Arkitektur, termodynamik och arkitekten som massförstörelsevapen

En av höstens hållplatser är för min del numera att hålla en gästföreläsning på masterprogramkursen Sustainable development and the design profession som alla masterstudenter på Chalmers arkitektur genomgår.

En aula full med studenter som under en koncentrerad period grottar ner sig i olika dimensioner av hållbarhet och design, samt full frihet för föreläsaren att själv välja ämne. Det är ett perfekt tillfälle att få lägga fram sina käpphästar och släppa några testballonger. Och förhoppningsvis att förmedla någon användbar kunskap också.

Tidigare år har pratet gått under rubrikerna Social nature, urban ecologies – building the resilient society respektive Ecotecture and Planning from a Social Perspective. I år kände jag mig mer dystopisk igen och pratade om arkitekten som massförstörelsevapen, samt lite om termodynamik. Lägger upp presentationen här:

Kajer mot det gröna är det nya svarta

Delegationen för hållbara städer tillsattes av Alliansregeringen 2008-2012 för att kraftsamla kring hållbar stadsutveckling på en nationell arena och även om delegationen nu slutfört sitt uppdrag lever många av de frön delegationen sått (eller i vart fall beviljat ekonomiskt stöd) vidare.

Jag har under det gångna året haft privilegiet att få ingå i ett så kallat advisory board till projektet Kajer mot det gröna – hållbara gränssnitt mellan stad och land. Projektet ägs av Järfälla kommun och går i korta drag ut på att få till stånd ett bättre stadsbyggande när vi å ena sidan behöver bygga mer och, å andra sidan, behöver värna de gröna kvaliteterna. Två intressen som allt för ofta kolliderar i planeringsprocessen, med polarisering, misstro mellan intressenter och utdragen eller i värsta fall frusen process som följd.

Detta vill man nu försöka råda bot på i Järfälla när man i samband med att ny översiktsplan skall tas fram också ser en möjlighet att vara lite progressiva och försöka utmana rådande stadsbyggnadspraxis, inte minst med avseende på medborgardialog. Det hela ska resultera i en skrift som sammanfattar erfarenheterna från arbetet i en handbok – och förhoppningsvis också i att ett antal modiga förslag och strategier implementeras.

Även om handboken blir helt färdigställd först i september så var det den 5 maj dags för avslutningspresentation i projektet. Förväntningarna var höga hos de nästan 200 stadsbyggnadsnördar som tagit pendeltåget ut till Barkarby gård för att ta del av en ovanligt tung föreläsarpanel.

Att i en enda bloggpost redogöra för såväl projektet Kajer mot det gröna (som är minst sagt omfattande), de utmaningar som stadsbyggnad i vår tid måste svara mot (kontext och problembeskrivning som måste göras för att förklara projektets relevans) samt innehållet i alla de föreläsningar som dagen bjöd på är tyvärr inte praktiskt möjligt, så istället följer nu några helt löst sammansatta reflektioner och tankar från min tid med projektet samt mina kladdiga anteckningar från dagen.

Öppningstalare för dagen var Järfällas stadsarkitekt Anders C Eriksson som gav en kort bakgrund till projektet och den stora planeringsutmaning man nu står inför i kommunen när utbyggnad av tunnelbanan ställer krav på kommunen att gå från halvsömnig förstad med utsprawlad villakarraktär till något betydligt mer urbant. En situation som delas av många andra kommuner, inte bara i Stockholmsregionen utan i växande städer överallt som nu tvingas göra upp med arvet av en modernistisk stadsplanering.



Än idag planeras många områden efter modernistisk förlaga. Det är inget vidare.

KAJEN

Idén till kajen kommer från att det tvärs genom Järfälla kommun löper en kraftledning som nu skall grävas ned. På ena sidan om gatan finns villabebyggelse, på den andra ett naturreservat. I samband med arbetet att gräva ned ledningen finns en möjlighet att göra något mer.

En tvärsgående kajpromenad som binder samman den långsträckta kommunen, men som samtidigt också skapar ett tydligt definierat övergångsrum mellan den byggda miljön och den omgivande naturen. Kajen fungerar också som en tydlig gräns för villamattans expansion in i naturreservatet, men begränsar samtidigt på inget sätt de boendes möjlighet att uppleva naturen på nära håll. Nej, tanken är snarare att den urbana kajen ska locka förbipasserande flanörer att ta steget ut i naturen. Därmed skulle man kunna få till stånd en uppvärdering av statusen på det som idag är de styvmoderligt behandlade villatomternas baksidor och naturreservatets bryn mot bebyggelsen.



Ett kajrum, som det kan te sig.

I samband med detta vill man också öpna upp för en diskussion om gränsdragningar av olika sorter. Idag sker bebyggelse allt som oftast som ett resultat av en restriktionsplanering. Det vill säga att man innan en byggnation radar upp en mängd restriktioner och därefter förlägger bebyggelsen till de platser där de inte kommer i konflikt med några andra intressen. Istället föreslår man att byggande borde ske utifrån en attraktionsplanering – en planering som i större utsträckning fokuserar på att maximera attraktiviteten och söka lösningar genom förhandling där särintressen ställs mot varandra. Nyckelordet är lösningsorienterad förhandling.

I fallet med kajer mot det gröna gäller det främst gränsdragningen av naturreservatet på ena sidan om kraftledningsgatan, vilken man utifrån en attraktionsprincip skulle vilja kunna förhandla kring. Skulle det vara möjligt att i större utsträckning utgå från biotopernas gränser och kanske ge reservatet mer mark i vissa lägen och därmed också låta bebyggelsen få mer plats i andra? Den spikraka gränsdragningen är ungefär lika förankrad i platsen som den Afrikanska kontinentens nationsgränser. Att istälelt basera dessa linjer på topografi, vattendrag, biotoper, stråk och bebyggelse tror jag är en förutsättning för att få till ett stadsbyggande som står stadigt på en socio-ekologisk grund. Garanterat krävande förhandlingar, men väl värda mödan om de faller på plats.

PRICKMARKSREVOLUTIONEN

Men den stora behållningen av projektet är enligt mig inte den tydliga gränsdragningen mellan stad och land. Istället är det en ny-gammal idé om hur villamattan kan förtätas genom det som Torbjörn Einarsson på Arken arkitekter (som tillsammans med Ekologigruppen, Trivector och projektledaren Nils Söderlund utgör styrgruppen för projektet) kallar för prickmarksrevolutionen.

Ett av de stora problemen med villan som typologi i sin vanligen förekommande gestaltning, utöver att den är vansinnigt innefektiv med hänsyn till resursförbrukning, är att den tar avstånd från det gemensamma sociala rummet – gatan. Detta finns inbyggt i typologin sedan flera hundra år tillbaka, men är också i mångt och mycket ett resultat av det skyddsavstånd på 4,5 meter från tomtgräns som tillkom som en brandskyddsåtgärd. Byggnader kan alltså inte placeras närmare än 9 meter från varandra, vilket förvisso minimerar risken för brand att sprida sig från ett hus till ett annat, men samtidigt skapar ett ordentligt avstånd till gatan som enbart får funktionen av en kommunikationsapparat.

Då vi idag har helt nya material (exempelvis gipsskivor) har detta avstånd spelat ut sin roll och Einarsson menar att vi nu borde börja utveckla våra tomter som människor i städer alltid gjort – det vill säga med byggnader längs med tomtens gränser och ett ”prickat” gårdsutrymme i mitten, istället för en byggnad i mitten av tomten omgärdad av prickmark. I fallet med kajen skulle tomterna kunna utvidgas mot kajgränsen och villaägare skulle kunna sälja av sin mark eller bygga en till bostad som i större utsträckning livar mot gaturummet. Med referenser och skisser målar man i projektet upp en bild av hur villamattan över åren kan förtätas till att likna en småstad, där fasader mot gaturummet skapar bygator och torg. Innanför finns de privata gårdarna där privat odling och småskalig verksamhet äger rum. På detta sätt skulle tätheten kunna tredubblas utan att några egentliga kvaliteter går förlorade, men många nya skapas. Även för den storskaliga hus-i-park-arkitekturen från det sena miljonprogrammet presenteras förslag på hur den monumentala storskaligheten genom olika arkitektoniska såväl som organisatoriska åtgärder kan brytas ner i mindre enheter med ett eget uttryck. Även här söker sig bebyggelsen mot gaturummet genom att parkeringar och ”döda” gräsmattor ger plats åt ny bebyggelse.



Från sprawlad villamatta till förtätad bygata med kaj.

FÖRELÄSARE OCH DERAS VISDOMSORD

Under dagen gav sedan en rad talare sin syn på olika aspekter av samtidens stadsbyggnadsutmaningar. Ulf Ericsson från Trivector pratade om betydelsen av gång i staden, både för den sociala miljön men än mer för folkhälsan. Hans avhandling The Swedish neighborhood and physical activity undersöker samband mellan olika fysiska miljöer och brukarnas rörelsemönster och påvisar tydliga samband mellan fysisk miljö och studieobjektens gångvanor och fysiska hälsa.

En annan som pratade om gång var David Sim från Gehl arkitekter. Han menar att det gör hela skillnaden om vi rör oss genom staden i en hastigehet av tre eller fyra km/h. Människor vill upptäcka och uppleva. Det måste vi ha i åtanke när staden planeras. Något som återkommer i samtliga Gehls projekt. Inspirerande, självklart (dvs så genomarbetat att det upplevs som nästan simpelt) och på alla sätt föredömligt. Sim visade också på behovet av att snabbt synliggöra en god idé. Med tillfälliga, billiga och icke bygglovspliktiga förändringar kan man ofta komma väldigt långt!



Genom att bara måla nya linjer på marken ändrades hela gaturummet längs med Broadway. En tillfällig förändring som sedan blev permanent.

Emma Henriksson från Stockholmshem berättade personligt om sina erfarenheter som projektledare av satsningen Hållbara Hökarängen. Ett projekt som med små medel lyft ett chanserande närcentrum. Genom välriktade insatser till lokala eldsjälar och medborgarinitiativ kunde en nedåtgående trend vändas och områdets berättelse ges fler dimensioner.

Dagens bildbonanza stod Emma Jonsteg från Utopia Arkitekter för. Det relativt nystartade kontoret har de senaste åren gått från klarhet till klarhet med sina vinnande projekt och även om merparten inte ännu är realiserade så säger deras renderingar en hel del om kontorets högt ställda ambitionsnivå. Med genuint intresse för plats och brukare skapar de en arkitektur som är tilltalande på en så grundläggande nivå att man bara önskar att den redan var byggd. Att Emma inte heller drar sig för att ge sig in i stadsbyggnadsdebatten och visa alternativ till dagens slentrianmässiga byggande gör kontoret till, i mina ögon, ett av de mest inspirerande och färgstarka kontoren på den Svenska arkitekturscenen.



Småstad enligt Utopia.

När det gäller den globala arkitekturscenen är förutsättningarna helt andra upplyste Thomas Melin från UN-habitat publiken om. Med bas i Nairobi undrade han om vi kanske är för gnälliga i Sverige när vi tjatar om långa planläggningstider? De visar ju faktiskt bara på en fungerande demokratisk planeringsprocess med (i relation till många andra länder) stort förtroende mellan aktörerna, menade Thomas och höjde ett varningens finger för att rationalisera bort möjligheterna för allmänheten att påverka och ha insyn i stadsbyggandets processer.

Gunnar Rundgren var en ny bekantskap för mig, men han har ett imponerande CV inom miljö- ochlivsmedelsfrågor och har bland annat drivit fram KRAV-märkningen och den globala medlemsorganisationen för hållbarhetsmärkningar ISEAL-alliance. När han inte ägnar sig åt sådant är han en passionerad stadsodlare. Med en frälsts övertygelse predikade han sin gröna gospel från scenen och i slutet av anförandet tyckte jag mig uppleva ett kollektivt Hallelujah-moment.

Mitt examensarbete handlade just om stadsplanering och livsmedelssäkerhet så det var roligt att se att dessa frågor inte var en nyhet för stadsbyggarna i rummet. Samtidigt har man ingen naiv tro på att stadsodling kommer med frälsning och lösningen på alla våra problem. En representant från en stor fastighetsägare (minns tyvärr inte vilken) frågade frågade hur man rent faktiskt får privatpersoner att börja odla på bred front. Det något dystra svaret är väl att så länge maten är billigare att importera så saknas de reella incitament som krävs för att få till en djupgående beteende- och strukturförändring. Planeringen måste anpassa sig till denna verklighet och i väntan på en (eventuellt) mindre transportintensiv livsmedelsapparat är det avgörande att mer jordbruksmark inte förvanskas.

Peter Svensson från NCC Housing presenterade trender inom byggandet. Ganska nedslående visade deras spaning inför framtiden att även om bilen allt mer får stryka på foten till förmån för cykel och folk i allt större utsträckning vill ha nära till motion och odling (vi snackar då balkongodling som livsstilsmarkör) så är hållbarhetsfrågor på en mer fundamental nivå ingenting som kommer som en stark trend inom den närmsta framtiden. Det är helt enkelt inte det som presumtiva bostadsrättsägare efterfrågar och mellan raderna läser jag in att NCC inte heller själva kommer att pusha hållbarhetsribban till nya oanade höjder.

Min tanke förkroppsligas omedelbart efteråt i form av ordföranden i Föreningen för Byggemenskaper, Staffan Schartners föreläsning. Utan att gå till personangrepp mot Peter framför han en välformulerad och underbyggd kritik mot stordrift och industriellt byggande (när det inte innebär att priser pressas och kvalitet höjs). Vi har idag en situation där ett 30-tal får 100% av alla markanvisningar i Stockholm. En liten grupp byggare har vuxit sig så starka att planeringen får anpassa sig efter deras affärsmodeller. Det är ohållbart och kanske finns istället lösningen på bostadsbristen i mångfalden hos en rad små aktörer. Finansieringen är givetvis en utmaning, men aktörer som Ekobanken har plockat upp stafettpinnen och vill stötta initiativ till byggemenskaper. Erfarenheter från Tyskland visar också att byggemenskaper faktiskt varit säkrare låntagare än byggföretag.

Dagens avslutande diskussion landade i ett känsloladdat samtal om regeringens förslag till förenklade byggregler. Ur publiken höjdes många röster som menade att även om projektet Kajer mot det gröna föreslår genomförbara och hoppingivande förslag på hur en komplex utmaning kan hanteras, så går politiken just nu åt ett helt annat håll. Somliga menade att politiken borde ta ett större ansvar och stå upp för visionärt stadsbyggande, även i delikata situationer. Andra, menade att vi i första hand skulle hoppas på de professionella aktörerna i dialog med allmänheten. Thomas Melin (han från UN-habitat) nästintill uppmanade alla kompetenta praktiker i rummet att likt internationella förlagor slå in på en politisk bana med stadsbyggnadsfrågor högst upp på agendan.

Appropå detta med politiken så var det dagens stora besvikelse att uppslutningen från just denna viktiga grupp var så gott som obefintlig – både på scen och bland talarna. En repris på denna examensdag i Almedalen med riksdagspolitiker, kommunalråd och statliga tjänstemän i publiken skulle verkligen kunna ge ringar på vattnet. Till dess tror jag att det i mångt och mycket är upp till oss praktiker att tillsammans med allmänheten driva på arbetet med att nå innovativa lösningar för ett mer hållbart stadsbyggande.

Tillägg:
När jag går igenom mina anteckningar framträder en bild av att merparten av talarna faktiskt pratar om en slags småstadens renässans. En mer lokal tillvaro där skalan såväl som livstempot är lägre. Hade varit intressant att göra en trendspaning på om detta är vad gemene man också drömmer om eller om det bara är planerarkåren som hyllar detta ideal. Och vill man bo så för egen del?



Småstad.

kaisa house


Det sista arrangerade studiebesöket på Liber LAG konferensen är Kaisa house. Universitetets nya stolthet. Konferensmaterialet pryds av bilder på den nya biblioteksbyggnaden, platsen för gruppfotot med alla konferensdetagarna är ett av byggnadens atrium och huset syns ofta i media.

Matti Huhtamies arkitekt på finska Anttinen Oiva Architects som ritat Kaisa house höll en föreläsning innan själva besöket. Inlottade som wild card vann de för sju år sedan tävlingen om Helsingfors nya universitetsbibliotek.

Byggnaden ligger centralt i Helsingfors, redan från centralstationen skymtar vi bibliotekets mörkröda tegelfasad med stora organiskt formade glaspartier. Huhtamies beskriver exteriören: Tegelfasaden för att anpassa sig till kontexten och glasets stora, svängda former för att ge biblioteket ett samtida uttryck och visa dess betydelse.

Huset ligger i universitetskvarteren, inordnat i kvartersstrukturen, med butiker i bottenplan och tunnelbanestation inunder. Biblioteket är så sammanfogat med de omkringliggande verksamheterna i byggnaden att det från huvudentrésidan är svårt att hitta in. Detta kommenterades under föreläsningen av en konferensdeltagare, Huhtamies svarar att studenterna lär sig snabbt hitta i byggnaden ändå, men handlar det kanske om att det inte ska vara alldeles för lätt att snubbla in i universitetets bibliotek?

Inför tävlingen gjordes ett genomarbetat underlag med exakt rumsprogram.  Fem våningsplan krävdes för att rymma programmet och takhöjderna blev relativt låga för få takfoten att möta de intilliggande husens och inordna sig i skalan. För att skapa rymd och få besökarna att fortsätta upp i bygganden utformades stora ovala bjälklagsöppningar som skär igenom alla våningsplan, mitt i huset och ut mot fasaderna.


Tanken är att huset ska vara livligast och mest aktivt i mitten av huset, kring bjälklagsöppningarna, och lugnare och lugnare ju längre ut i husets periferi man når. Men runt bjälklagskanten har man placerat läsplatser som uppmuntrar till enskilt arbete (man sitter på rad längs bordet och det är svårt att interagera med andra.) Här verkar studenterna också bli särskilt störda av förbipasserande. Hade man följt intentionen/konceptet och haft en möblering som stimulerade till möten i kärnan där de flesta också rör sig hade bygganden bättre kommit till sin rätt.


Men det är ingen dålig byggnad, inte alls och ett bevis på motsatsen är kanske besöksantalet som ökande med 40 % (7 000 besökare/dag) efter flytten till de nya lokalerna. Alla påstås nöjda med byggnaden, det enda studenterna klagar på är grupper av arkitekter som besöker byggnaden och stör arbetsron med sitt fotande och diskuterande…

 

Ekosystemtjänster och social hållbarhet

I veckan har det ställts till med seminarier i byggbranschen och eftersom det utöver mat lockades med intressanta rubriker och deltagarlistor valde jag att lägga några inobitidstimmar på så kallad omvärldsbevakning.

Först ut var Johanneberg Science Park och Riksbyggen som i tisdags arrangerade frukostseminarium med titeln Ekosystemtjänster som verktyg för hållbart boende. Seminariet ingår i den serie av frukostträffar som projektet Johanneberg Science Park arrangerar i samband med att man utvecklar projektet att bygga vad som förhoppningsvis blir en världsledande plats för forskning, utveckling och innovation. Den här gången hade alltså turen kommit till riksbyggen och mer specifikt deras hållbarhetschef Charlotta Szczepanowski som med genuin entusiesm presenterade företagets senaste verktyg för strategiskt arbete med ekosystemtjänster – Positive Footprint Housing – utvecklat i samarbete med SWECO och Ekologigruppen.

Varför är då detta med ekosystemtjänster så viktigt att man ska lägga dyra konsulttimmar på att utveckla verktyg? Jo, det är nämligen så att vi (mänskligheten) i våra nuvarande kalkyler inte tar värdet av dessa naturens (gratis)tjänster i beaktning. De liksom bara finns där som en slags livets infrastruktur som alla tar för givet. Detta gör att vi också med en imponerande effektivitet är på god väg att helt slå ut förutsättningarna för dessa systemtjänsters existens. När smarta personer räknat på vad det skulle kosta att ersätta dessa så blir det så dyrt att världens samlade BNP är slut redan innan vi ens börjat. Helt klart typiskt dåligt att inte värdera dessa tjänster högre.

Genom att utveckla ett verktyg vill alltså Riksbyggen säkerställa att man inte bidrar till urholkningen av ekosystem. Dessutom är det coolt att kunna säga att man jobbar med ekosystemtjänster.

Ungefär såhär funkar det, lite förenklat. Genom en platsanalys som tar max två timmar identifieras de ekosystemtjänster som finns på en plats. Dessa delas in i understödjande, reglerande, tillgodoseende och kulturtjänster och kan exempelvis vara systemets förmåga att producera odlingsbarjord, filtrera vatten, rena luft eller bara erbjuda en vacker och avlsappnande miljö för rekreation. Om Riksbyggen vid en exploatering inte förmår att återskapa värden motsvarande eller större än de existerande så blir det avslag för projektet enligt dekret från högsta styrande nivå. Detta är ju helt klart ett effektivt sätt att i hela organisationen rikta fokus på dessa grundläggande tjänster. En annan positiv aspekt som Charlotta nämnde och som jag tog till mig lite extra är den att arkitekter, ekologer och andra berörda konsulter som vurmar för dessa värden nu får uppbackning för sina lösningsförslag då de utgör hela grunden för om projektet får grönt ljus eller inte.

Verktyget har bland annat använts i pilotprojektet Brf. Viva på Dr. Allards gata. Ett parallellt forskningsprojekt om social hållbarhet ingår också i projektet, men där har ännu inget lika konkret verktyg presenterats. Förhoppningsvis kan Riksbyggen snart berätta lika inspirerande om detta arbete!

Nästa arrangemang för veckan stod Skanska för när man bjöd in till framtidsdag. Talarlistan var imponerande och innehöll såväl minstrar, både sittande och tidigare, som näringslivstoppar och namnkunniga forskare. Dock börjar det bli tröttsamt att få ett program i handen där talaruppställningen till två tredjedelar utgörs av vita medelålders män. Betydligt mer glädjande var då den blandade publiken.

Dagen skulle alltså bjuda på framtidsspaningar och om jag ska ge mig på att sammanfatta blir mitt konstaterande att framtidens två huvudfrågor enligt Skanska är social hållbarhet och nya upphandlingsformer. Rubrikerna för dagen hintade visserligen om att social hållbarhet skulle behandlas flitigt, men det var nog ändå upphandling som var dagens stora fråga – och behållning. Med väl underbyggd argumentation, rörande samsyn och exempel från verkligheten framförde en enad kör av talare budskapet att nu är det hög tid att fasa ut upphandling med lägsta pris som främsta (enda?) bedömningskriterie. Anders Wijkman, ansvarig för upphandlingsutredningen Den goda affären var minst sagt upprörd över att så lite gjorts i frågan när 50 konkreta förbättringsförslag faktiskt ligger på bordet.

En lite överraskande insikt är att det snarare verkar vara näringslivet som går i bräschen för att höja kvaliteten på upphandling. Detta är förvisso helt logiskt, då många aktörer inom näringslivet gjort och gör stora investeringar i att utveckla och lyfta fram sitt hållbarhetsarbete. Nu vill man givetvis ha avkastning i form av vunna uppdrag. Detta kräver följdaktligen upphandlingsformer som värderar upp innovation, helhetssyn och genuint samhällsengagemang.

En avslutande reflektion från de båda dagarna är att samtalet om hållbarhet har antagit en ny form. Vi talar nu om hållbarhet i termer av konkurrensfördelar snarare än som ett gemensamt ansvar för att säkerställa kommande generationers livskvalitet. Eller som någon av talarna uttryckte det – ”hållbarhetsarbete ska inte vara något man ägnar sig åt för att man är snäll, utan det gör man främst för att det är bra business”. Gissningsvis har många av talarna inspirerats av Carl Halls bok miljökapitalisterna (eller liknande), där gröna entreprenörer presenteras som samhällets framtida frälsare. Mantrat från scenen är i vart fall tydligt. I avregleringarnas tid står minsann näringslivet redo att axla ansvaret för samhällets hållbara framdrift. Så länge det är bra business.

Huruvida dessa intressen i praktiken kommer att vara likställda vill jag inte sia om, men jag kan ändå inte undgå att känna mig beklämd över att det från samhällets sida verkar finnas så lite i form av inspirerande visionsarbete och konkreta resultat att sätta emot när näringslivet slår på stora trumman. Att byggsektorns tunga aktörer höjer ribban och uppvärderar hållbarhetsfrågor är inte bara något i grunden väldigt positivt utan också helt nödvändigt. Samtidigt är det oroande om frågeformuleringsprivilegiet helt hamnar hos den privata sektorn. Jag tror nämligen inte att bra business utgör en tillräcklig drivkraft för ett brett förankrat och långsiktigt hållbarhetsarbete.

Hållbara förtätningar – hur gör man?

För två veckor sedan deltog jag (en liten stund) på Urban Transition Forum i Malmö och talade då om hållbara förtätningar. Nu finns hela föredraget upplagt på Slideshare för den som är intresserad av att se vad jag sade. Manustexten är inlagd i bilderna:

Min grundhållning till urbana förtätningar är att se det som en möjlighet att bygga samhälle. Detta eftersom förtätningar är både en ofrånkomlighet i en levande och dynamisk stad som måste få växa och utvecklas och en nödvändighet i ett samhälle där städerna inte längre kan tillåtas expandera genom att ta ny mark i anspråk. Alternativet, bostadsbrist och stadsutglesning, är värre.

Samtidigt är det avgörande för ett bra och ”hållbart” stadsbyggande – i den mån som det är möjligt – att behålla ett i grunden kritiskt förhållningssätt till förtätningar. De är som sagt en möjlighet, men det är också konkret maktutövning som innebär ingrepp i det förlängda hemmet – närmiljön utanför bostaden. Om vi som är verksamma i byggbranschen dundrar in von oben med konfrontativa projekt i olika befintliga sammanhang lägger vi en väldigt dålig grund för processen. Bra förtätningsprocesser måste ses som – och i praktiken fungera som – ett delat ägande mellan byggaktörerna, samhället, allmänheten och de närboende.

På inobi gör vi ganska många förtätningsprojekt just nu, vårt idéprojekt Guldhedsstaden som vi tog fram tillsammans med Yimby Göteborg och byggemenskapen på Gråberget är två som jag också berörde lite i föredraget som två exempel på, vill jag påstå, hållbara förtätningar.

Inobi ute och pratar under november

Vi är runt och pratar här och där, då och då. Under november har vi två föredrag inplanerade.

Torsdagen den 22 november pratar Erik Berg om läget för byggemenskaper i Sverige som en del av en seminariedagen om byggemenskaper på Älvrummet i Göteborg. Tiden är 10.30, seminariedagen arrangeras av Föreningen för byggemenskaper, program och anmälan här.

Den 28 november föreläser Erik Berg på KYH Yrkeshögskola i Malmö om hur framtiden ser ut för ett miljöriktigt byggande och om samspelet mellan byggnad och samhälle. Föredraget handlar också om hur olika kompetenser inom och utanför byggbranschen kan jobba ihop för att uppnå hållbarhet ur alla aspekter.

Inobi ute och pratar

Vi är runt och pratar om våra hjärtefrågor ibland och den närmaste tiden har vi två föredrag inplanerade:

Den 21 september pratar Erik Berg om hur vi på inobi arbetar med att inkorporera ett socialt perspektiv på ekologisk hållbarhet i våra projekt. Föredraget har rubriken Ecotecture and Planning from a Social Perspective, platsen är Chalmers VM lecture hall kl. 15-15.45. Föredraget är en del av kursen Sustainable Development and the Design Professions som ges till Masterprogramstudenterna på Chalmers Arkitektur.

Den 11 oktober kl 18-19 föreläser Erik Berg på Stadsjords kvartersodling i Kvillebäcken på temat Demokratiskt byggande och den urbana allmänningsrätten. Utifrån sina egna erfarenheter i organisationen Byggbrigaden talar Erik om fem idéer för ett nytt byggande. Erik är grundare av organisationen Byggbrigaden och styrelseledamot i den svenska föreningen för Byggemenskaper.

Läs mer om våra aktuella och tidigare föredrag här.