På väg hem från Zürich. Dit och hem. Tjofs liksom. Temperaturskillnad på 20 grader typ. Och solsken. Massa solsken. Inom ramen för projekt Campus Näckrosen tittade vi till vad som har hänt i Schweiz största stad. Hur ett konstnärligt campus, med massa andra delar adderade, har bildats i ett konkursat mejeri. Bra inspiration, men inte något som duger för en karbonkopia. Eller stencil, ni vet (eller inte), en sån där lilaskimrande som lukar av sin speciella bläckblandning även efter 20 år i en garderob hemma hos mamma.
Vi börjar med namnet. Mejeriet hette Toni. Eller så var det yoghurten som gjorde. Och namnet har fått följa med då konstnärerna flyttade in. Lite kluvna till namnvalet kände vi oss. Men låt gå. Mejeriet var ett av Europas största och modernades när det invigdes 1977. Det kursade 1999, en bank tog över och började funder på hur det skulle kunna utvecklas. Idén om att samla den konstnärliga utbildningen och forskningen, som var spridd på 36 platser runt om i stan, föddes och vann accept hos kantonen. För Zürcher Hochschule der Künste (vanligen förkortad som HdK (!)) lyder under kantonen, då, som minnesgoda läsare minns, det bara finns två federala universitet i Schweiz, ETHZ och EPFL, resten är kantonala.
En arkitekttävling anordnande 2005, och sen har kämpandet pågått för att förvekliga visionen. Banken (som vi aldrig fick namngiven) sålde projektet till fastighetsutvecklarna Allreal och skrattade antagligen hela vägen hem igen. Femton bedrövelser senare stod projektet klart till höstterminen förra året.
Huvudentrén till Toni-areal. Notera högbanan för järnvägen till vänster och bistron till höger.
Byggnaden, för campus består av en byggnad, innehåller, förutom HdK, även del av Zürich högskola för tillämpade vetenskaper, Zürcher Fachhochschule – ZFH (i Toni-areal har de sina utbildningar inom socialt arbete och tillämpad psykologi) och 100-talet bostäder. Och ett museum, tre caféer/restauranger och en jazzklubb. Men mer om det senare. Bostäderna placerades i en nybyggd torn-del, och var viktiga för projektets genomförande. Utom dessa hade inte investeringen gått ihop. Inte så mycket mer än grundstrukturen finns kvar av det gamla mejeriet, därtill kraftigt ombyggd, och det i ett området som är stadd i stark förändring. Industrin åker ut, arbetsplatser, bostäder och hotell in.
Totalt är Toni-areal 108 000 kvm stort. Konstnärerna med sina 2 500 studenter (helårsekvivalenter) och 700 lärare (även detta helårsekvivalenter, handlar om ungefär dubbelt så många individer) upptar 68 000 kvm, ZFH har 1 100 studenter och 200 lärare på knappt 20 000 kvm och i bostadstornet finns 100 lägenheter.
Vi kom att prata rätt mycket process under vårt besök. Ur HdK:s perspektiv. Arkitekten kom in för tidigt, HdK hade knappt börjat, blev för mycket fysiskt att förhålla sig till – vilket till viss del hindrade kreativiteten. Projektet drevs av en trojka som hade stor frihet att agilt bestämma hur de skulle gå vidare, bjuda in till öppna workshops och samla goda idéer. Samtidigt konstaterar de att de har överplanerat byggnaden. Så här i efterhand hade det varit bättre att lämna mer ytor fria och full-flexibla. För att se vad som hände.
För det är nästa lärdom. Vid inflyttning var arbetsgruppens arbete färdigt, men för de som flyttade in var det då det egentliga arbetet inleddes. Så en organisation att ta hand om den fortsatta processen vid inflyttning hade varit bra. Liksom kommunikation, kommunikation och kommunikation. Går inte säga för många gånger. Hur gör man för att nå ut, hur tänker informatörer, kommande brukar och projektledning. Inte alltid på samma bana där inte…
Kul är också att den stora mängd med idéer som mer handlar om ”kul grejer” eller verksamhetsutveckling som inkom under visionsskedet fångades av arbetsgruppen som ”projekt”, dvs. beskrivna aktiviteter som samlats i en stor hög (och som fortsatt kompletteras). Vissa har genomförts, några av dessa med hjälp av externfinansiering/sponsring, andra ligger till sig i väntan på att någon skall tas sig an dom.
Entréhallen från entrén. Café till vänster, Mensan till höger (syns inte). På mitten går en trappa upp till HdK åt vänster och till höger rör man sig in till ZFH. Notera bron som binder samman de två byggnadsdelarna.
Byggnaden är tämligen enkel i sin grundstruktur. En plankarta kan hittas här. Öppna den, så blir det kanske lite lättare att hänga med i bildexposén nedan. Byggnaden är uppbyggd kring ett antal metaforer. Där staden är den tydligaste. Entré sker in i ett stort torg, från vilket byggnadens huvudsakliga kommunikationsstråk drar i väg ut i byggnaden. På ”baksidan” har alla publika funktioner som används kvälls- och helgtid samlats – man har fler än 10 000 publika evenemang årligen (har jag verkligen antecknat rätt? 1000 låter dock futtigt). Då används används mejeriets gamla lastbilsramper som en promenad så att man kan nå dessas entréer.
Rör man sig till mitten av entréhallen ser man de två stora hörsalarna till vänster och studieplatserna och muséet till höger
Vänder man sig om så får vi en bättre överblick över café och reception.
Studieplatserna ovanifrån. Det är, förutom bord och bänkar och eluttag, även en display, en plats att lägga broschyrer osv. Notera tavlorna på väggen till höger. Detta är en utställningsplats som går att boka i typiskt tvåveckorsperioder. Härigenom ändras rummet karaktär.
Längst in ligger muséet för gestaltning (okej, jag kan inte tyska tillräckligt för att kunna översätta på ett bättre sätt). En magnet som gör att entrétorget är välbesökt även på helger.
Entrén upp till HdK från entréhallen
Visuellt så ska man kunna se genom hela byggnaden längs denna trappa, man anar i vart fall att det finns något bortom trappan. Typ en entréhall om man går ner igen…
Vid trappans topp finns en utställningsyta, som även kan användas för föredrag och uppträdanden. Just nu förbereds examensutställningarna.
Kan inte låta bli att problematisera lite. För det är en stor byggnad. Jättestor. Korridorerna blir långa, och det är svårt att få den levande överallt. Ruffa, råa material ger också känslan av övergivenhet. Finge man önska så saknas uppehållsytor i de stora korridorerna, och något som skvallrar om att detta är en konstskola. Även om det finns fönster mot verksamhetslokaler så är gardiner ofta fördragna, vilket gör att korridorerna upplevs som öde.
Toni-areal på håll. Bostadstornet är påtagligt. Entrén ligger precis till vänster om bostadstornet – så kanske ni kan orientera er bättre.
Baksidan av Tonireal. Motsatt sida till bostadstornet alltså. Här ser ni lastbilsramperna från mejeritiden. Här finns entréer till teater, konsertsalar, bio m.m.
Men börjar vi längst ner så hittar vi Jazz-klubben. Öppen alla dagar i veckan, med konsertprogram onsdag-söndag. Drivs i regi av någon del av HdK, antecknade dock inte vilken…
Jazz-klubbens konsertsal. På dagtid används den för undervisning i jazz, rock och pop.
Vet inte om ni noterade den veckade, glansiga plåten på utsidan av Tonireals baksida. Den följer med in, och blir en inklädnad av kammarmusiksalen.
En bio som rymmer dryga 100 personer, i direktanslutning ligger filmprogrammets redigeringsstudio, ljudlab osv. De kan mer eller mindre i realtid titta på sina alster i fullformat.
Exempel på ruff experimentyta. Notera dörrarna som leder direkt ut till lastbilsrampen och gör att man kan hantera stora objekt. Var rätt sugen att pilla på hjulet mitt i bilden. Men det stod att man inte fick. På tyska. Och då låter man bli.
Längst upp ligger takträdgården. Omhändertagen av en harp-studerande musikstudent. Lite blåsigt. Och varmt. Men också ett problem. Studenterna gillar den så mycket att de hellre går hit än ut i omgivningen, så det är en privat angelägenhet, men som binder samma universitetets studenter.
Okej, nu blir det coolt. Detta är materialbiblioteket som finns i biblioteket. Ta ett materialprov, lägg det på scannern och vips får du upp all tänkbar information om objektet på skärmen. Samma information kan du få via en webbsida/app i telefonen. Och…
… i verkstaden finns en likadan scanner, och delar av materialbiblioteket. Studenterna lägger också in i vilka studentprojekt de använt sig av vilka material, och på så vis växer ett referensbibliotek fram. Ansvariga för materialbiblioteket är dock biblioteket.
All personal (nästan) sitter i öppna landskap. Här en del av studentavdelningen, med mottagningsdiskar och back-office.
Delar av lärarna/forskarnas arbetsplatser. I detta fall personliga sådana, en brist är tillgången på telefonrum och andra mötesytor.
En annan variant från en annan avdelning. Här har lärarna inte personliga platser, utan det är touch-down som gäller. Har mer mötesytor och andra kringfunktioner.
Kul detalj 1. Läsbås från biblioteket. Bara en glasdörr i en nisch, går inte ens hela vägen upp, så upplevelsen av avskildhet är viktigare än den faktiska avskildheten. Detta är dock inne i ett tyst tyst bibliotek.
Kul detalj 2. I öppna ateljéer (i detta fall studenternas) så kan det vara jobbigt med datorkablar och strömsladdar. Här kommer de från taket, och styrs upp med hjälp av spännband och ”konsoler” som håller sladdarna på plats. Enkelt att åstadkomma, enkelt att flytta.
Kul detalj 3. Tonireal ska vara den tredje säkraste byggnaden i Schweiz (hur mäter man det?). Men det är inte så jäkla enkelt att ha en hög säkerhet när man har med designstudenter som har tillgång till metallverkstäder att göra….
