BLOGG

Det här är Inobis gemensamma företagsblogg. Här skriver vi om arkitektur, samhällsbyggnad och våra pågående projekt. Fokus ligger på social och ekologisk hållbarhet och innovationsarbete.

Verklighetsbild och form

Facebook Twitter Pinterest

Under olika ismer har det funnits ett samband mellan hur arkitekturteorier formulerats och hur byggnader formgivits. Men arkitekturteorierna är inte bara rena formgivningsteorier utan hänger ihop med olika sätt att betrakta, eller åtminstone beskriva verkligheten på.

 

En ny tidsålder

Under 1920-talet inspirerades Le Corbusier av den tidens produktdesign och ingenjörskonst. Av saker som telefoner, bilar och flygplan. Dessa underverk var gjorda med en uträknad precision där varje detalj – stänkskärmarna och lyktorna på en bil till exempel – fanns där av en anledning och gav samtidigt upphov till sinnliga upplevelser.

 

 

Samtidigt saknades en sådan klarhet i arkitekturen. Inte minst i människors hem, som även bland de mest kultiverade bestod av trånga utrymmen fyllda med ett mischmasch av disparata och oanvändbara saker.

 

Trots att Le Corbusier skrivit att ”arkitektur är konst, ett emotionernas fenomen bortom det tekniska”, så hamnade de sinnliga aspekterna i skymundan. Modernismens huvudsakliga principer handlade om att det funktionella och massproducerade skulle ge arkitekturen samma sorts skärpa som den nya tidens tekniska innovationer. Likhetstecken sattes mellan sanning, enkelhet och skönhet. När nästa generation arkitekter, redan från början modernistiskt skolade, drog de formulerade idealen till sin spets, ledde det istället till en alltmer ensidig och deprimerande arkitektur.

 

Motreaktionen

Efter några decennier blev motreaktionen radikal. En bidragande orsak till det var Thomas S Kuhns begrepp paradigm. Kuhn förklarade att människorna bakom de vetenskapliga teorierna aldrig är helt objektiva, utan fördomar och subjektiva tolkningar har alltid ett finger med i spelet. När nya experiment visar att etablerade teorier inte stämmer, hamnar vetenskapen i en kris som ofta får sin lösning genom att en ung – och ännu inte indoktrinerad – forskare kommer med nya förklaringar som får till synes motsägelsefulla resultat att stämma överens. ”Den som ligger bakom en vetenskaplig revolution står på sina föregångares axlar och dänger sedan till dem i huvudet”, som han uttryckte det i en intervju. När de nya förklaringsmodellerna har etablerats, utgör de tillsammans med nya förutfattade meningar ett nytt paradigm.

 

I vissa kretsar började paradigmbegreppet användas för att hävda att vetenskapen är godtycklig, eftersom allt ändå bara är subjektiva sociala konstruktioner. Kuhn själv tyckte att detta var en övertolkning.  Och att begreppet dök upp i sammanhang där det saknade relevans. Samtidigt var han medveten om sin egen roll i detta. Han hade kallat vetenskapsmän för missbrukare, jämfört deras övertygelser med religiös tro och deras utbildning vid den hjärntvätt som skildras i George Orwells roman 1984. Senare försökte han nyansera bilden av vad han hade menat och framhöll vikten av att lösa vetenskapliga pussel där begrepp som sanning och falsifiering är nödvändiga inom ramen för ett paradigm.

 

Men det var försent. Begreppet hade etablerats med betydelsen vilket dominerande tänkesätt som helst. För många intellektuella inom humaniora blev liknande tolkningar centrala, vilket fick betydelse för hur postmodernismen skulle utvecklas inom olika områden som samhällsvetenskap, psykologi, konst och litteratur. Inom arkitektur ledde det till ett formspråk som var fragmentariskt, metaforiskt och speglade en socialt konstruerad värld. För de flesta arkitekter handlade det förmodligen mer om en inspirerande frihet att få formge än om vetenskapsteoretiska funderingar. Men det var teorierna som legitimerade all denna kreativitet.

 

Trots att arkitekturen idag inte ser ut som på 1980-talet, så har inget revolutionerande hänt inom arkitekturteori. Det handlar fortfarande om att hänga med i en spretig samtid utan att fastna i generaliseringar eller dogmatiska sanningar. Framförallt gäller det att hålla sig undan från alla försök att sätta fingret på vad arkitektur egentligen är. Det forskas på lite av varje. Dock utan koppling till en tydlig röd tråd eller övergripande teori om arkitektur, helt enligt den grundläggande idén om alltings subjektiva, föränderliga och ogripbara karaktär. Samtidigt är det knappast många arkitekter som i praktiken är skeptiker eller motståndare till helhetstänkande eller naturvetenskap. Nuförtiden ger väl sådant snarare intrycket av insnöad konspiration än av något som har med den kulturella världen att göra?

 

Att blanda olja och vatten

Modernismen letar efter essensen i saker och ting medan postmodernismen bejakar komplexitet, vänder på perspektiv och söker efter det unika. Båda ismerna har intressanta saker att säga men är varandras idémässiga motsatser och helt omöjliga att förena. Åtminstone utifrån deras egna synsätt. Men går det ändå att väva ihop det bästa från bägge världarna?

 

Inom fysiken talar man om fundamentala och emergenta fenomen. I standardmodellen finns det krafter och elementarpartiklar som i sin tur inte består av något annat. De är fundamentala. I andra teoretiska modeller är saker som elementarpartiklar, gravitation, tid och rum inte fundamentala utan har uppstått ur kvantfysikaliska fenomen. De är emergenta.

 

Det intressanta här är begreppet emergens. Tid och rum uppstår ur något där tid och rum inte finns. Atomer och molekyler består av elementarpartiklar som i sin nya komposition får kollektiva egenskaper som de inte hade tidigare. Allteftersom mer komplexa system uppstår, får de nya emergenta egenskaper. Den genetiska koden är uppbyggd av bara fyra kvävebaser men har gett upphov till all artrikedom i växt- och djurriket. Hjärnan består av nervceller vars bearbetning av information ger upphov till medvetandet. Vilket inte betyder att medvetandet är omedvetet på grund av att beståndsdelarna är det. Att säga att det finns en koppling mellan det enkla och komplexa är inte samma sak som att reducera det komplexa till det enkla.

 

Inom samhällsvetenskap används begreppet emergens i den teoretiska inriktningen kritisk realism. Inriktningen strävar efter att överbrygga motsättningarna mellan såväl natur- och samhällsvetenskap som mellan modernism och postmodernism. Tankemodellen bygger bland annat på att samhället och sociala strukturer är ett samspel mellan mekanismer på olika nivåer av emergens. Saker som till exempel ätstörningar reduceras vare sig till cellbiologi, psykologi eller sociala strukturer, utan ses som resultatet av en samverkan av alla dessa faktorer. En svältande kropp behöver mat, men mat räcker inte för att bota anorexia.

 

Med inspiration från dessa principer kan vi betrakta människan som en varelse sammansatt av fenomen som sker på flera plan: kulturella, psykologiska och biologiska. Om vi sedan återgår till arkitektur, och mer specifikt vår upplevelse av arkitektur, så har den sin grund i instinktiva sinnesförnimmelser på en i sammanhanget fundamental nivå. De sker när vi reagerar på ljus, färger, kontraster, skala och vissa rumsliga egenskaper. Det känns på olika sätt att stå på kanten av ett stup, i en djup håla, eller i skuggan av ett träd i ett varierande landskap. Sådant är universellt mänskliga faktorer i vår varseblivning. Det går inte att skapa god arkitektur utan att ta hänsyn till det instinktiva.

 

Därmed inte sagt att vår upplevelse kan reduceras till detta. På ett mer medvetet plan ser vi logiska mönster och upplever hur saker och ting är organiserade. Vi märker hur pass väl byggnader fungerar för det de ska användas till. Gestaltningen kan på olika sätt underlätta orienteringen och förståelsen av vad olika saker är till för. Vi kan se hur byggnadstekniken är kopplad till formspråket. Ett hus som ger intryck av att vara helt i trä kan förlora mycket av sin poäng om vi får veta att det egentligen är en betongkonstruktion med trä på alla synliga ytor, även om det inte skulle gå att se någon skillnad. Den skavande känslan bygger i det fallet på förståelse. Okonstlade samband och byggnaders egna unika arkitektoniska grammatik funkar i princip lika bra i alla tider och kulturer. Det hänger ihop med människans kognitiva förmågor och tendensen att se mönster av olika slag.

 

Utöver att reagera instinktivt och besitta kognitiva förmågor, är vi också kulturellt präglade. Symbolik, associationer och funktioner kopplade till kulturellt betingade beteenden funkar på olika sätt i olika tider och kulturer allteftersom medvetenheten om olika angelägenheter böljar fram genom samhället. Om det kulturella uttrycket har ett fungerande samspel med de mer grundläggande faktorerna kan det ändå uppstå en helhet av samverkande upplevelser på flera plan samtidigt. Men för att nå dit räcker det inte med att basera arkitektur på en godtycklig konceptuell idé. Det blir som att basera matlagning på någon slumpmässig aspekt som, säg, ”ätandets ritualer och tabun”, utan att ta hänsyn till näringsinnehåll eller smak.

 

Man kan låta sig inspireras av modernism, postmodernism eller annat om man bara sätter in allt i en större bild av vad arkitektur (-upplevelsen) är. Poängen med det är inte att dra skarpa gränser mellan olika aspekter, utan att med hjälp av några enkla grundprinciper – som samtidigt är öppna för det komplexa och unika – påminna sig om att arkitektur påverkar oss på flera sätt samtidigt.

 


Referenser

 

Om modernism:

Le Corbusier (1923) Vers une architecture / Towards a New Architecture. Engelsk översättning från 1927

 

Om paradigm:

Horgan, John (1991) Profile: Reluctant Revolutionary: Thomas S Kuhn Unleashed ‘Paradigm’ on the World, New York: Scientific American May 1991

 

Om postmodernism/samtida arkitekturtori:

Ballantyne, Andrew (2002) Architecture – A Very Short Introduction

 

Nilsson, Fredrik (2002) Konstruerandet av verkligheter: Gilles Deleuze, tänkande och arkitektur. Doktorsavhandling. Chalmers Arkitektur s. 167-225

 

Seldén, Daniel (2005) Om det som är: Ontologins metodologiska relevans inom positivism, relativism och kritisk realism. Doktorsavhandling. Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet s. 270-280

 

Taschen (2006) Architecture Theory: From the Renaissance to the Present s. 536-550

 

Om emergens:

Musser, George (2018) What is spacetime? Nature 09 May 2018

 

Seldén, Daniel (2005) Om det som är: Ontologins metodologiska relevans inom positivism, relativism och kritisk realism. Doktorsavhandling. Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet s. 82-85

 

Tegmark, Max (2017) Liv 3.0: Att vara människa i den artificiella intelligensens tid s. 398-406

Stil, status och tidlösa värden

Facebook Twitter Pinterest

Varför domineras olika tider av olika stilar?

 

Oftast går det att bedöma åldern på en byggnad med en noggrannhet på en eller två decennier bara genom att titta på den. Det är ungefär så länge en tidstypisk stil varar. Åtminstone vad det gäller byggnader från slutet av 1800-talet och framåt. Vilket väl i sin tur hänger ihop med att genomförandet tar några år från första skiss till färdig byggnad. Sedan tar det ytterligare några år innan andra verk inspirerade av det första blir klara. Variationer på samma tema pågår ett tag och leder till en gradvis förändring som till exempel under modernismens utveckling från 1930- till 1960-talet. Och ibland blir det mer dramatiska förändringar som när en ny ism uppstår.

 

Tidstypisk arkitektur från 1880-talet: Sveahuset

 

Orsaken till ett sådant utvecklingsmönster är kanske att omväxling förnöjer och att nya intryck inspirerar? I grund och botten inget konstigare än att äta indiskt ena dagen, italienskt den andra och smörrebröd på den tredje – fast med den skillnaden att det tar längre tid att variera arkitekturstilar?

 

Arkitekturstilarnas utveckling har ibland gått hand i hand med den tekniska. Men nya tekniker skapar inga nya begränsningar för vad som kan byggas, utan ger bara allt större möjligheter till variation. Så om behovet av variation är det som ligger bakom olika stilepoker så borde ju alla stilar vara lika aktuella samtidigt. Mer eller mindre i alla fall. Varför är de inte det?

 

Arkitekturteori

En anspråksfull arkitekturteoretiker skulle förklara detta med att värdet av god arkitektur ligger i den kulturella kontexten och samtidens värderingar. Värdena finns i ett ständigt pågående flöde av interaktion som skapas och omformas av oss själva. Genom att förstå detta kan vi bryta oss loss från förtryck och andra osunda sociala konstruktioner. Även arkitektur har del i detta. Arkitekturen ska vara aktuell, spegla sin tid och delta i diskursen med symbolik och metaforer för att ha ett värde. Ty bortom våra kortlivade föreställningar är ingenting vare sig vackert, fult, rätt eller fel, bra eller dåligt. Över tid finns inga bestående värden och inget som kan generaliseras. Man kan inte flika in med en kommentar till gårdagens diskussion hur som helst och samtidigt fortsätta att vara relevant. Att hålla fast vid något gammalt är inskränkt och kan vara förtryckande. Stilar handlar inte bara om ett ytligt behov av variation, utan utgör en del av samhällsutvecklingen. Ungefär så resonerar de tyngsta arkitekturteoretikerna.

 

Vad betyder då detta egentligen? Hur ska man avgöra om något är förtyckande eller omänskligt om det inte finns några bestående värden att relatera problemen till? Och hur ska samtidsarkitekturens uttryck tolkas; vari består dess bidrag till samhällsutvecklingen?

 

 

Kulturellt kapital

En person som studerade den otippade kopplingen mellan smak och samhällsutveckling var Pierre Bourdieu (1930–2002). Dock inte på ett sätt som en anspråksfull arkitekturteoretiker skulle förvänta sig. Bourdieu var från början en antropolog som fick upp ögonen för likheterna mellan urgamla ritualer i en nordafrikansk folkstam och beteendemönster i det moderna franska samhället, nämligen betydelsen av subtila och symboliska handlingar. Hans mest kända verk ”La Distinction – Critique sociale du jugement”, handlar om kopplingen mellan smak och samhällsklass; om hur smak är ett sätt att markera tillhörighet, distansera olika grupper av människor från varandra och bygga upp ett kulturellt kapital. Kulturellt kapital är symboliska tillgångar som värdesätts i ett fält, alltså i de kretsar en person umgås och verkar i. Till synes triviala saker som kroppsspråk, klädstil, bakgrund, sättet att prata på, mat- och dryckespreferenser, värderingar och fritidsintressen är i själva verket saker som – medvetet eller omedvetet – bygger upp avstånd i det sociala rummet och upprätthåller samhällsstrukturer.

 

Tidstypisk arkitektur från 1930-talet: Konserthuset

 

I kulturella kretsar anses till exempel njutning genom förståelse vara något finare och djupare än ”naiv” och ”vulgär” njutning baserad på ren känsla som bland gemene man. De egna smakpreferenserna legitimeras ofta genom förödmjukelse av andras smak.

 

Förståelsen om de arkitekturteoretiska principerna skulle kunna betraktas som en tillgång i termer av kulturellt kapital. De som känner till diskursen vet vilka värderingar, attribut och beteendemönster som gäller. Eller har åtminstone någon sorts magkänsla för vad det handlar om och spelar med efter bästa förmåga – det rör ju sig ofta om saker som är underförstådda och halvt omedvetna. I prestigeprojekt som muséer, konserthus, bibliotek och liknande, står arkitekter och beställare med ett stort kulturellt kapital nära varandra och driver gemensamt arkitekturen mot något radikalt.

 

Efter att de mest progressiva har visat vägen, hakar de med stort ekonomiskt kapital på. De är inte direkt pådrivande vad det gäller skapandet av nya stilar. Deras sätt att skaffa sig symboliskt kapital följer delvis andra regler, men de vill ändå ha det senaste och bidrar på så sätt till utvecklingen. Deras arkitekter får samtidigt möjlighet att bygga på sitt kulturella kapital. Det handlar om påkostade projekt som advokatkontor, märkesvaruhus, exklusiva bostäder och annat i ”premiumsegmentet”.

 

Manéret som till en början var nytt blir så småningom en standardmall för hur en arkitektskiss ska se ut. Det blir också ett sätt att visa upp sin gestaltningskompetens bland de arkitekter som bara försöker hänga med. Samtidigt börjar det bli dags för de mest progressiva att hitta på något nytt. Hela karusellen börjar om och förstärks ytterligare av att arkitekturvärldens schamaner med det största symboliska kapitalet höjer sina krokiga stavar och förkunnar vikten av att spegla sin tid.

 

Det tidlösa

Behovet av variation, kulturell dynamik och statusjakt är säkert verkliga faktorer i skapandet av arkitekturstilar. Men kan någon av dessa principer förklara varför olika verk från en och samma historiska stil står sig olika bra över tid? Är inte svaret så pass enkelt som att arkitektur också har tidlösa kvalitéer?

 

Tidstypisk arkitektur från 2000-talets första decennium: Pedagogen

 

Om arkitekturvärldens schamaner accepterar tidlösa värden så kan de byta ut sina egendomliga huvudbonader mot rimligare hattar och lägga in de kulturella aspekterna i en större helhetsbild som inkluderar det universellt mänskliga. Först då blir det logiskt att tala om förtryckande sociala strukturer och resonera om hur de ska brytas. Det blir också naturligt att tala om arkitektoniska kvalitéer som ligger bortom det stil- och tidsspecifika. Vi kan inte undgå att ingå i en kultur, men vi kan inte heller undgå att besitta tidlöst mänskliga egenskaper.

 

Och genom att studera mänsklig (vår egen) fåfänga kan vi förhoppningsvis få en större distans till statusjakt och vår tids trollkarlar. Då kan vi också få en mer avspänd attityd mot dem som har andra preferenser än vi själva och bli bättre på att uppskatta och inspireras av de tidlösa kvalitéerna i arkitektur från olika epoker. I en sådan anda borde det kunna skapas fler byggnadsverk som står sig väl över tid, oavsett stil.

På randen till arkitektonisk korv-sockerkaka

Facebook Twitter Pinterest

En betraktelse av dilemman och utmaningar i gestaltningsprocessen.

 

Hur ska man börja egentligen? Med alltför många goda idéer på en gång blir det som när Brasse Brännström bakade sockerkaka med syrliga karameller, kola och – för att få kakan riktigt, riktigt jättegod – också korv.

 

Om en tydlig formidé kompromisslöst får styra, kan arkitekturen få stora konstnärliga kvalitéer. Funktioner och tekniska lösningar underordnas upplevelsen. Varje liten detalj gestaltas som en direkt följd av en och samma grundtanke. Det ger arkitekturen formmässig skärpa. I gengäld krävs ofta speciallösningar som tar mycket tid att rita och är dyra att bygga. Ju mer hårdragna koncept, desto mer extrema konsekvenser när allt dras till sin spets. Det låter kanske inte så bra, men ibland kan faktiskt det som balanserar på gränsen till det vansinniga förstärka den estetiska upplevelsen.

 

Å andra sidan är det inte fullt så enkelt som att en tydlig röd tråd i gestaltningen automatiskt leder till stor arkitektur. De konsekvent genomförda principerna kan lika gärna leda till onödigt tillkrånglade lösningar som varken fungerar bra eller blir särskilt tilltalande. Så hur ska man välja formkoncept, och vad är det som gör att ett koncept är bra?

 

Ska man kanske sikta in sig på att använda ett byggnadsmaterial på nya sätt? Eller jobba med multiplar av specifika mått? Skulptera fria former som utgår från den rena känslan? Möjligen är sådana metoder för banala. Är det istället så att arkitekturens konstnärliga värde har en koppling till den relevans som uttrycket har i samtidens diskurs? Och vad innebär i så fall det i praktiken? Går gestaltning ut på att skapa metaforer; på att låta byggnadens former symbolisera saker som dess innehåll eller platsens historia; på att parafrasera och kommentera samhällsutvecklingen?

 

Det finns ingen gräns för hur stora de filosofiska djupen och de medvetna ställningstagandena kan bli, men till slut så ska de på ett eller annat sätt översättas till byggnadsmaterial i olika geometriska former. Risken finns att det hela blir överteoretiskt och sönderanalyserat i förhållande till det byggda resultatet; att det ändå bara slutar med saker som att byggnader nära vattnet får se ut som båtar eller symbolisera andra, mer godtyckliga ting. Eller att relevansen i samtiden visar sig genom anpassning till rådande stiltrender i största allmänhet.

 

Kanske är det en byggnads innehåll som är det verkligt relevanta att ta fasta på. Inte så mycket genom symbolik som genom den raka kopplingen mellan form och funktion? Arkitektur är trots allt inte fri konst utan har ett syfte. Det finns alltid en praktisk funktion att fylla och en byggnad upplevs ju i hög grad genom sin användbarhet. När största möjliga funktionalitet får diktera formen, kan det sluta med fascinerande byggnader där behoven genererar karakteristiska skepnader.

 

Å andra sidan är det inte alla funktioner som leder till särskilt intressanta former. Det kan också sluta med byggnader som blir helt intetsägande eller ter sig konstiga i förhållande till sin omgivning. Dessutom har en och samma byggnad oftast flera funktioner samtidigt och den utformning som är bäst för den ena funktionen kan komma i konflikt med den andra. Vad gör man då?

 

För att slippa alla hopplösa funderingar om gestaltningsprinciper går det ju att jobba pragmatiskt, genom att till exempel ta fram en byggnadsvolym som är så enkel som möjligt att bygga eller precis så stor som juridiska föreskrifter tillåter. Och sedan fylla volymen med så många rum och funktioner som får plats. Det estetiska går kanske lika bra att fixa till genom att efteråt måla alltsammans i en rolig färg och lägga till ett välkomnande skärmtak vid entrén?

 

Med ett sådant förhållningssätt är det återigen en form – om än utan formidé – som styr. Att pressa in så många funktioner som möjligt i en given form är som att trycka in så mycket lådor, påsar och prylar som möjligt i ett förråd: ju fiffigare en allt större mängd har tryckts ihop i en liten volym, desto svårare blir det att organisera och komma åt de saker som finns där. Effektivt utnyttjande av rummet, men bökigt och opraktiskt att använda. Och inte särskilt troligt att det kommer att leda till några tilltalande miljöer.

 

Beroende på hur prioriteringarna görs, kan det bli väldigt olika resultat. Men alla aspekter – konstnärliga, funktionella, praktiska och tekniska – spelar roll i alla projekt. Avvägningarna görs bara på lite olika sätt beroende på vad det är för sorts projekt. Man får helt enkelt vända på degen många gånger, knåda den från flera olika håll. Banka. Vända ut och in på den. Tänka stort och tänka realistiskt och göra det bästa utifrån förutsättningarna. Växla mellan analys, problemlösning, omdöme och känsla. Sova på saken och låta tankarna jäsa i det undermedvetna. Till slut har man förhoppningsvis fått ihop en bra helhet. Rullat fina bullar.  

 

Men bullarna är inte färdiga förrän de har gräddats, och om inte förr, så kan man ändå vara säker på att det kommer att dyka upp goda förutsättningar till att förvandla varje projekt till en riktig korv-sockerkaka i projekteringsskedet. Ventilationskanaler sväller och andra tekniska installationer i helt egna färgskalor dyker upp där man minst anar det, för att inte tala om stora fasadgaller, venthuvar och extra snedstag. Det blir fler elnischer, nya utrymningsvägar, mer ljudisolering och fönster med mindre genomskinlighet. Önskemål om ändringar dyker upp från brukaren, liksom besparingskrav från beställaren. Gestaltade principdetaljer behöver ersätts av billigare standardlösningar. Orden som ska förmedla handlingen ändras. Meningar får dålig grammatik och kopplas bort från sitt sammanhang.

 

Allt hoppar omkring lite under processens gång. Då gäller det att hålla i konstnärshatten och försöka foga in alla förändringar i helheten om någon sådan ska finnas kvar när allt är klart. De övergripande principerna får styra detaljerna men olika sätt att lösa detaljer på kan ibland leda till ett annat sätt att se på helheten.

 

Även projektering är gestaltning. Saker ska modifieras utan att vare sig rumsliga eller funktionella kvalitéer går förlorade. De tekniska detaljerna ska lösas samtidigt som de uttrycker rätt sak. Varje byggnadsdel, varje liten detalj, blir som ett litet penseldrag som tillsammans med andra små penseldrag skapar en bild. De behöver inte till varje pris följa en förutbestämd plan men däremot måste de hänga ihop med helheten och göras med ett visst handlag för att bilden ska bli bra.

Den tysta revolten

Facebook Twitter Pinterest

Hur reaktionerna mot postmodernismen hämmade formdebatten.

Antologin Provokationer (1982)

I början av 1980-talet gjorde den postmoderna arkitekturen sitt intåg i Sverige. Att ta del av arkitekturteori och samtidsreflektioner från denna tid ger en intressant parallell till dagens stildiskussioner. När man läser t ex antologin ”Provokationer”* från 1982 inser man vilken kraft postmodernismen träffade samhället.  Miljonprogrammets abrupta övergång i energikris och bostadsöverskott manade till ett ifrågasättande av stordrift och bilism. Med postmodernismen ville man markera slutet på efterkrigstidens stora program och sociala ingenjörskonst. Aldo Rossi, Ricardo Bofill och Robert Venturi var den tidens fixstjärnor och deras visioner om en sömlös fragmenterad arkitektur där man lånade attribut fritt ur historien framstod som en självklar väg framåt.

Aldo Rosso, Il Palazzo, Fukuoka Japan (1987)

Aldo Rosso, Il Palazzo, Fukuoka Japan (1987)    

 

Jag började studera arkitektur 15 år senare; 1997. Då hade ovan nämnda herrar tillsammans med hela den postmoderna historicismen förpassats till estetikens skampåle. Hur gick detta till? Hur gick postmodernismen från hyllad revolt till töntigt mellanspel på bara ett drygt decennium? Jag tror att denna glidning rymmer många intressanta grundfrågor som alltjämt är högaktuella, men som vi tenderar att glömma bort idag.

 

Haga i Göteborg

 

I backspegeln ter sig postmodernismen som en ytlig parantes som inte förmådde påverka arkitekturen på djupet. Något som 68-generationens arkitekter praktiserade därför att de inte kunde bättre, och som möjliggjordes av en tillfällig svacka i byggkonjunkturen. Vi som var arkitektstudenter runt millennieskiftet såg oss som formrebeller i en värld där den vuxna generationen ritade plastiga småstadspastisher med torn och kycklinggula träfasader. Den oupplysta allmänheten efterfrågade formsvaga kataloghus och fyllde dem med nautica och vinröda hörnsoffor.  Visst var det gamla miljonprogrammet trist och storskaligt men det var åtminstone ärligt, och vågade stå på egna ben. Något man inte kunde säga om samtidens historicism. Anpassad till en svensk realitet hade de internationella postmodernisternas lek med barock och renässans decimerats till en mysig svenssonkavalkad.

 

Kritiken mot postmodernismen inskränkte sig dock till dess estetiska uttryck. Den teoretiska kritiken mot modernismen levde kvar i högsta grad. Under kurser i arkitekturteori läste vi Derrida, Deleuze och Lefebvre. Historien var slut, kunskapen en social konstruktion och tillvaron skulle förstås som fragmentiserade diskurser, fick vi lära oss. Men vi uppmuntrades ändå att formmässigt att tänka framåt, och avråddes att rita historiserande hus. Bryggan mellan postmodern filosofi och progressiv arkitektur kallades dekonstruktivism. Denna arkitekturstil blev kortlivad i Skandinavien (även om Frank Gehry varit skicklig i att hålla liv i den internationellt), och den gick ut på att medvetet förvränga, överlagra och kombinera olika arkitektoniska former men utan att använda några klassiska attribut.

Daniel Libeskind, The Crystal, Royal Ontario Museum, Toronto (2007)Daniel Libeskind, The Crystal, Royal Ontario Museum, Toronto (2007)

 

Studentprojekten på den tiden utgjordes följaktligen av lika delar dekonstruktivism och avskalad modernism, beroende på om upphovspersonen var teoretiker eller pragmatiker. Med dessa stilar markerade vår generation tydligast avstånd mot 1980- och 1990-talens historicism och ängsliga anpassning. När vi besökte bostadsutställningen H99 i Helsingborg 1999 kändes detta som ett officiellt slut för postmodernismen och start för en progressiv nymodernism.

20 år senare kan vi konstatera att mycket av det som byggs ser ut som dåtidens studentprojekt på Chalmers. Faiblessen för 1960-talets ärliga arkitektur har gjort mycket stort avtryck. Däremot tvingades de studenter som på 00-talet föredrog dekonstruktivism snabbt inse att denna stil saknar ekonomisk realism i Sverige. Att som ung arkitekt föreslå Libeskind- och Gehryinspirerade hus för beställare och chefer på arkitektkontoren i början av 00-talet ledde ingen vart. Då kvarstod den avskalade modernismen, och det är den vägen Sveriges arkitektur vandrat.

 

KOD arkitekter, Widerströmska huset, Stockholm (2013)

KOD arkitekter, Widerströmska huset, Stockholm (2013)


En viktig orsak bakom detta var att vi ansåg att det modernistiska formspråket inte kommit till sin rätt under 1960-talet. Stordrift och tidspress sänkte idéer som från början var goda. Och till stor del hade vi rätt. Det senaste decenniernas produktutveckling har gjort att glasfasader, fönsterband och balkonger nu kan göras mer arkitektoniskt hårdragna än tidigare. Stigande fastighetspriser har gjort att byggnader i storstäderna kunnat utföras exklusivare än under miljonprogrammets tid. Många arkitekter har utnyttjat detta på imponerande vis. I framtiden kommer säkert många av de hus som byggts efter millennieskiftet anses av högre klass än byggnader från 1960- och 1970-talen med samma grundläggande formspråk.  Nymodernismen har gett oss Sven Harrys konstmuseum, Dunkers kulturhus, futuristiska institutionsbyggnader och mängder av vibrerande vackra villor i glas och sten.

 

Men nymodernismen har också skapat en voluminös och trist bulkarkitektur. Monotona bostads- och kontorshus som slaviskt följer devisen form follows function utan att addera vare sig skönhet eller rumslig spänning. Som objektivt sätt är sämre än det som formgavs under 1960-talet. Paradoxalt nog verkar dagens nymodernism kräva höga budgetar för att bli bra.

Tidstypisk Lyxvilla

 

Rakt emot intentionerna med den gamla folkhemsfunkisen har alltså modernismen blivit en stil som omfamnas av de rika. Formspråket kommer bäst till sin rätt när det byggs upp av exklusiva material och känsliga attribut som minimala takfotsdetaljer, invändig takavvattning och fönster utan synliga karmar. Den gamla devisen att klassicismen är opraktisk och beroende av svårbyggt pynt gäller idag i lika hög grad för nymodernismen. Skillnaden är att det är platta tak och fönster i fasadliv snarare än kolonner och ornament som utgör ”pyntet”. Kapitalstarka grupper manifesterar sin rikedom med kubistiska villor med stora glaspartier, infinity pools och minimalistiska kritvita kök. Det är precis samma sociala mekanismer som gav oss 1800-talets grosshandlarvillor med snickarglädje och punschverandor. 

 

1930-talet ansågs klassisk utsmyckning tillhöra det förgångna. Nu menar vi att motorvägar och funktionsseparering tillhör ett förlegat industrisamhällets ideal. Under min studietid definierades kitsch som historicism, sörgårdsromantik och plastspröjs. Idag, i den trendiga minimalismens kölvatten, inreder de breda folklagren sina hem sparsmakat och målar väggarna vita. Referensramarna för god smak och kitsch förändras.

 

Men den som höjer blicken finner att dessa reaktioner och motreaktioner är kontraproduktiva. På samma sätt som man under 1980-talet missade väsentliga kvaliteteter hos miljonprogrammet missar vi idag kunskap och ställningstaganden som byggdes upp under den postmoderna epoken. Att varsamt och respektfullt foga in nya byggnader i historiska sammanhang är högaktuellt i takt med att städerna förtätas, men ändå vänder vi ryggen åt en estetik som gav oss Stumholmen i Karlskrona och Haga i Göteborg.

 

Stumholmen i Karskrona, 1990-tal möter traditionell arkitektur

 

Det är hög tid att släppa revolten mot postmodernismen och tillåta oss att inspireras av och använda all kunskap som ackumulerats i historien. Annars finns risken att vi om tio år yrvaket inser att vi i förtätningens tidevarv fyllt våra städer med en kvartersstad dubbelt så hög som 1800-talets, formgiven enligt arkitektoniska ideal som arbetades fram under mellankrigstiden för att bygga uppbrutet, glest och naturnära. Utan att definiera den på annat sätt än genom motreaktioner.

 

* “Provokationer, Nya former i arkitekturen” gavs ut av Stockholms kulturförvaltning i samband med utställningen med samma namn på Kulturhuset 22 juni – 29 augusti 1982. I Antologin medverkar flera av den tidens främsta arkitekturkritiker.

5 personliga tips om digitala möten

Facebook Twitter Pinterest

Många av oss har med anledning av Coronaviruset den senaste veckan kastats in i digitala möten, som deltagare eller som mötesledare. Det är lätt hänt att känna sig oförberedd, sakna de rätta tekniska redskapen, kompetensen eller helt enkelt självförtroendet. Men se det som en möjlighet. Framtiden är digital, i alla fall i högre utsträckning än idag. Med de redskap de flesta av oss redan har tillgängliga, kombinerat med lite basal mötesteknik, så kommer vi långt. Men jag har noterat att det finns några enkla saker att tänka lite särskilt på i denna nya sociala och digitala kontext.

 

 

Visst är själva valet av digitalt redskap av betydelse, men din organisation kan ha gjort valet åt dig redan, eller så deltar du i någon annan organisations val av programvara, så det är inte det jag vill fokusera på här. Dessutom innehåller de flesta redskap liknande möjligheter till ljud, bild, skärmdelning, chat, presentation, dokumentation osv. Men självklart är det viktigt att se till att vara förberedd genom att ha installerat rätt programvara och att ha öppnat den. Testkör! Har du aldrig deltagit i ett digitalt möte så börja med en kollega, din mamma eller ditt husdjur. Har du tittat igenom de mest grundläggande funktionerna, delat skärm med din hund och låtit hunden muta sin mikrofon så har du kommit långt med din tekniska möteskompetens.

 

Och liksom i alla fysiska möten så blir allt mycket bättre om det för mötet finns en agenda, ett syfte, en start- och en sluttid, att mötesledaren distribuerat mötesunderlag, att rätt deltagare är kallade, att dessa kommer till utsatt tid och under mötet är fysiskt och mentalt närvarande och i förväg har tagit del av mötesunderlaget, att mötesledaren ger de närvarande utrymme, ser till att de håller sig till agendan, att beslut noteras och att mötet avslutas till utsatt tid. Även om detta är varken nytt eller komplicerat så verkar det ändå vara nästan omöjligt för en del av oss att klara av det. Men det gäller alla möten, inte bara digitala, så det är inte heller det jag vill fokusera på här.  

 

Men vad är då viktigt att tänka på när vi nu tvingas (eller får möjlighet) att delta i och leda digitala möten? När vi kastas in i en ny dimension utan att videkonferensrummet hunnit byggas klart eller att utredningen om rätt programvara slussats genom sega beslutsprocesser? Här följer några enkla, konkreta och personliga tips för dig som känner dig digitalt mötesobekväm:

 

1. Bekanta dig med det digitala redskapet

Om mötet ska ske i en digital mötesmiljö som är ny för dig, så ladda ner programvaran i god tid och testa att koppla upp dig mot någon. Testa kameran, ljudet, att dela skärm, muta mikrofonen osv. Ska du sitta i ett videokonferensrum ska du självklart helst göra dina tester i denna miljö. Efter hand kan du levla up genom att titta igenom någon tutorial om någon särskild funktion du vill lära dig mer om.

 

2. Kameran ska vara på

Se till att du och alla andra har kameran på! Kvaliteten på mötet ökar avsevärt om du omedelbart kan koppla någons röst och tonfall till dennes ansiktsuttryck och gester. Med bra videolänk och alla kameror påslagna ges det digitala mötet nära nog det fysiska mötets kvaliteter i detta avseende. Utan bild, eller i värsta fall om endast vissa deltagare har kameran på, skapas en obalanserad dynamik som gör de flesta obekväma. Vill du inte synas i pyjamas så ta på dig något annat.

 

3. Delgrupperingar ska också synas

Om det digitala mötet sker med grupper av deltagare samlade vid på en plats så är det att föredra att detta sker i ett videokonferensrum med lite mer påkostad utrustning och bildkvalitet, men även om detta inte är möjligt så är det fortfarande viktigt att placera kameran så att alla deltagare syns. Det blir i dessa fall ännu viktigare att vara noggrann med nästa tips om presentationsrunda för att det ska bli begripligt för alla vilka som deltar i mötet.

 

4. Låt alla presentera sig

I det digitala mötet är det av ännu större vikt än i det analoga mötet att samtliga deltagare ges utrymme att säga några ord inledningsvis och presentera sig med namn, vilken organisation man företräder och vilken roll man har på mötet. På detta sätt ges alla deltagare en möjlighet att koppla ihop deltagarnas röster, ansikten och roller i den nya digitala möteskontexten, men också en smidig kontroll av att ljud och bild fungerar som de ska.

 

5. Upprepa besluten

Risken för missuppfattningar och därmed vikten av struktur samt att en mötesledare håller mötet till agendan ökar också i det digitala mötet. Det är lätt att råka avbryta varandra eller att några hamnar helt utanför dialogen om inte en mötesledare ser till att alla ges utrymme att både tala till punkt och att komma till tals. Men viktigast är att skapa tydlighet med vad mötet egentligen beslutar. Mötesledaren bör formulera enkla och konkreta beslutsfrågor och låta alla uttala sig med enkla och konkreta svar. Mötesledaren får sedan också gärna upprepa det som beslutats så att detta omgående kommer alla till del och förs till noteringarna.

 

Superlätt och egentligen inga konstigheter. Lycka till! Vi lär ses digitalt!