Byggplatsbesök: Kuggen Learning Commons

unadjustednonraw_thumb_2e

Vissa uppdrag erbjuder mer direkt visuell feed back till oss som arkitekter än andra uppdrag. I vårt uppdrag för Chalmers bibliotek (fast och lös inredning) och Chalmersfastigheter (bygg) med omvandlingen av tre våningar i Kuggen på Chalmers Lindholmen till ett Learning Commons ligger merparten av våra insatser nära ytan och ger en omedelbar och taktil återkoppling.

Vi ser fram emot att få redovisa det färdigställda projektet om ett par månader, men redan nu vill vi gärna visa några bilder från byggplatsen. PEAB:s byggåtgärder är i stort sett klara, Bröderna Perssons Specialsnickeri håller på med montage av fast inredning. Lös inredning återstår.

Inobi har, utöver ombyggnaden av huset (originalarkitekt: Wingårdhs), ritat all ny fast inredning och även stora delar av den kommande lösa inredningen. Även om det naturligtvis fortfarande krävs en hel del fantasi, så är det tydligt att Chalmers biblioteks satsning på ett Learning Commons på Campus Lindholmen kommer att få lokaler som motsvarar de höga och väl formulerade ambitionerna i den vision som låg till grund för projektet. Chalmers bibliotek har tillsammans med Chalmersfastigheter, Chalmers tekniska högskola, inobi m fl lyckats driva projektet till ett resultat att vara stolt över (vågar vi redan nu påstå). För inobi var detta projekt också det första i samverkan med Independent Interior, som har styrt upphandlingen av inredningen.

unadjustednonraw_thumb_2d

I den nedre bottenvåningen (ja, det är alltså en källare vi pratar om) skapar vi soffnischer i en kombinerad utställningsvägg och förvaringshylla. Tre kulörzoner med soffor, fåtöljer och matta i monokrom färgställning. I hyllan belyses utställningsfacken med LED-belysning och i vissa fack finns möjlighet att placera digitala exposkärmar.

unadjustednonraw_thumb_2funadjustednonraw_thumb_31

En av flera muntra medarbetare!

unadjustednonraw_thumb_30unadjustednonraw_thumb_32

unadjustednonraw_thumb_2b

Entréplanets pendlade undertak över den blivande cirkulära infodisken. (Stor vikt har lagts på hur mötet med personal ska ske i denna kombinerade infozon och byggnadsreception. Men det kan vi orda mer om när det finns en färdig disk att orda om.)

unadjustednonraw_thumb_2c

Väggfast bänk för sökdatorer.

unadjustednonraw_thumb_27

En fast gradäng med sittkuddar ser vi här under färdigställande, i vad vi kallar ”Arena”. Tappra inredningssnickare sliter med motspänstiga vinklar, provocerande pelarplaceringar och detaljerade ritningar.

unadjustednonraw_thumb_29

Så här nätt kan man komplettera med ett ljudavskärmat kopieringsrum. Arbetsbänk i gul lackad Valchromat. (Ja, det är en hel del Vachromat i det här projektet…)

unadjustednonraw_thumb_39

På den övre våningen skapar vi en ombonad och dämpad miljö. Om man tänker bort den blå skyddsplasten så framträder en grön och en lila zon i den i övrigt mörka textilmattan. Zonerna har förtydligats och stärkts akustiskt av undertaksnedbyggnader. Här skall inredas med ett generöst utbud av varierade miljöer både för samverkan och enskilt arbete. Kommer bli toppen!

unadjustednonraw_thumb_34unadjustednonraw_thumb_38

Så kul har vi det på jobbet! Om några veckor är ni och resten av världen välkomna att beskåda underverket. Vi ses!

 

Crowdsourcing Urban Planning

magasinsgatanFör typ ett år sedan gjorde Robin och Adam sitt exjobb här hos oss på inobi. Efter lite, öhh, betänketid kommer nu äntligen ett blogginlägg som beskriver vad det egentligen var de utforskade. Annat än att snylta kaffe, bidra till allmän trevnad och fnissa hysteriskt åt Laban-strippar (vi vet, viss form av komik hoppar en generation. eller två). Håll till godo, här kommer inlägget.

Våren 2015 fick min gode vän Robin Gabre och jag, Adam Szakal, nöjet att göra vårt examensarbete hos de goda människorna hos inobi. Robin och jag var båda två Chalmersstudenter på programmet Interaction Design and Technologies ute på Lindholmen och nu låter detta som början på en romantisk berättelse men där måste jag tyvärr göra er besvikna(?) för detta minst sagt försenade blogginlägg ska ta er med på den resan som var examensrapport 2015:152 – Crowdsourcing Urban Planning.

Tesen hade som mål att undersöka huruvida kunskaper och insikter kring interaktionsdesign kan användas för att bidra till utvecklingen av fysiska möteplatser. Fysiska möten är som bekant väldans viktiga vektorer för acceptansbildning och förståelse kulturer sinsemellan och skapar mången tillfälle för samarbete. Med andra ord så är mänskliga möten en absolut grund för ett välfungerande samhälle. Tesen bygger på inobis egna teoretiska ramverk kring hur dessa möten skapas och fortplantas, där dynamiken kring dessa möten benämns som interstrukturer. I urbana miljöer är dessa interstrukturer tyvärr sällan ändamålsenligt byggda för att aktiv generera socialt gränsöverskridande möten, utan råkar oftast vara (o)lyckliga sammanträffanden. Dessutom så saknas det kontemporära metoder och verktyg för att effektivt skapa interstrukturanalyser. Det var främst här, i utvecklingen av metod och verktyg, denna tesen siktade på att bidra i form av riktlinjer för framtida analyser.

Inobis aktuella metod för att utföra en interstrukturanalys var att skicka ut en anställd med en GIS-utrustad* surfplatta till det område som man önskade analysera. Väl på plats så hade en förberedande kartläggning identifierat ett gäng särskilt viktiga platser dit den utsände skulle befinna sig och notera statusen på en rad faktorer på just den platsen. Kråksången i operetten fanns i kvantiteten – ett större område har ofta över hundratalet identifierade nyckelplatser med cirka sextiotalet faktorer att notera på vart enda en av dessa. Detta ledde till att mötesplatsanalyser kunde bli en tidskrävande och ineffektiv process, och vars frågor dessutom riskerade att bli besvarade subjektivt. Lösningen på detta, tänktes det, var att via en app eller annan fiffig lösning dela upp och outsourca denna datainsamling till en större mängd användare och på så sätt sopa två datakvalitetsflugor i en smäll.

* Geographic Information System, en kraftfull mjukvaruplattform för att hantera geografiska kartläggningar.

Designarbetet började med att utreda plattformsalternativen för en sådan här lösning. Föga förvånande så trumfade smartphoneapplikationen andra alternativ som RFID-taggar och specialutvecklade kameror med hästlängder, både vad gäller effektivitet och tillgänglighet. Ibland så är första också det bästa. Med det avklarat så började arbetet med att faktiskt utforska problem och möjligheter som riktlinjerna skulle manövrera via, genom att iterativt utveckla prototyper och sedan utvärdera dessa. Under trycket från en väletablerad och effektiv men måttligt akademisk process av “Otaliga timmar diskussioner, hätskt resonemang och rent tjafs” så jämnades bulorna i ett eventuellt användarflödet ut allt mer, för att till slut mynna ut i någon slags konsensus. Denna har formulerats nedan i form av två riktlinjer vid utformning av en applösning för crowdsourcing av interstrukturanalyser:

1. Ha i åtanke vilken kvantitet och typ av data som behöver samlas in.


En interstrukturanalys som adresserar alla de teoretiska aspekterna av området innehåller flera olika typer av data: subjektiv, objektiv, kvantitativt och kvalitativ. Inte alla former av data bör samlas in genom en användares manuella interaktion. Först det första – är datamängden för stor för att kunna hanteras av en människa? Ett typiskt exempel på detta är loggning av rutter, som genererar en osalig mängd koordinater, långt mer än vad en genomsnittlig människa orkar hantera, ens efter 10:15-kaffet.
För det andra – är det troligt för användarna att tolka sitt beteende mer effektivt eller precis än vad en automatiserad användning hade kunnat göra? Här kan både brist på ordentlig översikt eller möjlighet till kvantifikation av ens handlingar vara käppar i hjulet. Exempelvis så kan ens position uttryckas både subjektivt (“utanför 7-11 vid Grönsakstorget”) eller objektivt (40°43’06.6″N, 73°56’54.2”W). Den första formen är såklart mindre geografiskt exakt men innefattar en massa annan tolkningsbar data, så som vilka landmärken en användare kan väntas använda sig av i en viss kontext.

2. Kombinera inneboende eller yttre motivation för att få en bättre spridning på användarnas engagemang.

Studier har visat att att inneboende motivation, såsom nyfikenhet, kan få användare från alla typer av sociala sektorer att delta men att långvarigt deltagande i väldigt stor utsträckning motiveras av yttre motivation, i form av pengar eller annat för att kompensera för ens tid. (Kaufmann et al. 2011) (Ross et al. 2010) Inneboende motivation kan dock komma ifrån ett sympatiserande med projektets mål vilket gör det oerhört viktigt att kommunicera dessa på ett tydligt och attraktivt sätt.

För att knyta ihop denna textsäck med några klyschor så var det var ett gäng väldigt lärorika månader vi hade på inobi. Självklart var det inte utan lite sveda och värk som vi var så gröna – projektets uppstartsfas blev nog lite i längsta laget, då vi skulle sätta oss in i (läs: skrapa på ytan av) teorierna kring samhällsplanering, sociologi och hur arkitekturens roll i dessa – ett oerhört intressant område dock! (Tack för lånet av boken om Corbusier, Fredrik!)

Vi skulle vilja tacka alla på inobi-kontoret för att timmarna ni lagt ner på diskussioner och att svara på våra dumma frågor. Också en en eloge för det godaste automatkaffet jag druckit.

– Adam Szakal

Transition hub

Under hösten 2015 gjorde Amanda Stehn sitt examensarbete (Chalmers Arkitektur – Design for Sustainable Development) här på inobi. Titeln på arbetet ”Transition Hub – En mötesplats för omställning till ett hållbart samhälle” spinner vidare på och konkretiserar vår teori om mötesplatser. Nedanstående blogginlägg har legat färdigt en tid men av, ska vi kalla det, redaktionella karaktär (hrm) kommer det upp först nu. Men håll till godo. För detta är intressant! Och redan här kan du hitta hela hela arbetet – om du redan nu känner att du inte kan hålla till godo med kortversionen.

 

Så har det kommit till sitt slut. Mitt examensarbete och min tid här på inobi. Det låter klyschigt att säga att det varit en resa, men det har det.

I september påbörjade jag mitt arbete att undersöka hur en mötesplats för olika initiativ kring hållbar utveckling skulle kunna se ut, som slutligen har blivit det koncept jag kallar Transition Hub. Boken ”att bygga mötesplatser” som inobi, i samarbete med Chalmers fastigheter gett ut, har varit min bibel. Där pratar man om att attraktiva mötesplatser handlar om att attrahera rätt aktörer och generera önskvärda möten. I mitt fall har det handlat om att attrahera en bredd av aktörer som arbetar för hållbar utveckling och att generera möten som bidrar till omställning till en hållbar framtid. Jag har velat skapa en aktiv byggnad, en byggnad som åstadkommer någonting, som ger upphov till ett hållbarare samhälle.

Genom systemanalys, intervjuer och studiebesök har jag försökt förstå vilka de aktörer som ska verka i byggnaden är. Jag har kommit att benämna dem hållbarhetsaktörer. Jag har använt aktörsmodellen Quadruple Helix som utgångspunkt för mina analyser.

Genom att anta Quadruple Helix som aktörsmodell, säkerställs att olika gruppers perspektiv blir tillgodoses.

Jag har också studerat på vilka platser hållbarhetsaktörerna möts idag, för att se vad jag kan lära mig av det. Detta har skett i en mötesplatsanalys ur tre perspektiv; Vem är mötesplatsen till för? Av vem är den möjliggjord?, samt vilken typ av mötesplats är det? Då de enskilt studerade objekten läggs samman i en serie, ges möjlighet att se mönster som uppstår.

Mötesplatsanalys ur tre perspektiv. Serien av enskilda typologier ger möjlighet att se mönster.

Analyser och studier utvecklas slutligen till ett koncept för Transition Hub, bestående av ett program och placeringsprinciper, som tar hänsyn relationer mellan de olika aktörerna, vilka behov som kan tillgodoses inom byggnaden och nya aktiviteter som har potentialen att stärka redan pågående initiativ.

Transition Hub består av åtta rumstypologier som stödjer aktiviteter för hållbar utveckling.

 

Ett examensarbete är så mycket mer än det som lämnas efter. Det är utvecklingen som sker inom en, i samtalen, i mötena. Nya tankar som väcks, som prövas. Jag vill tacka mina kollegor på inobi för spännande samtal. En bättre miljö att utveckla dessa tankar i, skulle jag inte hitta någon annan stans.

Arbetet i sin helhet finns på denna länk.

/Amanda

Första spadtag, Chalmers kårhus på landet


Hösten 2012 fick inobi en fråga om vi kunde hjälpa Chalmers Studentkår med en idé om hur deras fritidsanläggning invid Sandsjön i Härryda kunde utvecklas. Eftersom både Chalmers och kåren ligger oss varmt om hjärtat var det något vi med entusiasm gav oss i kast med.

En svinkall decemberdag började vi skissandet på plats ute i en utkyld Sportstuga. Skissandet resulterade i en gåva till Chalmers studenter: en vision om ett kårhus på landet. Tre år senare har första spadtaget tagits för att förverkliga visionen, och till midsommar 2016 ska anläggning vara öppen för hopp och lek igen.

Byggnader längs stråk

Vår Fredrik Rosenhall, arkitekt och sociolog, kommer i fyra inlägg att diskutera det paradigmskifte inom stadsbyggandet som kan skönjas. Dessa publiceras samtidigt på Yimby Gbg.s och vår blogg. Den första delen ”På väg in i ett nytt planeringsparadigm” handlar om att vi är på väg att omdefiniera grunden för stadsbyggandet. Från försiktighet till offensiv expansion. De följande tre essäerna ”Stråken som skapar staden”, ”Byggnader längs stråk” och ”Vad är social hållbarhet” handlar om vilka möjligheter och risker paradigmskiftet för med sig. Vilka mål vi måste sätta för det nya täta byggandet? Vilka strukturer som påverkar och vilka konkreta strategier vi måste arbeta efter? Den tredje delen om byggnader följer nedan.

Härom året hade jag ett möte med en 3D-visualisatör, som visade några aktuella referensbilder från andra projekt. Mina ögon fastnade vid ett perspektiv till en markanvisningstävling som han tagit fram för ett arkitektkontor. Bilden förställde tidstypiska bostadshus med varierat uttryck, branta sadeltak och mycket oregelbunden fönstersättning. Taket och fasaderna hade samma material och man såg inga stuprör eller hängrännor. När jag frågade om fönstersättningen verkligen funkade med bostädernas planlösningar svarade han något i stil med ”det finns inga planlösningar ritade, detta är bara en konceptidé till en markanvisning. När husen byggs kommer de se helt annorlunda ut”.

På något sätt säger detta en hel del om det formgivningsmässiga sammanhang som dagens arkitekter verkar i. Stadsbyggnadsmässigt skall vi bejaka den traditionella stadens variation i skala och uttryck. Men exploatörerna vill dock bygga rationellt i stora sammanhängande block, vilket gör att den sökta variationen reduceras till en slags dekor. En dekor där oregelbunden fönstersättning och fritt formade balkonger blir de ytliga attribut vi kan använda oss av för att sminka upp i grunden rationella hus. Detta blir det enda sättet att markera avståndstagande från modernismen utan att behöva ge oss i kast med rena utsmyckningar. För utsmyckning är fortfarande estetiskt icke-accepterat och dessutom ointressant för exploatörerna. När vi skissar fritt i tidiga skeden hårdrar vi variationen och skapar bilder på hus som ska se spännande och attraktiva ut, men som i många fall inte är genomförbara så som byggprocessen ser ut. Vilket ju faktiskt både är vilseledande och ett symptom på en stor formspråksmässig osäkerhet.

Vad som är allvarligt är att arkitekter så lättvindigt accepterar dessa villkor. Problemet handlar till stor del om att vi inte har några allmänt vedertagna arkitektoniska lösningar att falla tillbaka mot, som vi vet både ger högkvalitativa resultat och fungerar att bygga. Vad hade en arkitekt verksam på t ex 1940-talet sagt om detta? Kanske hade denne tyckt att byggbranschens rationalisering, marknadstänkande och vinstmaximering tillåtits gå ett steg för långt? Kanske att det idag för lätt att ta fram säljande visualiseringar, så att man förleds att se de tidiga skedena som ett slags lekverkstad där man snabbt öser ut sig former utan att ha jobbat igenom husen från grunden? Båda dessa frågor talar för att vi reducerat arkitektkårens kunskap och yrkesstolthet längre än vad som är acceptabelt. Om vi utgår ifrån att det förändrade planeringsparadigmet kräver tydliga typologier för att uppnå en hög baskvalitet, då känns ett formmässigt ideal som bygger på en praktiskt svåruppnåelig variation och tyst acceptans av en kortsiktigt tänkande byggbransch, som otillräckligt.



Nybyggt hus i Kvillebäcken, Göteborg. Enkel dekor och varierad fasadfärg förmår inte sminka överatt det i grunden är ett produktionsanpassat hus.

I den förra delen av min essäserie argumenterade jag för att vi måste bli bättre på att skapa sammanhängande stråk och kontinuerliga stadsmiljöer. I varje fall om vi vill gjuta liv i de höga, täta områden som av allt att döma kommer bli resultatet av det kommande decenniets byggande i svenska storstäder. I denna text kommer fokus ligga på byggnader. Hur deras utformning, materialitet och förhållningssätt till gaturummet avgör hur de upplevs och fungerar som ramverk för det sociala livet.

Centralt i detta ligger möjligheten att gestalta vackra hus, som tillsammans bygger upp välfungerande och estetiskt tilltalande stadsdelar. Och här vågar jag påstå att många arkitekter och planerare saknar en tydlig bild av vad vi egentligen vill uppnå. Den ständiga progressionen var modernismens kännetecken. Så gott som alla nu verkande arkitekter är skolade i att tycka det är viktigt att hela tiden göra något som är nytt. När byggandet handlar om att reproducera standardiserade former blir sökandet efter det nya en desperat kringflyttning av de attribut vi arkitekter kan styra – fönstersättning, balkonger och fasadmaterial. Och som vi konstaterat är detta en tveksam väg framåt. En större utmaning ligger i att återvinna de grundläggande rumsliga kvaliteterna. Sluta låta exploatörerna självsvådligt bestämma hur husen skall se ut. Våga föra in faktorer som rumslig upplevelse, ljusföring, materialitet och kanske även icke funktionell dekor i diskussionerna med byggherrarnas marknadsavdelningar. Lyckas vi bara påvisa de kvaliteter som kan skapas borde en alltmer formintresserad allmänhet vara beredda att släppa den misstro mot arkitektkåren som grundlades under miljonprogrammet. Och i förlängningen bidra till en kommersiell efterfrågan på god arkitektur.



Nybyggt hus i Hammarby Sjöstad av Johannes Norlander. Säkra proportioner och konsekvent materialbearbetning höjer huset långt över gängse nyproduktion.

På väg mot detta mål ligger en lång rad formgivningsmässiga utmaningar. Att bygga storskaligt, tätt och nära stråk där människor rör sig långsamt ställer upp andra krav än de som gäller för att rita fristående hus i naturen. Vi kan inte kontrastera strikta former mot naturliga element; berg, vatten och vegetation i samma utsträckning som när vi t ex ritar villor. Stadsrummen definieras av gatan, trottoaren, husens fasader och himlen. Inte som i glesa modernistiska strukturer där husen är en slags solitära skulpturer vars former står mot naturens elaborerade fond. Därför bör husen i staden, oaktat formspråk, vara bearbetade och hantverksmässigt omhändertagna. Att långsamt promenera förbi en byggnad med vackra och omsorgsfullt behandlade material upplevs av de allra flesta som mycket trevligare än att röra sig längs en fasad som utstrålar stordrift och slentrian. Detta borde ses som självklart vid all nyproduktion inne i städerna.

En annan viktig fråga är husens relation till sin omgivning. Förr sågs det som självklart att vända välkomnade entréer mot de gator där människor rörde sig. Med modernismens intåg separerades olika rörelseslag och byggnaderna kom att vända ryggen mot transportlederna. Det är intressant att spekulera i vad som hänt om inte modernismen fått ett så massivt genomslag. Om en organisk utveckling av den klassicistiska stadsplaneringen fått ske sida vid sida med den modernistiska, så att vi fått en variation av stadsmiljöer och arkitektoniska uttryck under 1900-talets mitt. Då hade vi kanske sluppit en massa värderingsmässiga låsningar som hindrar oss att se generella brister och kvaliteter i olika typologier, och mer fritt kunna välja de former som passar de mål vi vill uppnå. För nu gäller det att åter bejaka rörelsen längs stråk och låta husen möta stråken med öppna famnar.



Förr vände sig alla nästan hus mot gatan, i såväl det stora som det lilla sammanhanget. Småskaliga bygator är fantastiska miljöer. Men det är inte i denna skala som utmaningen för framtidens städer ligger.



I den täta stadsmiljön rör vi oss nära husen. Vi har mycket att lära från äldre tiders byggande.

Back to the future
Låt oss titta närmare på husen i 1800-talets kvartersstad. Dessa stadsdelar kännetecknades av stora kvarter, som i sig är uppdelade i ett antal mindre fastigheter. Under den expansiva stadsutbyggnaden decennierna runt förra sekelskiftet köptes fastigheterna upp av olika byggmästare som lät uppföra hus efter för tiden rådande stilideal. Man kan misstänka att en viss intern konkurrens sporrade dem att överträffa varandra i formhänseende. I grund och botten följde de flesta bostadshusen dock en enkel principiell form med bärande tegelväggar, vertikala fönster och lägenheter med rum i fil mot gatan. Fasaderna dekorerades rikt. 1880-talet kännetecknades av putsade hus i nyrenässansstil. När förbländerteglet kom i slutet av detta decennium blev blandning av puts och tegel enligt renässansens proportioneringskonst på modet, men bara några år senare fick arkitekturen tydliga gotiska influenser. Runt 1900 började jugendstilens böljande former och ornamentik influera arkitekturen, men redan runt 1910 ersattes denna stil av den materialrealistiska nationalromantiken. Tunga tegelfasader, småspröjsade fönster och branta tak hämtade sin inspiration från Vasaborgarna och allmogens byggande. På 1920-talet utvecklades nationalromantiken till 20-talsklassicsim, en kreativ omtolkning av den klassiska proportioneringskonsten. 20-talsklassicismen utvecklades i sin tur mot ett allt friare lek med former i den ovanliga Art Deco-stilen.



Blandstilarna från förra sekelskiftet gav oss vackra och varierade stadsmiljöer.

Kvartersstaden fungerar mycket väl idag. Stadsmiljöer från denna tid upplevs som attraktiva, både för boende och besökare. Kombinationen av många mindre byggnader i varje kvarter och den arkitektoniska mångfald som uppstår när de olika stilidealen blandas ger tillsammans med bottenvåningar som lätt kan omdanas för olika verksamheter, en vacker och varierad stadsbild. Eftersom gatorna i de traditionella rutnätskvarteren har starka inbördes kopplingar skapas rörelse och underlag för verksamheter. Stenstadens materialpalett med natursten, puts, tegel och detaljer i trä och koppar knyter ihop de olika stilarna och bidrar till en harmonisk helhet.

Kan och vill vi återskapa och omtolka dessa kvaliteter idag? Absolut, påstår jag. Det behöver inte innebära att vi skall börja rita klassicistiska hus, men om vi önskar skapa täta stadsmiljöer med attraktiva gaturum måste vi låta oss influeras av de områden runt omkring oss som redan fungerar på detta sätt. Ju högre och tätare vi bygger desto större krav ställs på de enskilda husen. Missar vi de arkitektoniska grundkvaliteterna; proportionerna, materialiteten och variationen, riskerar vi att skapa stadsmiljöer där de rumsliga kvaliteterna blir lidande. Skapa hus där estetiken sitter i ytligt effektsökeri snarare än starka grundkvaliteter.

Stockholms city
Ingenstans blir dessa frågor så tydliga som i Stockholms city. Under de stora stadsomvandlingarna på 1960-talet gjordes enorma rivningar i den äldre strukturen. Heterogena kvarter med byggnader från flera århundraden revs och ersattas av storskaliga byggnader med ensidigt innehåll och likartat formspråk. När vi idag rör oss mellan de äldre gator som sparades och 1960-talets citybebyggelse rör vi oss mellan två helt olika stadsmiljöer. Trots att vissa av 1960-talets hus är av hög arkitektonisk kvalitet och har vackra material som talar stenstadens grammatik upplever vi ändå miljöerna som mindre attraktiva än den äldre bebyggelsen. Gatorna saknar de kvaliteter som får människor att sakta ner och njuta av stadsrummets skönhetsvärden. Idag pågår en omfattande förändring av dessa miljöer. Utifrån ett slags icke explicit uttryckt samförstånd att miljöerna är så dåliga att alla förändringar är av godo byggs husen om i grunden. Våningar adderas, glasfasader skapas, former krånglas till. Men förändringarna angriper inte den grundläggande strukturen. Tvärt om går de i flera fall åt motsatt håll. Naturstensfasader ersätts av ännu mer glas och metall. Enkla grundformer byggs på till vilket skapar disharmonisika hus som ytterligare understryker den redan från början problematiska horisontaliteten i stadsrummen. Grundtanken tycks vara att skapa ”fräcka” hus. Troligen gör man dem bara till ytliga tidsmarkörer med kort bäst-före datum.



Påbyggnad hus i Stockholms city. På vilket sätt bidrar påbyggnaden till ett vackrare gaturum eller mer attraktivt stadsliv?

Rieselfeld och Nya Hovås – en jämförande analys
Genom att jämföra konkreta exempel på samtida stadsbyggande där man aktivt försökt uppnå liknande urbana kvaliteter som i den klassiska staden kan vi dra intressanta lärdomar. Alla projekt som söker dessa lösningar utgör i någon mening pilotprojekt då de bryter mot minsta motståndets lag som leder till konventionella funktionsseparerade strukturer.

Ett mycket intressant exempel finns i Freiburg i Tyskland. Rieselfeld ligger strax utanför Freiburgs centrum, längs en kontinuerlig gata med spårväg i mitten. De senaste decennierna har här byggts en generell rutnätsstad enligt 1800-talets planeringsprinciper men med moderna hus. Varje kvarter består av ett tiotal fastigheter och planen ställer krav på att dessa skall byggas av olika aktörer. Detta är ett effektivt sätt att genom stadsplanering tvinga fram en variation. Liknande skrivelser finns i t ex Vallastaden i Linköping. Problemet i Sverige är att byggbranschen starkt motsätter sig planer av detta slag. Man vill bygga i större sammanhängande block. Att det fungerar i Tyskland beror till stor del på att man här inte har samma branschstruktur som i Sverige. I Sverige domineras byggbranschen av ett fåtal stora aktörer, medan den tyska situationen kännetecknas av en stor mängd mindre exploatörer. Både privata byggare och byggemenskaper – alltså grupper av privatpersoner som gått samman för att bygga flerbostadshus. Denna företagsstruktur innebär att det finns en naturlig efterfrågan på mindre byggrätter, vilket i sin tur underlättar skapandet av varierade stadskvarter. En annan mycket intressant skillnad mellan Freiburg (liksom många andra städer på kontinenten) och de svenska städerna är att man varit mycket mer restriktiv med att tillåta externa handelsetableringar. Det innebär att det finns en naturlig efterfrågan på daglig service i nya bostadsområdet, vilket i sin tur leder till att bottenvåningarna snabbt hittar intresserade lokalhyresgäster och att antalet parkeringsplatser per nybyggd lägenhet kan hållas mycket låg. Människor behöver helt enkelt inte bil för att klara sina dagliga inköp. Att förstå dessa samband är centralt för att kunna minska bilberoendet i tätorterna.



Rieselfeld är en nybyggd rutnätsstad enligt gamla principer. Centrumstråket är en direkt fortsättning på en befintlig stadsgata som leder till centrala Freiburg. Här ligger kulturhus, sporthall och ekumenisk kyrka. All kommersiell service är integrerad i husens bottenvåningar.

Men vi behöver inte åka till Tyskland för att hitta likande exempel. Projektet ”Nya Hovås” utanför Göteborg är högintressant ur ett urbanistiskt perspektiv. Här har det handlat om att skapa ett stycke innerstad vid avfarten från väg 158 mot Brottkärr och Billdal. Att använda sig av flödet av bilar mot attraktiva villaområden vid kusten för att skapa en levande stadsmiljö är ett oprövat och smart koncept. Att döma av projektets framgångar kommer det förmodligen bli vägledande för framtida stadsbyggande i liknande lägen. Hela projektet är byggt kring den tänkta attraktiviteten, folklivet och serviceutbudet längs huvudstråket – vägen som omvandlas till stadsgata. Stadsgatan har använts för att övertyga de boende i omkringliggande villaområden om att de faktiskt får förbättrad boendemiljö genom förtätningen med flerbostadshus. Och den har, tillsammans med en fast beslutsamhet att satsa på kvalitet i form och utförande, byggt ett värdefullt varumärke redan innan proketet realiserats. Till skillnad från i princip alla andra större exploateringar i Göteborg de senaste decennierna gick detaljplanen för Nya Hovås igenom utan överklaganden. Smart PR-arbete av varumärkesbyrån Brand Club har från dag ett skapat en positiv bild av projektet i allmänhetens ögon. Man har utgått från det faktum att det närliggande villaområdet Hovås är ett av Göteborgs mest exklusiva områden. Men samtidigt distanserat sig på ett elegant sätt. För bilden av Hovås är lite för mycket vräkiga mexitegelvillor och minkpälsar för att kännas helt fräsch i den gemene göteborgarens ögon. Konceptet ”Nya Hovås” utgår från det anrika namnet ”Hovås” men adderar ett modernare tankesätt – urbana flerbostadshus istället för villor. Gemenskap istället för privata trädgårdar. Progressivitet istället för konservatism. Liknelsen med Fredrik Reinfeldts omstöpning av Moderaterna till ”Nya Moderaterna” är uppenbar och förmodligen högst medveten.

I Nya Hovås är dock variationen på kvartersnivå inte resultatet av olika fastighetsägare. Varje kvarter byggs av en exploatör, men variationen känns ändå naturlig, mycket tack vare att man satsat stora resurser på arkitektarbetet. Flera av kvarteren har varit föremål för parallella uppdrag, och efterfrågan på dyra lägenheter har möjliggjort påkostade materialval.

I Göteborg har vi blivit vana vid att det tar lång tid mellan tanke och genomförande, och att tidiga projektvisioner ofta försvinner på vägen. Nya Hovås har gått från vision till verklighet på mycket kort tid, och bokstavligt talat spurtat förbi många andra stadsutvecklingsprojekt. För utvecklingen av centrala staden är det värt att studera denna process. Fundera över varför det uppenbarligen är lättare för en privat aktör att realisera starka visioner vid en trafikplats en bra bit utanför stan, än för kommunen att göra det inne i centrum.



Nya Hovås uppifrån. Slutna stadskvarter flankerar avfartsvägen från 158:an, den väg all trafik mot Brottkärr och Billdal rör sig.



Exempel på byggnader i stadskvarter längs huvudstråket.

Som avslutning på denna text skulle jag vilja uppmana alla arkitekter att sträcka på ryggarna och påminna er om att inte glömma bort er konstnärliga kapacitet. Det är lätt att göra det när projekten rullar på och allt skall gå snabbt. Genom att höja blicken lite, våga visionera och jobba för att skapa gemensamma visioner kring form och stadsliv, kan vi trigga såväl oss själva som våra beställare att nå längre än idag. Alla samhällsbyggandets aktörer måste samverka och försöka styra byggandet i en mer kvalitativ riktning. Samtidigt vilar stort ansvar på kommunerna. De måste aktivt söka ändra de strukturella villkoren och bredda utbudet. Så länge mindre exploatörer och byggemenskaper bara påverkar byggandet marginellt finns inga incitament för ett mer småskaligt byggande. Och för att skapa naturlig efterfrågan på verksamhetslokaler i bottenvåningarna längs stadsstråken och därmed minska folks bilberoende måste man vara medvetna om att externa köpcentra står i rakt motsatsförhållande mot ett attraktivt stadsliv.



Okidoki arkitekter laborerar med klassicistiska formelement och bearbetad dekor. Hus av detta slag kan ses som en naturlig fortsättning på den lekfulla Art Deco-stilen, som fick ett abrupt slut med modernismens intåg på 1930-talet.

På väg in i ett nytt planeringsparadigm?

Vår Fredrik Rosenhall, arkitekt och sociolog, kommer i fyra inlägg att diskutera det paradigmskifte inom stadsbyggandet som kan skönjas. Dessa publiceras samtidigt på Yimby Gbg.s och vår blogg. Den första delen ”På väg in i ett nytt planeringsparadigm” handlar om att vi är på väg att omdefiniera grunden för stadsbyggandet. Från försiktighet till offensiv expansion. De följande tre essäerna ”Stråken som bygger staden”, ”Byggnader längs stråk” och ”Vad är social hållbarhet” handlar om vilka möjligheter och risker paradigmskiftet för med sig. Vilka mål vi måste sätta för det nya täta byggandet? Vilka strukturer som påverkar och vilka konkreta strategier vi måste arbeta efter? Den första delen följer och den är inte minst intressant för att den sätter in yimbyrörelsen i ett vidare historiskt och dagsaktuellt sammanhang.



Norra Masthugget, Göteborg. (Illustration: Kanozi.)

Sommaren 2015 var Göteborgs kanske vackraste gaturum, Västra Hamngatan, avstängt för bil- och spårvagnstrafik. Det är fascinerande hur detta påverkade den rumsliga upplevelsen. I vanliga fall är Västra Hamngatan en behaglig innerstadsgata; det långsamma flödet skapar tillsammans med bankpalatsen från 1800-talet en kontinental känsla. Mindre kommers, fotgängare och taxibilar än Östra Hamngatan, men tillräckligt mycket rörelse för att uppehålla en rad kvalitativa verksamheter. När flödet av bilar och spårvagnar försvann, blev upplevelsen av gatan en annan. Gaturummet kändes med ens väldigt brett. De genomarbetade klassicistiska fasaderna upplevdes inte lika självklara, de såg kulissartade ut, och när spårvagnsrälsen var borta fick man en tydlig bild av att gatan en gång utformats med kanal i mitten. Dessutom gapade trottoarerna helt tomma, trots att de inte påverkades av omläggningen i större omfattning. Det ekosystem av rörelser och verksamheter som gatan-hållplatsen, husen och verksamheterna normalt utgör blev helt enkelt annorlunda när rörelsen av bilar och spårvagnar försvann.



Västra Hamngatan, Göteborg, Foto: Fredrik Rosenhall

Vi har idag bra redskap att analysera stadsmiljöer och bena ut vilka ingående funktioner som behövs för att göra en plats till vad den är. Hur platsen kopplas till omgivningen, vilka flöden av fordon och människor som sker, hur gaturum och byggnader är utformade och vad husen innehåller bygger tillsammans med en rad andra faktorer upp helhetsmiljön. Den avstängda hamngatan gav en tydlig bild av vad som händer med en innerstadsgata när flödena stryps.

På samma sätt som en existerande stadsmiljö kan analyseras, kan de villkorande faktorerna som måste till för att en blivande stadsmiljö skall fungera som vi vill definieras. Det handlar i grunden om samma saker – att första hur olika komponenter samspelar och bygger upp en helhet. Om vi vågar måla upp hur vi vill att denna helhet skall fungera, då har vi mycket bra möjligheter att definiera de ingående komponenter som måste .till för att nå dit. Genom förvånansvärt enkla kontrafaktiska analyser kan vi laborera med att dra ifrån eller lägga till olika saker och därmed förstå de grundläggande mekanismer som skapar olika urbana resultat.

Här kan en intressant koppling göras till vårens diskussion kring Göteborgs innerstadsutveckling. Ni vet, där Claes Caldenby i en stor artikel i Arkitektur problematiserade det inflytande Yimby fått på stadens framtida utveckling. Caldenbys artikel, liksom Yimbys och Johannes Hulters svar, ger indirekt intressanta infallsvinklar på dagens stadsutveckling. Caldenby menade att vi är på väg att kasta oss in en period av storskalig oreflekterad expansion. Yimby att vi istället äntligen är på väg att lära av tidigare generationers misstag och bör bejaka snarare än bromsa den utveckling som sker. Båda accepterar att något håller på att hända. Den ena antar ett pessimistiskt perspektiv, den andre ett optimistiskt.

Mycket talar idag för att vi i rask takt är på väg in i ett nytt planeringsparadigm, i vilket stadsbyggandets axiom kommer se annorlunda ut jämfört med tidigare. De svenska storstäderna behöver expandera kraftigt för att möta samtidens efterfrågan, och parallellt med detta sker en renässans för den traditionella stadens värden. Just nu håller normaltillståndet på att förskjuts från försiktighet och förvaltning till offensiv utveckling enligt nya doktriner som i sig inte cementerats. Rädslan från dem som företräder gårdagens lite mer försiktiga sätt att se på planering är lättförståelig. Likaså optimismen hos dem som ser sin opinionsbildning ge resultat. Grundfrågan är hur samhället hanterar expansionen.

Den kvartersstad från 1800-talet som bland urbanister ofta lyfts fram som en ideal planeringsform skedde i en annan offensiv utvecklingsfas. Till skillnad från idag hade man då ett klart mönster för hur staden skulle byggas. Generella rutnätsplaner var inte särskilt komplicerade att fästa på papper, eftersom de byggde på principer som tillämpats i århundraden och där de övergripande målen var allmänt vedertagna. Istället lades energin på att utforma storslagna hus. Hus där konstruktionsprinciperna var logiska och rationella, men där oändligt mycket arbete kunde läggas på dekor och hantverksmässiga detaljer. En lite uppochnedvänd situation mot idag alltså, när enormt mycket arbete läggs på planering och tidiga skeden, men själva husen utformas skralt och asketiskt.

Under de nationalromantiska och 20-talsklassicistiska perioderna laborerade man med de klassicistiska reglerna och omtolkade dem. Sedan kom modernismen och drog ett streck över allt historiskt. Att modernismen fick så stort genomslag beror på att man omdefinierade själva målen, syftet med stadsplaneringen, och att dessa mål syntes ligga helt i linje med de samhällsförändringar som skedde.

Modernismen skrev alltså nya regler för hur staden skulle planeras, och dessa vann brett gehör på rekordkort tid. När väl det omtumlande paradigmskiftet skett kunde själva rutinerna för planering och arkitektur bedrivas på ungefär samma sätt som tidigare. Det vill säga med fokus på att handfast ta fram planer och byggnader som på ett så effektivt sätt som möjligt uppfyllde de uttalade och allmänt accepterade målen. Läser man arkitekturtidskrifter från 1930-40-och 50-talen är det slående vilket fokus på pragmatiska, rumsliga och konstruktiva frågeställningar som råder. Jämfört med idag ägnas mycket lite kraft åt att problematisera, analysera och uttrycka ambivalens. Fram till slutet av 1960-talet tycks de modernistiska doktrinerna ha verkat i nära nog totalt gillande från det breda samhället. Sedan händer något. Med kritiken av miljonprogrammet smög sig en osäkerhet in i arkitekturdebatten. En osäkerhet vi alltjämt lever i.

Under 1900-talets sista decennier bromsade byggandet upp och en, på många sätt nödvändig, självrannsakan tog vid. Sällan i historien har väl så mycket reflekterande kunskap kring olika planeringsformer i den nära historien skapats som under denna tid. Detta är lite paradoxalt då banden mellan byggbranschen och arkitektkåren under samma tid försvagats. Det är som att ju mer teoretisk klokskap som producerats i forskarsfären, desto mer hårdnackat har byggbranschen framhärdat i sina väl beprövade modernistiska fotspår. Analysen har skett i ett socialt fält. Byggandet i ett annat. Akademi och marknadsekonomi har inte kommunicerat tillräckligt bra. Till skillnad från såväl 1800-talets stadsutvidgning som folkhemmets fysiska expansion har dessutom arkitekter, byggare och allmänhet vandrat i otakt. De uppenbara tillkortakommanden folk sett hos nya områden har skapat ett enormt tvivel på samhällsbyggnadsapparaten, som man från akademiskt och planerarmässigt håll sökt hantera genom ännu mer analys, ännu fler infallsvinklar, ännu komplexare problematiseringar. Ett välvilligt men föga effektivt sätt att ändra byggandets grundförutsättningar.

När Yimby klev in på banan 2007 och sa ”Hej, vi har en idé om hur stadsbyggandet kan bli bättre – börja bygg stad istället!” bröt man mot många av de tabun som vuxit fram i den teoretiska delen av byggvärlden. I en tid när stora program låg lågt bak i historiens dis och samhällsbyggandet handlade om att tråckla ihop tillägg utifrån en svårhanterad labyrint av regler och partsintressen framstod Yimbys självsäkerhet som provocerande. Vill man vara elak kan man säga att den knuffade till den bekväma sits många forskare och planerare satt i, eftersom den uppmanade till en aktiv koppling mellan teori och praktik som man inte var vana vid. Yimbys ettriga och uppfodrande ton sade ”låt oss nu använda all matnyttig teori vi byggt upp till att faktiskt förändra byggandet”. Detta kräver en aktiv agenda, vilket inte varit kutym hos landets postmodernt influerade teoretiker där varje utsaga följs av en brasklapp, varje ställningstagande av en motfråga och sammanhängande förändringsprogram betraktats med stor skepsis.

Ordningen hade nog snabbt återgått till det normala om inte saker och ting började mullra vid horisonten. Urbanisering, bostadsbrist och alltmer uppenbara utmaningar i att skapa hållbara städer med effektivt markutnyttjande, minskat bilåkande och mer möten mellan olika grupper seglade upp som brännande politisk frågor. I denna delvis förändrade kontext framstod Yimbys modell vara helt rätt i tiden. Till skillnad från många etablerade arkitekturteoretiker presenterade man en enkel och logiskt konsekvent agenda för ett stadsbyggande med ambitioner att på allvar ger sig i kast med samhällets utmaningar. Yimbys framväxt sammanföll med tiden när organiserade nätverk på webben börjat bli en stark social kraft. Ett växande allmänt intresse för stadsbyggnadsfrågor och en låg tröskel för att ge sig in i diskussionen skapade stor delaktighet på kort tid. Att man dessutom genom åren lagt en icke oansenlig kraft på att analysera samhällsbyggandets strukturella förutsättningar, startat en initierad granskning av pågående detaljplaner, och presenterat otaliga konkreta idéer för bättre planering och byggande, gör att det inflytande som Yimby och dess företrädare fått inte är särskilt överraskande.

När Claes Caldenby våren 2015 med raljant ton avfärdar Yimby som glada amatörer gör han faktiskt bort sig lite. En öppen och opretentiös diskussion på ett webforum har givetvis lägre lägstanivå än artiklar och krönikor i etablerade fackmedier, men om man hänger upp sig på detta jämför man äpplen med päron. Yimbys existens och inflytande är resultatet av de kraftigt förbättrade möjligheter till delaktighet och debatt som internet medfört, och att längta tillbaka till en tid när bara vedertagna experter fick höras offentligt känns inte särskilt konstruktivt. För under de åtta åren Yimby varit aktiva har det producerats en oerhörd mängd kunskap genom inlägg, artiklar och kommentarer, och man har gått i bräschen för vad som troligen är ett planeringsmässigt paradigmskifte. Inte illa av ett gäng glada amatörer.

Om vi nu tänker oss att paradigmskiftet är i full gång är dock grundfrågan än mer intressant att stanna upp vid. För Caldenby har ju onekligen en poäng i att det finns en risk att Yimby agerar nyttiga idioter i en utveckling där man skruvar upp byggtakten och tätheten, men missar de urbana och sociala målen. Avskräckande exempel från senare år visar på riskerna Se t ex Erik Bergs text ”Varför blev det så dåligt på Kålgården”. Frågan är dock vad han visar upp för alternativ. Att sätta hälarna i marken och bromsa utvecklingen är knappast vägen framåt. Ej heller att nöjt luta sig tillbaka i en situation där forskning och analys saknar naturliga kopplingar till en alltmer offensiv byggbransch. Då framstår Yimbys strategi – att definiera övergripande kvalitetsmål som är så robusta och konkreta att de faktiskt kan realiseras, som en väldigt bra väg framåt. Kurt Lewins kloka ord ”ingenting är så praktiskt som en god teori” är värda att uttala både en och två gånger.

Själv är jag övertygad om att stadsbyggandet måste bli bättre på att definiera tydliga mål, och arbeta fram konkreta strategier att uppnå dem. Kunskapen har vi efter fyra decennier av självreflektion. Den avstängda Västra Hamngatan är ett av många konkreta exempel på hur lätt man kan laborera med de mekanismer som gör en stadsmiljö till det den är, och i förlängningen förutse vad för påverkan olika insatser kommer att få. Vad som krävs är modet att våga definiera målen. Politiker, planerare och arkitekter skall inte behöva känna osäkerhet kring målformulering och möjligheter till måluppfyllelse varje gång ett nytt område skall planeras. Det måste finnas tydliga typologier som man utan alltför mycket workshoppande och visionerande kan använda sig av för att uppnå det resultat man önskar se. Vi måste återta självsäkerheten, utan att kasta ut barnet med badvattnet och glömma bort analysen. Se de reella utmaningarna i struktur och process vi har framför oss, så att vi kan lägga mindre resurser på att uppfinna hjulet, och mer på att skapa kvalitativa resultat.

Utifrån grundtanken att vi är på väg in i ett nytt stadsbyggnadsparadigm där vi kommer behöva bygga tätare, högre och smartare än tidigare, har jag skrivit dessa essäer, som publiceras på Yimby kommande veckor. Nästa del handlar om stråk, den tredje om byggnader, den fjärde om social hållbarhet. Hur man idag och imorgon hanterar dessa frågor kommer i stor utsträckning avgöra om det yimbyistiska planeringsparadigmet kommer att nå sina mål (goda, hållbara, inkluderande stadsmiljöer) eller om Caldenbys farhågor (förvanskning av vår gemensamma kulturmiljö utan att nya kvaliteter tillförs) kommer besannas. Jag hoppas på en öppen konstruktiv diskussion!

Ett campus som heter Toni


På väg hem från Zürich. Dit och hem. Tjofs liksom. Temperaturskillnad på 20 grader typ. Och solsken. Massa solsken. Inom ramen för projekt Campus Näckrosen tittade vi till vad som har hänt i Schweiz största stad. Hur ett konstnärligt campus, med massa andra delar adderade, har bildats i ett konkursat mejeri. Bra inspiration, men inte något som duger för en karbonkopia. Eller stencil, ni vet (eller inte), en sån där lilaskimrande som lukar av sin speciella bläckblandning även efter 20 år i en garderob hemma hos mamma.

Vi börjar med namnet. Mejeriet hette Toni. Eller så var det yoghurten som gjorde. Och namnet har fått följa med då konstnärerna flyttade in. Lite kluvna till namnvalet kände vi oss. Men låt gå. Mejeriet var ett av Europas största och modernades när det invigdes 1977. Det kursade 1999, en bank tog över och började funder på hur det skulle kunna utvecklas. Idén om att samla den konstnärliga utbildningen och forskningen, som var spridd på 36 platser runt om i stan, föddes och vann accept hos kantonen. För Zürcher Hochschule der Künste (vanligen förkortad som HdK (!)) lyder under kantonen, då, som minnesgoda läsare minns, det bara finns två federala universitet i Schweiz, ETHZ och EPFL, resten är kantonala.

En arkitekttävling anordnande 2005, och sen har kämpandet pågått för att förvekliga visionen. Banken (som vi aldrig fick namngiven) sålde projektet till fastighetsutvecklarna Allreal och skrattade antagligen hela vägen hem igen. Femton bedrövelser senare stod projektet klart till höstterminen förra året.


Huvudentrén till Toni-areal. Notera högbanan för järnvägen till vänster och bistron till höger.

Byggnaden, för campus består av en byggnad, innehåller, förutom HdK, även del av Zürich högskola för tillämpade vetenskaper, Zürcher Fachhochschule – ZFH (i Toni-areal har de sina utbildningar inom socialt arbete och tillämpad psykologi) och 100-talet bostäder. Och ett museum, tre caféer/restauranger och en jazzklubb. Men mer om det senare. Bostäderna placerades i en nybyggd torn-del, och var viktiga för projektets genomförande. Utom dessa hade inte investeringen gått ihop. Inte så mycket mer än grundstrukturen finns kvar av det gamla mejeriet, därtill kraftigt ombyggd, och det i ett området som är stadd i stark förändring. Industrin åker ut, arbetsplatser, bostäder och hotell in.

Totalt är Toni-areal 108 000 kvm stort. Konstnärerna med sina 2 500 studenter (helårsekvivalenter) och 700 lärare (även detta helårsekvivalenter, handlar om ungefär dubbelt så många individer) upptar 68 000 kvm, ZFH har 1 100 studenter och 200 lärare på knappt 20 000 kvm och i bostadstornet finns 100 lägenheter.

Vi kom att prata rätt mycket process under vårt besök. Ur HdK:s perspektiv. Arkitekten kom in för tidigt, HdK hade knappt börjat, blev för mycket fysiskt att förhålla sig till – vilket till viss del hindrade kreativiteten. Projektet drevs av en trojka som hade stor frihet att agilt bestämma hur de skulle gå vidare, bjuda in till öppna workshops och samla goda idéer. Samtidigt konstaterar de att de har överplanerat byggnaden. Så här i efterhand hade det varit bättre att lämna mer ytor fria och full-flexibla. För att se vad som hände.

För det är nästa lärdom. Vid inflyttning var arbetsgruppens arbete färdigt, men för de som flyttade in var det då det egentliga arbetet inleddes. Så en organisation att ta hand om den fortsatta processen vid inflyttning hade varit bra. Liksom kommunikation, kommunikation och kommunikation. Går inte säga för många gånger. Hur gör man för att nå ut, hur tänker informatörer, kommande brukar och projektledning. Inte alltid på samma bana där inte…

Kul är också att den stora mängd med idéer som mer handlar om ”kul grejer” eller verksamhetsutveckling som inkom under visionsskedet fångades av arbetsgruppen som ”projekt”, dvs. beskrivna aktiviteter som samlats i en stor hög (och som fortsatt kompletteras). Vissa har genomförts, några av dessa med hjälp av externfinansiering/sponsring, andra ligger till sig i väntan på att någon skall tas sig an dom.


Entréhallen från entrén. Café till vänster, Mensan till höger (syns inte). På mitten går en trappa upp till HdK åt vänster och till höger rör man sig in till ZFH. Notera bron som binder samman de två byggnadsdelarna.

Byggnaden är tämligen enkel i sin grundstruktur. En plankarta kan hittas här. Öppna den, så blir det kanske lite lättare att hänga med i bildexposén nedan. Byggnaden är uppbyggd kring ett antal metaforer. Där staden är den tydligaste. Entré sker in i ett stort torg, från vilket byggnadens huvudsakliga kommunikationsstråk drar i väg ut i byggnaden. På ”baksidan” har alla publika funktioner som används kvälls- och helgtid samlats – man har fler än 10 000 publika evenemang årligen (har jag verkligen antecknat rätt? 1000 låter dock futtigt). Då används används mejeriets gamla lastbilsramper som en promenad så att man kan nå dessas entréer.


Rör man sig till mitten av entréhallen ser man de två stora hörsalarna till vänster och studieplatserna och muséet till höger


Vänder man sig om så får vi en bättre överblick över café och reception.


Studieplatserna ovanifrån. Det är, förutom bord och bänkar och eluttag, även en display, en plats att lägga broschyrer osv. Notera tavlorna på väggen till höger. Detta är en utställningsplats som går att boka i typiskt tvåveckorsperioder. Härigenom ändras rummet karaktär.


Längst in ligger muséet för gestaltning (okej, jag kan inte tyska tillräckligt för att kunna översätta på ett bättre sätt). En magnet som gör att entrétorget är välbesökt även på helger.


Entrén upp till HdK från entréhallen


Visuellt så ska man kunna se genom hela byggnaden längs denna trappa, man anar i vart fall att det finns något bortom trappan. Typ en entréhall om man går ner igen…


Vid trappans topp finns en utställningsyta, som även kan användas för föredrag och uppträdanden. Just nu förbereds examensutställningarna.


Kan inte låta bli att problematisera lite. För det är en stor byggnad. Jättestor. Korridorerna blir långa, och det är svårt att få den levande överallt. Ruffa, råa material ger också känslan av övergivenhet. Finge man önska så saknas uppehållsytor i de stora korridorerna, och något som skvallrar om att detta är en konstskola. Även om det finns fönster mot verksamhetslokaler så är gardiner ofta fördragna, vilket gör att korridorerna upplevs som öde.


Toni-areal på håll. Bostadstornet är påtagligt. Entrén ligger precis till vänster om bostadstornet – så kanske ni kan orientera er bättre.


Baksidan av Tonireal. Motsatt sida till bostadstornet alltså. Här ser ni lastbilsramperna från mejeritiden. Här finns entréer till teater, konsertsalar, bio m.m.


Men börjar vi längst ner så hittar vi Jazz-klubben. Öppen alla dagar i veckan, med konsertprogram onsdag-söndag. Drivs i regi av någon del av HdK, antecknade dock inte vilken…


Jazz-klubbens konsertsal. På dagtid används den för undervisning i jazz, rock och pop.


Vet inte om ni noterade den veckade, glansiga plåten på utsidan av Tonireals baksida. Den följer med in, och blir en inklädnad av kammarmusiksalen.


En bio som rymmer dryga 100 personer, i direktanslutning ligger filmprogrammets redigeringsstudio, ljudlab osv. De kan mer eller mindre i realtid titta på sina alster i fullformat.


Exempel på ruff experimentyta. Notera dörrarna som leder direkt ut till lastbilsrampen och gör att man kan hantera stora objekt. Var rätt sugen att pilla på hjulet mitt i bilden. Men det stod att man inte fick. På tyska. Och då låter man bli.



Längst upp ligger takträdgården. Omhändertagen av en harp-studerande musikstudent. Lite blåsigt. Och varmt. Men också ett problem. Studenterna gillar den så mycket att de hellre går hit än ut i omgivningen, så det är en privat angelägenhet, men som binder samma universitetets studenter.


Okej, nu blir det coolt. Detta är materialbiblioteket som finns i biblioteket. Ta ett materialprov, lägg det på scannern och vips får du upp all tänkbar information om objektet på skärmen. Samma information kan du få via en webbsida/app i telefonen. Och…


… i verkstaden finns en likadan scanner, och delar av materialbiblioteket. Studenterna lägger också in i vilka studentprojekt de använt sig av vilka material, och på så vis växer ett referensbibliotek fram. Ansvariga för materialbiblioteket är dock biblioteket.


All personal (nästan) sitter i öppna landskap. Här en del av studentavdelningen, med mottagningsdiskar och back-office.



Delar av lärarna/forskarnas arbetsplatser. I detta fall personliga sådana, en brist är tillgången på telefonrum och andra mötesytor.


En annan variant från en annan avdelning. Här har lärarna inte personliga platser, utan det är touch-down som gäller. Har mer mötesytor och andra kringfunktioner.


Kul detalj 1. Läsbås från biblioteket. Bara en glasdörr i en nisch, går inte ens hela vägen upp, så upplevelsen av avskildhet är viktigare än den faktiska avskildheten. Detta är dock inne i ett tyst tyst bibliotek.


Kul detalj 2. I öppna ateljéer (i detta fall studenternas) så kan det vara jobbigt med datorkablar och strömsladdar. Här kommer de från taket, och styrs upp med hjälp av spännband och ”konsoler” som håller sladdarna på plats. Enkelt att åstadkomma, enkelt att flytta.


Kul detalj 3. Tonireal ska vara den tredje säkraste byggnaden i Schweiz (hur mäter man det?). Men det är inte så jäkla enkelt att ha en hög säkerhet när man har med designstudenter som har tillgång till metallverkstäder att göra….

Världshistoriens första interstrukturkartläggning


En stor del av vårt arbete på inobi handlar om att analysera och beskriva hur möten och social interaktion mellan människor kan möjliggöras och stimuleras. Se bland annat här, här, här, här, här, här, här, här, här och här.

Detta grundläggande mötesplatsperspektiv har vi med oss i allt från stads- och campusplanering till utformningen av det enskilda huset. Vi menar att detta är ett av de viktigaste bidrag som vi som bygger och planerar kan lämna till samhället: att så långt som det är möjligt rigga den fysiska miljön för fler och bättre möten mellan människor och mellan grupper. Det är en förutsättning för både demokrati och tillit och för kreativitet och innovationer.

I grund och botten är stadens rum först och främst ett kommunikationsgränssnitt, ett medium där människor antingen stimuleras eller förhindras att interagera och kommunicera med varandra.
Ett av de teoretiska verktyg som vi använder och upplever oss ha en stor nytta av i detta arbete är begreppet interstrukturer. Detta är ett begrepp som hjälper oss att göra framförallt två saker:

1) Dels att fånga in i nivån över den enskilda mötesplatsen och mäta och beskriva hur ett system av mötesplatser fungerar, vilka dess karaktärsdrag och egenskaper är, dess specifika kvalitéer och brister.

2) Dels att urskilja och inkludera en större bredd av olika sorters platser där människor de-facto möts och interagerar, inte fastna vid enbart de planerade och officiella mötesplatserna.

Under 2014-2015 har vi tagit detta verktyg vidare och på uppdrag av Chalmersfastigheter gjort en Interstrukturkartläggning av Chalmers Campus Johanneberg. Världens första i sitt slag.

I interstrukturkartläggningen undersöker vi just hur campus fungerar som interstruktur. Det vill säga, längre uttryckt, egentligen en mängd separata frågeställningar:

  • Vilka planerade och oplanerade mötesplatser finns på campus?
  • Hur förmår campus få olika grupper att mötas? Hur används mötesplatserna?
  • Hur ser fördelningen ut med koncentrationer och underskott av mötesplatser?
  • Vilka olika typer av mötesplatser finns representerade, är blandningen mellan typerna bra?
  • Vilka former av interaktion möjliggörs, i vilken utsträckning?
  • Är tätheten och närheten mellan mötesplatser tillräcklig?
  • Är synligheten, tillgängligheten och öppenheten tillräcklig?
  • Var finns det barriärer och murar? Vad består dessa av?
  • Är mötesplatserna tillräckligt tillåtande (”karnevaliska”)?
  • Vilka grupper är dåligt kopplade till andra grupper?
  • Vilka platser fungerar som magneter för många olika grupper? Varför?

Varför är frågor som dessa viktiga? Ja, ser man på campus och universitetet som ett verktyg som kan utvecklas och finkalibreras för att maximera kommunikation, värdeskapande möten och gränsöverskridande interaktion, då är det nödvändigt att veta hur förhållandena på marken ser ut och att utarbeta genomtänkta handlingsstrategier utifrån det. Chalmersfastigheter driver ett sådant medvetet och strategiskt arbete som förvaltare och utvecklare av campus, det handlar inte om fastigheter – det handlar om möten.

Idag levererar vi slutrapporten från Interstrukturkartläggningen av Campus Johanneberg till Chalmersfastigheter. Kartläggningen omfattar 116 mötesplatser och har genomförts i två steg: fältinventering med en mötesplatsanalys på varje plats och därefter kartproduktion och analys av den insamlade informationen.



Kartläggningen var på flera sätt ett pionjärprojekt. Det var första gången vi genomförde en såhär omfattande interstrukturkartläggning och vi har saknat andra miljöer att jämföra med. Men resultatet överträffade våra förväntningar. vi har fått en tydligare bild av de osynliga strukturerna på campus; var och hur interaktionen sker, var det finns stora hål som måste åtgärdas, mer eller mindre enkelt avhjälpta murar och rester från gamla synsätt på campusplanering som fortfarande i hög grad påverkar och begränsar interaktionsförutsättningarna.

För även om husen är det som syns är det den mer svårmätbara interaktionen mellan människor som äger rum i husens skuggor och salar som är huvudsaken för ett universitet – och den interaktionen måste man titta på med en särskilt kalibrerad blick för att se.



Sammanfattningsvis har detta för oss varit ett mycket givande projekt som har resulterat i ett unikt planeringsunderlag för att utveckla de enskilda mötesplatserna på campus och stärka hela Campus Johanneberg som interstruktur.

Nu ser vi fram emot att ta detta vidare och med stöd av vidareutvecklade kartläggningsverktyg göra fler interstrukturkartläggningar – på andra campus, i stadsdelar och på enskilda gator. Utmana oss!