Byggplatsbesök: Kuggen Learning Commons

unadjustednonraw_thumb_2e

Vissa uppdrag erbjuder mer direkt visuell feed back till oss som arkitekter än andra uppdrag. I vårt uppdrag för Chalmers bibliotek (fast och lös inredning) och Chalmersfastigheter (bygg) med omvandlingen av tre våningar i Kuggen på Chalmers Lindholmen till ett Learning Commons ligger merparten av våra insatser nära ytan och ger en omedelbar och taktil återkoppling.

Vi ser fram emot att få redovisa det färdigställda projektet om ett par månader, men redan nu vill vi gärna visa några bilder från byggplatsen. PEAB:s byggåtgärder är i stort sett klara, Bröderna Perssons Specialsnickeri håller på med montage av fast inredning. Lös inredning återstår.

Inobi har, utöver ombyggnaden av huset (originalarkitekt: Wingårdhs), ritat all ny fast inredning och även stora delar av den kommande lösa inredningen. Även om det naturligtvis fortfarande krävs en hel del fantasi, så är det tydligt att Chalmers biblioteks satsning på ett Learning Commons på Campus Lindholmen kommer att få lokaler som motsvarar de höga och väl formulerade ambitionerna i den vision som låg till grund för projektet. Chalmers bibliotek har tillsammans med Chalmersfastigheter, Chalmers tekniska högskola, inobi m fl lyckats driva projektet till ett resultat att vara stolt över (vågar vi redan nu påstå). För inobi var detta projekt också det första i samverkan med Independent Interior, som har styrt upphandlingen av inredningen.

unadjustednonraw_thumb_2d

I den nedre bottenvåningen (ja, det är alltså en källare vi pratar om) skapar vi soffnischer i en kombinerad utställningsvägg och förvaringshylla. Tre kulörzoner med soffor, fåtöljer och matta i monokrom färgställning. I hyllan belyses utställningsfacken med LED-belysning och i vissa fack finns möjlighet att placera digitala exposkärmar.

unadjustednonraw_thumb_2funadjustednonraw_thumb_31

En av flera muntra medarbetare!

unadjustednonraw_thumb_30unadjustednonraw_thumb_32

unadjustednonraw_thumb_2b

Entréplanets pendlade undertak över den blivande cirkulära infodisken. (Stor vikt har lagts på hur mötet med personal ska ske i denna kombinerade infozon och byggnadsreception. Men det kan vi orda mer om när det finns en färdig disk att orda om.)

unadjustednonraw_thumb_2c

Väggfast bänk för sökdatorer.

unadjustednonraw_thumb_27

En fast gradäng med sittkuddar ser vi här under färdigställande, i vad vi kallar ”Arena”. Tappra inredningssnickare sliter med motspänstiga vinklar, provocerande pelarplaceringar och detaljerade ritningar.

unadjustednonraw_thumb_29

Så här nätt kan man komplettera med ett ljudavskärmat kopieringsrum. Arbetsbänk i gul lackad Valchromat. (Ja, det är en hel del Vachromat i det här projektet…)

unadjustednonraw_thumb_39

På den övre våningen skapar vi en ombonad och dämpad miljö. Om man tänker bort den blå skyddsplasten så framträder en grön och en lila zon i den i övrigt mörka textilmattan. Zonerna har förtydligats och stärkts akustiskt av undertaksnedbyggnader. Här skall inredas med ett generöst utbud av varierade miljöer både för samverkan och enskilt arbete. Kommer bli toppen!

unadjustednonraw_thumb_34unadjustednonraw_thumb_38

Så kul har vi det på jobbet! Om några veckor är ni och resten av världen välkomna att beskåda underverket. Vi ses!

 

Ett campus som heter Toni


På väg hem från Zürich. Dit och hem. Tjofs liksom. Temperaturskillnad på 20 grader typ. Och solsken. Massa solsken. Inom ramen för projekt Campus Näckrosen tittade vi till vad som har hänt i Schweiz största stad. Hur ett konstnärligt campus, med massa andra delar adderade, har bildats i ett konkursat mejeri. Bra inspiration, men inte något som duger för en karbonkopia. Eller stencil, ni vet (eller inte), en sån där lilaskimrande som lukar av sin speciella bläckblandning även efter 20 år i en garderob hemma hos mamma.

Vi börjar med namnet. Mejeriet hette Toni. Eller så var det yoghurten som gjorde. Och namnet har fått följa med då konstnärerna flyttade in. Lite kluvna till namnvalet kände vi oss. Men låt gå. Mejeriet var ett av Europas största och modernades när det invigdes 1977. Det kursade 1999, en bank tog över och började funder på hur det skulle kunna utvecklas. Idén om att samla den konstnärliga utbildningen och forskningen, som var spridd på 36 platser runt om i stan, föddes och vann accept hos kantonen. För Zürcher Hochschule der Künste (vanligen förkortad som HdK (!)) lyder under kantonen, då, som minnesgoda läsare minns, det bara finns två federala universitet i Schweiz, ETHZ och EPFL, resten är kantonala.

En arkitekttävling anordnande 2005, och sen har kämpandet pågått för att förvekliga visionen. Banken (som vi aldrig fick namngiven) sålde projektet till fastighetsutvecklarna Allreal och skrattade antagligen hela vägen hem igen. Femton bedrövelser senare stod projektet klart till höstterminen förra året.


Huvudentrén till Toni-areal. Notera högbanan för järnvägen till vänster och bistron till höger.

Byggnaden, för campus består av en byggnad, innehåller, förutom HdK, även del av Zürich högskola för tillämpade vetenskaper, Zürcher Fachhochschule – ZFH (i Toni-areal har de sina utbildningar inom socialt arbete och tillämpad psykologi) och 100-talet bostäder. Och ett museum, tre caféer/restauranger och en jazzklubb. Men mer om det senare. Bostäderna placerades i en nybyggd torn-del, och var viktiga för projektets genomförande. Utom dessa hade inte investeringen gått ihop. Inte så mycket mer än grundstrukturen finns kvar av det gamla mejeriet, därtill kraftigt ombyggd, och det i ett området som är stadd i stark förändring. Industrin åker ut, arbetsplatser, bostäder och hotell in.

Totalt är Toni-areal 108 000 kvm stort. Konstnärerna med sina 2 500 studenter (helårsekvivalenter) och 700 lärare (även detta helårsekvivalenter, handlar om ungefär dubbelt så många individer) upptar 68 000 kvm, ZFH har 1 100 studenter och 200 lärare på knappt 20 000 kvm och i bostadstornet finns 100 lägenheter.

Vi kom att prata rätt mycket process under vårt besök. Ur HdK:s perspektiv. Arkitekten kom in för tidigt, HdK hade knappt börjat, blev för mycket fysiskt att förhålla sig till – vilket till viss del hindrade kreativiteten. Projektet drevs av en trojka som hade stor frihet att agilt bestämma hur de skulle gå vidare, bjuda in till öppna workshops och samla goda idéer. Samtidigt konstaterar de att de har överplanerat byggnaden. Så här i efterhand hade det varit bättre att lämna mer ytor fria och full-flexibla. För att se vad som hände.

För det är nästa lärdom. Vid inflyttning var arbetsgruppens arbete färdigt, men för de som flyttade in var det då det egentliga arbetet inleddes. Så en organisation att ta hand om den fortsatta processen vid inflyttning hade varit bra. Liksom kommunikation, kommunikation och kommunikation. Går inte säga för många gånger. Hur gör man för att nå ut, hur tänker informatörer, kommande brukar och projektledning. Inte alltid på samma bana där inte…

Kul är också att den stora mängd med idéer som mer handlar om ”kul grejer” eller verksamhetsutveckling som inkom under visionsskedet fångades av arbetsgruppen som ”projekt”, dvs. beskrivna aktiviteter som samlats i en stor hög (och som fortsatt kompletteras). Vissa har genomförts, några av dessa med hjälp av externfinansiering/sponsring, andra ligger till sig i väntan på att någon skall tas sig an dom.


Entréhallen från entrén. Café till vänster, Mensan till höger (syns inte). På mitten går en trappa upp till HdK åt vänster och till höger rör man sig in till ZFH. Notera bron som binder samman de två byggnadsdelarna.

Byggnaden är tämligen enkel i sin grundstruktur. En plankarta kan hittas här. Öppna den, så blir det kanske lite lättare att hänga med i bildexposén nedan. Byggnaden är uppbyggd kring ett antal metaforer. Där staden är den tydligaste. Entré sker in i ett stort torg, från vilket byggnadens huvudsakliga kommunikationsstråk drar i väg ut i byggnaden. På ”baksidan” har alla publika funktioner som används kvälls- och helgtid samlats – man har fler än 10 000 publika evenemang årligen (har jag verkligen antecknat rätt? 1000 låter dock futtigt). Då används används mejeriets gamla lastbilsramper som en promenad så att man kan nå dessas entréer.


Rör man sig till mitten av entréhallen ser man de två stora hörsalarna till vänster och studieplatserna och muséet till höger


Vänder man sig om så får vi en bättre överblick över café och reception.


Studieplatserna ovanifrån. Det är, förutom bord och bänkar och eluttag, även en display, en plats att lägga broschyrer osv. Notera tavlorna på väggen till höger. Detta är en utställningsplats som går att boka i typiskt tvåveckorsperioder. Härigenom ändras rummet karaktär.


Längst in ligger muséet för gestaltning (okej, jag kan inte tyska tillräckligt för att kunna översätta på ett bättre sätt). En magnet som gör att entrétorget är välbesökt även på helger.


Entrén upp till HdK från entréhallen


Visuellt så ska man kunna se genom hela byggnaden längs denna trappa, man anar i vart fall att det finns något bortom trappan. Typ en entréhall om man går ner igen…


Vid trappans topp finns en utställningsyta, som även kan användas för föredrag och uppträdanden. Just nu förbereds examensutställningarna.


Kan inte låta bli att problematisera lite. För det är en stor byggnad. Jättestor. Korridorerna blir långa, och det är svårt att få den levande överallt. Ruffa, råa material ger också känslan av övergivenhet. Finge man önska så saknas uppehållsytor i de stora korridorerna, och något som skvallrar om att detta är en konstskola. Även om det finns fönster mot verksamhetslokaler så är gardiner ofta fördragna, vilket gör att korridorerna upplevs som öde.


Toni-areal på håll. Bostadstornet är påtagligt. Entrén ligger precis till vänster om bostadstornet – så kanske ni kan orientera er bättre.


Baksidan av Tonireal. Motsatt sida till bostadstornet alltså. Här ser ni lastbilsramperna från mejeritiden. Här finns entréer till teater, konsertsalar, bio m.m.


Men börjar vi längst ner så hittar vi Jazz-klubben. Öppen alla dagar i veckan, med konsertprogram onsdag-söndag. Drivs i regi av någon del av HdK, antecknade dock inte vilken…


Jazz-klubbens konsertsal. På dagtid används den för undervisning i jazz, rock och pop.


Vet inte om ni noterade den veckade, glansiga plåten på utsidan av Tonireals baksida. Den följer med in, och blir en inklädnad av kammarmusiksalen.


En bio som rymmer dryga 100 personer, i direktanslutning ligger filmprogrammets redigeringsstudio, ljudlab osv. De kan mer eller mindre i realtid titta på sina alster i fullformat.


Exempel på ruff experimentyta. Notera dörrarna som leder direkt ut till lastbilsrampen och gör att man kan hantera stora objekt. Var rätt sugen att pilla på hjulet mitt i bilden. Men det stod att man inte fick. På tyska. Och då låter man bli.



Längst upp ligger takträdgården. Omhändertagen av en harp-studerande musikstudent. Lite blåsigt. Och varmt. Men också ett problem. Studenterna gillar den så mycket att de hellre går hit än ut i omgivningen, så det är en privat angelägenhet, men som binder samma universitetets studenter.


Okej, nu blir det coolt. Detta är materialbiblioteket som finns i biblioteket. Ta ett materialprov, lägg det på scannern och vips får du upp all tänkbar information om objektet på skärmen. Samma information kan du få via en webbsida/app i telefonen. Och…


… i verkstaden finns en likadan scanner, och delar av materialbiblioteket. Studenterna lägger också in i vilka studentprojekt de använt sig av vilka material, och på så vis växer ett referensbibliotek fram. Ansvariga för materialbiblioteket är dock biblioteket.


All personal (nästan) sitter i öppna landskap. Här en del av studentavdelningen, med mottagningsdiskar och back-office.



Delar av lärarna/forskarnas arbetsplatser. I detta fall personliga sådana, en brist är tillgången på telefonrum och andra mötesytor.


En annan variant från en annan avdelning. Här har lärarna inte personliga platser, utan det är touch-down som gäller. Har mer mötesytor och andra kringfunktioner.


Kul detalj 1. Läsbås från biblioteket. Bara en glasdörr i en nisch, går inte ens hela vägen upp, så upplevelsen av avskildhet är viktigare än den faktiska avskildheten. Detta är dock inne i ett tyst tyst bibliotek.


Kul detalj 2. I öppna ateljéer (i detta fall studenternas) så kan det vara jobbigt med datorkablar och strömsladdar. Här kommer de från taket, och styrs upp med hjälp av spännband och ”konsoler” som håller sladdarna på plats. Enkelt att åstadkomma, enkelt att flytta.


Kul detalj 3. Tonireal ska vara den tredje säkraste byggnaden i Schweiz (hur mäter man det?). Men det är inte så jäkla enkelt att ha en hög säkerhet när man har med designstudenter som har tillgång till metallverkstäder att göra….

University campus as a living lab


Kanada, Vancouver. Mycket snack om Vancouver nu. Vackert. Hållbart. Och kritik. Fast jag minns inte riktigt vart jag läste kritiken. Men den vars säkert relevant även om den inte fastnat. Idag i Kuggen var John Robinson från University of British Columbia (som ligger i, eller snarare strax utanför, Vancouver) på plats för att prata om UBC:s arbete med campus som en levande labbänk.

Hållbarhet då. John börjar med att problematisera. För hur skapar vi momentum kring ett ämne som har svårt att motivera oss (och med oss menar han typ alla människor), inte är tillräckligt långtgående för att lösa de verkliga problemen, handlar i huvudsak om miljöfrågan, inte hela hållbarhetsspektrat, och som därtill är väldigt ”akademiserat”? John menar att vi måste hitta mål som både ökar mänskligt och miljömässigt välbefinnande, och gör det på samma gång.

Universitet har en utmärkt storlek för att utgöra ett lab för att hitta och testa mål. Universitet kan därtill misslyckas och våga prata om misslyckande som ett viktigt bidrag till den pågående forskningen. Universitet äger (nu pratar vi Nordamerika) sina lokaler, har ett offentligt uppdrag (utan kvartalsekonomiska drivkrafter) och arbetar med forskning och utbildning. Betyder att universitet kan använda hela sitt campus som en sandlåda där de kan testa/demonstrera forskning, och kan utbilda sina studenter eller skapa nya utbildningsprogram/kurser som gör att de kan mer om hållbarhet.



Downtown Vancouver


Men det är en utmaning. Inte minst ur ett sociologiskt perspektiv. Rufft kan vi säga att universitet har två ben, ett som handlar om det akademiska, och ett tekniskt/administrativt ben som stöttar akademin. Anställda i de två benen associerar sig till universitetet. Tekniskt/administrativ-personal är anställda av universitet och jobbar där, ser sig som ”universitetsanställda”. Den akademiska-personalen associerar sig i stället vagt till universitetet, och ser det snarare som någon som förser deras forskning med lokaler och andra resurser. Men det är inte universitet som är uppdragsgivare till forskningen. Viktigt för att lyckas med att göra ett campus till ett ”living lab” är att integrera de två benen och få dessa att arbeta tillsammans mot gemensamma mål.



John Robinson


Sen radar John exempel på vad UBC gör för att skapa hållbara exempel, vissa är relevanta, andra mindre relevanta. Men hans poäng är att varje universitet har ett ansvar att testa hållbarhetskoncept i sin specifika kontext och det samhällssystem som de verkar:

– UBC har antagit Kyoto-avtalet, och minskade sina CO2-utsläpp med 6% under perioden 1999-2007, samtidigt som man ökade mängden verksamhetsyta med 35% och antalet studenter med 50%. Nu ska man ner med 33% från 1999-2015, och 2050 är målet att man reducerat utsläppen med 100%.

– ”Regenerativa byggnader”, dvs. byggnader som ger ifrån sig mer än de förbrukar. Exemplifierar med en byggnad som tar hand om regnvatten, renar det, använder det, renar igen och lämnar ifrån sig (i slutänden) spillvatten som är renare än det regnvatten som togs om hand från början.

– Många exempel handlar om uppvärmning, energianvänding och sophantering. Här finns mycket att göra för att effektivisera. Väldigt kontext-beroende.

– Använda trä för att bygga nytt. Ska bygga världens högsta träbyggnad, och här uppmanar John länder som Kanada, Norge och Sverige att gå i bräschen, vi har massor med råmaterial, varför ska det inte vara vi som leda utvecklingen av träbyggnadsteknik.

– Förtätning och fler studenter boende på campus. Med fler verksamma på samma yta som tidigare kan man skapa effektiva kollektivtransportsystem och andra försörjningssytem.

– Tänka ”living lab” när man bygger nytt och bygger om. Görs detta i programmeringsfasen, dvs. få in ”hur ska vi använda byggnaden i vår forskning” tidigt så blir kostnaden minimal.

– Massor exempel när regler (lagar, standarder och certifieringssystem) sätter käppar i hjulet på hur man kan göra saker men hållbart, men då får man inte eller så kan man inte erhålla den stämpel/certifiering man önskar.

– Och sen så klart en massa mer. Hur som. Intressant exempel, följ länkarna nedan och hitta mer.

Från inbjudan:

UBC launched the UBC Sustainability Initiative (USI) in early 2010 to explore and exemplify the principles and products of sustainability, both on campus and in the community, under two key themes.

Under the theme of “campus as a living laboratory,”the UBC campus forms a nexus of interdisciplinary activities in research, teaching and learning, and campus operations, allowing us to truly integrate and practice social, economic and environmental sustainability where we live, learn and work.

Under the theme of “the university as an agent of change” for sustainability, UBC provides a natural hub for partnerships with communities and the public, private and nonprofit sectors. These partnerships ensure a two-way flow of knowledge that fuels research and innovation, adds value to established sustainability efforts and provides educational and employment opportunities for students.

www.sustain.ubc.ca – UBC Sustainability Initiative (USI)
http://www.johnrobinson.ires.ubc.ca
www.ires.ubc.ca – Institute for Resources, Environment and Sustainability (IRES)
www.cirs.ubc.ca – Centre for Interactive research on Sustainability (CIRS)

inobi debatterar i DN. Nästan.


För femte året i rad ordnade Akademiska Hus och Göteborgs Förenade Studentkårer en workshop under ledning av inobi. Temana under åren har varit olika, och i år ordnade vi ett kompetensutbyte mellan studentstäder. Under en fredagseftermiddag i mitten av april samlades studentorganisationer, studenbostadsföretag och Akademiska Hus regionchefer från Göteborg, Stockholm och Lund i Chalmersska huset för att byta erfarenheter med varandra.

Frågeställningen i fokus var ”vad bygger en studentstad”, och inte minst vikten av att det finns studentbostäder i tillräckligt mängd för att inte hindra inflödet av nya invånare till våra kunskapsstäder. Resultatet av workshopen blev en debattartikel som i dag publiceras på DN-debatt. Lite stolta måste vi ändå säga att vi är. För artikeln har många viktiga saker att säga som vi gärna skriver under på.

Om tidigare workshopar kan man läsa t.ex. här.

Världshistoriens första interstrukturkartläggning


En stor del av vårt arbete på inobi handlar om att analysera och beskriva hur möten och social interaktion mellan människor kan möjliggöras och stimuleras. Se bland annat här, här, här, här, här, här, här, här, här och här.

Detta grundläggande mötesplatsperspektiv har vi med oss i allt från stads- och campusplanering till utformningen av det enskilda huset. Vi menar att detta är ett av de viktigaste bidrag som vi som bygger och planerar kan lämna till samhället: att så långt som det är möjligt rigga den fysiska miljön för fler och bättre möten mellan människor och mellan grupper. Det är en förutsättning för både demokrati och tillit och för kreativitet och innovationer.

I grund och botten är stadens rum först och främst ett kommunikationsgränssnitt, ett medium där människor antingen stimuleras eller förhindras att interagera och kommunicera med varandra.
Ett av de teoretiska verktyg som vi använder och upplever oss ha en stor nytta av i detta arbete är begreppet interstrukturer. Detta är ett begrepp som hjälper oss att göra framförallt två saker:

1) Dels att fånga in i nivån över den enskilda mötesplatsen och mäta och beskriva hur ett system av mötesplatser fungerar, vilka dess karaktärsdrag och egenskaper är, dess specifika kvalitéer och brister.

2) Dels att urskilja och inkludera en större bredd av olika sorters platser där människor de-facto möts och interagerar, inte fastna vid enbart de planerade och officiella mötesplatserna.

Under 2014-2015 har vi tagit detta verktyg vidare och på uppdrag av Chalmersfastigheter gjort en Interstrukturkartläggning av Chalmers Campus Johanneberg. Världens första i sitt slag.

I interstrukturkartläggningen undersöker vi just hur campus fungerar som interstruktur. Det vill säga, längre uttryckt, egentligen en mängd separata frågeställningar:

  • Vilka planerade och oplanerade mötesplatser finns på campus?
  • Hur förmår campus få olika grupper att mötas? Hur används mötesplatserna?
  • Hur ser fördelningen ut med koncentrationer och underskott av mötesplatser?
  • Vilka olika typer av mötesplatser finns representerade, är blandningen mellan typerna bra?
  • Vilka former av interaktion möjliggörs, i vilken utsträckning?
  • Är tätheten och närheten mellan mötesplatser tillräcklig?
  • Är synligheten, tillgängligheten och öppenheten tillräcklig?
  • Var finns det barriärer och murar? Vad består dessa av?
  • Är mötesplatserna tillräckligt tillåtande (”karnevaliska”)?
  • Vilka grupper är dåligt kopplade till andra grupper?
  • Vilka platser fungerar som magneter för många olika grupper? Varför?

Varför är frågor som dessa viktiga? Ja, ser man på campus och universitetet som ett verktyg som kan utvecklas och finkalibreras för att maximera kommunikation, värdeskapande möten och gränsöverskridande interaktion, då är det nödvändigt att veta hur förhållandena på marken ser ut och att utarbeta genomtänkta handlingsstrategier utifrån det. Chalmersfastigheter driver ett sådant medvetet och strategiskt arbete som förvaltare och utvecklare av campus, det handlar inte om fastigheter – det handlar om möten.

Idag levererar vi slutrapporten från Interstrukturkartläggningen av Campus Johanneberg till Chalmersfastigheter. Kartläggningen omfattar 116 mötesplatser och har genomförts i två steg: fältinventering med en mötesplatsanalys på varje plats och därefter kartproduktion och analys av den insamlade informationen.



Kartläggningen var på flera sätt ett pionjärprojekt. Det var första gången vi genomförde en såhär omfattande interstrukturkartläggning och vi har saknat andra miljöer att jämföra med. Men resultatet överträffade våra förväntningar. vi har fått en tydligare bild av de osynliga strukturerna på campus; var och hur interaktionen sker, var det finns stora hål som måste åtgärdas, mer eller mindre enkelt avhjälpta murar och rester från gamla synsätt på campusplanering som fortfarande i hög grad påverkar och begränsar interaktionsförutsättningarna.

För även om husen är det som syns är det den mer svårmätbara interaktionen mellan människor som äger rum i husens skuggor och salar som är huvudsaken för ett universitet – och den interaktionen måste man titta på med en särskilt kalibrerad blick för att se.



Sammanfattningsvis har detta för oss varit ett mycket givande projekt som har resulterat i ett unikt planeringsunderlag för att utveckla de enskilda mötesplatserna på campus och stärka hela Campus Johanneberg som interstruktur.

Nu ser vi fram emot att ta detta vidare och med stöd av vidareutvecklade kartläggningsverktyg göra fler interstrukturkartläggningar – på andra campus, i stadsdelar och på enskilda gator. Utmana oss!

Samlade intryck från mötesplatsresor på kontinenten. Del 1: Berlin

Trogna läsare av bloggen torde vid det här laget vara någorlunda väl insatta i vårt arbete med Att bygga mötesplatser, men för nytillkomna handlar det i korthet om ett uppdrag från Chalmersfastigheter där inobi (1) skapat ett grundläggande teoretiskt ramverk med fokus på varför möten är värdeskapande samt hur och var dessa möten sker och (2) utvecklat metoder och verktyg för att systematiskt och medvetet arbeta med strategisk mötesplatsutveckling. Under 2013-2014 har arbetet bland annat resulterat i  boken (med den såväl sakliga som intresseväckande titeln) Att bygga mötesplatser samt framtagandet av metoder för mötesplatsanalys kopplade till GIS-verktyg (Geografiska InformationsSystem) och några intensiva studieresor i mötesplatsbyggandets tecken.

Under hösten 2014 var det så hög tid att förankra arbetet med mötesplatser på bred front i Chalmersfastigheters organisation och efter utbildningar i teori på hemmaplan bar det iväg på inte mindre än tre resor där i princip samtliga medarbetare fick sig en ordentlig duvning i praktisk mötesplatsanalys. Själv hade jag det stora privilegiet och nöjet att agera reseledare och handledare under dessa exkursioner till mötandets metropoler. I ett antal blogginlägg kommer jag här dela väl valda tankar och intryck från resorna. Fokus ligger till stor del på miljöer för samarbete och innovation, vilka vi valt att kalla för synergiplatser, men även mindre produktionsorienterade platser – socialisationsplatser och relationsplatser – besöktes, vilka är minst lika viktiga för livkraftiga ”sociala ekosystem” (eller interstrukturer, som vi kallar dem). Mer utförliga beskrivningar av de olika besöken finns redovisade på Chalmersfastigheters mötesplats-studierese-blogg.

Vårt första resmål var alltså Berlin. Staden är verkligen allt på en gång, men har samtidigt en helt unik karaktär jämfört med andra Europeiska städer av samma dignitet. Till stor del beror detta nog på de många trauman i form av världskrig och kallt krig som tvingat staden och dess invånare att gång på gång fått förhandla fram en ny riktning för stadens återuppbyggnad ur ruinerna av det som en gång varit.

För ur askan har det som idag är Berlins unika identitet uppstått. Här tänker jag då främst på den breda blandning av etniska grupper, subkulturer och livsstilar som lever sida vid sida som alla sätter sin prägel på staden och dess stadsdelar (Tyskland är näst efter USA det mest populära landet att immigrera till). Billiga hyror i kombination med en relativt väl fungerande infrastruktur är helt klart en bidragande faktor till blandningen. Somliga menar att Berlin är en av få kvarvarande fristäder  i Europa för konstnärer, dagdrivare och livsnjutare…

Samtidigt är Berlin en huvudstad med högt rankade universitet, huvudkontor för multinationella företag och vårt inledande besök var på en institution som på alla sätt förkroppsligar mötet mellan utbildning och näringsliv. Hasso Plattner Institutet är en privat finansierad utbildningsinstitution belägen strax norr om centrala Potsdam, en förstad ca 45 min med pendeltåg sydväst om Berlin, med inriktning mot IT-systemutveckling.



HPI – ett påkostat externcampus

Det riktigt intressanta med HPI är deras disciplinöverskridande utbildning d.school som parar samman programmerare med studenter från i princip vilken annan utbildningsbakgrund som helst (så länge de klarar inträdesproven) för att i intensiv case-form ett antal dagar i veckan ta sig an samtidens utmaningar. Hela idén är att stimulera fram samarbeten där studenternas olika bakgrunder och problemlösningsmetoder hittar nya former för samverkan – och förhoppningsvis helt nya lösningar – som de sedan kan ta med sig ut i yrkeslivet. För att uppnå detta finns en rad pedagogiska metoder vilka alla understöds av den fysiska  miljöns utformning. Möblerna är mobila och nätta, de flesta är i ståhöjd. Stillasittande är ingenting som premieras d.school, men det finns även ”lugna” oaser i form av lounge-loft och soffgrupper. Lokalerna är ljusa och luftiga med god överblick. Hittills har skolan varit mycket framgångsrik i att attrahera såväl studenter som samarbetspartners och de framtida arbetsgivarna verkar också väldigt intresserade.


Visning av d.schools patenterade möblering som stimulerar dynamiska samtal och samarbete

På hemvägen gjorde vi en avstickare till en av de senaste tillskotten av ”hippa” mötesplatser i Berlin. Stadsdelarna runt Kurfurstendamm har länge betraktats som lite mossiga och trötta, men med kontors-galleria-biograf-konstgalleri-restaurang-café-spa-hotellet Bikini hoppas man nu på att tillföra en ordentlig injektion av ung urban livsenergi i området helt enligt devisen more is more.


Publikt promenadstråk på taket med egen utsikt mot apberget på Berlin Zoo


Pop-up boxar där oetablerade designers kan testa att sälja sina alster.

Själva byggnaden är en ombyggnad av ett komplex från 50-talet och arkitekturen är utförd med precis rätt mix av rå, något bedagad betong och exklusiv detaljering. Den DIY-estetik (Do It Yourself) som blivit utmärkande för mindre kapitalstarka Berlinentreprenörer fångas här upp på ett klanderfritt sätt. Personligen tycker jag att det blir aningen för tillrättalagt (i ärlighetens namn så känns det som en slags fastighetsutvecklandets version av kulturell appropriering av ett smutsigare Berlin), men här finns å andra sidan allt som den kreativa klassens företrädare kan önska sig i form av pulled pork-burgare, soyalatte, och designmöbler. Helt klart är i vart fall att satsningen gått hem för det är fullt med folk. Att skjuta brett verkar onekligen fungera.

Stadsiblioteket vid Potsdamerplatz  har ikonstatus inom arkitekturvärlden, men hur funkar den egentligen som mötesplats? Sådär visar det sig, eftersom absolut tystnad råder i lokalerna. Arkitekten Hans Sharoun ritade huset som en hyllning till kunskapen – en vetenskapens kyrka – och upplevelsen är helt klart sakral. Tvärtemot rådande paradigm inom biblioteksvärlden att öppna upp och höja ljudvolymen satsar man istället här stenhårt på att vara en av få platser i staden där tystnaden regerar. Barn och hundar är portförbjudna och inträdet kostar. Helt klart en exkluderande mötesplats, men också attraktiv för sin målgrupp.


Schhh! Absolut tystnad, men bra spanläge, på stadsbiblioteket

Ett stenkast bort ligger Sony center – en märkesbyggnad uppförd i början av 2000-talet för teknikjättens Sonys räkning tänkt att fungera som europeiskt huvudkontor men nu sålt i finanskrisens spår. Den höghusomgärdade platsen är halvt överbyggd av en struktur som närmast liknar ett slags slitsat cirkustält, vilket placerar torget någonstans i gränslandet mellan inne och ute. Eftersom platsen också är en kollektivtrafiknod är genomflödet av människor stort. Samtidigt finns här ett lugn. Vi hade svårt att enas om vad vi egentligen tycker om Sony center. Stökigt och för kommersiellt, men också öppet, folkligt och integrerat i staden. Kanske är det kontrasterna som skapar dynamik på våra mötesplatser?


Uppvisningsplats för ny teknik, men samtidigt överraskande folkligt.

Berlin är känt som den delade staden. Detta har också skapat en stad med många olika centrum och egna stadsdelar. Så sent som på 1920-talet var egentligen Berlin en mängd egna städer som samlades inom ramarna för staden Berlin. Här finns också en förklaring till att de i de olika stadsdelarna finns en stark tradition av att nyttja det lokala centrumet. I praktiken är det snarare så att det som vid en första anblick kan uppfattas som ett centrum (Alexanderplatz, Potsdamerplatz, Kurfurstendam) egentligen är mer av en slags representativa centrum (läs turistplatser), men att de egentliga samlingsfunktionerna för Berlinborna finns i stadsdelarna.

Sista dagen begav vi oss till området runt Moritzplats. Här blandas verksamheter och bostäder i en småskalig stadsstruktur och vi förstod efter hand att området just nu genomgår en förvandling där bilmekanikernas verkstäder får nya grannar i form av apputvecklare och möbeldesigners.

På en gammal ödetomt precis vid tunnelbanans uppgång ligger Prinzessinnengarten. Här har två stadsodlande entusiaster på några år byggt upp en uppskattad mötesplats för människor med intresse för en hållbar urban livsstil i allmänhet och närproducerad mat i synnerhet. Vid vårt besök öste regnet ned och odlingssäsongen var slut, men vi kunde ändå ana vilken oas som trädgården kan vara på varma dagar och nätter sommartid. Utgående från odling har med tiden flera andra funktioner (materialdepå, scen, café, undervisning…) adderats till trädgården som är öppen för alla och ett starkt nätverk av volontärer understödda av ett tiotal ”anställda” sköter om driften. Prinzessinnengarten triggar igång många diskussioner om livet i staden och vår tids stora utmaningar och vi konstaterade att kvartersträdgårdar kan fungera som verkligt gränsöverskridande mötesplatser i staden.


Allt på Prinzessinnengarten är byggt på plats – oftast av återvunna material.


Merparten av arbetet sköts av volontärer som tycker om att samlas kring odling och återbruk. Beslut fattas på veckomöten dit vem som helst är välkommen. 

Vårt avslutande besök var co-workinghuset Betahaus Berlin. På granntomten till Prinzessinnengarten har kontorscaféet för egenföretagare successivt tagit över våningsplan efter våningsplan i ett gammalt kontorshus. Brukarskaran består (återigen) av en mix av digitala entreprenörer och designers som mot en billig penning (jämfört med att hyra eget kontor) delar på kostnader och infrastruktur i ett kontorshotell. Genom att också arrangera temaföreläsningar, mingel och andra events adderas en till dimension till mötesplatsen som det egna kontoret inte förmår erbjuda – en social gemenskap för personer med delade intressen. Betahaus har expanderat till andra städer och som en rafflande avslutning lämnar jag därför er läsare med en cliffhanger där en mer utförlig rapport från verksamhetens Barcelonafilial kommer att avhandlas.


Bussverkstad från DDR-tiden har fått nytt liv som konstnärsfabrik. 

Prolog:
Berlin är fantastiskt. Staden är, som jag nämnde inledningsvis, allt på en gång men med en väldigt egen identitet och ett rykte om sig som en världsledande kultur- och nöjesstad med låga trösklar. Detta har givetvis Berlins marknadsföringsavdelning insett värdet av  och det pågår en intensiv kamp och balansgång mellan att attrahera såväl kapital som kreatörer samtidigt.

Jag tänker på Schumpeters idéer om creative destruction och hur detta format Berlin och hela tiden gör det. I den karnevaliskt röriga osäkerheten finns en förförisk spänning som rätt förvaltad kan formas till en stark kraft för samverkan och skapande. Innovationerna blir förr eller senare oundvikligen uppfångade av etablissemanget (och det kan vara helt ok, kanske är det rent av nödvändigt?). Utmaningen är att inte kväva kraften. Hittills har Berlin klarat av att förändra sin interstruktur så att den kraften har kunnat hållas vid livgenom genom en ständig migration från stadsdel till stadsdel. Förhoppningsvis kan det fortsätta så.

Högskolan i Dalarnas nya bibliotek i Falun

Vakna 05:30. Världens minsta och skumpigaste flyg till Borlänge. Taxi till Falun. Vad finns här då? Jo, Högskolan i Dalarnas nya biblioteks- och entrébyggnad. Nybyggt 2014 efter en tävlingsvinst av Adept Architects. Och så Kurt Byström, bibliotekets projektledare och Hans Danelid, tf bibliotekschef som guidar oss runt.

Byggnaden är en av referenserna i den omvärldsanalys som inobi gjort i Projekt Framtidens bibliotek för Göteborgs Universitet. Läs gärna om objektet i denna. Projektet finns även publicerat i olika former, bl a i A10 och på Archdaily (bra bilder).

Jo, visst är detta ett mindre projekt i glesbygd, men de flesta frågeställningar som behandlats i Falun är relevanta och aktuella även för oss. Och de frågeställningar vi har Campus Näckrosen har på olika sätt berörts i Falun. Som i alla biblioteksprojekt har processen varit lång och stött på många motgångar. Men resultatet är intressant. En liten pärla faktiskt.

Viktigaste lärdomar från besöket:

1. Här vill man inte kallas sig Media Center, Learning Lab, Information Common eller liknande. Man är det nya ’biblioteket’ och biblioteksbegreppet tål att utvecklas utan att behöva speciella benämningar. Ja, man jobbar med e-litteratur, utvecklar studiemiljön och är en arena för samverkan. Men allt det är inkluderat i en modern tolkning av biblioteksbegreppet. Vettigt.

2. Samarbetet med duon från Adept Architects lyfts fram som väldigt viktigt för bibliotekets lyckade utformning. Adept kommunicerade lyhört och professionellt med bibliotekets projektgrupp och hade därtill ansvaret för utformningen även avseende inredning. Viktigt.

3. Ge inte upp. Se till att biblioteket är representerat i alla organ, utskott, arbetsgrupper och projekteringssammanhang under projektets gång. Lätt att någon viktig funktion går i stöpet om helheten inte kan bäras fram till färdigt byggt resultat. I Falun har man fått kämpa och det var det värt.

Vi har som sagt beskrivit projektet i vår omvärldsanalys men lite kan kanske ändå tilläggas så här i samband med ett platsbesök:

Arena

Biblioteket är uppbyggt kring en amfiteaterliknande arena som också är byggnadens hjärta och nav. All orientering utgår från arenan. Viktigast är kanske det massiva intresse av att nyttja arenan som visade sig finnas. Både från högskolans utbildning, forskning och studenter. Även föreningar, kulturgrupper, företag mm vill nyttja arenan och en policyutveckling pågår för att hantera vilka som egentligen är välkomna. En smärre succé således.

Men akustiken är inte optimal och förbättringsåtgärder ska genomföras. En kritisk besökare noterar också att arenan är relativt statisk i sin karaktär, storlek och utformning. Också att den utgör stommen i byggnadens idémässiga utformning bidrar till att den är just statisk.

Arenan är ständigt närvarande i biblioteket. Var du än befinner dig har du en relation till arenan i form av ljud, ljus, siktlinjer eller annan kommunikation.

Entré och omvärld

Biblioteksbyggnaden är också den nya campusentrén. Vissa organisatoriska svårigheter har betytt att man trots det inte fullt ut samordnat bibliotekets entré med högskolans entré. Info- och entréfunktioner ligger som ett pärlband genom biblioteket, från det lilla caféet direkt i biblioteksentrén, via infopunkter i arenan till passagen med högskolans reception som första funktion när biblioteket passerats.

Infodiskarna är omsorgsfullt placerade lagom långt in i biblioteket och lagom centralt på arenan för att vara maximalt nyttiga och tillgängliga. Personalen har en något bullrig arbetsmiljö i disken. Många frågor slussas vidare in till campus-receptionen eller till bibliotekets personal för djupare handledning.

Lärmiljöer

Arenan är en lärmiljö i sig när den inte nyttjas för något event, men merparten av enskilda platser, grupparbetsplatser, grupprum, tysta rum etc ligger några steg utanför arenan. Man har uppnått en mycket bred variation i utbudet av lärmiljö och har i biblioteket 400 studieplatser till sina 18 000 studenter, varav hela 11 000 är nät-studenter (!) och alltså inte finns på plats på campus.

Programmets tysta läsesal delades upp i två mindre tysta läsesalar föra att bidra till denna variation. 10 av de 18 grupprummen har utrustats med stora bildskärmar för samarbete (och nät-samarbete).

I utbudet av lärmiljöer ryms också bl a ett mediarum, som möjliggör gemensamt lyssnande och tittande på media-material ur samlingarna samt på inlånat eller streamat material.

Exponering och bokförvaring

Mängden samlingar är inte så omfattande. Och mängden i arkiv är ganska minimal. Alla samlingar får plats i de öppna bokhyllor som utgör innerväggar. Alla innerväggar är bokhyllor. Men stor energi har också lagts på att tillgängliggöra det elektroniska materialet. Displayer erbjuder aktuella e-titlar inom olika ämnesområden.

En kul detalj är de flyttbara skyltar som styr sorteringen. Design by Adept i finstämt samarbete med bibliotekets projektgrupp, precis som allt annat i biblioteket – rumsligheter, material och inredning.

Kontorsmiljöer

I planeringen av biblioteket var det beslutat att kontorsplatser skulle placeras i en intilliggande byggnadskropp. När man sent i processen fick möjlighet att flytta in delar av kontorsplatserna i huvudbyggnaden blev det en mycket traditionell och i sammanhanget något märklig cellkontorslösning.

Och nu för dig som tycker att det är svårt att hitta foton från projektet. Håll till godo:



Lärkträ



Rastret ”reflekterar omgivningen”, tjänar som solskydd men är framförallt en konstnärlig utsmyckning av Jeppe Hein.



Tysta rum (2 st) är markerade med en orange kulör.



Wc är en färgklick.

Next Generation Learning

Dessutom så har man på Högskolan i Dalarna satsat på utveckling av ett NGL-centrum (Next Generation Learning). Det ”… handlar om pedagogik som utvecklar teknik och hur vi på ett innovativt sätt kan utnyttja de möjligheter som dagens teknik ger för att
möta pedagogiska utmaningar.” Naturligtvis mycket intressant för en högskola en bit från storstaden och med intresse i att utveckla sin distansundervisning. Eller nät-undervisning som man säger här. För i stor utsträckning är man personligare och närmare sina nät-studenter än sina campus-studenter.

Vi träffade Ragnar Olafsson, Utvecklingsansvarig digitala lärmiljöer, som beskriver hur personal på NGL-centrum har dubbelkompetenser inom både pedagogik och teknik. Man jobbar för att för nät-studenterna tillgängliggöra allt som campusstudenterna har tillgång till.

Högskolan i Dalarna har 70% nät-studenter. NGL-centrum har utvecklat egna verktyg och portaler för den samverkan, streaming och seminarieverksamhet som bedrivs. Förebilden för den nätbaserade utbildningen har varit den vanliga fysiska. Allt ska vara lika lätt och intuitivt. Ingen särskild ny pedagogik ska krävas. Ingen teknisk kunskap ska egentligen heller krävas. NGL-centrum tar hand om tekniken, användaren ska jobba intuitivt. Utmaningen är inte pedagogiken, utan att överbrygga avståndet. Det är det tekniken ska göra.

På högskolan har man 10 salar utrustade med utrustning och programvara för streaming. Med dessa producerar lärare och föreläsare ca 2 500 streamade föreläsningar/år. Dessa är tillgängliga för alla. Med besöksinloggning är det möjligt att delta i streamade event så väl som sparade. Man kan också delta i livechat även som besökare. Detta sänker trösklarna till högskolan och ger bra PR.

Googleplex

Sista blogginlägget från USA resan. Besök på omsjungna Googleplex i Mountain view. Inte så omtumlande som man skulle kunnat trott. Inte så mycket mer. Hoppas ni haft nöje av att läsa om PPS och High Line, New School, Bryant Park, Media Lab och Koch, MIT, Seattle Public Library och Microsoft, Bio-X och AMP-lab, samt Stanford University. Alltsammans en sammanställning av den resa i Amerika inom ramen för arbetet med mötesplatser åt Chalmers och Chalmersfastigheter. Jag gör ingen ansats på att de vare sig är kompletta, fullt ut korrekta eller underhållande. Och är det något du inte förstår så fråga.

Googleplex ligger i Mountain view en del av Bay Area och därigenom också en del av Silicon Valley, som numera ska utläsas som ett konceptuellt begrepp snarare än något fysiskt. Här arbetar NN NNN Googlers (eller Noodlers som nybörjarna kallas, eller Greylers för de som är över 45). Området är stort, och det finns massor med cyklar som gör att man enkelt kan ta sig runt. En gratisbuss tar de anställda till hem som kan ligga både norr och söder om Bay-area. På bussen finns wi-fi, så det är bara att knega på under resan. Ungefär hälften av de anställda tar sig till arbetet på andra sätt än med egen bil, vilket i amerikanska mått mätt är helt gigantiskt. Egentligen är det sjukt hur stort Google har blivit på 15 år (är det så länge?).

Och den fråga som jag ställer mig är vad de är bäst på. Att ha en schysst avskalad sökmotor som faktiskt ger en svar på de frågor man ställer. Eller på att ha en affärsmodell som gör att de fyller sina valv likt Joakim von Ankas. Eller om det är deras inställning till sin personal. Eller om det är deras drivna marknadsföring, där vi är många som ser Google där när de klara färgerna i gult, rött, grönt och blått är närvarande.


Utomhusrestaurangen, här har man stormöte varje torsdag. Streamas till resten av världen.

För efter att ha varit där och kollat runt så vet i tusan om det inte är det sista. Googles campus är en rätt go marknadsföringsinsats, i vilken de vill bygga sitt varumärke. Man kan karaktärisera det som ett kårhus utan alkohol. Och där studierna har ersatts av arbete.

Campuset är beläget i Silicon Graphics (eller om det var Sun Microsystems) gamla lokaler. Det är stora, tämligen ordinära kontorslådor. Sen har man adderat kul. Och färg. I kärnan finns tämligen traditionella kontorsmiljöer med typiskt 12-20 personer i varje rum. Bra hårdvara, feta linor och stor frihet i arbetsuppgifterna lockar. Det finns inga veckorapporter, hårda dead-lines (förutom ibland) och strikt management som styr. I stället är man fri att arbeta som man vill, bara man presterar. Ingen tid loggas, och saker blir klara när de blir klara.


Ett mellanrum. Mellan arbetsplatserna finns mer avslappnade ytor. Här finns fåtöljer, biljardbord, stort öppet seminarierum, mindre grupplatser och konferensrum med videokonferensutrustning

Kring kontorsmiljöerna har man adderat det nyttiga och det roliga. Det nyttiga i form av mötesrum (som alla är utrustade med telekonferensutrustning) och andra miljöer för samtal och interaktion. Det roliga i form av arkadspel, biljardbord, pooler med bollhavsbollar, pianon och beachvolleybollplan. Mitt mellan nyttigt och roligt ligger mikroköken (man ska aldrig ha längre än 50 feet till ett mikrokök) och restaurangerna. Där allt är gratis. Och här kommer allegorin med kårhuset in igen. Man vill att de anställda ska hänga på campus. Både för att skapa, åstadkomma resultat, och för att ha kul och lägga sin sociala tid med kollegorna på campus. Någon i vår besöksgrupp uttryckte att det är ett lite cyniskt förhållningssätt till sin personal – att vilja att de ska alliera sig så till den milda grad med företaget och arbetsplatsen att de spenderar stor del av sin vakna tid här. Något av den nya tidens brukssamhälle, allt man gör kopplas på endera sättet till den dominerande arbetsgivaren, som nästan är omöjlig att lämna.


Ingen ska någonsin har längre än 50 feet till ett Mikrokök – en av de designprinciper som format Googles anläggningar

Google är en attraktiv arbetsgivare. De betalar bra, de ger alla anställda aktier, de har bra trygghetssystem, de har en mycket hög servicenivå som alla kan åtnjuta och framförallt ger de alla anställda en hög grad av frihet. Medelåldern är låg, och de anställer ett par hundra personer i veckan (globalt, men alla går en grundläggande utbildning på Googleplex). Den omtalade 20%-tiden, den tid de anställda har att utveckla sina egna idéer, kallas allmänt för 120%-tid, dvs. projekt som sällan hinns med under ordinarie arbetstid.


Beachvolleyplanen ligger mitt på campus, precis bredvid besöksentrén, den enda vägen in för besökare.

Jag besökte för fem år sedan Google i Zürich som är specialbyggd för Googles räkning enligt samma principer som gäller på Googleplex. Och jag måste säga att jag blev mer imponerad av den miljön än vad jag blev av Googleplex, eftersom den senare är en existerande anläggning anpassad för Googles behov i efterhand. Och det börjar nu märkas att det gått några år sedan Google flyttade hit. Det börjar slita på lokaler och funktioner, ”roligheterna” ser inte lika roliga ut längre. Samtidigt växer ju Google så att det knakar (jfr Microsofts expansion i Seattle).


Temperaturkarta över aktivietszoner på Googleplex. Känns mer genomtänkta än vad de egetnligen är…

Så tillbaks till hur man egentligen ska läsa Googleplex. Trots Wilkinsons snygga och lättbegripliga scheman så är jag benägen att tycka att Google handlar om att living the brand. Man har skapat ett enfakultetsuniversitet, i ett stort kårhus med mängder av sociala aktiveter. Tydliga är principerna med individuella arbetsplatser, och som zoneras för att småningom lösas upp i tillrättalagd frihet i gym eller restaurang. Men känslan är god, det verkar vara en bra arbetsplats där det stora flertalet trivs och mår bra.


Klart att ett kårhus av rang behöver en tvättstuga som alla medlemmar kan använda sig av.


Kul detalj; inne i alla toalettbås hänger A4.or med Learning on the Loo – en lysande idé som alla borde ta efter

d.school och andra lärandemiljöer på Stanford


Även på Stanford, liksom på MIT, försöker man tänka nytt kring pedagogik och utlärning. Tydligast kommer detta till uttryck inom d.school, eller Hasso Platter Institute for Design. Ett samarbete mellan Stanford och Hasso Platterinstitutet vid Universität Potsdam i Berlin. Detta är det sjunde bloggposten från den studieresa vi genomfört inom ramen för vårt arbete med mötesplatser på Chalmers campus. Och jag vet att det blev lite långt, men jag lovar, det är väl värt en läsning.

Skrev lite mer allmänt om Stanford skrev jag om i inlägget om Bio-X, så det hoppar vi nu. Vi fick då lite mer kött på benen under vårt avslutande möte hos Vinnova (som skedde två dagar efter mötet på d.school). Stanford drog 2012 in över en miljard USD i donationer, pengarna kom från 79 000 individuella personer/organisationer. Det är ganska imponerande. Eller ganska… ska nog utläsas sjuttijäkla.

d.school
d.school grundades 2002 och ger en av de mest eftertraktade tvärvetenskapliga utbildningsprogrammen (”classes) vid Stanford. Detta mycket tack vare att man har lyckats integrera affärs- och ledarskapstänkande i en traditionell produktdesignutbildning.


När man kommer in genom den anonyma entrén till d.school så möts man av en lobby i vilken det finns foton på alla studenter som finns på d.school just nu. Rakt fram ligger den gård/öppna aula man delar med designskolan och till vänster ligger lärarrummen.

För att gå en kurs vid d.school så får man, som Stanfordstudent, ansöka om en plats och man antar för att få en stor spridning på studenterna (vilket irriterar många med goda betyg och meriter, läs antagna på business school). Normalt består en kurs av 20-80 personer och arbetet sker i mindre grupper. Grupperna är tvärsammansatta med högst en student från varje ”school”. Varje år genomgår 800-900 studenter en utbildning på d.school. Genom att studenterna byts ut så genomgår d.school varje år, eller till med varje läsperiod (”quarter”), en evolution och fungerar olika beroende på vilka brukarna just för stunden är.


d.school finns på två våningar, total har de 1 000 kvm. Här en bild från första våningens lärarutrymmen – hit in kommer inga studenter, utan är en plats för mer koncentrerat enskilt arbete. På d.school finns det ett 20-tal fast anställda, men i kursverksamheten är ytterligare 30-50 personer engagerade som lärare

Det som vi besökte är den fjärde inkarnationen av d.school. Tämligen flärdfritt inrymt i en tidigare labbyggnad. De många flyttarna har gjort att man kunnat förfina och utveckla konceptet till det som det är idag. Den ene av de två Scott som vi träffade har skrivit en bok om miljön och det pedagogiska konceptet – heter typ Make space. Ska försöka få fatt i den. Ger säkert en djupare förståelse för konceptet, innehåller en hel del tankar om hur man ska använda sig av d.school.


Vy över den gård/öppna aula d.school delar med designskolan. Lobbyn och entrén ligger snett bort till höger i bilden. Observera budskapsskylten till vänster i bild. Ett av flera motsvarande som man försöker hamra in i studenterna.

Arbetet i kurserna sker problem-baserat. Studenterna ges uppgifter som ska lösas och som lärare handlar det mycket om att försöka knuffa studenterna i rätt riktning. Vid betygssättningen så är det effort och inte outcome som bedöms. Dvs. det är viktigare att arbeta hårt och följa den metod som lärs ut, och inte vad man faktiskt kommer fram till. Ett exempel på en uppgift kan vara att arbeta med hur man kan uppmana, uppnå, ett hållbarare mer grönt agerande när man handlar mat.


En våning upp möts man av ett stort rum som rymmer många möjliga figurationer


Till vänster i det stora rummet, avskilt av snillrika skärmar – mer om dessa i senare bilder, finns enkla arbetsplatser för de lärare som är direkt involverade i kurserna. Dvs. de finns nära studenterna, men inte direkt i miljön


På andra sidan det stora rummet finns, i baskonfigurationen, möjlighet för arbete i grupp. Hela rummet kan i och för sig manipuleras och ordningställas för att bara inrymma gruppernas arbete, eller annat. Även här finns de snillrika skärmarna.


De skärmar som skiljer av lärardelen från studentdelen, och som också finns och kan användas för att dela upp det stora rummet i mindre delar, är av en synnerligen enkel karaktär. Skrivbara plexiskivor med foam-skivor emellan. Upphängda på hjul i taket, därmed flyttbara, men också nedplockbara så man kan flytta runt dem som man vill.


Detalj på skärmväggen


En noga utarbetad ”kartongark” används som bas i många av grupparbetena. De hängs upp på stolpar som är spända mellan golv och tak, och kan, efter avslutad arbetssejour plockas ned och läggas på de förvaringsplatser som varje grupp har.


Utformningen av studentborden är väl uttänkta. Förvaring under. Ståhöga, och skivor som är för små för att man ska kunna ställa upp fler än en laptop i taget. För arbetet är fokuserat på det analoga, på diskussionen.


Längst in i lokalen finns en liten verkstad, utrustad med olika härligheter.


I andra ändan av det stora rummet, dvs. där man kommer upp med trappan från entrén, finns den ena av d.schools studios/klassrum. Här är allt på hjul och kan manipuleras för olika lärande situationer. Lärarna hjälps åt att ställa i ordning inför varje klass. Det har naturligtvis utvecklats et antal grundkonfigurationer som man i huvudsak använder sig av


Om vi sveper ett varv runt lokalen. De röda sofforna på hjul syntes på denna förra bilden. En projektor, med duk finns också. Liksom små sittkuddar för mer fritt sitttande.


Fortsätter runt. Här finns samma skärmväggar som i den stora lokalen utanför, liksom höga samarbetsbord, stolar och whiteboards.


Vidare finns höga barstolar och glasvägg ut mot den stora lokalen


På den sista bilden, inte mycket nytt, utom lite materialförvaring och vrider man näsan lite till åt vänster så…


Finns instruktionen för hur lokalen ska lämnas efter genomförd lektion. Denna vänder sig också till studenterna. d.school är öppet 24/7 och studenterna kan fritt använda lokalerna efter eget tycke, när de inte är planerade för undervisning


Under vårt besök möblades lokalen om till lektion, och detta är då en av baskonfigurationerna. Först biosittning, därefter stående grupparbete, där varje grupp kan använda en dubbelsidig whiteboard var.


d.school har ytterligare en studio, med något annorlunda konfiguration. De röda sofforna känns igen, men här finns det låga bord och stolar (ses i mitten) och ingen projektor, utan behöver man visa bilder får man rulla in en storbildsskärm som står undanskuffad


Det som ytterligare skiljer är de t-formade väggmodulerna där baksidan är en plats att nåla upp bilder…


… och de andra är whitboardväggar, där man också kan hänga upp sina stora papp-ark som vi såg på bilderna från det stora rummet.

d.shool var en intressant upplevelse, där en pedagogisk modell har fått styra utformningen av miljön. Man ska inte lura sig att tro att den är helt fri. Det är snarare så att den tillåter en stor uppsättning konfigurationer – där ett samarbetande arbetssätt står i fokus.

Andra studiemiljöer på Stanford
Det är viktigt att komma ihåg när vi pratar Stanford att man här prioriterar utbildningen väldigt högt. Alla professorer, med några få undantag, undervisar. Innan man fastanställs som lärare genomgår man en rigorös urvalsprocess, där ens pedagogiska kvaliteter (m.m.) bedöms ingående. På samma sätt bedöms studenterna vid antagning. Det räcker inte bara med att goda betyg, man måste även ha utmärkt sig på annat sätt, såsom inom idrott eller musik.

Fokus på utbildning bottnar i främst två saker. Dels så ser man detta som den mest effektiva tech-transfer-metod (dvs. sättet att få ut den kunskap som finns på Stanford till samhället) och dels så stimuleras professorerna av mötet med studenter på ett sätt att de får nya frågeställningar till sin forskning. En anställd professor på Stanford kan lägga upp till en dag i veckan på annan verksamhet än den akademiska, såsom att sitta i bolagsstyrelser eller bedriva konsultverksamhet. Även detta ses som tech-transfer och ett sätt att få nys på nya frågeställningar att inkorporera i forskningen.

Vi har tidigare skrivit om MOOC (Massive Open Online Courses) som ett, kanske inte hot men snarare ett komplement till det traditionella platsbundna universitetsutbildningen. På Stanford experimenterar man en del med detta inom vad som kan kallas hybrid-MOOC, dvs på nätet föreläsningar kombinerat med klassrumsundervisning/fördjupningar. Eller så testar man med att köpa in bra kurser från andra utbildningsanordnare, men även detta i kombination med lärareledda fördjupningsstudier.

Med denna intorduktion så kommer några korta bilder på salar som vi såg eller som vi hörde talas om på Stanford.

Okej. Jag trodde att jag skulle kunna googla det här. Men icke. Hittar inget, dock en intressant artikel om Active Learning Classrooms, men det kanske inte är alla som tycker som jag. Det en bild ska visa är motsvarigheten till MIT:s runda bord, fast i en sal med plats för 80-studenter arbetar man med ett dynamiskt ljudssystem som går att ställa in på olika sätt. I en situation kan man störa ut alla andra än den egna gruppens samtal så att man kan sitta ostört fastän man är många som diskuterar vilt. I en annan situation kan läraren välja att ha en genomgång som hörs av alla i hela salen – vare sig de vill eller ej. Eftersom vi inte fått den förevisad kan jag inte säga mer än så. Men lite coolt och high-tech låter det allt.


Precis som överallt annars så försöker man använda mellanrummen, och skärningspunkterna mellan byggnaders stråk till platser för studier.


Här är ett annat exempel, där det intressanta egentligen är hur öppen relationen är från labbet till korridoren och studiemiljön. I närheten ligger också ett lunchrum för studenter.


En hörsal till. Precis som flera av de tidigare exemplen så nöjer sig amerikanerna med brickor för antecknande


En sista bild. Denna är från Berkeley’s Soda Hall, man skulle väl kunna säga att här har vi identifierat en plats som med tämligen små åtgärder skulle kunna bli många spår bättre…

Stanford Bio-X och Berkeley AMP-lab


Nu så serni att det blir spännande. Två giganter. Mot varandra. Eller, nä, inte alls. Utan en beskrivning av två väldigt speciella laborativa miljöer, som både har likheter och avgörande skillnader. Den ena har provrör. Den andra inte. Tror jag. Den ena nybyggd. Den andra inte. Men båda är såna däringa världsklasspjutsspetsmiljöer som vi bara brukar använda som epitet i Sverige. Inte skapa på riktigt. Detta är det sjunde inlägget från vår resa från New York via Boston och Seattle till San Fransisco inom ramen för det arbete med mötesplatser som vi gör åt Chalmers och Chalmersfastigheter. Kolla högermarginalen så hittar du de tidigare.

Stanford Bio-X

Först lite kort om Stanford. Det är ett privat universitet grundat 1891 med en donation för att åminna Leland Stanfords son. Har anseende att vara ett av världens främsta (å andra sidan, taget denna resa, vilket av Columbia, Harvard, MIT, Berkeley och Stanford kan inte sägas tillhöra ”världens främsta” på något sätt?). Campuset är låglänt och utspritt, med tydlig ”design guideline”, gula sandstensfasader, röda tegeltak och röda detaljer på utsidan. Det är ett residential-campus, dvs studenter och lärare bor, i stor utsträckning, på campus. Detta påverkar så klart upplevelsen av miljön. Omvittnat är också den kultur av entreprenörskap, och självklarheten i att ett misslyckande är också ett viktigt resultat – det viktigaste är att man försökt.

Bio-X är en laborativ forskningsanläggning inom i huvudsak biologi och kemi. Egentligen är det inte byggnaden som är ”da thing”. Eller, det är det också såklart. Utan det är den organisation och synsätt som genomsyrat skapandet av byggnaden. För det handlar om en idé om att få samman forskare från olika delar av Stanford för att skapa nya saker tillsammans. Man ser det som ett socialt experiment. Vilket kanske är överord, men det krävs visst mod att våga blanda forskare från olika bakgrunder och forskningskultur.


Vy från Bio-X bort mot stamcellsforskningscentrat, School of Medicine och sjukhuset.

James H. Clark center, som är det officiella namnet på kåken, stod färdigt 2003 och ligger strategiskt mitt på det stråk som går från Stanfords sjukhus och bort till de centrala delarna på campus. Inom en femhundrametersradie ligger även Medicin-, Kemi- och Ingenjörsskolorna. I direkt anslutning finns det nybyggda stamcellscentret. Clark center är ritat av Foster and partners, och lite mer infor finns i denna filmsnutt.

På tal om stamceller så satte denna frågan vissa käppar i hjulet på projektet. Det byggdes under den tid då Kalifornien införde ett förbud mot stamcellsforskning, vilket gjorde att James H. Clark (entreprenör och tidigare Stanford-professor) drog tillbaka delar av sin generösa donation. Konsekvensen blev besparingar under byggtid, varför fläktarna på taket blev enklare och mycket bullriga (generellt kan sägas att amerikanska ljudmiljöer är rätt usla). Märks inte minst om man går ut på balkongerna på översta våningen – lite lätt psykotiskt och omysigt måste man säga.


Vy över Bio-X centralplats, längs huvudstråket från campus centrala delar bort mot sjukhuset m.m. (jfr även bild 1)

Bio-X är alltså mer en organisation än en byggnad. Verksamheten skär på tvärs genom Stanford och engagerar fler än 400 forskare (faculty) från ett 60-tal forskargrupper (från 26 olika institutioner). Kopplat till organisationen finns en hel del forskningsmedel, som man kan få del av genom att föreslå goda forskningsprojekt. Och forskningsprojekten genomför man med byggnaden och dess labb som bas. Även näringslivet kan hyra in sig och genomföra projekt på Bio-X. Klart?


Planbild över Bio-X

Exteriört ansluter byggnaden till Stanfords design guidlines. Gult, rött, kvadratiskt. Interiört så är formerna mjukare. Egentligen är det tre separata trevåningsbyggnader samlade kring en gemensam utomhusgård (exteriört atrium som någon uttryckte det…), kopplade till varandra med spänger och loftgångar. Formen, den ovala, har givits av att dels låta ett huvudstråk gå genom byggnaden, och dels för att fånga in rörelser från andra stråk. Alla byggnadsdelar är kopplade till varandra under mark. Under mark ligger även djurförsöksanläggningen som sträcker sig hela vägen bort till stamcellsforskningscentrat.


Vy över Bio-X centralplats, längs huvudstråket från sjukhuset m.m. bort mot campus centrala delar


Vy över Bio-X centralplats mot den bakre byggnaden som innehåller restaurang, Bio-X kansli, hörsalar, mötesrum och några lab.

Grundläggande i byggnaden är att den är ett forskningslaboratorium. Visst sker doktorand-utbildning, och undergraduates kan få extraknäcka här, men forskningen står i centrum. Alla lab är helglasade mot gård eller loftgångar, ävensom gardinerna är nedfällda allt emellanåt för att stänga ute den kaliforniska solen. Men idén är att det ska vara öppet och transparent.

Laboratorerna är trånga, stökiga och ommöblerbara. All mediaförsörjning sker rätt rufft från taket, alla möbler är på hjul för att underlätta omflyttningar och omorganisationer (och små spratt, då man över natt kan flytta en kollegas hela skrivbord och uppställning). I ett stort rum mot gårdssidan har alla forskare ett skrivbord och en labbänk för ”enklare” försök (inga andra arbetsrum finns). I bakkant, mot Bio-X utsida, ligger mer fasta installationer, kylrum, förråd och rum med gemensamma dragskåp.


Del av labbmiljön. I förgrunden en labbänk, mot fasaden finns skrivborden.

Attityden är öppen och inkluderande. Inga labbriggar eller instrument ses som personliga (ävensom att ansvaret för utrustningen ligger på någon forskare) och man lånar ut dessa till varandra – det finns en utrustningslista och ett gemnsat bokningssystem. Vissa utrustningar är inköpt av enskilda forskare/grupper, vissa är inköpta av Bio-X som en strategisk satsning.


Alla bord och all utrustning är på hjul för att det ska vara enkelt att flytta om inne i labben.


Mediaförsörjningen sker från taket, rufft men effektivt.

Det är dock viktigt att påpeka att miljön i Bio-X inte är ”för alla”. Alla passar inte in – utan man måste ha en social fallenhet och en önskan att arbeta diskuterande i team för att vara här. Det finns andra miljöer på Stanford för de som vill fokusera på koncentrerad (enskild) grundforskning. Även om miljön är social så är ljudmiljön dämpad och hänsynstagande. Om man ska ha möte fler än två personer går man ut från labbet, till loftgångarna/gården eller till ett mötesrum. Även telefonsamtal sköter man utanför labben.


Ett annat viktigt inslag i Bio-X är restaurangen. Den är av bricklunchskaraktär, men med många val och omvittnat bra mat. Öppen för alla, även besökare lockar den till sig gäster från hela Stanford med omnejd.


I restaurangen har man medvetet endast långbord, detta för att man ska ”tvingas” sätta sig bredvid någon man inte känner eller halvkänner och ”tvinga” fram ett samtal

AMP-lab
Från Stanford, som ligger i södra Bay-area, tog vi oss nordöst om San Fransisco. Här ligger UC Berkeley, en del av det delstatliga University of California systemet. Är en förnämlig institution, lite radikal men ändå moder till ett 70-tal nobelpristagare.

Det lab vi besökte, AMP-lab, forskar kring hantering av stora datormängder, s.k. Big Data. AMP ska utläsas algoritmer, maskiner och människor (people) och indikerar vad det egentligen handlar om. AMP är den tredje eller fjärde evolutionen av labbet, tidigare lab har haft annat fokus, men det är samma lednings-kvartett som skapat både detta och tidigare lab. Det unika är och har varit att man samlat spetskompetens från matematik och flera av datalogins olika grenar (AI, databaser, hårdvara etc.) för att tillsammans försöka lösa komplexa problem.

Att försöka hitta trender eller fakta ur stora mängder data (och nu pratar vi storlekar som fyra miljarder textdokument) är lite trassligt, allra helst om man inte vill att svarstiderna ska bli alltför långa. Här är samverkan fullständigt nödvändigt. Och samverkan sker inte bara inom det egna labbet, utan kontakterna utåt är stora (mer om det längre ner).


Här sitter fyra outstanding professors. Fast inte just nu. För du vore de yttepyttesmå. Och det är det inte. De är snarare som vanliga människor. Typ.

Den fysiska miljön är något helt annat än Bio-X. Även detta en världsledande miljö, med synnerligen kompetenta professorer (faculty) som forskningsledare. Men de sitter i ett fuktskadat hus, Soda Hall, som anses som ett av Berkeleys fulaste. Den interna miljön, med låga cubicals, mötesrum och gratis kaffe känns lite, hrm, sunkiga. Men samtidigt är det inte det intressanta.


Mötesrum, en väggen är en enda stor white-board

Det är en uppblandad miljö. Faculty sitter tillsammans med alla andra anställda (i huvudsak doktorander) och det finns tydliga sociala regler. Hörlurar på, så vill man inte bli störd, fråga kan man göra, men diskussioner tar man i något av det flertal konferensrum som ligger runt landskapet. Det är socialt, på gränsen att det påverkar arbetet, passar (liksom på Bio-X) inte alla, men ger ett samarbetsklimat där alla är med och bidrar. Och det är fokus på resultat, det är vad man presterar som räknas. Presterar man inte, så kanske man inte ska vara här.

Forskningen är synnerligen tillämpad. Den verkliga hårdvalutan för att kunna bedriva forskningen är set med stora datamängder (ex.vis många textfiler), och för att komma åt sådana set samarbetar man med näringsliv och amerikanska ”myndigheter”. För näringslivet betyder det att man får betala en inträdesbiljett på ett anta hundratusen dollar per år. Därigenom ges de möjlighet att få komma till labbet ett par gånger per året och göra presentationer och resonera om vilka problem man har och skulle vilja få lösta. Då hummar professorerna lite och går sedan in i säljrollen, för de är inte bara begåvade forskare, de är rätt bra på att dra in pengar. Företagen vars problem kan komma att resultera i projekt får också låna ut datasets. Forskarna gör sina projekt, och publicerar sina forskningsresultat öppet, dock utan att ta med information ur dataseten.

Det viktigaste i AMP-lab är naturligtvis kompetensen hos medarbetarna, det gemensamma, sociala och öppna klimatet och tillgången till datasets, datorkraft och feta linor. Hur det fysiskt ser ut är lite strunt samma.

Roliga detaljer

Assorted details from Stanford and Berkeley


No fuzz. Inga massa jäkla pappersdiagram och trender. Här är det en lampa som berättar hur energieffektiv byggnaden är för tillfället. Befriande enkelt liksom.


En svängd whiteboard. Har jag aldrig sett förut. Måste dokumenteras.


Ja, jo, liksom. Klart man kan ta med sig sin cykel i labbet. Bara man hänger den på väggen så blir det nog bra.


Ingen jäkel ska komma här och komma och stjäla med sig adaptern till min Mac!