Vad är social hållbarhet?


Vår Fredrik Rosenhall, arkitekt och sociolog, kommer i fyra inlägg att diskutera det paradigmskifte inom stadsbyggandet som kan skönjas. Dessa publiceras samtidigt på Yimby Gbg.s och vår blogg. Den första delen ”På väg in i ett nytt planeringsparadigm” handlar om att vi är på väg att omdefiniera grunden för stadsbyggandet. Från försiktighet till offensiv expansion. De följande tre essäerna ”Stråken som skapar staden”, ”Byggnader längs stråk” och ”Vad är social hållbarhet” handlar om vilka möjligheter och risker paradigmskiftet för med sig. Vilka mål vi måste sätta för det nya täta byggandet? Vilka strukturer som påverkar och vilka konkreta strategier vi måste arbeta efter? Detta är den avslutande fjärde delen.

Hemma i bokhyllan ligger en bok som heter ”Kitschiga vykort”. Den innehåller 115 sidor med fula vykort från 1950-60-talet. Här blandas bilder på bjärt kolorerade dansband med bilder från småstäder som stolt visar upp nyuppförda Epa-varuhus och parkeringsplatser. Ett halvsekel senare ska vi skratta gott åt gårdagens framtidstro, mode och taffliga fotoredigering.

Ibland funderar jag över vad vi lämnar efter oss idag som man kommer att skratta åt i framtiden. Vad som i dagens medvetna och ironiska tid är så pretentiöst men samtidigt naivt att det uppstår ofrivillig komik i efterhand. Med visst obehag kommer jag fram till att 3D-visualiseringar över nya hus och stadsmiljöer är en lågoddsare. För trots att samtiden producerar en hel del trista hus längs obefolkade gator är bilden som visas upp innan projekten realiseras präglad av sorglös eufori. Vi har vant oss att se förföriska fotomontage där de nya husen glöder i kvällssolen och utemiljöerna befolkas av inklippta lyckliga människor. Stillbilder av ett socialt liv som i många fall är kraftigt överdrivet jämfört med hur det faktiskt kommer att se ut. Och dessutom saknar varje spår av ironi.

I de bästa stunderna är skickliga fotomontage ett fantastiskt hjälpmedel att på förhand visualisera hur nya byggnader och stadsrum kommer att te sig och det finns många 3D-visualisörer som är rena konstnärer. Men i tidiga skeden vill arkitekter och beställare gärna ge bilderna en extra knuff. Och då ligger det nära till hands att vilja visa upp det folkliv som vi hoppas kommer att ske. Det är ofta ett tävlingsmoment inblandat i tidiga skeden och de som bedömer parallella uppdrag eller ger markanvisningar tycker förmodligen att social hållbarhet är jätteviktigt. Då måste vi visa att de nya miljöerna blir attraktiva platser som inbjuder till sociala möten.

Hållbarhetsbegreppet

Stadsbyggandets sociala konsekvenser är jätteviktiga. Faktiskt helt avgörande för hur vårt samhälle kommer att utvecklas framöver.

Frågorna kring människors möjlighet att leva jämlikt i de växande storstäderna är så viktiga att de definitivt är värda en mer systematisk och omsorgsfull plats i planeringen än att reduceras till inklippta människor i fotomontage som visar nya byggnader. Men det är just här som problemet börjar. För även om alla anser att social hållbarhet är en ödesfråga är det ytterst få som vet vad som egentligen kännetecknar en socialt hållbar miljö. Det är lätt att se vad som är problematiskt i dagens situation men svårt att veta vad vi skall göra för att förbättra den. Till detta finns vare sig några tydliga mål eller vedertagna medel. Kopplingen mellan den byggda miljön och det sociala livet som ske mellan husen är nämligen en mycket komplex företeelse.

Själva hållbarhetsbegreppet började användas på allvar efter Brundtlandsrapporten 1987. Rapporten satte fokus på de systemfrågor som ytterst avgör människans plats på jorden långsiktigt. Målsättningen innefattade ett idealt läge för samhället där levnadsvillkor och resursanvändning möter mänskliga behov utan att äventyra hållbarheten i ekosystem och miljön.

Hållbar utveckling handlar om att långsiktigt bevara vattnens, jordens och övriga ekosystems produktionsförmåga och att minska den negativa påverkan på naturen och människors hälsa. Hållbarheten gäller tre olika dimensioner:

  • Social hållbarhet, som handlar om att bygga ett långsiktigt stabilt och dynamiskt samhälle där grundläggande mänskliga behov uppfylls.
  • Ekologisk hållbarhet, som handlar om att hushålla med mänskliga och materiella resurser på lång sikt.
  • Ekonomisk hållbarhet, det kan till exempel betyda att ekonomisk tillväxt inte får ske till priset av ett segregerat och ojämlikt samhälle och en förstörd miljö. Samhället bör i stället anpassas efter vad miljön och människors hälsa tål och där vi långsiktigt investerar i dessa resurser.
  • Ursprungligen användes alltså alla tre nivåer av hållbarhet för att beskriva kopplingen människa-miljö. Med tiden har den praktiska användningen av ”social”, ”ekologisk” och ”ekonomisk” hållbarhet kommit att symbolisera olika saker. Man pratar idag ofta om att ekologisk hållbarhet för att beskriva en situation där energi- och resursanvändning fungerar utan att långsiktigt äventyra planetens ekosystem och klimat. Ekonomisk hållbarhet används i allmänhet för att beskriva tillväxt, men definitionen är omtvistad och många menar att begreppet kidnappats. Att det idag ofta får symbolisera något annat än vad som ursprungligen avsågs. Social hållbarhet saknar vedertagen definition och används på helt olika sätt av olika aktörer. Ofta mer som ett vagt feelgood-begrepp i tidiga skeden än som en konkret markör för något som går att mäta och utvärdera. Kopplingen till Brundtlandsrapporten är svag.

    Av de tre hållbarhetsdimensionerna är det alltså bara den ekologiska hållbarheten som har en någorlunda generell och allmänt accepterad innebörd. En innebörd som korresponderar mot en komplex men ändå greppbar målsättning – att människan skall leva på ett sätt som inte utarmar jordens resurser. Hållbart, så att naturens stabila ramverk för det mänskliga livet inte förändras. Själva begreppet ”hållbarhet” blir relevant när det kopplas till ett tillstånd man vill upprätta.

    Ett socialt hållbart samhälle skulle enligt samma logik vara ett samhälle i stabilitet, där inte motsättningar, splittring och desintegration slår undan fötterna för dess existens. Men redan här börjar en lång rad varningsklockor att ringa. Vilka aspekter av samhället vill vi skall vara stabila? Och vilka medel vill vi upprätthålla dessa? Är ett statiskt totalitärt samhälle mer hållbart än ett föränderligt men liberalt? Är det socialt hållbara samma sak som det rättvisa och jämlika eller handlar det om att ge alla individuell frihet, och vem definierar i så fall grunderna? Ganska snabbt inser vi att social hållbarhet inte är ett objektivt definierbart tillstånd utan mer en uppsättning värderingsmässiga mål, vars innebörd och uttolkning borde se helt olika ut i olika politiska läger.

    Vi kan fråga oss om social hållbarhet över huvud taget en lämplig term för att beskriva målen som framtidens samhällsplanering står inför. Risken med att tro att social hållbarhet är ett tillstånd är att man missar dessa komplexa karaktär. Att skriva in social hållbarhet som ett övergripande mål i tidiga visionsdokument utan att ge sig i kast med att förstå frågorna på djupet, innebär att man tappar kontrollen över vad man egentligen vill uppnå. Eller så leder det till hårt skurna förenklingar. Social hållbarhet riskerar då att bli ett tomt begrepp utan egentlig påverkan på det byggda resultatet. Att analysera vilka sociala frågor som är relevanta i det specifika fallet och länka dem till en mer övergripande helhetsbild kräver analysverktyg som dagens bygg- och planeringsapparat saknar.

    Samhällsvetenskap och planering
    Vill vi skaffa redskap att förstå komplexa sociala frågor och omsätta förståelsen till praktiskt användbara planeringsverktyg, måste vi skapa broar mellan teori och praktik, mellan samhällsvetenskap och planering. Men hur dessa broar skall se ut är inte självklart. Samhällsvetenskapen har finstämda och intrikata metoder att förstå sociala frågeställningar, men när det kommer till praktiskt användbara tillämpningar befinner man sig hästlängder bakom naturvetenskapen. Delvis för att sociala frågor är komplexa och saknar logisk förutsägbarhet, delvis därför att det inte funnits samma kommersiella incitament att utveckla tillämpningar. Effektiviteten med vilken naturvetenskaplig och teknisk forskning omsätts i användbara produkter är imponerande. I många fall är dagens vardagsprodukter av sådan art att de hade setts som ren science fiction för bara några decennier sedan. Forskningsfronten rör sig snabbt framåt och studerar man utvecklingen inom t.ex. kommunikation, medicinteknik eller IT ser man en nästan osannolik progression. De konsumentprodukter som når marknaden är i sig oerhört komplicerade, men för att använda dem behöver man inte förstå hur de fungerar. Användarvänlighet och funktionalitet är ledord i teknikutvecklingen. Försöken att omsätta samhällsvetenskaplig forskning i praktiskt handfasta rekommendationer har dock inte fallit lika väl ut. ”Social ingenjörskonst” är idag närmast att betrakta som ett skällsord. Det är konstigt, när man betänker vilka vinster som skulle kunna göras av att förse samhället med användarvänliga redskap att uppnå förutbestämda mål. Men det är lätt att mål och medel blandas ihop, och orättvist ge de teoretiska redskapen skulden för hur de använts av tveksamma ideologier.

    Under folkhemsbyggandet var det vanligt att samhällsvetenskaplig forskning knöts till stadsplaneringen. Inom modernismen fanns en stark tilltro till vetenskap och empiri. Plandokument gavs utökad tyngd genom att presentera lösningar baserade på kvantitativa studier, men den inneboende risken att mäta och räkna fel saker ter sig i efterhand som uppenbar. Naturvetenskapen sysslar i mångt och mycket med att reducera verkligheten; att finna kunskap om företeelser genom att förstå de ingående mekanismerna på en så basal nivå som möjligt. För att vinna generell kunskap använder sig naturvetaren främst av logiskt tänkande, experiment och kvantitativa studier. Filosofiskt sätt använder man sig av deduktion (att logiskt härleda slutsatser ur givna premisser), och induktion (att härleda slutsatser ur empiriska erfarenheter). Dessa slutledningar är i sig inte tillräckliga för att förstå samhälleliga fenomen då komplexiteten är för stor. Risken med att kopiera naturvetenskapliga metoder är att reducera för långt och missa den sociala verklighetens invecklade karaktär. Det är lätt att hamna i en situation där samhällsvetaren ”tvingar in” en komplex social verklighet i stolpiga modeller där de logiska sambanden inte korresponderar med det man studerar. Inom stadsplaneringen till exempel genom att anta premissen att den moderna människan önskar bo i funktionsseparerade förorter, och bygga upp hela planeringsapparaten därefter.

    De kopplingar mellan samhällsvetenskap och stadsplanering som idag finns är av helt annan karaktär än på 1960-talet. Idag bedrivs mycket samhällsvetenskaplig forskning i en kulturrelativistisk tradition som är mycket skeptisk till naturvetenskapliga metoder. Det är inte ovanligt att kvalitativa studier av det sociala livet i stadsdelar knyts till stadsplaneringen. Ofta i anslutning till stundande förändringar. Denna typ av hermeneutisk forskning kan bygga upp en helt annan djupförståelse än vad empirismen mäktar med, men för bygg- och planeringssektorn är det ofta svårt att veta hur man skall ta ställning till den. Byggandets villkor dikteras till stor del av ekonomiska faktorer, och för att gå emot marknaden krävs stort politiskt mod. Specifika kvalitativa studier av gentrifieringsprocesser och sociala rörelser i förändring kan i bästa fall skapa ökad förståelse för hur människor lever i den fysiska miljön men de har svårt att utgöra tillräcklig grund för att motivera insatser som innebär att marknaden inskränks. Den postmoderna/kulturrelativistiska kunskapstraditionen producerar skarp och tankeväckande kritik, men den är vag när det gäller att formulera konkreta och praktiskt genomförbara alternativ. Istället för induktion och deduktion använder man sig av ofta av slutledningen abduktion – att tolka enskilda företeelser ur ett större sammanhang. Här finns ingen formell logik eller vederhäftig statistik att hänga upp slutsatserna på. Ställda mot byggbranschens ekonomiska kalkyler och tekniska hårdfakta tenderar abduktiva slutsatser och rekommendationer att blåsa bort med vinden när det kommer till faktiska beslut.

    För att skapa fungerande teoretiska plattformar att förstå och i förlängningen styra stadens sociala utveckling behövs troligen en palett av redskap. I en idealsituation skulle målen med stadsplaneringen sättas utifrån politiska värderingar, och samhällsvetenskapen skulle sedan hjälpa arkitekter och planerare med neutrala med effektiva verktyg för att uppnå dessa mål. Utan teoretiska redskap är det lätt att vi blandar ihop visionära mål, handlingsplaner och rena detaljer. De övergripande visionerna vattnas ut och mister sin politiska kraft när de inte möts upp av genomförandeorienterade lösningar. Dessutom blir det svårt att följa upp och kvalitetssäkra dem. Alla planer kan ges visionen ”Den goda staden” eller ”Framtidens boende”. Begrepp av detta slag säger inte så mycket.

    I detta sammanhang är det värt att lyfta fram att det inom samhällsvetenskapen finns en rad initiativ som syftar till att hitta konstruktiva medelvägar mellan naturvetenskapligt influerad empirism och kulturrelativism. Den tvärvetenskapliga inriktningen ”Kritisk realism” tillhandahåller en högintressant metodologi med syfte att förstå och förklara komplexa sociala fenomen utifrån ett sammanhängande tankesystem. För den intresserade rekommenderas boken ”Att förklara samhället” av Berth Danermark (red) starkt.

    Den kritiska realismen förespråkar metodpluralism – att olika metoder bör utföras parallellt för att skapa en större helhetsförståelse. Inom stadsplaneringen bör kvantitativa metoder användas där de passar, t ex när det kommer till att analysera urban syntax, existerande flöden och rörelsemönster och logiska kopplingar mellan stråk och målpunkter. Men de måste kombineras med kvalitativa metoder för att skapa större djupförståelse för de sociala och psykologiska frågorna. Dessutom pläderar man för användandet av slutledningsprincipen retroduktion – att på teoretisk väg definiera de ingående faktorer som måste finnas till för att göra något till vad det är. Detta genom abstraktioner och kontrafaktiskt tänkande. På samma sätt som naturvetaren utför experiment kan samhällsvetaren laborera med ingående variabler för att förstå vad som måste till för att uppnå ett specifikt mål.

    Exemplet med Västra Hamngatan från den första essän visar på ett typiskt retroduktivt resonemang. Genom att strypa trafikflödet på en innerstadsgata ändrar man en av de grundläggande egenskaper som gör gatan till det den är, vilket får konsekvenser för helheten. Man kan teoretiskt laborera med att ersätta husen med andra typer, ta bort bottenvåningarnas lokaler, öka trafikmängden eller addera målpunkter i omgivningen och utifrån detta abstrahera fram en kunskap kring vad som är centrala mekanismer och vad som är bieffekter. Genom retroduktion kan vi skapa en brygga mellan kvalitativa och kvantitativa ansatser. En kombination av statistik och djupförståelse för sociala villkor förser forskaren/planeraren med grundkunskap om förutsättningar och ingående variabler. Utifrån denna kunskap preciseras mål som både är relevanta och möjliga att uppnå. Retroduktionen blir sedan metoden att rekonstruera de villkor som måste till för att uppnå målen. På detta sätt kan vi med förvånansvärt god träffsäkerhet visa vilka de sociala konsekvenserna blir av olika alternativ och i förlängningen ge dem en dignitet i planeringsprocessen som är svår att uppnå på annat sätt.

    Att skapa praktiskt användbara redskap

    Jag vill alltså påstå att man genom relativt enkla applikationer av kritisk realistism metod kan skapa effektiva metoder för att förutse de troliga sociala konsekvenserna av olika planeringsalternativ. Kopplar man denna kunskap till ett sammanhang där de sociala målen med stadsbyggandet definieras tydligare än idag kan vi skaffa en större kontroll över stadens sociala utveckling. Vi skall inte förledas att tro att det finns enkla kausalsamband som löser samhällets sociala utmaningar. Men genom strukturerade analysmetoder kan vi påvisa vilka insatser som ger vilka resultat på olika nivåer, vad som berör grundläggande frågor respektive symptom och vilka sociala aspekter som är förutsägbara och vilka som inte är det. Ett kritiskt realistiskt angreppssätt hamnar sällan i motsats till andra metoder. Dess utgångspunkter är okontroversiella och lätta att ta till sig, vilket gör att metodologin relativt enkelt skulle kunna etableras på stadsbyggnadskontoren runt om i landet, liksom hos politiker och konsultföretag. Redskapet är en vetenskapligt förankrad grundmetod som kan appliceras på olika områden. En begreppsvärld där komplexa fenomen får adekvata beskrivningar och kopplingen mellan strukturer och aktörer etableras.

    Det finns en hel del material att utgå ifrån. Såväl Boverket som många kommuner har tagit fram omfattande underlag för att behandla sociala frågor inom stadsplaneringen. I detta sammanhang vill jag lyfta fram Boverkets utmärkta skrift ”Socialt hållbar stadsutveckling” från 2010, samt etnologen Sören Olssons ”Social hållbarhet i ett planeringsperspektiv” liksom Göteborgs kommuns utredning ”Social konsevensanalys”. Den sistnämnda har fått stor användning i Göteborgs detaljplaneprocesser på senare år. Grundläggande är en uppdelning i fem geografiska nivåer (Byggnad och plats, närmiljö, stadsdel, stad och region). Med utgångspunkt i dessa nivåer bedömer man troliga konsekvenser av planerade byggprojekt i en matris utifrån målsättningarna ”sammanhållen stad”, ”samspel”, ”vardagsliv” och ”identitet”. Att etablera denna typ av analyser i pågående detaljplaner är ett oerhört bra initiativ, men slagkraften minskar av att de fyra målen är vaga i konturerna och svåra att definiera och kvalitetssäkra. Det uppstår en risk för begreppsmässiga överlappningar och sammanblandning av mekanismer och symptom, vilket man ser i vissa planer där matrisen används. Ur ett kritiskt realistiskt perspektiv är dokumentet en mycket bra grund, men det finns utrymme för ökad tydlighet och konsekvens.

    På inobi har vi utvecklat en egen metod för social konsekvensanalys. Liksom Göteborgs kommun utgår vi ifrån olika geografiska nivåer, men vi nöjer oss med tre stycken; närområde, stadsdel och stad. Utgångspunkten är att retroduktivt bedöma de sociala utfallen av förändringar i den byggda miljön, utifrån en social nulägesanalys. Metoden har inga generella mål, utan dessa sätts tillsammans med beställaren. Grundläggande begrepp för målformuleringen är bl a ”Integration”, ”jämlikhet” och ”sammanhållning”. Och här blir det tydligt att olika aktörer har olika mål. En privat fastighetsägare har mindre möjligheter att arbeta med de övergripande frågorna än vad en kommun har. Men för detta skall man inte förringa privata aktörers möjligheter att bidra. I den optimala situationen är kommunens övergripande målsättningar tydliga och välmotiverade så att andra aktörer kan känna att deras insatser verkar i ett större sammanhang. Medvetenheten om de olika skalnivåerna är avgörande.

    På nivån närområde är de sociala frågorna av handfast art. Det handlar om att planera människors närmiljö för att underlätta vardagen och stimulera möten. Medvetenhet om hur privata, halvprivata, halvoffentliga och offentliga rum samspelar brukar vara viktiga frågor, liksom var det finns sittmöjligheter i anslutning till entréer, hur gemensamma utrymmen som tvättstugor och cykelrum är utformade och om det finns flexibla gemensamhetslokaler och lekplatser. Frågorna berör projekterande arkitekter i hög grad. Viktiga begrepp för sociala målbeskrivningar på närområdesnivån kan vara flexibilitet, mötesplatser, sammanhållning och livsstil.

    stadsdelsnivån handlar det om social sammanhållning i ett större område. Avgränsningen kan göras med hjälp av de boendes upplevelse av identitet, eller utifrån administrativa gränser. Funktionsblandning, service och genomströmning är viktiga frågor, liksom hur sociala parametrar som klass, etnicitet och demografi yttrar sig. Den inre samhörigheten är en viktig fråga. Här råder stora skillnader mellan olika områden. I traditionella ”byar” med utpräglad identitet och tydlig avgränsning mot omgivningen hittar vi starka sociala band. Vissa av öarna i Göteborgs Skärgård är exempel på sociala system med rötter långt tillbaka i tiden. Att växa upp i ett område av detta slag skapar samhörighet och identitet. Vi kan lära oss mycket av dessa områden, och dra erfarenheter som är viktiga vid utvecklingen av stadsdelar där de boende av olika anledningar inte känner lika stor identitet och samhörighet. Viktiga begrepp för sociala målbeskrivningar på stadsdelsnivån är alltså bl a sammanhållning, identitet, karaktär och mångfald.

    stadsnivån tittar vi på den urbana helheten. Betraktar vi hela staden ur ett socialt perspektiv framträder nya problemområden. En fråga som rönt stor uppmärksamhet på senare år är hur urbana varumärken byggs upp och skapar internationell attraktivitet. En ännu viktigare fråga som bär på en stor laddning är den växande bostadssegregationen. När vi tittar på staden övergripande framträder ett problematiskt lapptäcke där olika sociala grupper bor i olika områden. Uppdelningen är som bekant inte bara ett resultat av fria val utan bär stark socioekonomisk och etnisk prägel. Människor bor i stor utsträckning nära de som är ekonomiskt och kulturellt lika. Den sociala sammanhållningen som vi lyfte som en kvalitet på stadsdelsnivån kan alltså leda till ökad segregation på stadsnivån. Detta är viktigt att ha i åtanke. Strävan mot social hållbarhet är inte någon linjär process längs en svart-vit skala utan en komplex serie avvägningar. I viss mån ställs individens intressen att bo nära likasinnade mot samhällets övergripande behov av integration. Hur vi formulerar de sociala målen på denna nivå är i högsta grad en politisk fråga. Viktiga begrepp för sociala målbeskrivningar på stadsnivån är stadens övergripande identitet, integration, frihet, jämlikhet och rättvisa.

    Begreppen jag nämnt under de olika skalnivåerna skall betraktas som värderingsmässiga paraplyer utifrån vilka man måste formulera platsspecifika mål. Själva målformuleringen är en visionär och värderingsladdad process, som bör följas upp av framtagande av konkreta handlingsplaner och markörer för kvalitetssäkring. Och vi får inte glömma att målen är komplexa till sin natur. Svåra avvägningar kan behöva göras, inte minst när vi ställer långsiktiga socaial värden mot ekonomiska vinster i det korta perspektivet. Det finns en fara med att i allmän konsensusmentalitet försöka dölja detta bakom allmänt accepterade, men tomma värdeord. Och det är mycket viktigt att de sociala värdena verkligen kan motiveras.

    Avslutande diskussion

    De närmaste decennierna kommer stora stadsbyggnadsprojekt behöva realiseras för att möta en accelererande bostadsefterfrågan. Dessa fyra essäer har syftat till att peka på de viktigaste frågorna som avgör om expansionen kommer att ge upphov till vackra, attraktiva områden där människor knyts närmare varandra, eller om vi står inför ett nytt miljonprogram, där skalan och tätheten höjs utan att sociala och estetiska värden skapas. Om expansionen kommer att befästa de sociala avgrunder vi ser idag, eller verka för ökad närhet och integration. Helt klart är att såväl politiker som planerare, arkitekter och exploatörer kommer att ställas inför stora utmaningar. Att sätta tydliga sociala mål och ha modet och verktygen att genomföra dem blir en central del av arbetet. Men detta är inte lätt. Bör målen utgå ifrån att skapa sammanhållning och identitet i närområdet eller att verka för ökad social blandning? I idealsituationen bör man givetvis sträva åt båda dessa håll.

    Bostadssegregationen är värd att stanna upp vid. I min mening är det helt avgörande att finna strategier att knyta ihop staden. Uppdelningen som följer på segregationen påverkar oss alla, i synnerhet barn och unga. I uppväxtmiljön läggs grunden till våra sociala nätverk . Genom de kontakter som knyts i bostadsområdet lär sig barn och ungdomar de sociala koder som ger inträde till olika delar av samhället och arbetsmarknaden. Vi är redan nu i en situation där individens livschanser påverkas kraftigt av var man är uppvuxen. Och detta blir ännu mer oroväckande när vi ser att skillnaderna präglas alltmer av etnicitet. Fortsätter vi vandra på den vägen vi är på nu kommer samhället polariseras. Och då kan vi på allvar prata om att hållbarheten i de sociala strukturerna är hotad. Segregationen är alltså en av våra allra största samhällsutmaningar. Och en av de svåraste. För det finns så oerhört starka marknadskrafter som driver på den. När man kommer ner på den individuella nivån ställs saken på sin spets. För den strävsamma medelklassfamiljen som köper hus i en dyr villaförort för att barnen skall växa upp i lugna kvarter bland likasinnade blir plötsligt en del av den efterfrågan som leder till splittringen.

    Jag vill påstå att strävan mot större integration är en av de allra viktigaste frågorna i dagens Sverige. Och här kan faktiskt stadsplaneringen åstadkomma något, i synnerhet i de större städerna. Att se varje nybyggnadsprojekt i relation till hela stadens bostadssegregationssituation är nödvändigt om en långsiktig utveckling mot integration skall bli möjlig. Genom planmonopolet har politikerna denna makt i sina händer. För om vi accepterar att bostadsmarknaden är extremt polariserad då är enda vägen till förändring att söka mildra skillnaderna. I förra essän tittade vi på Nya Hovås. Att bygga 800 nya lägenheter i direkt närhet till attraktiva villaområden innebär en strukturell förändring av helheten. Även om merparten av dessa lägenheter kommer bli dyra och exklusiva möjliggör byggnaderna ändå en social blandning som inte funnits på platsen tidigare. I detta fall ser de kringboende inte de nya husen som ett hot utan som en möjlighet. En möjlighet att få ett mer attraktivt närområde. Större serviceunderlag och bättre utbud.

    Jag tror vi måste börja i den ändan. Skapa urbana kvaliteter som skapar både integration och attraktivitet. Komplettera monofunktionella områden, oavsett om det är lyxiga villaområden eller utsatta förorter, med levande stråk och centrumpunkter där mervärden skapas och möten över traditionella klass- och etnicitetsgränser underlättas. Härom året diskuterades den planerade lyxrenoveringen av Högsbohöjd i Göteborg flitigt. Detta område visade sig innehålla något så unikt som ett socialt tvärsnitt av befolkningen. Äldre hus och låga hyror möjliggjorde för resurssvaga grupper att bo här. Samtidigt gjorde det attraktiva läget mellan stad och natur området attraktivt även för medel- och överklassen. Kombinationen av stark inre identitet och blandad befolkning gjorde området högintressant ur socialt hänseende. Om den övergripande stadsplaneringen skall syfta till att minska klyftorna torde bevarandet av områden med Högsbohöjds sociala sammansättning vara högst relevant. Liksom strävandet efter att skapa nya områden med förutsättningar för social blandning.

    Detta ter sig mycket svårt men vi kan fråga oss vad alternativen leder till för samhälle.

    Byggnader längs stråk

    Vår Fredrik Rosenhall, arkitekt och sociolog, kommer i fyra inlägg att diskutera det paradigmskifte inom stadsbyggandet som kan skönjas. Dessa publiceras samtidigt på Yimby Gbg.s och vår blogg. Den första delen ”På väg in i ett nytt planeringsparadigm” handlar om att vi är på väg att omdefiniera grunden för stadsbyggandet. Från försiktighet till offensiv expansion. De följande tre essäerna ”Stråken som skapar staden”, ”Byggnader längs stråk” och ”Vad är social hållbarhet” handlar om vilka möjligheter och risker paradigmskiftet för med sig. Vilka mål vi måste sätta för det nya täta byggandet? Vilka strukturer som påverkar och vilka konkreta strategier vi måste arbeta efter? Den tredje delen om byggnader följer nedan.

    Härom året hade jag ett möte med en 3D-visualisatör, som visade några aktuella referensbilder från andra projekt. Mina ögon fastnade vid ett perspektiv till en markanvisningstävling som han tagit fram för ett arkitektkontor. Bilden förställde tidstypiska bostadshus med varierat uttryck, branta sadeltak och mycket oregelbunden fönstersättning. Taket och fasaderna hade samma material och man såg inga stuprör eller hängrännor. När jag frågade om fönstersättningen verkligen funkade med bostädernas planlösningar svarade han något i stil med ”det finns inga planlösningar ritade, detta är bara en konceptidé till en markanvisning. När husen byggs kommer de se helt annorlunda ut”.

    På något sätt säger detta en hel del om det formgivningsmässiga sammanhang som dagens arkitekter verkar i. Stadsbyggnadsmässigt skall vi bejaka den traditionella stadens variation i skala och uttryck. Men exploatörerna vill dock bygga rationellt i stora sammanhängande block, vilket gör att den sökta variationen reduceras till en slags dekor. En dekor där oregelbunden fönstersättning och fritt formade balkonger blir de ytliga attribut vi kan använda oss av för att sminka upp i grunden rationella hus. Detta blir det enda sättet att markera avståndstagande från modernismen utan att behöva ge oss i kast med rena utsmyckningar. För utsmyckning är fortfarande estetiskt icke-accepterat och dessutom ointressant för exploatörerna. När vi skissar fritt i tidiga skeden hårdrar vi variationen och skapar bilder på hus som ska se spännande och attraktiva ut, men som i många fall inte är genomförbara så som byggprocessen ser ut. Vilket ju faktiskt både är vilseledande och ett symptom på en stor formspråksmässig osäkerhet.

    Vad som är allvarligt är att arkitekter så lättvindigt accepterar dessa villkor. Problemet handlar till stor del om att vi inte har några allmänt vedertagna arkitektoniska lösningar att falla tillbaka mot, som vi vet både ger högkvalitativa resultat och fungerar att bygga. Vad hade en arkitekt verksam på t ex 1940-talet sagt om detta? Kanske hade denne tyckt att byggbranschens rationalisering, marknadstänkande och vinstmaximering tillåtits gå ett steg för långt? Kanske att det idag för lätt att ta fram säljande visualiseringar, så att man förleds att se de tidiga skedena som ett slags lekverkstad där man snabbt öser ut sig former utan att ha jobbat igenom husen från grunden? Båda dessa frågor talar för att vi reducerat arkitektkårens kunskap och yrkesstolthet längre än vad som är acceptabelt. Om vi utgår ifrån att det förändrade planeringsparadigmet kräver tydliga typologier för att uppnå en hög baskvalitet, då känns ett formmässigt ideal som bygger på en praktiskt svåruppnåelig variation och tyst acceptans av en kortsiktigt tänkande byggbransch, som otillräckligt.



    Nybyggt hus i Kvillebäcken, Göteborg. Enkel dekor och varierad fasadfärg förmår inte sminka överatt det i grunden är ett produktionsanpassat hus.

    I den förra delen av min essäserie argumenterade jag för att vi måste bli bättre på att skapa sammanhängande stråk och kontinuerliga stadsmiljöer. I varje fall om vi vill gjuta liv i de höga, täta områden som av allt att döma kommer bli resultatet av det kommande decenniets byggande i svenska storstäder. I denna text kommer fokus ligga på byggnader. Hur deras utformning, materialitet och förhållningssätt till gaturummet avgör hur de upplevs och fungerar som ramverk för det sociala livet.

    Centralt i detta ligger möjligheten att gestalta vackra hus, som tillsammans bygger upp välfungerande och estetiskt tilltalande stadsdelar. Och här vågar jag påstå att många arkitekter och planerare saknar en tydlig bild av vad vi egentligen vill uppnå. Den ständiga progressionen var modernismens kännetecken. Så gott som alla nu verkande arkitekter är skolade i att tycka det är viktigt att hela tiden göra något som är nytt. När byggandet handlar om att reproducera standardiserade former blir sökandet efter det nya en desperat kringflyttning av de attribut vi arkitekter kan styra – fönstersättning, balkonger och fasadmaterial. Och som vi konstaterat är detta en tveksam väg framåt. En större utmaning ligger i att återvinna de grundläggande rumsliga kvaliteterna. Sluta låta exploatörerna självsvådligt bestämma hur husen skall se ut. Våga föra in faktorer som rumslig upplevelse, ljusföring, materialitet och kanske även icke funktionell dekor i diskussionerna med byggherrarnas marknadsavdelningar. Lyckas vi bara påvisa de kvaliteter som kan skapas borde en alltmer formintresserad allmänhet vara beredda att släppa den misstro mot arkitektkåren som grundlades under miljonprogrammet. Och i förlängningen bidra till en kommersiell efterfrågan på god arkitektur.



    Nybyggt hus i Hammarby Sjöstad av Johannes Norlander. Säkra proportioner och konsekvent materialbearbetning höjer huset långt över gängse nyproduktion.

    På väg mot detta mål ligger en lång rad formgivningsmässiga utmaningar. Att bygga storskaligt, tätt och nära stråk där människor rör sig långsamt ställer upp andra krav än de som gäller för att rita fristående hus i naturen. Vi kan inte kontrastera strikta former mot naturliga element; berg, vatten och vegetation i samma utsträckning som när vi t ex ritar villor. Stadsrummen definieras av gatan, trottoaren, husens fasader och himlen. Inte som i glesa modernistiska strukturer där husen är en slags solitära skulpturer vars former står mot naturens elaborerade fond. Därför bör husen i staden, oaktat formspråk, vara bearbetade och hantverksmässigt omhändertagna. Att långsamt promenera förbi en byggnad med vackra och omsorgsfullt behandlade material upplevs av de allra flesta som mycket trevligare än att röra sig längs en fasad som utstrålar stordrift och slentrian. Detta borde ses som självklart vid all nyproduktion inne i städerna.

    En annan viktig fråga är husens relation till sin omgivning. Förr sågs det som självklart att vända välkomnade entréer mot de gator där människor rörde sig. Med modernismens intåg separerades olika rörelseslag och byggnaderna kom att vända ryggen mot transportlederna. Det är intressant att spekulera i vad som hänt om inte modernismen fått ett så massivt genomslag. Om en organisk utveckling av den klassicistiska stadsplaneringen fått ske sida vid sida med den modernistiska, så att vi fått en variation av stadsmiljöer och arkitektoniska uttryck under 1900-talets mitt. Då hade vi kanske sluppit en massa värderingsmässiga låsningar som hindrar oss att se generella brister och kvaliteter i olika typologier, och mer fritt kunna välja de former som passar de mål vi vill uppnå. För nu gäller det att åter bejaka rörelsen längs stråk och låta husen möta stråken med öppna famnar.



    Förr vände sig alla nästan hus mot gatan, i såväl det stora som det lilla sammanhanget. Småskaliga bygator är fantastiska miljöer. Men det är inte i denna skala som utmaningen för framtidens städer ligger.



    I den täta stadsmiljön rör vi oss nära husen. Vi har mycket att lära från äldre tiders byggande.

    Back to the future
    Låt oss titta närmare på husen i 1800-talets kvartersstad. Dessa stadsdelar kännetecknades av stora kvarter, som i sig är uppdelade i ett antal mindre fastigheter. Under den expansiva stadsutbyggnaden decennierna runt förra sekelskiftet köptes fastigheterna upp av olika byggmästare som lät uppföra hus efter för tiden rådande stilideal. Man kan misstänka att en viss intern konkurrens sporrade dem att överträffa varandra i formhänseende. I grund och botten följde de flesta bostadshusen dock en enkel principiell form med bärande tegelväggar, vertikala fönster och lägenheter med rum i fil mot gatan. Fasaderna dekorerades rikt. 1880-talet kännetecknades av putsade hus i nyrenässansstil. När förbländerteglet kom i slutet av detta decennium blev blandning av puts och tegel enligt renässansens proportioneringskonst på modet, men bara några år senare fick arkitekturen tydliga gotiska influenser. Runt 1900 började jugendstilens böljande former och ornamentik influera arkitekturen, men redan runt 1910 ersattes denna stil av den materialrealistiska nationalromantiken. Tunga tegelfasader, småspröjsade fönster och branta tak hämtade sin inspiration från Vasaborgarna och allmogens byggande. På 1920-talet utvecklades nationalromantiken till 20-talsklassicsim, en kreativ omtolkning av den klassiska proportioneringskonsten. 20-talsklassicismen utvecklades i sin tur mot ett allt friare lek med former i den ovanliga Art Deco-stilen.



    Blandstilarna från förra sekelskiftet gav oss vackra och varierade stadsmiljöer.

    Kvartersstaden fungerar mycket väl idag. Stadsmiljöer från denna tid upplevs som attraktiva, både för boende och besökare. Kombinationen av många mindre byggnader i varje kvarter och den arkitektoniska mångfald som uppstår när de olika stilidealen blandas ger tillsammans med bottenvåningar som lätt kan omdanas för olika verksamheter, en vacker och varierad stadsbild. Eftersom gatorna i de traditionella rutnätskvarteren har starka inbördes kopplingar skapas rörelse och underlag för verksamheter. Stenstadens materialpalett med natursten, puts, tegel och detaljer i trä och koppar knyter ihop de olika stilarna och bidrar till en harmonisk helhet.

    Kan och vill vi återskapa och omtolka dessa kvaliteter idag? Absolut, påstår jag. Det behöver inte innebära att vi skall börja rita klassicistiska hus, men om vi önskar skapa täta stadsmiljöer med attraktiva gaturum måste vi låta oss influeras av de områden runt omkring oss som redan fungerar på detta sätt. Ju högre och tätare vi bygger desto större krav ställs på de enskilda husen. Missar vi de arkitektoniska grundkvaliteterna; proportionerna, materialiteten och variationen, riskerar vi att skapa stadsmiljöer där de rumsliga kvaliteterna blir lidande. Skapa hus där estetiken sitter i ytligt effektsökeri snarare än starka grundkvaliteter.

    Stockholms city
    Ingenstans blir dessa frågor så tydliga som i Stockholms city. Under de stora stadsomvandlingarna på 1960-talet gjordes enorma rivningar i den äldre strukturen. Heterogena kvarter med byggnader från flera århundraden revs och ersattas av storskaliga byggnader med ensidigt innehåll och likartat formspråk. När vi idag rör oss mellan de äldre gator som sparades och 1960-talets citybebyggelse rör vi oss mellan två helt olika stadsmiljöer. Trots att vissa av 1960-talets hus är av hög arkitektonisk kvalitet och har vackra material som talar stenstadens grammatik upplever vi ändå miljöerna som mindre attraktiva än den äldre bebyggelsen. Gatorna saknar de kvaliteter som får människor att sakta ner och njuta av stadsrummets skönhetsvärden. Idag pågår en omfattande förändring av dessa miljöer. Utifrån ett slags icke explicit uttryckt samförstånd att miljöerna är så dåliga att alla förändringar är av godo byggs husen om i grunden. Våningar adderas, glasfasader skapas, former krånglas till. Men förändringarna angriper inte den grundläggande strukturen. Tvärt om går de i flera fall åt motsatt håll. Naturstensfasader ersätts av ännu mer glas och metall. Enkla grundformer byggs på till vilket skapar disharmonisika hus som ytterligare understryker den redan från början problematiska horisontaliteten i stadsrummen. Grundtanken tycks vara att skapa ”fräcka” hus. Troligen gör man dem bara till ytliga tidsmarkörer med kort bäst-före datum.



    Påbyggnad hus i Stockholms city. På vilket sätt bidrar påbyggnaden till ett vackrare gaturum eller mer attraktivt stadsliv?

    Rieselfeld och Nya Hovås – en jämförande analys
    Genom att jämföra konkreta exempel på samtida stadsbyggande där man aktivt försökt uppnå liknande urbana kvaliteter som i den klassiska staden kan vi dra intressanta lärdomar. Alla projekt som söker dessa lösningar utgör i någon mening pilotprojekt då de bryter mot minsta motståndets lag som leder till konventionella funktionsseparerade strukturer.

    Ett mycket intressant exempel finns i Freiburg i Tyskland. Rieselfeld ligger strax utanför Freiburgs centrum, längs en kontinuerlig gata med spårväg i mitten. De senaste decennierna har här byggts en generell rutnätsstad enligt 1800-talets planeringsprinciper men med moderna hus. Varje kvarter består av ett tiotal fastigheter och planen ställer krav på att dessa skall byggas av olika aktörer. Detta är ett effektivt sätt att genom stadsplanering tvinga fram en variation. Liknande skrivelser finns i t ex Vallastaden i Linköping. Problemet i Sverige är att byggbranschen starkt motsätter sig planer av detta slag. Man vill bygga i större sammanhängande block. Att det fungerar i Tyskland beror till stor del på att man här inte har samma branschstruktur som i Sverige. I Sverige domineras byggbranschen av ett fåtal stora aktörer, medan den tyska situationen kännetecknas av en stor mängd mindre exploatörer. Både privata byggare och byggemenskaper – alltså grupper av privatpersoner som gått samman för att bygga flerbostadshus. Denna företagsstruktur innebär att det finns en naturlig efterfrågan på mindre byggrätter, vilket i sin tur underlättar skapandet av varierade stadskvarter. En annan mycket intressant skillnad mellan Freiburg (liksom många andra städer på kontinenten) och de svenska städerna är att man varit mycket mer restriktiv med att tillåta externa handelsetableringar. Det innebär att det finns en naturlig efterfrågan på daglig service i nya bostadsområdet, vilket i sin tur leder till att bottenvåningarna snabbt hittar intresserade lokalhyresgäster och att antalet parkeringsplatser per nybyggd lägenhet kan hållas mycket låg. Människor behöver helt enkelt inte bil för att klara sina dagliga inköp. Att förstå dessa samband är centralt för att kunna minska bilberoendet i tätorterna.



    Rieselfeld är en nybyggd rutnätsstad enligt gamla principer. Centrumstråket är en direkt fortsättning på en befintlig stadsgata som leder till centrala Freiburg. Här ligger kulturhus, sporthall och ekumenisk kyrka. All kommersiell service är integrerad i husens bottenvåningar.

    Men vi behöver inte åka till Tyskland för att hitta likande exempel. Projektet ”Nya Hovås” utanför Göteborg är högintressant ur ett urbanistiskt perspektiv. Här har det handlat om att skapa ett stycke innerstad vid avfarten från väg 158 mot Brottkärr och Billdal. Att använda sig av flödet av bilar mot attraktiva villaområden vid kusten för att skapa en levande stadsmiljö är ett oprövat och smart koncept. Att döma av projektets framgångar kommer det förmodligen bli vägledande för framtida stadsbyggande i liknande lägen. Hela projektet är byggt kring den tänkta attraktiviteten, folklivet och serviceutbudet längs huvudstråket – vägen som omvandlas till stadsgata. Stadsgatan har använts för att övertyga de boende i omkringliggande villaområden om att de faktiskt får förbättrad boendemiljö genom förtätningen med flerbostadshus. Och den har, tillsammans med en fast beslutsamhet att satsa på kvalitet i form och utförande, byggt ett värdefullt varumärke redan innan proketet realiserats. Till skillnad från i princip alla andra större exploateringar i Göteborg de senaste decennierna gick detaljplanen för Nya Hovås igenom utan överklaganden. Smart PR-arbete av varumärkesbyrån Brand Club har från dag ett skapat en positiv bild av projektet i allmänhetens ögon. Man har utgått från det faktum att det närliggande villaområdet Hovås är ett av Göteborgs mest exklusiva områden. Men samtidigt distanserat sig på ett elegant sätt. För bilden av Hovås är lite för mycket vräkiga mexitegelvillor och minkpälsar för att kännas helt fräsch i den gemene göteborgarens ögon. Konceptet ”Nya Hovås” utgår från det anrika namnet ”Hovås” men adderar ett modernare tankesätt – urbana flerbostadshus istället för villor. Gemenskap istället för privata trädgårdar. Progressivitet istället för konservatism. Liknelsen med Fredrik Reinfeldts omstöpning av Moderaterna till ”Nya Moderaterna” är uppenbar och förmodligen högst medveten.

    I Nya Hovås är dock variationen på kvartersnivå inte resultatet av olika fastighetsägare. Varje kvarter byggs av en exploatör, men variationen känns ändå naturlig, mycket tack vare att man satsat stora resurser på arkitektarbetet. Flera av kvarteren har varit föremål för parallella uppdrag, och efterfrågan på dyra lägenheter har möjliggjort påkostade materialval.

    I Göteborg har vi blivit vana vid att det tar lång tid mellan tanke och genomförande, och att tidiga projektvisioner ofta försvinner på vägen. Nya Hovås har gått från vision till verklighet på mycket kort tid, och bokstavligt talat spurtat förbi många andra stadsutvecklingsprojekt. För utvecklingen av centrala staden är det värt att studera denna process. Fundera över varför det uppenbarligen är lättare för en privat aktör att realisera starka visioner vid en trafikplats en bra bit utanför stan, än för kommunen att göra det inne i centrum.



    Nya Hovås uppifrån. Slutna stadskvarter flankerar avfartsvägen från 158:an, den väg all trafik mot Brottkärr och Billdal rör sig.



    Exempel på byggnader i stadskvarter längs huvudstråket.

    Som avslutning på denna text skulle jag vilja uppmana alla arkitekter att sträcka på ryggarna och påminna er om att inte glömma bort er konstnärliga kapacitet. Det är lätt att göra det när projekten rullar på och allt skall gå snabbt. Genom att höja blicken lite, våga visionera och jobba för att skapa gemensamma visioner kring form och stadsliv, kan vi trigga såväl oss själva som våra beställare att nå längre än idag. Alla samhällsbyggandets aktörer måste samverka och försöka styra byggandet i en mer kvalitativ riktning. Samtidigt vilar stort ansvar på kommunerna. De måste aktivt söka ändra de strukturella villkoren och bredda utbudet. Så länge mindre exploatörer och byggemenskaper bara påverkar byggandet marginellt finns inga incitament för ett mer småskaligt byggande. Och för att skapa naturlig efterfrågan på verksamhetslokaler i bottenvåningarna längs stadsstråken och därmed minska folks bilberoende måste man vara medvetna om att externa köpcentra står i rakt motsatsförhållande mot ett attraktivt stadsliv.



    Okidoki arkitekter laborerar med klassicistiska formelement och bearbetad dekor. Hus av detta slag kan ses som en naturlig fortsättning på den lekfulla Art Deco-stilen, som fick ett abrupt slut med modernismens intåg på 1930-talet.

    Stråken som skapar staden

    Vår Fredrik Rosenhall, arkitekt och sociolog, kommer i fyra inlägg att diskutera det paradigmskifte inom stadsbyggandet som kan skönjas. Dessa publiceras samtidigt på Yimby Gbg.s och vår blogg. Den första delen ”På väg in i ett nytt planeringsparadigm” handlar om att vi är på väg att omdefiniera grunden för stadsbyggandet. Från försiktighet till offensiv expansion. De följande tre essäerna ”Stråken som bygger staden”, ”Byggnader längs stråk” och ”Vad är social hållbarhet” handlar om vilka möjligheter och risker paradigmskiftet för med sig. Vilka mål vi måste sätta för det nya täta byggandet? Vilka strukturer som påverkar och vilka konkreta strategier vi måste arbeta efter? Den första delen följer och den är inte minst intressant för att den sätter in yimbyrörelsen i ett vidare historiskt och dagsaktuellt sammanhang.

    I Tidskriften Arkitektur nr 6 2003 ägnades tio sidor åt ett retrospektivt reportage kring planeringsprocessen av Norra älvstranden i Göteborg. ”Den goda staden, klustret och sprickorna”. Reportaget hade formen av ett samtal mellan Arkitekturs Claes Caldenby och Jöran Bellman och Mats Karlsson, två av de mest inflytelserika personerna i älvstrandens utveckling under 1990-talet. Reportaget ger en intressant inblick i gårdagens stadsbyggnadsdebatt.

    Planeringen av Norra Älvstranden kan på många sätt ses som typisk för det sena 1900-talets stadsbyggande. Borta är 1960-talets övertro på storskaliga enhetslösningar, istället är det den postmoderna kunskapsekonomin som skall förses med konkurrenskraftiga kunskapskluster och områden där kontor och bostäder integreras.

    När vi idag, tolv år senare, läser reportaget framstår innehållet i diskussionen som märkligt daterat. Samtalet svänger mellan planeringens politiska och ekonomiska villkor samt processen och dess rent arkitektoniska resultat. Men mycket lite handlar om hur visionen om den ”Goda Staden” som projektet en gång hade, tagit sig konkreta uttryck. Ännu mindre om hur samspelet mellan de grundläggande stadsbyggnadselementen – gator, torg och byggnader- faktiskt fungerar. Jöran Bellman, arkitekt på Stadsbyggnadskontoret, beklagar sig över att planerade bostadshus på Lindholmspiren ersätts av kontor. Det är dock bristen på blandning som i sig ses problematisk, inte att det ekosystem av rörelser, stråk, platser och verksamheter som bygger upp en stad i traditionell mening inte fungerar. Någon självkritik kan inte anas.

    Ett exempel:

    Claes Caldenby: ”det fanns tidigt en idé om en bandstad längs Norra Älvstranden med spårvagn och esplanad och allting men så insåg man kring 1990 att det var omöjligt och bytte strategi.”

    Jöran Bellman svarar: ”Olämpligt skulle jag vilja säga. Idén om esplanaden kom bort i det kvalitetsarbete som stadsarkitekt Gunnar Jansson initierade och där också Rob Krier försvann. I de här kvalitetsdiskussionerna insåg vi att stranden inte var sig lik hela vägen och att det inte var rimligt att dra en esplanad hela vägen så.”

    Caldenby fyller i: ”Det är alltså ett spel mellan planeringsidéer och ägarstruktur. Och de tycks i detta fallet ha pekat åt samma håll, bort från en bandstad mot ett antal ”Brohuvuden”, så som om Norra älvstranden hade koloniserats från Södra älvstranden”

    Med brohuvuden syftar Caldenby sannolikt på de punkter där Södra Älvstrandens befintliga stadsstruktur skulle ta ett kliv över älven. Kort därefter börjar herrarna diskutera ”Staden som konkurrensfaktor”

    Stanna upp och fundera över detta. Idén om en esplanad längs älven, med centrumpunkter kring brofästen eller färjeläger där norra och södra älvstränderna möts, avfärdas av stadsbyggnadskontoret som olämplig. Det är oklart vari olämpligheten ligger. De starka kopplingar till stadens befintliga gatunät som hade kunnat skapas beskrivs som att södra älvstranden skulle ”kolonisera” norra älvstranden. Detta skrivet så sent som 2003, långt efter det att Space Syntax börjat få genomslag, men några år före Yimby och Ola Andersson. Tänk om samma resonemang idag tillämpats på Frihamnen?

    En esplanad, om än mycket kostsam att bygga, hade kopplat upp Norra älvstranden mot övriga Göteborg på ett sätt man inte är i närheten av idag. Den hade skapat en lätt tillgänglig pulsåder mot vilken all bebyggelse på älvstranden relaterat. Dagens situation, där området trafikmatas bakifrån, all service är centrerad till två externa shoppingcentrum och kajerna mot vattnet har karaktären av semiprivata bryggor som bara besöks av allmänheten vid större evenemang, hade varit helt annorlunda. Man kan ställa de tänkta kostnaderna mot en dylik esplanad mot de enorma mervärden som hade skapats för hela Hisingen, och förmodligen kunnat räkna hem projektet långsiktigt.

    Att dessa tankar förkastades tidigt i processen, inte bara för att de var ”orimliga” utan även för att de var ”olämpliga” säger en hel del om dåtidens stadsbyggande. Retoriskt hade man släppt modernismens fokus på hårda värden, men man stod stadigt fast i dess praktiska tillämpningar. Medvetenheten om stråkens centrala roll för stadslivet fanns uppenbarligen inte. Man byggde sina kvalitetsmål på önsketänkande.



    Sannegårdshamnen på Norra Älvstranden i Göteborg.

    Vad vill vi idag?


    I dagens planering låter det emellertid helt annorlunda. Det goda livet på gator och torg spelar en central roll och medvetenheten om de sammanhängande stråkens fundamentala betydelse för stadslivet är stor, åtminstone i tidiga skeden. Frågan är hur denna kunskap omsätts i praktiken. I den befintliga staden har de flesta rörelsestråk en tydlig identitet, såväl formmässigt som innehållsmässigt. Identiteten sitter oftare i själva gatan än i stadsdelen. Gator som Linnégatan, Kungsportsavenyn, Andra Långgatan, Magasinsgatan och Vasagatan bär på en identitetsstyrka som är högre än stadsdelarna de ligger i. I modernistiska mellanstadslägen är förhållandet det motvända. Vilken identitet har t ex Distansgatan, Ceresgatan eller Västra Eriksbergsgatan? Inte speciellt stor, trots att de är viktiga stråk i Frölunda respektive Eriksberg.

    Tittar man på vilken dignitet skapandet av karaktärsstarka stråk har i dagens större stadsutvecklingsprojekt är den dock förvånansvärt låg. I ett aktuellt projekt som Norra Masthugget/Järnvågsgatan, där det finns en fullständigt unik möjlighet att docka an en väl fungerande kvartersstad, har man valt att bryta det generella rutnätet och föreslå nya gatudragningar, vars framtida karaktär som välintegrerade rörelsestråk är tveksamma. Merparten av dessa ”gator” saknar en av de viktigaste egenskaperna som finns hos urbana stråk – att utgöra kortaste vägen mellan målpunkter i omgivningen. Detta förstärks ytterligare av att trafikintegreringen är låg och många stråk endast är avsedda för fotgängare.



    Planen för N.norra Masthugget/Järnvågsgatan där det generella rutnätet är modifierat och de nya stråkens karaktär är svår att bedöma.

    Gaturummens identitet och karaktär ägnas dessutom förvånansvärt lite intresse i samrådshandlingen. Pliktskyldigt fokus på urban grönska förefaller mer som ett sätt att motivera den mycket höga exploateringen än som att konkret visa allmänheten hur den nya stadsdelen är tänkt att fungera. De nya stråkens hierarki, kopplingar, karaktär och inbördes relationer behandlas knappt, och detta i en plan med uttalade ambitioner att skapa ny innerstad! Hur tänker man sig att stadsrummen ska upplevas? Vem skall röra sig längs gatorna? Var skapas optimala platser för shopping, nöjen och kultur? Hur skapas synergier med omgivningen? Jag läser planhandlingen som att man ser områdets waterfront som ett spektakulärt landmärke med höga hus och kajer som attraherar vid vackert väder, men att de enda regelrätta stadsgator man tänker sig är de som redan finns. Återigen tvingas man som vän av urbana värden fråga sig – var är visionen om att skapa nya gator?

    Jag skulle vilja påstå att förmågan att identifiera potentiella stråk är en försummad och mycket viktig del av den moderna stadsplaneringen, om vi vill att den ökade exploateringsgraden skall leda till ett attraktivt stadsliv och inte bara hög exploatering. Stadsbyggandets grundläggande syntax är en basal och relativt lättolkad del av planeringsprocessen. Det gäller att lyfta upp den och ha modet att låta den vara styrande över andra frågor. Om vi vill skapa klassisk stad, vill säga. Det tycks som att som såväl beslutsfattare som planerare svävar på målet i denna grundläggande fråga. Här är tydligheten viktig. För om vi pratar som om att klassisk kvartersstad är målet med dagens planering, men samtidigt är fullt medvetna om att det är något annat vi ritar, då är många av dagens visions- och kvalitetsdokument vilseledande. Då är det bättre att redan i planeringsskedet vara öppna med att vi, av olika anledningar, inte vill ha en generell stadskaraktär i nya områden utan snarare en blandning av olika karaktärer. Och samtidigt vara väl medvetna om att det finns många exempel på hybrider mellan klassisk och modernistisk stadsplanering där resultaten upplevs som rätt dåliga, i synnerhet om exploateringen är hög. Södra stationsområdet i Stockholm är ett sådant. Här finns gott om urbana baksidor som varken upplevs som attrativa offentliga stadsrum eller gröna oaser för de boende.



    Södra Stationsområdet i Stockholm innehåller många gaturum med oklar karaktär. Här Södermalmsallén.



    Broadway. Den som drömmer om att det skall skapas gator av denna karaktär i de växande svenska storstäderna får nog fortsätta drömma.

    Stråk i innerstad och mellanstad
    Men vad kännetecknar då ett riktigt välfungerande stråk? Spontant tänker vi på innerstadens välbesökta gågator. Gator där flödet av fotgängare är så stort att ett varierat och kvalitativt serviceutbud fungerar och man lätt träffar folk man känner eftersom exponeringen är stor. Gator som i Göteborgs fall planerades på 1600-talet. Urban syntaxanalys visar att dessa stråk fungerar så som de gör eftersom de är extremt välintegrerade i den urbana väven. Göteborgs stad innanför Vallgraven har karaktäristiska avlånga kvarter, med fler rörelsevägar i öst-västlig riktning än i nord-sydlig. Men det faktum att kvarteren är avlånga har gjort att genvägar genom byggnaderna kunnat skapas. Intima stadsrum som Victoriapassagen och Torgpassagen fungerar så bra eftersom de samtidigt utgör kortaste vägen. Där genvägar öppnas upp intensifieras folklivet. En diagonal gata genom ett i övrigt ortogonalt rutnät skapar kraftig integration, jfr Broadway i New York.



    Victoriapassagen. Göteborgs stad innanför Vallgraven har karaktäristiska avlånga kvarter, med fler rörelsevägar i öst-västlig riktning än i nord-sydlig. Genvägarna i nord-sydlig riktning blir intensiva stråk



    Lilla Kyrkogatan. Lilla Kyrkogatan saknar kontinuitet. Trots det centrala läget saknas förutsättningar för aktivt stadsliv.

    Göteborgs stora expansion över vallgraven utfördes i slutet av 1800-talet med 1866 års stadsplan som grund. Befintliga gator innanför Vallgraven drogs ut och förlängdes. 1800-talets stadsdelar – Linnestaden, Haga, Vasastaden och Lorensberg – ligger som en krans runt den gamla staden. När man lämnar stadens absoluta centrum är den generella tillgängligheten för blandade trafikslag nödvändig för stadslivet. I Göteborg är det endast Haga Nygata som klarar av att vara ett livaktigt stråk med enbart fotgängare och cyklister, utanför vallgraven. Hade Haga sanerats så som planen var på 1960-talet hade detta stråk troligen inte funnits, och kopplingen mellan Vasastan och Linné hade varit mycket svagare. Själva stadslivet skapas längs stråken! Men de flesta stråk förutsätter flera olika typer av rörelse. Trafikintegreringen är en viktig komponent för att få kvartersstad utanför den absoluta stadskärnan att fungera. Göteborg saknar trafiktäta stadsboulevarder som Sveavägen eller Fleminggatan i Stockholm, mycket på grund av Allén som kanaliserat de öst-västliga trafikflöden till parkzonen mellan 1600-talsstaden och 1800-talsstaden. Det gör också att delar av Vasastan på gott och ont upplevs som en lugn och lite avsides belägen stadsmiljö.



    1866 års stadsplan lade ut ett generellt rutnät över områdena utanför Göteborgs Vallgrav.



    Livet längs 1800-talets stadsgator bygger idag på rörelse av fotgängare, cyklister, bilar och kollektivtrafik.

    Rör vi oss ytterligare ett steg ut från centrum ebbar stadslivet snabbt ut. Dock sträcker sig urbana korridorer; kontinuerliga stråk med stadsbebyggelse och aktiva bottenvåningar, långt ut åt både öster och väster. Första Långgatan-Stigbergsliden-Karl Johansgatan-Slottsskogsgatan-Mariagatan är en sådan korridor. Friggagatan-Redbergsvägen-Danska Vägen en annan. Dessa tentakler av stadsbebyggelse är av mycket stort värde för att skapa identitet och folkliv i sina respektive stadsdelar. Längs stråken är god framkomlighet med bil helt nödvändig för att verksamheter skall bära sig. Stråken visar på möjligheten att omvandla trafikleder i halvcentrala lägen till stadsgator. Laborera med tanken att husen längs Karl Johansgatans västra del skulle rivas. Kvar skulle bara bli en bilväg med spårvagnsspår, omgiven av suburbana strukturer. Detta skulle innebära stora negativa konsekvenser för närområdets miljö. På samma sätt skulle man kunna addera stadsbebyggelse till bilvägar i mellanstaden som Guldhedsgatan eller Delsjövägen, och därmed ta vara på flödena och omvandla till stadsliv. Med motsvarande positiva värden som följd.



    Karl Johansgatan västra del är en stadsgata som skär genom en modernistisk bostadsbebyggelse.

    Att ambivalent placera hus mot trafikstråk, men vända dem inåt och se dem som ”bullerbarriärer” så som man nyligen gjort mot Hjalmar Brantingsgatan är exempel på planeringsmässig kortslutning då det ger det sämsta av två världar – man mister överblickbarheten i den uppbrutna modernistiska strukturen men får heller inte stadslivet och variationen från den klassiska staden.


    Glasiären. Byggnaden är sluten och bidrar knappast till gatulivet längs Hjalmar Brantingsgatan.

    Gatustrukturen är grundläggande

    Vill vi att framtida gator skall fungera som en del i en stadsintegrerad väv måste vi förstå stadens gatustruktur, hur nya gator kan docka an mot befintliga flöden och skapa nya sätt att röra sig. I bästa fall nya målpunkter och mer stad. Den grundläggande strukturen är mer basal än husens skala och innehåll. Genom att lokalisera var det finns potential att ta vara på/förstärka flöden av fordon och människor, kan vi skapa synergier och organisk stadsutveckling. Kontinuiteten är A och O, och vi måste vara medvetna om hur den urbana kontexten villkorar tilläggen. Förstå varför Hotel Avalon kunde funka perfekt från dag ett (därför att det här handlade om att bebygga en sedan länge nedbrunnen nod i en gammal stadsplan), medan Världskulturmuseet har svårt att locka spontana besökare (det ligger inte i ett läge där folk har naturlig anledning att strosa runt och uppehålla sig) Det är intressant att se hur Stora Badhusgatan-Järnvågsgatan håller på att omvandlas till ett allt starkare stadsstråk. Jag minns när den nya bron i Järnvågsgatans förlängning öppnade för knappa tio år sedan. Hur det öppnades upp en genväg mellan Järntorget och Kungsgatan som tidigare inte funnits, med enorma positiva konsekvenser för de omgivande kvarteren.

    Men denna medvetenhet tycks inte alltid vara självklar. I det parallella uppdrag för att utreda Hedens framtida exploatering som genomfördes härom året var det bara ett förslag om tog fasta på den uppenbara möjlighet att bygga vidare på kvartersstrukturen längs Vasagatan och Södra Vägen. Resterande förslag koncentrerade den nya bebyggelsen till Hedens östra sida, som vänder sig från staden. Den danske arkitekten Jan Gehl har kommit fram till att det räcker med ett glapp på några tiotal meter för att intresset skall falna för att fortsätta längs ett stråk. Så kan vi också misstänka att den roll Heden har idag (när inget evenemang drar folk) som gräns mellan innerstad och mellanstad skulle bestå om man exploaterade på detta sätt. Att ta fram stadsplaneförslag genom att skulptera fram vackra hus, sprungna ur icke-existerande lokalprogram, är inget kvalitativt eller resurseffektivt sätt att bedriva stadsplanering på.

    Vi stannar upp vid grundfrågan – de svenska städerna måste med all sannolikhet i framtiden bygga tätare och högre för att möte en växande efterfrågan. Det finns gott om referenser runt om i världen på höga hus i tät, livlig innerstadsmiljö. Men kanske ännu fler på höga hus i ödsliga urbana bakvatten. Hus som är vackra att beskåda från håll, men där folk drar sig för att gå om kvällarna. Med den generella oro som dagens stadsplanering känner inför genomgående biltrafik längs stadsgator finns risk att för att många av de täta/höga områden som planeras kommer bli ödsliga och tysta stora delar av året. Det ligger en fara i att överskatta potentialen hos stråk i mindre centrala lägen, i synnerhet om de är avstängda för biltrafik. Risken är att man skapar isolerade monokulturer som bara lever delar av dygnet, miljöer som Lindholmen Science Park eller Lilla Bommen. Återigen hamnar vi i en situation där vi riskerar att få det sämsta av två världar – tappa den glesa modernismens ljus och rymd, men samtidigt inte få den traditionella stadens heterogenitet och liv.



    Kop van Zuid, Rotterdam. Ett av de främsta exemplen på spektakulär 2000-talsarkitektur i Europa. Gatumiljön är precis så ödslig som det ser ut på bilden.

    Rörelser längst stråk – trygghet och tillgänglighet

    Synen på trafik är en avgörande fråga i dagens planering. Jag vill påstå att vi generellt är lite för rädda för biltrafikens inverkan på staden. Att avskärmade trafikleder med hög hastighet är förödande för en kontinuerlig stadsväv är oomtvistat. Men ett långsamt flöde av bilar, bussar, spårvagnar och transportfordon kan bidra stark till stadslivet, dels genom sin närvaro, dels genom den ökade tillgänglighet som skapas. Idén om att ha trafikseparerade städer, där gångvänliga öar knyts samman av trafikleder, står emot tanken om kontinuerliga rörelser och sömlösa byggda strukturer. Strukturer där gator skapar gemensamma rum runt sig, snarare än att de verkar som fjärmande barriärer.



    Ånäsvägen, Bagaregården. Gatan fungerar både för bilar, cyklister och fotgängare. Gaturummet skapar gemenskap och identitet



    Fiskebäcksvägen, Frölunda. Klassisk trafikled från modernismens dagar. Trots relativt små bilflöden omges vägen av stora buffertzoner. En konsekvens av detta är att områdena på vägens ömse sidor distanseras, snarare än knyts ihop.

    Vill vi på allvar skapa blandade levande städer måste rummet delas. Vi måste samsas om utrymmet och inse att det som är bäst för respektive trafikslag inte nödvändigtvis är bäst för helheten. I innerstadsexpansionen bör vi bära med oss att avstängda gator och alltför stor tilltro till att fotgängare själva kan skapa livskraftiga miljöer riskerar att leda till ödsliga stadsdelar. Den traditionella stadsgatan är en genomfartsgata där rörelsen av bilar och transportfordon utgör en viktig del av upplevelsen, och där fotgängarvänlighet uppnås genom generösa trottoarer, inte genom att fotgängarna har hela gaturummet för sig själva. Vill vi leva hållbart och tätare än idag kommer ännu större fokus behöva sättas på de transporter av människor och varor som måste till för att försörja städerna.



    Fotgängarvänlighet uppnås genom breda trottoarer, inte genom att fotgängaren har hela gaturummet för sig själva.

    Fordonsbranschen talar idag om att biltrafiken kommer revolutioneras inom de närmaste decennierna. Mycket talar för att framtidens gator inte kommer att trafikeras av bilar med förare, utan av förarlösa bilar, där flöde och fart styrs centralt. Med detta kommer kapaciteten i befintligt gatunät öka dramatiskt, farten sänkas och biltrafikens barriäreffekt minska. Det är en intressant tanke – att de gatustrukturer vi skapar idag kanske bara kommer att användas som vi tänker oss några decennier, för att därefter få en helt annan karaktär. Om vi tänker oss ett långsamt flöde av förarlösa elbilar längs stadens gator, där alla resor är nyttomaximerade och synkade mot trafikläget i stort, då försvinner mycket av det negativa med dagens trafik; bullret, riskerna och köerna. Istället kan vi se flödet som något som bidrar till rörelse, trygghet och tillgänglighet. Något som ytterligare talar för vikten av att se de sammanhängande urbana stråken som grundläggande i stadsplaneringen.

    Gärna vackra hus, men först rejäla gator, för att parafrasera Tage Erlander.

    På väg in i ett nytt planeringsparadigm?

    Vår Fredrik Rosenhall, arkitekt och sociolog, kommer i fyra inlägg att diskutera det paradigmskifte inom stadsbyggandet som kan skönjas. Dessa publiceras samtidigt på Yimby Gbg.s och vår blogg. Den första delen ”På väg in i ett nytt planeringsparadigm” handlar om att vi är på väg att omdefiniera grunden för stadsbyggandet. Från försiktighet till offensiv expansion. De följande tre essäerna ”Stråken som bygger staden”, ”Byggnader längs stråk” och ”Vad är social hållbarhet” handlar om vilka möjligheter och risker paradigmskiftet för med sig. Vilka mål vi måste sätta för det nya täta byggandet? Vilka strukturer som påverkar och vilka konkreta strategier vi måste arbeta efter? Den första delen följer och den är inte minst intressant för att den sätter in yimbyrörelsen i ett vidare historiskt och dagsaktuellt sammanhang.



    Norra Masthugget, Göteborg. (Illustration: Kanozi.)

    Sommaren 2015 var Göteborgs kanske vackraste gaturum, Västra Hamngatan, avstängt för bil- och spårvagnstrafik. Det är fascinerande hur detta påverkade den rumsliga upplevelsen. I vanliga fall är Västra Hamngatan en behaglig innerstadsgata; det långsamma flödet skapar tillsammans med bankpalatsen från 1800-talet en kontinental känsla. Mindre kommers, fotgängare och taxibilar än Östra Hamngatan, men tillräckligt mycket rörelse för att uppehålla en rad kvalitativa verksamheter. När flödet av bilar och spårvagnar försvann, blev upplevelsen av gatan en annan. Gaturummet kändes med ens väldigt brett. De genomarbetade klassicistiska fasaderna upplevdes inte lika självklara, de såg kulissartade ut, och när spårvagnsrälsen var borta fick man en tydlig bild av att gatan en gång utformats med kanal i mitten. Dessutom gapade trottoarerna helt tomma, trots att de inte påverkades av omläggningen i större omfattning. Det ekosystem av rörelser och verksamheter som gatan-hållplatsen, husen och verksamheterna normalt utgör blev helt enkelt annorlunda när rörelsen av bilar och spårvagnar försvann.



    Västra Hamngatan, Göteborg, Foto: Fredrik Rosenhall

    Vi har idag bra redskap att analysera stadsmiljöer och bena ut vilka ingående funktioner som behövs för att göra en plats till vad den är. Hur platsen kopplas till omgivningen, vilka flöden av fordon och människor som sker, hur gaturum och byggnader är utformade och vad husen innehåller bygger tillsammans med en rad andra faktorer upp helhetsmiljön. Den avstängda hamngatan gav en tydlig bild av vad som händer med en innerstadsgata när flödena stryps.

    På samma sätt som en existerande stadsmiljö kan analyseras, kan de villkorande faktorerna som måste till för att en blivande stadsmiljö skall fungera som vi vill definieras. Det handlar i grunden om samma saker – att första hur olika komponenter samspelar och bygger upp en helhet. Om vi vågar måla upp hur vi vill att denna helhet skall fungera, då har vi mycket bra möjligheter att definiera de ingående komponenter som måste .till för att nå dit. Genom förvånansvärt enkla kontrafaktiska analyser kan vi laborera med att dra ifrån eller lägga till olika saker och därmed förstå de grundläggande mekanismer som skapar olika urbana resultat.

    Här kan en intressant koppling göras till vårens diskussion kring Göteborgs innerstadsutveckling. Ni vet, där Claes Caldenby i en stor artikel i Arkitektur problematiserade det inflytande Yimby fått på stadens framtida utveckling. Caldenbys artikel, liksom Yimbys och Johannes Hulters svar, ger indirekt intressanta infallsvinklar på dagens stadsutveckling. Caldenby menade att vi är på väg att kasta oss in en period av storskalig oreflekterad expansion. Yimby att vi istället äntligen är på väg att lära av tidigare generationers misstag och bör bejaka snarare än bromsa den utveckling som sker. Båda accepterar att något håller på att hända. Den ena antar ett pessimistiskt perspektiv, den andre ett optimistiskt.

    Mycket talar idag för att vi i rask takt är på väg in i ett nytt planeringsparadigm, i vilket stadsbyggandets axiom kommer se annorlunda ut jämfört med tidigare. De svenska storstäderna behöver expandera kraftigt för att möta samtidens efterfrågan, och parallellt med detta sker en renässans för den traditionella stadens värden. Just nu håller normaltillståndet på att förskjuts från försiktighet och förvaltning till offensiv utveckling enligt nya doktriner som i sig inte cementerats. Rädslan från dem som företräder gårdagens lite mer försiktiga sätt att se på planering är lättförståelig. Likaså optimismen hos dem som ser sin opinionsbildning ge resultat. Grundfrågan är hur samhället hanterar expansionen.

    Den kvartersstad från 1800-talet som bland urbanister ofta lyfts fram som en ideal planeringsform skedde i en annan offensiv utvecklingsfas. Till skillnad från idag hade man då ett klart mönster för hur staden skulle byggas. Generella rutnätsplaner var inte särskilt komplicerade att fästa på papper, eftersom de byggde på principer som tillämpats i århundraden och där de övergripande målen var allmänt vedertagna. Istället lades energin på att utforma storslagna hus. Hus där konstruktionsprinciperna var logiska och rationella, men där oändligt mycket arbete kunde läggas på dekor och hantverksmässiga detaljer. En lite uppochnedvänd situation mot idag alltså, när enormt mycket arbete läggs på planering och tidiga skeden, men själva husen utformas skralt och asketiskt.

    Under de nationalromantiska och 20-talsklassicistiska perioderna laborerade man med de klassicistiska reglerna och omtolkade dem. Sedan kom modernismen och drog ett streck över allt historiskt. Att modernismen fick så stort genomslag beror på att man omdefinierade själva målen, syftet med stadsplaneringen, och att dessa mål syntes ligga helt i linje med de samhällsförändringar som skedde.

    Modernismen skrev alltså nya regler för hur staden skulle planeras, och dessa vann brett gehör på rekordkort tid. När väl det omtumlande paradigmskiftet skett kunde själva rutinerna för planering och arkitektur bedrivas på ungefär samma sätt som tidigare. Det vill säga med fokus på att handfast ta fram planer och byggnader som på ett så effektivt sätt som möjligt uppfyllde de uttalade och allmänt accepterade målen. Läser man arkitekturtidskrifter från 1930-40-och 50-talen är det slående vilket fokus på pragmatiska, rumsliga och konstruktiva frågeställningar som råder. Jämfört med idag ägnas mycket lite kraft åt att problematisera, analysera och uttrycka ambivalens. Fram till slutet av 1960-talet tycks de modernistiska doktrinerna ha verkat i nära nog totalt gillande från det breda samhället. Sedan händer något. Med kritiken av miljonprogrammet smög sig en osäkerhet in i arkitekturdebatten. En osäkerhet vi alltjämt lever i.

    Under 1900-talets sista decennier bromsade byggandet upp och en, på många sätt nödvändig, självrannsakan tog vid. Sällan i historien har väl så mycket reflekterande kunskap kring olika planeringsformer i den nära historien skapats som under denna tid. Detta är lite paradoxalt då banden mellan byggbranschen och arkitektkåren under samma tid försvagats. Det är som att ju mer teoretisk klokskap som producerats i forskarsfären, desto mer hårdnackat har byggbranschen framhärdat i sina väl beprövade modernistiska fotspår. Analysen har skett i ett socialt fält. Byggandet i ett annat. Akademi och marknadsekonomi har inte kommunicerat tillräckligt bra. Till skillnad från såväl 1800-talets stadsutvidgning som folkhemmets fysiska expansion har dessutom arkitekter, byggare och allmänhet vandrat i otakt. De uppenbara tillkortakommanden folk sett hos nya områden har skapat ett enormt tvivel på samhällsbyggnadsapparaten, som man från akademiskt och planerarmässigt håll sökt hantera genom ännu mer analys, ännu fler infallsvinklar, ännu komplexare problematiseringar. Ett välvilligt men föga effektivt sätt att ändra byggandets grundförutsättningar.

    När Yimby klev in på banan 2007 och sa ”Hej, vi har en idé om hur stadsbyggandet kan bli bättre – börja bygg stad istället!” bröt man mot många av de tabun som vuxit fram i den teoretiska delen av byggvärlden. I en tid när stora program låg lågt bak i historiens dis och samhällsbyggandet handlade om att tråckla ihop tillägg utifrån en svårhanterad labyrint av regler och partsintressen framstod Yimbys självsäkerhet som provocerande. Vill man vara elak kan man säga att den knuffade till den bekväma sits många forskare och planerare satt i, eftersom den uppmanade till en aktiv koppling mellan teori och praktik som man inte var vana vid. Yimbys ettriga och uppfodrande ton sade ”låt oss nu använda all matnyttig teori vi byggt upp till att faktiskt förändra byggandet”. Detta kräver en aktiv agenda, vilket inte varit kutym hos landets postmodernt influerade teoretiker där varje utsaga följs av en brasklapp, varje ställningstagande av en motfråga och sammanhängande förändringsprogram betraktats med stor skepsis.

    Ordningen hade nog snabbt återgått till det normala om inte saker och ting började mullra vid horisonten. Urbanisering, bostadsbrist och alltmer uppenbara utmaningar i att skapa hållbara städer med effektivt markutnyttjande, minskat bilåkande och mer möten mellan olika grupper seglade upp som brännande politisk frågor. I denna delvis förändrade kontext framstod Yimbys modell vara helt rätt i tiden. Till skillnad från många etablerade arkitekturteoretiker presenterade man en enkel och logiskt konsekvent agenda för ett stadsbyggande med ambitioner att på allvar ger sig i kast med samhällets utmaningar. Yimbys framväxt sammanföll med tiden när organiserade nätverk på webben börjat bli en stark social kraft. Ett växande allmänt intresse för stadsbyggnadsfrågor och en låg tröskel för att ge sig in i diskussionen skapade stor delaktighet på kort tid. Att man dessutom genom åren lagt en icke oansenlig kraft på att analysera samhällsbyggandets strukturella förutsättningar, startat en initierad granskning av pågående detaljplaner, och presenterat otaliga konkreta idéer för bättre planering och byggande, gör att det inflytande som Yimby och dess företrädare fått inte är särskilt överraskande.

    När Claes Caldenby våren 2015 med raljant ton avfärdar Yimby som glada amatörer gör han faktiskt bort sig lite. En öppen och opretentiös diskussion på ett webforum har givetvis lägre lägstanivå än artiklar och krönikor i etablerade fackmedier, men om man hänger upp sig på detta jämför man äpplen med päron. Yimbys existens och inflytande är resultatet av de kraftigt förbättrade möjligheter till delaktighet och debatt som internet medfört, och att längta tillbaka till en tid när bara vedertagna experter fick höras offentligt känns inte särskilt konstruktivt. För under de åtta åren Yimby varit aktiva har det producerats en oerhörd mängd kunskap genom inlägg, artiklar och kommentarer, och man har gått i bräschen för vad som troligen är ett planeringsmässigt paradigmskifte. Inte illa av ett gäng glada amatörer.

    Om vi nu tänker oss att paradigmskiftet är i full gång är dock grundfrågan än mer intressant att stanna upp vid. För Caldenby har ju onekligen en poäng i att det finns en risk att Yimby agerar nyttiga idioter i en utveckling där man skruvar upp byggtakten och tätheten, men missar de urbana och sociala målen. Avskräckande exempel från senare år visar på riskerna Se t ex Erik Bergs text ”Varför blev det så dåligt på Kålgården”. Frågan är dock vad han visar upp för alternativ. Att sätta hälarna i marken och bromsa utvecklingen är knappast vägen framåt. Ej heller att nöjt luta sig tillbaka i en situation där forskning och analys saknar naturliga kopplingar till en alltmer offensiv byggbransch. Då framstår Yimbys strategi – att definiera övergripande kvalitetsmål som är så robusta och konkreta att de faktiskt kan realiseras, som en väldigt bra väg framåt. Kurt Lewins kloka ord ”ingenting är så praktiskt som en god teori” är värda att uttala både en och två gånger.

    Själv är jag övertygad om att stadsbyggandet måste bli bättre på att definiera tydliga mål, och arbeta fram konkreta strategier att uppnå dem. Kunskapen har vi efter fyra decennier av självreflektion. Den avstängda Västra Hamngatan är ett av många konkreta exempel på hur lätt man kan laborera med de mekanismer som gör en stadsmiljö till det den är, och i förlängningen förutse vad för påverkan olika insatser kommer att få. Vad som krävs är modet att våga definiera målen. Politiker, planerare och arkitekter skall inte behöva känna osäkerhet kring målformulering och möjligheter till måluppfyllelse varje gång ett nytt område skall planeras. Det måste finnas tydliga typologier som man utan alltför mycket workshoppande och visionerande kan använda sig av för att uppnå det resultat man önskar se. Vi måste återta självsäkerheten, utan att kasta ut barnet med badvattnet och glömma bort analysen. Se de reella utmaningarna i struktur och process vi har framför oss, så att vi kan lägga mindre resurser på att uppfinna hjulet, och mer på att skapa kvalitativa resultat.

    Utifrån grundtanken att vi är på väg in i ett nytt stadsbyggnadsparadigm där vi kommer behöva bygga tätare, högre och smartare än tidigare, har jag skrivit dessa essäer, som publiceras på Yimby kommande veckor. Nästa del handlar om stråk, den tredje om byggnader, den fjärde om social hållbarhet. Hur man idag och imorgon hanterar dessa frågor kommer i stor utsträckning avgöra om det yimbyistiska planeringsparadigmet kommer att nå sina mål (goda, hållbara, inkluderande stadsmiljöer) eller om Caldenbys farhågor (förvanskning av vår gemensamma kulturmiljö utan att nya kvaliteter tillförs) kommer besannas. Jag hoppas på en öppen konstruktiv diskussion!

    Avgiftsfri kollektivtrafik – bra för hela staden


    Idag skriver tidigare näringsministern (mm) Leif Pagrotsky en artikel på DN Debatt som redan blivit rejält delad och omdiskuterad på sociala medier. Pagrotskys budskap är att det skulle löna sig för Stockholm att införa en avgiftsfri kollektivtrafik. Kollektivtrafiken är nämligen ”lika självklart nödvändig för en storstad som hiss är i höghus” konstaterar Pagrotsky med en slående liknelse. På samma vis som hissen är en infrastruktur som är nödvändig för att kunna använda huset ordentligt – något som därför inte bör avgiftsbeläggas – är kollektivtrafiken nödvändig för att kunna använda staden ordentligt. Nyttjas inte kollektivtrafiken till sin fulla kapacitet så begränsas samtidigt användningen av staden.

    För att kunna ta sig till arbetsplatser, skolor och affärer behöver vi som bor i städer dagligen begagna oss av kollektivtrafik. Det är inte praktiskt möjligt att ta sig till fots eller cykel överallt inom ett storstadsområde, och att resa med bil är inte heller ekonomiskt tillgängligt för alla – för att inte tala om att det skulle ställa till oerhörda praktiska besvär och orsaka oönskade miljökonsekvenser.
    Att genom avgifter begränsa användningen eller tillgången till den samhällsnyttiga infrastruktur som kollektivtrafiken utgör hämmar hela stadens utveckling menar Leif Pagrotsky, samtidigt som det innebär onödiga administrativa och praktiska besvär som varje år kostar Stockholms Lokaltrafik omkring en miljard kronor (motsvarande 15% av de samlade intäkterna) – pengar som kunde komma till bättre nytta för att istället köra fler bussar och tåg.

    Pagrotsky kan själv få presentera sina tre förslag för hur finansieringen kunde ske istället för att tas ut via avgifter. Jag tänkte här fokusera på vilken poäng en avgiftsfri kollektivtrafik skulle kunna ha ur ett interaktions- och mötesperspektiv, de frågor som vi jobbar med här på inobi och därför kan uttala oss om med någon extra grad av insikt.

    Det finns idag en växande medvetenhet om att ekonomisk och social utveckling i en modern ekonomi är beroende av att människor har möjligheter att på ett meningsfullt sätt mötas och interagera med varandra. Detta gäller inte enbart vissa utvalda grupper (som de så kallade ”kreativa näringarna”) utan det gäller alla människor inom alla delar av samhället. Detta är av ett enkelt skäl: möten mellan människor skapar sociala värden. Varje interaktion som sker mellan människor bidrar till att skapa och förnya socialt kapital. Socialt kapital är, som forskare som Ray Oldenburg, Elinor Ostrom, Robert Putnam, Michael Woolcock, Richard Wilkinson och Kate Pickett (för att bara nämna ett litet fåtal) har demonstrerat, i sin tur en förutsättning för alla former av ekonomisk utveckling.

    Ett omfattande och spritt socialt kapital (i Putnams definition innebärande kopplingar mellan individer, sociala nätverk och de normer för ömsesidighet och pålitlighet som uppstår ur dem) är nödvändigt för en gemensam problemlösningsförmåga, för samarbeten i stort och smått, för smidiga transaktioner som inte hämmas av misstroende, för kreativa innovationsprocesser och så vidare.

    Möten och interaktion som skapar socialt kapital är inte begränsat till formella sammanhang eller till djuplodande samtal – en grundläggande och helt nödvändig form av socialt kapital skapas och underhålles redan när vi vistas i samma rum och helt enkelt ser varandra, den allra enklaste formen av möte. Inom vårt interaktionsarbete på inobi talar vi om detta som en social värdetrappa, från socialisation (tolerans, respekt för andra, normbildning, formerande av jaget) till relation (förståelse, insikt i andras villkor, konflikthantering, tillhörighet och kontakt) till synergier (gemenskap, samarbete, utbyte, delade visioner och mål). Formerandet av värden på respektive nivå utgör en förutsättning för socialt kapital på ”högre nivåer”.

    En typ av möten som har potentialen att vara särskilt socialt värdeskapande är gränsöverskridande möten, när interaktionen sker mellan personer som tillhör olika grupper. Dessa möten är särskilt värdeskapande därför att de inte bara utvecklar det sociala kapitalet mellan individer utan också mellan grupper. Fler sådana möten får enkelt uttryckt samhället att fungera mer som ett samhälle.

    Tillgången till mötesplatser och interaktionsmöjligheter inom ett givet område, exempelvis en stadsdel, en stad eller en region, kan sammanfattas i begreppet interstruktur. Interstrukturen är inte någon konstant, tvärtom kan den fås att expandera alternativt begränsas genom stadsbyggnadsåtgärder, genom institutionella begränsningar (exempelvis avgifter och tillträdesförbud), genom åtgärder som påverkar rörlighet, tillgänglighet, öppettider, information, tillgång till allmänningar, med mera.

    Jag vill påstå att en stad med en väl utbyggd tillgång till interstrukturer allt annat konstant har betydligt bättre förutsättningar att utvecklas ekonomiskt och socialt än en stad med begränsade interstrukturer. Försörjningen av interstrukturer är därför en central fråga för den som är intresserad av stadens långsiktiga ekonomiska utveckling och sociala hållbarhet.


    Sett ur detta perspektiv är tre aspekter särskilt relevanta att beakta då vi betraktar utformningen av rörelse- och transportmöjligheterna i en stad:

    1) Vilken rörlighet har stadens invånare i praktiken:
    Hur lätt är det för stadens invånare att ta sig till och delta på olika mötesplatser? Rörlighet och tillgänglighet är avgörande faktorer för mötesplatsers förmåga att attrahera användare. Ska det sedan ske gränsöverskridande möten måste detta rörelsemöjligheterna gälla lika för alla grupper. Vi vet utifrån undersökningar att avgifter minskar resandet och att de som drabbas hårdast av avgifterna i kollektivtrafiken är låginkomsttagare, ungdomar, pensionärer, kvinnor och förortsbor, som är de grupper som både är mest beroende av att resa kollektivt och som samtidigt har lägst inkomster. För en inkomsttagare i den nedersta percentilen i Stockholms län är nettoinkomsten per månad cirka 7600 kronor. För denna grupp motsvarar ett månadskort på SL mellan 6-12 % av månadsinkomsten. För en fattigpensionär (idag räknas 250 000 personer i Sverige som fattigpensionärer) som inte reser tillräckligt ofta för att investera i ett månadskort blir istället enkelbiljetten ett svårt övervägande och hinder för ett besök på ett museum eller hos ett barnbarn. Jag har med egna ögon sett en mig närstående fattigpensionär välja att stanna hemma i sin förort istället för att ta sig till andra delar av staden då hon inte upplevde sig ha råd med SL-biljetten. Begränsningen av dessa gruppers rörelsemöjligheter slår mot hela stadens utvecklingsmöjligheter då det är en begränsning av dessa gruppers möjligheter att delta i sammanhang där det sociala kapitalet utvecklas.

    2) Hur väl fungerar transportsystemet i sig som interstruktur.
    Möten i staden handlar inte bara om att ta sig till olika mötesplatser – lika viktigt är vad som händer på vägen mellan mötesplatserna. I en bra stad finns det potentiella platser som möjliggör interaktion mellan människor och grupper överallt, inte bara där någon pekat och sagt ”här ska man mötas”. Vi har våra käpphästar och jag har skrivit om detta förr: när vi reser i våra bilar möts vi lika lite som när vi sitter hemma med gardinerna nerdragna, vi befinner oss i varsitt rum. När vi reser kollektivt är även själva resan full av interaktion och möten med medresenärerna inom ramen för ett offentligt rum, ett dagligt underhåll av det sociala kapitalet. Kollektivtrafiken är en scen där kultur utövas, åsikter demonstreras, livsstilar möts, normer förskjuts och överförs. Ju fler som reser kollektivt desto fler sådana möten kan ske och desto rikare blir utbudet av människor, grupper och uttryck i kollektivtrafiken.

    3) Hur påverkar transportsystemet andra interstrukturer i staden?
    Infrastrukturer för transporter kan vara omfattande fysiska apparater som tar stor plats i en stad. Men olika transportsystem tar olika stor plats och ger upphov till varierande grader av hinder och barriäreffekter. Medan gång, cykel och tunnelbana i princip inte skapar några barriäreffekter alls, och buss och spårvagn resulterar i vissa, men begränsade, barriäreffekter, så är det helt annorlunda med massbilismen. De motorleder, stora gator och motorvägar som krävs för att biltrafiken ska flyta på har en mycket stor fysisk skugga som tvingar alla andra transportslag till stora omvägar. Platser i vägbullrets, avgasernas, köernas och hastighetens närhet blir oattraktiva och minskar rörligheten för grupper som barn och äldre. Massbilismens stad är i jämförelse med kollektivtrafikens stad en utdragen och gles struktur där handeln har flyttat till externa anläggningar utanför kärnan och arbetsplatserna förläggs till särskilda förstäder på andra sidan staden. Massbilismens stad är en stad där transportsystemet som sådant kontinuerligt förstör interstrukturer runt omkring sig.

    Utifrån de tre ovanstående perspektiven är en avgiftsfri och ordentligt utbyggd och underhållen kollektivtrafik utvecklingsrationellt för en modern storstad. Det utökar interstrukturernas räckvidd, ökar rörligheten och förstärker tillgängligheten för alla grupper. Det får fler att välja ett transportslag som i sig fungerar som en mötesplats och ökar samtidigt transportslagets förmåga att vara en mötesplats genom fler brukare från fler grupper. Samtidigt sänker det trycket på att uppföra fler vägar och trafikleder som i sig fungerar som rumsliga barriärer som minskar interaktionsmöjligheterna och ökar glesheten och avstånden i staden.

    Avgiftsfri kollektivtrafik ökar rörligheten och mötesmöjligheterna och genererar totalt sett mer socialt kapital i samhället än avgiftsbelagd kollektivtrafik. Det långsiktiga ekonomiska värdet av det sociala kapitalet överlåter jag till hugade ekonomer att räkna på. Det är vanskligt men inte omöjligt att sätta ekonomiska siffror på social utveckling. Jag hyser för min del en misstanke om att det inte tar särskilt lång tid för en sådan satsning att löna sig rejält, både socialt och ekonomiskt.

    Samlade intryck från mötesplatsresor på kontinenten. Del 1: Berlin

    Trogna läsare av bloggen torde vid det här laget vara någorlunda väl insatta i vårt arbete med Att bygga mötesplatser, men för nytillkomna handlar det i korthet om ett uppdrag från Chalmersfastigheter där inobi (1) skapat ett grundläggande teoretiskt ramverk med fokus på varför möten är värdeskapande samt hur och var dessa möten sker och (2) utvecklat metoder och verktyg för att systematiskt och medvetet arbeta med strategisk mötesplatsutveckling. Under 2013-2014 har arbetet bland annat resulterat i  boken (med den såväl sakliga som intresseväckande titeln) Att bygga mötesplatser samt framtagandet av metoder för mötesplatsanalys kopplade till GIS-verktyg (Geografiska InformationsSystem) och några intensiva studieresor i mötesplatsbyggandets tecken.

    Under hösten 2014 var det så hög tid att förankra arbetet med mötesplatser på bred front i Chalmersfastigheters organisation och efter utbildningar i teori på hemmaplan bar det iväg på inte mindre än tre resor där i princip samtliga medarbetare fick sig en ordentlig duvning i praktisk mötesplatsanalys. Själv hade jag det stora privilegiet och nöjet att agera reseledare och handledare under dessa exkursioner till mötandets metropoler. I ett antal blogginlägg kommer jag här dela väl valda tankar och intryck från resorna. Fokus ligger till stor del på miljöer för samarbete och innovation, vilka vi valt att kalla för synergiplatser, men även mindre produktionsorienterade platser – socialisationsplatser och relationsplatser – besöktes, vilka är minst lika viktiga för livkraftiga ”sociala ekosystem” (eller interstrukturer, som vi kallar dem). Mer utförliga beskrivningar av de olika besöken finns redovisade på Chalmersfastigheters mötesplats-studierese-blogg.

    Vårt första resmål var alltså Berlin. Staden är verkligen allt på en gång, men har samtidigt en helt unik karaktär jämfört med andra Europeiska städer av samma dignitet. Till stor del beror detta nog på de många trauman i form av världskrig och kallt krig som tvingat staden och dess invånare att gång på gång fått förhandla fram en ny riktning för stadens återuppbyggnad ur ruinerna av det som en gång varit.

    För ur askan har det som idag är Berlins unika identitet uppstått. Här tänker jag då främst på den breda blandning av etniska grupper, subkulturer och livsstilar som lever sida vid sida som alla sätter sin prägel på staden och dess stadsdelar (Tyskland är näst efter USA det mest populära landet att immigrera till). Billiga hyror i kombination med en relativt väl fungerande infrastruktur är helt klart en bidragande faktor till blandningen. Somliga menar att Berlin är en av få kvarvarande fristäder  i Europa för konstnärer, dagdrivare och livsnjutare…

    Samtidigt är Berlin en huvudstad med högt rankade universitet, huvudkontor för multinationella företag och vårt inledande besök var på en institution som på alla sätt förkroppsligar mötet mellan utbildning och näringsliv. Hasso Plattner Institutet är en privat finansierad utbildningsinstitution belägen strax norr om centrala Potsdam, en förstad ca 45 min med pendeltåg sydväst om Berlin, med inriktning mot IT-systemutveckling.



    HPI – ett påkostat externcampus

    Det riktigt intressanta med HPI är deras disciplinöverskridande utbildning d.school som parar samman programmerare med studenter från i princip vilken annan utbildningsbakgrund som helst (så länge de klarar inträdesproven) för att i intensiv case-form ett antal dagar i veckan ta sig an samtidens utmaningar. Hela idén är att stimulera fram samarbeten där studenternas olika bakgrunder och problemlösningsmetoder hittar nya former för samverkan – och förhoppningsvis helt nya lösningar – som de sedan kan ta med sig ut i yrkeslivet. För att uppnå detta finns en rad pedagogiska metoder vilka alla understöds av den fysiska  miljöns utformning. Möblerna är mobila och nätta, de flesta är i ståhöjd. Stillasittande är ingenting som premieras d.school, men det finns även ”lugna” oaser i form av lounge-loft och soffgrupper. Lokalerna är ljusa och luftiga med god överblick. Hittills har skolan varit mycket framgångsrik i att attrahera såväl studenter som samarbetspartners och de framtida arbetsgivarna verkar också väldigt intresserade.


    Visning av d.schools patenterade möblering som stimulerar dynamiska samtal och samarbete

    På hemvägen gjorde vi en avstickare till en av de senaste tillskotten av ”hippa” mötesplatser i Berlin. Stadsdelarna runt Kurfurstendamm har länge betraktats som lite mossiga och trötta, men med kontors-galleria-biograf-konstgalleri-restaurang-café-spa-hotellet Bikini hoppas man nu på att tillföra en ordentlig injektion av ung urban livsenergi i området helt enligt devisen more is more.


    Publikt promenadstråk på taket med egen utsikt mot apberget på Berlin Zoo


    Pop-up boxar där oetablerade designers kan testa att sälja sina alster.

    Själva byggnaden är en ombyggnad av ett komplex från 50-talet och arkitekturen är utförd med precis rätt mix av rå, något bedagad betong och exklusiv detaljering. Den DIY-estetik (Do It Yourself) som blivit utmärkande för mindre kapitalstarka Berlinentreprenörer fångas här upp på ett klanderfritt sätt. Personligen tycker jag att det blir aningen för tillrättalagt (i ärlighetens namn så känns det som en slags fastighetsutvecklandets version av kulturell appropriering av ett smutsigare Berlin), men här finns å andra sidan allt som den kreativa klassens företrädare kan önska sig i form av pulled pork-burgare, soyalatte, och designmöbler. Helt klart är i vart fall att satsningen gått hem för det är fullt med folk. Att skjuta brett verkar onekligen fungera.

    Stadsiblioteket vid Potsdamerplatz  har ikonstatus inom arkitekturvärlden, men hur funkar den egentligen som mötesplats? Sådär visar det sig, eftersom absolut tystnad råder i lokalerna. Arkitekten Hans Sharoun ritade huset som en hyllning till kunskapen – en vetenskapens kyrka – och upplevelsen är helt klart sakral. Tvärtemot rådande paradigm inom biblioteksvärlden att öppna upp och höja ljudvolymen satsar man istället här stenhårt på att vara en av få platser i staden där tystnaden regerar. Barn och hundar är portförbjudna och inträdet kostar. Helt klart en exkluderande mötesplats, men också attraktiv för sin målgrupp.


    Schhh! Absolut tystnad, men bra spanläge, på stadsbiblioteket

    Ett stenkast bort ligger Sony center – en märkesbyggnad uppförd i början av 2000-talet för teknikjättens Sonys räkning tänkt att fungera som europeiskt huvudkontor men nu sålt i finanskrisens spår. Den höghusomgärdade platsen är halvt överbyggd av en struktur som närmast liknar ett slags slitsat cirkustält, vilket placerar torget någonstans i gränslandet mellan inne och ute. Eftersom platsen också är en kollektivtrafiknod är genomflödet av människor stort. Samtidigt finns här ett lugn. Vi hade svårt att enas om vad vi egentligen tycker om Sony center. Stökigt och för kommersiellt, men också öppet, folkligt och integrerat i staden. Kanske är det kontrasterna som skapar dynamik på våra mötesplatser?


    Uppvisningsplats för ny teknik, men samtidigt överraskande folkligt.

    Berlin är känt som den delade staden. Detta har också skapat en stad med många olika centrum och egna stadsdelar. Så sent som på 1920-talet var egentligen Berlin en mängd egna städer som samlades inom ramarna för staden Berlin. Här finns också en förklaring till att de i de olika stadsdelarna finns en stark tradition av att nyttja det lokala centrumet. I praktiken är det snarare så att det som vid en första anblick kan uppfattas som ett centrum (Alexanderplatz, Potsdamerplatz, Kurfurstendam) egentligen är mer av en slags representativa centrum (läs turistplatser), men att de egentliga samlingsfunktionerna för Berlinborna finns i stadsdelarna.

    Sista dagen begav vi oss till området runt Moritzplats. Här blandas verksamheter och bostäder i en småskalig stadsstruktur och vi förstod efter hand att området just nu genomgår en förvandling där bilmekanikernas verkstäder får nya grannar i form av apputvecklare och möbeldesigners.

    På en gammal ödetomt precis vid tunnelbanans uppgång ligger Prinzessinnengarten. Här har två stadsodlande entusiaster på några år byggt upp en uppskattad mötesplats för människor med intresse för en hållbar urban livsstil i allmänhet och närproducerad mat i synnerhet. Vid vårt besök öste regnet ned och odlingssäsongen var slut, men vi kunde ändå ana vilken oas som trädgården kan vara på varma dagar och nätter sommartid. Utgående från odling har med tiden flera andra funktioner (materialdepå, scen, café, undervisning…) adderats till trädgården som är öppen för alla och ett starkt nätverk av volontärer understödda av ett tiotal ”anställda” sköter om driften. Prinzessinnengarten triggar igång många diskussioner om livet i staden och vår tids stora utmaningar och vi konstaterade att kvartersträdgårdar kan fungera som verkligt gränsöverskridande mötesplatser i staden.


    Allt på Prinzessinnengarten är byggt på plats – oftast av återvunna material.


    Merparten av arbetet sköts av volontärer som tycker om att samlas kring odling och återbruk. Beslut fattas på veckomöten dit vem som helst är välkommen. 

    Vårt avslutande besök var co-workinghuset Betahaus Berlin. På granntomten till Prinzessinnengarten har kontorscaféet för egenföretagare successivt tagit över våningsplan efter våningsplan i ett gammalt kontorshus. Brukarskaran består (återigen) av en mix av digitala entreprenörer och designers som mot en billig penning (jämfört med att hyra eget kontor) delar på kostnader och infrastruktur i ett kontorshotell. Genom att också arrangera temaföreläsningar, mingel och andra events adderas en till dimension till mötesplatsen som det egna kontoret inte förmår erbjuda – en social gemenskap för personer med delade intressen. Betahaus har expanderat till andra städer och som en rafflande avslutning lämnar jag därför er läsare med en cliffhanger där en mer utförlig rapport från verksamhetens Barcelonafilial kommer att avhandlas.


    Bussverkstad från DDR-tiden har fått nytt liv som konstnärsfabrik. 

    Prolog:
    Berlin är fantastiskt. Staden är, som jag nämnde inledningsvis, allt på en gång men med en väldigt egen identitet och ett rykte om sig som en världsledande kultur- och nöjesstad med låga trösklar. Detta har givetvis Berlins marknadsföringsavdelning insett värdet av  och det pågår en intensiv kamp och balansgång mellan att attrahera såväl kapital som kreatörer samtidigt.

    Jag tänker på Schumpeters idéer om creative destruction och hur detta format Berlin och hela tiden gör det. I den karnevaliskt röriga osäkerheten finns en förförisk spänning som rätt förvaltad kan formas till en stark kraft för samverkan och skapande. Innovationerna blir förr eller senare oundvikligen uppfångade av etablissemanget (och det kan vara helt ok, kanske är det rent av nödvändigt?). Utmaningen är att inte kväva kraften. Hittills har Berlin klarat av att förändra sin interstruktur så att den kraften har kunnat hållas vid livgenom genom en ständig migration från stadsdel till stadsdel. Förhoppningsvis kan det fortsätta så.

    Seattle Public Library + Microsoft


    Seattle är en ny bekantskap. Har aldrig varit här förut, men skulle nog kunna tänka mig att komma tillbaka. Dess huvudbibliotek är nu tio år gammalt, men lyfts fortfarande som ett av de bästa referensexemplen för nya bibliotek. I Redmond, om man nu kan säga att det ligger utanför Seattle vet i tusan, för allt hänger liksom ihop, ligger Microsofts campus. Vi var nyfikna på vad de gör för att skapa goda kreativa miljöer (i brist på bättre uttryck) för att utveckla sig och bibehålla sin marknadsdominans. Det här är den sjätte bloggposten på vår Nordamerikaresa inom ramen för vårt arbete med mötesplatser åt Chalmers och Chalmersfastigheter.

    Seattle ligger, för er som inte har riktig koll eller ids googla, i staten Washington i nordvästra USA. Man har ungefär 600 000 invånare (i storstadsregionen 3,3 miljoner) och näringslivet domineras av aktörer Boeing och företag inom mjukvarusektorn. Störst är Microsoft (med huvudkontor och 40 000 av sina 120 000 anställda i och kring Seattle) som grundades av Seattlesonen Bill Gates. Andra notabla företag med huvudkontor i Rainy City är Amazon.com och Starbucks – Seattleborna är kända för sin höga kaffekonsumtion, men kaffet här är lika äckligt som i resten av amerikat.


    Utsikt från Space Needle över downtown Seattle. Inbäddat mellan berg och hav ligger det. Grant som tusan.

    Musiklivet är stort i Seattle. Hela grunge-grejen, Jimi Hendrix och Quincy Jones. Bara för att name-droppa några. Som en hyllning till Seattles populärkulturella scen har man, i anslutning till utställningsområdet från 1962 (med Space Needle och monorails) låtit uppföra ytterligare en helt vansinnig Gehry-skapelse kallad EMP, ett museum för film och musik. Samtidigt som vi lyfter stadens förtjänster måste sägas att Seattle har tydliga sociala problem. Utslagna och trasiga människor finns överallt. Droger handlas och används helt öppet. I det tämligen ordningställda och uppgraderade downtown finns hemlösa och narkomaner granne med lekplatser, turister och finanskvarter. Ger en stark känsla av en stad som har en bit kvar innan den går att definiera som en bra stad.


    EMP. Galet. Byggt för soliga Kalifornien. Och en förstudie till någon Gehry-byggnad på Disney World/Land.

    Seattle Public Library
    Biblioteket firade i maj sitt tioårsjubileum. Delvis kritiserat, både för sin (framförallt) exteriöra utformning, att det är svårt att hitta entréer och för sitt läge i stan. Det ligger mitt i finanskvarteren, rätt långt från större bostadsområden. Men mest en stor framgång. Efter den stod klar har antalet bibliotekskortsinnehavare ökat och utlåningen gått upp. För Seattleborna vill gärna ha en bok till kaffet. De är de mesta läsarna i USA.

    Det är en rätt stor kåk på 11 våningar. Upptar ett helt kvarter, på den plats där det gamla huvudbiblioteket låg. Av det gamla biblioteket återanvändes 75% av material, och det nya är byggt av 50% återvunnet material (inte nödvändigtvis från det gamla biblioteket). Under huset finns ett stort parkeringsgarage, som biblioteksbesökare har man 30 minuters fri parkering.

    Biblioteket har i medeltal 5 000 besökare per dag och de arbetar 300 personer i byggnaden. Det är huvudbibliotek, det finns många ”stadsdelsbibliotek”, och har som sådant flera administrativa funktioner som inte hänger samman med verksamheten i själva huset.


    Entrén från 4th Avenue, genom denna kommer 75% av de 5 000 besökarna. Den ceremoniella entrén från den fotogenique:a 5th Anvenue-sidan blir sekundär, då kollektivtrafiken finns vid 5th.


    Snett till höger innanför entrén från 4th ligger återlämning- och utlåningsdiskarna. Detta är en av tre funktioner som finns på nedersta våningen. De andra är en stor barnavdelning, en aula med upp till 400 besökare och avdelningen med böcker på utländska språk – man tycker inte att just dessa besökare ska behöva leta sig genom hela biblioteket på jakt efter böcker på sina hemspråk. Rakt fram finns de gula rulltrapporna som tar en upp vidare in i biblioteket.


    En rolig detalj är golvet framför lånediskarna. Maple hardwood, utkarvat finns första raden i de 10 populäraste böckerna på tretton språk. Spegelvänd är texten, för att påminna om en gammal tryckplåt.


    Stora aulan, avdelningsbar på hälften


    På första våningen ligger den stora hallen. Öppen hela vägen upp till 11.e våningen. Och denna finns en massa att skriva om. Det första man möts av är biblioteksshopen och bredvid denna cafét, för det är tillåtet att ta med sig dryck in i hela biblioteket. Till höger i bilden ser ni hur den stora aulan klättrar sig hela vägen upp i den stora hallen. Mellan aulan och shopen finns entrén från 5th Avenue. Till höger om kafét ligger läsplatser, för tidskrifter och tidningar.

    Konstruktivt, eftersom Seattle ligger i en jordbävningsregion, så bärs innanmätet upp av en konstruktion, och glasfasaderna av en annan. Den inre konstruktionen hålls upp av betongpelaren till höger i bild. Glaset är hyperisolerande och kommer om det splittras att bli små ofarliga delar likt en bilvindruta.


    Atriumet från 11 våningen och ner (180 grader från andra hållet jfr förra bilden). Till vänster syns betongpelaren, rakt fram och till höger klättrar bokmagasinen på sin resa uppåt. Lite ont under fötterna gjorde det att ta den här bilden.


    Från andra våningen, stora hallen, leder oss rulltrappor upp till…


    …datorrummet. Plats för 170 samtidiga användare.


    Uppåt i huset blir det mer nördigt. Eller, det beror på hur man ser det. Här finns läsesal, forskarrum (forskare kan hyra ett skåp under upp till ett halvårför att förvara sitt material), musikrum (för provspelning av noter) och teatersal (för provspelning av pjäser). Här finns också bokmagasinen som går som en spiral runt hela byggnaden, där golvet sluttar så att de bygger en våning per varv (kräver en rätt stor kåk för att lutningen inte ska bli stor på ett varv). Vad är det fina med detta då? Jo, att man kan bygga vidare sina samingar utan alltför stora åthävor. Fylls en sektion så börjar man på nästa. Siffrorna i golvet indikerar sorteringen, och gör det lätt (nåja) att hitta.


    Mellan stora hallen och datorrummet, på plan 3, finns en färgmässigt ganska omskakade korridor. (den ligger bakom det galler som syns ovan rulltrappan på bild 9) Här ligger en större mängd mötesrum, som kan hyras på kommersiella grunder eller till självkostnadspris, beroende på vilken organisation du tillhör. Används väldigt mycket till lite allt möjligt.


    Kul detalj 1. Varje bibliotek av rang måste ju ha en egen polisstyrka (Seattle Library Police!), här utanför biblioteksshopen


    Kul detalj 2. Kanske de tjusigaste undertaksplattorna jag sett.


    Kul detalj 3. Kort med boktips på olika teman. Banned books är den som går bäst.

    Hur var då Seattles stadsbibliotek? Har vi power of ten. Nja, njo, kanske nästan. Men vad vi har är en fantastiskt trevligt utförd byggnad. Fin i sin enkelhet, och man kan verkligen förstå varför det är en lockelse för användarna. Stora ytor – men med enkla material använda på ett nytt sätt. Gallerdurkar som räcken, standardbokhyllor etc. Något som säkert bidragit till att den blev billigare än budget. Den är väl värd ett besök, om du tar dig till Seattle.

    Microsoft Building 99
    Allt sker inte alltid sekventiellt. Inte heller denna berättelse. Liksom bröderna Cohen börjar jag i slutet och går bakåt i tiden. Besöket hos Microsoft i Redmond skedde dagen innan besöket på SPL. Och varför skriver om jag det sist undrar ni. Jo, så klart för att det inte var lika spännande, inte ur ett mötesplatsperspektiv i varje fall. Men några rader måste det bli. För de var otroligt välkomnande och öppna. Och det var snudd på oartigt att inte säga något.

    Detta är mitt första besök till ett så kallat Corporate Campus, dvs. en sammanhållen stor företagsmiljö. I och kring campuset i Redmond (5 miles i varje riktning) har man 40 000 anställda. Totalt har man 1, 2 miljoner kvm lokalyta.


    Atriet. Rakt fram och in till höger ligger café och restaurang, ännu mer till höger finns entrén och till vänster det gemensamma trapphuset som tar en upp till de övre våningarna.

    Byggnaden är arbetsplats för 250 personer och är den doktorstätaste av alla Microsofts byggnader. Samtidigt är den uppförd under en tid (samma tid som nu egentligen) då Microsoft expanderade kraftigt, och är tämligen traditionell i sitt utförande. Det är egentligen två byggnader som ligger på varsin sida av ett atrium. Hårdvarulabb (en typ av labb som ingen av oss kunde tänka sig att Microsoft har), hörsalar (plats för 350 personer i platt sittning), mötesrum, utställningsytor och café på bottenvåningen. Våningarna upp är kontorsvåningar, där man har vissa gemensamma mötesmiljöer, men inget mer.


    Ett mysigt 9×9 feets-kontor, här inrett för två personer. Interns.

    Några intressanta saker kan ändock noteras:

    1. Microsoft försöker att re-branda sig, att gå från ”big business” till att skapa en kultur med nyföretagar-/entreprenöriell anda. Detta ges uttryck i den fysiska miljön genom att det ska vara mindre ”ordningställ” och fint, lite ruffar helt enkelt.

    2. Det sker en ständig omflyttning av människor inom Microsofts campus. I genomsnitt flyttar en anställd var 11 månad. Det har att göra med att grupper omgrupperas då de har eller borde ha behov att jobba närmare en annan grupp. Omflyttningarna i och till Building 99 är dock lägre, här sker nästan inga rörelser, då de anställda här har ett forskande uppdrag

    3. Inom Microsoft delar man in sina 9 x 9 fot stora kontor i A, B och C-kategorier. Ett A-kontor ligger i fasad. I ett B-kontor kan man skymta dagsljus, oftast genom ett A-kontor. C-kontor har inget direkt ljus. Alls.

    4. I nyare miljöer har man mer övergått till att ha en uppsättning av lokaler som anpassats för 16 personer (neighbourhood), 8 personer (group) eller 4 personer (focus team), med vidhäftade servicefunktioner såsom fikarum, mötesrum m.m. Microsoft har en 436-sidor lång Guideline and Standards som beskriver hur deras byggnader ska se ut.

    5. De flexibla väggarna som testades i Building 99, för att ”enkelt” kunna förändra kontorsstorlekar, funkar inte. Inte ljudmässigt, inte att flytta – de går bara sönder. Och de ska aldrig användas igen.

    För den som vill veta mer om just Building 99 så finns det en del skrivet, bl.a. på denna blogg.

    Bryant Park och the power of ten


    Ibland gör man dumma saker. Som att slicka på järnstänger när det är kallt ute. Eller som att gå till Bryant park utan en ordentlig kamera. Bara telefonen med, och visst den har sina förtjänster – det går till exempel att ringa från den, men den brister i bildkvalitet. Så håll till godo, det kanske är funktioner och berättelsen som är det intressanta, illustrationen av desamma kunde dock vara betydligt bättre. Och skarpare.

    Hur som, Bryant park är parken bakom New York Public Librarys huvudbyggnad. Den anlades på 70-talet och den egentliga uppgraderingen har pågått sedan början av 80-talet. Och varför är den då spännande. Ju serni, här har vi ett bra exempel på ”the power of ten”, dvs det koncept som Project for Public Space utvecklat och som säger att kan man samla minst 10 av varandra oberoende aktiviteter till en definierad plats så skapas möjlighet för att människor upplever platsen som både aktiv och trivsam. PPS har också varit inblandade i omformandet av parken. I nedanstående bildsvit ges en uppfattning av vad det är man lyckats samla i parken


    En finfin karta över Bryant Park. Jag tar er med medurs/-sols från nedre högra hörnet (42.dra gatan) och varvet runt för att se vad som gör Bryant till ett så lyckat exempel på the power of ten.


    I ingången till parken, från det håll vi kom, ligger en kiosk och en yoghurtbar. Så småfika är aktivitet no 1.


    Pingis. Så klart. Jättekul när det blåser… Aktivitet no 2.


    Eller varför inte en gratis jongleringskurs på lunchrasten, och här har vi aktivitet no 3.


    Japp, biblioteket flyttar ut i parken. En läsesal i det fria, en bibliotekarie lånar ut tidningar och tidskrifter. Även en småregnig dag som den vi var där. Aktivitet no 4.


    Och, ville visa att läsesalen inte bara var en skylt. Här är verkliga människor som läser.


    Sitta och hänga och göra vad man vill. Mängder av stolar av olika sort och kvalitet, det kanske ni kunnat gissa utgående från tidigare bilder. Sitta och hänga blir aktivitet no 5 (ävensom möjligheten i just denna aktivitet gör att den skulle kunna räknas som flera).


    En pianospelare sitter bakom centralbiblioteket och klinkar. Ny pianist varje vecka gör att lyssna på konsert blir aktivitet no 6.


    I parken finns ett antal skulpturer (i detta fall Getrude Stein) och också en guide så att man ska hitta dem, och man kan göra en egen konstvandring om man så önskar. Självklart kan man bara flanera planlöst, ävensom ytan för flanerandet är tämligen begränsat – parken upptar bara ett block/kvarter – så den är inte så stor. Skulpturvandring är aktivitet no 7 och flanera aktivitet no 8.


    På baksidan av centralbiblioteket finns en ”fine dining”-restaurang och bar som under lunchtid var alldeles fullknökad. Käka fint, både middag och kväll, blir aktivitet no 9.


    En detalj, vidhäftat till restaurangen finns en extra matsal i ett genomskinligt tält (med heltäckningsmatta på golvet…). För att låta naturen komma in har träden fått stå kvar och klättrar ut via varsin strumpa.


    Karusellen blir aktivitet no 10


    Och alla matställen för enklare mat utgör basen i aktivitet no 11


    Och hur vore det utan en putting-green? Här som aktivitet no 12


    Kubb – ”The Viking Game”, vi kanske skulle satsa på att bli Bryant park-mästare. Aktivitet no 13


    Stilstudie. Folk spelar det faktiskt.


    Och så en bouleodrom – det kanske mest givna inslaget, aktivitet no 13


    Okej, det kanske inte är en aktivitet som går att särskilja från ”sitta och hänga”, men jag tycker nog att däcksstolarna såg så goa ut att jag vill ha sola till aktivitet no 14


    Då var vi strax ute igen. En stor fontän är ett måste i varje park av dignitet. Något som, rätt självklart, inte syns på bilderna är att man vintertid spolar upp en is mitt på gräsmattan – till glädje för alla som vill utmana ödet att slå sig fördärvad i en piruett. Så plaska i fontänen är aktivitet no 15 och åka skridsko aktivitet 16.

    Och då har jag inte räknat in biblioteket eller annat som vid en första anblick kanske inte är fullt så uppenbart. Men minst 16 oberoende aktiviteter på en så liten plats som Bryant park ändå är gör det till en myllrande och trivsam plats. Väl värd ett besök.

    Amerikanska mötesplatser

    Då var vi ute och tittade oss omkring igen. Tillbaks till USA. Som en del av det kunskapsarbete vi genomför åt Chalmers och Chalmersfastigheter om mötesplatser är vi runt och studerar framgångsrika och tänkvärda platser. New York, Boston, Seattle och San Francisco på 11 dagar. Intensivt och härligt. Här kommer en rapport från den första dagen.

    Jag börjar från slutet. Sist var vi och hälsade på Ethan Kent på Project for Public Space. En non-for-profit organisation, grundat redan 1975. Arbetar en del i Sverige, bl.a. tillsammans med Spacescape, och den kommande Chalmersprofessorn Lars Marcus. Men vad gör de egentligen? Kanske inte så svårt. Även om det är en del ord och många bra one-liners.

    Utgångspunkten är att skapa goda platser, framförallt eller snarare nästan uteslutande, utomhus, miljöer som många vill vistas i. Där ”tricket” är att man driver visionsprocess med de som kan något om platsen, som ska använda den och som faktiskt kan ta ansvar för att den blir av.

    Och sen har man utvecklat en metod för att genomföra sådana arbeten på ett strukturerat sätt. Kartor med pluttar, intervjuer, strukturerad analys (med utgångspunkt i nedanstående diagram), varefter man kan ta fram ett förslag och ett program som en designer kan ta vid och ge färg och form.

    Det känns igen. Så arbetar också vi. Börja med att göra analysen innan du sätter form och gestalt. Där är PPS tydligare och har hittat one-liners och postulat som de kan trycka upp på t-shirtar och bära med sig vart de än åker. Här är exempel på sådant de säger:

    – Idén är att hitta nya idéer tidigare
    – Inget attraherar människor lika mycket som andra människor
    – Estetetik leder inte till att man gillar en plats – man måste ha en anledning till att stanna på platsen för att den ska kännas bra.
    – Platser har behov av att vara lite oordnande
    – Koncentrera livet i stället för att smeta ut det
    – Fråga användarna vad de vill göra på platsen, inte hur det ska se ut
    – Lighter, qucker cheaper – våga testa något billigt snabbt, så kan man dra tillbaka det om det inte funkade



    High Line Park
    Skulle kunna vara lite blassé och säja ”jaha, då har man varit där igen”. Men så är det ju inte. Bara. Vår guide Ken var fylld av skrönor och hade hur gott om tid som helst. Gjorde att vi kom lätt fuktiga på ryggen till mötet med Ethan på PPS. I stället för att skriva om High Line en gång till (vilket många redan gjort), så tänkte jag fånga upp några av Kens skrönor.



    Ken håller hov för hela resegruppen

    Den första handlar om tunnelbanan i New York. Manhattan har vuxit genom att schaktmassorna från byggnationen använts som utfyllnad i Hudson River, vilket betyder att High Line står där det inte fanns land tidigare.

    Tillblivelsen är i sig intressant. Både av High Line och av High Line Park. Själva högbanan byggdes för att man inte skulle behöva köra tåg (lastade med kött) på själva 10th Avenue. Containrarnas intåg i logistiksystem, lastade på lastbilar, gjorde dock att behovet av tåg minskade och efter att det sista lasset med frusna kalkoner levererats till Thanksgiving så la High Line ner.

    1998 ville borgmästare Giuliani riva hela skiten för att i stället kunna bygga feta skyskrapor. Det blev stopp och borgmästare Bloomberg bestämde att, såsom medborgarinitiativet ville, att det skulle bli en park på högbanan.

    Det städade upp i området (som var ökänt för att det var hit man skulle gå om man ville få fatt i en prostituerad transvestit) och stan drog in 2 miljarder de första fem åren på grund av de ökade fastighetsskatteintäkterna.



    Området runt High Line var tidigare slakterier, idag finns några köttproducenter kvar, men trycks ut av de allt högre hyrorna



    Pier 54. Det var hit som fartyget som räddade Titanics överlevande anlöpte. Det var också härifrån som Jesse Owens avseglade till olympiaden 1936.



    Liberty Inn. Rankad av New York Times som det bästa hotellet som hyr ut ”by the hour”. Innan det blev hotell var det en s/m-klubb. Eftersom det omgivs av trottoarer på alla sidor så är det formellt ett ”block”/kvarter. New Yorks minsta



    Granne till High Line ligger en byggnad som inrymde 85 ton uran under andra världskriget, del av det s.k. Manhattan-projektet som ledde fram till skapandet av den första atombomben



    Frank Gehry-skapelsen granne med High Line, helt byggt i glas. Ken konkluderar om kvällstiden ”The building is all lit, like most of my friends”



    Tredje etappen av High Line Park invigdes för några veckor sedan. Nu går parken hela vägen bort och runt Penn station



    Det enda permanenta konstverket längs High Line, allt annat är temporära installationer. För att skapa detta konstverk satt konstnären i en båt i Hudson River i 11 h och 40 min (700 minuter) och tog ett foto på vattnet varje minut. Från varje foto extraherade han sedan en pixel och den pixeln fick ge färg åt varje infärgat glas (färgåtergivning är rätt kass – ska dra mot blå-grönt).



    Bilparkering. Billboard. Varannan månad gör bilparkeringen reklam för sig med en poster. Varannan månad får High Line sätta upp ett konstverk i jätteformat. Exempel på samverkan med näringslivet i omgivningen.



    Ser ut som en drickaautomat. Men lura dig icke, det är ett konstverk, med massa gott-i-gott-gott. Se innehållet nedan

    Kajer mot det gröna är det nya svarta

    Delegationen för hållbara städer tillsattes av Alliansregeringen 2008-2012 för att kraftsamla kring hållbar stadsutveckling på en nationell arena och även om delegationen nu slutfört sitt uppdrag lever många av de frön delegationen sått (eller i vart fall beviljat ekonomiskt stöd) vidare.

    Jag har under det gångna året haft privilegiet att få ingå i ett så kallat advisory board till projektet Kajer mot det gröna – hållbara gränssnitt mellan stad och land. Projektet ägs av Järfälla kommun och går i korta drag ut på att få till stånd ett bättre stadsbyggande när vi å ena sidan behöver bygga mer och, å andra sidan, behöver värna de gröna kvaliteterna. Två intressen som allt för ofta kolliderar i planeringsprocessen, med polarisering, misstro mellan intressenter och utdragen eller i värsta fall frusen process som följd.

    Detta vill man nu försöka råda bot på i Järfälla när man i samband med att ny översiktsplan skall tas fram också ser en möjlighet att vara lite progressiva och försöka utmana rådande stadsbyggnadspraxis, inte minst med avseende på medborgardialog. Det hela ska resultera i en skrift som sammanfattar erfarenheterna från arbetet i en handbok – och förhoppningsvis också i att ett antal modiga förslag och strategier implementeras.

    Även om handboken blir helt färdigställd först i september så var det den 5 maj dags för avslutningspresentation i projektet. Förväntningarna var höga hos de nästan 200 stadsbyggnadsnördar som tagit pendeltåget ut till Barkarby gård för att ta del av en ovanligt tung föreläsarpanel.

    Att i en enda bloggpost redogöra för såväl projektet Kajer mot det gröna (som är minst sagt omfattande), de utmaningar som stadsbyggnad i vår tid måste svara mot (kontext och problembeskrivning som måste göras för att förklara projektets relevans) samt innehållet i alla de föreläsningar som dagen bjöd på är tyvärr inte praktiskt möjligt, så istället följer nu några helt löst sammansatta reflektioner och tankar från min tid med projektet samt mina kladdiga anteckningar från dagen.

    Öppningstalare för dagen var Järfällas stadsarkitekt Anders C Eriksson som gav en kort bakgrund till projektet och den stora planeringsutmaning man nu står inför i kommunen när utbyggnad av tunnelbanan ställer krav på kommunen att gå från halvsömnig förstad med utsprawlad villakarraktär till något betydligt mer urbant. En situation som delas av många andra kommuner, inte bara i Stockholmsregionen utan i växande städer överallt som nu tvingas göra upp med arvet av en modernistisk stadsplanering.



    Än idag planeras många områden efter modernistisk förlaga. Det är inget vidare.

    KAJEN

    Idén till kajen kommer från att det tvärs genom Järfälla kommun löper en kraftledning som nu skall grävas ned. På ena sidan om gatan finns villabebyggelse, på den andra ett naturreservat. I samband med arbetet att gräva ned ledningen finns en möjlighet att göra något mer.

    En tvärsgående kajpromenad som binder samman den långsträckta kommunen, men som samtidigt också skapar ett tydligt definierat övergångsrum mellan den byggda miljön och den omgivande naturen. Kajen fungerar också som en tydlig gräns för villamattans expansion in i naturreservatet, men begränsar samtidigt på inget sätt de boendes möjlighet att uppleva naturen på nära håll. Nej, tanken är snarare att den urbana kajen ska locka förbipasserande flanörer att ta steget ut i naturen. Därmed skulle man kunna få till stånd en uppvärdering av statusen på det som idag är de styvmoderligt behandlade villatomternas baksidor och naturreservatets bryn mot bebyggelsen.



    Ett kajrum, som det kan te sig.

    I samband med detta vill man också öpna upp för en diskussion om gränsdragningar av olika sorter. Idag sker bebyggelse allt som oftast som ett resultat av en restriktionsplanering. Det vill säga att man innan en byggnation radar upp en mängd restriktioner och därefter förlägger bebyggelsen till de platser där de inte kommer i konflikt med några andra intressen. Istället föreslår man att byggande borde ske utifrån en attraktionsplanering – en planering som i större utsträckning fokuserar på att maximera attraktiviteten och söka lösningar genom förhandling där särintressen ställs mot varandra. Nyckelordet är lösningsorienterad förhandling.

    I fallet med kajer mot det gröna gäller det främst gränsdragningen av naturreservatet på ena sidan om kraftledningsgatan, vilken man utifrån en attraktionsprincip skulle vilja kunna förhandla kring. Skulle det vara möjligt att i större utsträckning utgå från biotopernas gränser och kanske ge reservatet mer mark i vissa lägen och därmed också låta bebyggelsen få mer plats i andra? Den spikraka gränsdragningen är ungefär lika förankrad i platsen som den Afrikanska kontinentens nationsgränser. Att istälelt basera dessa linjer på topografi, vattendrag, biotoper, stråk och bebyggelse tror jag är en förutsättning för att få till ett stadsbyggande som står stadigt på en socio-ekologisk grund. Garanterat krävande förhandlingar, men väl värda mödan om de faller på plats.

    PRICKMARKSREVOLUTIONEN

    Men den stora behållningen av projektet är enligt mig inte den tydliga gränsdragningen mellan stad och land. Istället är det en ny-gammal idé om hur villamattan kan förtätas genom det som Torbjörn Einarsson på Arken arkitekter (som tillsammans med Ekologigruppen, Trivector och projektledaren Nils Söderlund utgör styrgruppen för projektet) kallar för prickmarksrevolutionen.

    Ett av de stora problemen med villan som typologi i sin vanligen förekommande gestaltning, utöver att den är vansinnigt innefektiv med hänsyn till resursförbrukning, är att den tar avstånd från det gemensamma sociala rummet – gatan. Detta finns inbyggt i typologin sedan flera hundra år tillbaka, men är också i mångt och mycket ett resultat av det skyddsavstånd på 4,5 meter från tomtgräns som tillkom som en brandskyddsåtgärd. Byggnader kan alltså inte placeras närmare än 9 meter från varandra, vilket förvisso minimerar risken för brand att sprida sig från ett hus till ett annat, men samtidigt skapar ett ordentligt avstånd till gatan som enbart får funktionen av en kommunikationsapparat.

    Då vi idag har helt nya material (exempelvis gipsskivor) har detta avstånd spelat ut sin roll och Einarsson menar att vi nu borde börja utveckla våra tomter som människor i städer alltid gjort – det vill säga med byggnader längs med tomtens gränser och ett ”prickat” gårdsutrymme i mitten, istället för en byggnad i mitten av tomten omgärdad av prickmark. I fallet med kajen skulle tomterna kunna utvidgas mot kajgränsen och villaägare skulle kunna sälja av sin mark eller bygga en till bostad som i större utsträckning livar mot gaturummet. Med referenser och skisser målar man i projektet upp en bild av hur villamattan över åren kan förtätas till att likna en småstad, där fasader mot gaturummet skapar bygator och torg. Innanför finns de privata gårdarna där privat odling och småskalig verksamhet äger rum. På detta sätt skulle tätheten kunna tredubblas utan att några egentliga kvaliteter går förlorade, men många nya skapas. Även för den storskaliga hus-i-park-arkitekturen från det sena miljonprogrammet presenteras förslag på hur den monumentala storskaligheten genom olika arkitektoniska såväl som organisatoriska åtgärder kan brytas ner i mindre enheter med ett eget uttryck. Även här söker sig bebyggelsen mot gaturummet genom att parkeringar och ”döda” gräsmattor ger plats åt ny bebyggelse.



    Från sprawlad villamatta till förtätad bygata med kaj.

    FÖRELÄSARE OCH DERAS VISDOMSORD

    Under dagen gav sedan en rad talare sin syn på olika aspekter av samtidens stadsbyggnadsutmaningar. Ulf Ericsson från Trivector pratade om betydelsen av gång i staden, både för den sociala miljön men än mer för folkhälsan. Hans avhandling The Swedish neighborhood and physical activity undersöker samband mellan olika fysiska miljöer och brukarnas rörelsemönster och påvisar tydliga samband mellan fysisk miljö och studieobjektens gångvanor och fysiska hälsa.

    En annan som pratade om gång var David Sim från Gehl arkitekter. Han menar att det gör hela skillnaden om vi rör oss genom staden i en hastigehet av tre eller fyra km/h. Människor vill upptäcka och uppleva. Det måste vi ha i åtanke när staden planeras. Något som återkommer i samtliga Gehls projekt. Inspirerande, självklart (dvs så genomarbetat att det upplevs som nästan simpelt) och på alla sätt föredömligt. Sim visade också på behovet av att snabbt synliggöra en god idé. Med tillfälliga, billiga och icke bygglovspliktiga förändringar kan man ofta komma väldigt långt!



    Genom att bara måla nya linjer på marken ändrades hela gaturummet längs med Broadway. En tillfällig förändring som sedan blev permanent.

    Emma Henriksson från Stockholmshem berättade personligt om sina erfarenheter som projektledare av satsningen Hållbara Hökarängen. Ett projekt som med små medel lyft ett chanserande närcentrum. Genom välriktade insatser till lokala eldsjälar och medborgarinitiativ kunde en nedåtgående trend vändas och områdets berättelse ges fler dimensioner.

    Dagens bildbonanza stod Emma Jonsteg från Utopia Arkitekter för. Det relativt nystartade kontoret har de senaste åren gått från klarhet till klarhet med sina vinnande projekt och även om merparten inte ännu är realiserade så säger deras renderingar en hel del om kontorets högt ställda ambitionsnivå. Med genuint intresse för plats och brukare skapar de en arkitektur som är tilltalande på en så grundläggande nivå att man bara önskar att den redan var byggd. Att Emma inte heller drar sig för att ge sig in i stadsbyggnadsdebatten och visa alternativ till dagens slentrianmässiga byggande gör kontoret till, i mina ögon, ett av de mest inspirerande och färgstarka kontoren på den Svenska arkitekturscenen.



    Småstad enligt Utopia.

    När det gäller den globala arkitekturscenen är förutsättningarna helt andra upplyste Thomas Melin från UN-habitat publiken om. Med bas i Nairobi undrade han om vi kanske är för gnälliga i Sverige när vi tjatar om långa planläggningstider? De visar ju faktiskt bara på en fungerande demokratisk planeringsprocess med (i relation till många andra länder) stort förtroende mellan aktörerna, menade Thomas och höjde ett varningens finger för att rationalisera bort möjligheterna för allmänheten att påverka och ha insyn i stadsbyggandets processer.

    Gunnar Rundgren var en ny bekantskap för mig, men han har ett imponerande CV inom miljö- ochlivsmedelsfrågor och har bland annat drivit fram KRAV-märkningen och den globala medlemsorganisationen för hållbarhetsmärkningar ISEAL-alliance. När han inte ägnar sig åt sådant är han en passionerad stadsodlare. Med en frälsts övertygelse predikade han sin gröna gospel från scenen och i slutet av anförandet tyckte jag mig uppleva ett kollektivt Hallelujah-moment.

    Mitt examensarbete handlade just om stadsplanering och livsmedelssäkerhet så det var roligt att se att dessa frågor inte var en nyhet för stadsbyggarna i rummet. Samtidigt har man ingen naiv tro på att stadsodling kommer med frälsning och lösningen på alla våra problem. En representant från en stor fastighetsägare (minns tyvärr inte vilken) frågade frågade hur man rent faktiskt får privatpersoner att börja odla på bred front. Det något dystra svaret är väl att så länge maten är billigare att importera så saknas de reella incitament som krävs för att få till en djupgående beteende- och strukturförändring. Planeringen måste anpassa sig till denna verklighet och i väntan på en (eventuellt) mindre transportintensiv livsmedelsapparat är det avgörande att mer jordbruksmark inte förvanskas.

    Peter Svensson från NCC Housing presenterade trender inom byggandet. Ganska nedslående visade deras spaning inför framtiden att även om bilen allt mer får stryka på foten till förmån för cykel och folk i allt större utsträckning vill ha nära till motion och odling (vi snackar då balkongodling som livsstilsmarkör) så är hållbarhetsfrågor på en mer fundamental nivå ingenting som kommer som en stark trend inom den närmsta framtiden. Det är helt enkelt inte det som presumtiva bostadsrättsägare efterfrågar och mellan raderna läser jag in att NCC inte heller själva kommer att pusha hållbarhetsribban till nya oanade höjder.

    Min tanke förkroppsligas omedelbart efteråt i form av ordföranden i Föreningen för Byggemenskaper, Staffan Schartners föreläsning. Utan att gå till personangrepp mot Peter framför han en välformulerad och underbyggd kritik mot stordrift och industriellt byggande (när det inte innebär att priser pressas och kvalitet höjs). Vi har idag en situation där ett 30-tal får 100% av alla markanvisningar i Stockholm. En liten grupp byggare har vuxit sig så starka att planeringen får anpassa sig efter deras affärsmodeller. Det är ohållbart och kanske finns istället lösningen på bostadsbristen i mångfalden hos en rad små aktörer. Finansieringen är givetvis en utmaning, men aktörer som Ekobanken har plockat upp stafettpinnen och vill stötta initiativ till byggemenskaper. Erfarenheter från Tyskland visar också att byggemenskaper faktiskt varit säkrare låntagare än byggföretag.

    Dagens avslutande diskussion landade i ett känsloladdat samtal om regeringens förslag till förenklade byggregler. Ur publiken höjdes många röster som menade att även om projektet Kajer mot det gröna föreslår genomförbara och hoppingivande förslag på hur en komplex utmaning kan hanteras, så går politiken just nu åt ett helt annat håll. Somliga menade att politiken borde ta ett större ansvar och stå upp för visionärt stadsbyggande, även i delikata situationer. Andra, menade att vi i första hand skulle hoppas på de professionella aktörerna i dialog med allmänheten. Thomas Melin (han från UN-habitat) nästintill uppmanade alla kompetenta praktiker i rummet att likt internationella förlagor slå in på en politisk bana med stadsbyggnadsfrågor högst upp på agendan.

    Appropå detta med politiken så var det dagens stora besvikelse att uppslutningen från just denna viktiga grupp var så gott som obefintlig – både på scen och bland talarna. En repris på denna examensdag i Almedalen med riksdagspolitiker, kommunalråd och statliga tjänstemän i publiken skulle verkligen kunna ge ringar på vattnet. Till dess tror jag att det i mångt och mycket är upp till oss praktiker att tillsammans med allmänheten driva på arbetet med att nå innovativa lösningar för ett mer hållbart stadsbyggande.

    Tillägg:
    När jag går igenom mina anteckningar framträder en bild av att merparten av talarna faktiskt pratar om en slags småstadens renässans. En mer lokal tillvaro där skalan såväl som livstempot är lägre. Hade varit intressant att göra en trendspaning på om detta är vad gemene man också drömmer om eller om det bara är planerarkåren som hyllar detta ideal. Och vill man bo så för egen del?



    Småstad.