BLOGG

Det här är Inobis gemensamma företagsblogg. Här skriver vi om arkitektur, samhällsbyggnad och våra pågående projekt. Fokus ligger på social och ekologisk hållbarhet och innovationsarbete.

5 personliga tips om digitala möten

Facebook Twitter Pinterest

Många av oss har med anledning av Coronaviruset den senaste veckan kastats in i digitala möten, som deltagare eller som mötesledare. Det är lätt hänt att känna sig oförberedd, sakna de rätta tekniska redskapen, kompetensen eller helt enkelt självförtroendet. Men se det som en möjlighet. Framtiden är digital, i alla fall i högre utsträckning än idag. Med de redskap de flesta av oss redan har tillgängliga, kombinerat med lite basal mötesteknik, så kommer vi långt. Men jag har noterat att det finns några enkla saker att tänka lite särskilt på i denna nya sociala och digitala kontext.

 

 

Visst är själva valet av digitalt redskap av betydelse, men din organisation kan ha gjort valet åt dig redan, eller så deltar du i någon annan organisations val av programvara, så det är inte det jag vill fokusera på här. Dessutom innehåller de flesta redskap liknande möjligheter till ljud, bild, skärmdelning, chat, presentation, dokumentation osv. Men självklart är det viktigt att se till att vara förberedd genom att ha installerat rätt programvara och att ha öppnat den. Testkör! Har du aldrig deltagit i ett digitalt möte så börja med en kollega, din mamma eller ditt husdjur. Har du tittat igenom de mest grundläggande funktionerna, delat skärm med din hund och låtit hunden muta sin mikrofon så har du kommit långt med din tekniska möteskompetens.

 

Och liksom i alla fysiska möten så blir allt mycket bättre om det för mötet finns en agenda, ett syfte, en start- och en sluttid, att mötesledaren distribuerat mötesunderlag, att rätt deltagare är kallade, att dessa kommer till utsatt tid och under mötet är fysiskt och mentalt närvarande och i förväg har tagit del av mötesunderlaget, att mötesledaren ger de närvarande utrymme, ser till att de håller sig till agendan, att beslut noteras och att mötet avslutas till utsatt tid. Även om detta är varken nytt eller komplicerat så verkar det ändå vara nästan omöjligt för en del av oss att klara av det. Men det gäller alla möten, inte bara digitala, så det är inte heller det jag vill fokusera på här.  

 

Men vad är då viktigt att tänka på när vi nu tvingas (eller får möjlighet) att delta i och leda digitala möten? När vi kastas in i en ny dimension utan att videkonferensrummet hunnit byggas klart eller att utredningen om rätt programvara slussats genom sega beslutsprocesser? Här följer några enkla, konkreta och personliga tips för dig som känner dig digitalt mötesobekväm:

 

1. Bekanta dig med det digitala redskapet

Om mötet ska ske i en digital mötesmiljö som är ny för dig, så ladda ner programvaran i god tid och testa att koppla upp dig mot någon. Testa kameran, ljudet, att dela skärm, muta mikrofonen osv. Ska du sitta i ett videokonferensrum ska du självklart helst göra dina tester i denna miljö. Efter hand kan du levla up genom att titta igenom någon tutorial om någon särskild funktion du vill lära dig mer om.

 

2. Kameran ska vara på

Se till att du och alla andra har kameran på! Kvaliteten på mötet ökar avsevärt om du omedelbart kan koppla någons röst och tonfall till dennes ansiktsuttryck och gester. Med bra videolänk och alla kameror påslagna ges det digitala mötet nära nog det fysiska mötets kvaliteter i detta avseende. Utan bild, eller i värsta fall om endast vissa deltagare har kameran på, skapas en obalanserad dynamik som gör de flesta obekväma. Vill du inte synas i pyjamas så ta på dig något annat.

 

3. Delgrupperingar ska också synas

Om det digitala mötet sker med grupper av deltagare samlade vid på en plats så är det att föredra att detta sker i ett videokonferensrum med lite mer påkostad utrustning och bildkvalitet, men även om detta inte är möjligt så är det fortfarande viktigt att placera kameran så att alla deltagare syns. Det blir i dessa fall ännu viktigare att vara noggrann med nästa tips om presentationsrunda för att det ska bli begripligt för alla vilka som deltar i mötet.

 

4. Låt alla presentera sig

I det digitala mötet är det av ännu större vikt än i det analoga mötet att samtliga deltagare ges utrymme att säga några ord inledningsvis och presentera sig med namn, vilken organisation man företräder och vilken roll man har på mötet. På detta sätt ges alla deltagare en möjlighet att koppla ihop deltagarnas röster, ansikten och roller i den nya digitala möteskontexten, men också en smidig kontroll av att ljud och bild fungerar som de ska.

 

5. Upprepa besluten

Risken för missuppfattningar och därmed vikten av struktur samt att en mötesledare håller mötet till agendan ökar också i det digitala mötet. Det är lätt att råka avbryta varandra eller att några hamnar helt utanför dialogen om inte en mötesledare ser till att alla ges utrymme att både tala till punkt och att komma till tals. Men viktigast är att skapa tydlighet med vad mötet egentligen beslutar. Mötesledaren bör formulera enkla och konkreta beslutsfrågor och låta alla uttala sig med enkla och konkreta svar. Mötesledaren får sedan också gärna upprepa det som beslutats så att detta omgående kommer alla till del och förs till noteringarna.

 

Superlätt och egentligen inga konstigheter. Lycka till! Vi lär ses digitalt!

 

Hög tid att bejaka tidlösa värden

Facebook Twitter Pinterest


Tb-gruppens förslag till ny byggnad på Ekmansgatan i Lorensberg av Albert Svensson och Inobi. Byggnaden tar fasta på detaljplanens krav på att exteriören skall anpassas till befintlig bebyggelse på platsen.

 

Den senaste tiden har vi på Inobi varit involverade i ett flertal projekt med klassiskt formspråk. Mest uppmärksammat är det hus vi ritat för TB-Gruppen till markanvisningstävlingen i Lorensbergs Villastad, tillsammans med Albert Svensson. Detta hus bygger på den klassiska arkitekturens tidlösa värden och är ritat för att anpassa sig till omgivningen snarare än att kontrastera mot den.

 

Vi är övertygade om att det finns en plats för klassicism inom samtidsarkitekturen. Den stora utmaningen för landets arkitekter är och har alltid varit att skapa kvalitativa byggnader med konsekvent formspråk. Idag, när mycket av det som byggs är rätt andefattigt, är det olyckligt om vi hamnar i en teoretisk pajkastning mellan olika formtraditioner. Striden bör inte stå mellan klassicism och modernism, utan mellan kvalitet och slentrian. Inom alla andra kulturella fält samexisterar olika konstnärliga yttringar sida vid sida, men arkitekturen har hamnat i en märklig låsning efter det att modernismen drog ett streck i historieboken och gav sig själv privilegiet att definiera samtiden.

 


Swedish grace. Under 1920-talet upplevde den svenska arkitekturen en guldålder. Men bara ett knappt decennium efter den formbejakande 20-talsklassicismens intåg stängdes dörren för dess fortsatta utveckling. Vågar vi öppna den dörren kan vi finna nya vägar mot en relevant samtidsarkitektur.

 

För vad är det egentligen som definierar samtiden? Och vem säger att ”tiden” alltid skall trumfa ”platsen”? Börjar man nysta i dessa frågor finns inget annat svar än att det till syvende och sist handlar om val och prioriteringar hos dem som ritar och bygger. Den klassiska arkitekturen bygger på mycket gamla regler för skönhet och harmoni. När de tidiga modernisterna dömde ut dessa som bakåtsträvande gjorde man det utifrån en framtidsvision som omhuldade bilism, funktionseparering och industriell progression. Nu snart 100 år senare kan vi konstatera att denna framtidsbild inte håller. Vi lever i en tid av inkludering och mångfald. Det finns starka skäl att bygga tätt, promenadvänligt och blandat. Då måste vi utgå ifrån den gående människan och dennes upplevelser, och här finns det en hel del forskning som visar på fördelar med en variationsrik arkitektur. Alla formuttryck behövs, vilket i grunden är en positiv och inspirerande utmaning.

 

Men vägen till lyckade klassiska byggnadsverk är minst lika svår som vägen till lyckade modernistiska. Det krävs en teknisk, ekonomisk och estetisk kunskap som är svår att finna idag. På Inobi samarbetar vi med Albert Svensson, en av Sveriges absolut främsta experter på klassisk arkitektur. Samarbetet har till dags datum resulterat i en mycket ambitiös nybyggnad i den känsliga kustmiljön vid Långedrags gamla hamn, och fler projekt är på väg!

 


Denna nybyggda villa i Långedrag är ett samarbete mellan Inobi och Albert Svensson. Huset visar att det går utmärkt att bygga klassisk arkitektur med hög detaljering.

Skanstorget – kulturhistoria mot stadsliv, eller?

Facebook Twitter Pinterest

Kommunens giv att låta allmänheten rösta om vilket förslag som skall ges markanvisning på Skanstorget är en intressant väg framåt för demokratiskt stadsbyggande. Samtidigt är platsen kontroversiell. Trots att Skanstorget idag består av en trist parkering har en utbyggnad av ytan tidigare undvikits på grund av platsens kulturhistoriska värden. Detta visas inte minst genom att en stark bevarandeopinion bildats.

 

            Men vad är det som gör att det som tidigare ansetts orimligt idag är möjligt? Det vi ser är en värderingsmässig förskjutning i synen på stadsbyggande som är värd att stanna upp och reflektera över.

 

            När modernismen slog igenom på 1930-talet innebar den ett avståndstagande från den klassiska stadsbyggandets funktionsblandning samt dess förkärlek för historicism och utsmyckningar. Detta innebar dock inte att man förnekade historiens roll. Bevarandet av slott, herresäten och kyrkor ifrågasattes inte ens under 1960-talets rivningsraseri, även om man såg dessa byggnader som museala snarare än framåtsyftande. Med kritiken mot rivningarna och miljonprogrammet, från 1970-talet och framåt, vidgades synen på vad som var bevarandevärt till att även omfatta mer vardagliga miljöer. En bevarande och förvaltande epok tog vid, som poängterade inte bara bevarandet av enskilda objekt, utan även upplevelsen av dem och sammanhangen kring dem. I lagstiftningen kring förvaltningen av våra städer har stor vikt lagts vid att man skall kunna läsa olika historiska epoker och uppleva äldre miljöer så intakta som möjligt. Samtidigt har det rått konsensus kring att nyproduktionen skall uttrycka vår egen tid, underförstått att man med jämna mellanrum skall hitta på nya stilar, så att staden blir ett smörgåsbord av olika tiders estetiska ideal.

 

            När vi nu står inför stora innerstadsutbyggnader har det bevarande/förvaltande perspektivet kommit att ifrågasättas av allt fler. Att merparten av våra städer är klassade som riksintressen har t ex inneburit att det satts upp hinder för hur synliga nya byggnader får vara, inte bara i sitt närområde utan från stora avstånd.

 

            Gräsrotsrörelsen Yimby, som varit plantskola för flera politiker och samhällsdebattörer, utgår ifrån den amerikanska samhällsvetaren Jane Jacobs syn på staden. Jacobs var under 1950-och 1960-talen en stark kritiker av hur den modernistiska planeringsideologin slog sönder de traditionella amerikanska stadskärnorna. Hur stadsmotorvägar och funktionsseparering förstörde fungerande sociala sammanhang och ekonomiska strukturer. Istället pläderade Jacobs, liksom Yimby, för den generella rutnätsstaden inom vilken boende, handel och verksamheter samspelar. Jacobs såg alltså staden som en ekonomisk och social organism, där vare sig den modernistiska stadens köpcentrum eller den traditionella europeiska stadens katedraler och borgar spelar någon viktig roll.

 

            Jacobs teorier påverkar mycket av den politiska målbeskrivningen i Göteborgs stadsbyggnad. Allt ifrån poängteringen av funktionsblandning och verksamhetslokaler i bottenvåningar till uppfattningen att staden i sig är motorn för innovation och utveckling. I många fall sammanfaller de med den gängse bilden av kulturhistoriskt bevarande. I fallet Skanstorget gör de inte det.

 

            Skanstorget är en plats där Göteborgs tidiga historia avtecknas tydligt. Befästningsstadens försvarsverk möter 1800-talets olika stadsdelar där Kommendantängens höga stenhus kontrasterar mot Hagas låga trähusbebyggelse. Bergets dramatiska sluttning utgör en fond från såväl Sprängkullsgatan som från bergspartierna i öst.

            Samtidigt är Skanstorget en stor öde parkeringsyta. En plats utan vistelsekvaliteter, där minnena av torghandel och stadsliv sedan länge bleknat bort.

 

            För dem som utgår ifrån Jacobs teser är ytan värd mer bebyggd än obebyggd. Yimbys debattartikel i GP visar detta med stort eftertryck. Ett nytt stadskvarter trumfar enligt dem Skansens framträdande roll i staden. De nyligen presenterade förslagen visar också med stor tydlighet på de kvaliteter i gatunivå som ny bebyggelse skapar. Men de redovisar inte den stora påverkan på Skansbergets sluttning som de får på lite håll.

 

            Det är synd att ett så vällovligt initiativ som allmän omröstning i en markanvisningstävling skall leda till en kontrovers mellan två i grunden så sympatiska perspektiv på staden. Hade planerna för Heden och Centrala Älvstaden inte bromsat upp hade det funnits massor av kvarter som egentligen lämpat sig bättre för allmän omröstning.  Nu kommer vi helt säkert få se en lång och infekterad debatt där stadsliv ställs mot kulturhistoria. Liksom en debatt om de hållbara i att låta omfattningen av exploateringen styras av ett stort parkeringsgarage samtidigt som förarlösa fordon och delade persontransporter står för dörren. Detta är synd då de stora strategiska projekten i Centrala Älvstaden knappast vinner på att grupper som är positiva till stadsliv och diversifiering ligger i luven på varandra. Som åskådare till diskussionen undrar man om det inte skulle gå att hitta en kompromiss som adderar stadsliv till Skanstorget utan att bygga bort en så stor del av vyn mot Skansberget.  

 

Foto Jacob Karström

Blogg/Twitter: https://www.karstrom.se
Facebook: https://www.facebook.com/jacob.karstrom
Instagram: https://www.instagram.com/jacobkarstrom/

En stor robot på Universitetsbiblioteket i Limerick.

Facebook Twitter Pinterest

I vårt projekt för Universitetsbiblioteket vid Göteborgs universitet har ett projektgrupp besökt universitetsbiblioteket vid Limerick Universitet. På Irland alltså. En mycket intressant resa, med ett mycket specifikt fokus – bokroboten! Eller som det egentlgen heter: ASRS (Automated Storage and Retrieval System).


Tillbyggnaden är en utveckling av befintlig 60-talsstil och struktur.
 

Självklart uppvisades en del annat spännande, inte minst de studiemiljöer som roboten gett utrymme för istället för öppna samlingar. Intressant och bra det med, men det viktiga vid detta besök var att se och förstå hur biblioteket effektiviserat och moderniserat hanteringen av sina samlingar. Delger er här de viktigaste godbitarna från mötet.

 

Vi träffade en bred skara företrädare för olika delar av processen kring planering, projektering, upphandling, installation, driftsättning, och löpande användning. Tack Ciara, Caleb, Mary, Louise, Anne, Justine, Cora, Helen, Eric och Dave!

 

Den nya biblioteksdelen är en tillbyggnad till det tidigare biblioteket i en befintlig 60-tals byggnad. Tillbyggnaden planerades för redan 2006, men finanskrisen slog hårt mot Irland, och även om bygglov beviljades 2011 skulle det dröja till 2018 innan det nya biblioteket stod klart.

 

Under den tiden hann man fundera några varv till på vad man egentligen ville få ut av sitt nya bibliotek. Hur skulle man få plats med alla de studieplatser och annat som man ville prioritera? Samlingarna på 260 000 volymer skulle jo tvingas stå i kompaktarkiv för att få plats över huvud taget. Jo, man ville nu köpa in ett automatiserat höglager för en stor del av sina samlingar. En bokrobot. Eller en ASRS (Automated Storage and Retrieval System). Dels skulle man då få bättre koll på och access till sina samlingar. Och dels skulle men frigöra den dyrbara golvytan till miljöer för möten, studier, forskning och samverkan.

 

Eftersom man ogärna justerade i bygglovet (som på Irland tydligen mest avser fasadutformning) så ritade man helt enkelt om allt innanför fasaderna. In med böckerna i en 5x15x50 meter stor robot och in med olika miljöer för samverkan i resten av ytorna. Ungefär. Inte alla böcker dock. Utöver de 260 000 böcker man hade så samlade man in ca 250 000 böcker från andra filialer. Av dessa 510 000 böcker har hittills 160 000 böcker sorterats in i roboten, men kapaciteten i roboten är ca 500 000 böcker.

 



Ytor initialt avsedda för böcker kan nu nyttjas för möten, samverkan, studie- och forskningsplatser.

 

Man började med att sortera in de böcker som inte lånats ut de senaste 15 åren, därefter de som bara lånats ut en gång sedan 2011. Dessa volymer utgör de första 160 000 böcker som hittills finns i roboten. Det tar sin tid att fylla roboten. Förutom det enorma förarbete i form av gallring, rengöring, etikettering och registrering av böckerna inför laddandet så laddar man roboten med en hastighet om 2000 böcker per dag. Man anställde en grupp ansvarsfulla studenter som genomförde stora delar av det arbetet.

 

En notering från besöket i Limerick är att man inte kan använda roboten för beställning ur det robotiserade samlingarna samtidigt som roboten fylls på. Man bör alltså helst fylla på lejonparten av sina samlingar innan man öppnar för tillgänglighet ur roboten.

 

Limericks bokrobot rymmer ca 500 000 volymer.

 

Roboten är egentligen ett gaska traditionellt höglager som vanligtvis förekommer i tillverknings- och livsmedelsindustri. Men med skillnaden att objekten i lagret ska lånas både in och ut samt systemintegreras med ett biblioteksdatasysten, vilket tydligen är en lite stökig mjukvaruutmaning. Men själva förvaringen sker i ganska enkla plåtlådor som hanteras ungefär som lastpallar av roboten.

 

Lådorna tillverkades i tre standardstorlekar för att härbärgera de vanligaste bokhöjderna.

 


Robotens arbetsstationer bör placeras nära personal och infodiskar i biblioteket.

 

Man är nöjd med sin robot, men man önskar att man hade placerat robotens arbetsstationer i direkt anslutning till bibliotekariernas infopunkter så att accessen till roboten kunnat bli ännu bättre. Idag är det en bra bit att promenera och dessutom på ett annan våningsplan. Det hade kunnat möjliggöra att allt kunde stoppats in i roboten. Nu är det förmodligen bara de lite mer lågfrekventa samlingarna som kommer placeras i den. På andra platser (tex Hunt University, USA) så har i princip allt stoppats in i en robot.

 


De tekniker som arbetar med roboten behöver återkommande arbetsmiljöutbildning i ’arbete på hög höjd’ och ’räddningsarbete på hög höjd’.

 

Limerick är den första ASRS:n i Europa. Tidigare finns exempel från USA och Australien, men i Limerick har man anpassat systemet till alla europeiska regelverk såsom FEM-regler, ERF- regler (European Racking Federation), EN-standarder samt EU:s maskin- och hissdirektiv. Limericks robot omfattar alltså bara 500 000 böcker, men är ändå ett för Sverige och Göteborgs Universitet direkt tillämpbart exempel.

I Limerick är robotens hastighet inställd på ca 60% för att öka driftsäkerhet och livslängd.

Den täta stadens arkitektur

Facebook Twitter Pinterest

Vi står inför en omfattande utbyggnad av innerstäderna och kommer de närmaste decennierna bygga högre och tätare än vad vi gjort någonsin tidigare i Sverige. Men vad är det egentligen för estetiska och stadsplanemässiga värderingar som styr? I vår tid råder en oklar relation mellan stadsbyggnad och arkitektur och det finns få vedertagna regler för formgivningen att falla tillbaka på. Modernismens funktionsseparering kritiseras från alla håll, men dess trafikseparering och arkitektoniska ställningstaganden lever kvar i regelverk och estetiska preferenser.

 

I kunskapsresan kring Frihamnen som Älvstranden Utveckling organiserade under våren 2018 kom diskussionen att handla mycket om vad som bygger upp en innerstadsmiljö. Hur har de till synes självklara mötesplatserna; torgen, gatorna, stadsrummen, inne i städerna en gång kommit till? Svaret är att dessa platser i de flesta fall ligger i skärningspunkten mellan gator, som från början definierats genom tydliga stadsplaner. Här har handelsplatserna bildats, vilka genom historien manifesterats i påkostade byggnader och urbanitet.

 

Alla älskar dessa platser. Alla arkitekter drömmer om att rita hus i dem. Men när det kommer till nya stadsdelar är det mycket sällan deras kvaliteter uppstår. Ser vi på de planer i centrala Göteborg som klubbats de senaste åren finner vi en slags komprimering av 1900-talets trafikseparerade ideal, där tätheten, variationen och funktionsblandningen är avsevärt mycket högre än tidigare decenniers byggande, men där de sammankopplande gatorna lyser med sin frånvaro. Vad gäller den arkitektoniska utformningen av alla dessa nya byggnader råder stor oklarhet.

 

Höjer vi blicken ser vi att det lappkast arkitekturen genomgick i och med modernismens intåg alltjämt är närvarande. Inom loppet av några få år på 1930-talet ändrades synen på såväl stadsplanering som estetik radikalt. Ut åkte den trafikintegrerade rutnätsstaden och den klassiska arkitekturens regler för skönhet och harmoni. In kom trafik- och funktionsseparering samt en urstark uppfattning att formen hela tiden skulle röra sig framåt. Flera av tidens tongivande arkitekter trodde nog inte från början att förändringen skulle bli så monumental. I boken ”Arkitektur som symbol ” argumenterade t ex Josef frank för att se den moderna arkitekturen som en naturlig fortsättning på 20-talklassicismen snarare än som ett tvärt brott. Gunnar Asplund förde intressanta resonemang om ifall det skall vara ”tiden” eller ”platsen” som skall definiera en byggnads kvaliteter. ”Tiden” gick som bekant som segrare. Sedan 1930-talet utgår byggbranschen från axiomet att det är viktigare att en byggnad uttrycker sin tid i en evig progression, än att man väljer den lösning som anpassar sig mest naturligt till plasten.

 

Men att denna progression blir allt svårare att definiera står klart 2018. Att hänvisa till ”vårt tids uttryck” och därmed vurma för fönsterband, plexiglas och stål börjar kännas lite tomt och upprepande, i synnerhet som det inom samtidsarkitekturen finns ett starkt intresse för det traditionella hantverket och de naturliga materialen. Något som inte minst manifesteras genom de allra mest konstnärligt framstående arkitektkontoren. 

 

Det är intressant att konstatera att även en stor del av de projekt som uppmärksammats och prisats i den svenska arkitekturbranschen senare år är småskaliga. Konstmuseer, villor och diverse uddaprojekt får ännu 2018 mer rampljus än de stora bulkprojekt som skall lösa bostadsbristen och minska utglesningen. De hus som byggts i täta strukturer de senaste åren har i hög utsträckning mötts med en axelryckning, även av arkitekturpressen. Det är som att man tagit ett halvt steg mot att återgå till ett traditionellt stadsbyggande, men att man står och tvekar, inte riktigt vet vilken fot man skall stå på. Vissa verkar hoppas att den låga skala som gjorde den tidiga modernismens så raffinerad i sin kontextbundenhet och naturkontakt skall komma tillbaka. Men bostadsbrist och samhällsekonomi talar ett annat språk.

 

De sociala och ekonomiska förutsättningar som gav oss 1930-50-talets naturanpassade skandinaviska modernism råder inte längre. Att utforma höga hus i en tät stad kommer bli den stora utmaningen för Sveriges arkitekter kommande decennier. Hur skapar vi livsmiljöer som både är täta och attraktiva? Hus som tål att upplevas såväl på långt håll som mycket nära, och där rörelsen förbi dem sker långsamt till fots. Att senmodernismens hårda material och storskaliga monotoni är en dålig väg framåt är de flesta överens om. Men frågan är om de senaste årens vurm för variation i form, färg och skala är så mycket bättre? Men tanke på att miljöer som Kvillebäcken i Göteborg eller Rosendal i Uppsala mött förvånansvärt stark kritik från arkitektkåren borde det finnas alla anledningar att ta ett steg tillbaka och fundera på vad det egentligen är vi vill uppnå och vilka medel som står till buds.

 

Återvänder vi till Göteborgs innerstadsexpansion och tittar på de stora planer som antagits de sista åren; bl a Masthugget, Region City och Karlastaden, blir ambivalensen påtaglig. 

 

Som tidigare berörts saknar planerna i hög utsträckning de genomkorsande gator som leder in folk och kopplar ihop staden. Istället hoppas man skapa stadsliv genom hög täthet och lokala destinationer. Men planerna skiljer sig också från den traditionella stadens strukturer då de saknar dess klassiska attribut; fondmotiven, symmetrierna, spänningen mellan det subtila och det sublima. Detta är egentligen inte så konstigt när vi betänker att kritiken mot modernismen inskränker sig till dess funktionsseparering. Någon uppgörelse med dess avståndstagande från klassicism som konstnärligt uttrycksmedel har aldrig skett. Men detta leder ju också till att vi nu kastar oss in i en expansionsfas utan att ha vare sig den klassiska eller den modernistiska planeringskonstens lösningar i ryggen. Vi vet helt enkelt inte riktigt vad det kommer bli för resultat. Optimister hoppas på det bästa av två världar, medan pessimister påtalar att vi riskerar miljöer som vare sig har den klassiska stadens folkliv och skönhet eller den modernistiska stadens ljus, naturkontakt och rumsliga jämlikhet.

 

Vad som kan konstateras är att tydliga riktlinjer saknas. 

 

Under sju års tid har det pratats om ett arkitekturprogram för Göteborg. Men trots flera utkast och arbetsmaterial som pendlat mellan ambitiöst problematiserande och ytligt tillrättalagt är det enda officiella som kommit från kommunen ett antal lösryckta ”teser” som utan djupare analys illustrerar spridda men sinsemellan osammanhängande stadsbyggnadsmål. Frånvaron av policy har dock inte hindrat stadsbyggnadskontoret från att genomföra parallella stadsplaneuppdrag och själva ta fram planer utifrån en stor självsäkerhet. Det finns många likhetstecken mellan de områden som planerats färdigt i centrala älvstaden.

 

De har alla utformats utifrån en outtalad princip att spännande stadsrum skapas genom korta siktlinjer, riktningsförändringar och stora sammanhängande exploateringsenheter. Kvarteren skulpteras fram och dess oregelbundna former blir väldigt styrande för själva arkitekturen. Helt andra principer mot den klassiska staden alltså, där kvarteren är generella, gatorna, torgen och sammanhangen väldigt tydliga, och variationen skapades av många små exploatörer. Fotomontagen som beskriver gaturummen i de nya områdena visar ofta på ett traditionellt stadsliv, men ser man på strukturerna är det knappast några naturliga övergångar mellan nytt och gammalt som framträder. 

 

Med detta skaps en osäkerhet kring hur de nya miljöerna kommer upplevas och fungera. En osäkerhet som måhända motiveras av att man lyckats med konststycket att fjärma sig från modernismens principer utan att hamna i den traditionella rutnätsstad som utgör grunden för stadslivet i alla svenska städer. Ovanifrån ser man ju en skillnad på 1600-1800-talets stadsdelar och de nya, iom att kvarteren är mer oregelbundna. Man har helt i linje med modernismens teser premierat det ”nyskapande” framför det ”platsbundna”.

 

Men stadsmiljöer upplevs inte ur fågelperspektiv, utan från gatunivå. Stadsplaneringen vinner konstnärlig relevans först när husen är byggda. Därför bör den snarare vara ett funktionellt redskap att bereda optimala förutsättningar för såväl den sammanhängande staden som för de arkitekter som i nästa skede skall rita hus, än ett estetiskt egensyfte. Stadsbyggandet får inte bli reducerat till en designövning där tillfälliga modenycker ställer sig i vägen för långsiktiga kvaliteter. Utan att fastslå de generella principerna för kopplingen mellan stadsbyggande och arkitektur finns risk att besluten fattas på subjektiva grunder och att helheten blir lidande. Incitamenten att söka markanvisningar på glassiga fotomontage utan realistisk förankring i det byggda resultatet ökar och osäkerheten för såväl exploatörer som allmänhet. Fokus måste vridas från ytligt effektsökeri till grundläggande rumsliga och materialmässiga kvaliteter.

 

Det är alltså hög tid för Göteborg att ta initiativet till att tydligt slå fast vilken typ av stad man vill bygga, och hur arkitektonisk kvalitet definieras i stor och liten skala. Det går inte att fortsätta att sopa motsättningarna mellan en i grunden sammanhängande stad och enstaka formstarka enklaver under mattan, lika lite som det går att fortsätta låtsas att vi kommer få en tät och varierad stad bara genom att piffa upp hus med oregelbunden fönstersättning och kolorerade balkonger.

 

Hotell Avalon byggdes på en nedbrunnen tomt i en planstruktur från 1600-talet. Här möts gator vilket skapar goda förutsättningar för folkliv och arkitektur att samspela

Raddison blu byggdes i planstruktur från 2010-talet. Här saknas naturlig genomströmning av människor. Förutsättningarna är därför sämre, även för ett progressivt formspråk

SENAST PÅ INSTAGRAM:
This error message is only visible to WordPress admins

Error: The account for inobigbg needs to be reconnected.
Due to recent Instagram platform changes this Instagram account needs to be reconnected in order to continue updating. Reconnect on plugin Settings page

Error: No posts found.

Make sure this account has posts available on instagram.com.

LÄS MER