”No. More. Polar bears.”

Ok, dag 2 av 2 för mig på Making Universities Sustainable Conference 2014. Gårdagen hittar ni här. Vis av gårdagens pedagogiska session-leader börjar jag med att sammanfatta dagens 3 viktigaste lärdomar:

1. Kommunikation är viktigt! Oavsett om det gäller forskning inom hållbarhet eller något helt annat. Det spelar ingen roll hur duktig du är på att producera forskning eller bra lösningar om du inte får ut dem till dem som praktiskt ska genomföra något. Informationen måste också vara positiv, entiuasmerande och visa på den konkreta nyttan för genomföraren.

2. Tydliggör kundnytta! Mät och ta betalt för energiförbrukningen nedbrutet på individuellt lab, forskargrupp, våningsplan, institution eller liknande. Illustrera energikonsumtionen på ngt vis. Man kan också tänka sig ett lab-körkort, som innebär att du lär dig om labsäkerhet men också om energiförbrukning och hållbarhetsfrågor i lab.

3. Hållbarhetscertifieringssystem är bökiga och opraktiska, men ibland nödvändiga. I framtiden kommer man inte behöva dem eller de kommer se annorlunda ut. Nyttan nu är främst kvittot på att man åstadkommit något.

Dåså! Dagens keynote av CEO Laura Storm från den internationella organisationen Sustaina – “Rethinking sustainability communication at the university” – utlovar ”a presentation showing that most of our communication should be flipped on its head to effectively gain better leadership and employee buy-in. Och jag måste säga att Laura levererar!

Sustainia skapades efter det katastrofalt misslyckade klimatmötet i Köpenhamn COP15 2009. Laura ville ta tag i bristerna från mötet, titta på hur man kunde aktivera och entusiasmera istället för att teoretisera och komplicera. Kommunikationen kring hållbarhet har en tendens att fokusera på sckräckscenarion: klimatförändringarna, smältande isberg, ond bråd död. Men skrämmande bilder skapar inte action. Det leder till passivitet och distans. Vi går vidare som om inget hänt.

Snart är det dags för COP21 i Paris. För att åstadkomma något måste alla engagera sig. Universiteten har en viktig roll i att utbilda sina studenter i rätt riktning. Vi har samlat världens politiska och affärsledare, men erfarenheten är att det går inte att pucha den hållbara utvecklingen uppifrån.

Vi använder också ett svårt språk. Forskare skriver omständligt, tekniskt, kemiskt, förkortningar etc. Ingen fattar nåt. Ingen motiveras. Säkert toppenbra forskning, men budskapen måste på något sätt kommuniceras på ett stimulerande sätt. ”Empowering language!” En utmaning för forskare. Världens viktigaste kampanj har hittills letts av världens sämsta kommunikatörer.

Sustainia testar ett nytt, positivt och entusiasmerande kommunikationssätt. Men utöver de språkliga förbistringar finns andra utmaningar i att sälja in klimatsmart lösningar och att kommunicera hållbarhet. Frågan är komplicerad och helt enkelt svår att förstå. Lobbyorganisationer motarbetar och driver särintressen. Finanskrisen hjälper inte direkt till. Media missleder och blåser upp konfikter.

Men hur ska man göra då? Sustania har tittat på starka kampanjer i historien, tex Marthin Luther King. Där kan man snacka om empowering. Konkret agerande, språk och utstrålning. Sustainia vill göra samma sak. En vision att kommunicera positivt. Om att skapa lust. Vill prata om våra fantastiska nya liv med ny teknik. Alla spännande möjligheter. Man jobbar med att identifiera lösningarna. Tillgängliggöra och argumentera för dem. Man kommunicerar för ett engagera.

Resultatet av Sustainias arbete är ganska imponerande. Man har utvecklat och kommunicerat en mängd projekt, tex Copenhagen Climate Plan 2025. En från början aptrist rapport som Sustaina utvecklade till en smidig guidebook om framtiden med inspirerande visionära bilder. Sustaina har också varit en av drivkrafterna bakom Green Guide for Universities (som jag tog upp i gårdagens bloginlägg). Och så driver man Sustain 100. En slags samling av goda exempel och genomförda lösningar. I denna guldgruva gömmer sig exempelvis ’intelligent streetlight’ som sparar 80% energi, en ’social media plattform for tool sharing’ och ’the package free grocery-store’.

Är du en forskare som vill kommunicera tydligare? Gör så här: Lyft fram det positiva, det konkreta och uppnåeliga. Använd ord folk förstår. Använd få siffror och inga förkortningar. Gör det attraktivt och kul. Var ärlig, transparent och överdriv inte. Var spännande och behåll intresset. Testa gärna nya format. Tänk marknadsföring. Lyft fram fördelar för ’kunden’. ”What’s in it for me?” Positiva visioner. Inga negativa skrämmande hotbilder. No. More. Polar bears

Efter den starka inledningen ska vi titta på lab igen. Vad är viktigast egentligen? ’What are the key environmental priorities to design sustainable laboratories?’ Igår lärde vi oss att energiförbrukningen är 20% byggnadsrelaterad 80% utrustningsrelaterad. Idag kompletterar vi den kunskapen med att 60% av den utrustningsrelaterad energiförbrukningen går till ventilation. Oftast. Typ.

Demanding more: sustainable laboratory technologies and practices at the University of Cambridge

Catrin Darsley från Cambridge har i flera praktiska exempel arbetat med energiförbrukning i lab-byggander.

Beteendeförändring hos brukaren: I ett projekt tydliggjorde man energikostnader och mätte energiförbrukningen. Avvek man från sin energibudget fick man antingen betala eller fick betalt. Man betalade alltså inte direkt vad det kostade, utan jobbade för att minska relativt en budget. Energin köptes centralt av universitetet och mättes när det distribuerades internt. Funkade hyfsat. I ett annat projekt fick man labben att tävla om att spara mest, funkade bättre, men bara temporärt.

Tekniska förbättringar. I ett projekt hittande man ett antal viktiga komponenter att utveckla: belysningsarmaturer, filter i aggregat, kompressorer samt finjustering av ventilationssystemet.

Jobba tillsammans med leverantörer. En av de mer framgångsrika projekten de drivit är när de tillsammans med en tillverkare av labfrysar och glastorkskåp (vilka identifierades som energitjuvar) lyckades utveckla produkterna ffa med avseende på styrning av befintliga produkter och därmed fick stopp på processer som kördes över natten helt i onödan mm. Viktigt att denna typ av produktutveckling går hand i hand med vad forskarna faktiskt vill ha och vill köpa.

Man kan också tänka sig att försöka samordna olika avdelningar i gemensam användning av tex frysar. Använd en gemensam 150-liters frys istället för varsin 100-liters frys. (Jag sa väl det att en lab-frys kan dra lika mycket energi som en normal villa).

Men projektet med bäst effekt var att testa behovsstyrd ventilation. Sensorer läser av behovet i enskilda rum och styr aggregatet till optimal effekt. En bonus i det sammanhanget var att det blir mindre dragigt i labben! Ett praktiskt problem i många lab, pga den enorma luftomsättningen som krävs med många dragskåp.

Top priorities in lab design, UCPH

Härlig titel! Vilka är nu toppprioriteringarna enligt projektledare Preben Buhl från UCPH? (Här kommer strax en länk till presentationen med många fina och övertygande cirkeldiagram.) Mycket av hans slutsatser finns att kika på i ’Green Guide for Universities’ som han medverkat i.

Preben har landat i att det absolut viktigaste är energiförbrukningen. Visst ska man jobba med vattenförbrukning, allt miljöfarligt avfall som produceras, men energiförbrukningen är viktigast.

Toppprioriteringar var det. Ja, man måste fokusera och kan inte klara allt. Vad är då viktigast? På UCPH mättes och övervakades allt noggrant på 5 olika lab. Man fann att 50-90% av förbrukningen gick till ventilationen. Och att inom utrustningens förbrukning vann frysarna stort. I övrigt drar även belysning, LAF-bänkar och dragskåp en hel del. (Bland frysarna drar naturligtvis en -150° C-frys mer än en -20° C eller -80° C-frys. Men det finns färre -150° C-frysar.) I Maersk-projektet lyckades man oprimera frysanvändanet med 50% vilket gav ett genomslag på hela labenergiförbrukningen på 5-25%. Inte kattskit.

Men vad kan man klara med att stimulera brukarnas beteendeförändring? Preben testade att utbilda och inkludera brukare i energibesparingen. Klarade man vissa mål skulle man få en belöning. 10 000 DKK per våningsplan som övervakades. Detta ledde till vissa minskningar. Toppar i förbrukningen kapades, helger och nätter blev avsevärt bättre. I ett av försökslabben sjönk förbrukningen generellt. Tot 4-25 % besparing uppnåddes. Så ja, det går att påverka beteendet i viss mån och med stora variationer. I det långa loppet är det dock svårare. Besparingen under kampanjen varade inte. Kräver i så fall kontinuerligt arbete och tydliga kontinuerliga belöningar.

Prebens topp tre åtgärder: ventilationsåtgärder, frysarna och att utbilda brukarna.

Ventilationsårgärderna: På dragskåp, punktutsug och LAF-bänkar, stäng luckan, stäng av, sänk flöden när det är möjligt. Se till att utrustningen är programmerad att kunna gå i enersgisparläge. Det är dock viktigast att klara säkerheten. Ibland måste de gå 100% dygnet runt pga kemiklaier eller pågående experiment! Behovsstyrd ventliation kan vara en bra väg. Energieffektivisera aggregat, don och system

Frysar: Se till att forskaren vet vad de har i frysen. Registrera proverna. Det finns frysar som går i flera år utan att öppnas och utan att ngn vet vad som finns i dem. Köp effektivare frysar. Använd inte en för kall frys. Ibland räcker en -40° C-frys istället för -80° C-frys.

Utbilda brukarna: Det är viktigt med gröna ambassadörer i verksamheten för att utveckla den generell medvetenhet om tex energiförfrukningen. Man skulle kunna kräva en kort utbildning för ett lab-körkort i labsäkerhet och i labenergihushållning.

Safety meets sustainability,Yale

Robert Klein från Yale. Robert är säkerhetskille. Ser till att man använder handskar och tvättade rockar. Att man tar hand om farligt avfall på rätt sätt osv. Han ser också till att man har tillräckligt HÖGA luftflöden, för personsäkerheten.

Han säger att lab kommer aldrig bli hållbara, men de kan bli väldigt mycket bättre. Alla lab är individuella och kräver sin egen analys. PÅ Yale håller Bio-tech-labben på att växa. De är ny 70% av alla lab. Dessa lab tar 6% av likalytan, en står för 50% av driftskostnaderna.

Robert har förökt arbeta med den svåra ekvationen säkerhet vs. hållbarhet. För det finns säkerhetsrisker med att energiförbättra. För låga flöden ger risk för exponering. På Yale simulerade man kemikaliespill och testade olika ventflöden och don-designs för att hitta en optimal lösning. Med specialanpassade och färre don och lägre flöden nådde man högre koncentrationer av testkemikalierna men låga koncentrationer på tillräckligt kort tid. Effektivisering är alltså möjligt, men det finns risker med toppar av koncentrationerna. Man tillåter på Yale nu 6 luftomsättningar per timme, vilket är riktigt bra.

Ok, sista sessionen då. ’Is it worth to follow a certification scheme for university buildings? And if yes – which one?’ Toppenfråga! Tyvärr fick den inget tydligt svar.

Sustainable Lab Standard – lessons learned, ETH Zürich

Dominik Brem, redovisar ETH:s pågående resa mot hållbara lab. Motivationen är att labben använder en massa energi och skapar en hel del farligt avfall. Labben har också en hög livscykelkostnad, ska vara flexibla och kunna adoptera ny teknik samt bidra till att stärka kontakter mellan forskargrupper. Dominik har 4 labprojekt pågående i olika skeden på ETH. Målet i dessa projekt är hållbarhet, inte nödvändigtvis diplomering eller certifiering i ngt särskilt system. Man har utan system stöd lyckats bra med vattenkylda frysar och andra bra energilösningar. Det är också svårt att veta om man ska energieffektivisera en enskild byggnad eller se campus-övergripande på frågan.

Men, man vill väldigt gärna standardisera sin process, säkerställa ett hållbart tänkande och säkra sina miljömål. Så i sina projekt har man tittat på och använd tillgängliga system i möjlig mån. I ett projekt har man dessutom gått mot certifiering enligt SNGI. För att hitta ett system att certifiera sig mot gick man igenom tillgängliga böjligheter och det visade sig att bara ett par system tog hand om de områden man ville säkerställa kvalitet inom. Dessutom var det bara ett av dessa som var tillämpbara på labbyggnader. Dessvärre var detta system tyskt, så det krävdes en anpassning av det till den schweiziska kontexten.

I ytterligare ett nytt labprojekt har man jobbat enligt SGNI implementerat från start i planeringen. Detta har gått smidigare. Man ska inte certifiera detta projekt utan använder systemet som en checlista som säkerhet i projektets alla steg. Viktigt defineria systemet tidigt i processen och sätta upp en organisation som stöd för det. Viktigt utbilda konsulterna. Viktigt låta förprojekteringen ta tillräckligt lång tid för att reda ut alla svårigheter. Systemet för ha möjligheter till anpassning till platsens förutsättningar eller annan lokal kontext.

Getting standards to deliver specifics, Oxford

Tom Heel jobbar med standarder och certifieringssystem vid Oxford. Att tillämpa standarder är även det ett kapitel i boken Green Guide for Universities. Kan one size fit all? Oxford tillämpar Bream i nivån excellent på alla projekt över 1 M pund. Man har 20 projekt på gång just nu och upplever svårigheter att engagera och få alla på samma spår i systemen. Bream värderar bara energiförbrukning till 15% och för labbyggnader är det därför inte särskilt relevant. Så nej. One size for all går egenligen inte. System är rätt nu, men är inte del långsiktiga lösningen.

Vad behövs då för att få systemen att fungera och leverera nytta? En blandning mellan piska och morot. Hittills har han mest fungerat som piska i projekten och blivit bemött därefter, men han ser ändå att kraven i systemen leder till att alla tvingas anstränga sig och att fokus tvingas mot saker som annans skulle falla mellan stolarna.

Många av systemen leder till att det kommer in en konuslt från certifieringssystemet och hen har inte fokus på projektets mål utöver hållbarhetsmålen. Blir lätt överkörd. Bäst om man långsiktigt kan använda konsulter som har upparbetad kunskap i certifieringssystemen.

Det finns risker i projekten. Dessa är främst att man har fina ambitioner men att utförandet inte är lika bra. Det finns också en stor risk för att admnistrationen i systemen leder till att man helt enkelt inte orkar vara kreativ och finna nya bra lösningar. För att nå vissa mål i systemen kan ´vissa lösningar bli överkomplicerade och visa sig omöjliga att genomföra, att praktiskt handa av brukare eller att påverka vid ombyggand.

Så, är det värt det. Nej, men ur politisk synvinklel, Ja. Universiteten behöver certifieringen som ett kvitto på sin exellens. Dessutom har universiteten en särställning i samhället, de är långsiktiga, ska bidra till att utveckla lösningar och att utveckla själva systemen. Detta är en viktig del i universitetens byggande.

Konferensen landar i olika positioner i denna fråga. Men vill väldigt gärna finna egna vägar utanför existerande certifieringssystem, men ärligt talat, skulle man verkligen nå lika långt och få alla att agera samordnat utan systemen? Och vilket system som funkar bäst? Ja, den frågan kvarstår obesvarad.

Making Universities Sustainable Conference 2014, Köpenhamn

Att göra universitet hållbara. Det låter bra. Alla vill det. Nu ska vi se och prata om hur man gör runt om i världen. Dessutom så kommer denna konferens fokusera en hel del på lab-byggnader, Universitetens hållbarhetsakilleshäl! Energiförbrukningens King of Campus! Mumma! Dag 1 av 2.

I slutet av dagen bad session-leader Dominik Brem, från ETH Zürich, oss att notera 3 saker vi tar med oss från konferensens dag 1. Smart move. Det här är mina 3 grejjer:

1. Det är jätteviktigt att göra en bra förplanering! (Alltså det inobi gör bäst, så det är ju egentligen ingen nyhet, men ändå kul att alla verkar skriva under på detta…) Det går inte att lägga på miljökrav senare. Dessutom blir det dyrare och sämre. Alla måste gå in i projektet med samma vision. När pengarna inte räcker till måste man antingen minska på ytan eller på kvaliteten, då gäller det att man har en väldigt stark överenskommelse om hållbarhetsmål, tex med stöd av att man lovat att följa ngn nivå i ngt hållbarhetscertifieringssystem.

2. 80/20! I lab-byggnader kan man generellt räkna med att energiförbrukningen består till 20% av byggnadsrelaterad förbrukning och till 80% av utrustningsrelaterad utrustning. Visste ni tex att en -80° C-labfrys drar lika mycket energi som en normalstor villa? Då blir det liksom lite klurigt att använda certifieringssystemens och nationella krav på energihushållning, eftersom de bara tar hand om 20% av problemet. Man kan och ska naturligtvis jobba med de 80% verksamhetsrelaterad miljöpåverkan, men man får hitta egna vägar till ära och berömmelse.

3. Certifiera brukarna! När alla är överens om miljömålen så måste de kommuniceras i hela processen. Certifiera beställare, projektledare, konsulter, entreprenörer och brukare i det certifieringssystem man valt. Att certifiera brukarna är inte vanligt, men ger en massa fina effekter när klimatsmarta system och lösningar ska handhas i praktiken. Smart!

Äsch, jag lägger till en fjärde också:

4. Den planerade Maersk-byggnaden, nu under byggnation, jobbar hårt med balansen mellan flexibelt och specifikt. Man har fina lösningar på det. Viktigt och rätt! Hoppas det blir så bra som man avsett. You got to lika a guy who problematiserar flexibilitet, eller hur?

Ok, men hur var första dagen då? Well, danskar är lite svåra att förstå och då menar jag inte det köttiga uttalet utan ordens betydelse. Lunch betyder macka och middag betyder snittar. Ska försöka minnas det till imorgon och tanka en stadig frukost på hotellet.

Självklart åkte jag tåg hit, och lika självklart tänker konferensen ’walk the sustainability talk’: Maten är eko, vi dricker kranvatten, inget engångsporslin, inget merchandise och studenter vid Köpenhamns Universitet erbjuds den mat som vi inte gör slut på. Fint!

Konferensen ordnas av Köpenhamns universitet, inom ramen för samarbetet inom IARU (International Alliance of Research Universities). IARU har också alldeles nyligen gett ut en Green Guide for Universities, som ni självklart redan har läst. En handbok för alla universitet och campus i hållbarhetsarbetet. Och ja, det finns ett kapitel om lab i den.

Köpenhamn

Köpenhamn stad har en ambitiös plan att till 2025 bli världens första koldioxidneutrala huvudstad. Staden är också utsedd till EU:s Green Capital 2014. Man har projekt i form av gatubelysningsinitiativ, stadsodling, FoU med Köpenhamns universitet, stöd för cykelkulturen etc. Fram för allt har man en jobbat med hållbarhet som en fråga som inte är enskild utan integrerad i andra frågor om ekonomi, politik, forskning och utbildning etc. Man har också lyft fram vikten av det småskaliga. Institutioner kan paketera visioner, men det är individer som gör jobbet. Nations talk, cities act. Det är stadens jobb att praktiskt genomföra hållbarhetsåtgärder.

Köpenhamn är också en cykelstad. Dels är det platt i stan, men har också fattat att drivkraften för att få folk att cykla är att man måste göra det så smidigt att det uppfattas som det bästa och smidigaste sättet att transportera sig. Och dit har man faktiskt kommit!

Okej, show me some best practise nu! Eller som Erich Fromm sa: ”When people can see a vision and simultaneously recognize what can be done step by step in a concrete way to achieve it, they will begin to feel encouragement and enthusiasm instead of fright.”

The Mærsk laboratory building, UCPH

Mærsk-bygganden är nu under uppförande och ska vara klart 2016. Den kallas också ’the extension of the Panum complex’ eftersom den i egentligen är en utbyggnad av en befinlig labbyggnad. Utbyggnaden omfattar visserligen 43 000 kvm(!) så det är ett rejält utbyggnadsprojekt vi talar om. Informativ virtuell tour erbjuds här!

Projektledaren vid Köpenhamns Universitet Lars Ole Munch Nissen presenterar projektet som han arbetat med sedan tre år. Han lyfter fram 3 viktiga principer man jobbat efter: ’Programmering’, ’flexibilitet’ samt ’att lära av varandra’. (Här kommer det nog förhoppningsvis att kunna adderas en länk till hans presentation inom kort.)

Programmering- och förprojekteringsfaserna var väldigt viktiga. Man gjorde program i flera olika steg. Ett program inför arkitekttävlingen och ett för projekteringen. Lars Ole är väldigt nöjd med att arkitekttävlingen handlade om rätt frågor. Alla principer för forskargruppers organisation och byggnadens system (inkl hållbarhet) var redan specificerat i programmet. Man ville optimera interaktionen mellan 500 forskare, attrahera de bästa forskarna, bygga lab för framtiden, vara ett landmärke i staden, inkludera staden i byggnaden mm. Programmet var precist och gick att hålla fast i hela vägen. Man gav sig tid i början av processen att enas och förtydliga exakt vad man ville ha. Man var också väldigt tydlig i avtal mellan brukare och beställare om vad som gäller. Skriftliga överenskommelser om alla krav.

CF Möller vann med ett förslag som bl a innebar ett parklandskap, gröna tak, spolning med återanvänd dagvatten i toaletter mm. Man har också lyckats med att få reducerade p-tal och stödjer istället cykeltransporter. Kylning sker med havsvattten

Labvåningsplanen rymmer både lab och kontor för tre forskargrupper om 15 forskare, totalt 45 personer. Men, man har finurligt infört något man kallar ’flexizones’, projektets viktigaste scoop. Dessa ytor kan ställas om mellan lab och kontor och labverksamheten kan enkelt anpassas. Anpassning sker inte varje dag, men varje gång en ny professor rekryteras och ibland när ett nytt forskningsprojekt startar. Det betyder att flexibilitet råder inom vissa gränser. Hissar och annan infrastruktur är redan anpassad för 75 personer per plan. Inte total flexibilitet med ’möjligt att förändra’. Miljöerna man bli väldigt anpassade och specifika samtidigt som flexibiliteten vidmakthålls.

En viktig lösning för flexibiliteten är också att varje våningsplan lever sitt eget liv avseende media och försörjning. Man pumpar t ex spillvatten till närmsta schakt inom våningsplanet för att man inte vill att det ska gå igenom bjälklaget och påverka våningen under vid varje ombyggnad.

En annan viktig flexibilitetsstödjande lösning var något man lärde sig av rådande best practise på labventilations-området, genom sin medverkan i EGNATON, ett initiativ som ”promotes Europe as a high-efficient science place with excellent and sustainable laboratory buildings, which represent a maximum attractiveness for high end scientists”. (Låter ju bra och Lars Ole promotar organisationen.) Den i Mærsk-byggnaden aktuella ventilationslösningen innebär en lågtrycks loop-ventilation som reducerar energiförbrukning och dessutom går det att ansluta nya kopplingar till loop-kanalen utan att stänga ner systemet. ”So damn flexible!” Kylningen med havsvatten och lågtrycks loop-vest-systemet har sänkt energiförbrukningen väldigt mycket, men fortfarande gäller generellt att 20% av energiförbrukningen i en labbyggnad är byggnadsrelaterad och 80% är verksamhetsrelaterad, i form av el, vent och kyla för labprocesserna.

The Frank Fenner Building, ANU

Paul Sullivan från Australian National University presenterade sin hållbarhetscertifierade kontorsbyggnad på Acton Campus. Paul menar att det är svårt att veta vilka hållbarhetsriktlinjer som man bör tillämpa i vilka sammanhang. I arbetet med the Frank Fenner Building fanns riktlinjer på universitetet som bantades och renodlades, men som senare kompletterades med alla krav för att uppnå maximala 6 stjärnor i Green Building Council Australias certifieringssystem.

I slutänden har man en byggnad som är den absolut mest hållbara ANU producerat. 150% över nationella krav och en marknadsföringsmässig succé. Paul menar att certifieringssystemet är väldigt viktigt för att tidigt enas om vilka ambitioner som gäller för ett projekt och för att inte tappa det fokuset när ekonomin i projektet börjar svaja. Han liknar det vid att bowla (sic!). Även om du vet att du bara ska rulla klotet mot käglorna så krävs det att man gör en hel del komplicerade saker rätt för att lyckas (med sitt miljöarbete). Certifieringssystemen hjälper dig med detta och ser till att alla är i samma bowlinghall och på samma bana. Även brukaren måste vara med och bowla i programmering, projektering och inte minst i bruksskedet.

The Frank Fenner Building är en kombination av aktiva och passiva system. Särskilt de interiöra systemen har ofta en tendens att skapa osäkerhet hos brukaren. Får jag öppna fönstret? Ska jag höja ventilationen? Får jag sänka temperaturen? Förståelsen för systemen är viktig. I detta projekt har man använt några små signallampor i alla kontorsrum som betyder att olika klimatsystem är aktiverade och visar vad man kan och får göra i olika situationer om man vill justera något i klimatet i sitt rum. Alla fattar och behöver inte gissa. Hmm… Kanske finns en återanvändningspotential hos våra gamla kontors upptaget-/vänta-/kom in-lamppaneler ändå?