BLOGG

Det här är Inobis gemensamma företagsblogg. Här skriver vi om arkitektur, samhällsbyggnad och våra pågående projekt. Fokus ligger på social och ekologisk hållbarhet och innovationsarbete.

När bilindustrin kom till stan

Facebook Twitter Pinterest

Mark Isitt gör i GP en lång och intressant recension av SKF:s och Geelys respektive nya huvudkontor i Göteborg. Det är ett fascinerande, och inte så uppmärksammat, faktum att de stora företagen väljer att lägga stora delar av sin lednings- och kontorsverksamhet i mycket stadsnära lägen.

 

I Geelys fall är etableringen en av de största och viktigaste investeringarna som gjorts i staden. De kinesiska ägarna pumpar in åtskilliga miljarder i att göra Göteborg till ett globalt nav för framtidens mobilitet. Då känns det logiskt att man inte gömmer huvudkontor och designavdelning i ett industriområde utan öppnar upp dem och lägger dem mitt i staden.

 

Det Geely och andra ledande bilföretag arbetar med just nu kommer att revolutionera sätter vi rör oss i och använder städer. I framtiden delar vi kanske fordon, så att gränsen mellan privatbilism och kollektivtrafik blir flytande. Vill du åka tyst och bekvämt till jobbet – beställ en självkörande pod. Vill du passa på att ha videokonferens – se till att fordonet är utrustat med den teknik som behövs. När man väl släpper tanken på att bilar ska framföras av den människa som transporterar sig öppnar sig remarkabla möjligheter. Då kanske det knappt behövs stadsmotorvägar och externhandel. Parkeringsplatser kan byggas om till parker. Sociala möten ske på helt nya sätt.

 

Jag skrev om detta i GP härom året och underströk då att stadsplaneringen och bilindustrins innovationsavdelningar måste närma sig varandra. Vi måste styra mot en realistisk bild av hur staden kan fungera optimalt i en framtid med automatiserade och elektrifierade transporter. Det kommer krävas samordning av dessa helt olika kulturer, så att inte fordonen utvecklas åt ett håll och staden åt ett annat. Framsynt planering kan ge stora synergier.

Att betrakta Geelys halvbyggda centrum, på en av Göteborgs bästa tomter mitt i den framtida Älvstaden, får mig att tänka att bilindustrin kanske inte insett denna potential fullt ut. Med sitt läge och innehåll hade byggnaden kunnat få ett stort symbolvärde för den förändring som stundar. Istället är den utformad enligt le Corbusiers snart 100 år gamla visioner om att byggnader ska betraktas i hög hastighet från bilfönstret på en motorväg. Den vision som stadsplaneringen under flera decennier försökt röra sig ifrån. De långa glasfasaderna är skarpt utformade, men skapar inga särskilda upplevelser för fotgängare och långsamma fordon längs gatorna utanför. Hade byggnaden varit mer uppbruten och signalerat starkare släktskap med den levande staden på andra sidan älven hade dess innovativa innehåll kommunicerats bättre.

 

Förvisso är komplexet inte färdigbyggt, både hotellet och designcentret skall invigas 2021. Det senare är ritat av Cobe och har mycket höga ambitioner. De första etapperna vittnar ändå om att den snara korsbefruktningen mellan innovativ bilindustri och innovativ stadsutveckling är helt nödvändig för att framtidens städer kunna optimera kopplingarna mellan mobilitet, handel, estetik och möten.

Tidig modernistisk vision om den funktions- och trafikseparerade staden

Vision från tidigt 1900-tal av en trafik- och funktionsseparerad stad där storskaliga byggnader betraktas från snabbt körande bilar. 

Svar från Björn Siesjö

Facebook Twitter Pinterest

Förra veckan skrev jag ett blogginlägg med reflektioner på Björn Siesjös kritik av den kommunala organisationen. Glädjande nog tog sig Björn tid att skriva ett långt och konstruktivt svar, som följer här:

 

Fredrik Rosenhall skriver i sin blogg med anledning av min debattartikel om Göteborgs brist på samordnad planering. Han ger mig ris och ros. Hans inlägg gör mig glad, trots att jag inte instämmer i allt han skriver. Medan de flesta av stadens arkitekter verkar huka sig för att undvika att stöta sig med någon, så svingar Rosenhall stridsyxan med friskt mod. Respekt!

 

Hans kritik kan sammanfattas i följande: Jag och mina kolleger har inte på ett tydligt och konkret sätt formulerat visionen om den stad vi förespråkar. Stadsbygget har blivit ett antal öar med en brist på ett sammanhängande nät av levande stadsstråk. Han efterlyser en strukturplan som redovisar framtidens huvudstråk och boulevarder, torg och parker.

 

Jag får ge honom rätt i mycket av detta. I en situation där inte en helhetssyn har funnits hos vare sig politiker eller tjänstepersoner, där inte staden har haft någon drivande och kraft som kunnat sammanväga olika kunskapsområden och viljor, så har jag nog ofta resonerat: -Vad är möjligt att genomföra just nu, utifrån den givna spelplanen? Detta är förstås i längden inte tillräckligt. Detta är ju också anledningen till att jag skrev debattartikeln, för att tala om att detta inte får fortgå. Vi måste, för stadens framtid som god livsmiljö för framtida göteborgare, göra bättre än så. Vi kan inte backa in i framtiden med blicken stadigt fäst på gårdagens lösningar.

 

Bilden av en stad som inte riktigt kommer till skott, och där många projekt blir försenade eller stoppade är sann, men detta beror snarast på att vi inte har en samordnad planering. Då blir det lätt att säga nej, att lobba för sitt stuprörsintresse, men svårare att hitta genomförandekraften, svårare att faktiskt få något gjort. Det finns ju en psykologisk aspekt stora stadsbyggnadsprojekt, möjligheten finns alltid att man ska misslyckas. Det krävs mod för att ta besluten, facit finns aldrig för hur lyckat det blir. Tyvärr verkar slutsatsen i Göteborg ofta bli att det är säkrast att inte försöka, speciellt om det innefattar nya idéer. Därför bygger vi ofta dålig stad, eller inte alls.

 

Den levande staden, som Rosenhall talar om, är ju i sig ett resultat av tillräckligt många människor, som rör sig till fots i ett nätverk av attraktiva stråk och platser. En tät, grön och sammanhängande stad med tillräckliga kvaliteter både i hus, kvarter och platser och grönska är ju målet. Detta kräver en balans mellan trafikslag, där inte ett trafikslag får ta all plats och minska möjligheterna för de andra. Göteborg börjar bli en storstad, och det är varken praktiskt eller hållbart att i huvudsak luta sig mot bilen som transportmedel. Däremot så har jag aldrig tyckt att Göteborg borde vara bilfritt. Även de tätaste städerna i världen har bilar, men de är inte det dominerande transportmedlet.

 

Men vi har ju lösningen, säger då Rosenhall, och hänvisar till en historisk stadsplanestudie, där man velat återskapa och nyskapa 1800-talets stadsplaner, och göra om staden helt och hållet i äldre manér även i många av de centrala delarna. Jag ser detta som ett friskt inlägg i stadsbyggnadsdebatten, som nog tyvärr i många delar inte är genomförbart. Dilemmat, som gör att stadsstrukturer ofta håller i årtusenden, är ju att de är väldigt styrande för framtiden. Ägandeförhållandena är historiskt en viktig orsak, och idag används gatorna och vägarna som stråk för såväl vatten, el och avlopp som för andra media. Att ersätta befintliga stadsstrukturer i sin helhet blir helt enkelt för dyrt. Detta har studien valt att bortse ifrån, och därför blir dessa skisser nog ofta inte mer än drömmar. Vi har ett starkt behov att förändra den nuvarande glesa och modernistiska bilstaden, men vi måste vara kloka och använda våra resurser på rätt sätt, annars kommer vi inte att kunna genomföra den nödvändiga omstöpningen.

 

Så sammanfattningsvis, ja, Rosenhall har rätt i mycket, och det går ju inte att skylla på andra om man inte når målen. Däremot är det ju kanske lite naivt att tro att det finns enkla patentlösningar på problemen. Stadsbyggandet är ju, som han själv säger en kedja som måste hålla hela vägen, om visioner ska ha möjlighet att bli byggd verklighet. Vi måste söka kunskapen där den finns att få, och jag försäkrar att vi inte betraktar akademin som kuriös. Vi har många utvecklade samarbeten, bl.a. med forskningsstudion i syntaxanalys som Rosenhall nämner. Allt detta hindrar inte att den brist på sammanhang och styrning som vi brottas med inom stadens planering faktiskt måste lösas för att vi tillsammans ska ha riktigt goda förutsättningar att bygga Göteborg till en bra plats i världen.

 

 

Siesjös kritik är relevant men utan självreflektion

Facebook Twitter Pinterest

Härom veckan tog stadsarkitekten Björn Siesjö bladet från munnen och gick till attack mot sin arbetsgivare, Göteborgs kommun, i en debattartikel. Hur ska man utveckla en stad när den kommunala organisationen består av suboptimerade stuprör, frågade han sig, och det är lätt att hålla med i kritiken. Misslyckandena med Frihamnen, Skeppsbron och linbanan är liksom det stora folkliga missnöjet med Västlänken ett underbetyg för planeringsapparaten. Samtidigt vore det klädsamt om han hade reflekterat över sin egen roll.

 

Under de åtta år Siesjö varit stadsarkitekt har han varit en passionerad förespråkare för den täta staden. Med sitt stora engagemang har han spelat en viktig roll för att få upp människors ögon för problemen med 1900-talets bilcentrerade planering, och att skapa visioner om en fotgängarvänlig blandstad. Han har likaså spelat en central roll för att höja Göteborgs anseende som arkitekturstad. Genom att skapa förutsättningar för och själv leda genomförandet av en rad arkitekttävlingar har han sett till att märkesbyggen som nya Hisingsbron, Handelshögskolan, Karlastaden och Region City blivit möjliga.

 

Vad Siesjö lyckats sämre med är konkretisera visionen om den levande staden. Den traditionella staden byggdes utifrån stora stadsplaner där gator och torg definierades först och byggnader uppfördes med helhetens bästa för ögonen. Det nya delarna av Göteborgs centrum har istället planerats som små täta höghuskluster. Något helhetsgrepp om stadens gatustruktur har inte tagits. Flera av klustren har dessutom har visat sig svåra att genomföra när grundläggningsförhållanden alldeles för sent vägts in i kalkylerna. Även andra frågor har skavt. Cityhandlen har brottats med problem under lång tid. Hur ska man skapa nya områden med butiker längs trottoarerna när inte ens den befintliga innerstaden förmår konkurrera med externhandel och internetköp? Ska vi verkligen planera för en bilfri innerstad samtidigt som Lindholmen utvecklas till ett av världens främsta innovationscentrum för bilindustrin?

 

Frågorna förblev obesvarade och visionerna över det framtida Göteborg var mest glänsande fotomontage av skyskrapor längs älven och luftiga ord om en inkluderande blandstad. Ett uppenbart glapp mellan vision och verklighet har vuxit fram. De stora kontorshus som nu byggs i Gårda och Gullbergsvass må vara av hög arkitektonisk kvalitet, men de skapar inga nya dynamiska gatumiljöer.

 

Att vara arkitekt innebär dels att skissa fram visioner, dels att genom träget arbete se till att visionerna blir verklighet. Från minsta lilla stuga till den mest komplexa byggnad är arkitekten beroende av att det skapas en ekonomisk och praktisk genomförandekedja. Brister någon länk kommer visionerna inte realiseras. Att samordna skilda discipliner med olika agendor är nödvändigt. Att bygga en stad är oerhört komplext och för att lyckas krävs processledningsarbete utifrån tydligt definierade mål. Den konkreta målbilden för det växande Göteborg borde tagit sin utgångspunkt i en strukturplan som visar var framtidens avenyer och Linnégator skall gå. Vilka stora tag man behöver ta för att skapa nya platser av samma dignitet som Kungsportsplatsen eller Järntorget. Där målet är en levande blandstad. Och trafikplanering, fastighetsfrågor och grönstruktur är medel att nå dit. Men eftersom ingen sådan helhetsbild tagits fram har det heller inte funnits något konkret sammanhang att relatera de olika förvaltningarnas partsintressen till.

 

Inte från stadsbyggnadskontoret i alla fall. På fastighetskontoret har ett ambitiöst arbete med att förstå Göteborgs gamla stadsplaner och länka ihop dem till ett konkret utbyggnadsförslag tagits fram. Men trots att detta är det närmaste en konsekvent helhetsbild av gator och bebyggelse i ett växande Göteborg som presenterats, har Siesjö knappt ens kommenterat det. Ändå har politikerna i byggnadsnämnden krävt att alla detaljplaner faktiskt skall relatera till det, och dess upphovsman, Lukas Memborn, har varit hård i sin kritik kring hur dagens planer blockerar möjligheten att genomföra tidigare uttänkta stadsgator. Om målet med det framtida Göteborg är sammanhängande innerstad – varför inte dra nytta av den kunskap fastighetskontoret byggt upp? Om stadsbyggnadskontoret inte gillar Memborns förslag – varför inte kritisera det öppet och konstruktivt?

 

Även inom akademin finns stor kunskap kring värdeskapande stadsutveckling. På Chalmers bedrivs en av Europas främsta forskningsstudios inom urban syntaxanalys, vetenskapsområdet som studerar städers struktur och attraktivitet. Både från Chalmers, och dess forskningspartners på Yale i USA, har åtskilliga förslag för den växande Älvstaden arbetats fram. Men inte heller dessa har setts som annat än kuriösa debattinlägg.

 

Göteborg ska enligt Siesjö vara en modig förebild inom arkitektur, men för att komma dit krävs att kommunen vågar visa hur det borde se ut. Så länge stadsarkitekten inte går i bräschen för det är det svårt att helhjärtat stämma in i bilden att dålig samverkan mellan olika förvaltningar är den enda orsaken till alla försenade och havererade projekt.

Verklighetsbild och form

Facebook Twitter Pinterest

Under olika ismer har det funnits ett samband mellan hur arkitekturteorier formulerats och hur byggnader formgivits. Men arkitekturteorierna är inte bara rena formgivningsteorier utan hänger ihop med olika sätt att betrakta, eller åtminstone beskriva verkligheten på.

 

En ny tidsålder

Under 1920-talet inspirerades Le Corbusier av den tidens produktdesign och ingenjörskonst. Av saker som telefoner, bilar och flygplan. Dessa underverk var gjorda med en uträknad precision där varje detalj – stänkskärmarna och lyktorna på en bil till exempel – fanns där av en anledning och gav samtidigt upphov till sinnliga upplevelser.

 

 

Samtidigt saknades en sådan klarhet i arkitekturen. Inte minst i människors hem, som även bland de mest kultiverade bestod av trånga utrymmen fyllda med ett mischmasch av disparata och oanvändbara saker.

 

Trots att Le Corbusier skrivit att ”arkitektur är konst, ett emotionernas fenomen bortom det tekniska”, så hamnade de sinnliga aspekterna i skymundan. Modernismens huvudsakliga principer handlade om att det funktionella och massproducerade skulle ge arkitekturen samma sorts skärpa som den nya tidens tekniska innovationer. Likhetstecken sattes mellan sanning, enkelhet och skönhet. När nästa generation arkitekter, redan från början modernistiskt skolade, drog de formulerade idealen till sin spets, ledde det istället till en alltmer ensidig och deprimerande arkitektur.

 

Motreaktionen

Efter några decennier blev motreaktionen radikal. En bidragande orsak till det var Thomas S Kuhns begrepp paradigm. Kuhn förklarade att människorna bakom de vetenskapliga teorierna aldrig är helt objektiva, utan fördomar och subjektiva tolkningar har alltid ett finger med i spelet. När nya experiment visar att etablerade teorier inte stämmer, hamnar vetenskapen i en kris som ofta får sin lösning genom att en ung – och ännu inte indoktrinerad – forskare kommer med nya förklaringar som får till synes motsägelsefulla resultat att stämma överens. ”Den som ligger bakom en vetenskaplig revolution står på sina föregångares axlar och dänger sedan till dem i huvudet”, som han uttryckte det i en intervju. När de nya förklaringsmodellerna har etablerats, utgör de tillsammans med nya förutfattade meningar ett nytt paradigm.

 

I vissa kretsar började paradigmbegreppet användas för att hävda att vetenskapen är godtycklig, eftersom allt ändå bara är subjektiva sociala konstruktioner. Kuhn själv tyckte att detta var en övertolkning.  Och att begreppet dök upp i sammanhang där det saknade relevans. Samtidigt var han medveten om sin egen roll i detta. Han hade kallat vetenskapsmän för missbrukare, jämfört deras övertygelser med religiös tro och deras utbildning vid den hjärntvätt som skildras i George Orwells roman 1984. Senare försökte han nyansera bilden av vad han hade menat och framhöll vikten av att lösa vetenskapliga pussel där begrepp som sanning och falsifiering är nödvändiga inom ramen för ett paradigm.

 

Men det var försent. Begreppet hade etablerats med betydelsen vilket dominerande tänkesätt som helst. För många intellektuella inom humaniora blev liknande tolkningar centrala, vilket fick betydelse för hur postmodernismen skulle utvecklas inom olika områden som samhällsvetenskap, psykologi, konst och litteratur. Inom arkitektur ledde det till ett formspråk som var fragmentariskt, metaforiskt och speglade en socialt konstruerad värld. För de flesta arkitekter handlade det förmodligen mer om en inspirerande frihet att få formge än om vetenskapsteoretiska funderingar. Men det var teorierna som legitimerade all denna kreativitet.

 

Trots att arkitekturen idag inte ser ut som på 1980-talet, så har inget revolutionerande hänt inom arkitekturteori. Det handlar fortfarande om att hänga med i en spretig samtid utan att fastna i generaliseringar eller dogmatiska sanningar. Framförallt gäller det att hålla sig undan från alla försök att sätta fingret på vad arkitektur egentligen är. Det forskas på lite av varje. Dock utan koppling till en tydlig röd tråd eller övergripande teori om arkitektur, helt enligt den grundläggande idén om alltings subjektiva, föränderliga och ogripbara karaktär. Samtidigt är det knappast många arkitekter som i praktiken är skeptiker eller motståndare till helhetstänkande eller naturvetenskap. Nuförtiden ger väl sådant snarare intrycket av insnöad konspiration än av något som har med den kulturella världen att göra?

 

Att blanda olja och vatten

Modernismen letar efter essensen i saker och ting medan postmodernismen bejakar komplexitet, vänder på perspektiv och söker efter det unika. Båda ismerna har intressanta saker att säga men är varandras idémässiga motsatser och helt omöjliga att förena. Åtminstone utifrån deras egna synsätt. Men går det ändå att väva ihop det bästa från bägge världarna?

 

Inom fysiken talar man om fundamentala och emergenta fenomen. I standardmodellen finns det krafter och elementarpartiklar som i sin tur inte består av något annat. De är fundamentala. I andra teoretiska modeller är saker som elementarpartiklar, gravitation, tid och rum inte fundamentala utan har uppstått ur kvantfysikaliska fenomen. De är emergenta.

 

Det intressanta här är begreppet emergens. Tid och rum uppstår ur något där tid och rum inte finns. Atomer och molekyler består av elementarpartiklar som i sin nya komposition får kollektiva egenskaper som de inte hade tidigare. Allteftersom mer komplexa system uppstår, får de nya emergenta egenskaper. Den genetiska koden är uppbyggd av bara fyra kvävebaser men har gett upphov till all artrikedom i växt- och djurriket. Hjärnan består av nervceller vars bearbetning av information ger upphov till medvetandet. Vilket inte betyder att medvetandet är omedvetet på grund av att beståndsdelarna är det. Att säga att det finns en koppling mellan det enkla och komplexa är inte samma sak som att reducera det komplexa till det enkla.

 

Inom samhällsvetenskap används begreppet emergens i den teoretiska inriktningen kritisk realism. Inriktningen strävar efter att överbrygga motsättningarna mellan såväl natur- och samhällsvetenskap som mellan modernism och postmodernism. Tankemodellen bygger bland annat på att samhället och sociala strukturer är ett samspel mellan mekanismer på olika nivåer av emergens. Saker som till exempel ätstörningar reduceras vare sig till cellbiologi, psykologi eller sociala strukturer, utan ses som resultatet av en samverkan av alla dessa faktorer. En svältande kropp behöver mat, men mat räcker inte för att bota anorexia.

 

Med inspiration från dessa principer kan vi betrakta människan som en varelse sammansatt av fenomen som sker på flera plan: kulturella, psykologiska och biologiska. Om vi sedan återgår till arkitektur, och mer specifikt vår upplevelse av arkitektur, så har den sin grund i instinktiva sinnesförnimmelser på en i sammanhanget fundamental nivå. De sker när vi reagerar på ljus, färger, kontraster, skala och vissa rumsliga egenskaper. Det känns på olika sätt att stå på kanten av ett stup, i en djup håla, eller i skuggan av ett träd i ett varierande landskap. Sådant är universellt mänskliga faktorer i vår varseblivning. Det går inte att skapa god arkitektur utan att ta hänsyn till det instinktiva.

 

Därmed inte sagt att vår upplevelse kan reduceras till detta. På ett mer medvetet plan ser vi logiska mönster och upplever hur saker och ting är organiserade. Vi märker hur pass väl byggnader fungerar för det de ska användas till. Gestaltningen kan på olika sätt underlätta orienteringen och förståelsen av vad olika saker är till för. Vi kan se hur byggnadstekniken är kopplad till formspråket. Ett hus som ger intryck av att vara helt i trä kan förlora mycket av sin poäng om vi får veta att det egentligen är en betongkonstruktion med trä på alla synliga ytor, även om det inte skulle gå att se någon skillnad. Den skavande känslan bygger i det fallet på förståelse. Okonstlade samband och byggnaders egna unika arkitektoniska grammatik funkar i princip lika bra i alla tider och kulturer. Det hänger ihop med människans kognitiva förmågor och tendensen att se mönster av olika slag.

 

Utöver att reagera instinktivt och besitta kognitiva förmågor, är vi också kulturellt präglade. Symbolik, associationer och funktioner kopplade till kulturellt betingade beteenden funkar på olika sätt i olika tider och kulturer allteftersom medvetenheten om olika angelägenheter böljar fram genom samhället. Om det kulturella uttrycket har ett fungerande samspel med de mer grundläggande faktorerna kan det ändå uppstå en helhet av samverkande upplevelser på flera plan samtidigt. Men för att nå dit räcker det inte med att basera arkitektur på en godtycklig konceptuell idé. Det blir som att basera matlagning på någon slumpmässig aspekt som, säg, ”ätandets ritualer och tabun”, utan att ta hänsyn till näringsinnehåll eller smak.

 

Man kan låta sig inspireras av modernism, postmodernism eller annat om man bara sätter in allt i en större bild av vad arkitektur (-upplevelsen) är. Poängen med det är inte att dra skarpa gränser mellan olika aspekter, utan att med hjälp av några enkla grundprinciper – som samtidigt är öppna för det komplexa och unika – påminna sig om att arkitektur påverkar oss på flera sätt samtidigt.

 


Referenser

 

Om modernism:

Le Corbusier (1923) Vers une architecture / Towards a New Architecture. Engelsk översättning från 1927

 

Om paradigm:

Horgan, John (1991) Profile: Reluctant Revolutionary: Thomas S Kuhn Unleashed ‘Paradigm’ on the World, New York: Scientific American May 1991

 

Om postmodernism/samtida arkitekturtori:

Ballantyne, Andrew (2002) Architecture – A Very Short Introduction

 

Nilsson, Fredrik (2002) Konstruerandet av verkligheter: Gilles Deleuze, tänkande och arkitektur. Doktorsavhandling. Chalmers Arkitektur s. 167-225

 

Seldén, Daniel (2005) Om det som är: Ontologins metodologiska relevans inom positivism, relativism och kritisk realism. Doktorsavhandling. Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet s. 270-280

 

Taschen (2006) Architecture Theory: From the Renaissance to the Present s. 536-550

 

Om emergens:

Musser, George (2018) What is spacetime? Nature 09 May 2018

 

Seldén, Daniel (2005) Om det som är: Ontologins metodologiska relevans inom positivism, relativism och kritisk realism. Doktorsavhandling. Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet s. 82-85

 

Tegmark, Max (2017) Liv 3.0: Att vara människa i den artificiella intelligensens tid s. 398-406

Stil, status och tidlösa värden

Facebook Twitter Pinterest

Varför domineras olika tider av olika stilar?

 

Oftast går det att bedöma åldern på en byggnad med en noggrannhet på en eller två decennier bara genom att titta på den. Det är ungefär så länge en tidstypisk stil varar. Åtminstone vad det gäller byggnader från slutet av 1800-talet och framåt. Vilket väl i sin tur hänger ihop med att genomförandet tar några år från första skiss till färdig byggnad. Sedan tar det ytterligare några år innan andra verk inspirerade av det första blir klara. Variationer på samma tema pågår ett tag och leder till en gradvis förändring som till exempel under modernismens utveckling från 1930- till 1960-talet. Och ibland blir det mer dramatiska förändringar som när en ny ism uppstår.

 

Tidstypisk arkitektur från 1880-talet: Sveahuset

 

Orsaken till ett sådant utvecklingsmönster är kanske att omväxling förnöjer och att nya intryck inspirerar? I grund och botten inget konstigare än att äta indiskt ena dagen, italienskt den andra och smörrebröd på den tredje – fast med den skillnaden att det tar längre tid att variera arkitekturstilar?

 

Arkitekturstilarnas utveckling har ibland gått hand i hand med den tekniska. Men nya tekniker skapar inga nya begränsningar för vad som kan byggas, utan ger bara allt större möjligheter till variation. Så om behovet av variation är det som ligger bakom olika stilepoker så borde ju alla stilar vara lika aktuella samtidigt. Mer eller mindre i alla fall. Varför är de inte det?

 

Arkitekturteori

En anspråksfull arkitekturteoretiker skulle förklara detta med att värdet av god arkitektur ligger i den kulturella kontexten och samtidens värderingar. Värdena finns i ett ständigt pågående flöde av interaktion som skapas och omformas av oss själva. Genom att förstå detta kan vi bryta oss loss från förtryck och andra osunda sociala konstruktioner. Även arkitektur har del i detta. Arkitekturen ska vara aktuell, spegla sin tid och delta i diskursen med symbolik och metaforer för att ha ett värde. Ty bortom våra kortlivade föreställningar är ingenting vare sig vackert, fult, rätt eller fel, bra eller dåligt. Över tid finns inga bestående värden och inget som kan generaliseras. Man kan inte flika in med en kommentar till gårdagens diskussion hur som helst och samtidigt fortsätta att vara relevant. Att hålla fast vid något gammalt är inskränkt och kan vara förtryckande. Stilar handlar inte bara om ett ytligt behov av variation, utan utgör en del av samhällsutvecklingen. Ungefär så resonerar de tyngsta arkitekturteoretikerna.

 

Vad betyder då detta egentligen? Hur ska man avgöra om något är förtyckande eller omänskligt om det inte finns några bestående värden att relatera problemen till? Och hur ska samtidsarkitekturens uttryck tolkas; vari består dess bidrag till samhällsutvecklingen?

 

 

Kulturellt kapital

En person som studerade den otippade kopplingen mellan smak och samhällsutveckling var Pierre Bourdieu (1930–2002). Dock inte på ett sätt som en anspråksfull arkitekturteoretiker skulle förvänta sig. Bourdieu var från början en antropolog som fick upp ögonen för likheterna mellan urgamla ritualer i en nordafrikansk folkstam och beteendemönster i det moderna franska samhället, nämligen betydelsen av subtila och symboliska handlingar. Hans mest kända verk ”La Distinction – Critique sociale du jugement”, handlar om kopplingen mellan smak och samhällsklass; om hur smak är ett sätt att markera tillhörighet, distansera olika grupper av människor från varandra och bygga upp ett kulturellt kapital. Kulturellt kapital är symboliska tillgångar som värdesätts i ett fält, alltså i de kretsar en person umgås och verkar i. Till synes triviala saker som kroppsspråk, klädstil, bakgrund, sättet att prata på, mat- och dryckespreferenser, värderingar och fritidsintressen är i själva verket saker som – medvetet eller omedvetet – bygger upp avstånd i det sociala rummet och upprätthåller samhällsstrukturer.

 

Tidstypisk arkitektur från 1930-talet: Konserthuset

 

I kulturella kretsar anses till exempel njutning genom förståelse vara något finare och djupare än ”naiv” och ”vulgär” njutning baserad på ren känsla som bland gemene man. De egna smakpreferenserna legitimeras ofta genom förödmjukelse av andras smak.

 

Förståelsen om de arkitekturteoretiska principerna skulle kunna betraktas som en tillgång i termer av kulturellt kapital. De som känner till diskursen vet vilka värderingar, attribut och beteendemönster som gäller. Eller har åtminstone någon sorts magkänsla för vad det handlar om och spelar med efter bästa förmåga – det rör ju sig ofta om saker som är underförstådda och halvt omedvetna. I prestigeprojekt som muséer, konserthus, bibliotek och liknande, står arkitekter och beställare med ett stort kulturellt kapital nära varandra och driver gemensamt arkitekturen mot något radikalt.

 

Efter att de mest progressiva har visat vägen, hakar de med stort ekonomiskt kapital på. De är inte direkt pådrivande vad det gäller skapandet av nya stilar. Deras sätt att skaffa sig symboliskt kapital följer delvis andra regler, men de vill ändå ha det senaste och bidrar på så sätt till utvecklingen. Deras arkitekter får samtidigt möjlighet att bygga på sitt kulturella kapital. Det handlar om påkostade projekt som advokatkontor, märkesvaruhus, exklusiva bostäder och annat i ”premiumsegmentet”.

 

Manéret som till en början var nytt blir så småningom en standardmall för hur en arkitektskiss ska se ut. Det blir också ett sätt att visa upp sin gestaltningskompetens bland de arkitekter som bara försöker hänga med. Samtidigt börjar det bli dags för de mest progressiva att hitta på något nytt. Hela karusellen börjar om och förstärks ytterligare av att arkitekturvärldens schamaner med det största symboliska kapitalet höjer sina krokiga stavar och förkunnar vikten av att spegla sin tid.

 

Det tidlösa

Behovet av variation, kulturell dynamik och statusjakt är säkert verkliga faktorer i skapandet av arkitekturstilar. Men kan någon av dessa principer förklara varför olika verk från en och samma historiska stil står sig olika bra över tid? Är inte svaret så pass enkelt som att arkitektur också har tidlösa kvalitéer?

 

Tidstypisk arkitektur från 2000-talets första decennium: Pedagogen

 

Om arkitekturvärldens schamaner accepterar tidlösa värden så kan de byta ut sina egendomliga huvudbonader mot rimligare hattar och lägga in de kulturella aspekterna i en större helhetsbild som inkluderar det universellt mänskliga. Först då blir det logiskt att tala om förtryckande sociala strukturer och resonera om hur de ska brytas. Det blir också naturligt att tala om arkitektoniska kvalitéer som ligger bortom det stil- och tidsspecifika. Vi kan inte undgå att ingå i en kultur, men vi kan inte heller undgå att besitta tidlöst mänskliga egenskaper.

 

Och genom att studera mänsklig (vår egen) fåfänga kan vi förhoppningsvis få en större distans till statusjakt och vår tids trollkarlar. Då kan vi också få en mer avspänd attityd mot dem som har andra preferenser än vi själva och bli bättre på att uppskatta och inspireras av de tidlösa kvalitéerna i arkitektur från olika epoker. I en sådan anda borde det kunna skapas fler byggnadsverk som står sig väl över tid, oavsett stil.