Vad är social hållbarhet?


Vår Fredrik Rosenhall, arkitekt och sociolog, kommer i fyra inlägg att diskutera det paradigmskifte inom stadsbyggandet som kan skönjas. Dessa publiceras samtidigt på Yimby Gbg.s och vår blogg. Den första delen ”På väg in i ett nytt planeringsparadigm” handlar om att vi är på väg att omdefiniera grunden för stadsbyggandet. Från försiktighet till offensiv expansion. De följande tre essäerna ”Stråken som skapar staden”, ”Byggnader längs stråk” och ”Vad är social hållbarhet” handlar om vilka möjligheter och risker paradigmskiftet för med sig. Vilka mål vi måste sätta för det nya täta byggandet? Vilka strukturer som påverkar och vilka konkreta strategier vi måste arbeta efter? Detta är den avslutande fjärde delen.

Hemma i bokhyllan ligger en bok som heter ”Kitschiga vykort”. Den innehåller 115 sidor med fula vykort från 1950-60-talet. Här blandas bilder på bjärt kolorerade dansband med bilder från småstäder som stolt visar upp nyuppförda Epa-varuhus och parkeringsplatser. Ett halvsekel senare ska vi skratta gott åt gårdagens framtidstro, mode och taffliga fotoredigering.

Ibland funderar jag över vad vi lämnar efter oss idag som man kommer att skratta åt i framtiden. Vad som i dagens medvetna och ironiska tid är så pretentiöst men samtidigt naivt att det uppstår ofrivillig komik i efterhand. Med visst obehag kommer jag fram till att 3D-visualiseringar över nya hus och stadsmiljöer är en lågoddsare. För trots att samtiden producerar en hel del trista hus längs obefolkade gator är bilden som visas upp innan projekten realiseras präglad av sorglös eufori. Vi har vant oss att se förföriska fotomontage där de nya husen glöder i kvällssolen och utemiljöerna befolkas av inklippta lyckliga människor. Stillbilder av ett socialt liv som i många fall är kraftigt överdrivet jämfört med hur det faktiskt kommer att se ut. Och dessutom saknar varje spår av ironi.

I de bästa stunderna är skickliga fotomontage ett fantastiskt hjälpmedel att på förhand visualisera hur nya byggnader och stadsrum kommer att te sig och det finns många 3D-visualisörer som är rena konstnärer. Men i tidiga skeden vill arkitekter och beställare gärna ge bilderna en extra knuff. Och då ligger det nära till hands att vilja visa upp det folkliv som vi hoppas kommer att ske. Det är ofta ett tävlingsmoment inblandat i tidiga skeden och de som bedömer parallella uppdrag eller ger markanvisningar tycker förmodligen att social hållbarhet är jätteviktigt. Då måste vi visa att de nya miljöerna blir attraktiva platser som inbjuder till sociala möten.

Hållbarhetsbegreppet

Stadsbyggandets sociala konsekvenser är jätteviktiga. Faktiskt helt avgörande för hur vårt samhälle kommer att utvecklas framöver.

Frågorna kring människors möjlighet att leva jämlikt i de växande storstäderna är så viktiga att de definitivt är värda en mer systematisk och omsorgsfull plats i planeringen än att reduceras till inklippta människor i fotomontage som visar nya byggnader. Men det är just här som problemet börjar. För även om alla anser att social hållbarhet är en ödesfråga är det ytterst få som vet vad som egentligen kännetecknar en socialt hållbar miljö. Det är lätt att se vad som är problematiskt i dagens situation men svårt att veta vad vi skall göra för att förbättra den. Till detta finns vare sig några tydliga mål eller vedertagna medel. Kopplingen mellan den byggda miljön och det sociala livet som ske mellan husen är nämligen en mycket komplex företeelse.

Själva hållbarhetsbegreppet började användas på allvar efter Brundtlandsrapporten 1987. Rapporten satte fokus på de systemfrågor som ytterst avgör människans plats på jorden långsiktigt. Målsättningen innefattade ett idealt läge för samhället där levnadsvillkor och resursanvändning möter mänskliga behov utan att äventyra hållbarheten i ekosystem och miljön.

Hållbar utveckling handlar om att långsiktigt bevara vattnens, jordens och övriga ekosystems produktionsförmåga och att minska den negativa påverkan på naturen och människors hälsa. Hållbarheten gäller tre olika dimensioner:

  • Social hållbarhet, som handlar om att bygga ett långsiktigt stabilt och dynamiskt samhälle där grundläggande mänskliga behov uppfylls.
  • Ekologisk hållbarhet, som handlar om att hushålla med mänskliga och materiella resurser på lång sikt.
  • Ekonomisk hållbarhet, det kan till exempel betyda att ekonomisk tillväxt inte får ske till priset av ett segregerat och ojämlikt samhälle och en förstörd miljö. Samhället bör i stället anpassas efter vad miljön och människors hälsa tål och där vi långsiktigt investerar i dessa resurser.
  • Ursprungligen användes alltså alla tre nivåer av hållbarhet för att beskriva kopplingen människa-miljö. Med tiden har den praktiska användningen av ”social”, ”ekologisk” och ”ekonomisk” hållbarhet kommit att symbolisera olika saker. Man pratar idag ofta om att ekologisk hållbarhet för att beskriva en situation där energi- och resursanvändning fungerar utan att långsiktigt äventyra planetens ekosystem och klimat. Ekonomisk hållbarhet används i allmänhet för att beskriva tillväxt, men definitionen är omtvistad och många menar att begreppet kidnappats. Att det idag ofta får symbolisera något annat än vad som ursprungligen avsågs. Social hållbarhet saknar vedertagen definition och används på helt olika sätt av olika aktörer. Ofta mer som ett vagt feelgood-begrepp i tidiga skeden än som en konkret markör för något som går att mäta och utvärdera. Kopplingen till Brundtlandsrapporten är svag.

    Av de tre hållbarhetsdimensionerna är det alltså bara den ekologiska hållbarheten som har en någorlunda generell och allmänt accepterad innebörd. En innebörd som korresponderar mot en komplex men ändå greppbar målsättning – att människan skall leva på ett sätt som inte utarmar jordens resurser. Hållbart, så att naturens stabila ramverk för det mänskliga livet inte förändras. Själva begreppet ”hållbarhet” blir relevant när det kopplas till ett tillstånd man vill upprätta.

    Ett socialt hållbart samhälle skulle enligt samma logik vara ett samhälle i stabilitet, där inte motsättningar, splittring och desintegration slår undan fötterna för dess existens. Men redan här börjar en lång rad varningsklockor att ringa. Vilka aspekter av samhället vill vi skall vara stabila? Och vilka medel vill vi upprätthålla dessa? Är ett statiskt totalitärt samhälle mer hållbart än ett föränderligt men liberalt? Är det socialt hållbara samma sak som det rättvisa och jämlika eller handlar det om att ge alla individuell frihet, och vem definierar i så fall grunderna? Ganska snabbt inser vi att social hållbarhet inte är ett objektivt definierbart tillstånd utan mer en uppsättning värderingsmässiga mål, vars innebörd och uttolkning borde se helt olika ut i olika politiska läger.

    Vi kan fråga oss om social hållbarhet över huvud taget en lämplig term för att beskriva målen som framtidens samhällsplanering står inför. Risken med att tro att social hållbarhet är ett tillstånd är att man missar dessa komplexa karaktär. Att skriva in social hållbarhet som ett övergripande mål i tidiga visionsdokument utan att ge sig i kast med att förstå frågorna på djupet, innebär att man tappar kontrollen över vad man egentligen vill uppnå. Eller så leder det till hårt skurna förenklingar. Social hållbarhet riskerar då att bli ett tomt begrepp utan egentlig påverkan på det byggda resultatet. Att analysera vilka sociala frågor som är relevanta i det specifika fallet och länka dem till en mer övergripande helhetsbild kräver analysverktyg som dagens bygg- och planeringsapparat saknar.

    Samhällsvetenskap och planering
    Vill vi skaffa redskap att förstå komplexa sociala frågor och omsätta förståelsen till praktiskt användbara planeringsverktyg, måste vi skapa broar mellan teori och praktik, mellan samhällsvetenskap och planering. Men hur dessa broar skall se ut är inte självklart. Samhällsvetenskapen har finstämda och intrikata metoder att förstå sociala frågeställningar, men när det kommer till praktiskt användbara tillämpningar befinner man sig hästlängder bakom naturvetenskapen. Delvis för att sociala frågor är komplexa och saknar logisk förutsägbarhet, delvis därför att det inte funnits samma kommersiella incitament att utveckla tillämpningar. Effektiviteten med vilken naturvetenskaplig och teknisk forskning omsätts i användbara produkter är imponerande. I många fall är dagens vardagsprodukter av sådan art att de hade setts som ren science fiction för bara några decennier sedan. Forskningsfronten rör sig snabbt framåt och studerar man utvecklingen inom t.ex. kommunikation, medicinteknik eller IT ser man en nästan osannolik progression. De konsumentprodukter som når marknaden är i sig oerhört komplicerade, men för att använda dem behöver man inte förstå hur de fungerar. Användarvänlighet och funktionalitet är ledord i teknikutvecklingen. Försöken att omsätta samhällsvetenskaplig forskning i praktiskt handfasta rekommendationer har dock inte fallit lika väl ut. ”Social ingenjörskonst” är idag närmast att betrakta som ett skällsord. Det är konstigt, när man betänker vilka vinster som skulle kunna göras av att förse samhället med användarvänliga redskap att uppnå förutbestämda mål. Men det är lätt att mål och medel blandas ihop, och orättvist ge de teoretiska redskapen skulden för hur de använts av tveksamma ideologier.

    Under folkhemsbyggandet var det vanligt att samhällsvetenskaplig forskning knöts till stadsplaneringen. Inom modernismen fanns en stark tilltro till vetenskap och empiri. Plandokument gavs utökad tyngd genom att presentera lösningar baserade på kvantitativa studier, men den inneboende risken att mäta och räkna fel saker ter sig i efterhand som uppenbar. Naturvetenskapen sysslar i mångt och mycket med att reducera verkligheten; att finna kunskap om företeelser genom att förstå de ingående mekanismerna på en så basal nivå som möjligt. För att vinna generell kunskap använder sig naturvetaren främst av logiskt tänkande, experiment och kvantitativa studier. Filosofiskt sätt använder man sig av deduktion (att logiskt härleda slutsatser ur givna premisser), och induktion (att härleda slutsatser ur empiriska erfarenheter). Dessa slutledningar är i sig inte tillräckliga för att förstå samhälleliga fenomen då komplexiteten är för stor. Risken med att kopiera naturvetenskapliga metoder är att reducera för långt och missa den sociala verklighetens invecklade karaktär. Det är lätt att hamna i en situation där samhällsvetaren ”tvingar in” en komplex social verklighet i stolpiga modeller där de logiska sambanden inte korresponderar med det man studerar. Inom stadsplaneringen till exempel genom att anta premissen att den moderna människan önskar bo i funktionsseparerade förorter, och bygga upp hela planeringsapparaten därefter.

    De kopplingar mellan samhällsvetenskap och stadsplanering som idag finns är av helt annan karaktär än på 1960-talet. Idag bedrivs mycket samhällsvetenskaplig forskning i en kulturrelativistisk tradition som är mycket skeptisk till naturvetenskapliga metoder. Det är inte ovanligt att kvalitativa studier av det sociala livet i stadsdelar knyts till stadsplaneringen. Ofta i anslutning till stundande förändringar. Denna typ av hermeneutisk forskning kan bygga upp en helt annan djupförståelse än vad empirismen mäktar med, men för bygg- och planeringssektorn är det ofta svårt att veta hur man skall ta ställning till den. Byggandets villkor dikteras till stor del av ekonomiska faktorer, och för att gå emot marknaden krävs stort politiskt mod. Specifika kvalitativa studier av gentrifieringsprocesser och sociala rörelser i förändring kan i bästa fall skapa ökad förståelse för hur människor lever i den fysiska miljön men de har svårt att utgöra tillräcklig grund för att motivera insatser som innebär att marknaden inskränks. Den postmoderna/kulturrelativistiska kunskapstraditionen producerar skarp och tankeväckande kritik, men den är vag när det gäller att formulera konkreta och praktiskt genomförbara alternativ. Istället för induktion och deduktion använder man sig av ofta av slutledningen abduktion – att tolka enskilda företeelser ur ett större sammanhang. Här finns ingen formell logik eller vederhäftig statistik att hänga upp slutsatserna på. Ställda mot byggbranschens ekonomiska kalkyler och tekniska hårdfakta tenderar abduktiva slutsatser och rekommendationer att blåsa bort med vinden när det kommer till faktiska beslut.

    För att skapa fungerande teoretiska plattformar att förstå och i förlängningen styra stadens sociala utveckling behövs troligen en palett av redskap. I en idealsituation skulle målen med stadsplaneringen sättas utifrån politiska värderingar, och samhällsvetenskapen skulle sedan hjälpa arkitekter och planerare med neutrala med effektiva verktyg för att uppnå dessa mål. Utan teoretiska redskap är det lätt att vi blandar ihop visionära mål, handlingsplaner och rena detaljer. De övergripande visionerna vattnas ut och mister sin politiska kraft när de inte möts upp av genomförandeorienterade lösningar. Dessutom blir det svårt att följa upp och kvalitetssäkra dem. Alla planer kan ges visionen ”Den goda staden” eller ”Framtidens boende”. Begrepp av detta slag säger inte så mycket.

    I detta sammanhang är det värt att lyfta fram att det inom samhällsvetenskapen finns en rad initiativ som syftar till att hitta konstruktiva medelvägar mellan naturvetenskapligt influerad empirism och kulturrelativism. Den tvärvetenskapliga inriktningen ”Kritisk realism” tillhandahåller en högintressant metodologi med syfte att förstå och förklara komplexa sociala fenomen utifrån ett sammanhängande tankesystem. För den intresserade rekommenderas boken ”Att förklara samhället” av Berth Danermark (red) starkt.

    Den kritiska realismen förespråkar metodpluralism – att olika metoder bör utföras parallellt för att skapa en större helhetsförståelse. Inom stadsplaneringen bör kvantitativa metoder användas där de passar, t ex när det kommer till att analysera urban syntax, existerande flöden och rörelsemönster och logiska kopplingar mellan stråk och målpunkter. Men de måste kombineras med kvalitativa metoder för att skapa större djupförståelse för de sociala och psykologiska frågorna. Dessutom pläderar man för användandet av slutledningsprincipen retroduktion – att på teoretisk väg definiera de ingående faktorer som måste finnas till för att göra något till vad det är. Detta genom abstraktioner och kontrafaktiskt tänkande. På samma sätt som naturvetaren utför experiment kan samhällsvetaren laborera med ingående variabler för att förstå vad som måste till för att uppnå ett specifikt mål.

    Exemplet med Västra Hamngatan från den första essän visar på ett typiskt retroduktivt resonemang. Genom att strypa trafikflödet på en innerstadsgata ändrar man en av de grundläggande egenskaper som gör gatan till det den är, vilket får konsekvenser för helheten. Man kan teoretiskt laborera med att ersätta husen med andra typer, ta bort bottenvåningarnas lokaler, öka trafikmängden eller addera målpunkter i omgivningen och utifrån detta abstrahera fram en kunskap kring vad som är centrala mekanismer och vad som är bieffekter. Genom retroduktion kan vi skapa en brygga mellan kvalitativa och kvantitativa ansatser. En kombination av statistik och djupförståelse för sociala villkor förser forskaren/planeraren med grundkunskap om förutsättningar och ingående variabler. Utifrån denna kunskap preciseras mål som både är relevanta och möjliga att uppnå. Retroduktionen blir sedan metoden att rekonstruera de villkor som måste till för att uppnå målen. På detta sätt kan vi med förvånansvärt god träffsäkerhet visa vilka de sociala konsekvenserna blir av olika alternativ och i förlängningen ge dem en dignitet i planeringsprocessen som är svår att uppnå på annat sätt.

    Att skapa praktiskt användbara redskap

    Jag vill alltså påstå att man genom relativt enkla applikationer av kritisk realistism metod kan skapa effektiva metoder för att förutse de troliga sociala konsekvenserna av olika planeringsalternativ. Kopplar man denna kunskap till ett sammanhang där de sociala målen med stadsbyggandet definieras tydligare än idag kan vi skaffa en större kontroll över stadens sociala utveckling. Vi skall inte förledas att tro att det finns enkla kausalsamband som löser samhällets sociala utmaningar. Men genom strukturerade analysmetoder kan vi påvisa vilka insatser som ger vilka resultat på olika nivåer, vad som berör grundläggande frågor respektive symptom och vilka sociala aspekter som är förutsägbara och vilka som inte är det. Ett kritiskt realistiskt angreppssätt hamnar sällan i motsats till andra metoder. Dess utgångspunkter är okontroversiella och lätta att ta till sig, vilket gör att metodologin relativt enkelt skulle kunna etableras på stadsbyggnadskontoren runt om i landet, liksom hos politiker och konsultföretag. Redskapet är en vetenskapligt förankrad grundmetod som kan appliceras på olika områden. En begreppsvärld där komplexa fenomen får adekvata beskrivningar och kopplingen mellan strukturer och aktörer etableras.

    Det finns en hel del material att utgå ifrån. Såväl Boverket som många kommuner har tagit fram omfattande underlag för att behandla sociala frågor inom stadsplaneringen. I detta sammanhang vill jag lyfta fram Boverkets utmärkta skrift ”Socialt hållbar stadsutveckling” från 2010, samt etnologen Sören Olssons ”Social hållbarhet i ett planeringsperspektiv” liksom Göteborgs kommuns utredning ”Social konsevensanalys”. Den sistnämnda har fått stor användning i Göteborgs detaljplaneprocesser på senare år. Grundläggande är en uppdelning i fem geografiska nivåer (Byggnad och plats, närmiljö, stadsdel, stad och region). Med utgångspunkt i dessa nivåer bedömer man troliga konsekvenser av planerade byggprojekt i en matris utifrån målsättningarna ”sammanhållen stad”, ”samspel”, ”vardagsliv” och ”identitet”. Att etablera denna typ av analyser i pågående detaljplaner är ett oerhört bra initiativ, men slagkraften minskar av att de fyra målen är vaga i konturerna och svåra att definiera och kvalitetssäkra. Det uppstår en risk för begreppsmässiga överlappningar och sammanblandning av mekanismer och symptom, vilket man ser i vissa planer där matrisen används. Ur ett kritiskt realistiskt perspektiv är dokumentet en mycket bra grund, men det finns utrymme för ökad tydlighet och konsekvens.

    På inobi har vi utvecklat en egen metod för social konsekvensanalys. Liksom Göteborgs kommun utgår vi ifrån olika geografiska nivåer, men vi nöjer oss med tre stycken; närområde, stadsdel och stad. Utgångspunkten är att retroduktivt bedöma de sociala utfallen av förändringar i den byggda miljön, utifrån en social nulägesanalys. Metoden har inga generella mål, utan dessa sätts tillsammans med beställaren. Grundläggande begrepp för målformuleringen är bl a ”Integration”, ”jämlikhet” och ”sammanhållning”. Och här blir det tydligt att olika aktörer har olika mål. En privat fastighetsägare har mindre möjligheter att arbeta med de övergripande frågorna än vad en kommun har. Men för detta skall man inte förringa privata aktörers möjligheter att bidra. I den optimala situationen är kommunens övergripande målsättningar tydliga och välmotiverade så att andra aktörer kan känna att deras insatser verkar i ett större sammanhang. Medvetenheten om de olika skalnivåerna är avgörande.

    På nivån närområde är de sociala frågorna av handfast art. Det handlar om att planera människors närmiljö för att underlätta vardagen och stimulera möten. Medvetenhet om hur privata, halvprivata, halvoffentliga och offentliga rum samspelar brukar vara viktiga frågor, liksom var det finns sittmöjligheter i anslutning till entréer, hur gemensamma utrymmen som tvättstugor och cykelrum är utformade och om det finns flexibla gemensamhetslokaler och lekplatser. Frågorna berör projekterande arkitekter i hög grad. Viktiga begrepp för sociala målbeskrivningar på närområdesnivån kan vara flexibilitet, mötesplatser, sammanhållning och livsstil.

    stadsdelsnivån handlar det om social sammanhållning i ett större område. Avgränsningen kan göras med hjälp av de boendes upplevelse av identitet, eller utifrån administrativa gränser. Funktionsblandning, service och genomströmning är viktiga frågor, liksom hur sociala parametrar som klass, etnicitet och demografi yttrar sig. Den inre samhörigheten är en viktig fråga. Här råder stora skillnader mellan olika områden. I traditionella ”byar” med utpräglad identitet och tydlig avgränsning mot omgivningen hittar vi starka sociala band. Vissa av öarna i Göteborgs Skärgård är exempel på sociala system med rötter långt tillbaka i tiden. Att växa upp i ett område av detta slag skapar samhörighet och identitet. Vi kan lära oss mycket av dessa områden, och dra erfarenheter som är viktiga vid utvecklingen av stadsdelar där de boende av olika anledningar inte känner lika stor identitet och samhörighet. Viktiga begrepp för sociala målbeskrivningar på stadsdelsnivån är alltså bl a sammanhållning, identitet, karaktär och mångfald.

    stadsnivån tittar vi på den urbana helheten. Betraktar vi hela staden ur ett socialt perspektiv framträder nya problemområden. En fråga som rönt stor uppmärksamhet på senare år är hur urbana varumärken byggs upp och skapar internationell attraktivitet. En ännu viktigare fråga som bär på en stor laddning är den växande bostadssegregationen. När vi tittar på staden övergripande framträder ett problematiskt lapptäcke där olika sociala grupper bor i olika områden. Uppdelningen är som bekant inte bara ett resultat av fria val utan bär stark socioekonomisk och etnisk prägel. Människor bor i stor utsträckning nära de som är ekonomiskt och kulturellt lika. Den sociala sammanhållningen som vi lyfte som en kvalitet på stadsdelsnivån kan alltså leda till ökad segregation på stadsnivån. Detta är viktigt att ha i åtanke. Strävan mot social hållbarhet är inte någon linjär process längs en svart-vit skala utan en komplex serie avvägningar. I viss mån ställs individens intressen att bo nära likasinnade mot samhällets övergripande behov av integration. Hur vi formulerar de sociala målen på denna nivå är i högsta grad en politisk fråga. Viktiga begrepp för sociala målbeskrivningar på stadsnivån är stadens övergripande identitet, integration, frihet, jämlikhet och rättvisa.

    Begreppen jag nämnt under de olika skalnivåerna skall betraktas som värderingsmässiga paraplyer utifrån vilka man måste formulera platsspecifika mål. Själva målformuleringen är en visionär och värderingsladdad process, som bör följas upp av framtagande av konkreta handlingsplaner och markörer för kvalitetssäkring. Och vi får inte glömma att målen är komplexa till sin natur. Svåra avvägningar kan behöva göras, inte minst när vi ställer långsiktiga socaial värden mot ekonomiska vinster i det korta perspektivet. Det finns en fara med att i allmän konsensusmentalitet försöka dölja detta bakom allmänt accepterade, men tomma värdeord. Och det är mycket viktigt att de sociala värdena verkligen kan motiveras.

    Avslutande diskussion

    De närmaste decennierna kommer stora stadsbyggnadsprojekt behöva realiseras för att möta en accelererande bostadsefterfrågan. Dessa fyra essäer har syftat till att peka på de viktigaste frågorna som avgör om expansionen kommer att ge upphov till vackra, attraktiva områden där människor knyts närmare varandra, eller om vi står inför ett nytt miljonprogram, där skalan och tätheten höjs utan att sociala och estetiska värden skapas. Om expansionen kommer att befästa de sociala avgrunder vi ser idag, eller verka för ökad närhet och integration. Helt klart är att såväl politiker som planerare, arkitekter och exploatörer kommer att ställas inför stora utmaningar. Att sätta tydliga sociala mål och ha modet och verktygen att genomföra dem blir en central del av arbetet. Men detta är inte lätt. Bör målen utgå ifrån att skapa sammanhållning och identitet i närområdet eller att verka för ökad social blandning? I idealsituationen bör man givetvis sträva åt båda dessa håll.

    Bostadssegregationen är värd att stanna upp vid. I min mening är det helt avgörande att finna strategier att knyta ihop staden. Uppdelningen som följer på segregationen påverkar oss alla, i synnerhet barn och unga. I uppväxtmiljön läggs grunden till våra sociala nätverk . Genom de kontakter som knyts i bostadsområdet lär sig barn och ungdomar de sociala koder som ger inträde till olika delar av samhället och arbetsmarknaden. Vi är redan nu i en situation där individens livschanser påverkas kraftigt av var man är uppvuxen. Och detta blir ännu mer oroväckande när vi ser att skillnaderna präglas alltmer av etnicitet. Fortsätter vi vandra på den vägen vi är på nu kommer samhället polariseras. Och då kan vi på allvar prata om att hållbarheten i de sociala strukturerna är hotad. Segregationen är alltså en av våra allra största samhällsutmaningar. Och en av de svåraste. För det finns så oerhört starka marknadskrafter som driver på den. När man kommer ner på den individuella nivån ställs saken på sin spets. För den strävsamma medelklassfamiljen som köper hus i en dyr villaförort för att barnen skall växa upp i lugna kvarter bland likasinnade blir plötsligt en del av den efterfrågan som leder till splittringen.

    Jag vill påstå att strävan mot större integration är en av de allra viktigaste frågorna i dagens Sverige. Och här kan faktiskt stadsplaneringen åstadkomma något, i synnerhet i de större städerna. Att se varje nybyggnadsprojekt i relation till hela stadens bostadssegregationssituation är nödvändigt om en långsiktig utveckling mot integration skall bli möjlig. Genom planmonopolet har politikerna denna makt i sina händer. För om vi accepterar att bostadsmarknaden är extremt polariserad då är enda vägen till förändring att söka mildra skillnaderna. I förra essän tittade vi på Nya Hovås. Att bygga 800 nya lägenheter i direkt närhet till attraktiva villaområden innebär en strukturell förändring av helheten. Även om merparten av dessa lägenheter kommer bli dyra och exklusiva möjliggör byggnaderna ändå en social blandning som inte funnits på platsen tidigare. I detta fall ser de kringboende inte de nya husen som ett hot utan som en möjlighet. En möjlighet att få ett mer attraktivt närområde. Större serviceunderlag och bättre utbud.

    Jag tror vi måste börja i den ändan. Skapa urbana kvaliteter som skapar både integration och attraktivitet. Komplettera monofunktionella områden, oavsett om det är lyxiga villaområden eller utsatta förorter, med levande stråk och centrumpunkter där mervärden skapas och möten över traditionella klass- och etnicitetsgränser underlättas. Härom året diskuterades den planerade lyxrenoveringen av Högsbohöjd i Göteborg flitigt. Detta område visade sig innehålla något så unikt som ett socialt tvärsnitt av befolkningen. Äldre hus och låga hyror möjliggjorde för resurssvaga grupper att bo här. Samtidigt gjorde det attraktiva läget mellan stad och natur området attraktivt även för medel- och överklassen. Kombinationen av stark inre identitet och blandad befolkning gjorde området högintressant ur socialt hänseende. Om den övergripande stadsplaneringen skall syfta till att minska klyftorna torde bevarandet av områden med Högsbohöjds sociala sammansättning vara högst relevant. Liksom strävandet efter att skapa nya områden med förutsättningar för social blandning.

    Detta ter sig mycket svårt men vi kan fråga oss vad alternativen leder till för samhälle.

    University campus as a living lab


    Kanada, Vancouver. Mycket snack om Vancouver nu. Vackert. Hållbart. Och kritik. Fast jag minns inte riktigt vart jag läste kritiken. Men den vars säkert relevant även om den inte fastnat. Idag i Kuggen var John Robinson från University of British Columbia (som ligger i, eller snarare strax utanför, Vancouver) på plats för att prata om UBC:s arbete med campus som en levande labbänk.

    Hållbarhet då. John börjar med att problematisera. För hur skapar vi momentum kring ett ämne som har svårt att motivera oss (och med oss menar han typ alla människor), inte är tillräckligt långtgående för att lösa de verkliga problemen, handlar i huvudsak om miljöfrågan, inte hela hållbarhetsspektrat, och som därtill är väldigt ”akademiserat”? John menar att vi måste hitta mål som både ökar mänskligt och miljömässigt välbefinnande, och gör det på samma gång.

    Universitet har en utmärkt storlek för att utgöra ett lab för att hitta och testa mål. Universitet kan därtill misslyckas och våga prata om misslyckande som ett viktigt bidrag till den pågående forskningen. Universitet äger (nu pratar vi Nordamerika) sina lokaler, har ett offentligt uppdrag (utan kvartalsekonomiska drivkrafter) och arbetar med forskning och utbildning. Betyder att universitet kan använda hela sitt campus som en sandlåda där de kan testa/demonstrera forskning, och kan utbilda sina studenter eller skapa nya utbildningsprogram/kurser som gör att de kan mer om hållbarhet.



    Downtown Vancouver


    Men det är en utmaning. Inte minst ur ett sociologiskt perspektiv. Rufft kan vi säga att universitet har två ben, ett som handlar om det akademiska, och ett tekniskt/administrativt ben som stöttar akademin. Anställda i de två benen associerar sig till universitetet. Tekniskt/administrativ-personal är anställda av universitet och jobbar där, ser sig som ”universitetsanställda”. Den akademiska-personalen associerar sig i stället vagt till universitetet, och ser det snarare som någon som förser deras forskning med lokaler och andra resurser. Men det är inte universitet som är uppdragsgivare till forskningen. Viktigt för att lyckas med att göra ett campus till ett ”living lab” är att integrera de två benen och få dessa att arbeta tillsammans mot gemensamma mål.



    John Robinson


    Sen radar John exempel på vad UBC gör för att skapa hållbara exempel, vissa är relevanta, andra mindre relevanta. Men hans poäng är att varje universitet har ett ansvar att testa hållbarhetskoncept i sin specifika kontext och det samhällssystem som de verkar:

    – UBC har antagit Kyoto-avtalet, och minskade sina CO2-utsläpp med 6% under perioden 1999-2007, samtidigt som man ökade mängden verksamhetsyta med 35% och antalet studenter med 50%. Nu ska man ner med 33% från 1999-2015, och 2050 är målet att man reducerat utsläppen med 100%.

    – ”Regenerativa byggnader”, dvs. byggnader som ger ifrån sig mer än de förbrukar. Exemplifierar med en byggnad som tar hand om regnvatten, renar det, använder det, renar igen och lämnar ifrån sig (i slutänden) spillvatten som är renare än det regnvatten som togs om hand från början.

    – Många exempel handlar om uppvärmning, energianvänding och sophantering. Här finns mycket att göra för att effektivisera. Väldigt kontext-beroende.

    – Använda trä för att bygga nytt. Ska bygga världens högsta träbyggnad, och här uppmanar John länder som Kanada, Norge och Sverige att gå i bräschen, vi har massor med råmaterial, varför ska det inte vara vi som leda utvecklingen av träbyggnadsteknik.

    – Förtätning och fler studenter boende på campus. Med fler verksamma på samma yta som tidigare kan man skapa effektiva kollektivtransportsystem och andra försörjningssytem.

    – Tänka ”living lab” när man bygger nytt och bygger om. Görs detta i programmeringsfasen, dvs. få in ”hur ska vi använda byggnaden i vår forskning” tidigt så blir kostnaden minimal.

    – Massor exempel när regler (lagar, standarder och certifieringssystem) sätter käppar i hjulet på hur man kan göra saker men hållbart, men då får man inte eller så kan man inte erhålla den stämpel/certifiering man önskar.

    – Och sen så klart en massa mer. Hur som. Intressant exempel, följ länkarna nedan och hitta mer.

    Från inbjudan:

    UBC launched the UBC Sustainability Initiative (USI) in early 2010 to explore and exemplify the principles and products of sustainability, both on campus and in the community, under two key themes.

    Under the theme of “campus as a living laboratory,”the UBC campus forms a nexus of interdisciplinary activities in research, teaching and learning, and campus operations, allowing us to truly integrate and practice social, economic and environmental sustainability where we live, learn and work.

    Under the theme of “the university as an agent of change” for sustainability, UBC provides a natural hub for partnerships with communities and the public, private and nonprofit sectors. These partnerships ensure a two-way flow of knowledge that fuels research and innovation, adds value to established sustainability efforts and provides educational and employment opportunities for students.

    www.sustain.ubc.ca – UBC Sustainability Initiative (USI)
    http://www.johnrobinson.ires.ubc.ca
    www.ires.ubc.ca – Institute for Resources, Environment and Sustainability (IRES)
    www.cirs.ubc.ca – Centre for Interactive research on Sustainability (CIRS)

    ”No. More. Polar bears.”

    Ok, dag 2 av 2 för mig på Making Universities Sustainable Conference 2014. Gårdagen hittar ni här. Vis av gårdagens pedagogiska session-leader börjar jag med att sammanfatta dagens 3 viktigaste lärdomar:

    1. Kommunikation är viktigt! Oavsett om det gäller forskning inom hållbarhet eller något helt annat. Det spelar ingen roll hur duktig du är på att producera forskning eller bra lösningar om du inte får ut dem till dem som praktiskt ska genomföra något. Informationen måste också vara positiv, entiuasmerande och visa på den konkreta nyttan för genomföraren.

    2. Tydliggör kundnytta! Mät och ta betalt för energiförbrukningen nedbrutet på individuellt lab, forskargrupp, våningsplan, institution eller liknande. Illustrera energikonsumtionen på ngt vis. Man kan också tänka sig ett lab-körkort, som innebär att du lär dig om labsäkerhet men också om energiförbrukning och hållbarhetsfrågor i lab.

    3. Hållbarhetscertifieringssystem är bökiga och opraktiska, men ibland nödvändiga. I framtiden kommer man inte behöva dem eller de kommer se annorlunda ut. Nyttan nu är främst kvittot på att man åstadkommit något.

    Dåså! Dagens keynote av CEO Laura Storm från den internationella organisationen Sustaina – “Rethinking sustainability communication at the university” – utlovar ”a presentation showing that most of our communication should be flipped on its head to effectively gain better leadership and employee buy-in. Och jag måste säga att Laura levererar!

    Sustainia skapades efter det katastrofalt misslyckade klimatmötet i Köpenhamn COP15 2009. Laura ville ta tag i bristerna från mötet, titta på hur man kunde aktivera och entusiasmera istället för att teoretisera och komplicera. Kommunikationen kring hållbarhet har en tendens att fokusera på sckräckscenarion: klimatförändringarna, smältande isberg, ond bråd död. Men skrämmande bilder skapar inte action. Det leder till passivitet och distans. Vi går vidare som om inget hänt.

    Snart är det dags för COP21 i Paris. För att åstadkomma något måste alla engagera sig. Universiteten har en viktig roll i att utbilda sina studenter i rätt riktning. Vi har samlat världens politiska och affärsledare, men erfarenheten är att det går inte att pucha den hållbara utvecklingen uppifrån.

    Vi använder också ett svårt språk. Forskare skriver omständligt, tekniskt, kemiskt, förkortningar etc. Ingen fattar nåt. Ingen motiveras. Säkert toppenbra forskning, men budskapen måste på något sätt kommuniceras på ett stimulerande sätt. ”Empowering language!” En utmaning för forskare. Världens viktigaste kampanj har hittills letts av världens sämsta kommunikatörer.

    Sustainia testar ett nytt, positivt och entusiasmerande kommunikationssätt. Men utöver de språkliga förbistringar finns andra utmaningar i att sälja in klimatsmart lösningar och att kommunicera hållbarhet. Frågan är komplicerad och helt enkelt svår att förstå. Lobbyorganisationer motarbetar och driver särintressen. Finanskrisen hjälper inte direkt till. Media missleder och blåser upp konfikter.

    Men hur ska man göra då? Sustania har tittat på starka kampanjer i historien, tex Marthin Luther King. Där kan man snacka om empowering. Konkret agerande, språk och utstrålning. Sustainia vill göra samma sak. En vision att kommunicera positivt. Om att skapa lust. Vill prata om våra fantastiska nya liv med ny teknik. Alla spännande möjligheter. Man jobbar med att identifiera lösningarna. Tillgängliggöra och argumentera för dem. Man kommunicerar för ett engagera.

    Resultatet av Sustainias arbete är ganska imponerande. Man har utvecklat och kommunicerat en mängd projekt, tex Copenhagen Climate Plan 2025. En från början aptrist rapport som Sustaina utvecklade till en smidig guidebook om framtiden med inspirerande visionära bilder. Sustaina har också varit en av drivkrafterna bakom Green Guide for Universities (som jag tog upp i gårdagens bloginlägg). Och så driver man Sustain 100. En slags samling av goda exempel och genomförda lösningar. I denna guldgruva gömmer sig exempelvis ’intelligent streetlight’ som sparar 80% energi, en ’social media plattform for tool sharing’ och ’the package free grocery-store’.

    Är du en forskare som vill kommunicera tydligare? Gör så här: Lyft fram det positiva, det konkreta och uppnåeliga. Använd ord folk förstår. Använd få siffror och inga förkortningar. Gör det attraktivt och kul. Var ärlig, transparent och överdriv inte. Var spännande och behåll intresset. Testa gärna nya format. Tänk marknadsföring. Lyft fram fördelar för ’kunden’. ”What’s in it for me?” Positiva visioner. Inga negativa skrämmande hotbilder. No. More. Polar bears

    Efter den starka inledningen ska vi titta på lab igen. Vad är viktigast egentligen? ’What are the key environmental priorities to design sustainable laboratories?’ Igår lärde vi oss att energiförbrukningen är 20% byggnadsrelaterad 80% utrustningsrelaterad. Idag kompletterar vi den kunskapen med att 60% av den utrustningsrelaterad energiförbrukningen går till ventilation. Oftast. Typ.

    Demanding more: sustainable laboratory technologies and practices at the University of Cambridge

    Catrin Darsley från Cambridge har i flera praktiska exempel arbetat med energiförbrukning i lab-byggander.

    Beteendeförändring hos brukaren: I ett projekt tydliggjorde man energikostnader och mätte energiförbrukningen. Avvek man från sin energibudget fick man antingen betala eller fick betalt. Man betalade alltså inte direkt vad det kostade, utan jobbade för att minska relativt en budget. Energin köptes centralt av universitetet och mättes när det distribuerades internt. Funkade hyfsat. I ett annat projekt fick man labben att tävla om att spara mest, funkade bättre, men bara temporärt.

    Tekniska förbättringar. I ett projekt hittande man ett antal viktiga komponenter att utveckla: belysningsarmaturer, filter i aggregat, kompressorer samt finjustering av ventilationssystemet.

    Jobba tillsammans med leverantörer. En av de mer framgångsrika projekten de drivit är när de tillsammans med en tillverkare av labfrysar och glastorkskåp (vilka identifierades som energitjuvar) lyckades utveckla produkterna ffa med avseende på styrning av befintliga produkter och därmed fick stopp på processer som kördes över natten helt i onödan mm. Viktigt att denna typ av produktutveckling går hand i hand med vad forskarna faktiskt vill ha och vill köpa.

    Man kan också tänka sig att försöka samordna olika avdelningar i gemensam användning av tex frysar. Använd en gemensam 150-liters frys istället för varsin 100-liters frys. (Jag sa väl det att en lab-frys kan dra lika mycket energi som en normal villa).

    Men projektet med bäst effekt var att testa behovsstyrd ventilation. Sensorer läser av behovet i enskilda rum och styr aggregatet till optimal effekt. En bonus i det sammanhanget var att det blir mindre dragigt i labben! Ett praktiskt problem i många lab, pga den enorma luftomsättningen som krävs med många dragskåp.

    Top priorities in lab design, UCPH

    Härlig titel! Vilka är nu toppprioriteringarna enligt projektledare Preben Buhl från UCPH? (Här kommer strax en länk till presentationen med många fina och övertygande cirkeldiagram.) Mycket av hans slutsatser finns att kika på i ’Green Guide for Universities’ som han medverkat i.

    Preben har landat i att det absolut viktigaste är energiförbrukningen. Visst ska man jobba med vattenförbrukning, allt miljöfarligt avfall som produceras, men energiförbrukningen är viktigast.

    Toppprioriteringar var det. Ja, man måste fokusera och kan inte klara allt. Vad är då viktigast? På UCPH mättes och övervakades allt noggrant på 5 olika lab. Man fann att 50-90% av förbrukningen gick till ventilationen. Och att inom utrustningens förbrukning vann frysarna stort. I övrigt drar även belysning, LAF-bänkar och dragskåp en hel del. (Bland frysarna drar naturligtvis en -150° C-frys mer än en -20° C eller -80° C-frys. Men det finns färre -150° C-frysar.) I Maersk-projektet lyckades man oprimera frysanvändanet med 50% vilket gav ett genomslag på hela labenergiförbrukningen på 5-25%. Inte kattskit.

    Men vad kan man klara med att stimulera brukarnas beteendeförändring? Preben testade att utbilda och inkludera brukare i energibesparingen. Klarade man vissa mål skulle man få en belöning. 10 000 DKK per våningsplan som övervakades. Detta ledde till vissa minskningar. Toppar i förbrukningen kapades, helger och nätter blev avsevärt bättre. I ett av försökslabben sjönk förbrukningen generellt. Tot 4-25 % besparing uppnåddes. Så ja, det går att påverka beteendet i viss mån och med stora variationer. I det långa loppet är det dock svårare. Besparingen under kampanjen varade inte. Kräver i så fall kontinuerligt arbete och tydliga kontinuerliga belöningar.

    Prebens topp tre åtgärder: ventilationsåtgärder, frysarna och att utbilda brukarna.

    Ventilationsårgärderna: På dragskåp, punktutsug och LAF-bänkar, stäng luckan, stäng av, sänk flöden när det är möjligt. Se till att utrustningen är programmerad att kunna gå i enersgisparläge. Det är dock viktigast att klara säkerheten. Ibland måste de gå 100% dygnet runt pga kemiklaier eller pågående experiment! Behovsstyrd ventliation kan vara en bra väg. Energieffektivisera aggregat, don och system

    Frysar: Se till att forskaren vet vad de har i frysen. Registrera proverna. Det finns frysar som går i flera år utan att öppnas och utan att ngn vet vad som finns i dem. Köp effektivare frysar. Använd inte en för kall frys. Ibland räcker en -40° C-frys istället för -80° C-frys.

    Utbilda brukarna: Det är viktigt med gröna ambassadörer i verksamheten för att utveckla den generell medvetenhet om tex energiförfrukningen. Man skulle kunna kräva en kort utbildning för ett lab-körkort i labsäkerhet och i labenergihushållning.

    Safety meets sustainability,Yale

    Robert Klein från Yale. Robert är säkerhetskille. Ser till att man använder handskar och tvättade rockar. Att man tar hand om farligt avfall på rätt sätt osv. Han ser också till att man har tillräckligt HÖGA luftflöden, för personsäkerheten.

    Han säger att lab kommer aldrig bli hållbara, men de kan bli väldigt mycket bättre. Alla lab är individuella och kräver sin egen analys. PÅ Yale håller Bio-tech-labben på att växa. De är ny 70% av alla lab. Dessa lab tar 6% av likalytan, en står för 50% av driftskostnaderna.

    Robert har förökt arbeta med den svåra ekvationen säkerhet vs. hållbarhet. För det finns säkerhetsrisker med att energiförbättra. För låga flöden ger risk för exponering. På Yale simulerade man kemikaliespill och testade olika ventflöden och don-designs för att hitta en optimal lösning. Med specialanpassade och färre don och lägre flöden nådde man högre koncentrationer av testkemikalierna men låga koncentrationer på tillräckligt kort tid. Effektivisering är alltså möjligt, men det finns risker med toppar av koncentrationerna. Man tillåter på Yale nu 6 luftomsättningar per timme, vilket är riktigt bra.

    Ok, sista sessionen då. ’Is it worth to follow a certification scheme for university buildings? And if yes – which one?’ Toppenfråga! Tyvärr fick den inget tydligt svar.

    Sustainable Lab Standard – lessons learned, ETH Zürich

    Dominik Brem, redovisar ETH:s pågående resa mot hållbara lab. Motivationen är att labben använder en massa energi och skapar en hel del farligt avfall. Labben har också en hög livscykelkostnad, ska vara flexibla och kunna adoptera ny teknik samt bidra till att stärka kontakter mellan forskargrupper. Dominik har 4 labprojekt pågående i olika skeden på ETH. Målet i dessa projekt är hållbarhet, inte nödvändigtvis diplomering eller certifiering i ngt särskilt system. Man har utan system stöd lyckats bra med vattenkylda frysar och andra bra energilösningar. Det är också svårt att veta om man ska energieffektivisera en enskild byggnad eller se campus-övergripande på frågan.

    Men, man vill väldigt gärna standardisera sin process, säkerställa ett hållbart tänkande och säkra sina miljömål. Så i sina projekt har man tittat på och använd tillgängliga system i möjlig mån. I ett projekt har man dessutom gått mot certifiering enligt SNGI. För att hitta ett system att certifiera sig mot gick man igenom tillgängliga böjligheter och det visade sig att bara ett par system tog hand om de områden man ville säkerställa kvalitet inom. Dessutom var det bara ett av dessa som var tillämpbara på labbyggnader. Dessvärre var detta system tyskt, så det krävdes en anpassning av det till den schweiziska kontexten.

    I ytterligare ett nytt labprojekt har man jobbat enligt SGNI implementerat från start i planeringen. Detta har gått smidigare. Man ska inte certifiera detta projekt utan använder systemet som en checlista som säkerhet i projektets alla steg. Viktigt defineria systemet tidigt i processen och sätta upp en organisation som stöd för det. Viktigt utbilda konsulterna. Viktigt låta förprojekteringen ta tillräckligt lång tid för att reda ut alla svårigheter. Systemet för ha möjligheter till anpassning till platsens förutsättningar eller annan lokal kontext.

    Getting standards to deliver specifics, Oxford

    Tom Heel jobbar med standarder och certifieringssystem vid Oxford. Att tillämpa standarder är även det ett kapitel i boken Green Guide for Universities. Kan one size fit all? Oxford tillämpar Bream i nivån excellent på alla projekt över 1 M pund. Man har 20 projekt på gång just nu och upplever svårigheter att engagera och få alla på samma spår i systemen. Bream värderar bara energiförbrukning till 15% och för labbyggnader är det därför inte särskilt relevant. Så nej. One size for all går egenligen inte. System är rätt nu, men är inte del långsiktiga lösningen.

    Vad behövs då för att få systemen att fungera och leverera nytta? En blandning mellan piska och morot. Hittills har han mest fungerat som piska i projekten och blivit bemött därefter, men han ser ändå att kraven i systemen leder till att alla tvingas anstränga sig och att fokus tvingas mot saker som annans skulle falla mellan stolarna.

    Många av systemen leder till att det kommer in en konuslt från certifieringssystemet och hen har inte fokus på projektets mål utöver hållbarhetsmålen. Blir lätt överkörd. Bäst om man långsiktigt kan använda konsulter som har upparbetad kunskap i certifieringssystemen.

    Det finns risker i projekten. Dessa är främst att man har fina ambitioner men att utförandet inte är lika bra. Det finns också en stor risk för att admnistrationen i systemen leder till att man helt enkelt inte orkar vara kreativ och finna nya bra lösningar. För att nå vissa mål i systemen kan ´vissa lösningar bli överkomplicerade och visa sig omöjliga att genomföra, att praktiskt handa av brukare eller att påverka vid ombyggand.

    Så, är det värt det. Nej, men ur politisk synvinklel, Ja. Universiteten behöver certifieringen som ett kvitto på sin exellens. Dessutom har universiteten en särställning i samhället, de är långsiktiga, ska bidra till att utveckla lösningar och att utveckla själva systemen. Detta är en viktig del i universitetens byggande.

    Konferensen landar i olika positioner i denna fråga. Men vill väldigt gärna finna egna vägar utanför existerande certifieringssystem, men ärligt talat, skulle man verkligen nå lika långt och få alla att agera samordnat utan systemen? Och vilket system som funkar bäst? Ja, den frågan kvarstår obesvarad.

    Making Universities Sustainable Conference 2014, Köpenhamn

    Att göra universitet hållbara. Det låter bra. Alla vill det. Nu ska vi se och prata om hur man gör runt om i världen. Dessutom så kommer denna konferens fokusera en hel del på lab-byggnader, Universitetens hållbarhetsakilleshäl! Energiförbrukningens King of Campus! Mumma! Dag 1 av 2.

    I slutet av dagen bad session-leader Dominik Brem, från ETH Zürich, oss att notera 3 saker vi tar med oss från konferensens dag 1. Smart move. Det här är mina 3 grejjer:

    1. Det är jätteviktigt att göra en bra förplanering! (Alltså det inobi gör bäst, så det är ju egentligen ingen nyhet, men ändå kul att alla verkar skriva under på detta…) Det går inte att lägga på miljökrav senare. Dessutom blir det dyrare och sämre. Alla måste gå in i projektet med samma vision. När pengarna inte räcker till måste man antingen minska på ytan eller på kvaliteten, då gäller det att man har en väldigt stark överenskommelse om hållbarhetsmål, tex med stöd av att man lovat att följa ngn nivå i ngt hållbarhetscertifieringssystem.

    2. 80/20! I lab-byggnader kan man generellt räkna med att energiförbrukningen består till 20% av byggnadsrelaterad förbrukning och till 80% av utrustningsrelaterad utrustning. Visste ni tex att en -80° C-labfrys drar lika mycket energi som en normalstor villa? Då blir det liksom lite klurigt att använda certifieringssystemens och nationella krav på energihushållning, eftersom de bara tar hand om 20% av problemet. Man kan och ska naturligtvis jobba med de 80% verksamhetsrelaterad miljöpåverkan, men man får hitta egna vägar till ära och berömmelse.

    3. Certifiera brukarna! När alla är överens om miljömålen så måste de kommuniceras i hela processen. Certifiera beställare, projektledare, konsulter, entreprenörer och brukare i det certifieringssystem man valt. Att certifiera brukarna är inte vanligt, men ger en massa fina effekter när klimatsmarta system och lösningar ska handhas i praktiken. Smart!

    Äsch, jag lägger till en fjärde också:

    4. Den planerade Maersk-byggnaden, nu under byggnation, jobbar hårt med balansen mellan flexibelt och specifikt. Man har fina lösningar på det. Viktigt och rätt! Hoppas det blir så bra som man avsett. You got to lika a guy who problematiserar flexibilitet, eller hur?

    Ok, men hur var första dagen då? Well, danskar är lite svåra att förstå och då menar jag inte det köttiga uttalet utan ordens betydelse. Lunch betyder macka och middag betyder snittar. Ska försöka minnas det till imorgon och tanka en stadig frukost på hotellet.

    Självklart åkte jag tåg hit, och lika självklart tänker konferensen ’walk the sustainability talk’: Maten är eko, vi dricker kranvatten, inget engångsporslin, inget merchandise och studenter vid Köpenhamns Universitet erbjuds den mat som vi inte gör slut på. Fint!

    Konferensen ordnas av Köpenhamns universitet, inom ramen för samarbetet inom IARU (International Alliance of Research Universities). IARU har också alldeles nyligen gett ut en Green Guide for Universities, som ni självklart redan har läst. En handbok för alla universitet och campus i hållbarhetsarbetet. Och ja, det finns ett kapitel om lab i den.

    Köpenhamn

    Köpenhamn stad har en ambitiös plan att till 2025 bli världens första koldioxidneutrala huvudstad. Staden är också utsedd till EU:s Green Capital 2014. Man har projekt i form av gatubelysningsinitiativ, stadsodling, FoU med Köpenhamns universitet, stöd för cykelkulturen etc. Fram för allt har man en jobbat med hållbarhet som en fråga som inte är enskild utan integrerad i andra frågor om ekonomi, politik, forskning och utbildning etc. Man har också lyft fram vikten av det småskaliga. Institutioner kan paketera visioner, men det är individer som gör jobbet. Nations talk, cities act. Det är stadens jobb att praktiskt genomföra hållbarhetsåtgärder.

    Köpenhamn är också en cykelstad. Dels är det platt i stan, men har också fattat att drivkraften för att få folk att cykla är att man måste göra det så smidigt att det uppfattas som det bästa och smidigaste sättet att transportera sig. Och dit har man faktiskt kommit!

    Okej, show me some best practise nu! Eller som Erich Fromm sa: ”When people can see a vision and simultaneously recognize what can be done step by step in a concrete way to achieve it, they will begin to feel encouragement and enthusiasm instead of fright.”

    The Mærsk laboratory building, UCPH

    Mærsk-bygganden är nu under uppförande och ska vara klart 2016. Den kallas också ’the extension of the Panum complex’ eftersom den i egentligen är en utbyggnad av en befinlig labbyggnad. Utbyggnaden omfattar visserligen 43 000 kvm(!) så det är ett rejält utbyggnadsprojekt vi talar om. Informativ virtuell tour erbjuds här!

    Projektledaren vid Köpenhamns Universitet Lars Ole Munch Nissen presenterar projektet som han arbetat med sedan tre år. Han lyfter fram 3 viktiga principer man jobbat efter: ’Programmering’, ’flexibilitet’ samt ’att lära av varandra’. (Här kommer det nog förhoppningsvis att kunna adderas en länk till hans presentation inom kort.)

    Programmering- och förprojekteringsfaserna var väldigt viktiga. Man gjorde program i flera olika steg. Ett program inför arkitekttävlingen och ett för projekteringen. Lars Ole är väldigt nöjd med att arkitekttävlingen handlade om rätt frågor. Alla principer för forskargruppers organisation och byggnadens system (inkl hållbarhet) var redan specificerat i programmet. Man ville optimera interaktionen mellan 500 forskare, attrahera de bästa forskarna, bygga lab för framtiden, vara ett landmärke i staden, inkludera staden i byggnaden mm. Programmet var precist och gick att hålla fast i hela vägen. Man gav sig tid i början av processen att enas och förtydliga exakt vad man ville ha. Man var också väldigt tydlig i avtal mellan brukare och beställare om vad som gäller. Skriftliga överenskommelser om alla krav.

    CF Möller vann med ett förslag som bl a innebar ett parklandskap, gröna tak, spolning med återanvänd dagvatten i toaletter mm. Man har också lyckats med att få reducerade p-tal och stödjer istället cykeltransporter. Kylning sker med havsvattten

    Labvåningsplanen rymmer både lab och kontor för tre forskargrupper om 15 forskare, totalt 45 personer. Men, man har finurligt infört något man kallar ’flexizones’, projektets viktigaste scoop. Dessa ytor kan ställas om mellan lab och kontor och labverksamheten kan enkelt anpassas. Anpassning sker inte varje dag, men varje gång en ny professor rekryteras och ibland när ett nytt forskningsprojekt startar. Det betyder att flexibilitet råder inom vissa gränser. Hissar och annan infrastruktur är redan anpassad för 75 personer per plan. Inte total flexibilitet med ’möjligt att förändra’. Miljöerna man bli väldigt anpassade och specifika samtidigt som flexibiliteten vidmakthålls.

    En viktig lösning för flexibiliteten är också att varje våningsplan lever sitt eget liv avseende media och försörjning. Man pumpar t ex spillvatten till närmsta schakt inom våningsplanet för att man inte vill att det ska gå igenom bjälklaget och påverka våningen under vid varje ombyggnad.

    En annan viktig flexibilitetsstödjande lösning var något man lärde sig av rådande best practise på labventilations-området, genom sin medverkan i EGNATON, ett initiativ som ”promotes Europe as a high-efficient science place with excellent and sustainable laboratory buildings, which represent a maximum attractiveness for high end scientists”. (Låter ju bra och Lars Ole promotar organisationen.) Den i Mærsk-byggnaden aktuella ventilationslösningen innebär en lågtrycks loop-ventilation som reducerar energiförbrukning och dessutom går det att ansluta nya kopplingar till loop-kanalen utan att stänga ner systemet. ”So damn flexible!” Kylningen med havsvatten och lågtrycks loop-vest-systemet har sänkt energiförbrukningen väldigt mycket, men fortfarande gäller generellt att 20% av energiförbrukningen i en labbyggnad är byggnadsrelaterad och 80% är verksamhetsrelaterad, i form av el, vent och kyla för labprocesserna.

    The Frank Fenner Building, ANU

    Paul Sullivan från Australian National University presenterade sin hållbarhetscertifierade kontorsbyggnad på Acton Campus. Paul menar att det är svårt att veta vilka hållbarhetsriktlinjer som man bör tillämpa i vilka sammanhang. I arbetet med the Frank Fenner Building fanns riktlinjer på universitetet som bantades och renodlades, men som senare kompletterades med alla krav för att uppnå maximala 6 stjärnor i Green Building Council Australias certifieringssystem.

    I slutänden har man en byggnad som är den absolut mest hållbara ANU producerat. 150% över nationella krav och en marknadsföringsmässig succé. Paul menar att certifieringssystemet är väldigt viktigt för att tidigt enas om vilka ambitioner som gäller för ett projekt och för att inte tappa det fokuset när ekonomin i projektet börjar svaja. Han liknar det vid att bowla (sic!). Även om du vet att du bara ska rulla klotet mot käglorna så krävs det att man gör en hel del komplicerade saker rätt för att lyckas (med sitt miljöarbete). Certifieringssystemen hjälper dig med detta och ser till att alla är i samma bowlinghall och på samma bana. Även brukaren måste vara med och bowla i programmering, projektering och inte minst i bruksskedet.

    The Frank Fenner Building är en kombination av aktiva och passiva system. Särskilt de interiöra systemen har ofta en tendens att skapa osäkerhet hos brukaren. Får jag öppna fönstret? Ska jag höja ventilationen? Får jag sänka temperaturen? Förståelsen för systemen är viktig. I detta projekt har man använt några små signallampor i alla kontorsrum som betyder att olika klimatsystem är aktiverade och visar vad man kan och får göra i olika situationer om man vill justera något i klimatet i sitt rum. Alla fattar och behöver inte gissa. Hmm… Kanske finns en återanvändningspotential hos våra gamla kontors upptaget-/vänta-/kom in-lamppaneler ändå?

     

    Arkitektur, termodynamik och arkitekten som massförstörelsevapen

    En av höstens hållplatser är för min del numera att hålla en gästföreläsning på masterprogramkursen Sustainable development and the design profession som alla masterstudenter på Chalmers arkitektur genomgår.

    En aula full med studenter som under en koncentrerad period grottar ner sig i olika dimensioner av hållbarhet och design, samt full frihet för föreläsaren att själv välja ämne. Det är ett perfekt tillfälle att få lägga fram sina käpphästar och släppa några testballonger. Och förhoppningsvis att förmedla någon användbar kunskap också.

    Tidigare år har pratet gått under rubrikerna Social nature, urban ecologies – building the resilient society respektive Ecotecture and Planning from a Social Perspective. I år kände jag mig mer dystopisk igen och pratade om arkitekten som massförstörelsevapen, samt lite om termodynamik. Lägger upp presentationen här:

    Kajer mot det gröna är det nya svarta

    Delegationen för hållbara städer tillsattes av Alliansregeringen 2008-2012 för att kraftsamla kring hållbar stadsutveckling på en nationell arena och även om delegationen nu slutfört sitt uppdrag lever många av de frön delegationen sått (eller i vart fall beviljat ekonomiskt stöd) vidare.

    Jag har under det gångna året haft privilegiet att få ingå i ett så kallat advisory board till projektet Kajer mot det gröna – hållbara gränssnitt mellan stad och land. Projektet ägs av Järfälla kommun och går i korta drag ut på att få till stånd ett bättre stadsbyggande när vi å ena sidan behöver bygga mer och, å andra sidan, behöver värna de gröna kvaliteterna. Två intressen som allt för ofta kolliderar i planeringsprocessen, med polarisering, misstro mellan intressenter och utdragen eller i värsta fall frusen process som följd.

    Detta vill man nu försöka råda bot på i Järfälla när man i samband med att ny översiktsplan skall tas fram också ser en möjlighet att vara lite progressiva och försöka utmana rådande stadsbyggnadspraxis, inte minst med avseende på medborgardialog. Det hela ska resultera i en skrift som sammanfattar erfarenheterna från arbetet i en handbok – och förhoppningsvis också i att ett antal modiga förslag och strategier implementeras.

    Även om handboken blir helt färdigställd först i september så var det den 5 maj dags för avslutningspresentation i projektet. Förväntningarna var höga hos de nästan 200 stadsbyggnadsnördar som tagit pendeltåget ut till Barkarby gård för att ta del av en ovanligt tung föreläsarpanel.

    Att i en enda bloggpost redogöra för såväl projektet Kajer mot det gröna (som är minst sagt omfattande), de utmaningar som stadsbyggnad i vår tid måste svara mot (kontext och problembeskrivning som måste göras för att förklara projektets relevans) samt innehållet i alla de föreläsningar som dagen bjöd på är tyvärr inte praktiskt möjligt, så istället följer nu några helt löst sammansatta reflektioner och tankar från min tid med projektet samt mina kladdiga anteckningar från dagen.

    Öppningstalare för dagen var Järfällas stadsarkitekt Anders C Eriksson som gav en kort bakgrund till projektet och den stora planeringsutmaning man nu står inför i kommunen när utbyggnad av tunnelbanan ställer krav på kommunen att gå från halvsömnig förstad med utsprawlad villakarraktär till något betydligt mer urbant. En situation som delas av många andra kommuner, inte bara i Stockholmsregionen utan i växande städer överallt som nu tvingas göra upp med arvet av en modernistisk stadsplanering.



    Än idag planeras många områden efter modernistisk förlaga. Det är inget vidare.

    KAJEN

    Idén till kajen kommer från att det tvärs genom Järfälla kommun löper en kraftledning som nu skall grävas ned. På ena sidan om gatan finns villabebyggelse, på den andra ett naturreservat. I samband med arbetet att gräva ned ledningen finns en möjlighet att göra något mer.

    En tvärsgående kajpromenad som binder samman den långsträckta kommunen, men som samtidigt också skapar ett tydligt definierat övergångsrum mellan den byggda miljön och den omgivande naturen. Kajen fungerar också som en tydlig gräns för villamattans expansion in i naturreservatet, men begränsar samtidigt på inget sätt de boendes möjlighet att uppleva naturen på nära håll. Nej, tanken är snarare att den urbana kajen ska locka förbipasserande flanörer att ta steget ut i naturen. Därmed skulle man kunna få till stånd en uppvärdering av statusen på det som idag är de styvmoderligt behandlade villatomternas baksidor och naturreservatets bryn mot bebyggelsen.



    Ett kajrum, som det kan te sig.

    I samband med detta vill man också öpna upp för en diskussion om gränsdragningar av olika sorter. Idag sker bebyggelse allt som oftast som ett resultat av en restriktionsplanering. Det vill säga att man innan en byggnation radar upp en mängd restriktioner och därefter förlägger bebyggelsen till de platser där de inte kommer i konflikt med några andra intressen. Istället föreslår man att byggande borde ske utifrån en attraktionsplanering – en planering som i större utsträckning fokuserar på att maximera attraktiviteten och söka lösningar genom förhandling där särintressen ställs mot varandra. Nyckelordet är lösningsorienterad förhandling.

    I fallet med kajer mot det gröna gäller det främst gränsdragningen av naturreservatet på ena sidan om kraftledningsgatan, vilken man utifrån en attraktionsprincip skulle vilja kunna förhandla kring. Skulle det vara möjligt att i större utsträckning utgå från biotopernas gränser och kanske ge reservatet mer mark i vissa lägen och därmed också låta bebyggelsen få mer plats i andra? Den spikraka gränsdragningen är ungefär lika förankrad i platsen som den Afrikanska kontinentens nationsgränser. Att istälelt basera dessa linjer på topografi, vattendrag, biotoper, stråk och bebyggelse tror jag är en förutsättning för att få till ett stadsbyggande som står stadigt på en socio-ekologisk grund. Garanterat krävande förhandlingar, men väl värda mödan om de faller på plats.

    PRICKMARKSREVOLUTIONEN

    Men den stora behållningen av projektet är enligt mig inte den tydliga gränsdragningen mellan stad och land. Istället är det en ny-gammal idé om hur villamattan kan förtätas genom det som Torbjörn Einarsson på Arken arkitekter (som tillsammans med Ekologigruppen, Trivector och projektledaren Nils Söderlund utgör styrgruppen för projektet) kallar för prickmarksrevolutionen.

    Ett av de stora problemen med villan som typologi i sin vanligen förekommande gestaltning, utöver att den är vansinnigt innefektiv med hänsyn till resursförbrukning, är att den tar avstånd från det gemensamma sociala rummet – gatan. Detta finns inbyggt i typologin sedan flera hundra år tillbaka, men är också i mångt och mycket ett resultat av det skyddsavstånd på 4,5 meter från tomtgräns som tillkom som en brandskyddsåtgärd. Byggnader kan alltså inte placeras närmare än 9 meter från varandra, vilket förvisso minimerar risken för brand att sprida sig från ett hus till ett annat, men samtidigt skapar ett ordentligt avstånd till gatan som enbart får funktionen av en kommunikationsapparat.

    Då vi idag har helt nya material (exempelvis gipsskivor) har detta avstånd spelat ut sin roll och Einarsson menar att vi nu borde börja utveckla våra tomter som människor i städer alltid gjort – det vill säga med byggnader längs med tomtens gränser och ett ”prickat” gårdsutrymme i mitten, istället för en byggnad i mitten av tomten omgärdad av prickmark. I fallet med kajen skulle tomterna kunna utvidgas mot kajgränsen och villaägare skulle kunna sälja av sin mark eller bygga en till bostad som i större utsträckning livar mot gaturummet. Med referenser och skisser målar man i projektet upp en bild av hur villamattan över åren kan förtätas till att likna en småstad, där fasader mot gaturummet skapar bygator och torg. Innanför finns de privata gårdarna där privat odling och småskalig verksamhet äger rum. På detta sätt skulle tätheten kunna tredubblas utan att några egentliga kvaliteter går förlorade, men många nya skapas. Även för den storskaliga hus-i-park-arkitekturen från det sena miljonprogrammet presenteras förslag på hur den monumentala storskaligheten genom olika arkitektoniska såväl som organisatoriska åtgärder kan brytas ner i mindre enheter med ett eget uttryck. Även här söker sig bebyggelsen mot gaturummet genom att parkeringar och ”döda” gräsmattor ger plats åt ny bebyggelse.



    Från sprawlad villamatta till förtätad bygata med kaj.

    FÖRELÄSARE OCH DERAS VISDOMSORD

    Under dagen gav sedan en rad talare sin syn på olika aspekter av samtidens stadsbyggnadsutmaningar. Ulf Ericsson från Trivector pratade om betydelsen av gång i staden, både för den sociala miljön men än mer för folkhälsan. Hans avhandling The Swedish neighborhood and physical activity undersöker samband mellan olika fysiska miljöer och brukarnas rörelsemönster och påvisar tydliga samband mellan fysisk miljö och studieobjektens gångvanor och fysiska hälsa.

    En annan som pratade om gång var David Sim från Gehl arkitekter. Han menar att det gör hela skillnaden om vi rör oss genom staden i en hastigehet av tre eller fyra km/h. Människor vill upptäcka och uppleva. Det måste vi ha i åtanke när staden planeras. Något som återkommer i samtliga Gehls projekt. Inspirerande, självklart (dvs så genomarbetat att det upplevs som nästan simpelt) och på alla sätt föredömligt. Sim visade också på behovet av att snabbt synliggöra en god idé. Med tillfälliga, billiga och icke bygglovspliktiga förändringar kan man ofta komma väldigt långt!



    Genom att bara måla nya linjer på marken ändrades hela gaturummet längs med Broadway. En tillfällig förändring som sedan blev permanent.

    Emma Henriksson från Stockholmshem berättade personligt om sina erfarenheter som projektledare av satsningen Hållbara Hökarängen. Ett projekt som med små medel lyft ett chanserande närcentrum. Genom välriktade insatser till lokala eldsjälar och medborgarinitiativ kunde en nedåtgående trend vändas och områdets berättelse ges fler dimensioner.

    Dagens bildbonanza stod Emma Jonsteg från Utopia Arkitekter för. Det relativt nystartade kontoret har de senaste åren gått från klarhet till klarhet med sina vinnande projekt och även om merparten inte ännu är realiserade så säger deras renderingar en hel del om kontorets högt ställda ambitionsnivå. Med genuint intresse för plats och brukare skapar de en arkitektur som är tilltalande på en så grundläggande nivå att man bara önskar att den redan var byggd. Att Emma inte heller drar sig för att ge sig in i stadsbyggnadsdebatten och visa alternativ till dagens slentrianmässiga byggande gör kontoret till, i mina ögon, ett av de mest inspirerande och färgstarka kontoren på den Svenska arkitekturscenen.



    Småstad enligt Utopia.

    När det gäller den globala arkitekturscenen är förutsättningarna helt andra upplyste Thomas Melin från UN-habitat publiken om. Med bas i Nairobi undrade han om vi kanske är för gnälliga i Sverige när vi tjatar om långa planläggningstider? De visar ju faktiskt bara på en fungerande demokratisk planeringsprocess med (i relation till många andra länder) stort förtroende mellan aktörerna, menade Thomas och höjde ett varningens finger för att rationalisera bort möjligheterna för allmänheten att påverka och ha insyn i stadsbyggandets processer.

    Gunnar Rundgren var en ny bekantskap för mig, men han har ett imponerande CV inom miljö- ochlivsmedelsfrågor och har bland annat drivit fram KRAV-märkningen och den globala medlemsorganisationen för hållbarhetsmärkningar ISEAL-alliance. När han inte ägnar sig åt sådant är han en passionerad stadsodlare. Med en frälsts övertygelse predikade han sin gröna gospel från scenen och i slutet av anförandet tyckte jag mig uppleva ett kollektivt Hallelujah-moment.

    Mitt examensarbete handlade just om stadsplanering och livsmedelssäkerhet så det var roligt att se att dessa frågor inte var en nyhet för stadsbyggarna i rummet. Samtidigt har man ingen naiv tro på att stadsodling kommer med frälsning och lösningen på alla våra problem. En representant från en stor fastighetsägare (minns tyvärr inte vilken) frågade frågade hur man rent faktiskt får privatpersoner att börja odla på bred front. Det något dystra svaret är väl att så länge maten är billigare att importera så saknas de reella incitament som krävs för att få till en djupgående beteende- och strukturförändring. Planeringen måste anpassa sig till denna verklighet och i väntan på en (eventuellt) mindre transportintensiv livsmedelsapparat är det avgörande att mer jordbruksmark inte förvanskas.

    Peter Svensson från NCC Housing presenterade trender inom byggandet. Ganska nedslående visade deras spaning inför framtiden att även om bilen allt mer får stryka på foten till förmån för cykel och folk i allt större utsträckning vill ha nära till motion och odling (vi snackar då balkongodling som livsstilsmarkör) så är hållbarhetsfrågor på en mer fundamental nivå ingenting som kommer som en stark trend inom den närmsta framtiden. Det är helt enkelt inte det som presumtiva bostadsrättsägare efterfrågar och mellan raderna läser jag in att NCC inte heller själva kommer att pusha hållbarhetsribban till nya oanade höjder.

    Min tanke förkroppsligas omedelbart efteråt i form av ordföranden i Föreningen för Byggemenskaper, Staffan Schartners föreläsning. Utan att gå till personangrepp mot Peter framför han en välformulerad och underbyggd kritik mot stordrift och industriellt byggande (när det inte innebär att priser pressas och kvalitet höjs). Vi har idag en situation där ett 30-tal får 100% av alla markanvisningar i Stockholm. En liten grupp byggare har vuxit sig så starka att planeringen får anpassa sig efter deras affärsmodeller. Det är ohållbart och kanske finns istället lösningen på bostadsbristen i mångfalden hos en rad små aktörer. Finansieringen är givetvis en utmaning, men aktörer som Ekobanken har plockat upp stafettpinnen och vill stötta initiativ till byggemenskaper. Erfarenheter från Tyskland visar också att byggemenskaper faktiskt varit säkrare låntagare än byggföretag.

    Dagens avslutande diskussion landade i ett känsloladdat samtal om regeringens förslag till förenklade byggregler. Ur publiken höjdes många röster som menade att även om projektet Kajer mot det gröna föreslår genomförbara och hoppingivande förslag på hur en komplex utmaning kan hanteras, så går politiken just nu åt ett helt annat håll. Somliga menade att politiken borde ta ett större ansvar och stå upp för visionärt stadsbyggande, även i delikata situationer. Andra, menade att vi i första hand skulle hoppas på de professionella aktörerna i dialog med allmänheten. Thomas Melin (han från UN-habitat) nästintill uppmanade alla kompetenta praktiker i rummet att likt internationella förlagor slå in på en politisk bana med stadsbyggnadsfrågor högst upp på agendan.

    Appropå detta med politiken så var det dagens stora besvikelse att uppslutningen från just denna viktiga grupp var så gott som obefintlig – både på scen och bland talarna. En repris på denna examensdag i Almedalen med riksdagspolitiker, kommunalråd och statliga tjänstemän i publiken skulle verkligen kunna ge ringar på vattnet. Till dess tror jag att det i mångt och mycket är upp till oss praktiker att tillsammans med allmänheten driva på arbetet med att nå innovativa lösningar för ett mer hållbart stadsbyggande.

    Tillägg:
    När jag går igenom mina anteckningar framträder en bild av att merparten av talarna faktiskt pratar om en slags småstadens renässans. En mer lokal tillvaro där skalan såväl som livstempot är lägre. Hade varit intressant att göra en trendspaning på om detta är vad gemene man också drömmer om eller om det bara är planerarkåren som hyllar detta ideal. Och vill man bo så för egen del?



    Småstad.

    Ekosystemtjänster och social hållbarhet

    I veckan har det ställts till med seminarier i byggbranschen och eftersom det utöver mat lockades med intressanta rubriker och deltagarlistor valde jag att lägga några inobitidstimmar på så kallad omvärldsbevakning.

    Först ut var Johanneberg Science Park och Riksbyggen som i tisdags arrangerade frukostseminarium med titeln Ekosystemtjänster som verktyg för hållbart boende. Seminariet ingår i den serie av frukostträffar som projektet Johanneberg Science Park arrangerar i samband med att man utvecklar projektet att bygga vad som förhoppningsvis blir en världsledande plats för forskning, utveckling och innovation. Den här gången hade alltså turen kommit till riksbyggen och mer specifikt deras hållbarhetschef Charlotta Szczepanowski som med genuin entusiesm presenterade företagets senaste verktyg för strategiskt arbete med ekosystemtjänster – Positive Footprint Housing – utvecklat i samarbete med SWECO och Ekologigruppen.

    Varför är då detta med ekosystemtjänster så viktigt att man ska lägga dyra konsulttimmar på att utveckla verktyg? Jo, det är nämligen så att vi (mänskligheten) i våra nuvarande kalkyler inte tar värdet av dessa naturens (gratis)tjänster i beaktning. De liksom bara finns där som en slags livets infrastruktur som alla tar för givet. Detta gör att vi också med en imponerande effektivitet är på god väg att helt slå ut förutsättningarna för dessa systemtjänsters existens. När smarta personer räknat på vad det skulle kosta att ersätta dessa så blir det så dyrt att världens samlade BNP är slut redan innan vi ens börjat. Helt klart typiskt dåligt att inte värdera dessa tjänster högre.

    Genom att utveckla ett verktyg vill alltså Riksbyggen säkerställa att man inte bidrar till urholkningen av ekosystem. Dessutom är det coolt att kunna säga att man jobbar med ekosystemtjänster.

    Ungefär såhär funkar det, lite förenklat. Genom en platsanalys som tar max två timmar identifieras de ekosystemtjänster som finns på en plats. Dessa delas in i understödjande, reglerande, tillgodoseende och kulturtjänster och kan exempelvis vara systemets förmåga att producera odlingsbarjord, filtrera vatten, rena luft eller bara erbjuda en vacker och avlsappnande miljö för rekreation. Om Riksbyggen vid en exploatering inte förmår att återskapa värden motsvarande eller större än de existerande så blir det avslag för projektet enligt dekret från högsta styrande nivå. Detta är ju helt klart ett effektivt sätt att i hela organisationen rikta fokus på dessa grundläggande tjänster. En annan positiv aspekt som Charlotta nämnde och som jag tog till mig lite extra är den att arkitekter, ekologer och andra berörda konsulter som vurmar för dessa värden nu får uppbackning för sina lösningsförslag då de utgör hela grunden för om projektet får grönt ljus eller inte.

    Verktyget har bland annat använts i pilotprojektet Brf. Viva på Dr. Allards gata. Ett parallellt forskningsprojekt om social hållbarhet ingår också i projektet, men där har ännu inget lika konkret verktyg presenterats. Förhoppningsvis kan Riksbyggen snart berätta lika inspirerande om detta arbete!

    Nästa arrangemang för veckan stod Skanska för när man bjöd in till framtidsdag. Talarlistan var imponerande och innehöll såväl minstrar, både sittande och tidigare, som näringslivstoppar och namnkunniga forskare. Dock börjar det bli tröttsamt att få ett program i handen där talaruppställningen till två tredjedelar utgörs av vita medelålders män. Betydligt mer glädjande var då den blandade publiken.

    Dagen skulle alltså bjuda på framtidsspaningar och om jag ska ge mig på att sammanfatta blir mitt konstaterande att framtidens två huvudfrågor enligt Skanska är social hållbarhet och nya upphandlingsformer. Rubrikerna för dagen hintade visserligen om att social hållbarhet skulle behandlas flitigt, men det var nog ändå upphandling som var dagens stora fråga – och behållning. Med väl underbyggd argumentation, rörande samsyn och exempel från verkligheten framförde en enad kör av talare budskapet att nu är det hög tid att fasa ut upphandling med lägsta pris som främsta (enda?) bedömningskriterie. Anders Wijkman, ansvarig för upphandlingsutredningen Den goda affären var minst sagt upprörd över att så lite gjorts i frågan när 50 konkreta förbättringsförslag faktiskt ligger på bordet.

    En lite överraskande insikt är att det snarare verkar vara näringslivet som går i bräschen för att höja kvaliteten på upphandling. Detta är förvisso helt logiskt, då många aktörer inom näringslivet gjort och gör stora investeringar i att utveckla och lyfta fram sitt hållbarhetsarbete. Nu vill man givetvis ha avkastning i form av vunna uppdrag. Detta kräver följdaktligen upphandlingsformer som värderar upp innovation, helhetssyn och genuint samhällsengagemang.

    En avslutande reflektion från de båda dagarna är att samtalet om hållbarhet har antagit en ny form. Vi talar nu om hållbarhet i termer av konkurrensfördelar snarare än som ett gemensamt ansvar för att säkerställa kommande generationers livskvalitet. Eller som någon av talarna uttryckte det – ”hållbarhetsarbete ska inte vara något man ägnar sig åt för att man är snäll, utan det gör man främst för att det är bra business”. Gissningsvis har många av talarna inspirerats av Carl Halls bok miljökapitalisterna (eller liknande), där gröna entreprenörer presenteras som samhällets framtida frälsare. Mantrat från scenen är i vart fall tydligt. I avregleringarnas tid står minsann näringslivet redo att axla ansvaret för samhällets hållbara framdrift. Så länge det är bra business.

    Huruvida dessa intressen i praktiken kommer att vara likställda vill jag inte sia om, men jag kan ändå inte undgå att känna mig beklämd över att det från samhällets sida verkar finnas så lite i form av inspirerande visionsarbete och konkreta resultat att sätta emot när näringslivet slår på stora trumman. Att byggsektorns tunga aktörer höjer ribban och uppvärderar hållbarhetsfrågor är inte bara något i grunden väldigt positivt utan också helt nödvändigt. Samtidigt är det oroande om frågeformuleringsprivilegiet helt hamnar hos den privata sektorn. Jag tror nämligen inte att bra business utgör en tillräcklig drivkraft för ett brett förankrat och långsiktigt hållbarhetsarbete.

    Hållbara förtätningar – hur gör man?

    För två veckor sedan deltog jag (en liten stund) på Urban Transition Forum i Malmö och talade då om hållbara förtätningar. Nu finns hela föredraget upplagt på Slideshare för den som är intresserad av att se vad jag sade. Manustexten är inlagd i bilderna:

    Min grundhållning till urbana förtätningar är att se det som en möjlighet att bygga samhälle. Detta eftersom förtätningar är både en ofrånkomlighet i en levande och dynamisk stad som måste få växa och utvecklas och en nödvändighet i ett samhälle där städerna inte längre kan tillåtas expandera genom att ta ny mark i anspråk. Alternativet, bostadsbrist och stadsutglesning, är värre.

    Samtidigt är det avgörande för ett bra och ”hållbart” stadsbyggande – i den mån som det är möjligt – att behålla ett i grunden kritiskt förhållningssätt till förtätningar. De är som sagt en möjlighet, men det är också konkret maktutövning som innebär ingrepp i det förlängda hemmet – närmiljön utanför bostaden. Om vi som är verksamma i byggbranschen dundrar in von oben med konfrontativa projekt i olika befintliga sammanhang lägger vi en väldigt dålig grund för processen. Bra förtätningsprocesser måste ses som – och i praktiken fungera som – ett delat ägande mellan byggaktörerna, samhället, allmänheten och de närboende.

    På inobi gör vi ganska många förtätningsprojekt just nu, vårt idéprojekt Guldhedsstaden som vi tog fram tillsammans med Yimby Göteborg och byggemenskapen på Gråberget är två som jag också berörde lite i föredraget som två exempel på, vill jag påstå, hållbara förtätningar.

    Hållbarhet vilse i skogen


    Med den gröna färgen förhåller det sig på det viset att den är lätt att berusas av. Grönt är den levande naturens egen färg, vibrerande av klorofyll. Koncentrerat solljus. Energi. Och därför talar den direkt till människans sinnen på ett omedelbart plan. Det är arkitekten sällan förunnat att framkalla samma direkta upplevelse av lugn, harmoni eller glädje med sina raka eller krökta pennstreck och sina paletter av för dagen populära byggnadsmaterial.

    Medan arkitektens verk i regel kräver att intellektet utkämpar en övertalningsstrid över känslan för att övertyga kroppen, förhåller det sig tvärtom med en bit grönskande natur: det krävs en aktiv handling av intellektuell nedkämpning av känslan för att inte genast låta sig övertygas. Därför är grönt ett effektivt omslagspapper när det ska säljas projekt.

    I en tid präglad av dåligt samvete över att vi håller på att förgöra vår egen värld och med en arkitektkår som fumlar efter tydliga gester som visar att vi faktiskt bryr oss och har idéer, har den gröna färgen på senare år allt oftare slängts in som krydda till annars helt smaklösa arkitekturinrättningar. I senaste numret av Arkitektur reflekterar Dan Hallemar över takparkernas återkomst i byggandet och konstaterar att ”det vilar en känsla av överkompensation över takparken uppe på shoppingmeckat Emporia i Malmö. Det är som om stadens undermedvetna, skulden över hur de stora köplådorna tar över, flutit upp till ytan och tagit gestalt i form av en ”offentlig park”.”

    Det gröna taket och takparken gör sig bra i vyerna när projekten ska säljas in och även – i de fall de rentav blir genomförda – när de ska dokumenteras för kårens årsböcker, portfolios och priskommittéer. De talar direkt till känslan, de tjusar och berusar betraktaren. Vem som helst kan ju se hur rasande trevligt och hållbart det blir där uppe på taket där den biologiska mångfalden får en tillflyktsort, där blommorna blommar (sommartid) och fåglarna kvittrar (om de hittar något att äta). Samtidigt gömmer sig under den gröna fernissan som lagts längst upp i renderingen tiotusentas kvadratmeter shoppingyta där vår resursanvändning accelererar vidare mot avgrunden. I samma nummer av Arkitektur kan man läsa att Sverige har 55 kvadratmeter shoppingcentrum per 100 invånare (55 kvm per invånare står det i tidningen, en felskrivning).

    Takparker ser trevliga ut på bild. Men hur används de i verkligheten och hur passar de in i skapandet av urbana offentligheter – en av stadsparkens viktiga funktioner? Hallemar konstaterar att ”som mervärde i kontors- eller bostadsmiljöer är det en bra sak, men som en idé om den framtida stadens offentlighet är det tveksamt. De kan inte ersätta gatans offentlighet. Finns det en framtida stad i Hyllie utgår den inte från takparken [ovanpå Emporia], den är snart bortglömd kompensationsyta.”

    Kvar av takparken är en gest ämnad att övertyga i det snabba rappet men inte hållbar i det långa loppet.

    Stadsbyggande handlar om att prioritera. Att ge förutsättningar för koncentrad aktivitet på en plats genom att undvika att aktiviteter sprids till andra ytor, att förstärka ett flöde genom att samtidigt strypa ett annat. Ska vi ha en gemensam stad med stadsrum som är befolkade och nyttjade i en delad offentlighet måste vi välja vart vi ska koncentrera våra vistelseplatser. Varje försök att åstadkomma en lockande takpark och fylla den med aktiviteter drar bort samma underlag av människor från de offentliga platserna på marken. Man kan därför fråga sig vart trenden med takparker i slutändan tar oss. Vad kommer finnas kvar av de storstilade gröna gesterna om tjugo år? Om taken har segrat är risken stor att gatan i motsvarande mån står som förlorare.

    Det gröna är bedrägligt just därför att det är så attraktivt. En annan bedräglig grön gest som kommit i ropet idag är ”gröna skyskrapor”. Alltså: höga hus där det givits plats för träd och annan växtlighet. Några exempel är Bosco Verticale i Milan, EDITT Tower i Singapore (bilden ovan), Urban Forest i Chongqing. Här kan man verkligen tala om att använda klorofyllen för att krydda upp smaklösa halvfabrikat. Avlägsna de gröna inslagen och kvar är arkitektonisk banalitet. Och sanslösa mängder av betong och stål.

    Tim De Chant vädjar på sin blogg Per Square Mile: “Can we please stop drawing trees on top of skyscrapers?” Han skriver:

    ”To me, trees atop buildings have become an architectural crutch, a way to make your building feel sustainable without necessarily being so. And that’s a charitable assessment. Here’s how I really feel—trees on skyscrapers are a distraction from rampant development and deforestation. They’re trees for the rich and no one else. They’re the soma in architecture’s brave new world of “sustainable” development.”

    De Chant konstaterar att i verkligheten kommer träd placerade på skyskrapor inte komma i närheten av ”hållbarhet”. Träd är tunga och står i jord som också är tung – särskilt när den är blöt. Bevattningssystem måste byggas in i konstruktionen. För att klara hårda vindar på höga höjder behövs rejäla rotsystem. Ett torn som ska bära den här extra vikten måste dimensioneras med extra betong och extra stål. Vad blir fotavtrycket netto på det? Tim De Chant räknar lite: Den extra investeringskostnad det innebär att klämma in motsvarande en hektar skog i Bosco Verticale hade kunna användas till återskogningsprojekt på marken och då istället, för samma kostnad, givit 850 hektar ny skog.

    Att räkna är inte arkitekternas huvudsakliga jobb eller intresse. Arkitekter tar fram visioner och gör säljande bilder och just nu säljer bilder med mycket grönt extra bra. Men menar man allvar med att bygga hållbart räcker det inte med att visionera och illustrera gröna fantasier. Vi måste också anstränga oss att räkna på alternativkostnader, externa konsekvenser, energi- och exerginetton, livscykelperspektiv, tillämpa ett resiliensperspektiv.

    Den svenska professorn i humanekologi Alf Hornborg bedriver ett viktigt arbete med att koppla samman olika ändar av globala material- och resurstrådar för att göra synligt att det som i ena änden av en resurskedja ser ut som en miljöförbättring – exempelvis en ny smart ”ekologisk teknologi” – i själva verket kan handla om att en än större ”spökareal” tagits i anspråk i andra änden av kedjan. Om priset för att anlägga och underhålla en hektar ”vertikal skog” i ett höghus i Milan i praktiken är att flera hektar skog försvinner någonannanstans – då är slutresultatet något negativt.
    Den problematiken är grundläggande att bära med sig och ta ansvar för – för att inte luras och ge sken av lösningar som bara är skenlösningar.

    Att säga sig arbeta med hållbarhet och ”den gröna dimensionen” är inte bara en möjlighet för arkitekterna – det är också förpliktigande.

    Inobi får stöd till forskning om resilienskvarter


    Inobi är det enda arkitektföretaget som har beviljats forskningsanslag från Delegationen för hållbara städer 2012. Vi får stödet från regeringen för att genomföra forsknings- och utvecklingsprojektet ”Resilienskvarter”. Projektet ska resultera i en öppen designplattform för hållbara – resilienta – stadskvarter.

    Stödet är oerhört betydelsefullt för oss och ett erkännande av att vår konceptidé har relevans och väcker intresse. Tack vare delegationen för Hållbara städer kommer vi under 2012 och framförallt under 2013 kunna genomföra en helt unik och mycket ambitiös satsning för att utveckla nya lösningar för hållbarhet i svenska städer.

    Vi har tidigare berättat om projektet i ett tidigt idéstadium här. Vår ingång är enkelt att analysera de sociala förutsättningarna för ekologisk hållbarhet på kvartersnivå. Städer bär på en mycket stor potential till hållbara lösningar, men idag förblir den potentialen till stora delar outnyttjad, eftersom det saknas sociala och institutionella arrangemang för resursdelning och lokala kretsloppslösningar. Målet med projektet är att utveckla konkreta strategier för att möta den problematiken och visa hur mycket som faktiskt går att göra inom stadens ramar.

    Vi går nu vidare med att formera en tvärdisciplinär samverkan kring projektet tillsammans med tidigare och nya partners inom forskning, näringsliv och samhälle.
    Projektet omfattar i detta skede cirka 1000 timmar, varav regeringens anslag täcker 30 %. Som slutresultat kommer vi bland annat publicera en öppen ”konceptplattform för resilienskvarter” som görs fritt tillgänglig som ett planeringsstöd för aktörer som därefter vill vidareutveckla konceptet eller genomföra konkreta byggprojekt baserat på resiliensplattformen.

    Projektet kommer framöver att kunna följas glimtvis via vår blogg, men framförallt via projekthemsidan www.resilienskvarter.se.

    KONTAKTPERSONER

    Erik Berg, projektledare, tel: 031-380 20 46
    e-post: erik.berg@inobi.se

    Andreas Eklöf, VD, tel: 031-380 20 41
    e-post: andreas.eklof@inobi.se