i ett känsloladdat samtal om regeringens förslag till förenklade byggregler. Ur publiken höjdes många röster som menade att även om projektet Kajer mot det gröna föreslår genomförbara och hoppingivande förslag på hur en komplex utmaning kan hanteras, så går politiken just nu åt ett helt annat håll. Somliga menade att politiken borde ta ett större ansvar och stå upp för visionärt stadsbyggande, även i delikata situationer. Andra, menade att vi i första hand skulle hoppas på de professionella aktörerna i dialog med allmänheten. Thomas Melin (han från UN-habitat) nästintill uppmanade alla kompetenta praktiker i rummet att likt internationella förlagor slå in på en politisk bana med stadsbyggnadsfrågor högst upp på agendan.

Appropå detta med politiken så var det dagens stora besvikelse att uppslutningen från just denna viktiga grupp var så gott som obefintlig – både på scen och bland talarna. En repris på denna examensdag i Almedalen med riksdagspolitiker, kommunalråd och statliga tjänstemän i publiken skulle verkligen kunna ge ringar på vattnet. Till dess tror jag att det i mångt och mycket är upp till oss praktiker att tillsammans med allmänheten driva på arbetet med att nå innovativa lösningar för ett mer hållbart stadsbyggande.

Tillägg:
När jag går igenom mina anteckningar framträder en bild av att merparten av talarna faktiskt pratar om en slags småstadens renässans. En mer lokal tillvaro där skalan såväl som livstempot är lägre. Hade varit intressant att göra en trendspaning på om detta är vad gemene man också drömmer om eller om det bara är planerarkåren som hyllar detta ideal. Och vill man bo så för egen del?



Småstad.

Eneco – vision, innehåll och skal


Nederländerna är tätt, knappt 17 miljoner på en yta stort som Småland. Det bor 400 personer per kvadratkilometer (att jämföra med Sveriges typ 19). Det är som om vi skulle ha typ 190 miljoner invånare. Inlägget från igår, och även dagens, är lättare att sätta i sammanhang om man vet det. För närheten, de korta transporterna och det gemensamma utnyttjandet av begränsade resurser genomsyrar samhälle och planeringsstrategier.

Idag gick besöket till Eneco, vilket är ett energibolag inriktat på energiproduktion från förnyelsebara källor (vet inte riktigt hur de definierar dessa… men troligtvis inte på samma sätt som Vattenfall). Så har det inte alltid varit, utan detta är en strategi som växte fram under 2000-talets första år, här fanns en nisch att ta. När strategin togs fram fann man också att hållbar energiproduktion måste ske lokalt (och relativt småskaligt) i samverkan med de som berörs av och är avnämare till produktionen. Strategin skrevs till två ord ”Sustainable” och ”Together”, vilket därefter har hamrats in i organisationen in i varje detalj.

Okej, Eneco fanns fram till för snart tre år sedan på åtta olika platser i Rotterdam. Detta skapade distans mellan avdelningar och bolagsdelar. Varje byggnad fungerade på sitt sätt och samverkan var låg. Väldigt lite ”Together” kort sagt. Insikten från ledningen var att man behövde samla verksamheten och få mer samverkan och utbyte mellan bolagets olika delar. Den nya byggnaden (utformad av Hofman Dujardin Architects och Fokkema & Partners läs mer här) är därför baserad på visionens ledord.

Grundtankarna i kontors och samlingsmiljöerna är långt ifrån unika, har sett dem både hos IBM och Google i Zürich, eller för den delen hos Telia i Gårda, eller hos Icon Medialab under det glada 90-talet.

Genom att stapla arbetsytorna på höjden kring ett väl tilltaget centralt atrium optimeras tillförseln av naturligt dagsljus i hela huset. Reflekterande vita ytor dominerar och tillsammans med möblering och detaljer av hög kvalitet åstadkoms en hälsosam och tilltalande arbetsmiljö. Exteriört förstärker vegetationsväggar och stora partier med solpaneler den gröna profilen ytterligare. Mer intressant ur ett mötesplatsperspektiv är då kanske de grepp som tagits för att också skapa en inbjudande atmosfär inne i byggnaden. Istället för en traditionell receptionsdisk hälsas besökare välkomna av värdar redan på golvet i entrén. Dessa visar sedan vidare till den espressobar och lounge som står strategiskt placerad mitt i det tidigare nämnda atrium runt vilket all verksamhet i huset kretsar. Espressobaren blir en självklar mittpunkt och träffyta, väl synlig från de flesta rum i byggnaden. Ett annat sätt att visa upp de människor som befinner sig i byggnaden för varandra är placeringen av vertikala kommunikationsvägar. Hissarna har fått stå tillbaka till förmån för tydligt markerade trappor som blir det självklara valet för att ta sig runt i byggnaden.


Espressobaren av massivt trä är också den ett inslaghelt i linje med byggnadens utformningskoncept som bygger på en idé om unikt designade öar i det vita hav som utgör husets grundstommen. Detta är dels tänkt att underlätta orienterbarheten i den stora byggnade, men bidrar också till att erbjuda en stor variation av möjliga mötes- och arbetsmiljöer för de anställda att röra sig mellan under arbetsdagen. De som jobbar i huset ska kunna välja just den typ av miljö som bäst lämpar sig för deras arbetssätt. Mötesmiljöerna, formella och informella, är i huvudsak placerade på första och andra våningen. Övriga våningar inrymmer kontor – med tillhörande små obokningsbara mötesrum.

Det nya huvudkontoret är arbetsplats för 2100 personer, men eftersom hela arbetsstyrkan aldrig är i huset på samma gång har man anpassat antalet
arbetsstationer efter detta. Det finns stolar för alla 2100, men bara 1500 arbetsbord av olika typ, vilket räcker gott och väl för att möta behovet. Varje avdelning har sin egen ”del” av byggnaden, så helt utströsslad blir inte organisationen. Vissa medarbetare (såsom callcenter-medarbetarna) sitter mer eller mindre på samma plats varje dag, medan andra är mer rörliga. Inte ens ledningen har personliga arbetsplatser, och vid arbetsdagens slut (eller då man inte längre ska använda platsen för dagen) städar man av sin plats och lägger sina eventuella papper i sitt personliga förvaringsskåp (något som alla anställda har).

Eneco säger sig vara helt digitalt – all information, dokument osv ska finnas digitalt, även om det inte är förbjudet att skriva ut sina filer… I samband med flytten tog man in hjälp, rationaliseringskonsulter, för att hjälpa de anställda att sortera och digitalisera. Och hela processen i samband med flytten är värd att nämna. Man började två år i förväg med ett speciellt team som gick igenom alla krav och behov in för flytten, och som arbetade utåtriktat med ”change agents” för att förbereda alla anställda på det nya kommande arbetssättet (och självfallet fanns det motstånd och synpunkter). Alla anställda fick vistas en dag i den nya byggnaden för att bekanta sig med den och vad den erbjuder innan inflytten. Man byggde flera testmiljöer och lät alla prova de nya möblerna och rumstyperna innan man gjorde färdigt allt inför flytten.

Så sammanfattar man besöket kan man säg att det är två saker som är särskilt intressant, det ena att strategin ”Sustainable” och ”Together” har satt sådana spår i hela byggnaden. Uttolkningen av vad som behövs i fysiska termer har varit god och stringent. Det andra är processen med att styra mot visionen och processen att implementera densamma (inklusive flytt och nytt arbetssätt), och att tro på sin idé och inte vika från densamma. Detta är ett intressant exempel då vision, innehåll och arkitektur har samverkat på ett fenomenalt sätt. Men icke att förglömma, detta är en byggnad för Enecos anställda och de personer som de väljer att bjuda in som gäster. Det är inte en publik mötesplats, utan en klubb, men som sådan fungerar den utmärkt!


Glasade möteskuber. Elegant lösning med presentationsskärm på massiv trävägg som döljer teknik och kopplingar.


Även varningsmarkeringarna som ska förhindra att man vandrar in i glasväggarna går i hållbarhetens tecken.


En rolig detalj; när man ska anropa hissen så måste man ange vilken våning man ska till (och om man är en grupp) så att styrsystemet kan räkna ut vilken hiss som energioptimalt ska stanna och plocka upp just dig!


Första gången jag sett ett bönerum på ett privat företag.

Freiburg: Alstadt, Vauban, Weingarten och Rieselfeld


09.00 lämnade vi hotellet, 19.20 var vi tillbaka. Efter drygt tio timmars guidning undrar man vad man har lärt sig som på något sätt ändå få anses som det viktigast. Hmm. En himla massa saker. Ska försöka sortera intrycken.

Freiburg innehåller en massa motsättningar. Eller ska vi kalla det kontradiktioner som man behöver förstå för att förstå hur staden har blivit ”Miljöhuvudstad” i Europa, och vunnit priser och uppmärksamhet för detta.

Staden är i grunden konservativ, men styrs sen många år av Die Grüene. Det finns ett starkt och brokigt socialt och, kanske ännu mer, ekologiskt engagemang. Underifrån-initiativ applåderas. Freiburg är den näst fattigaste staden i hela södra Tyskland, men arbetslösheten är långt under rikssnittet. Bostadskostnaderna är därtill höga, man får liksom inte ihop bilden riktigt…

Freiburg demolerades fullständigt under andra världskriget, och efter kriget fattades (ett vid den tiden mycket impopulärt) beslut om att bygga upp den gamla täta stadskärnan, dra fram spårvagn och få till kullerstensgatorna med den rätta ”touchen”. Det är bara Freiburg och Münster som valde den vägen, att återuppbygga, andra tyska städer valde istället en modernistisk stadsplan, med bilen i centrum, och en mer utglesad struktur – väldigt långt från sitt medeltida arv. Nä, men i konservativa Freiburg skulle det vara precis som det alltid hade varit!



Den återuppbyggda Altstad med sina stenbelagda gator

Ett annat, vid tiden något reaktionärt, beslut var att inte tillåta köplador att etableras sig utanför stadens centrum. Detta har gjort att affärerna i stort flertal finns kvar i stadens mitt och att de lokala torgmarknaderna blomstrar. Närheten mellan boendemiljöer och affärer, en god utbyggd kollektiv infrastruktur (och cykelvägnät) och stadens täthet genom att den medeltida strukturen återuppbyggdes har visat sig vara ett lyckokast. Det är enkelt att agera ekologiskt som boende i Freiburg, man har en fantastisk grund att bygga vidare på. Daily Kos har skrivit två intressanta artiklar om Freiburg för den som vill veta mer (finns här och här)



Cykelparkeringshuset vid centralstationen i Freiburg

Guiden för största delen av dagen heter Astrid Meyer, journalist, föredragshållare och nätverksbyggare. Hon tog oss först på en vandring genom Freiburgs Altstadt, där vi med egna ögon fick se det jag beskrivit ovan.

Vauban

Därefter bar det av till Vauban, uppkallat efter den franska ingenjörsofficeren och fästningsbyggnadsexperten Sébastien Le Prestre de Vauban. Vauban är en tidigare fransk militäranläggning, som fransmännen lämnade 1991. Vi fattade nu idag att Solar Settlement och The Sun Ship, som vi tittade på igår, ligger i den västra delen av området. Det är liksom inte helt enkelt med geografi i en ny och okänd stad. Området är utvecklat ungefär som det exempel vi beskrev från gårdagens besök i Tübingen. Kvartersstruktur, mindre fastigheter, olika storlekar, byggemenskaper, ”social housing” (har ingen motsvarighet i Sverige), kooperativa hyresrätter och normala exploatörer. Vauban är rikligt beskriven på nätet, t.ex. på deras egen hemsida.



Kooperativa hyresrätter i Vauban. Loftgångar i två byggnader sammanbundna med spänger. Två gemensamhetslokaler, en i vardera byggnad.

I Vauban har man, till skillnad från det vi såg i Tübingen, sett till att få med sig en bra kollektivtrafik och att området ska vara i det närmaste bilfritt! Tyska planregler säger att man måste anordna en p-plats per lägenhet (minst), men i Vauban har man klarat sig med 160 p-platser på de 1 000 bostäder som finns. Hur klarade man då det tricket? Jo, genom 1. Reservera en yta som kan byggas om till parkeringsdäck om man någon gång skulle behöva göra det, och 2. Skapa avtal som alla boende får förnya årligen, där de vidmakthåller att de inte har behov av p-plats.



Byggemenskap i Vauban, växtligheten klättrar på stålvajrar med ordentligt avstånd till fasaden

Just regler och avtal var ett av huvudpoängerna i dagens diskussioner med Astrid kring temat byggemenskaper och hur man bör bedriva dem. Hon menade nämligen att en generell erfarenhet är att det ska fram riktiga avtal kring alla delar som har med byggemenskapen att göra. Först när det finns en signatur på ett papper så har man något att luta sig emot, och säga ”detta gäller faktiskt”. Den andra delen är att det behövs tydligt kommunicerade regler, och tidpunkter, för hur och när man beslutar om olika delar av det gemensamma byggprojektet.

Andra saker vi tar med oss från Astrid i bra-att-tänka-på-lådan om byggemenskaper är:

– Ungefär 2 år före byggstart är en lagom tidpunkt att engagera medlemmarna i byggemenskapen

– Man ska innan man köper marken ha en tydlig inriktning klar för byggemenskapen. Det rör sådant som gemensamma ytor, konstruktion, profil, vad ska man göra med taket (solceller, takterasser) trädgårdar etc. Men också en tydlig idé om hur husets design ska arbetas fram.

– Det räcker inte med regler och avtal (enligt ovan), det måste också finnas sanktioner mot de som bryter mot dessa.

– Hon tycker, precis som Tobias Bube från igår, att man ska vara väldigt tydlig med vem som gör vad, särskilt i gränssnittet mellan koordinatorn och arkitekten. I Tyskland finns särskilda företag som arbetar med att sätta upp byggemenskaper, varför någon från dessa bolag brukar ta koordinerings- och projektledarbitarna.

Weingarten

Efter Vauban tog vi oss till Haslach och Weingarten, några av Freiburgs socialt mest utsatta områden. Oj, jag har glömt att skriva om en synnerligen generell sak. I de nyanlagda områden i Freiburg arbetar man genomgående (kanske svårt att vara så generaliserande, så det är bäst att lägga till ett ”nästan” framför) med passivhus (lägre förbrukning än 15 kwh/m2/år) och/eller plusenergihus. Tänk in detta generellt, både i texten ovan och den som följer.



Det nyrenoverade höghuset i Weingarten, här har man omdanat en 60-talskasun till ett passivhus

Vi fick se ett nytt område under uppförande (granne med ett av Freiburgs byggnadsminnesskyddade bostadsområden – med andra ord långt ifrån friktionsfritt), liksom nyrenoverade ”social houses”, där stora insatser gjorts för att skapa goda boendemiljöer. Områdena, framförallt Haslach, är ett väldigt tjusigt område. Bra beläget, några rustika gamla byggnadspärlor, nära vatten, kommunikationer och stadskärnan, vilket kan få en att tro att här kommer en förändring att ske under de kommande årtiondena. För det kommer nog, oaktat hur stor insats man göra, att ta tid att förändra Haslachs och Weingartens rykten…

Okej, huvudnumret här var ett 17-våningar högt social house från 1960-talet som renoverats till att bli ett passivhus. Flera intressanta idéer hade tagits fram och testats, både gällande lägenhetsindelning och tekniska systemval. Fredrik, som hade fått en espresso till lunch, dominerade luftrummet, ämnesområdet är ju minst sagt det han brinner för och vi fick därigenom en minst sagt uttömmande genomgång av samtliga projekt som vi såg under eftermiddagen.

I projektet hade man arbetat mycket med boendemedverkan. Projektet har fått både regionalt och statligt stöd, och utan boendemedverkan värd namnet så utbetalas inte stödet. Eftersom huset är ett social house så betyder det att kommunen utser vilka som ska bo i huset (bara tre av dem som bodde i huset innan renoveringen valde att återvända efter att det stod färdigt – de hade hunnit rota sig i sina evakueringslägeneheter, eller var helt enkelt för gamla för att orka flytta igen).

Därför bjöds samtliga de tillkommande boende in till en träff. Inför träffen hade de fått tillsänt sig en lägenhetsplan med färgmarkerade lägenheter på. Till träffen kom de med en färgmarkör (klisterlapp) på sin tröja som visade vilken typ av lägenhet de ville ha. Sen gick de till ett av de 17 borden, representerande ett för varje våning, och satte sig där – markerandes vilken lägenhet de helst ville bo i och på vilken våning. Sen började diskussionen och förhandlandet. Om det var många av samma typ vid ett bord behövde någon byta bord, man upptäckte i vissa samtal att det kanske fanns andra personer som man hellre skulle ha som granne etc. Med på mötet fanns tolkar som skulle se till att alla kunde göra sig förstådda. Ett helt klart intressant koncept för att komma runt en knixig fråga – och samtidigt se till att alla får komma till tals och uttrycka sin vilja.

Det går att läsa mer om höghuset här.

Rieselfeld

Dags för dagens sista besök. Här lämnar Astrid över till Klaus Siegl som under de senaste dryga 20 åren har varit projektchef för utvecklingen av Rieselfeld-området, ett nyutvecklat område med 4 100 lägenheter och lika många parkeringsplatser.



Flygbild över Riesefeld från maj i år

Klaus tillträdde sin position i september 1992 efter att en stadsplanetävling för utformningen av området hade avgjorts. Planen, som i största del är genomförd, uppvisar en väldigt modern stadsstruktur, med kvarter, tre-fyra våningar, gemensamma innegårdar, goda kollektiva transporter, bilen underordnad andra transportformer, näringsverksamheter i bottenvåningarna ut mot huvudstråk och relativt små fastigheter, där flera olika fastighetsägare, byggemenskaper, social housing och hyresrätter/bostadsrätter utvecklade av ”normala” exploatörer ryms inom samma kvarter. Området innehåller fyra block, och i mitten finns ett stadsdelscentrum med kulturhus, ekumenisk kyrka, skolor, idrottsanläggningar, yta för torgmarknad (två ggr/vecka) och de största affärerna. Längs huvudgatan går också spårvagnen som förbinder Rieselfeld med centrala Freiburg.



Inzoomning på Riesefelds centrum. Den ekumeniska kyrkan och kulturhuset ligger till vänster mitt i bilden.

De första boende flyttade in 1996 och för två dagar sedan togs det första spadtaget till den sista byggnaden för att göra Rieselfeld komplett. Klaus berättade att det så klart inte har varit självklart att hålla linjen och utveckla området enligt de ursprungliga tankarna, och att det har tagit väldigt mycket tid (och krävts stort tålamod hos de boende) att låta det hela växa fram i långsam mak. Klaus visade flera kvarter där det har tagit 10-12 år från att de första delarna stod färdiga till dess att hela kvarteret var komplett och slutet och man kunde börja arbetet med att anlägga innergårdarna.

Här i ligger kanske det mest imponerande, att man lyckats hålla en linje under så många är. Klaus berättade att dåvarande borgmästaren hade sagt till honom att det inte fanns något annat alternativ än att lyckas, för misslyckades man skulle staden Freiburg vara tvungen att hugga ner sin del av Schwarzwaldskogen för att finansiera projektet. För detaljera om projektet så går det att läsa mer här.



Utsikt längs några av kvarteren i Riesefeld

Nu har man kommit till nästa utmaning i områdets utveckling. Många av de som flyttade in i området under 90-talet har nu nått pensionsmässig ålder, och . Man har tidigare fokuserat mest på barn- och familjeperspektivet, och särskilt då ensamstående föräldrars situation (det finns många i Rieselfeld). Nu ska man ta nästa steg och se vad som behövs för att göra livet bra för äldre.

Just detta, en blandning mellan fastighetsutveckling och, från stadens sida, ett tydligt ansvar och intresse för den sociala dimensionen gör området både speciellt och intressant. Det vore kul hur Rieselfeld har utvecklats om säg 5-10 år då alla strukturer har satt sig, barnen blivit äldre och de gamla fler.



Panorama från en av innergårdarna. Inom detta kvarter finns social houses, hyresrätter, byggemenskaper och vanliga äganderätter.

Jaha, då var man rätt matt. I morgon lördag bär det av till Zürich där vi ska titta på hus av en massa olika kvalisorer. Därifrån blir det inget bloggande, men följ Twitter så kommer det bilder och kommentarer den vägen.



In på en av innergårdarna i Rieselfeld



Det är inte så dumt att berätta vem som namngivet en viss och gata, och kanske i någon bemärkelse varför



Toppen av ett plusenergihus i Rieselfeld

Regn. Tübingen. Regn. Freiburg. Regn.


Okej, det är kanske onödigt att skriva regn tre gånger i rubriken. Men det har verkligen varit dagens genomgående tema. Och kallt. Som tusan. Ska inte Sydtyskland blommar, prunka och bada i sol – är inte det den grundläggande motivationen till alla solenergianläggningar här nere. Men all mörka moln till trots (oh, så klämkäckt) så visade sig Herr Messerschmidt vara synnerligen trevlig tjomme, och solarkitektur (jajamän) i Freiburg riktigt intressant.

Den tyska precisionen fick sig en törn. Nattåget från Köpenhamn var en halvtimme sent till Frankfurt. Inget högtalarutrop (man kan ju inte störa de stackars passagerare som fortfarande låg och sov) gjorde att vi stod och stampade med våra packningar vid utgången, blockerandes alla toalettdörrar och irriterade av insikten att vi skulle missa vår anslutning till Stuttgart. Turligt nog var anslutningståget en 25 minuter sent, så vi hann, fast sent, och, för Stefans del, biljettlöst – vilket är en helt annan historia i vilken han har intet skuld.

Mer av det oväsentliga; förklaringen till nattågets försening stod skrivet i klarspråk på utsidan av vagnarna ”Russian railroads”, vilket även kan användas som bränsle i vår animerade debatt huruvida tågtoaletterna (som var obeskrivligt ”kompakta”) hade formgetts av en arkitekt, en ingenjör eller hin-håle själv. Eller alla tre i samverkan.

Nåväl, Stuttgart och sen vidare till Tübingen och i god tid till vårt möte med Rolf Messerschmidt från Joachim Eble Architects (som dessutom kom en kvart för sent…) i Alte Weberei. Området är under uppförande och kan mycket väl användas som grund för att förklara hur staden Tübingen arbetar proaktivt för att tillskapa byggemenskaper (det finns flera färdigställda områden som är utvecklade på samma sätt såsom Loretto Areal och Französische Viertel – finns också en gammal artikel hos yimby).


Alte Weberei under uppförande

Först lite bakgrundsfakta. Tübingen är en universitetsstad med ungefär 90 000 invånare. Den härjades av svenskarna under 30-åriga kriget (1638), men har därefter klarat sig relativt oskadat genom krig och konflikter, och har därför en fantastisk Altstadt kvar. Under mitten av 90-talet börjar här, och också parallellt i Freiburg, byggemenskaper att förekomma.

Jag skulle nog kunna skriva en mindre uppsats av intrycken från dagens möten (för den som är vetgirig så är det redan gjort, se här, dock inte av mig), men jag nöjer mig med ett kortversion:

– För att utveckla staden, och framförallt underlätta för byggemenskaper, har Tübingens stad skapat ett bolag kallat WIT

– WIT har till uppgift att köpa mark (ffa gammal industrimark) och planlägga den, och sedan få den exploaterad. Bolaget har inget vinstkrav utan ska uppvisa ”en svart nolla” på resultatraden.

– Planerna görs strikta till kvartersindelning och struktur, men dynamiska i fastighetsstorlek, vilket betyder att en exploatör/byggemenskap kan önska storlek på sin byggrätt (som dock oftast hålls små, med färre än 20 lägenheter)

– När marken är planlagd bjuds exploatörer in att med kvalitativa förslag tävla om att få bygga bostäder med integrerade med verksamhetslokaler (priset på marken, och vilka delar som ska innehålla verksamhetslokaler är givet från början av WIT/planen).

– De inlämnande förslaget uppvisar en grundläggande idé om byggnaden, tekniska system, (oftast) utformning, vilka namngivna verksamheter man tänker sig att få in och vilka personer som ska ingå i byggemenskapen. Självfallet kan personer bytas ut och konceptet förändras, men sker en kursändring behöver denna godkännas av WIT, och i värsta fall kan den tilldelade marken lämnas tillbaka.

– Förslagen värderas av WIT, de tittar på vilka byggherrar/-gemenskaper som önskat vilka byggrätter och sedan lägger de ett pussel innan de tilldelar marken. Om tilldelning görs till en byggemenskap så är det själva byggemenskapen som får tilldelningen, inte den som hjälper gemenskapen, såsom en arkitekt eller exploateringsfirma.

– I fallet med Alte Weberei visade någonstans mellan 1800-2000 personer intresse för att vara med och skapa bostäder här (området rymmer bostäder för 6-700 bostäder), och störst intresse uppvisades naturligtvis för de byggrätter som låg närmast floden.

– Alte Weberei är uppdelat i ett antal kvarter. Inom varje kvarter utser WIT en byggrätt som är ”prioriterad”, dvs. den som ansöker om att få exploatera den marken blir prioriterad vid tilldelningen, men får också ansvara för gemensamma funktioner inom kvarteret. I detta fall handlar det om att ansvara för ett gemensamt bil- och cykelgarage som ligger under hela kvarteret och som samtliga hus har som grundläggning.

– Den byggemenskap som Rolf Messerschmidt arbetar med (och som han även själv ska bo i) har en tydlig ekologisk profil, massiva träbjälklag, ett sinnrikt ventilationssystem och 8-9 lägenheter.

– Förutom den egna byggemenskapen, det egna huset, ingår byggemenskaperna/-herrarna i ett kvarter i en byggemenskap (sic!) som bygger parkeringsgaraget, och även anlägger den gemensamma utemiljön mellan husen.

Flera erfarenheter kan göras och slutsatser dras utgående från det Rolf visade upp (även om denna byggemenskap är särskilt speciell för honom – eftersom han ska bo där själv, så har han erfarenhet av att arbeta med byggemenskaper sedan 2005):

Först och främst pratade vi mycket om hur man arbetar med en byggemenskap, vilka insatser som krävs, hur man för dialogen, vilket inflytande deltagarna kan ha, hur man pusslar ihop en gemensam design, om man ska ha gemensamhetsutrymmen (det verkar vara tämligen ovanligt, i varje fall i mindre byggemenskaper) och hur man väljer vilka som ska/får vara med i gemenskapen.

En annan viktig diskussionspunkt var kring finansiering, skillnader mellan de tyska ägarlägenheterna och de svenska bostadsrätterna – och vad denna systemskillnad gör för/mot projektet, hur och när man som konsult/exploatör tar betalt och hur man kan vikta priset på olika lägenheter i gemenskapen – för det finns så klart bättre och sämre lägen.


Torg med det typiska utseendet hos Tübingens byggemenskapskvarter


När Französische Viertel anlades sparades vissa delar såsom Panzarhallen, som blivit till en väderskyddat plats för basket och annan, mindre intressant, idrott

Efter kringflackande och tittande på olika byggemenskapsprojekt bar det av till Freiburg. Här träffade vi Tobias Bube från Rolf Disch Solar Architecture. Och vad är då grejen med dom?

Jo, 1994 byggde de The Heliotrope som enklast kan beskrivas som en roterande bostadscylinder (och utgöra bostad åt arkitekten själv). Heliotropen fick cylinderformen för att minimera mängden fasadyta i förhållande till bostadsyta, och följer solen för att minimera solinstrålning och maximera elproduktion mha solceller (det är ett plusenergihus). Projektet var resultatet av en tjugo år lång skissfas där arkitektens utgångspunkt var att skapa en bostad i form av en trädkoja.

Projektet ledde till att kontoret utvecklades på två sätt. För det första så arbetar man uteslutande med plusenergihus (och även/i kombination med passivhus, dvs hus som enligt deras definition förbrukar mindre än 15 kwh/kvm/år) och för det andra att man skapade ett utvecklingsbolag, eftersom man hade svårt att hitta exploatörer som vill förverkliga kontorets idéer.

Med Heliotropen (som nu finns i tre exemplar, och om ngn vill köpa en fjärde så kostar den kring 1,4 miljoner Euro) som utgångspunkt har man utvecklat och genomfört två större projekt som vi tittade specifikt på. Dels The Sun Ship en kombinerad kontors- och affärsbyggnad med takradhus ovanpå, och The Solar Settlement med ungefär 60 bostäder i storlekar mellan 70 och 200 kvm.


Stadsradhusen i The Sun Ship



Utsikt över taken i The Solar Settlement

Båda projekten innehåller flera intressanta detaljer och är båda plusenergihus (om man, som Tobias underströk, ser det över en helårscykel). Solpaneler, extra isolering (även om 30 cm i väggarna lät snålt i våra öron) och bra fönsterglas ”does the trick”. Ingen raketforskning utan välbyggda, välgenomtänkta och robusta byggnader som står tiden an.

Inspirationen från dagen behöver nu filtreras. Klart vi i egen regi ska utveckla massor med byggemenskaper, men tusentals solceller (som numera går att få i alla färger utom rött) och alla de goda idéerna från passivhus i sig.

Btw berättade Tobias att hans kontor genomfört en av de första byggemenskaperna i Tyskland, men att det också har varit deras enda. Han menade att man måste dela på arkitektrollen och koordineringsrollen (vilket de inte hade gjort), annars utbryter kaos (vilket det hade gjort för dem).

Tja om jag inte ska sova på den saken.

On the road


Först. Tjyvar och banditer. Kontoret är larmat. Vi har apterat med sprängdeg och har självavfyrande AK47.or riktade åt alla håll (utom mot servern för det skulle vara skit om den gick sönder). Vår visualiseringspraktikant Björn är kvar och han kan kung-fu och karate. Skitbra. Och kan recitera Majakovskij tills öronen blöder. Så försök inget fuffens. Okej. För nu är vi ute på resa. Hela gänget.

Detta är bara en teaser. Nu sitter vi på tåget. Strategiarbetar. Det gäller att nyttja tiden när man får alla AFK. Det är inte så ofta. Köpenhamn blir första anhalten. Byte till Euro Nightline, Frankfurt, Stuttgart tills vi når Tübingen i morgon förmiddag. Möte med Hr Messerschmidt (på riktigt) står först på programmet. Som vi ännu inte vet så mycket om. Erik ska introducera och hålla ett brandtal för betydelsen av att göra studiebesök som arkitekt på Köpenhmans Hovedbanegård. Han har lovat, att i en bisats, inkludera att det kan finnas nytta för kringliggande kompetenser att också se saker. Ibland.

Efter Tübingen blir det Freiburg (som vi har skrivit lite om här) och därefter Zürich (som, tillsammans med Freiburg, finns omskrivet i den omvärldsanalys vi gjort för projekt Campus Näckrosen). Fokus är Byggemenskaper (som vi har skrivit om här och engagerat oss i) och hållbart byggnade. Förhoppningsvis kan vi lära oss ett och annat. Om inte annat så ska vi ha det förbannat trevligt och skriva och twittra om allt schysst vi ser! Om vi hittar nätverk vill säga…

Välkomna!

Inobi får stöd till forskning om resilienskvarter


Inobi är det enda arkitektföretaget som har beviljats forskningsanslag från Delegationen för hållbara städer 2012. Vi får stödet från regeringen för att genomföra forsknings- och utvecklingsprojektet ”Resilienskvarter”. Projektet ska resultera i en öppen designplattform för hållbara – resilienta – stadskvarter.

Stödet är oerhört betydelsefullt för oss och ett erkännande av att vår konceptidé har relevans och väcker intresse. Tack vare delegationen för Hållbara städer kommer vi under 2012 och framförallt under 2013 kunna genomföra en helt unik och mycket ambitiös satsning för att utveckla nya lösningar för hållbarhet i svenska städer.

Vi har tidigare berättat om projektet i ett tidigt idéstadium här. Vår ingång är enkelt att analysera de sociala förutsättningarna för ekologisk hållbarhet på kvartersnivå. Städer bär på en mycket stor potential till hållbara lösningar, men idag förblir den potentialen till stora delar outnyttjad, eftersom det saknas sociala och institutionella arrangemang för resursdelning och lokala kretsloppslösningar. Målet med projektet är att utveckla konkreta strategier för att möta den problematiken och visa hur mycket som faktiskt går att göra inom stadens ramar.

Vi går nu vidare med att formera en tvärdisciplinär samverkan kring projektet tillsammans med tidigare och nya partners inom forskning, näringsliv och samhälle.
Projektet omfattar i detta skede cirka 1000 timmar, varav regeringens anslag täcker 30 %. Som slutresultat kommer vi bland annat publicera en öppen ”konceptplattform för resilienskvarter” som görs fritt tillgänglig som ett planeringsstöd för aktörer som därefter vill vidareutveckla konceptet eller genomföra konkreta byggprojekt baserat på resiliensplattformen.

Projektet kommer framöver att kunna följas glimtvis via vår blogg, men framförallt via projekthemsidan www.resilienskvarter.se.

KONTAKTPERSONER

Erik Berg, projektledare, tel: 031-380 20 46
e-post: erik.berg@inobi.se

Andreas Eklöf, VD, tel: 031-380 20 41
e-post: andreas.eklof@inobi.se

Inobi ute och pratar

Vi är runt och pratar om våra hjärtefrågor ibland och den närmaste tiden har vi två föredrag inplanerade:

Den 21 september pratar Erik Berg om hur vi på inobi arbetar med att inkorporera ett socialt perspektiv på ekologisk hållbarhet i våra projekt. Föredraget har rubriken Ecotecture and Planning from a Social Perspective, platsen är Chalmers VM lecture hall kl. 15-15.45. Föredraget är en del av kursen Sustainable Development and the Design Professions som ges till Masterprogramstudenterna på Chalmers Arkitektur.

Den 11 oktober kl 18-19 föreläser Erik Berg på Stadsjords kvartersodling i Kvillebäcken på temat Demokratiskt byggande och den urbana allmänningsrätten. Utifrån sina egna erfarenheter i organisationen Byggbrigaden talar Erik om fem idéer för ett nytt byggande. Erik är grundare av organisationen Byggbrigaden och styrelseledamot i den svenska föreningen för Byggemenskaper.

Läs mer om våra aktuella och tidigare föredrag här.

Inobi föreslår koncept för Resilienskvarter


Igår lämnade vi in en ansökan till Delegationen för Hållbara stöder om stöd till utveckling av ett nytt planeringskoncept för ekologiskt- socialt och ekonomiskt hållbara stadskvarter. Återstår att se om delegationen tycker att det vi vill göra låter förnuftigt och intressant.

Vi lyfter i ansökan fram begreppet Resilienskvarter, som en ny konceptplattform för att strukturera urban utveckling på kvartersnivå kring konkreta lösningar som stimulerar och möjliggör en minskad resursanvändning och lokala kretslopp.

Syftet med konceptet är att sammanföra existerande och tillgängliga expertkunskaper från en mängd olika discipliner i ett nytt sammanhang, fokuserat på att ge en fysisk form på lokal nivå åt olika kunskapsdiscipliners insikter i hållbarhetsfrågor.

Varför ska man då göra det?

Därför att staden, som den byggs idag inte fungerar.

Det skulle kunna vara annorlunda. I miljödebatten knyts stora förhoppningar till urbaniseringen som ett sätt att minska samhällets miljöbelastning per invånare. Grundtanken i det resonemanget är att när fler människor bor tätt tillsammans uppstår möjligheter att minska resursanvändningen genom att i högre grad samutnyttja begränsade resurser. Städernas täthet ger förutsättningar för ett minskat transportarbete, för fler kollektiva resor och för boende i flerbostadshus. För detta krävs en tillräcklig täthet. I glesare städer är förutsättningarna för resursbesparande samverkan dåliga – invånarna är utlämnade åt individuella lösningar: alla är tvungna att ha varsitt garage, varsin gräsklippare, varsin uppsättning av allting. De glesa städerna är därför – åtminstone i sin nuvarande form där möjligheterna till självförsörjning är ytterst begränsade – den miljömässigt mest destruktiva form av samhällsbyggande som människan i sin oändliga kreativitet har kommit på.

Men för att de täta städerna verkligen ska bidra till en ökad hållbarhet i praktiken, måste två stora problem överkommas.

Det första problemet utgörs av ”sociokulturella” och ekonomiska hinder. Trots de goda rumsliga förutsättningarna i täta städer så delas inte resurser (allt från bilar till dammsugare eller rumsresurser) i närheten av den utsträckning som är teoretiskt möjligt, eftersom det saknas både institutionella och praktiska arrangemang för en ökad resursdelning. Det är helt enkelt praktiskt krångligt att dela resurser istället för att äga dom individuellt.

Det andra problemet består av de baksidor som tätheten samtidigt för med sig. Medan stadens täthet ökar tillgången till varor, tjänster, nöjen, och aktiviteter så kan den samtidigt minska tillgången till andra viktiga värden och funktioner såsom avskildhet, natur, djurliv, tystnad, trygga lekmiljöer mm. Den som bor i en tät urban miljö saknar ofta landsortens förutsättningar för att själv underhålla och reparera bruksföremål. Att leva på lite pengar och med en hög grad av självhushållning är på samma vis mycket svårt i en modern stad. Och även socialt kan tätheten verka begränsande; att ha många grannar innebär inte automatiskt mer social kontakt utan kan även verka i motsatt riktning – om den fysiska miljön runt bostaden inte aktivt understödjer kontaktbildning.

Dessa täthetens baksidor medför en ökad miljöbelastning. De som har råd och möjlighet håller sig med fritidshus på landet eller gör långa semesterresor för att ”komma bort från stan”. För andra saknas helt vägar ut ur staden och en viktig del av livet går istället förlorad.

Täthetens baksidor – när de förblir olösta – är också en viktig drivkraft bakom den destruktiva stadsutglesningen. I familjebildande ålder söker sig många till förstäder för boende i villor och småhus. Inte för att man älskar att pendla och ägna sig åt ständiga körningar av barn och ungdomar åt alla håll, utan för att man söker något man tycker sig sakna i staden. En känsla av tillhörighet i en lokal kontext, en egen plats, möjligheter att jobba med händerna mm.

Denna pannkaka av utglesning uppträder osvikligt runt 1900-talets stadskärnor, jorden runt. Det tycks omöjligt att få det ena – stadens förtätning – utan att få det andra.

Som sagt: detta är inte ett ogiltigförklarande av täta städer, men det är ett konstaterande att täta städer måste lösa några problem för att fungera mer hållbart och inte istället driva fram en ohållbar utveckling som sin konsekvens.

Resilienskvarteret är en idé som adresserar de här två problemen. Det bygger på samma tankar som den ekobyrörelse som växte fram under slutet av 1900-talet. Med en avgörande skillnad: det tar hela ekobyidén till ett urbant sammanhang. Placerar ekobyn mitt i staden.

Målsättningarna i konceptutvecklingen är att kombinera stadens täthet med den tillgång till friytor, avskildhet, odlingsmöjligheter (permakultur) och närgrönska som normalt hör landsbygden till. Att kraftigt stärka förutsättningarna till resursdelning och gemensamma funktioner och därigenom bidra till ett mer effektivt resursutnyttjande. Att kombinera tillgång till stadens tjänster med stärkta förutsättningar för självhushållning, självförsörjning, reparationer och återbruk. Att – inom ramen för det urbana sammanhanget – möjliggöra lokalt nyttjande och cirkulation av dagvatten, kompost och avlopp. Att möjliggöra att leva bekvämt och urbant med små ekonomiska omkostnader. Att stärka den lokala ekonomin genom att kombinera bostäder med verksamhetslokaler, arbetslokaler och småskaliga verkstäder. Att utveckla gränssnittszoner för sociala kontakter inom kvarteret där social handlingskapacitet kan regenereras och utvecklas. Och att öka graden av lokalt genererad energi och åstadkomma ett kvarter med mycket litet behov av extern energitillförsel.

Ska kretsloppssamhället (där avfall från ett led kan bli nyttiga insatsprodukter i nästa led) bli verklighet så måste kretsloppen börja knytas ihop på lägsta möjliga nivå. Detta är en ”ekologins subsidiaritetsprincip”.

De lokala kretsloppen fyller både ett pedagogiskt och ett resilient syfte. Pegagogiskt genom att de ständiga stödsystem som samhället och allt liv vilar på därigenom blir synliga i vardagen, vilket är viktigt eftersom medvetenhet är avgörande för engagemang. Resilient – tåligt för störningar – genom att kretsloppet inte blir beroende av långväga transporter, av komplexa högteknologiska systemlösningar, för att fortsätta fungera.

Ett av målen för projektet är att finna lösningar för att både producera och återcirkulera så mycket som möjligt inom kvarterets ramar. Detta förutsätter bland annat en utvecklad uppföljning av de energi- och materialflöden som passerar över kvarterets gränser.

När byggande och miljö avhandlas i samma sammanhang blir det ofta till övervägande del en fråga enbart om byggnadernas energianvändning. Men lika viktigt som den energi byggnaden använder är den energi byggnadens invånare använder till hela sin livsstil, när man lever det liv byggnaden uppmuntrar, möjliggör, understödjer eller framtvingar. Ett uttalat mål för projektet är en minskning av den totala genomsnittliga energianvändningen per konsumtionsenhet (motsvarande en vuxen person) inom kvarteret till mellan 35-45 GJ / år (medel i Sverige ligger på cirka 90 GJ per konsumtionsenhet (SCB) och år). Detta inbegriper alltså den totala energimängd som finns inbakad i hushållens samlade konsumtion av bostad, resor, livsmedel och varor. Omräknat i kWh motsvarar detta en minskning på cirka 12 000 kWh per person och år.

Återstår att se om Delegationen ger oss möjligheten att utveckla ansökan (ansökning sker i två steg). Då har vi en spännande tid framför oss i att tillsammans med andra inblandade utveckla konceptet vidare till en nivå där det kan bli ett tillämpbart konceptverktyg och ett konkret byggprojekt.