Samlade intryck från mötesplatsresor på kontinenten. Del 1: Berlin

Trogna läsare av bloggen torde vid det här laget vara någorlunda väl insatta i vårt arbete med Att bygga mötesplatser, men för nytillkomna handlar det i korthet om ett uppdrag från Chalmersfastigheter där inobi (1) skapat ett grundläggande teoretiskt ramverk med fokus på varför möten är värdeskapande samt hur och var dessa möten sker och (2) utvecklat metoder och verktyg för att systematiskt och medvetet arbeta med strategisk mötesplatsutveckling. Under 2013-2014 har arbetet bland annat resulterat i  boken (med den såväl sakliga som intresseväckande titeln) Att bygga mötesplatser samt framtagandet av metoder för mötesplatsanalys kopplade till GIS-verktyg (Geografiska InformationsSystem) och några intensiva studieresor i mötesplatsbyggandets tecken.

Under hösten 2014 var det så hög tid att förankra arbetet med mötesplatser på bred front i Chalmersfastigheters organisation och efter utbildningar i teori på hemmaplan bar det iväg på inte mindre än tre resor där i princip samtliga medarbetare fick sig en ordentlig duvning i praktisk mötesplatsanalys. Själv hade jag det stora privilegiet och nöjet att agera reseledare och handledare under dessa exkursioner till mötandets metropoler. I ett antal blogginlägg kommer jag här dela väl valda tankar och intryck från resorna. Fokus ligger till stor del på miljöer för samarbete och innovation, vilka vi valt att kalla för synergiplatser, men även mindre produktionsorienterade platser – socialisationsplatser och relationsplatser – besöktes, vilka är minst lika viktiga för livkraftiga ”sociala ekosystem” (eller interstrukturer, som vi kallar dem). Mer utförliga beskrivningar av de olika besöken finns redovisade på Chalmersfastigheters mötesplats-studierese-blogg.

Vårt första resmål var alltså Berlin. Staden är verkligen allt på en gång, men har samtidigt en helt unik karaktär jämfört med andra Europeiska städer av samma dignitet. Till stor del beror detta nog på de många trauman i form av världskrig och kallt krig som tvingat staden och dess invånare att gång på gång fått förhandla fram en ny riktning för stadens återuppbyggnad ur ruinerna av det som en gång varit.

För ur askan har det som idag är Berlins unika identitet uppstått. Här tänker jag då främst på den breda blandning av etniska grupper, subkulturer och livsstilar som lever sida vid sida som alla sätter sin prägel på staden och dess stadsdelar (Tyskland är näst efter USA det mest populära landet att immigrera till). Billiga hyror i kombination med en relativt väl fungerande infrastruktur är helt klart en bidragande faktor till blandningen. Somliga menar att Berlin är en av få kvarvarande fristäder  i Europa för konstnärer, dagdrivare och livsnjutare…

Samtidigt är Berlin en huvudstad med högt rankade universitet, huvudkontor för multinationella företag och vårt inledande besök var på en institution som på alla sätt förkroppsligar mötet mellan utbildning och näringsliv. Hasso Plattner Institutet är en privat finansierad utbildningsinstitution belägen strax norr om centrala Potsdam, en förstad ca 45 min med pendeltåg sydväst om Berlin, med inriktning mot IT-systemutveckling.



HPI – ett påkostat externcampus

Det riktigt intressanta med HPI är deras disciplinöverskridande utbildning d.school som parar samman programmerare med studenter från i princip vilken annan utbildningsbakgrund som helst (så länge de klarar inträdesproven) för att i intensiv case-form ett antal dagar i veckan ta sig an samtidens utmaningar. Hela idén är att stimulera fram samarbeten där studenternas olika bakgrunder och problemlösningsmetoder hittar nya former för samverkan – och förhoppningsvis helt nya lösningar – som de sedan kan ta med sig ut i yrkeslivet. För att uppnå detta finns en rad pedagogiska metoder vilka alla understöds av den fysiska  miljöns utformning. Möblerna är mobila och nätta, de flesta är i ståhöjd. Stillasittande är ingenting som premieras d.school, men det finns även ”lugna” oaser i form av lounge-loft och soffgrupper. Lokalerna är ljusa och luftiga med god överblick. Hittills har skolan varit mycket framgångsrik i att attrahera såväl studenter som samarbetspartners och de framtida arbetsgivarna verkar också väldigt intresserade.


Visning av d.schools patenterade möblering som stimulerar dynamiska samtal och samarbete

På hemvägen gjorde vi en avstickare till en av de senaste tillskotten av ”hippa” mötesplatser i Berlin. Stadsdelarna runt Kurfurstendamm har länge betraktats som lite mossiga och trötta, men med kontors-galleria-biograf-konstgalleri-restaurang-café-spa-hotellet Bikini hoppas man nu på att tillföra en ordentlig injektion av ung urban livsenergi i området helt enligt devisen more is more.


Publikt promenadstråk på taket med egen utsikt mot apberget på Berlin Zoo


Pop-up boxar där oetablerade designers kan testa att sälja sina alster.

Själva byggnaden är en ombyggnad av ett komplex från 50-talet och arkitekturen är utförd med precis rätt mix av rå, något bedagad betong och exklusiv detaljering. Den DIY-estetik (Do It Yourself) som blivit utmärkande för mindre kapitalstarka Berlinentreprenörer fångas här upp på ett klanderfritt sätt. Personligen tycker jag att det blir aningen för tillrättalagt (i ärlighetens namn så känns det som en slags fastighetsutvecklandets version av kulturell appropriering av ett smutsigare Berlin), men här finns å andra sidan allt som den kreativa klassens företrädare kan önska sig i form av pulled pork-burgare, soyalatte, och designmöbler. Helt klart är i vart fall att satsningen gått hem för det är fullt med folk. Att skjuta brett verkar onekligen fungera.

Stadsiblioteket vid Potsdamerplatz  har ikonstatus inom arkitekturvärlden, men hur funkar den egentligen som mötesplats? Sådär visar det sig, eftersom absolut tystnad råder i lokalerna. Arkitekten Hans Sharoun ritade huset som en hyllning till kunskapen – en vetenskapens kyrka – och upplevelsen är helt klart sakral. Tvärtemot rådande paradigm inom biblioteksvärlden att öppna upp och höja ljudvolymen satsar man istället här stenhårt på att vara en av få platser i staden där tystnaden regerar. Barn och hundar är portförbjudna och inträdet kostar. Helt klart en exkluderande mötesplats, men också attraktiv för sin målgrupp.


Schhh! Absolut tystnad, men bra spanläge, på stadsbiblioteket

Ett stenkast bort ligger Sony center – en märkesbyggnad uppförd i början av 2000-talet för teknikjättens Sonys räkning tänkt att fungera som europeiskt huvudkontor men nu sålt i finanskrisens spår. Den höghusomgärdade platsen är halvt överbyggd av en struktur som närmast liknar ett slags slitsat cirkustält, vilket placerar torget någonstans i gränslandet mellan inne och ute. Eftersom platsen också är en kollektivtrafiknod är genomflödet av människor stort. Samtidigt finns här ett lugn. Vi hade svårt att enas om vad vi egentligen tycker om Sony center. Stökigt och för kommersiellt, men också öppet, folkligt och integrerat i staden. Kanske är det kontrasterna som skapar dynamik på våra mötesplatser?


Uppvisningsplats för ny teknik, men samtidigt överraskande folkligt.

Berlin är känt som den delade staden. Detta har också skapat en stad med många olika centrum och egna stadsdelar. Så sent som på 1920-talet var egentligen Berlin en mängd egna städer som samlades inom ramarna för staden Berlin. Här finns också en förklaring till att de i de olika stadsdelarna finns en stark tradition av att nyttja det lokala centrumet. I praktiken är det snarare så att det som vid en första anblick kan uppfattas som ett centrum (Alexanderplatz, Potsdamerplatz, Kurfurstendam) egentligen är mer av en slags representativa centrum (läs turistplatser), men att de egentliga samlingsfunktionerna för Berlinborna finns i stadsdelarna.

Sista dagen begav vi oss till området runt Moritzplats. Här blandas verksamheter och bostäder i en småskalig stadsstruktur och vi förstod efter hand att området just nu genomgår en förvandling där bilmekanikernas verkstäder får nya grannar i form av apputvecklare och möbeldesigners.

På en gammal ödetomt precis vid tunnelbanans uppgång ligger Prinzessinnengarten. Här har två stadsodlande entusiaster på några år byggt upp en uppskattad mötesplats för människor med intresse för en hållbar urban livsstil i allmänhet och närproducerad mat i synnerhet. Vid vårt besök öste regnet ned och odlingssäsongen var slut, men vi kunde ändå ana vilken oas som trädgården kan vara på varma dagar och nätter sommartid. Utgående från odling har med tiden flera andra funktioner (materialdepå, scen, café, undervisning…) adderats till trädgården som är öppen för alla och ett starkt nätverk av volontärer understödda av ett tiotal ”anställda” sköter om driften. Prinzessinnengarten triggar igång många diskussioner om livet i staden och vår tids stora utmaningar och vi konstaterade att kvartersträdgårdar kan fungera som verkligt gränsöverskridande mötesplatser i staden.


Allt på Prinzessinnengarten är byggt på plats – oftast av återvunna material.


Merparten av arbetet sköts av volontärer som tycker om att samlas kring odling och återbruk. Beslut fattas på veckomöten dit vem som helst är välkommen. 

Vårt avslutande besök var co-workinghuset Betahaus Berlin. På granntomten till Prinzessinnengarten har kontorscaféet för egenföretagare successivt tagit över våningsplan efter våningsplan i ett gammalt kontorshus. Brukarskaran består (återigen) av en mix av digitala entreprenörer och designers som mot en billig penning (jämfört med att hyra eget kontor) delar på kostnader och infrastruktur i ett kontorshotell. Genom att också arrangera temaföreläsningar, mingel och andra events adderas en till dimension till mötesplatsen som det egna kontoret inte förmår erbjuda – en social gemenskap för personer med delade intressen. Betahaus har expanderat till andra städer och som en rafflande avslutning lämnar jag därför er läsare med en cliffhanger där en mer utförlig rapport från verksamhetens Barcelonafilial kommer att avhandlas.


Bussverkstad från DDR-tiden har fått nytt liv som konstnärsfabrik. 

Prolog:
Berlin är fantastiskt. Staden är, som jag nämnde inledningsvis, allt på en gång men med en väldigt egen identitet och ett rykte om sig som en världsledande kultur- och nöjesstad med låga trösklar. Detta har givetvis Berlins marknadsföringsavdelning insett värdet av  och det pågår en intensiv kamp och balansgång mellan att attrahera såväl kapital som kreatörer samtidigt.

Jag tänker på Schumpeters idéer om creative destruction och hur detta format Berlin och hela tiden gör det. I den karnevaliskt röriga osäkerheten finns en förförisk spänning som rätt förvaltad kan formas till en stark kraft för samverkan och skapande. Innovationerna blir förr eller senare oundvikligen uppfångade av etablissemanget (och det kan vara helt ok, kanske är det rent av nödvändigt?). Utmaningen är att inte kväva kraften. Hittills har Berlin klarat av att förändra sin interstruktur så att den kraften har kunnat hållas vid livgenom genom en ständig migration från stadsdel till stadsdel. Förhoppningsvis kan det fortsätta så.

Kajer mot det gröna är det nya svarta

Delegationen för hållbara städer tillsattes av Alliansregeringen 2008-2012 för att kraftsamla kring hållbar stadsutveckling på en nationell arena och även om delegationen nu slutfört sitt uppdrag lever många av de frön delegationen sått (eller i vart fall beviljat ekonomiskt stöd) vidare.

Jag har under det gångna året haft privilegiet att få ingå i ett så kallat advisory board till projektet Kajer mot det gröna – hållbara gränssnitt mellan stad och land. Projektet ägs av Järfälla kommun och går i korta drag ut på att få till stånd ett bättre stadsbyggande när vi å ena sidan behöver bygga mer och, å andra sidan, behöver värna de gröna kvaliteterna. Två intressen som allt för ofta kolliderar i planeringsprocessen, med polarisering, misstro mellan intressenter och utdragen eller i värsta fall frusen process som följd.

Detta vill man nu försöka råda bot på i Järfälla när man i samband med att ny översiktsplan skall tas fram också ser en möjlighet att vara lite progressiva och försöka utmana rådande stadsbyggnadspraxis, inte minst med avseende på medborgardialog. Det hela ska resultera i en skrift som sammanfattar erfarenheterna från arbetet i en handbok – och förhoppningsvis också i att ett antal modiga förslag och strategier implementeras.

Även om handboken blir helt färdigställd först i september så var det den 5 maj dags för avslutningspresentation i projektet. Förväntningarna var höga hos de nästan 200 stadsbyggnadsnördar som tagit pendeltåget ut till Barkarby gård för att ta del av en ovanligt tung föreläsarpanel.

Att i en enda bloggpost redogöra för såväl projektet Kajer mot det gröna (som är minst sagt omfattande), de utmaningar som stadsbyggnad i vår tid måste svara mot (kontext och problembeskrivning som måste göras för att förklara projektets relevans) samt innehållet i alla de föreläsningar som dagen bjöd på är tyvärr inte praktiskt möjligt, så istället följer nu några helt löst sammansatta reflektioner och tankar från min tid med projektet samt mina kladdiga anteckningar från dagen.

Öppningstalare för dagen var Järfällas stadsarkitekt Anders C Eriksson som gav en kort bakgrund till projektet och den stora planeringsutmaning man nu står inför i kommunen när utbyggnad av tunnelbanan ställer krav på kommunen att gå från halvsömnig förstad med utsprawlad villakarraktär till något betydligt mer urbant. En situation som delas av många andra kommuner, inte bara i Stockholmsregionen utan i växande städer överallt som nu tvingas göra upp med arvet av en modernistisk stadsplanering.



Än idag planeras många områden efter modernistisk förlaga. Det är inget vidare.

KAJEN

Idén till kajen kommer från att det tvärs genom Järfälla kommun löper en kraftledning som nu skall grävas ned. På ena sidan om gatan finns villabebyggelse, på den andra ett naturreservat. I samband med arbetet att gräva ned ledningen finns en möjlighet att göra något mer.

En tvärsgående kajpromenad som binder samman den långsträckta kommunen, men som samtidigt också skapar ett tydligt definierat övergångsrum mellan den byggda miljön och den omgivande naturen. Kajen fungerar också som en tydlig gräns för villamattans expansion in i naturreservatet, men begränsar samtidigt på inget sätt de boendes möjlighet att uppleva naturen på nära håll. Nej, tanken är snarare att den urbana kajen ska locka förbipasserande flanörer att ta steget ut i naturen. Därmed skulle man kunna få till stånd en uppvärdering av statusen på det som idag är de styvmoderligt behandlade villatomternas baksidor och naturreservatets bryn mot bebyggelsen.



Ett kajrum, som det kan te sig.

I samband med detta vill man också öpna upp för en diskussion om gränsdragningar av olika sorter. Idag sker bebyggelse allt som oftast som ett resultat av en restriktionsplanering. Det vill säga att man innan en byggnation radar upp en mängd restriktioner och därefter förlägger bebyggelsen till de platser där de inte kommer i konflikt med några andra intressen. Istället föreslår man att byggande borde ske utifrån en attraktionsplanering – en planering som i större utsträckning fokuserar på att maximera attraktiviteten och söka lösningar genom förhandling där särintressen ställs mot varandra. Nyckelordet är lösningsorienterad förhandling.

I fallet med kajer mot det gröna gäller det främst gränsdragningen av naturreservatet på ena sidan om kraftledningsgatan, vilken man utifrån en attraktionsprincip skulle vilja kunna förhandla kring. Skulle det vara möjligt att i större utsträckning utgå från biotopernas gränser och kanske ge reservatet mer mark i vissa lägen och därmed också låta bebyggelsen få mer plats i andra? Den spikraka gränsdragningen är ungefär lika förankrad i platsen som den Afrikanska kontinentens nationsgränser. Att istälelt basera dessa linjer på topografi, vattendrag, biotoper, stråk och bebyggelse tror jag är en förutsättning för att få till ett stadsbyggande som står stadigt på en socio-ekologisk grund. Garanterat krävande förhandlingar, men väl värda mödan om de faller på plats.

PRICKMARKSREVOLUTIONEN

Men den stora behållningen av projektet är enligt mig inte den tydliga gränsdragningen mellan stad och land. Istället är det en ny-gammal idé om hur villamattan kan förtätas genom det som Torbjörn Einarsson på Arken arkitekter (som tillsammans med Ekologigruppen, Trivector och projektledaren Nils Söderlund utgör styrgruppen för projektet) kallar för prickmarksrevolutionen.

Ett av de stora problemen med villan som typologi i sin vanligen förekommande gestaltning, utöver att den är vansinnigt innefektiv med hänsyn till resursförbrukning, är att den tar avstånd från det gemensamma sociala rummet – gatan. Detta finns inbyggt i typologin sedan flera hundra år tillbaka, men är också i mångt och mycket ett resultat av det skyddsavstånd på 4,5 meter från tomtgräns som tillkom som en brandskyddsåtgärd. Byggnader kan alltså inte placeras närmare än 9 meter från varandra, vilket förvisso minimerar risken för brand att sprida sig från ett hus till ett annat, men samtidigt skapar ett ordentligt avstånd till gatan som enbart får funktionen av en kommunikationsapparat.

Då vi idag har helt nya material (exempelvis gipsskivor) har detta avstånd spelat ut sin roll och Einarsson menar att vi nu borde börja utveckla våra tomter som människor i städer alltid gjort – det vill säga med byggnader längs med tomtens gränser och ett ”prickat” gårdsutrymme i mitten, istället för en byggnad i mitten av tomten omgärdad av prickmark. I fallet med kajen skulle tomterna kunna utvidgas mot kajgränsen och villaägare skulle kunna sälja av sin mark eller bygga en till bostad som i större utsträckning livar mot gaturummet. Med referenser och skisser målar man i projektet upp en bild av hur villamattan över åren kan förtätas till att likna en småstad, där fasader mot gaturummet skapar bygator och torg. Innanför finns de privata gårdarna där privat odling och småskalig verksamhet äger rum. På detta sätt skulle tätheten kunna tredubblas utan att några egentliga kvaliteter går förlorade, men många nya skapas. Även för den storskaliga hus-i-park-arkitekturen från det sena miljonprogrammet presenteras förslag på hur den monumentala storskaligheten genom olika arkitektoniska såväl som organisatoriska åtgärder kan brytas ner i mindre enheter med ett eget uttryck. Även här söker sig bebyggelsen mot gaturummet genom att parkeringar och ”döda” gräsmattor ger plats åt ny bebyggelse.



Från sprawlad villamatta till förtätad bygata med kaj.

FÖRELÄSARE OCH DERAS VISDOMSORD

Under dagen gav sedan en rad talare sin syn på olika aspekter av samtidens stadsbyggnadsutmaningar. Ulf Ericsson från Trivector pratade om betydelsen av gång i staden, både för den sociala miljön men än mer för folkhälsan. Hans avhandling The Swedish neighborhood and physical activity undersöker samband mellan olika fysiska miljöer och brukarnas rörelsemönster och påvisar tydliga samband mellan fysisk miljö och studieobjektens gångvanor och fysiska hälsa.

En annan som pratade om gång var David Sim från Gehl arkitekter. Han menar att det gör hela skillnaden om vi rör oss genom staden i en hastigehet av tre eller fyra km/h. Människor vill upptäcka och uppleva. Det måste vi ha i åtanke när staden planeras. Något som återkommer i samtliga Gehls projekt. Inspirerande, självklart (dvs så genomarbetat att det upplevs som nästan simpelt) och på alla sätt föredömligt. Sim visade också på behovet av att snabbt synliggöra en god idé. Med tillfälliga, billiga och icke bygglovspliktiga förändringar kan man ofta komma väldigt långt!



Genom att bara måla nya linjer på marken ändrades hela gaturummet längs med Broadway. En tillfällig förändring som sedan blev permanent.

Emma Henriksson från Stockholmshem berättade personligt om sina erfarenheter som projektledare av satsningen Hållbara Hökarängen. Ett projekt som med små medel lyft ett chanserande närcentrum. Genom välriktade insatser till lokala eldsjälar och medborgarinitiativ kunde en nedåtgående trend vändas och områdets berättelse ges fler dimensioner.

Dagens bildbonanza stod Emma Jonsteg från Utopia Arkitekter för. Det relativt nystartade kontoret har de senaste åren gått från klarhet till klarhet med sina vinnande projekt och även om merparten inte ännu är realiserade så säger deras renderingar en hel del om kontorets högt ställda ambitionsnivå. Med genuint intresse för plats och brukare skapar de en arkitektur som är tilltalande på en så grundläggande nivå att man bara önskar att den redan var byggd. Att Emma inte heller drar sig för att ge sig in i stadsbyggnadsdebatten och visa alternativ till dagens slentrianmässiga byggande gör kontoret till, i mina ögon, ett av de mest inspirerande och färgstarka kontoren på den Svenska arkitekturscenen.



Småstad enligt Utopia.

När det gäller den globala arkitekturscenen är förutsättningarna helt andra upplyste Thomas Melin från UN-habitat publiken om. Med bas i Nairobi undrade han om vi kanske är för gnälliga i Sverige när vi tjatar om långa planläggningstider? De visar ju faktiskt bara på en fungerande demokratisk planeringsprocess med (i relation till många andra länder) stort förtroende mellan aktörerna, menade Thomas och höjde ett varningens finger för att rationalisera bort möjligheterna för allmänheten att påverka och ha insyn i stadsbyggandets processer.

Gunnar Rundgren var en ny bekantskap för mig, men han har ett imponerande CV inom miljö- ochlivsmedelsfrågor och har bland annat drivit fram KRAV-märkningen och den globala medlemsorganisationen för hållbarhetsmärkningar ISEAL-alliance. När han inte ägnar sig åt sådant är han en passionerad stadsodlare. Med en frälsts övertygelse predikade han sin gröna gospel från scenen och i slutet av anförandet tyckte jag mig uppleva ett kollektivt Hallelujah-moment.

Mitt examensarbete handlade just om stadsplanering och livsmedelssäkerhet så det var roligt att se att dessa frågor inte var en nyhet för stadsbyggarna i rummet. Samtidigt har man ingen naiv tro på att stadsodling kommer med frälsning och lösningen på alla våra problem. En representant från en stor fastighetsägare (minns tyvärr inte vilken) frågade frågade hur man rent faktiskt får privatpersoner att börja odla på bred front. Det något dystra svaret är väl att så länge maten är billigare att importera så saknas de reella incitament som krävs för att få till en djupgående beteende- och strukturförändring. Planeringen måste anpassa sig till denna verklighet och i väntan på en (eventuellt) mindre transportintensiv livsmedelsapparat är det avgörande att mer jordbruksmark inte förvanskas.

Peter Svensson från NCC Housing presenterade trender inom byggandet. Ganska nedslående visade deras spaning inför framtiden att även om bilen allt mer får stryka på foten till förmån för cykel och folk i allt större utsträckning vill ha nära till motion och odling (vi snackar då balkongodling som livsstilsmarkör) så är hållbarhetsfrågor på en mer fundamental nivå ingenting som kommer som en stark trend inom den närmsta framtiden. Det är helt enkelt inte det som presumtiva bostadsrättsägare efterfrågar och mellan raderna läser jag in att NCC inte heller själva kommer att pusha hållbarhetsribban till nya oanade höjder.

Min tanke förkroppsligas omedelbart efteråt i form av ordföranden i Föreningen för Byggemenskaper, Staffan Schartners föreläsning. Utan att gå till personangrepp mot Peter framför han en välformulerad och underbyggd kritik mot stordrift och industriellt byggande (när det inte innebär att priser pressas och kvalitet höjs). Vi har idag en situation där ett 30-tal får 100% av alla markanvisningar i Stockholm. En liten grupp byggare har vuxit sig så starka att planeringen får anpassa sig efter deras affärsmodeller. Det är ohållbart och kanske finns istället lösningen på bostadsbristen i mångfalden hos en rad små aktörer. Finansieringen är givetvis en utmaning, men aktörer som Ekobanken har plockat upp stafettpinnen och vill stötta initiativ till byggemenskaper. Erfarenheter från Tyskland visar också att byggemenskaper faktiskt varit säkrare låntagare än byggföretag.

Dagens avslutande diskussion landade i ett känsloladdat samtal om regeringens förslag till förenklade byggregler. Ur publiken höjdes många röster som menade att även om projektet Kajer mot det gröna föreslår genomförbara och hoppingivande förslag på hur en komplex utmaning kan hanteras, så går politiken just nu åt ett helt annat håll. Somliga menade att politiken borde ta ett större ansvar och stå upp för visionärt stadsbyggande, även i delikata situationer. Andra, menade att vi i första hand skulle hoppas på de professionella aktörerna i dialog med allmänheten. Thomas Melin (han från UN-habitat) nästintill uppmanade alla kompetenta praktiker i rummet att likt internationella förlagor slå in på en politisk bana med stadsbyggnadsfrågor högst upp på agendan.

Appropå detta med politiken så var det dagens stora besvikelse att uppslutningen från just denna viktiga grupp var så gott som obefintlig – både på scen och bland talarna. En repris på denna examensdag i Almedalen med riksdagspolitiker, kommunalråd och statliga tjänstemän i publiken skulle verkligen kunna ge ringar på vattnet. Till dess tror jag att det i mångt och mycket är upp till oss praktiker att tillsammans med allmänheten driva på arbetet med att nå innovativa lösningar för ett mer hållbart stadsbyggande.

Tillägg:
När jag går igenom mina anteckningar framträder en bild av att merparten av talarna faktiskt pratar om en slags småstadens renässans. En mer lokal tillvaro där skalan såväl som livstempot är lägre. Hade varit intressant att göra en trendspaning på om detta är vad gemene man också drömmer om eller om det bara är planerarkåren som hyllar detta ideal. Och vill man bo så för egen del?



Småstad.

Brevväxling med Attefall

För en tid sedan skrev inobis Fredrik Rosenhall och Stefan Rupert en debattartikel med anledning av regeringens förslag till förenklade byggregler som publicerades på Archileaks och Dagens Samhälle. Texten skickades också till Civil- och bostadsminister Stefan Attefall.

Nu delar vi exklusivt (på vår egen blogg) med oss av den brevväxling som följde:

STEFANS SVAR

Regeringskansliets logotyp - länk till startsidan

Bäste Fredrik!

Varmt tack för ditt e-postmeddelande angående våra förslag om komplementbostadshus och andra bygglovsbefriade åtgärder. Jag beklagar att mitt svar till dig har dröjt.

Mot bakgrund av de synpunkter du framför vill jag bekräfta att formerna för tillämpning av de nya reglerna kommer att behöva tydliggöras och följas upp systematiskt. Reformen kommer att medföra att det finns ett stort behov av information om de regler som kommer att gälla. Exempelvis är det viktigt att framtida informationsinsatser kring nya regler om komplementbyggnader inbegriper information om att förslagen inte innebär någon förändring vad gäller tillämpningen av bestämmelserna om strandskydd enligt miljöbalken. Information behöver även riktas till byggföretag, företag som tillverkar färdiga byggnader samt till landets byggnadsnämnder.

Med anledning av det informations- och utbildningsbehov som finns i och med förslagen i denna och andra propositioner, har regeringen den 13 mars 2014 gett Boverket i uppdrag att inrätta ett kansli för genomförande av kompetensinsatser för att plan- och bygglagen (PBL) ska få genomslag och för att främja en mer enhetlig och effektiv tillämpning av PBL. Vår förhoppning är att detta ska leda till öka klarhet hos såväl byggherrar som kommuner om hur reglerna ska tillämpas.

Det är betydelsefullt och intressant för mig att få ta del av synpunkter såsom dina och jag tar med mig dem i mitt fortsatta arbete med denna fråga.

Tack än en gång för att du tog dig tid att skriva till mig och jag önskar dig en fin vår!

Stockholm i april 2014

Med vänliga hälsningar

Stefan Attefall

Civil- och bostadsminister

FREDRIKS SVAR PÅ STEFANS SVAR

Hej,

Tack för svaret!

Jag vill understryka att jag tycker att grundinställningen i förslaget är bra – det är viktigt att minska krånglet för småhusägare och att underlätta komplementlägenheter i villaområden är ett steg i rätt ritning för att minska bostadsbristen, även om det givetvis inte kan mäta sig med behovet av att skapa detaljplaner som möjliggör smarta, stadsmässiga förtätningar av goda kollektivtrafiklägen i storstäderna.

Dock gör ditt svar, tillsammans med en rad samtal jag haft med plan- och bygglovsarkitekter den senaste tiden, mig än mer säker på att dessa regler inte är färdiga att ligga till grund för någon lagstiftning.

Ett informationsarbete behövs helt säkert, men frågan är vad man skall informera om. I decennier har Boverket och rättsinstanserna arbetat med att hitta hållbara definitioner av detaljplaneregler som byggnadshöjd, våningsdefinitioner och takkupor, men trots detta råder oklarhet kring vad som gäller. De ”förenklade” byggreglerna  innebär i praktiken bara att man häller bensin på denna brasa.

Precis som du skriver är det mycket viktigt att eftersträva en enhetlig och effektiv tillämpning av PBL. De nya reglerna är dock löst skrivna och detta, i kombination med att de i många fall kommer att hamna i direkt  konflikt med detaljplaneregler som tagits fram i demokratiska processer, gör att det knappast är enhetlighet och effektivitet som kommer att bli resultatet. Stadsarkitektföreningen menar t ex att ”Det är ett hån mot landets byggnadsnämnder att kalla förslagen för förenklingar”. Detta skrivet av den organisation vars medlemmar får ta de praktiska konsekvenserna av lagstiftningen.

Den självklara gångordningen vid förändringar av detta slag borde vara att göra en noggrann studie av hur berörda praktiker (både kommunala tjänstemän, jurister och privata arkitekter) ser på det regelverk som finns. Därefter analysera hur olika förslag kan tänkas fungera i praktiken. SEDAN föreslå förändringar i lagstiftningen.  Personligen ser jag en rad fördelar med konceptet ”Attefallshus” och tycker nog att bygglovsbefriade åtgärder skulle kunna införas i glesa villaområden på landsbygden. Men i min yrkesutövning, som i stor utsträckning handlar om att arbeta med täta, attraktiva villaområden i storstäderna där fastighetsvärdena är höga och relationen mellan grannhusen skör, där kommer de ”förenklade” reglerna för tillbyggnader och takkupor fara fram som elefanter i porslinsbutiker.

Många villaägare tilltalas av tanken att underlätta regelverket, men de föreslagna reglerna skjuter på fel mål. Problemet är inte detaljplanekonceptet som sådant utan att många planer är dåligt skrivna och att kommunerna har mycket begränsade möjligheter att godkänna välmotiverade avsteg. ”Förenklingar” får inte innebära att man skapar en svårtolkningsbar gråzon mellan plan- och bygglovsprocesser och generella möjligheter till avsteg.

Om regeringen är uppriktigt intresserad av att ta fram vettiga regler som på allvar underlättar bygglovshanteringen och får fart på byggandet utan att köra över grannar, då bör ni bromsa denna process. Ni bör förvissa er om att det råder klarhet i tillämpningen innan lagstiftningen går igenom. Jag tror och hoppas att ni anser det vara viktigare att skapa en långsiktigt hållbar bygglagstiftning, än att forcera igenom en halvmesyr bara för att det är valår.

Med vänlig hälsning

Fredrik Rosenhall

Fortsättning följer…

Ett nytt kunskapsstråk för Göteborg


Tillsammans med Johannes Åsberg från YIMBY Göteborg har vi tagit fram ett förslag för förtätning med bostäder och verksamheter längs Guldhedsgatan mellan Kapellplatsen och Sahlgrenska. En gemensam debattartikel är idag publicerad i GP. Yimby skriver mer om förslaget på sin hemsida.

Syftet med det här förslaget är tvåfaldigt.

Vi vill dels bidra till diskussion och idéutveckling kring hur några av Göteborgs viktigaste kunskapsproducerande områden kan knytas närmare varandra. Avståndet mellan Chalmersplatsen och Sahlgrenska är faktiskt inte längre än Avenyn från Götaplatsen till Kungsportsplatsen. Men det känns mycket längre. Det beror på att Guldhedsgatan är en motorled istället för ett aktivt stråk med intressanta målpunkter längs vägen, där människor rör sig med många olika transportslag. Det finns idag många ytor längs Guldhedsgatan där nya byggrätter kan inrymmas utan att det innebär konflikter med befintliga områden runt vägen. Det är ytor som blivit över som ett arv från ett äldre planeringsparadigm där principen var att dra bebyggelsen så långt bort från vägarna som möjligt

Vi vill även bidra till att lyfta diskussionen om stadsförtätningar ur den ständiga återvändsgränden: för eller emot. Låt oss inse att förtätningar kan vara både bra och dåliga – det hänger helt och hållet på hur de passas in och genomförs. Med ansvarsfulla och genomtänkta förtätningar, som vi menar att detta är ett exempel på, kan vi både utnyttja befintlig infrastruktur mer effektivt, minska stadens miljöbelastning och ytanvändning och samtidigt göra staden bättre för alla som bor i befintliga områden runt den tillkommande bebyggelsen – utan att lägga beslag på grönytor som är viktiga för rekreation och ekosystemtjänster. Genom förslaget koncentreras 1000 nya bostäder och 20 000 kvadratmeter ytor för verksamheter längs ett av stadens mest välförsörjda kollektivtrafikstråk.


Vi har även gått lite mer på djupet i att studera ett antal av de platser som stärks och utvecklas genom förslaget. Genom att koncentrera nya byggrätter precis vid vägen stärks en kedja av strategiska mötesplatser i staden från Kapellplatsen via Chalmersplatsen, Wavrinskys plats, den nya Medicinareplatsen vid entrén till Medicinareberget och sist Sahlgrenska – den regionala motorn för Life Science.

Ovan illustreras en möjlig framtida vy längs Aschbergsgatan ner mot Kapellplatsen. Idag är Kapellplatsen i stora drag en bortslösad möjlighet att öka tätheten och koncentrationen av händelser runt stråket på ett sätt som stärker attraktiviteten i att resa kollektivt. I bilden här nedan illustreras samma plats från luften. Resonemangen kring varför detta är en lämplig förtätning utvecklar vi i rapporten (se nedan för länk).

Mest centralt i förslaget är ändå det vi menar bör ske längs Guldhedsgatan på sträckan från Wavrinskys plats ner mot Sahlgrenska. Här är glesheten runt stråket särskilt påtaglig och särskilt förödande för fungerande stadsrumssamband. Här har vi prövat möjligheterna för att placera in ett flertal nya byggrätter med entréer mot gatan. Det är naturligtvis av avgörande vikt att de tillkommande kvarteren ges öppna och tillgängliga bottenplan (se rapporten för förklaring av nedanstående bild):

Synpunkter? Skriv gärna i vårt kommentarsfält eller delta i debatten hos YIMBY eller i GP! Är detta rätt eller fel väg att gå för att få in nya bostäder i Göteborg?

LADDA NER

Förslaget i sin helhet finns att ladda ner här:


Lågupplöst fil (12 mb, pdf)

Högupplöst fil (33 mb, pdf)

Nordamerikanska kunskapsmiljöer

Oktober 2012 besökte inobis Andreas Eklöf ett antal universitet och kunskapsorienterade städer i USA och Kanada på jakt efter exempel på det senast i campusplanering och kreativa miljöer. Det blev sex artiklar fullmatade med observationer och foton som har publicerats löpande på vår blogg. För att få lite överblick över artikelserien har vi lagt in en länk till var och en av rapporterna på den här samlingssidan.

MIT – Massachusetts Institute of Tecnology

MIT är en av världens förnämsta utbildningsanstalter. Det är fem sex år sedan jag var här senast. Då med fokus hållbarhet, denna gång ville vi lära oss mer om deras samverkan med omgivande staden och framförallt den utveckling man bedriver kring Kendal Square. Huvudnumret var MIT:s medialab.
Läs artikeln om MIT här.


Williams College, Massachusetts

Residential campus, ligger inte direkt i linje med vår svenska tradition. Ett campus där man bor, äter och umgås. Egentligen utan behov av att lämna området. Påminner om de brittiska boarding schools, även om de boende här är något äldre. Läs artikeln om Williams College här.


Montreal och McGill University, Québec

Montreal är en pulserande, smältdegel för mängder av kulturer och nationaliteter och känns, trots sin storlek, lättfattlig och trygg. Våra besök var koncentrerade till McGill University och Quartier des Spectacles. Åk hit. Kära stadsplanerare och utvecklingsivrare. Åk hit.
Läs artikeln om Montreal och McGill här.


The New School (of Social Research), New York

”Att låta New School vara trottoarens förlängning är ett tydligt och medvetet designgrepp på New School i New York. Vid nyetableringen University Center, se mer nedan, och när man har renoverat sina gamla kåkar, så har man skyltfönster i bottenvåningarna med kommersiella lokaler mot 14th Street (eftersom stadsplanen säger så) och synliga universitetsverksamheter i övrigt. Läs artikeln om New School och Open House New York här.


New York Univeristy och Queens College

NYU ligger i huvudsak samlat runt Washington Square Park (WSP), inbäddat i Greenwich Village mitt på Manhattan. Skolans starkaste rekryteringsargument är att man befinner sig just på Manhattan, mitt i världsstaden. Queens College är ett djupt förankrat i sitt närområde. Merparten av studenterna kommer från Queens och studierna är anpassade efter de förutsättningar som då gäller: 140 olika etniska grupper finns representerade i stadsdelen med totalt 2,2 miljoner invånare. Läs artikeln om New York University och Queens College här.


Columbia University och the High Line

Enkelt sagt så började Columbia att känna sig lite trångbodda. Eller, väldigt trångbodda. Man började köpa upp mark för att kunna utveckla ett helt nytt campus, gränsande till, eller kanske snarare en del av, Harlem. Efter en lång resa kommer det nya campus nu förverkligas, en viktig framgångsfaktor har handlat om en vilja att ge tillbaka till staden. Efter Columbia tog vi underjordstricken hela vägen från Harlem till södra Manhattan. The High Line är den tidigare järnvägsbron som blivit en stadspark. Läs artikeln om Columbia Univeristy och the High Line här.

Little New School


Precis så sa hon. Lia som var vår värd. Little New School. Även som den är 90 år är den ny. Och ju mer NYU och Columbia bråkar, dummar sig och stör sina grannar, ju trevligare tycker stan och grannskapet att New School är. Och sen får vi inte glömma Open House New York, men mer om det senare. För en bakgrund till The New School (of Social Research) titta här.

Lördag morgon. Tunnelbanan ner till Union Square. Här pågår kommersen som bäst, kött, fisk och grönsaker. Solen skiner, tror faktiskt att jag har hittat en favoritplats i New York. Runt Union Square ligger New School utspritt. I princip kan man säga att varje ”school” inom universitetet har sitt eget hus. En verksamhet, en kåk. Och dessa är de hittills mest stadsintegrerade av de vi har sett. Bottenvåningarna är öppna, med verksamheter som vänder sig utåt. Både kommersiella och universitets dito.


Grönsaksmorgon på Union Square

När vi var på NYU beskrev de att man medvetet valt att inte ha öppna bottenvåningar av två skäl. Dels för att man behövde komma åt varenda kvadratmeter för att kunna härbärgera sin verksamhet, dels påstod man att stadsplanen inte tillät kommersiella lokaler. Lia, vår guide (som tidigare arbetat med Queens College), avfärdade detta som ”tjurskit”. Okej, till viss del har de rätt, men ändå inte. Amerikanska universitet är icke vinstdrivande organisationer och därigenom skattebefriade entiteter i amerikansk skattelagstiftning. Börjar de göra vinst, t.ex. genom att hyra ut kommersiella lokaler, kan denna status förändras och hela omsättningen beskattas. Men det är görbart om man tydligt kan avskilja de vinstgivande lokalerna från resten av verksamheten, då är det bara dessa som blir skattade. Och så har naturligtvis New School gjort…


Affärslokaler i bottenvåningen, The New School i resten av huset.

För just detta, att låta New School vara trottoarens förlängning är ett tydligt och medvetet designgrepp. Vid nyetableringen University Center, se mer nedan, och när man har renoverat sina gamla kåkar, så har man skyltfönster i bottenvåningarna med kommersiella lokaler mot 14th Street (eftersom stadsplanen säger så) och synliga universitetsverksamheter i övrig. Här kommer en av Lias huvudpoänger, om man nu väljer ett designkoncept som bygger på att man är en aktiv del av gatan, så måste den verksamhet som finns på insida vara aktiv. Det duger inte med lågintensiva uppehållsytor, eller folktomma utställningar. Utan aktiva arbetsplatser, klassrum och kritiksalar. Medvetet har man vinklat fönster för att de ska än större genomsiktlighet och sudda ut gränsen mellan inne och ute.


Lutade och vinklade fönster på Sheila C. Johnson Design Center

University Center är New Schools första nybygge sedan starten (nästan) och är resultat av en 30 år lång diskussion. De nedersta 7 våningarna innehåller akademin, och på toppen ligger studentbostäder. Förutom att man även här arbetat medvetet med gatunivån, så har stor vikt lagts vid trappan. Då New School saknar ett campus och en ”quad” har den funktionen försökt åstadkommas i trappen. Alla ska gå i trappan för att komma till lektionssalar, arbetsplatser och laboratorium. Hissen stannar bara på våning 1, 4 och 7 (och sen på varje våning i bostäderna längst upp) om man inte har ett ”handikappkort”. Här är skälet även att lektionsbyggnader på höjden är en ren mardröm. Alla ska på lektion varje hel timme och måste alla dessa ta hissen samtidigt får man förmoda att rätt många sena ankomster behöver registreras… Spännande är också att den öppna quad-trappen ställer krav på brandutrymning. Parallellt med, eller snarare simultant med, är utrymningstrappan belägen under huvudtrapphuset. I ett rör så att säga. De kan också användas vardagsvis som en slags expresstrappa om du vet vart du ska och inte vill riskera att träffa någon på vägen dit.



University center



Quad-trappan


Trappa med underliggande nödutrymningstrappa

BTW fasade till University Center är relativt komplicerad. Böjde, plåtig och eländig. För att vara riktigt säkra på att det funkade byggde man 1:1 mock-up i Florida (sic!) och blåste med stora fläktar samtidigt som man sprutade på vatten för att se att det inte skulle läcka. Företaget som gör sådana tester (jösses, ett sånt skulle man ha) gjorde samtidigt tester på ett tiotal andra fasadtyper, vilket gör det till ett attraktivt resmål för arkitekturnörderi.

En sista bild från New School rör biblioteket. Eftersom detta ska inrymmas i Uni Center, som inte kommer att vara helt klart förrän om 1,5 år, och tidigare fanns i en byggnad som renoverats så har man sonika flyttat alla böcker till korridorer och uppehållsytor i en byggnad som inte egentligen är anpassad för detta. Utlåningsdisken har man lagt i entrén och den som vill ha tag i en bok har bara att knalla runt i huset och försöka hitta den. Fungerar förvånansvärt väl, torts en initial skepticism.



Och så över till Open House New York http://www.ohny.org. En tilldragelsen som i år firar sitt tionde år. Kort kan man säga att en massa byggnader runt om i staden öppnas under en helg och allmänheten bjuds in till både guidade visningar och egna rundvandringar. Fastighetsägare, verksamheter och arkitekter finns på plats för att berätta om husen, dess historia och framtid. Det rör sig både om gamla och nya byggnader, men ofta sådana som har någon form av allmänt intresse. Open House finns bl.a. både i London, Paris, Rom och (kan det ha varit) Berlin. En superidé om ni frågar mig.



NYU och Queens college


Vy mot Manhattan, från Queens College

Nääääj, kanske ni utbrister. Usla telefonfoton även idag, vad hände? Jo serni jag har haft vissa garantiåtagansbekymmer, men de är nu lösta (no hablan con mi mujer, verdad). Så imorgon. Idag har vi åkt tunnelbana, varit på NYU och sett Queens college. Frapperande olika, men ack så spännande. Roligast idag var nog svårigheten för resten av besöksdelegationen att förstå skillnaden på roastbeaf och roasted beets. Varav deras starka längtan efter eftermiddagsfika… Detta var dag 2 i Nordamerika. Följ med i bloggen och på twitter.




Vet ni hur många offentliga bibliotek som finns i NYC? 220 stycken. Viktigt att veta, liksom att NY:s tunnelbana transporterar lika många passagerare årligen som alla andra ”Mass Rapid Transport Systems” i resten av USA tillsammans. Och ändå finns här oändligt med stora bilar! Men, läs och häpna, idag har vi sett fem småbilar. Fyra stod på en och samma parkeringsplats i Queens, så det kanske är dit man ska åka och leta. Men det är vansinnigt provocerande att det drar runt i sina stora feta SUV:ar bland Neon och kylanläggninar, och vägrar att minska sin energiförbrukning. Fortfarande vet jag inte hur stor andel av USA:s befolkning som är stadsanställda, anyone?





NYU – New York University

NYU finns detaljerat beskrivet här, och vän av bloggen vet att jag inte kommer idas att skriva det en gång till. Men så mycket kan jag säga att NYU i huvudsak finns samlat runt Washington Square Park (WSP), inbäddat i Greenwich Village mitt på Manhattan. Man tycker att man är trångbodda, bara 160 sqm/student, jämfört med Yale och Princetons dryga 800 (vi kan väl jämföra med Chalmers 231 eller GU:s 194) och vill växa så att man når minst 240 sqm/student.



Det är inte bara trångboddheten som är bakgrunden till lokalutvecklingen. Man vill också höja standarden på de lokaler man har. NYU:s starkaste rekryteringsargument är att man befinner sig på Manhattan i NYC, de som kommer hit kan acceptera mindre yta och något lägre standard än vad som kan erbjudas på andra ställen. Men någonstans går en gräns där det blir problem, och den gränsen menar man att man har nått (visas i svårigheten att rekrytera forskare), och nu måste bättre lokaler och mer yta till.



Detta ska ske genom en förtätning runt Washington Square. Men då åker man på motstånd från grannarna. Varför kan man undra, upplevs inte universitet som något positivt.



Jo, till viss del görs det väl det, men inte deras studenter. Likt Attilas Hunner springer de omkring och stör. Bottnar i att NYU höll på att gå i putten på mitten av 70-talet. Oljekrisen ledde till en stor kris för hela NYC, och NYU valde att lägga ner ett Campus i Bronx, sälja detta liksom flera byggnader på centrala Manhattan (för skit och ingenting ska tilläggas, vilket man ångrar bittert idag…). Plötsligt tillfördes WSP ytterligare 20 000 i huvudsak tillresande studenter. Det blev trångt.



Sedan 70-talet och fram till för fem-sex år sedan skedde universitetets utveckling relativt ad-hoc. Men då, för fem-sex å sedan, samlade man ihop en campusplaneringsavdelning, med uppgift att tillgodose universitetets framtida expansion. En av de viktigaste sakerna man har fokuserat på är att kommunicera med allmänheten och de hundratals medborgargrupper som finns i grannskapet. För att åstadkomma detta bjöd man in till Open House kring sin utvecklingsplan NYU 2031. De öppna husen hölls vid sex olika tillfällen, varje tillfälle hade ett tema och lockade 300-400 besökare per gång. De delades upp i mindre grupper och fick föra dialog om olika ämnen vid olika stationer, och fick på så vis komma till tals.



Ett antal av besökarna (för att inte säga majoriteten) var där för att säga ”stoppa bron, stoppa den”. De ville inte alls att NYU skulle utveckla mer yta, utan allt ska bara bevaras precis som det ser ut idag. Men trots detta menar NYU att Open House har varit framgångsrikt. Även om universitetet och grannarna inte är överens, så har de mötts och kunnat utbyta åsikter. Viktigt är nu att universitet i fortsättningen bygger vidare på detta förtroende, och inte förstör det genom att göra (som tidigare) något helt annat än vad man sagt att man ska göra. Hela Open House processen har handlat om öppenhet, med egen hemsida, utställningar och film.



Vilket så klart resulterat i motfilmer
och överklagande. Vilket gör att NYU inte tror att planerna kommer att kunna förverkligas än på tio år.



NYU håller på det akademiska planet även på att gå in i ett spännande skede, där man etablerar campus på andra platser i världen under begreppet ”Global Network University”. Färdigt är det i Abu Dhabi, och nästa ska campus i Shangahai stå klart. Campusarna kommer att fungera som självständiga entiteter, med egen ledning och anställd personal som ska forska och utbilda där och inte på uppdrag av ”moderskeppet”. Studenterna ska kunna läsa på hala sina proram på dessa platser (eller delar av utbildningen på flera olika platser) och ändå få en NYU-examen, utan att ens ha satt sin fot på Manhattan. En härlig motreaktion till den massiva hypen kring distansutbildning och tesen om att universitet endast kan finnas på en plats och inte distribuera sig själva. Den som lever får se om det funkar



Queens college


Innan vi åkte till Queens så sa våra vänner på NYU att de ”gör väldigt mycket med små medel”, något som visade sig både vara alldeles sant när vi kom på plats. Lite springande i solen blev det (har jag sagt att vi haft 25-28 grader och sol de två dagar vi varit här) innan vi hittade våra värdar. Nu kom vi till något helt annat. Detaljerna kan du läsa om här.



QC är ett djupt förankrat i sitt närområde. Merparten av studenterna kommer härifrån och studierna är anpassade efter de förutsättningar som då gäller. För det första är Queens väldigt multikulturellt. Fler än 140 etniska grupper (vi kanske skulle säga nationaliteter?) finns representerade i stadsdelen med totalt 2,2 miljoner invånare. Utbildning ges på dagtid, kvällstid och på helger. Maximerar sin lokalanvänding. Man ger även graduate-utbildning till områdets lärare, något de behöver för att vara behöriga att undervisa på High school.



Det som är verkligt spännande på QC är alla de aktiviteter som man gör för att synas i samhället. Man arbetar metodiskt för att plantera sig i möjliga studenter (och deras föräldrars) huvuden som något positivt och bra. Man har insett att den mest avancerade naturvetenskapliga och medicinska forskningen är svår att lyfta fram och visa upp, utan man har i stället valt att koncentrera sig på kulturella aktiviteter, både egenproducerade och sådana som är komna utifrån. På campus finns en av de största teatrarna i hela Queens med 2 500 sittplatser. Den byggdes på 1950-talet och bland andra har Simon & Garfunkel spelat här i början av sin karriär. Under senare tid har både Seinfeld och Aung San Suu Kyi gästat QC, och man menar att det är aktiviteter som dessa som gjort att både allmänhet och beslutsfattare fått upp ögonen för området. Vilket också resulterat i en monetär tillströmning



En annan rolig detalj är att Louis Armstrong levde de sista 40 åren av sitt liv i Queens. Efter hans död och sedermera hans hustrus, donerades deras hus tillsammans med deras privata arkiv, inspelningar och andra samlingar till staden. Staden visste inte riktigt vad de skulle göra med gåvan, så småningom hamnade den hos QC. De förvaltar Armstrongs hus, och i biblioteket finns hans arkiv och samlingar. Man har en jazzmusikerutbildning, som delvis bottnar i Armstrong och hans hem är idag ett museum, som sköts och underhålls av universitetet.



Nästa vecka firar QC sitt75-årsjubileum. Massor med före detta studenter kommer att komma, och fira i dagarna tre. Typ. Men mest imponerade var vi dock av den entusiasm som våra värdar uppvisade. Sent en varm fredag eftermiddag. De är så himla stolta över sin skola, och vad det åstadkommit för att öka synlighet och få hit fler studenter. QC är värt ett besök från alla som säger sig vilja arbeta med breddad rekrytering. För här gör man det i praktiken. Och då pratar jag inte om något lite klädsamt inflöde av utbytesstudender…



Glömde en sak från igår. På bilen nedan kan ni se en vit byggnad, precis bortom nybygget av Colombias Manhattanville Campus. Det är ett gammalt mejeri, från pastöriseringens barndom. Detta med att koka mjölken och hälla den på flaska innan den nådde ut till konsumenterna uppfattades som lite otäckt. Därför valde man att göra stora fönster på nedre botten (igensatta på bilden) där människor kunde stå och titta på hur det gick till när mjölken togs in, pastöriserades och fylldes på flaska. Lite som polkagrisbakningen i Gränna, fast inte alls lika lustfyllt. Även detta något att tänka på när man planerar universitetsmiljöer…




Slutligen kommer här en exposé (nåja) med snea och vinda iPhone-bilder kring Manhattans kvartersindelning (blocks) och hur dessa i sin tur har delats upp på en massa olika mindre fastigheter, som utformats och givits var sin egen karaktär, en typologi som inte går att återfinna på så många andra platser (tänk oxå på hur mycket finare bilderna blivit med min nya kamera). Så allra mest slutligen en fundering om varför varför måste det bli så mycket text. Kan ha att göra med att vi ser väldigt mycket på en dag… hörs i morgon.






Inobi får stöd till forskning om resilienskvarter


Inobi är det enda arkitektföretaget som har beviljats forskningsanslag från Delegationen för hållbara städer 2012. Vi får stödet från regeringen för att genomföra forsknings- och utvecklingsprojektet ”Resilienskvarter”. Projektet ska resultera i en öppen designplattform för hållbara – resilienta – stadskvarter.

Stödet är oerhört betydelsefullt för oss och ett erkännande av att vår konceptidé har relevans och väcker intresse. Tack vare delegationen för Hållbara städer kommer vi under 2012 och framförallt under 2013 kunna genomföra en helt unik och mycket ambitiös satsning för att utveckla nya lösningar för hållbarhet i svenska städer.

Vi har tidigare berättat om projektet i ett tidigt idéstadium här. Vår ingång är enkelt att analysera de sociala förutsättningarna för ekologisk hållbarhet på kvartersnivå. Städer bär på en mycket stor potential till hållbara lösningar, men idag förblir den potentialen till stora delar outnyttjad, eftersom det saknas sociala och institutionella arrangemang för resursdelning och lokala kretsloppslösningar. Målet med projektet är att utveckla konkreta strategier för att möta den problematiken och visa hur mycket som faktiskt går att göra inom stadens ramar.

Vi går nu vidare med att formera en tvärdisciplinär samverkan kring projektet tillsammans med tidigare och nya partners inom forskning, näringsliv och samhälle.
Projektet omfattar i detta skede cirka 1000 timmar, varav regeringens anslag täcker 30 %. Som slutresultat kommer vi bland annat publicera en öppen ”konceptplattform för resilienskvarter” som görs fritt tillgänglig som ett planeringsstöd för aktörer som därefter vill vidareutveckla konceptet eller genomföra konkreta byggprojekt baserat på resiliensplattformen.

Projektet kommer framöver att kunna följas glimtvis via vår blogg, men framförallt via projekthemsidan www.resilienskvarter.se.

KONTAKTPERSONER

Erik Berg, projektledare, tel: 031-380 20 46
e-post: erik.berg@inobi.se

Andreas Eklöf, VD, tel: 031-380 20 41
e-post: andreas.eklof@inobi.se

Från det generella till det specifika


Modernismens arkitekter var väldigt förtjusta i att betona betydelsen av flexibilitet och generalitet. Det idealiska modernisthuset skulle helst vara så generellt att det kunde ha uppförts lite varsomhelst och om möjligt (det var i praktiken nästan aldrig möjligt) skulle det byggas med ett ”systemtänk” som möjliggjorde förändrade konfigurationer av lokalprogrammet hyfsat smärtfritt i den dunkelt löftesrika Framtiden. Från samma horisont kom samtidigt variationen, förekomsten av det avvikande, udda och icke standardiserade att betraktas som någonting mycket mer problematiskt – eftersom det stod i vägen för ett rationellt -ekonomiskt effektivt – byggande och en rationell samhällsplanering.

Istället för det speciella strävade modernisterna, inspirerade av universalismens anspråk, efter det allmängiltiga; att i alla lägen identifiera gemensamma nämnare och utifrån dessa gemensamma nämnare utforma miljöer som skulle passa ”alla”. Visst finns det en demokratisk och tilltalande idé i botten på det där. Men att identifiera våra lägsta gemensamma nämnare innebär inte per automatik att de miljöer som blir resultatet i praktiken kommer att tillgodose de behov vi har. Konsekvensen kan istället bli att de inte passar någon alls. För även om vi människor till större delen liknar varandra så är det ändå i de sista procenten som vi bär våra specifika och unika behov och egenheter – vår personlighet. Eller, för att harangera en personlighetstyp som på senare år återerövrat en offentlig respekt, vårt nörderi.

Den alltför öppna planen – på pappret maximalt flexibel – ger i praktiken ett dåligt stöd för att specifika aktiviteter ska kunna ta plats. Den är helt enkelt alltför flexibel och alltför generell. Det finns ingenting att ”fästa” aktiviteter i (detta är en variant på ett av Kurt Voneneguts klassiska skrivtips: ”Write to please just one person. If you open a window and make love to the world, so to speak, your story will get pneumonia.”)

När universalismen kom i gungning på andra samhällsområden kom den också att ifrågasättas inom arkitekturen och med tiden har en mer relativistisk syn vuxit fram där istället betydelsen av det unika och det varierade betonas. Ofta stannar emellertid denna ambition vid det yttre arkitektoniska uttrycket medan planen förblir präglad i en alltmer modernistisk ordning.

Det är faktiskt ingen superbra kombination. Samtidigt som modernismens demokratiska ideal har övergivits har dess sämsta idéer, som den mördande tråkiga strävan efter det generella, bevarats i arkitekturens levande praktik.

Om man nu vill åstadkomma en miljö som främjar kreativitet, möten och mänskligt liv, hur ska man då bygga? Jag vill påstå att vi redan i lokalprogrammet bör släppa strävan efter det generella och flexibla och istället på allvar omfamna det specifika och ickerationella (vilket inte är det samma som det irrationella). Istället för att sträva efter maximalt flexibla lokaler bör vi sträva efter en variation av lokaler som tagna tillsammans ger förutsättningar för olika typer av på förhand ej förutsedda användningsområden. Detta är vad som kan ske i en organiskt framvuxen stadsmiljö med en blandning av stora och små lokaler, generella såväl som specialanpassade, nybyggda med hög standard som är dyrare och äldre med lägre standard som är billigare. En bra stadsgata ska ha verksamhetslokaler med många olika sorters lägen. Några med A-läge – skyltfönster mot ett välfrekventerat stråk – andra uppe under taken på vinden eller nere i källaren – och allt däremellan. Förekomsten av ”dåliga” och ”dåligt anpassade” lokaler är i den meningen den urbana miljöns främsta styrka, ur just den variationen – ur frånvaron av det generella – växer den mångfald av verksamheter och olika innehåll som gör en miljö kreativ och full av socialt liv.

Pragsk läslustan och revolt


Jag gillar Stora Saluhallen. Jättemycket. Lukta, handla, vara. Men säg att det inte gick att ha den kvar.  Eller snarare att det inte gick att bedriva mathandel här. Utdömt, otjänlig. Vad gör man då? River, bygger handelspalats. Cos-butik? Ett hotell till med ännu mer hängande pool? Eller nått vettigt (-are)? Nått som faktiskt tillför stan en bra funktion på en bra plats.

För erkänn nu. Visst är det rätt bra med stadsbiblioteket i Brunnsparken. Kan det inte få ligga kvar där? I alla fall till en del.  Befinner mig i Prag. Konferens om universitets- och forskningsbibliotek. Har inte dragit igång riktigt, började med studiebesök nu på förmiddagen.  Jag var på ett av Prags fyrtiotvå stadsdelsbibliotek. Inte mycket att yvas över.  Förutom just detta med saluhallen.

För det är där det ligger.  Gammal saluhall. Kass. Häftigare med centrala köpcentrum i det postkommunistiska Tjeckien. Saluhallen stängdes. Men revs inte. Istället la man in ett bjälklag till. På bottenvåningen ligger en supermarket. En våning upp, men en relativt blygsam entré ligger stadsdelsbiblioteket, mitt i stan, kopplad till gatan och med en intensiv å utåtriktad verksamhet.  120 000 besök om året. Internetkurser för de gamle, skol- och barnverksamhet en masse. 

Specialiserad på science fiction litteratur. Här finns en nyckel. Boken är central i Tjeckien. Längs paradgatan Václavsksé námesti räknar jag inte färre än tre enorma boklådor. Att läsa för barn, skolverksamhet, biblioteket mitt i byn, lättillgängligt, tillhandahålla de böcker, som sci-fi, som gör att läslusten växer är ett effektivt sätt att få en läsande befolkning. Enkelt och begåvat. Helt tvärtemot Sveriges biblioteksinköpspolicy på 70 och 80-talen, där Enid Blyton, Asterix och Barnen Hedenhös var litteratur non grata, fast det var detta som vi alla ville läsa. 

Kul är även verksamheten kallad ”en natt på biblioteket”. Barn bjuds in att sova över tillsammans med bibliotekarierna på biblioteket. Man läser sagor, spelar teater, leker o smyger runt. Men man sover inte så mycket. Det hinner man inte liksom. Sen är det frukost som biblioteket bjuder på. Eller schh, det får man inte säga högt. Ty EU:s livsmedelshanteringsregler gör att man egentligen inte får bjuda på frukosten. Så det gör man i smyg.

Kort är det en plats som vill bidra till ökad läslust, som vill visa barn att bibblan inte bara där en plats för tystnad och dammiga böcker, och som säger att det ibland är helt rätt att bryta en och annan regel. I vart fall om den är för puckad. Som en homage de de gamla revolutionära dragen som genomsyrar den här byn.