Byggplatsbesök: Kuggen Learning Commons

unadjustednonraw_thumb_2e

Vissa uppdrag erbjuder mer direkt visuell feed back till oss som arkitekter än andra uppdrag. I vårt uppdrag för Chalmers bibliotek (fast och lös inredning) och Chalmersfastigheter (bygg) med omvandlingen av tre våningar i Kuggen på Chalmers Lindholmen till ett Learning Commons ligger merparten av våra insatser nära ytan och ger en omedelbar och taktil återkoppling.

Vi ser fram emot att få redovisa det färdigställda projektet om ett par månader, men redan nu vill vi gärna visa några bilder från byggplatsen. PEAB:s byggåtgärder är i stort sett klara, Bröderna Perssons Specialsnickeri håller på med montage av fast inredning. Lös inredning återstår.

Inobi har, utöver ombyggnaden av huset (originalarkitekt: Wingårdhs), ritat all ny fast inredning och även stora delar av den kommande lösa inredningen. Även om det naturligtvis fortfarande krävs en hel del fantasi, så är det tydligt att Chalmers biblioteks satsning på ett Learning Commons på Campus Lindholmen kommer att få lokaler som motsvarar de höga och väl formulerade ambitionerna i den vision som låg till grund för projektet. Chalmers bibliotek har tillsammans med Chalmersfastigheter, Chalmers tekniska högskola, inobi m fl lyckats driva projektet till ett resultat att vara stolt över (vågar vi redan nu påstå). För inobi var detta projekt också det första i samverkan med Independent Interior, som har styrt upphandlingen av inredningen.

unadjustednonraw_thumb_2d

I den nedre bottenvåningen (ja, det är alltså en källare vi pratar om) skapar vi soffnischer i en kombinerad utställningsvägg och förvaringshylla. Tre kulörzoner med soffor, fåtöljer och matta i monokrom färgställning. I hyllan belyses utställningsfacken med LED-belysning och i vissa fack finns möjlighet att placera digitala exposkärmar.

unadjustednonraw_thumb_2funadjustednonraw_thumb_31

En av flera muntra medarbetare!

unadjustednonraw_thumb_30unadjustednonraw_thumb_32

unadjustednonraw_thumb_2b

Entréplanets pendlade undertak över den blivande cirkulära infodisken. (Stor vikt har lagts på hur mötet med personal ska ske i denna kombinerade infozon och byggnadsreception. Men det kan vi orda mer om när det finns en färdig disk att orda om.)

unadjustednonraw_thumb_2c

Väggfast bänk för sökdatorer.

unadjustednonraw_thumb_27

En fast gradäng med sittkuddar ser vi här under färdigställande, i vad vi kallar ”Arena”. Tappra inredningssnickare sliter med motspänstiga vinklar, provocerande pelarplaceringar och detaljerade ritningar.

unadjustednonraw_thumb_29

Så här nätt kan man komplettera med ett ljudavskärmat kopieringsrum. Arbetsbänk i gul lackad Valchromat. (Ja, det är en hel del Vachromat i det här projektet…)

unadjustednonraw_thumb_39

På den övre våningen skapar vi en ombonad och dämpad miljö. Om man tänker bort den blå skyddsplasten så framträder en grön och en lila zon i den i övrigt mörka textilmattan. Zonerna har förtydligats och stärkts akustiskt av undertaksnedbyggnader. Här skall inredas med ett generöst utbud av varierade miljöer både för samverkan och enskilt arbete. Kommer bli toppen!

unadjustednonraw_thumb_34unadjustednonraw_thumb_38

Så kul har vi det på jobbet! Om några veckor är ni och resten av världen välkomna att beskåda underverket. Vi ses!

 

Crowdsourcing Urban Planning

magasinsgatanFör typ ett år sedan gjorde Robin och Adam sitt exjobb här hos oss på inobi. Efter lite, öhh, betänketid kommer nu äntligen ett blogginlägg som beskriver vad det egentligen var de utforskade. Annat än att snylta kaffe, bidra till allmän trevnad och fnissa hysteriskt åt Laban-strippar (vi vet, viss form av komik hoppar en generation. eller två). Håll till godo, här kommer inlägget.

Våren 2015 fick min gode vän Robin Gabre och jag, Adam Szakal, nöjet att göra vårt examensarbete hos de goda människorna hos inobi. Robin och jag var båda två Chalmersstudenter på programmet Interaction Design and Technologies ute på Lindholmen och nu låter detta som början på en romantisk berättelse men där måste jag tyvärr göra er besvikna(?) för detta minst sagt försenade blogginlägg ska ta er med på den resan som var examensrapport 2015:152 – Crowdsourcing Urban Planning.

Tesen hade som mål att undersöka huruvida kunskaper och insikter kring interaktionsdesign kan användas för att bidra till utvecklingen av fysiska möteplatser. Fysiska möten är som bekant väldans viktiga vektorer för acceptansbildning och förståelse kulturer sinsemellan och skapar mången tillfälle för samarbete. Med andra ord så är mänskliga möten en absolut grund för ett välfungerande samhälle. Tesen bygger på inobis egna teoretiska ramverk kring hur dessa möten skapas och fortplantas, där dynamiken kring dessa möten benämns som interstrukturer. I urbana miljöer är dessa interstrukturer tyvärr sällan ändamålsenligt byggda för att aktiv generera socialt gränsöverskridande möten, utan råkar oftast vara (o)lyckliga sammanträffanden. Dessutom så saknas det kontemporära metoder och verktyg för att effektivt skapa interstrukturanalyser. Det var främst här, i utvecklingen av metod och verktyg, denna tesen siktade på att bidra i form av riktlinjer för framtida analyser.

Inobis aktuella metod för att utföra en interstrukturanalys var att skicka ut en anställd med en GIS-utrustad* surfplatta till det område som man önskade analysera. Väl på plats så hade en förberedande kartläggning identifierat ett gäng särskilt viktiga platser dit den utsände skulle befinna sig och notera statusen på en rad faktorer på just den platsen. Kråksången i operetten fanns i kvantiteten – ett större område har ofta över hundratalet identifierade nyckelplatser med cirka sextiotalet faktorer att notera på vart enda en av dessa. Detta ledde till att mötesplatsanalyser kunde bli en tidskrävande och ineffektiv process, och vars frågor dessutom riskerade att bli besvarade subjektivt. Lösningen på detta, tänktes det, var att via en app eller annan fiffig lösning dela upp och outsourca denna datainsamling till en större mängd användare och på så sätt sopa två datakvalitetsflugor i en smäll.

* Geographic Information System, en kraftfull mjukvaruplattform för att hantera geografiska kartläggningar.

Designarbetet började med att utreda plattformsalternativen för en sådan här lösning. Föga förvånande så trumfade smartphoneapplikationen andra alternativ som RFID-taggar och specialutvecklade kameror med hästlängder, både vad gäller effektivitet och tillgänglighet. Ibland så är första också det bästa. Med det avklarat så började arbetet med att faktiskt utforska problem och möjligheter som riktlinjerna skulle manövrera via, genom att iterativt utveckla prototyper och sedan utvärdera dessa. Under trycket från en väletablerad och effektiv men måttligt akademisk process av “Otaliga timmar diskussioner, hätskt resonemang och rent tjafs” så jämnades bulorna i ett eventuellt användarflödet ut allt mer, för att till slut mynna ut i någon slags konsensus. Denna har formulerats nedan i form av två riktlinjer vid utformning av en applösning för crowdsourcing av interstrukturanalyser:

1. Ha i åtanke vilken kvantitet och typ av data som behöver samlas in.


En interstrukturanalys som adresserar alla de teoretiska aspekterna av området innehåller flera olika typer av data: subjektiv, objektiv, kvantitativt och kvalitativ. Inte alla former av data bör samlas in genom en användares manuella interaktion. Först det första – är datamängden för stor för att kunna hanteras av en människa? Ett typiskt exempel på detta är loggning av rutter, som genererar en osalig mängd koordinater, långt mer än vad en genomsnittlig människa orkar hantera, ens efter 10:15-kaffet.
För det andra – är det troligt för användarna att tolka sitt beteende mer effektivt eller precis än vad en automatiserad användning hade kunnat göra? Här kan både brist på ordentlig översikt eller möjlighet till kvantifikation av ens handlingar vara käppar i hjulet. Exempelvis så kan ens position uttryckas både subjektivt (“utanför 7-11 vid Grönsakstorget”) eller objektivt (40°43’06.6″N, 73°56’54.2”W). Den första formen är såklart mindre geografiskt exakt men innefattar en massa annan tolkningsbar data, så som vilka landmärken en användare kan väntas använda sig av i en viss kontext.

2. Kombinera inneboende eller yttre motivation för att få en bättre spridning på användarnas engagemang.

Studier har visat att att inneboende motivation, såsom nyfikenhet, kan få användare från alla typer av sociala sektorer att delta men att långvarigt deltagande i väldigt stor utsträckning motiveras av yttre motivation, i form av pengar eller annat för att kompensera för ens tid. (Kaufmann et al. 2011) (Ross et al. 2010) Inneboende motivation kan dock komma ifrån ett sympatiserande med projektets mål vilket gör det oerhört viktigt att kommunicera dessa på ett tydligt och attraktivt sätt.

För att knyta ihop denna textsäck med några klyschor så var det var ett gäng väldigt lärorika månader vi hade på inobi. Självklart var det inte utan lite sveda och värk som vi var så gröna – projektets uppstartsfas blev nog lite i längsta laget, då vi skulle sätta oss in i (läs: skrapa på ytan av) teorierna kring samhällsplanering, sociologi och hur arkitekturens roll i dessa – ett oerhört intressant område dock! (Tack för lånet av boken om Corbusier, Fredrik!)

Vi skulle vilja tacka alla på inobi-kontoret för att timmarna ni lagt ner på diskussioner och att svara på våra dumma frågor. Också en en eloge för det godaste automatkaffet jag druckit.

– Adam Szakal

Byggnader längs stråk

Vår Fredrik Rosenhall, arkitekt och sociolog, kommer i fyra inlägg att diskutera det paradigmskifte inom stadsbyggandet som kan skönjas. Dessa publiceras samtidigt på Yimby Gbg.s och vår blogg. Den första delen ”På väg in i ett nytt planeringsparadigm” handlar om att vi är på väg att omdefiniera grunden för stadsbyggandet. Från försiktighet till offensiv expansion. De följande tre essäerna ”Stråken som skapar staden”, ”Byggnader längs stråk” och ”Vad är social hållbarhet” handlar om vilka möjligheter och risker paradigmskiftet för med sig. Vilka mål vi måste sätta för det nya täta byggandet? Vilka strukturer som påverkar och vilka konkreta strategier vi måste arbeta efter? Den tredje delen om byggnader följer nedan.

Härom året hade jag ett möte med en 3D-visualisatör, som visade några aktuella referensbilder från andra projekt. Mina ögon fastnade vid ett perspektiv till en markanvisningstävling som han tagit fram för ett arkitektkontor. Bilden förställde tidstypiska bostadshus med varierat uttryck, branta sadeltak och mycket oregelbunden fönstersättning. Taket och fasaderna hade samma material och man såg inga stuprör eller hängrännor. När jag frågade om fönstersättningen verkligen funkade med bostädernas planlösningar svarade han något i stil med ”det finns inga planlösningar ritade, detta är bara en konceptidé till en markanvisning. När husen byggs kommer de se helt annorlunda ut”.

På något sätt säger detta en hel del om det formgivningsmässiga sammanhang som dagens arkitekter verkar i. Stadsbyggnadsmässigt skall vi bejaka den traditionella stadens variation i skala och uttryck. Men exploatörerna vill dock bygga rationellt i stora sammanhängande block, vilket gör att den sökta variationen reduceras till en slags dekor. En dekor där oregelbunden fönstersättning och fritt formade balkonger blir de ytliga attribut vi kan använda oss av för att sminka upp i grunden rationella hus. Detta blir det enda sättet att markera avståndstagande från modernismen utan att behöva ge oss i kast med rena utsmyckningar. För utsmyckning är fortfarande estetiskt icke-accepterat och dessutom ointressant för exploatörerna. När vi skissar fritt i tidiga skeden hårdrar vi variationen och skapar bilder på hus som ska se spännande och attraktiva ut, men som i många fall inte är genomförbara så som byggprocessen ser ut. Vilket ju faktiskt både är vilseledande och ett symptom på en stor formspråksmässig osäkerhet.

Vad som är allvarligt är att arkitekter så lättvindigt accepterar dessa villkor. Problemet handlar till stor del om att vi inte har några allmänt vedertagna arkitektoniska lösningar att falla tillbaka mot, som vi vet både ger högkvalitativa resultat och fungerar att bygga. Vad hade en arkitekt verksam på t ex 1940-talet sagt om detta? Kanske hade denne tyckt att byggbranschens rationalisering, marknadstänkande och vinstmaximering tillåtits gå ett steg för långt? Kanske att det idag för lätt att ta fram säljande visualiseringar, så att man förleds att se de tidiga skedena som ett slags lekverkstad där man snabbt öser ut sig former utan att ha jobbat igenom husen från grunden? Båda dessa frågor talar för att vi reducerat arkitektkårens kunskap och yrkesstolthet längre än vad som är acceptabelt. Om vi utgår ifrån att det förändrade planeringsparadigmet kräver tydliga typologier för att uppnå en hög baskvalitet, då känns ett formmässigt ideal som bygger på en praktiskt svåruppnåelig variation och tyst acceptans av en kortsiktigt tänkande byggbransch, som otillräckligt.



Nybyggt hus i Kvillebäcken, Göteborg. Enkel dekor och varierad fasadfärg förmår inte sminka överatt det i grunden är ett produktionsanpassat hus.

I den förra delen av min essäserie argumenterade jag för att vi måste bli bättre på att skapa sammanhängande stråk och kontinuerliga stadsmiljöer. I varje fall om vi vill gjuta liv i de höga, täta områden som av allt att döma kommer bli resultatet av det kommande decenniets byggande i svenska storstäder. I denna text kommer fokus ligga på byggnader. Hur deras utformning, materialitet och förhållningssätt till gaturummet avgör hur de upplevs och fungerar som ramverk för det sociala livet.

Centralt i detta ligger möjligheten att gestalta vackra hus, som tillsammans bygger upp välfungerande och estetiskt tilltalande stadsdelar. Och här vågar jag påstå att många arkitekter och planerare saknar en tydlig bild av vad vi egentligen vill uppnå. Den ständiga progressionen var modernismens kännetecken. Så gott som alla nu verkande arkitekter är skolade i att tycka det är viktigt att hela tiden göra något som är nytt. När byggandet handlar om att reproducera standardiserade former blir sökandet efter det nya en desperat kringflyttning av de attribut vi arkitekter kan styra – fönstersättning, balkonger och fasadmaterial. Och som vi konstaterat är detta en tveksam väg framåt. En större utmaning ligger i att återvinna de grundläggande rumsliga kvaliteterna. Sluta låta exploatörerna självsvådligt bestämma hur husen skall se ut. Våga föra in faktorer som rumslig upplevelse, ljusföring, materialitet och kanske även icke funktionell dekor i diskussionerna med byggherrarnas marknadsavdelningar. Lyckas vi bara påvisa de kvaliteter som kan skapas borde en alltmer formintresserad allmänhet vara beredda att släppa den misstro mot arkitektkåren som grundlades under miljonprogrammet. Och i förlängningen bidra till en kommersiell efterfrågan på god arkitektur.



Nybyggt hus i Hammarby Sjöstad av Johannes Norlander. Säkra proportioner och konsekvent materialbearbetning höjer huset långt över gängse nyproduktion.

På väg mot detta mål ligger en lång rad formgivningsmässiga utmaningar. Att bygga storskaligt, tätt och nära stråk där människor rör sig långsamt ställer upp andra krav än de som gäller för att rita fristående hus i naturen. Vi kan inte kontrastera strikta former mot naturliga element; berg, vatten och vegetation i samma utsträckning som när vi t ex ritar villor. Stadsrummen definieras av gatan, trottoaren, husens fasader och himlen. Inte som i glesa modernistiska strukturer där husen är en slags solitära skulpturer vars former står mot naturens elaborerade fond. Därför bör husen i staden, oaktat formspråk, vara bearbetade och hantverksmässigt omhändertagna. Att långsamt promenera förbi en byggnad med vackra och omsorgsfullt behandlade material upplevs av de allra flesta som mycket trevligare än att röra sig längs en fasad som utstrålar stordrift och slentrian. Detta borde ses som självklart vid all nyproduktion inne i städerna.

En annan viktig fråga är husens relation till sin omgivning. Förr sågs det som självklart att vända välkomnade entréer mot de gator där människor rörde sig. Med modernismens intåg separerades olika rörelseslag och byggnaderna kom att vända ryggen mot transportlederna. Det är intressant att spekulera i vad som hänt om inte modernismen fått ett så massivt genomslag. Om en organisk utveckling av den klassicistiska stadsplaneringen fått ske sida vid sida med den modernistiska, så att vi fått en variation av stadsmiljöer och arkitektoniska uttryck under 1900-talets mitt. Då hade vi kanske sluppit en massa värderingsmässiga låsningar som hindrar oss att se generella brister och kvaliteter i olika typologier, och mer fritt kunna välja de former som passar de mål vi vill uppnå. För nu gäller det att åter bejaka rörelsen längs stråk och låta husen möta stråken med öppna famnar.



Förr vände sig alla nästan hus mot gatan, i såväl det stora som det lilla sammanhanget. Småskaliga bygator är fantastiska miljöer. Men det är inte i denna skala som utmaningen för framtidens städer ligger.



I den täta stadsmiljön rör vi oss nära husen. Vi har mycket att lära från äldre tiders byggande.

Back to the future
Låt oss titta närmare på husen i 1800-talets kvartersstad. Dessa stadsdelar kännetecknades av stora kvarter, som i sig är uppdelade i ett antal mindre fastigheter. Under den expansiva stadsutbyggnaden decennierna runt förra sekelskiftet köptes fastigheterna upp av olika byggmästare som lät uppföra hus efter för tiden rådande stilideal. Man kan misstänka att en viss intern konkurrens sporrade dem att överträffa varandra i formhänseende. I grund och botten följde de flesta bostadshusen dock en enkel principiell form med bärande tegelväggar, vertikala fönster och lägenheter med rum i fil mot gatan. Fasaderna dekorerades rikt. 1880-talet kännetecknades av putsade hus i nyrenässansstil. När förbländerteglet kom i slutet av detta decennium blev blandning av puts och tegel enligt renässansens proportioneringskonst på modet, men bara några år senare fick arkitekturen tydliga gotiska influenser. Runt 1900 började jugendstilens böljande former och ornamentik influera arkitekturen, men redan runt 1910 ersattes denna stil av den materialrealistiska nationalromantiken. Tunga tegelfasader, småspröjsade fönster och branta tak hämtade sin inspiration från Vasaborgarna och allmogens byggande. På 1920-talet utvecklades nationalromantiken till 20-talsklassicsim, en kreativ omtolkning av den klassiska proportioneringskonsten. 20-talsklassicismen utvecklades i sin tur mot ett allt friare lek med former i den ovanliga Art Deco-stilen.



Blandstilarna från förra sekelskiftet gav oss vackra och varierade stadsmiljöer.

Kvartersstaden fungerar mycket väl idag. Stadsmiljöer från denna tid upplevs som attraktiva, både för boende och besökare. Kombinationen av många mindre byggnader i varje kvarter och den arkitektoniska mångfald som uppstår när de olika stilidealen blandas ger tillsammans med bottenvåningar som lätt kan omdanas för olika verksamheter, en vacker och varierad stadsbild. Eftersom gatorna i de traditionella rutnätskvarteren har starka inbördes kopplingar skapas rörelse och underlag för verksamheter. Stenstadens materialpalett med natursten, puts, tegel och detaljer i trä och koppar knyter ihop de olika stilarna och bidrar till en harmonisk helhet.

Kan och vill vi återskapa och omtolka dessa kvaliteter idag? Absolut, påstår jag. Det behöver inte innebära att vi skall börja rita klassicistiska hus, men om vi önskar skapa täta stadsmiljöer med attraktiva gaturum måste vi låta oss influeras av de områden runt omkring oss som redan fungerar på detta sätt. Ju högre och tätare vi bygger desto större krav ställs på de enskilda husen. Missar vi de arkitektoniska grundkvaliteterna; proportionerna, materialiteten och variationen, riskerar vi att skapa stadsmiljöer där de rumsliga kvaliteterna blir lidande. Skapa hus där estetiken sitter i ytligt effektsökeri snarare än starka grundkvaliteter.

Stockholms city
Ingenstans blir dessa frågor så tydliga som i Stockholms city. Under de stora stadsomvandlingarna på 1960-talet gjordes enorma rivningar i den äldre strukturen. Heterogena kvarter med byggnader från flera århundraden revs och ersattas av storskaliga byggnader med ensidigt innehåll och likartat formspråk. När vi idag rör oss mellan de äldre gator som sparades och 1960-talets citybebyggelse rör vi oss mellan två helt olika stadsmiljöer. Trots att vissa av 1960-talets hus är av hög arkitektonisk kvalitet och har vackra material som talar stenstadens grammatik upplever vi ändå miljöerna som mindre attraktiva än den äldre bebyggelsen. Gatorna saknar de kvaliteter som får människor att sakta ner och njuta av stadsrummets skönhetsvärden. Idag pågår en omfattande förändring av dessa miljöer. Utifrån ett slags icke explicit uttryckt samförstånd att miljöerna är så dåliga att alla förändringar är av godo byggs husen om i grunden. Våningar adderas, glasfasader skapas, former krånglas till. Men förändringarna angriper inte den grundläggande strukturen. Tvärt om går de i flera fall åt motsatt håll. Naturstensfasader ersätts av ännu mer glas och metall. Enkla grundformer byggs på till vilket skapar disharmonisika hus som ytterligare understryker den redan från början problematiska horisontaliteten i stadsrummen. Grundtanken tycks vara att skapa ”fräcka” hus. Troligen gör man dem bara till ytliga tidsmarkörer med kort bäst-före datum.



Påbyggnad hus i Stockholms city. På vilket sätt bidrar påbyggnaden till ett vackrare gaturum eller mer attraktivt stadsliv?

Rieselfeld och Nya Hovås – en jämförande analys
Genom att jämföra konkreta exempel på samtida stadsbyggande där man aktivt försökt uppnå liknande urbana kvaliteter som i den klassiska staden kan vi dra intressanta lärdomar. Alla projekt som söker dessa lösningar utgör i någon mening pilotprojekt då de bryter mot minsta motståndets lag som leder till konventionella funktionsseparerade strukturer.

Ett mycket intressant exempel finns i Freiburg i Tyskland. Rieselfeld ligger strax utanför Freiburgs centrum, längs en kontinuerlig gata med spårväg i mitten. De senaste decennierna har här byggts en generell rutnätsstad enligt 1800-talets planeringsprinciper men med moderna hus. Varje kvarter består av ett tiotal fastigheter och planen ställer krav på att dessa skall byggas av olika aktörer. Detta är ett effektivt sätt att genom stadsplanering tvinga fram en variation. Liknande skrivelser finns i t ex Vallastaden i Linköping. Problemet i Sverige är att byggbranschen starkt motsätter sig planer av detta slag. Man vill bygga i större sammanhängande block. Att det fungerar i Tyskland beror till stor del på att man här inte har samma branschstruktur som i Sverige. I Sverige domineras byggbranschen av ett fåtal stora aktörer, medan den tyska situationen kännetecknas av en stor mängd mindre exploatörer. Både privata byggare och byggemenskaper – alltså grupper av privatpersoner som gått samman för att bygga flerbostadshus. Denna företagsstruktur innebär att det finns en naturlig efterfrågan på mindre byggrätter, vilket i sin tur underlättar skapandet av varierade stadskvarter. En annan mycket intressant skillnad mellan Freiburg (liksom många andra städer på kontinenten) och de svenska städerna är att man varit mycket mer restriktiv med att tillåta externa handelsetableringar. Det innebär att det finns en naturlig efterfrågan på daglig service i nya bostadsområdet, vilket i sin tur leder till att bottenvåningarna snabbt hittar intresserade lokalhyresgäster och att antalet parkeringsplatser per nybyggd lägenhet kan hållas mycket låg. Människor behöver helt enkelt inte bil för att klara sina dagliga inköp. Att förstå dessa samband är centralt för att kunna minska bilberoendet i tätorterna.



Rieselfeld är en nybyggd rutnätsstad enligt gamla principer. Centrumstråket är en direkt fortsättning på en befintlig stadsgata som leder till centrala Freiburg. Här ligger kulturhus, sporthall och ekumenisk kyrka. All kommersiell service är integrerad i husens bottenvåningar.

Men vi behöver inte åka till Tyskland för att hitta likande exempel. Projektet ”Nya Hovås” utanför Göteborg är högintressant ur ett urbanistiskt perspektiv. Här har det handlat om att skapa ett stycke innerstad vid avfarten från väg 158 mot Brottkärr och Billdal. Att använda sig av flödet av bilar mot attraktiva villaområden vid kusten för att skapa en levande stadsmiljö är ett oprövat och smart koncept. Att döma av projektets framgångar kommer det förmodligen bli vägledande för framtida stadsbyggande i liknande lägen. Hela projektet är byggt kring den tänkta attraktiviteten, folklivet och serviceutbudet längs huvudstråket – vägen som omvandlas till stadsgata. Stadsgatan har använts för att övertyga de boende i omkringliggande villaområden om att de faktiskt får förbättrad boendemiljö genom förtätningen med flerbostadshus. Och den har, tillsammans med en fast beslutsamhet att satsa på kvalitet i form och utförande, byggt ett värdefullt varumärke redan innan proketet realiserats. Till skillnad från i princip alla andra större exploateringar i Göteborg de senaste decennierna gick detaljplanen för Nya Hovås igenom utan överklaganden. Smart PR-arbete av varumärkesbyrån Brand Club har från dag ett skapat en positiv bild av projektet i allmänhetens ögon. Man har utgått från det faktum att det närliggande villaområdet Hovås är ett av Göteborgs mest exklusiva områden. Men samtidigt distanserat sig på ett elegant sätt. För bilden av Hovås är lite för mycket vräkiga mexitegelvillor och minkpälsar för att kännas helt fräsch i den gemene göteborgarens ögon. Konceptet ”Nya Hovås” utgår från det anrika namnet ”Hovås” men adderar ett modernare tankesätt – urbana flerbostadshus istället för villor. Gemenskap istället för privata trädgårdar. Progressivitet istället för konservatism. Liknelsen med Fredrik Reinfeldts omstöpning av Moderaterna till ”Nya Moderaterna” är uppenbar och förmodligen högst medveten.

I Nya Hovås är dock variationen på kvartersnivå inte resultatet av olika fastighetsägare. Varje kvarter byggs av en exploatör, men variationen känns ändå naturlig, mycket tack vare att man satsat stora resurser på arkitektarbetet. Flera av kvarteren har varit föremål för parallella uppdrag, och efterfrågan på dyra lägenheter har möjliggjort påkostade materialval.

I Göteborg har vi blivit vana vid att det tar lång tid mellan tanke och genomförande, och att tidiga projektvisioner ofta försvinner på vägen. Nya Hovås har gått från vision till verklighet på mycket kort tid, och bokstavligt talat spurtat förbi många andra stadsutvecklingsprojekt. För utvecklingen av centrala staden är det värt att studera denna process. Fundera över varför det uppenbarligen är lättare för en privat aktör att realisera starka visioner vid en trafikplats en bra bit utanför stan, än för kommunen att göra det inne i centrum.



Nya Hovås uppifrån. Slutna stadskvarter flankerar avfartsvägen från 158:an, den väg all trafik mot Brottkärr och Billdal rör sig.



Exempel på byggnader i stadskvarter längs huvudstråket.

Som avslutning på denna text skulle jag vilja uppmana alla arkitekter att sträcka på ryggarna och påminna er om att inte glömma bort er konstnärliga kapacitet. Det är lätt att göra det när projekten rullar på och allt skall gå snabbt. Genom att höja blicken lite, våga visionera och jobba för att skapa gemensamma visioner kring form och stadsliv, kan vi trigga såväl oss själva som våra beställare att nå längre än idag. Alla samhällsbyggandets aktörer måste samverka och försöka styra byggandet i en mer kvalitativ riktning. Samtidigt vilar stort ansvar på kommunerna. De måste aktivt söka ändra de strukturella villkoren och bredda utbudet. Så länge mindre exploatörer och byggemenskaper bara påverkar byggandet marginellt finns inga incitament för ett mer småskaligt byggande. Och för att skapa naturlig efterfrågan på verksamhetslokaler i bottenvåningarna längs stadsstråken och därmed minska folks bilberoende måste man vara medvetna om att externa köpcentra står i rakt motsatsförhållande mot ett attraktivt stadsliv.



Okidoki arkitekter laborerar med klassicistiska formelement och bearbetad dekor. Hus av detta slag kan ses som en naturlig fortsättning på den lekfulla Art Deco-stilen, som fick ett abrupt slut med modernismens intåg på 1930-talet.

Stråken som skapar staden

Vår Fredrik Rosenhall, arkitekt och sociolog, kommer i fyra inlägg att diskutera det paradigmskifte inom stadsbyggandet som kan skönjas. Dessa publiceras samtidigt på Yimby Gbg.s och vår blogg. Den första delen ”På väg in i ett nytt planeringsparadigm” handlar om att vi är på väg att omdefiniera grunden för stadsbyggandet. Från försiktighet till offensiv expansion. De följande tre essäerna ”Stråken som bygger staden”, ”Byggnader längs stråk” och ”Vad är social hållbarhet” handlar om vilka möjligheter och risker paradigmskiftet för med sig. Vilka mål vi måste sätta för det nya täta byggandet? Vilka strukturer som påverkar och vilka konkreta strategier vi måste arbeta efter? Den första delen följer och den är inte minst intressant för att den sätter in yimbyrörelsen i ett vidare historiskt och dagsaktuellt sammanhang.

I Tidskriften Arkitektur nr 6 2003 ägnades tio sidor åt ett retrospektivt reportage kring planeringsprocessen av Norra älvstranden i Göteborg. ”Den goda staden, klustret och sprickorna”. Reportaget hade formen av ett samtal mellan Arkitekturs Claes Caldenby och Jöran Bellman och Mats Karlsson, två av de mest inflytelserika personerna i älvstrandens utveckling under 1990-talet. Reportaget ger en intressant inblick i gårdagens stadsbyggnadsdebatt.

Planeringen av Norra Älvstranden kan på många sätt ses som typisk för det sena 1900-talets stadsbyggande. Borta är 1960-talets övertro på storskaliga enhetslösningar, istället är det den postmoderna kunskapsekonomin som skall förses med konkurrenskraftiga kunskapskluster och områden där kontor och bostäder integreras.

När vi idag, tolv år senare, läser reportaget framstår innehållet i diskussionen som märkligt daterat. Samtalet svänger mellan planeringens politiska och ekonomiska villkor samt processen och dess rent arkitektoniska resultat. Men mycket lite handlar om hur visionen om den ”Goda Staden” som projektet en gång hade, tagit sig konkreta uttryck. Ännu mindre om hur samspelet mellan de grundläggande stadsbyggnadselementen – gator, torg och byggnader- faktiskt fungerar. Jöran Bellman, arkitekt på Stadsbyggnadskontoret, beklagar sig över att planerade bostadshus på Lindholmspiren ersätts av kontor. Det är dock bristen på blandning som i sig ses problematisk, inte att det ekosystem av rörelser, stråk, platser och verksamheter som bygger upp en stad i traditionell mening inte fungerar. Någon självkritik kan inte anas.

Ett exempel:

Claes Caldenby: ”det fanns tidigt en idé om en bandstad längs Norra Älvstranden med spårvagn och esplanad och allting men så insåg man kring 1990 att det var omöjligt och bytte strategi.”

Jöran Bellman svarar: ”Olämpligt skulle jag vilja säga. Idén om esplanaden kom bort i det kvalitetsarbete som stadsarkitekt Gunnar Jansson initierade och där också Rob Krier försvann. I de här kvalitetsdiskussionerna insåg vi att stranden inte var sig lik hela vägen och att det inte var rimligt att dra en esplanad hela vägen så.”

Caldenby fyller i: ”Det är alltså ett spel mellan planeringsidéer och ägarstruktur. Och de tycks i detta fallet ha pekat åt samma håll, bort från en bandstad mot ett antal ”Brohuvuden”, så som om Norra älvstranden hade koloniserats från Södra älvstranden”

Med brohuvuden syftar Caldenby sannolikt på de punkter där Södra Älvstrandens befintliga stadsstruktur skulle ta ett kliv över älven. Kort därefter börjar herrarna diskutera ”Staden som konkurrensfaktor”

Stanna upp och fundera över detta. Idén om en esplanad längs älven, med centrumpunkter kring brofästen eller färjeläger där norra och södra älvstränderna möts, avfärdas av stadsbyggnadskontoret som olämplig. Det är oklart vari olämpligheten ligger. De starka kopplingar till stadens befintliga gatunät som hade kunnat skapas beskrivs som att södra älvstranden skulle ”kolonisera” norra älvstranden. Detta skrivet så sent som 2003, långt efter det att Space Syntax börjat få genomslag, men några år före Yimby och Ola Andersson. Tänk om samma resonemang idag tillämpats på Frihamnen?

En esplanad, om än mycket kostsam att bygga, hade kopplat upp Norra älvstranden mot övriga Göteborg på ett sätt man inte är i närheten av idag. Den hade skapat en lätt tillgänglig pulsåder mot vilken all bebyggelse på älvstranden relaterat. Dagens situation, där området trafikmatas bakifrån, all service är centrerad till två externa shoppingcentrum och kajerna mot vattnet har karaktären av semiprivata bryggor som bara besöks av allmänheten vid större evenemang, hade varit helt annorlunda. Man kan ställa de tänkta kostnaderna mot en dylik esplanad mot de enorma mervärden som hade skapats för hela Hisingen, och förmodligen kunnat räkna hem projektet långsiktigt.

Att dessa tankar förkastades tidigt i processen, inte bara för att de var ”orimliga” utan även för att de var ”olämpliga” säger en hel del om dåtidens stadsbyggande. Retoriskt hade man släppt modernismens fokus på hårda värden, men man stod stadigt fast i dess praktiska tillämpningar. Medvetenheten om stråkens centrala roll för stadslivet fanns uppenbarligen inte. Man byggde sina kvalitetsmål på önsketänkande.



Sannegårdshamnen på Norra Älvstranden i Göteborg.

Vad vill vi idag?


I dagens planering låter det emellertid helt annorlunda. Det goda livet på gator och torg spelar en central roll och medvetenheten om de sammanhängande stråkens fundamentala betydelse för stadslivet är stor, åtminstone i tidiga skeden. Frågan är hur denna kunskap omsätts i praktiken. I den befintliga staden har de flesta rörelsestråk en tydlig identitet, såväl formmässigt som innehållsmässigt. Identiteten sitter oftare i själva gatan än i stadsdelen. Gator som Linnégatan, Kungsportsavenyn, Andra Långgatan, Magasinsgatan och Vasagatan bär på en identitetsstyrka som är högre än stadsdelarna de ligger i. I modernistiska mellanstadslägen är förhållandet det motvända. Vilken identitet har t ex Distansgatan, Ceresgatan eller Västra Eriksbergsgatan? Inte speciellt stor, trots att de är viktiga stråk i Frölunda respektive Eriksberg.

Tittar man på vilken dignitet skapandet av karaktärsstarka stråk har i dagens större stadsutvecklingsprojekt är den dock förvånansvärt låg. I ett aktuellt projekt som Norra Masthugget/Järnvågsgatan, där det finns en fullständigt unik möjlighet att docka an en väl fungerande kvartersstad, har man valt att bryta det generella rutnätet och föreslå nya gatudragningar, vars framtida karaktär som välintegrerade rörelsestråk är tveksamma. Merparten av dessa ”gator” saknar en av de viktigaste egenskaperna som finns hos urbana stråk – att utgöra kortaste vägen mellan målpunkter i omgivningen. Detta förstärks ytterligare av att trafikintegreringen är låg och många stråk endast är avsedda för fotgängare.



Planen för N.norra Masthugget/Järnvågsgatan där det generella rutnätet är modifierat och de nya stråkens karaktär är svår att bedöma.

Gaturummens identitet och karaktär ägnas dessutom förvånansvärt lite intresse i samrådshandlingen. Pliktskyldigt fokus på urban grönska förefaller mer som ett sätt att motivera den mycket höga exploateringen än som att konkret visa allmänheten hur den nya stadsdelen är tänkt att fungera. De nya stråkens hierarki, kopplingar, karaktär och inbördes relationer behandlas knappt, och detta i en plan med uttalade ambitioner att skapa ny innerstad! Hur tänker man sig att stadsrummen ska upplevas? Vem skall röra sig längs gatorna? Var skapas optimala platser för shopping, nöjen och kultur? Hur skapas synergier med omgivningen? Jag läser planhandlingen som att man ser områdets waterfront som ett spektakulärt landmärke med höga hus och kajer som attraherar vid vackert väder, men att de enda regelrätta stadsgator man tänker sig är de som redan finns. Återigen tvingas man som vän av urbana värden fråga sig – var är visionen om att skapa nya gator?

Jag skulle vilja påstå att förmågan att identifiera potentiella stråk är en försummad och mycket viktig del av den moderna stadsplaneringen, om vi vill att den ökade exploateringsgraden skall leda till ett attraktivt stadsliv och inte bara hög exploatering. Stadsbyggandets grundläggande syntax är en basal och relativt lättolkad del av planeringsprocessen. Det gäller att lyfta upp den och ha modet att låta den vara styrande över andra frågor. Om vi vill skapa klassisk stad, vill säga. Det tycks som att som såväl beslutsfattare som planerare svävar på målet i denna grundläggande fråga. Här är tydligheten viktig. För om vi pratar som om att klassisk kvartersstad är målet med dagens planering, men samtidigt är fullt medvetna om att det är något annat vi ritar, då är många av dagens visions- och kvalitetsdokument vilseledande. Då är det bättre att redan i planeringsskedet vara öppna med att vi, av olika anledningar, inte vill ha en generell stadskaraktär i nya områden utan snarare en blandning av olika karaktärer. Och samtidigt vara väl medvetna om att det finns många exempel på hybrider mellan klassisk och modernistisk stadsplanering där resultaten upplevs som rätt dåliga, i synnerhet om exploateringen är hög. Södra stationsområdet i Stockholm är ett sådant. Här finns gott om urbana baksidor som varken upplevs som attrativa offentliga stadsrum eller gröna oaser för de boende.



Södra Stationsområdet i Stockholm innehåller många gaturum med oklar karaktär. Här Södermalmsallén.



Broadway. Den som drömmer om att det skall skapas gator av denna karaktär i de växande svenska storstäderna får nog fortsätta drömma.

Stråk i innerstad och mellanstad
Men vad kännetecknar då ett riktigt välfungerande stråk? Spontant tänker vi på innerstadens välbesökta gågator. Gator där flödet av fotgängare är så stort att ett varierat och kvalitativt serviceutbud fungerar och man lätt träffar folk man känner eftersom exponeringen är stor. Gator som i Göteborgs fall planerades på 1600-talet. Urban syntaxanalys visar att dessa stråk fungerar så som de gör eftersom de är extremt välintegrerade i den urbana väven. Göteborgs stad innanför Vallgraven har karaktäristiska avlånga kvarter, med fler rörelsevägar i öst-västlig riktning än i nord-sydlig. Men det faktum att kvarteren är avlånga har gjort att genvägar genom byggnaderna kunnat skapas. Intima stadsrum som Victoriapassagen och Torgpassagen fungerar så bra eftersom de samtidigt utgör kortaste vägen. Där genvägar öppnas upp intensifieras folklivet. En diagonal gata genom ett i övrigt ortogonalt rutnät skapar kraftig integration, jfr Broadway i New York.



Victoriapassagen. Göteborgs stad innanför Vallgraven har karaktäristiska avlånga kvarter, med fler rörelsevägar i öst-västlig riktning än i nord-sydlig. Genvägarna i nord-sydlig riktning blir intensiva stråk



Lilla Kyrkogatan. Lilla Kyrkogatan saknar kontinuitet. Trots det centrala läget saknas förutsättningar för aktivt stadsliv.

Göteborgs stora expansion över vallgraven utfördes i slutet av 1800-talet med 1866 års stadsplan som grund. Befintliga gator innanför Vallgraven drogs ut och förlängdes. 1800-talets stadsdelar – Linnestaden, Haga, Vasastaden och Lorensberg – ligger som en krans runt den gamla staden. När man lämnar stadens absoluta centrum är den generella tillgängligheten för blandade trafikslag nödvändig för stadslivet. I Göteborg är det endast Haga Nygata som klarar av att vara ett livaktigt stråk med enbart fotgängare och cyklister, utanför vallgraven. Hade Haga sanerats så som planen var på 1960-talet hade detta stråk troligen inte funnits, och kopplingen mellan Vasastan och Linné hade varit mycket svagare. Själva stadslivet skapas längs stråken! Men de flesta stråk förutsätter flera olika typer av rörelse. Trafikintegreringen är en viktig komponent för att få kvartersstad utanför den absoluta stadskärnan att fungera. Göteborg saknar trafiktäta stadsboulevarder som Sveavägen eller Fleminggatan i Stockholm, mycket på grund av Allén som kanaliserat de öst-västliga trafikflöden till parkzonen mellan 1600-talsstaden och 1800-talsstaden. Det gör också att delar av Vasastan på gott och ont upplevs som en lugn och lite avsides belägen stadsmiljö.



1866 års stadsplan lade ut ett generellt rutnät över områdena utanför Göteborgs Vallgrav.



Livet längs 1800-talets stadsgator bygger idag på rörelse av fotgängare, cyklister, bilar och kollektivtrafik.

Rör vi oss ytterligare ett steg ut från centrum ebbar stadslivet snabbt ut. Dock sträcker sig urbana korridorer; kontinuerliga stråk med stadsbebyggelse och aktiva bottenvåningar, långt ut åt både öster och väster. Första Långgatan-Stigbergsliden-Karl Johansgatan-Slottsskogsgatan-Mariagatan är en sådan korridor. Friggagatan-Redbergsvägen-Danska Vägen en annan. Dessa tentakler av stadsbebyggelse är av mycket stort värde för att skapa identitet och folkliv i sina respektive stadsdelar. Längs stråken är god framkomlighet med bil helt nödvändig för att verksamheter skall bära sig. Stråken visar på möjligheten att omvandla trafikleder i halvcentrala lägen till stadsgator. Laborera med tanken att husen längs Karl Johansgatans västra del skulle rivas. Kvar skulle bara bli en bilväg med spårvagnsspår, omgiven av suburbana strukturer. Detta skulle innebära stora negativa konsekvenser för närområdets miljö. På samma sätt skulle man kunna addera stadsbebyggelse till bilvägar i mellanstaden som Guldhedsgatan eller Delsjövägen, och därmed ta vara på flödena och omvandla till stadsliv. Med motsvarande positiva värden som följd.



Karl Johansgatan västra del är en stadsgata som skär genom en modernistisk bostadsbebyggelse.

Att ambivalent placera hus mot trafikstråk, men vända dem inåt och se dem som ”bullerbarriärer” så som man nyligen gjort mot Hjalmar Brantingsgatan är exempel på planeringsmässig kortslutning då det ger det sämsta av två världar – man mister överblickbarheten i den uppbrutna modernistiska strukturen men får heller inte stadslivet och variationen från den klassiska staden.


Glasiären. Byggnaden är sluten och bidrar knappast till gatulivet längs Hjalmar Brantingsgatan.

Gatustrukturen är grundläggande

Vill vi att framtida gator skall fungera som en del i en stadsintegrerad väv måste vi förstå stadens gatustruktur, hur nya gator kan docka an mot befintliga flöden och skapa nya sätt att röra sig. I bästa fall nya målpunkter och mer stad. Den grundläggande strukturen är mer basal än husens skala och innehåll. Genom att lokalisera var det finns potential att ta vara på/förstärka flöden av fordon och människor, kan vi skapa synergier och organisk stadsutveckling. Kontinuiteten är A och O, och vi måste vara medvetna om hur den urbana kontexten villkorar tilläggen. Förstå varför Hotel Avalon kunde funka perfekt från dag ett (därför att det här handlade om att bebygga en sedan länge nedbrunnen nod i en gammal stadsplan), medan Världskulturmuseet har svårt att locka spontana besökare (det ligger inte i ett läge där folk har naturlig anledning att strosa runt och uppehålla sig) Det är intressant att se hur Stora Badhusgatan-Järnvågsgatan håller på att omvandlas till ett allt starkare stadsstråk. Jag minns när den nya bron i Järnvågsgatans förlängning öppnade för knappa tio år sedan. Hur det öppnades upp en genväg mellan Järntorget och Kungsgatan som tidigare inte funnits, med enorma positiva konsekvenser för de omgivande kvarteren.

Men denna medvetenhet tycks inte alltid vara självklar. I det parallella uppdrag för att utreda Hedens framtida exploatering som genomfördes härom året var det bara ett förslag om tog fasta på den uppenbara möjlighet att bygga vidare på kvartersstrukturen längs Vasagatan och Södra Vägen. Resterande förslag koncentrerade den nya bebyggelsen till Hedens östra sida, som vänder sig från staden. Den danske arkitekten Jan Gehl har kommit fram till att det räcker med ett glapp på några tiotal meter för att intresset skall falna för att fortsätta längs ett stråk. Så kan vi också misstänka att den roll Heden har idag (när inget evenemang drar folk) som gräns mellan innerstad och mellanstad skulle bestå om man exploaterade på detta sätt. Att ta fram stadsplaneförslag genom att skulptera fram vackra hus, sprungna ur icke-existerande lokalprogram, är inget kvalitativt eller resurseffektivt sätt att bedriva stadsplanering på.

Vi stannar upp vid grundfrågan – de svenska städerna måste med all sannolikhet i framtiden bygga tätare och högre för att möte en växande efterfrågan. Det finns gott om referenser runt om i världen på höga hus i tät, livlig innerstadsmiljö. Men kanske ännu fler på höga hus i ödsliga urbana bakvatten. Hus som är vackra att beskåda från håll, men där folk drar sig för att gå om kvällarna. Med den generella oro som dagens stadsplanering känner inför genomgående biltrafik längs stadsgator finns risk att för att många av de täta/höga områden som planeras kommer bli ödsliga och tysta stora delar av året. Det ligger en fara i att överskatta potentialen hos stråk i mindre centrala lägen, i synnerhet om de är avstängda för biltrafik. Risken är att man skapar isolerade monokulturer som bara lever delar av dygnet, miljöer som Lindholmen Science Park eller Lilla Bommen. Återigen hamnar vi i en situation där vi riskerar att få det sämsta av två världar – tappa den glesa modernismens ljus och rymd, men samtidigt inte få den traditionella stadens heterogenitet och liv.



Kop van Zuid, Rotterdam. Ett av de främsta exemplen på spektakulär 2000-talsarkitektur i Europa. Gatumiljön är precis så ödslig som det ser ut på bilden.

Rörelser längst stråk – trygghet och tillgänglighet

Synen på trafik är en avgörande fråga i dagens planering. Jag vill påstå att vi generellt är lite för rädda för biltrafikens inverkan på staden. Att avskärmade trafikleder med hög hastighet är förödande för en kontinuerlig stadsväv är oomtvistat. Men ett långsamt flöde av bilar, bussar, spårvagnar och transportfordon kan bidra stark till stadslivet, dels genom sin närvaro, dels genom den ökade tillgänglighet som skapas. Idén om att ha trafikseparerade städer, där gångvänliga öar knyts samman av trafikleder, står emot tanken om kontinuerliga rörelser och sömlösa byggda strukturer. Strukturer där gator skapar gemensamma rum runt sig, snarare än att de verkar som fjärmande barriärer.



Ånäsvägen, Bagaregården. Gatan fungerar både för bilar, cyklister och fotgängare. Gaturummet skapar gemenskap och identitet



Fiskebäcksvägen, Frölunda. Klassisk trafikled från modernismens dagar. Trots relativt små bilflöden omges vägen av stora buffertzoner. En konsekvens av detta är att områdena på vägens ömse sidor distanseras, snarare än knyts ihop.

Vill vi på allvar skapa blandade levande städer måste rummet delas. Vi måste samsas om utrymmet och inse att det som är bäst för respektive trafikslag inte nödvändigtvis är bäst för helheten. I innerstadsexpansionen bör vi bära med oss att avstängda gator och alltför stor tilltro till att fotgängare själva kan skapa livskraftiga miljöer riskerar att leda till ödsliga stadsdelar. Den traditionella stadsgatan är en genomfartsgata där rörelsen av bilar och transportfordon utgör en viktig del av upplevelsen, och där fotgängarvänlighet uppnås genom generösa trottoarer, inte genom att fotgängarna har hela gaturummet för sig själva. Vill vi leva hållbart och tätare än idag kommer ännu större fokus behöva sättas på de transporter av människor och varor som måste till för att försörja städerna.



Fotgängarvänlighet uppnås genom breda trottoarer, inte genom att fotgängaren har hela gaturummet för sig själva.

Fordonsbranschen talar idag om att biltrafiken kommer revolutioneras inom de närmaste decennierna. Mycket talar för att framtidens gator inte kommer att trafikeras av bilar med förare, utan av förarlösa bilar, där flöde och fart styrs centralt. Med detta kommer kapaciteten i befintligt gatunät öka dramatiskt, farten sänkas och biltrafikens barriäreffekt minska. Det är en intressant tanke – att de gatustrukturer vi skapar idag kanske bara kommer att användas som vi tänker oss några decennier, för att därefter få en helt annan karaktär. Om vi tänker oss ett långsamt flöde av förarlösa elbilar längs stadens gator, där alla resor är nyttomaximerade och synkade mot trafikläget i stort, då försvinner mycket av det negativa med dagens trafik; bullret, riskerna och köerna. Istället kan vi se flödet som något som bidrar till rörelse, trygghet och tillgänglighet. Något som ytterligare talar för vikten av att se de sammanhängande urbana stråken som grundläggande i stadsplaneringen.

Gärna vackra hus, men först rejäla gator, för att parafrasera Tage Erlander.

University campus as a living lab


Kanada, Vancouver. Mycket snack om Vancouver nu. Vackert. Hållbart. Och kritik. Fast jag minns inte riktigt vart jag läste kritiken. Men den vars säkert relevant även om den inte fastnat. Idag i Kuggen var John Robinson från University of British Columbia (som ligger i, eller snarare strax utanför, Vancouver) på plats för att prata om UBC:s arbete med campus som en levande labbänk.

Hållbarhet då. John börjar med att problematisera. För hur skapar vi momentum kring ett ämne som har svårt att motivera oss (och med oss menar han typ alla människor), inte är tillräckligt långtgående för att lösa de verkliga problemen, handlar i huvudsak om miljöfrågan, inte hela hållbarhetsspektrat, och som därtill är väldigt ”akademiserat”? John menar att vi måste hitta mål som både ökar mänskligt och miljömässigt välbefinnande, och gör det på samma gång.

Universitet har en utmärkt storlek för att utgöra ett lab för att hitta och testa mål. Universitet kan därtill misslyckas och våga prata om misslyckande som ett viktigt bidrag till den pågående forskningen. Universitet äger (nu pratar vi Nordamerika) sina lokaler, har ett offentligt uppdrag (utan kvartalsekonomiska drivkrafter) och arbetar med forskning och utbildning. Betyder att universitet kan använda hela sitt campus som en sandlåda där de kan testa/demonstrera forskning, och kan utbilda sina studenter eller skapa nya utbildningsprogram/kurser som gör att de kan mer om hållbarhet.



Downtown Vancouver


Men det är en utmaning. Inte minst ur ett sociologiskt perspektiv. Rufft kan vi säga att universitet har två ben, ett som handlar om det akademiska, och ett tekniskt/administrativt ben som stöttar akademin. Anställda i de två benen associerar sig till universitetet. Tekniskt/administrativ-personal är anställda av universitet och jobbar där, ser sig som ”universitetsanställda”. Den akademiska-personalen associerar sig i stället vagt till universitetet, och ser det snarare som någon som förser deras forskning med lokaler och andra resurser. Men det är inte universitet som är uppdragsgivare till forskningen. Viktigt för att lyckas med att göra ett campus till ett ”living lab” är att integrera de två benen och få dessa att arbeta tillsammans mot gemensamma mål.



John Robinson


Sen radar John exempel på vad UBC gör för att skapa hållbara exempel, vissa är relevanta, andra mindre relevanta. Men hans poäng är att varje universitet har ett ansvar att testa hållbarhetskoncept i sin specifika kontext och det samhällssystem som de verkar:

– UBC har antagit Kyoto-avtalet, och minskade sina CO2-utsläpp med 6% under perioden 1999-2007, samtidigt som man ökade mängden verksamhetsyta med 35% och antalet studenter med 50%. Nu ska man ner med 33% från 1999-2015, och 2050 är målet att man reducerat utsläppen med 100%.

– ”Regenerativa byggnader”, dvs. byggnader som ger ifrån sig mer än de förbrukar. Exemplifierar med en byggnad som tar hand om regnvatten, renar det, använder det, renar igen och lämnar ifrån sig (i slutänden) spillvatten som är renare än det regnvatten som togs om hand från början.

– Många exempel handlar om uppvärmning, energianvänding och sophantering. Här finns mycket att göra för att effektivisera. Väldigt kontext-beroende.

– Använda trä för att bygga nytt. Ska bygga världens högsta träbyggnad, och här uppmanar John länder som Kanada, Norge och Sverige att gå i bräschen, vi har massor med råmaterial, varför ska det inte vara vi som leda utvecklingen av träbyggnadsteknik.

– Förtätning och fler studenter boende på campus. Med fler verksamma på samma yta som tidigare kan man skapa effektiva kollektivtransportsystem och andra försörjningssytem.

– Tänka ”living lab” när man bygger nytt och bygger om. Görs detta i programmeringsfasen, dvs. få in ”hur ska vi använda byggnaden i vår forskning” tidigt så blir kostnaden minimal.

– Massor exempel när regler (lagar, standarder och certifieringssystem) sätter käppar i hjulet på hur man kan göra saker men hållbart, men då får man inte eller så kan man inte erhålla den stämpel/certifiering man önskar.

– Och sen så klart en massa mer. Hur som. Intressant exempel, följ länkarna nedan och hitta mer.

Från inbjudan:

UBC launched the UBC Sustainability Initiative (USI) in early 2010 to explore and exemplify the principles and products of sustainability, both on campus and in the community, under two key themes.

Under the theme of “campus as a living laboratory,”the UBC campus forms a nexus of interdisciplinary activities in research, teaching and learning, and campus operations, allowing us to truly integrate and practice social, economic and environmental sustainability where we live, learn and work.

Under the theme of “the university as an agent of change” for sustainability, UBC provides a natural hub for partnerships with communities and the public, private and nonprofit sectors. These partnerships ensure a two-way flow of knowledge that fuels research and innovation, adds value to established sustainability efforts and provides educational and employment opportunities for students.

www.sustain.ubc.ca – UBC Sustainability Initiative (USI)
http://www.johnrobinson.ires.ubc.ca
www.ires.ubc.ca – Institute for Resources, Environment and Sustainability (IRES)
www.cirs.ubc.ca – Centre for Interactive research on Sustainability (CIRS)

inobi debatterar i DN. Nästan.


För femte året i rad ordnade Akademiska Hus och Göteborgs Förenade Studentkårer en workshop under ledning av inobi. Temana under åren har varit olika, och i år ordnade vi ett kompetensutbyte mellan studentstäder. Under en fredagseftermiddag i mitten av april samlades studentorganisationer, studenbostadsföretag och Akademiska Hus regionchefer från Göteborg, Stockholm och Lund i Chalmersska huset för att byta erfarenheter med varandra.

Frågeställningen i fokus var ”vad bygger en studentstad”, och inte minst vikten av att det finns studentbostäder i tillräckligt mängd för att inte hindra inflödet av nya invånare till våra kunskapsstäder. Resultatet av workshopen blev en debattartikel som i dag publiceras på DN-debatt. Lite stolta måste vi ändå säga att vi är. För artikeln har många viktiga saker att säga som vi gärna skriver under på.

Om tidigare workshopar kan man läsa t.ex. här.

Samlade intryck från mötesplatsresor på kontinenten. Del 1: Berlin

Trogna läsare av bloggen torde vid det här laget vara någorlunda väl insatta i vårt arbete med Att bygga mötesplatser, men för nytillkomna handlar det i korthet om ett uppdrag från Chalmersfastigheter där inobi (1) skapat ett grundläggande teoretiskt ramverk med fokus på varför möten är värdeskapande samt hur och var dessa möten sker och (2) utvecklat metoder och verktyg för att systematiskt och medvetet arbeta med strategisk mötesplatsutveckling. Under 2013-2014 har arbetet bland annat resulterat i  boken (med den såväl sakliga som intresseväckande titeln) Att bygga mötesplatser samt framtagandet av metoder för mötesplatsanalys kopplade till GIS-verktyg (Geografiska InformationsSystem) och några intensiva studieresor i mötesplatsbyggandets tecken.

Under hösten 2014 var det så hög tid att förankra arbetet med mötesplatser på bred front i Chalmersfastigheters organisation och efter utbildningar i teori på hemmaplan bar det iväg på inte mindre än tre resor där i princip samtliga medarbetare fick sig en ordentlig duvning i praktisk mötesplatsanalys. Själv hade jag det stora privilegiet och nöjet att agera reseledare och handledare under dessa exkursioner till mötandets metropoler. I ett antal blogginlägg kommer jag här dela väl valda tankar och intryck från resorna. Fokus ligger till stor del på miljöer för samarbete och innovation, vilka vi valt att kalla för synergiplatser, men även mindre produktionsorienterade platser – socialisationsplatser och relationsplatser – besöktes, vilka är minst lika viktiga för livkraftiga ”sociala ekosystem” (eller interstrukturer, som vi kallar dem). Mer utförliga beskrivningar av de olika besöken finns redovisade på Chalmersfastigheters mötesplats-studierese-blogg.

Vårt första resmål var alltså Berlin. Staden är verkligen allt på en gång, men har samtidigt en helt unik karaktär jämfört med andra Europeiska städer av samma dignitet. Till stor del beror detta nog på de många trauman i form av världskrig och kallt krig som tvingat staden och dess invånare att gång på gång fått förhandla fram en ny riktning för stadens återuppbyggnad ur ruinerna av det som en gång varit.

För ur askan har det som idag är Berlins unika identitet uppstått. Här tänker jag då främst på den breda blandning av etniska grupper, subkulturer och livsstilar som lever sida vid sida som alla sätter sin prägel på staden och dess stadsdelar (Tyskland är näst efter USA det mest populära landet att immigrera till). Billiga hyror i kombination med en relativt väl fungerande infrastruktur är helt klart en bidragande faktor till blandningen. Somliga menar att Berlin är en av få kvarvarande fristäder  i Europa för konstnärer, dagdrivare och livsnjutare…

Samtidigt är Berlin en huvudstad med högt rankade universitet, huvudkontor för multinationella företag och vårt inledande besök var på en institution som på alla sätt förkroppsligar mötet mellan utbildning och näringsliv. Hasso Plattner Institutet är en privat finansierad utbildningsinstitution belägen strax norr om centrala Potsdam, en förstad ca 45 min med pendeltåg sydväst om Berlin, med inriktning mot IT-systemutveckling.



HPI – ett påkostat externcampus

Det riktigt intressanta med HPI är deras disciplinöverskridande utbildning d.school som parar samman programmerare med studenter från i princip vilken annan utbildningsbakgrund som helst (så länge de klarar inträdesproven) för att i intensiv case-form ett antal dagar i veckan ta sig an samtidens utmaningar. Hela idén är att stimulera fram samarbeten där studenternas olika bakgrunder och problemlösningsmetoder hittar nya former för samverkan – och förhoppningsvis helt nya lösningar – som de sedan kan ta med sig ut i yrkeslivet. För att uppnå detta finns en rad pedagogiska metoder vilka alla understöds av den fysiska  miljöns utformning. Möblerna är mobila och nätta, de flesta är i ståhöjd. Stillasittande är ingenting som premieras d.school, men det finns även ”lugna” oaser i form av lounge-loft och soffgrupper. Lokalerna är ljusa och luftiga med god överblick. Hittills har skolan varit mycket framgångsrik i att attrahera såväl studenter som samarbetspartners och de framtida arbetsgivarna verkar också väldigt intresserade.


Visning av d.schools patenterade möblering som stimulerar dynamiska samtal och samarbete

På hemvägen gjorde vi en avstickare till en av de senaste tillskotten av ”hippa” mötesplatser i Berlin. Stadsdelarna runt Kurfurstendamm har länge betraktats som lite mossiga och trötta, men med kontors-galleria-biograf-konstgalleri-restaurang-café-spa-hotellet Bikini hoppas man nu på att tillföra en ordentlig injektion av ung urban livsenergi i området helt enligt devisen more is more.


Publikt promenadstråk på taket med egen utsikt mot apberget på Berlin Zoo


Pop-up boxar där oetablerade designers kan testa att sälja sina alster.

Själva byggnaden är en ombyggnad av ett komplex från 50-talet och arkitekturen är utförd med precis rätt mix av rå, något bedagad betong och exklusiv detaljering. Den DIY-estetik (Do It Yourself) som blivit utmärkande för mindre kapitalstarka Berlinentreprenörer fångas här upp på ett klanderfritt sätt. Personligen tycker jag att det blir aningen för tillrättalagt (i ärlighetens namn så känns det som en slags fastighetsutvecklandets version av kulturell appropriering av ett smutsigare Berlin), men här finns å andra sidan allt som den kreativa klassens företrädare kan önska sig i form av pulled pork-burgare, soyalatte, och designmöbler. Helt klart är i vart fall att satsningen gått hem för det är fullt med folk. Att skjuta brett verkar onekligen fungera.

Stadsiblioteket vid Potsdamerplatz  har ikonstatus inom arkitekturvärlden, men hur funkar den egentligen som mötesplats? Sådär visar det sig, eftersom absolut tystnad råder i lokalerna. Arkitekten Hans Sharoun ritade huset som en hyllning till kunskapen – en vetenskapens kyrka – och upplevelsen är helt klart sakral. Tvärtemot rådande paradigm inom biblioteksvärlden att öppna upp och höja ljudvolymen satsar man istället här stenhårt på att vara en av få platser i staden där tystnaden regerar. Barn och hundar är portförbjudna och inträdet kostar. Helt klart en exkluderande mötesplats, men också attraktiv för sin målgrupp.


Schhh! Absolut tystnad, men bra spanläge, på stadsbiblioteket

Ett stenkast bort ligger Sony center – en märkesbyggnad uppförd i början av 2000-talet för teknikjättens Sonys räkning tänkt att fungera som europeiskt huvudkontor men nu sålt i finanskrisens spår. Den höghusomgärdade platsen är halvt överbyggd av en struktur som närmast liknar ett slags slitsat cirkustält, vilket placerar torget någonstans i gränslandet mellan inne och ute. Eftersom platsen också är en kollektivtrafiknod är genomflödet av människor stort. Samtidigt finns här ett lugn. Vi hade svårt att enas om vad vi egentligen tycker om Sony center. Stökigt och för kommersiellt, men också öppet, folkligt och integrerat i staden. Kanske är det kontrasterna som skapar dynamik på våra mötesplatser?


Uppvisningsplats för ny teknik, men samtidigt överraskande folkligt.

Berlin är känt som den delade staden. Detta har också skapat en stad med många olika centrum och egna stadsdelar. Så sent som på 1920-talet var egentligen Berlin en mängd egna städer som samlades inom ramarna för staden Berlin. Här finns också en förklaring till att de i de olika stadsdelarna finns en stark tradition av att nyttja det lokala centrumet. I praktiken är det snarare så att det som vid en första anblick kan uppfattas som ett centrum (Alexanderplatz, Potsdamerplatz, Kurfurstendam) egentligen är mer av en slags representativa centrum (läs turistplatser), men att de egentliga samlingsfunktionerna för Berlinborna finns i stadsdelarna.

Sista dagen begav vi oss till området runt Moritzplats. Här blandas verksamheter och bostäder i en småskalig stadsstruktur och vi förstod efter hand att området just nu genomgår en förvandling där bilmekanikernas verkstäder får nya grannar i form av apputvecklare och möbeldesigners.

På en gammal ödetomt precis vid tunnelbanans uppgång ligger Prinzessinnengarten. Här har två stadsodlande entusiaster på några år byggt upp en uppskattad mötesplats för människor med intresse för en hållbar urban livsstil i allmänhet och närproducerad mat i synnerhet. Vid vårt besök öste regnet ned och odlingssäsongen var slut, men vi kunde ändå ana vilken oas som trädgården kan vara på varma dagar och nätter sommartid. Utgående från odling har med tiden flera andra funktioner (materialdepå, scen, café, undervisning…) adderats till trädgården som är öppen för alla och ett starkt nätverk av volontärer understödda av ett tiotal ”anställda” sköter om driften. Prinzessinnengarten triggar igång många diskussioner om livet i staden och vår tids stora utmaningar och vi konstaterade att kvartersträdgårdar kan fungera som verkligt gränsöverskridande mötesplatser i staden.


Allt på Prinzessinnengarten är byggt på plats – oftast av återvunna material.


Merparten av arbetet sköts av volontärer som tycker om att samlas kring odling och återbruk. Beslut fattas på veckomöten dit vem som helst är välkommen. 

Vårt avslutande besök var co-workinghuset Betahaus Berlin. På granntomten till Prinzessinnengarten har kontorscaféet för egenföretagare successivt tagit över våningsplan efter våningsplan i ett gammalt kontorshus. Brukarskaran består (återigen) av en mix av digitala entreprenörer och designers som mot en billig penning (jämfört med att hyra eget kontor) delar på kostnader och infrastruktur i ett kontorshotell. Genom att också arrangera temaföreläsningar, mingel och andra events adderas en till dimension till mötesplatsen som det egna kontoret inte förmår erbjuda – en social gemenskap för personer med delade intressen. Betahaus har expanderat till andra städer och som en rafflande avslutning lämnar jag därför er läsare med en cliffhanger där en mer utförlig rapport från verksamhetens Barcelonafilial kommer att avhandlas.


Bussverkstad från DDR-tiden har fått nytt liv som konstnärsfabrik. 

Prolog:
Berlin är fantastiskt. Staden är, som jag nämnde inledningsvis, allt på en gång men med en väldigt egen identitet och ett rykte om sig som en världsledande kultur- och nöjesstad med låga trösklar. Detta har givetvis Berlins marknadsföringsavdelning insett värdet av  och det pågår en intensiv kamp och balansgång mellan att attrahera såväl kapital som kreatörer samtidigt.

Jag tänker på Schumpeters idéer om creative destruction och hur detta format Berlin och hela tiden gör det. I den karnevaliskt röriga osäkerheten finns en förförisk spänning som rätt förvaltad kan formas till en stark kraft för samverkan och skapande. Innovationerna blir förr eller senare oundvikligen uppfångade av etablissemanget (och det kan vara helt ok, kanske är det rent av nödvändigt?). Utmaningen är att inte kväva kraften. Hittills har Berlin klarat av att förändra sin interstruktur så att den kraften har kunnat hållas vid livgenom genom en ständig migration från stadsdel till stadsdel. Förhoppningsvis kan det fortsätta så.

Nya lärandemiljöer på MIT


Oj vad den rubriken lovade mycket. Det är vare sig nytt eller rocket sciences. Men nu har jag även fått se det som jag tidigare bara läst om. För den som vill nörda ner sig så finns det två intressanta rapporter som MIT skrivit om deras strategier kring lärande och lärmiljöerna i framtiden. Den ena fokuserar bara på lokalerna och den kan ni hitta här (länk kommer). Den andra är slutrapporten och den kan hittas på följande hemsida. Detta är det andra av två inlägg om besöket på MIT, det första hittar ni här.

Okej, vi ska vara mest i Stata building (som jag beskrivet tidigare här). Och titta på några exempel på hur MIT arbetar med sina fysiska lärmiljöer och vad de ser för pedagogiska trender och utmaningar. Jag gör det i en serie bilder.



Det första exemplet är en Minerva Plaza liknande lokal, för integrerat workshop-betonat arbete. Först genomgång mitt i rummet och sen övergång till arbete i grupp i de små ”båsen” i rummets ytterkant, sedan kan man ånyo snabbt samlas i mitten för redovisning. Här är inte datorn centrerad i grupparbetet, utan det är mer kring diskussion och process – skiljer sig från kommande salar, diskuterade nedan.



Båsen har medvetet gjorts något trånga och grunda med endast ett draperi som avgränsare till resten av rummet, så att överhörning ska kunna ske – ingen ska kunna gömma sig. Samtidigt ska man uppleva att det finns puls och aktivitet i rummet. De fasta installationerna är få, istället har man portabel teknik som ger en känsla av att man fortfarande utforskar hur man ska arbeta i denna typ av lokal. Allt går att flytta, förändra och påverka.



För att ge bättre (?) förståelse för rummets utformning har ni ett formidabelt fotografi av en evakueringstavla. Lokalen vi talar om är till höger om ”Exit”. Ett något märkligt format rum – som från början var för IT-studenterna kårförening (motsv.)



Över till det mer ordningställda. Detta är en annan form av ett active learning classroom. Runda bord med plats för nio. Tre kring varje dator. Fullknökat med teknik och whiteboards på alla väggar (och stolpar). Detta är den ena av två likadana salar som finns på MIT.



I taket hovrar projektorer och kameror. Projektorerna kan projicera antingen innehållet på den egna gruppens dator (en projektor per runt bord) eller så kan läraren styra att en grupps skärm läggs ut på alla projektorerna eller så kan läraren visa något från sin egen dator. Med kamerorna kan man ta bilder eller filma en lektion. Typiskt arbetar man på samma sätt som i den förra lokalen, dvs. först genomgång, därefter grupparbete.



I mitten finns lärarens kontrollpanel. Härifrån kan hen övervaka vad som sker, styra projektorer, belysning, inspelning m.m. Salen rymmer 13 x 9 = 117 studenter, vilket är alldeles för många menar MITs utvärderingar – kring 50 hade varit mer lagom. Även storleken på borden har kritiserats. Det bästa med salen, menar den lärare vi träffar – han som syns till höger i bilden, är att salen får hans studenter upp på fötter, vilket för att vare sig kan pilla på sina smartphones eller somna under lektion.



Ytterligare en typ av active learning classrooms är denna (tyvärr kom vi inte in, utan fotona är tagna genom fönstret). Här med fyrkantiga bord och utrustade för att stödja antingen grupparbete i större grupp (vilket kan vara svårt i den förra typen med runda nio-bord) eller par-uppgifter. Borden är utrustade med datorer och skrämar.



Som stöd finns projektorer, en per bord, och svartatavlor. Nästa utvecklingssteg är att ta bort datorerna (och eventuellt skärmarna) då det är bättre när studenterna arbetar med sina egna datorer.

En reflektion är att dessa tre lokaler för aktivt lärande har något olika inriktning. Den första är flexibelt utrustad, med få installationer och bäst för uppgifter där diskussionen står i centrum. Den andra är väldigt styrd i termer av möblering och installationer, men där det kan vara svårt att arbeta i större grupper än tre. Den tredje är mer anpassat för arbete i lite större grupp (eller par) men samtidigt inte särskilt flexibel eller påverkbar.



Så över till hörsalar. De är tämligen traditionella gradänger, med svartatavlor och katedralsundervisning i storgrupp. Däremot är alla numera utrustade för att lektionerna/föreläsningarna ska kunna filmas och läggas ut och/eller strömmas. Antingen automatiskt (med sensorer som följer läraren) och/eller som på denna bild med hjälp av en ”kameraman”.



Även de allra största föreläsningssalarna har samma teknik. Samtidigt som de har härligt många elektriska svartatavlor (som en student en gång programmerade så att han kunde styra dessa med en fjärrkontroll – som gjorde att föreläsaren hade en annorlunda upplevelse när hen fick jaga sina anteckningar)



Observera att det inte finns några fasta bord i den stora föreläsningssalen, utan den som behöver bord får fälla upp en bricka ur armstödet.



Det här är en distribuerad del av MIT Library. Hit kan en bibliotekarie komma för att hålla olika typer av lektioner såsom att ge studenterna kunskap i citations-programvara. När det inte används för lektion är det öppet att använda för vem som helst.



Och detta hänger samman med nästa trend på MIT. Man går mot allt fler ytor som ingen äger. Ett distribuerat system för lärplatser. Men också platser där studenterna kan experimentera och leka loss på egen hand – så kallade Maker Spaces, tyvärr såg vi inga sådana, men de är säkert Googlingsbara (vilket är enklare om man inte, såsom jag just nu, sitter på ett flygplan).



Ytterligare ett exempel på en läryta utan ägare, en krittavla mitt i korridor, bredvid en soffa och sen inte så mycket mer.

Om ni nu läser rapporterna som jag refererar till i ingressen så kan jag berätta att hittills så är konceptet med Academic Villages något av en besvikelse för en utomstående betraktare. Hittills har man gjort ett försök, och det var inte så lyckat, mest som en lång korridor, må vara ett av huvudstråken på campus, med lektionssalar, datordito och uppehållsytor vid sidan av. Inget speciellt. Men vi får väl se vad som händer i framtiden.

MIT Media Lab och Koch Institute


Besöket på MIT är värt två bloggposter. I den första, denna, behandlar vi två av dess mer laborativa byggnader, i den andra skriver jag specifikt om några nyare lärmiljöer. Dagen bjöd också på en sväng till Harvard, men det har jag skrivit om senast jag var där, och varför upprepa sig när man bara kan hänvisa till redan uträttat arbete? Besöket är en del av arbetet med Chalmers mötesplatser.

Boston är en trevlig stad. Särskilt när man kommer från trånga, bullriga och smutsiga New York. Här är det rent, välordnat och inga bilköer. De har uppgraderat sin kollektivtrafik under de senaste 10 åren, och det märks. Dagens största leende fick vi i tunnelbanan. Spärrvakten tyckte att det var onödigt att vi skulle köpa en massa enkelbiljetter – utan han släppte sonika in oss utan biljett, med budskapet ”this ride is on me” (att vi sen transporterades som packade sillar gjorde leendet en smula mindre – men inte mycket).


Utblick mot entrén, uppåt i huset ligger de uppglasade labben

Om vi försöker oss på att beskriva MIT Media Lab (och jag kommer här i princip bara beskriva den nya delen av labet – den som syns på bilden längs upp i detta inlägg) så kan man förenklat säga att det är en byggnad som helt är tillägnad tillämpad forskning, där ny digital teknik och tvärvetenskaplig forskning är närvarande i alla. I stora uppglasade labb längs ett gemensamt atrium latjar forskarna fram nya roliga grejer. Som proteser. Eller enkla synundersökningsinstrument. Eller Transformers-bilar som kan fällas ihop för att göra dem enklare att parkera i en tät stadstrafik.


De gemensamma zonerna på de förskjutna planen i anslutning till det stora atriet som ligger till höger i bild

Atriet kräver några fler ord. Ovan entréhallen går det upp hela vägen genom huset, medan man i direkt anslutning till atriet har öppna ytor, förskjutna och dubbelhöga våningsplan. Överallt i dessa höga ytor finns möjlighet att hänga in grejer i taket, som ljusriggar och annat som förtjänar en upplyft position.


När man rör sig genom labet så har man ständig inblick i de olika laborativa ytorna och har möjlighet att se vad som sker inom respektive yta.

Flera funktioner och ytor är delade. Såsom verkstaden och de öppna ytorna mellan labben och lunchrummen och tankeytorna och… Längst upp finns ett konferenscenter med en fantastik utsikt över River Charles och Boston (där vi inte kom in i dag, men som jag besökt tidigare, och som ni kan läsa om här).

Här ett inte alls oviktigt notat. Vi brottas ju ibland med problemet att vissa ytor (typ verkstäder) inte får användas för ensamarbete. På Media Lab har man löst det. Kortläsaren in till verkstaden läser av hur många som är inne i verkstaden samtidigt. Och är det bara en kvar så stängs strömmen till alla farliga maskiner, och kör inte igång igen förrän ytterligare någon kommer in i lokalen (kräver att man checkar in och checkar ut ur verkstaden – men vaddå? Rätt elegant löst).


Den döda entén…

Okej, finns det då inget som är dåligt med Media Lab. Entrévåningen är ingen höjdare. Man förstår inte vad som händer i byggnaden när man kommer in – det känns som en tämligen ödslig och kal plats. Det finns utställningsytor, men de var inte så upphetsande inredda när vi var där. Likaså finns problem med hur den annonserar sig utåt. Den ligger ett halvplan upp från trottoaren, och annonserar sig inte särskilt tydligt utåt. Även om byggnaden är öppen för vem som helst (nåväl) att gå in i, så är det inte självklart. Den tar liksom avstånd från sin omgivning (se bilden längst upp i inlägget så får ni en uppfattning om hur byggnaden relaterar till sin omgivning).

Koch Institute for Integrated Cancer Research

Vi börjar med namnet. Koch ska uttalas som Cook, annars kan man få konstiga blickar från sina värdar. Okej? 100 miljoner dollar gav farbror Koch (USAs typ fjärde rikaste man, en redig industrialist) i donation till MIT för att få sätta sitt namn på kåken, en bra grundplåt till en kåk som kostade 240 mn USD att bygga.

Detta är en ren forskningskåk som öppnade den 1 november 2010. I labben finns bara faculty, post-docs och doktorander. Från början tänkt bara för biologer, men efter ett mail sent en kväll från MIT:s rektor omtänkt till att passa lika delar biologer och ingenjörer. Fokus är att lösa gåtan med cancer. I samma kvarter (runt Kendall square) är en av världens största hot spots inom Life Science. Tvärs över gatan från Koch ligger två forskningsinstitut (knutna till MIT och Harvard), granne med detta ligger Novartis osv.


Vy genom plan 1, till vänster ligger cafét, rakt fram utgången till campus och rakt bakåt finns entrén från Main Street.

Plan 1 är helt öppet mellan kl. 07 och 18. Här kan man röra sig genom byggnaden från Main Street in på MIT:s campus (rakt till Stata building – en kåk jag skrivit om här). I bottenplan finns också ett café/lunchrestaurang, öppet för alla, ett seminarierum med en kapacitet på 200 personer (och den utnyttjas väldigt mycket) och de administrativa delarna av institutet.

Plan 2-6 ser i princip lika dana ut. När man kommer ur hissen finns en öppen mötesyta med soffor och white-boards. Runt kring denna yta ligger mötesrum, fikarum, och andra gemensamma funktioner. Åt höger respektive vänster ligger sedan labben och arbetsplatserna (vilka finns utanför labben, ävensom forskarna gärna hade haft dessa inne i själva labben, men ledningen ville att kontoren skulle bli en plats där forskare från olika forskargrupper blandades och träffades).


Rolig detalj. Då det inte är tillåtet att ta med kaffekoppar och annat in i labbet har man integrerat en hylla precis utanför dörren för att forskaren ska kunna ställa ifrån sig den innan inträdet

Biologerna finns i ena hälften av byggnaden och ingenjörerna i den andra hälften. – de delar alltså inte lab – och förklaringen är att ingenjörerna använder mer kemikalier har andra krav på dragskåp och luftväxling, men de har endast klass 1-lab. Labben ligger ut mot fasad för att ge dessa maximalt med dagsljus, för det är här som forskarna spenderar största delen av sin tid. Det finns förrådsytor, kylar osv. Allt som behövs för att kunna forska på ett effektivt sätt. Totalt ryms 26 forskargrupper (dvs. 26 lab), 13 av varje sort och totalt kan man vara 600 personer som arbetar här.


Laboratoriepornografi – ett annat sätt att lösa kanalisation av media och el, allt ansluts direkt i taket – och vips så var det löst.

På plan 7 finns djuranläggningen. Det är brukligt att dessa finns i källarvåningen, men här går tunnelbanan precis under källaren och vibrationerna gör att mössen inte vill föröka sig. I källaren finns cykelrum, omklädningsdito, inlastning och sopstation. En sug från Envac (tror vi) suger skräpet från djuranläggningen till specialcontainrar. Luftomsättningen i byggnaden gör att den är en stor energianvändare, även om den är effektivare än motsvarande labb på MIT och andra universitet.


En kanske inte lysande bild, avseende komposition, men det är så här det ser ut när man tar sig ur hissen på laboratorievåningarna.

Är det bra då? Tja, det är ett labb som bygger på en tydlig idé om ett fokuserat och integrerat arbetssätt kring cancer – och den idén är tydlig genom hela huset. Den bygger vidare på den kultur MITs biologer alltid har haft om att dela resurser och kunskap och samarbeta nära närhelst det går, att skapa förutsättningar för informella kontakter forskare emellan. Och som laboratoriebyggnad funkar det bra. Jag kan tycka att labben skulle kunna organiseras på annat sätt, göras mer flexibla, stödfunktionerna (förråd, kylar osv) än mer effektiva och, framförallt, skulle man kunna ha öppnat verksamheten mer mot omgivningen. Och sen faller vi tillbaka på tycka, smak och kontextuella frågor när vi kommer till materialval, möbelval, färgsättning och utförande. För så där tjusigt, häpnadsväckande och elegant kan man inte säga att det är.


10 Ytterligare en rolig detalj, golvmosaiken visar MIT:s campusplan och Koch Institutes läge på detsamma.

Bryant Park och the power of ten


Ibland gör man dumma saker. Som att slicka på järnstänger när det är kallt ute. Eller som att gå till Bryant park utan en ordentlig kamera. Bara telefonen med, och visst den har sina förtjänster – det går till exempel att ringa från den, men den brister i bildkvalitet. Så håll till godo, det kanske är funktioner och berättelsen som är det intressanta, illustrationen av desamma kunde dock vara betydligt bättre. Och skarpare.

Hur som, Bryant park är parken bakom New York Public Librarys huvudbyggnad. Den anlades på 70-talet och den egentliga uppgraderingen har pågått sedan början av 80-talet. Och varför är den då spännande. Ju serni, här har vi ett bra exempel på ”the power of ten”, dvs det koncept som Project for Public Space utvecklat och som säger att kan man samla minst 10 av varandra oberoende aktiviteter till en definierad plats så skapas möjlighet för att människor upplever platsen som både aktiv och trivsam. PPS har också varit inblandade i omformandet av parken. I nedanstående bildsvit ges en uppfattning av vad det är man lyckats samla i parken


En finfin karta över Bryant Park. Jag tar er med medurs/-sols från nedre högra hörnet (42.dra gatan) och varvet runt för att se vad som gör Bryant till ett så lyckat exempel på the power of ten.


I ingången till parken, från det håll vi kom, ligger en kiosk och en yoghurtbar. Så småfika är aktivitet no 1.


Pingis. Så klart. Jättekul när det blåser… Aktivitet no 2.


Eller varför inte en gratis jongleringskurs på lunchrasten, och här har vi aktivitet no 3.


Japp, biblioteket flyttar ut i parken. En läsesal i det fria, en bibliotekarie lånar ut tidningar och tidskrifter. Även en småregnig dag som den vi var där. Aktivitet no 4.


Och, ville visa att läsesalen inte bara var en skylt. Här är verkliga människor som läser.


Sitta och hänga och göra vad man vill. Mängder av stolar av olika sort och kvalitet, det kanske ni kunnat gissa utgående från tidigare bilder. Sitta och hänga blir aktivitet no 5 (ävensom möjligheten i just denna aktivitet gör att den skulle kunna räknas som flera).


En pianospelare sitter bakom centralbiblioteket och klinkar. Ny pianist varje vecka gör att lyssna på konsert blir aktivitet no 6.


I parken finns ett antal skulpturer (i detta fall Getrude Stein) och också en guide så att man ska hitta dem, och man kan göra en egen konstvandring om man så önskar. Självklart kan man bara flanera planlöst, ävensom ytan för flanerandet är tämligen begränsat – parken upptar bara ett block/kvarter – så den är inte så stor. Skulpturvandring är aktivitet no 7 och flanera aktivitet no 8.


På baksidan av centralbiblioteket finns en ”fine dining”-restaurang och bar som under lunchtid var alldeles fullknökad. Käka fint, både middag och kväll, blir aktivitet no 9.


En detalj, vidhäftat till restaurangen finns en extra matsal i ett genomskinligt tält (med heltäckningsmatta på golvet…). För att låta naturen komma in har träden fått stå kvar och klättrar ut via varsin strumpa.


Karusellen blir aktivitet no 10


Och alla matställen för enklare mat utgör basen i aktivitet no 11


Och hur vore det utan en putting-green? Här som aktivitet no 12


Kubb – ”The Viking Game”, vi kanske skulle satsa på att bli Bryant park-mästare. Aktivitet no 13


Stilstudie. Folk spelar det faktiskt.


Och så en bouleodrom – det kanske mest givna inslaget, aktivitet no 13


Okej, det kanske inte är en aktivitet som går att särskilja från ”sitta och hänga”, men jag tycker nog att däcksstolarna såg så goa ut att jag vill ha sola till aktivitet no 14


Då var vi strax ute igen. En stor fontän är ett måste i varje park av dignitet. Något som, rätt självklart, inte syns på bilderna är att man vintertid spolar upp en is mitt på gräsmattan – till glädje för alla som vill utmana ödet att slå sig fördärvad i en piruett. Så plaska i fontänen är aktivitet no 15 och åka skridsko aktivitet 16.

Och då har jag inte räknat in biblioteket eller annat som vid en första anblick kanske inte är fullt så uppenbart. Men minst 16 oberoende aktiviteter på en så liten plats som Bryant park ändå är gör det till en myllrande och trivsam plats. Väl värd ett besök.