Politik

POSTAT September 9, 2015, AV Fredrik Rosenhall

På väg in i ett nytt planeringsparadigm?

Vår Fredrik Rosenhall, arkitekt och sociolog, kommer i fyra inlägg att diskutera det paradigmskifte inom stadsbyggandet som kan skönjas. Dessa publiceras samtidigt på Yimby Gbg.s och vår blogg. Den första delen “På väg in i ett nytt planeringsparadigm” handlar om att vi är på väg att omdefiniera grunden för stadsbyggandet. Från försiktighet till offensiv expansion. De följande tre essäerna “Stråken som bygger staden”, “Byggnader längs stråk” och “Vad är social hållbarhet” handlar om vilka möjligheter och risker paradigmskiftet för med sig. Vilka mål vi måste sätta för det nya täta byggandet? Vilka strukturer som påverkar och vilka konkreta strategier vi måste arbeta efter? Den första delen följer och den är inte minst intressant för att den sätter in yimbyrörelsen i ett vidare historiskt och dagsaktuellt sammanhang.

Norra Masthugget, Göteborg. (Illustration: Kanozi.)

Sommaren 2015 var Göteborgs kanske vackraste gaturum, Västra Hamngatan, avstängt för bil- och spårvagnstrafik. Det är fascinerande hur detta påverkade den rumsliga upplevelsen. I vanliga fall är Västra Hamngatan en behaglig innerstadsgata; det långsamma flödet skapar tillsammans med bankpalatsen från 1800-talet en kontinental känsla. Mindre kommers, fotgängare och taxibilar än Östra Hamngatan, men tillräckligt mycket rörelse för att uppehålla en rad kvalitativa verksamheter. När flödet av bilar och spårvagnar försvann, blev upplevelsen av gatan en annan. Gaturummet kändes med ens väldigt brett. De genomarbetade klassicistiska fasaderna upplevdes inte lika självklara, de såg kulissartade ut, och när spårvagnsrälsen var borta fick man en tydlig bild av att gatan en gång utformats med kanal i mitten. Dessutom gapade trottoarerna helt tomma, trots att de inte påverkades av omläggningen i större omfattning. Det ekosystem av rörelser och verksamheter som gatan-hållplatsen, husen och verksamheterna normalt utgör blev helt enkelt annorlunda när rörelsen av bilar och spårvagnar försvann.

Västra Hamngatan, Göteborg, Foto: Fredrik Rosenhall

Vi har idag bra redskap att analysera stadsmiljöer och bena ut vilka ingående funktioner som behövs för att göra en plats till vad den är. Hur platsen kopplas till omgivningen, vilka flöden av fordon och människor som sker, hur gaturum och byggnader är utformade och vad husen innehåller bygger tillsammans med en rad andra faktorer upp helhetsmiljön. Den avstängda hamngatan gav en tydlig bild av vad som händer med en innerstadsgata när flödena stryps.

På samma sätt som en existerande stadsmiljö kan analyseras, kan de villkorande faktorerna som måste till för att en blivande stadsmiljö skall fungera som vi vill definieras. Det handlar i grunden om samma saker – att första hur olika komponenter samspelar och bygger upp en helhet. Om vi vågar måla upp hur vi vill att denna helhet skall fungera, då har vi mycket bra möjligheter att definiera de ingående komponenter som måste .till för att nå dit. Genom förvånansvärt enkla kontrafaktiska analyser kan vi laborera med att dra ifrån eller lägga till olika saker och därmed förstå de grundläggande mekanismer som skapar olika urbana resultat.

Här kan en intressant koppling göras till vårens diskussion kring Göteborgs innerstadsutveckling. Ni vet, där Claes Caldenby i en stor artikel i Arkitektur problematiserade det inflytande Yimby fått på stadens framtida utveckling. Caldenbys artikel, liksom Yimbys och Johannes Hulters svar, ger indirekt intressanta infallsvinklar på dagens stadsutveckling. Caldenby menade att vi är på väg att kasta oss in en period av storskalig oreflekterad expansion. Yimby att vi istället äntligen är på väg att lära av tidigare generationers misstag och bör bejaka snarare än bromsa den utveckling som sker. Båda accepterar att något håller på att hända. Den ena antar ett pessimistiskt perspektiv, den andre ett optimistiskt.

Mycket talar idag för att vi i rask takt är på väg in i ett nytt planeringsparadigm, i vilket stadsbyggandets axiom kommer se annorlunda ut jämfört med tidigare. De svenska storstäderna behöver expandera kraftigt för att möta samtidens efterfrågan, och parallellt med detta sker en renässans för den traditionella stadens värden. Just nu håller normaltillståndet på att förskjuts från försiktighet och förvaltning till offensiv utveckling enligt nya doktriner som i sig inte cementerats. Rädslan från dem som företräder gårdagens lite mer försiktiga sätt att se på planering är lättförståelig. Likaså optimismen hos dem som ser sin opinionsbildning ge resultat. Grundfrågan är hur samhället hanterar expansionen.

Den kvartersstad från 1800-talet som bland urbanister ofta lyfts fram som en ideal planeringsform skedde i en annan offensiv utvecklingsfas. Till skillnad från idag hade man då ett klart mönster för hur staden skulle byggas. Generella rutnätsplaner var inte särskilt komplicerade att fästa på papper, eftersom de byggde på principer som tillämpats i århundraden och där de övergripande målen var allmänt vedertagna. Istället lades energin på att utforma storslagna hus. Hus där konstruktionsprinciperna var logiska och rationella, men där oändligt mycket arbete kunde läggas på dekor och hantverksmässiga detaljer. En lite uppochnedvänd situation mot idag alltså, när enormt mycket arbete läggs på planering och tidiga skeden, men själva husen utformas skralt och asketiskt.

Under de nationalromantiska och 20-talsklassicistiska perioderna laborerade man med de klassicistiska reglerna och omtolkade dem. Sedan kom modernismen och drog ett streck över allt historiskt. Att modernismen fick så stort genomslag beror på att man omdefinierade själva målen, syftet med stadsplaneringen, och att dessa mål syntes ligga helt i linje med de samhällsförändringar som skedde.

Modernismen skrev alltså nya regler för hur staden skulle planeras, och dessa vann brett gehör på rekordkort tid. När väl det omtumlande paradigmskiftet skett kunde själva rutinerna för planering och arkitektur bedrivas på ungefär samma sätt som tidigare. Det vill säga med fokus på att handfast ta fram planer och byggnader som på ett så effektivt sätt som möjligt uppfyllde de uttalade och allmänt accepterade målen. Läser man arkitekturtidskrifter från 1930-40-och 50-talen är det slående vilket fokus på pragmatiska, rumsliga och konstruktiva frågeställningar som råder. Jämfört med idag ägnas mycket lite kraft åt att problematisera, analysera och uttrycka ambivalens. Fram till slutet av 1960-talet tycks de modernistiska doktrinerna ha verkat i nära nog totalt gillande från det breda samhället. Sedan händer något. Med kritiken av miljonprogrammet smög sig en osäkerhet in i arkitekturdebatten. En osäkerhet vi alltjämt lever i.

Under 1900-talets sista decennier bromsade byggandet upp och en, på många sätt nödvändig, självrannsakan tog vid. Sällan i historien har väl så mycket reflekterande kunskap kring olika planeringsformer i den nära historien skapats som under denna tid. Detta är lite paradoxalt då banden mellan byggbranschen och arkitektkåren under samma tid försvagats. Det är som att ju mer teoretisk klokskap som producerats i forskarsfären, desto mer hårdnackat har byggbranschen framhärdat i sina väl beprövade modernistiska fotspår. Analysen har skett i ett socialt fält. Byggandet i ett annat. Akademi och marknadsekonomi har inte kommunicerat tillräckligt bra. Till skillnad från såväl 1800-talets stadsutvidgning som folkhemmets fysiska expansion har dessutom arkitekter, byggare och allmänhet vandrat i otakt. De uppenbara tillkortakommanden folk sett hos nya områden har skapat ett enormt tvivel på samhällsbyggnadsapparaten, som man från akademiskt och planerarmässigt håll sökt hantera genom ännu mer analys, ännu fler infallsvinklar, ännu komplexare problematiseringar. Ett välvilligt men föga effektivt sätt att ändra byggandets grundförutsättningar.

När Yimby klev in på banan 2007 och sa ”Hej, vi har en idé om hur stadsbyggandet kan bli bättre – börja bygg stad istället!” bröt man mot många av de tabun som vuxit fram i den teoretiska delen av byggvärlden. I en tid när stora program låg lågt bak i historiens dis och samhällsbyggandet handlade om att tråckla ihop tillägg utifrån en svårhanterad labyrint av regler och partsintressen framstod Yimbys självsäkerhet som provocerande. Vill man vara elak kan man säga att den knuffade till den bekväma sits många forskare och planerare satt i, eftersom den uppmanade till en aktiv koppling mellan teori och praktik som man inte var vana vid. Yimbys ettriga och uppfodrande ton sade ”låt oss nu använda all matnyttig teori vi byggt upp till att faktiskt förändra byggandet”. Detta kräver en aktiv agenda, vilket inte varit kutym hos landets postmodernt influerade teoretiker där varje utsaga följs av en brasklapp, varje ställningstagande av en motfråga och sammanhängande förändringsprogram betraktats med stor skepsis.

Ordningen hade nog snabbt återgått till det normala om inte saker och ting började mullra vid horisonten. Urbanisering, bostadsbrist och alltmer uppenbara utmaningar i att skapa hållbara städer med effektivt markutnyttjande, minskat bilåkande och mer möten mellan olika grupper seglade upp som brännande politisk frågor. I denna delvis förändrade kontext framstod Yimbys modell vara helt rätt i tiden. Till skillnad från många etablerade arkitekturteoretiker presenterade man en enkel och logiskt konsekvent agenda för ett stadsbyggande med ambitioner att på allvar ger sig i kast med samhällets utmaningar. Yimbys framväxt sammanföll med tiden när organiserade nätverk på webben börjat bli en stark social kraft. Ett växande allmänt intresse för stadsbyggnadsfrågor och en låg tröskel för att ge sig in i diskussionen skapade stor delaktighet på kort tid. Att man dessutom genom åren lagt en icke oansenlig kraft på att analysera samhällsbyggandets strukturella förutsättningar, startat en initierad granskning av pågående detaljplaner, och presenterat otaliga konkreta idéer för bättre planering och byggande, gör att det inflytande som Yimby och dess företrädare fått inte är särskilt överraskande.

När Claes Caldenby våren 2015 med raljant ton avfärdar Yimby som glada amatörer gör han faktiskt bort sig lite. En öppen och opretentiös diskussion på ett webforum har givetvis lägre lägstanivå än artiklar och krönikor i etablerade fackmedier, men om man hänger upp sig på detta jämför man äpplen med päron. Yimbys existens och inflytande är resultatet av de kraftigt förbättrade möjligheter till delaktighet och debatt som internet medfört, och att längta tillbaka till en tid när bara vedertagna experter fick höras offentligt känns inte särskilt konstruktivt. För under de åtta åren Yimby varit aktiva har det producerats en oerhörd mängd kunskap genom inlägg, artiklar och kommentarer, och man har gått i bräschen för vad som troligen är ett planeringsmässigt paradigmskifte. Inte illa av ett gäng glada amatörer.

Om vi nu tänker oss att paradigmskiftet är i full gång är dock grundfrågan än mer intressant att stanna upp vid. För Caldenby har ju onekligen en poäng i att det finns en risk att Yimby agerar nyttiga idioter i en utveckling där man skruvar upp byggtakten och tätheten, men missar de urbana och sociala målen. Avskräckande exempel från senare år visar på riskerna Se t ex Erik Bergs text ”Varför blev det så dåligt på Kålgården”. Frågan är dock vad han visar upp för alternativ. Att sätta hälarna i marken och bromsa utvecklingen är knappast vägen framåt. Ej heller att nöjt luta sig tillbaka i en situation där forskning och analys saknar naturliga kopplingar till en alltmer offensiv byggbransch. Då framstår Yimbys strategi – att definiera övergripande kvalitetsmål som är så robusta och konkreta att de faktiskt kan realiseras, som en väldigt bra väg framåt. Kurt Lewins kloka ord “ingenting är så praktiskt som en god teori” är värda att uttala både en och två gånger.

Själv är jag övertygad om att stadsbyggandet måste bli bättre på att definiera tydliga mål, och arbeta fram konkreta strategier att uppnå dem. Kunskapen har vi efter fyra decennier av självreflektion. Den avstängda Västra Hamngatan är ett av många konkreta exempel på hur lätt man kan laborera med de mekanismer som gör en stadsmiljö till det den är, och i förlängningen förutse vad för påverkan olika insatser kommer att få. Vad som krävs är modet att våga definiera målen. Politiker, planerare och arkitekter skall inte behöva känna osäkerhet kring målformulering och möjligheter till måluppfyllelse varje gång ett nytt område skall planeras. Det måste finnas tydliga typologier som man utan alltför mycket workshoppande och visionerande kan använda sig av för att uppnå det resultat man önskar se. Vi måste återta självsäkerheten, utan att kasta ut barnet med badvattnet och glömma bort analysen. Se de reella utmaningarna i struktur och process vi har framför oss, så att vi kan lägga mindre resurser på att uppfinna hjulet, och mer på att skapa kvalitativa resultat.

Utifrån grundtanken att vi är på väg in i ett nytt stadsbyggnadsparadigm där vi kommer behöva bygga tätare, högre och smartare än tidigare, har jag skrivit dessa essäer, som publiceras på Yimby kommande veckor. Nästa del handlar om stråk, den tredje om byggnader, den fjärde om social hållbarhet. Hur man idag och imorgon hanterar dessa frågor kommer i stor utsträckning avgöra om det yimbyistiska planeringsparadigmet kommer att nå sina mål (goda, hållbara, inkluderande stadsmiljöer) eller om Caldenbys farhågor (förvanskning av vår gemensamma kulturmiljö utan att nya kvaliteter tillförs) kommer besannas. Jag hoppas på en öppen konstruktiv diskussion!

POSTAT May 19, 2015, AV Anna Nyborg Lafveskans

Avgiftsfri kollektivtrafik – bra för hela staden

Idag skriver tidigare näringsministern (mm) Leif Pagrotsky en artikel på DN Debatt som redan blivit rejält delad och omdiskuterad på sociala medier. Pagrotskys budskap är att det skulle löna sig för Stockholm att införa en avgiftsfri kollektivtrafik. Kollektivtrafiken är nämligen ”lika självklart nödvändig för en storstad som hiss är i höghus” konstaterar Pagrotsky med en slående liknelse. På samma vis som hissen är en infrastruktur som är nödvändig för att kunna använda huset ordentligt – något som därför inte bör avgiftsbeläggas – är kollektivtrafiken nödvändig för att kunna använda staden ordentligt. Nyttjas inte kollektivtrafiken till sin fulla kapacitet så begränsas samtidigt användningen av staden.

För att kunna ta sig till arbetsplatser, skolor och affärer behöver vi som bor i städer dagligen begagna oss av kollektivtrafik. Det är inte praktiskt möjligt att ta sig till fots eller cykel överallt inom ett storstadsområde, och att resa med bil är inte heller ekonomiskt tillgängligt för alla – för att inte tala om att det skulle ställa till oerhörda praktiska besvär och orsaka oönskade miljökonsekvenser.
Att genom avgifter begränsa användningen eller tillgången till den samhällsnyttiga infrastruktur som kollektivtrafiken utgör hämmar hela stadens utveckling menar Leif Pagrotsky, samtidigt som det innebär onödiga administrativa och praktiska besvär som varje år kostar Stockholms Lokaltrafik omkring en miljard kronor (motsvarande 15% av de samlade intäkterna) – pengar som kunde komma till bättre nytta för att istället köra fler bussar och tåg.

Pagrotsky kan själv få presentera sina tre förslag för hur finansieringen kunde ske istället för att tas ut via avgifter. Jag tänkte här fokusera på vilken poäng en avgiftsfri kollektivtrafik skulle kunna ha ur ett interaktions- och mötesperspektiv, de frågor som vi jobbar med här på inobi och därför kan uttala oss om med någon extra grad av insikt.

Det finns idag en växande medvetenhet om att ekonomisk och social utveckling i en modern ekonomi är beroende av att människor har möjligheter att på ett meningsfullt sätt mötas och interagera med varandra. Detta gäller inte enbart vissa utvalda grupper (som de så kallade ”kreativa näringarna”) utan det gäller alla människor inom alla delar av samhället. Detta är av ett enkelt skäl: möten mellan människor skapar sociala värden. Varje interaktion som sker mellan människor bidrar till att skapa och förnya socialt kapital. Socialt kapital är, som forskare som Ray Oldenburg, Elinor Ostrom, Robert Putnam, Michael Woolcock, Richard Wilkinson och Kate Pickett (för att bara nämna ett litet fåtal) har demonstrerat, i sin tur en förutsättning för alla former av ekonomisk utveckling.

Ett omfattande och spritt socialt kapital (i Putnams definition innebärande kopplingar mellan individer, sociala nätverk och de normer för ömsesidighet och pålitlighet som uppstår ur dem) är nödvändigt för en gemensam problemlösningsförmåga, för samarbeten i stort och smått, för smidiga transaktioner som inte hämmas av misstroende, för kreativa innovationsprocesser och så vidare.

Möten och interaktion som skapar socialt kapital är inte begränsat till formella sammanhang eller till djuplodande samtal – en grundläggande och helt nödvändig form av socialt kapital skapas och underhålles redan när vi vistas i samma rum och helt enkelt ser varandra, den allra enklaste formen av möte. Inom vårt interaktionsarbete på inobi talar vi om detta som en social värdetrappa, från socialisation (tolerans, respekt för andra, normbildning, formerande av jaget) till relation (förståelse, insikt i andras villkor, konflikthantering, tillhörighet och kontakt) till synergier (gemenskap, samarbete, utbyte, delade visioner och mål). Formerandet av värden på respektive nivå utgör en förutsättning för socialt kapital på ”högre nivåer”.

En typ av möten som har potentialen att vara särskilt socialt värdeskapande är gränsöverskridande möten, när interaktionen sker mellan personer som tillhör olika grupper. Dessa möten är särskilt värdeskapande därför att de inte bara utvecklar det sociala kapitalet mellan individer utan också mellan grupper. Fler sådana möten får enkelt uttryckt samhället att fungera mer som ett samhälle.

Tillgången till mötesplatser och interaktionsmöjligheter inom ett givet område, exempelvis en stadsdel, en stad eller en region, kan sammanfattas i begreppet interstruktur. Interstrukturen är inte någon konstant, tvärtom kan den fås att expandera alternativt begränsas genom stadsbyggnadsåtgärder, genom institutionella begränsningar (exempelvis avgifter och tillträdesförbud), genom åtgärder som påverkar rörlighet, tillgänglighet, öppettider, information, tillgång till allmänningar, med mera.

Jag vill påstå att en stad med en väl utbyggd tillgång till interstrukturer allt annat konstant har betydligt bättre förutsättningar att utvecklas ekonomiskt och socialt än en stad med begränsade interstrukturer. Försörjningen av interstrukturer är därför en central fråga för den som är intresserad av stadens långsiktiga ekonomiska utveckling och sociala hållbarhet.

Sett ur detta perspektiv är tre aspekter särskilt relevanta att beakta då vi betraktar utformningen av rörelse- och transportmöjligheterna i en stad:

1) Vilken rörlighet har stadens invånare i praktiken:

Hur lätt är det för stadens invånare att ta sig till och delta på olika mötesplatser? Rörlighet och tillgänglighet är avgörande faktorer för mötesplatsers förmåga att attrahera användare. Ska det sedan ske gränsöverskridande möten måste detta rörelsemöjligheterna gälla lika för alla grupper. Vi vet utifrån undersökningar att avgifter minskar resandet och att de som drabbas hårdast av avgifterna i kollektivtrafiken är låginkomsttagare, ungdomar, pensionärer, kvinnor och förortsbor, som är de grupper som både är mest beroende av att resa kollektivt och som samtidigt har lägst inkomster. För en inkomsttagare i den nedersta percentilen i Stockholms län är nettoinkomsten per månad cirka 7600 kronor. För denna grupp motsvarar ett månadskort på SL mellan 6-12 % av månadsinkomsten. För en fattigpensionär (idag räknas 250 000 personer i Sverige som fattigpensionärer) som inte reser tillräckligt ofta för att investera i ett månadskort blir istället enkelbiljetten ett svårt övervägande och hinder för ett besök på ett museum eller hos ett barnbarn. Jag har med egna ögon sett en mig närstående fattigpensionär välja att stanna hemma i sin förort istället för att ta sig till andra delar av staden då hon inte upplevde sig ha råd med SL-biljetten. Begränsningen av dessa gruppers rörelsemöjligheter slår mot hela stadens utvecklingsmöjligheter då det är en begränsning av dessa gruppers möjligheter att delta i sammanhang där det sociala kapitalet utvecklas.

2) Hur väl fungerar transportsystemet i sig som interstruktur.

Möten i staden handlar inte bara om att ta sig till olika mötesplatser – lika viktigt är vad som händer på vägen mellan mötesplatserna. I en bra stad finns det potentiella platser som möjliggör interaktion mellan människor och grupper överallt, inte bara där någon pekat och sagt ”här ska man mötas”. Vi har våra käpphästar och jag har skrivit om detta förr: när vi reser i våra bilar möts vi lika lite som när vi sitter hemma med gardinerna nerdragna, vi befinner oss i varsitt rum. När vi reser kollektivt är även själva resan full av interaktion och möten med medresenärerna inom ramen för ett offentligt rum, ett dagligt underhåll av det sociala kapitalet. Kollektivtrafiken är en scen där kultur utövas, åsikter demonstreras, livsstilar möts, normer förskjuts och överförs. Ju fler som reser kollektivt desto fler sådana möten kan ske och desto rikare blir utbudet av människor, grupper och uttryck i kollektivtrafiken.

3) Hur påverkar transportsystemet andra interstrukturer i staden?

Infrastrukturer för transporter kan vara omfattande fysiska apparater som tar stor plats i en stad. Men olika transportsystem tar olika stor plats och ger upphov till varierande grader av hinder och barriäreffekter. Medan gång, cykel och tunnelbana i princip inte skapar några barriäreffekter alls, och buss och spårvagn resulterar i vissa, men begränsade, barriäreffekter, så är det helt annorlunda med massbilismen. De motorleder, stora gator och motorvägar som krävs för att biltrafiken ska flyta på har en mycket stor fysisk skugga som tvingar alla andra transportslag till stora omvägar. Platser i vägbullrets, avgasernas, köernas och hastighetens närhet blir oattraktiva och minskar rörligheten för grupper som barn och äldre. Massbilismens stad är i jämförelse med kollektivtrafikens stad en utdragen och gles struktur där handeln har flyttat till externa anläggningar utanför kärnan och arbetsplatserna förläggs till särskilda förstäder på andra sidan staden. Massbilismens stad är en stad där transportsystemet som sådant kontinuerligt förstör interstrukturer runt omkring sig.

Utifrån de tre ovanstående perspektiven är en avgiftsfri och ordentligt utbyggd och underhållen kollektivtrafik utvecklingsrationellt för en modern storstad. Det utökar interstrukturernas räckvidd, ökar rörligheten och förstärker tillgängligheten för alla grupper. Det får fler att välja ett transportslag som i sig fungerar som en mötesplats och ökar samtidigt transportslagets förmåga att vara en mötesplats genom fler brukare från fler grupper. Samtidigt sänker det trycket på att uppföra fler vägar och trafikleder som i sig fungerar som rumsliga barriärer som minskar interaktionsmöjligheterna och ökar glesheten och avstånden i staden.

Avgiftsfri kollektivtrafik ökar rörligheten och mötesmöjligheterna och genererar totalt sett mer socialt kapital i samhället än avgiftsbelagd kollektivtrafik. Det långsiktiga ekonomiska värdet av det sociala kapitalet överlåter jag till hugade ekonomer att räkna på. Det är vanskligt men inte omöjligt att sätta ekonomiska siffror på social utveckling. Jag hyser för min del en misstanke om att det inte tar särskilt lång tid för en sådan satsning att löna sig rejält, både socialt och ekonomiskt.

POSTAT December 15, 2014, AV Anna Nyborg Lafveskans

Att rädda kulturtidskrifterna är allas angelägenhet

I den alliansbudget som riksdagens utskott arbetat med de senaste veckorna, är kulturutskottets föreslagna nedskärning av det statliga stödet till kulturtidskrifter med 75% den förändring som kommer ha störst långsiktigt negativa effekter för hela samhället.

Går förslaget igenom får det konsekvenser som berör långt fler än kultursektorn. Även vår sektor (löst definierat: byggande och planering) kommer uppleva det, dock framförallt på längre sikt. Visst kan vi producera hus utan en bredd av kulturtidskrifter, men ska vi lyckas göra något mer av husen, då behöver vi både kunna tänka kritiskt och kreativt, förstå vad som sker i samhället och ha ett brett perspektiv där vi ser vår sektor i det större sammanhanget. Att bygga hus och planera städer innebär en ständig interaktion med kapital, samhälle och människor. Det berör frågor om moral, historia, tillhörigheter, miljö och mycket mer. Vi är därför beroende av att det finns en aktiv och självständig kulturdebatt med en viss nivå i samhället. Där utgör kulturtidskrifterna ryggraden.

Sett till statsbudgetens totala storlek utgör besparingen en löjlig näve småpotatis. 15 miljoner kronor i minskat stöd till kulturtidskrifter motsvarar 0,1 % av statens kulturbudget och 0,02 % av statens totala utgiftsanslag. Annorlunda uttryckt motsvarar det två kronor per skattebetalare och år.

Inte mycket pengar, men pengar som har en stor hävstångseffekt. Det som är växelkassa för staten, utgör för hundratals kulturtidskrifter hela skillnaden mellan att existera och lägga ner.

För någon som inte arbetat med icke kommersiell tidskriftsutgivning kan det vara svårt att förstå riktigt hur obefintliga marginalerna är för en typisk kulturtidskrift. Men betänk då att detta är publikationer med ett avancerat innehåll (essäer och undersökande reportage som kan ta veckor att skriva), smala målgrupper (och därmed begränsade prenumerantintäkter) och en obefintlig annonsmarknad (ibland därför att intresse från annonsörer saknas, ibland för att bevara ett genuint oberoende). En stor del av arbetet sker helt ideellt och varken redigerare, skribenter eller fotografer får i närheten av en ordentlig ersättning för nedlagd tid. Få har råd att ha någon anställd. Ännu färre har en ordentlig lokal att vara i.

Villkoren är alltså rätt skrala redan som det är. Den stora intäktsposten i budgeten hos majoriteten kulturtidskrifter utgörs av det statliga stödet. I det läget vill kulturutskottet minska stödet med 75 %. Det är nästan så att man misstänker att det sker av ren illvilja. Men så kan det väl aldrig vara?

Kulturutskottets ordförande Per Bill försvarar beslutet med att kulturtidskrifterna ”borde kunna skynda på digitaliseringen och därmed minska en del kostnader”.

Rörande med så genomtänkta ”goda råd” samtidigt som man sparkar undan benen. Dessvärre är det en mer än lovligt naiv tanke att kulturtidskrifterna skulle kunna spara sig in i framtiden genom en ”påskyndad digitalisering”. Varför förklaras väl här.

På vårt lunchbord ligger mängder av facktidskrifter som ges ut av leverantörer och aktörer i vår bransch. Tidskrifter med namn som Glas, Stål, Trä, Betong, Lera och så vidare. Namnen är självinstruerande. I byggsektorn finns många som vill berätta att man skall använda just deras byggmaterial, med lite redaktionell inbakning. Och det är väl okej. Men om någon inbillar sig att detta är källor för några oberoende och intellektuellt kvalitativa perspektiv på arkitektur och samhällsbyggande så misstar man sig. Därför räcker inte de kommersiellt drivna tidskrifterna, det behövs idédrivna och oberoende kanaler.

Kulturtidskrifternas överlevnad är som sagt en angelägenhet för hela samhället – de skapar värde långt utanför kultursektorn. Att anlägga ett nyttoperspektiv på kulturens betydelse upplever en del inom kultursektorn som provocerande, men för min del är det en självklarhet att nyttan av en offentlig utgift måste värderas.

Så vad är värdet för samhället av att dessa tidskrifter kan överleva? Vad händer om de försvinner? Vi kan ta inobi som ett exempel. Vi hör, som sagt, trots allt inte till de närmast sörjande. Vi är verksamma inom byggsektorn och inte inom kultursektorn, vi är ett företag och inte en idéburen sammanslutning. Icke desto mindre, från oss som enskilda individer till inobi som företag: vi har både glädje och nytta av kulturtidskrifter så gott som dagligen.

Som företag har vi framförallt haft ett direkt utbyte av arkitekturtidskriften Kritik som ensam och med små medel lyft nivån på den svenska arkitekturkritiken under flera år och drivit branschjätten Arkitektur framför sig. Vi läser varje nummer av Kritik och varje gång bidrar det till att vidga perspektiven. Några gånger har vi själva bidragit med artiklar. Hade Kritik inte funnits hade de texterna inte blivit skrivna och vi själva hade aldrig fått skäl att på djupet fundera över hur vi uppfattar den byggda miljön och inom företaget diskutera bredare kring arkitekturkritik.

Vad är poängen med arkitekturkritik? Det kan studenterna på varje arkitektutbildning se med egna ögon i samband med de obligatoriska kritiktillfällena. Kritiken är arkitekternas viktigaste arbetsverktyg, det är genom kritiken vi utvecklar oss själva, vårt arbete och hela vår yrkeskårs förmåga. Genom kritiken slipar vi våra argument, tvingas tydliggöra våra antaganden och vägval, värderingar och föreställningar. Kritiken skär genom det osynliga i arkitekturen och synliggör underliggande fördomar och förlorade alternativ. Både under gestaltningsprocessen och efter den – kritiken är vår motsvarighet till naturvetenskapens försöksutvärderingar.

Ändå är arkitekturkritiken i Sverige sorgligt eftersatt. Det råder brist på kvalificerade och analytiska texter och det råder brist på oberoende skribenter som skriver annat än beskrivande hyllningar av sina kollegors arbete. Den modiga, genomtänkta och oberoende kritiken finns inte i Glas, Stål, Trä, Betong och Lera, där de projekt som är utvalda finns där för att framhålla förträffligheten hos respektive material, inte för att problematiseras.

För något år sedan organiserade vi ett samtal om bostadspolitik på vårt kontor i Victoriapassagen som resulterade i en artikel i Fronesis nummer 42-43 om Hemmet och bostaden. Samtalet genomfördes i våra lokaler men initiativet kom från Fronesis nummerredaktion. Det var kulturtidskriften som såg till att det samtalet överhuvudtaget ägde rum.

Och det är ofta precis den rollen som kulturtidskrifter har i det ekosystem som samhällsdebatten är: en möjliggörare och plattform som skapar många andra kulturhändelser. Genom sin konstruktion med temanummer, redaktioner och regelbunden utgivning bär kulturtidskrifterna på mekanismer som manar till reflekterad åsiktsyttring, något som allt mer blir en bristvara i ett medielandskap där allt mer består av korta ögonblicksrapporter och tyckarkrönikor på det som hände för fem minuter sedan.

Den feministiska kulturtidskriften Bang har sedan 1991 publicerat de bästa texterna om bostäder. Alltihop ur ett feministiskt perspektiv som inte finns någon annanstans. Vad kan en feministisk och postkolonial estetik innebära? Skarpa idéer om det finns inte främst i Arkitektur men väl i Bang.

Både Kritik, Fronesis, och Bang riskerar nu att mista större delen av sin finansiering, liksom ett stort antal andra kulturtidskrifter med olika inriktning.

Det kulturtidskriftsstöd som kulturutskottet nu sparar in kostar oss skattebetalare ungefär 2 kronor per person och år. En femtedels cheesburgare. Per år. Det är inte mycket pengar för att upprätthålla någon sorts grundläggande infrastruktur för en oberoende kultur- och idédebatt i landet.

Har vi verkligen blivit så dumsnåla att vi inte har råd med det?

Ett samhälles självbild och prioriteringar kan mätas genom var det anser att det måste göra sina besparingar och var det väljer att satsa. Kulturutskottets ordförande Per Bill vill vara ”väldigt tydlig med att det är på kulturtidskrifter som vi ser besparingspotentialen.”

Är det så illa ställt att kulturutskottets majoritet värdesätter en femtedels cheesburgare mer än att ha en ryggrad i landets kultur- och idédebatt?
Det verkar inte bättre.

Här kan man skriva under ett upprop för att rädda kulturtidskriftsstödet!

Bilder i posten från Arkitekturtidskriften Kritik som nominerats till Kollapriset.

POSTAT December 1, 2014, AV Anna Nyborg Lafveskans

Arkitekturgalan 2014

Stora salen i Aula Medica

Det var ett tag sedan jag var uppe i Stockholm och minglade runt på Arkitekturdagen (sedan några år omdöpt till Arkitekturglan för mer flärd, typ) men det brukar vara ett bra tillfälle att ta pulsen på hur det är ställt med arkitekturen (och arkitekterna) i landet. Och så är det ju trevligt att träffa gamla kompisar och kollegor också.

I år hade Sveriges Arkitekter förlagt Arkitekturdagen till Aula Medica vid Karolinska institutet. En på alla sätt ståndsmässig inramning (den som vill kan med fördel läsa Fredrik Rosenhalls text om byggnaden här) för den professionella och “uppstyrda” konferens som Arkitekturdagen utvecklats till uner senare år.

Moderator för dagen var Jenny Strömstedt, som med andan i halsen efter att ha hastat från Nyhetsmorgonstudion snabbt fann sig i att stå framför 850 (nytt publikrekord) representanter från den svenska arkitektkåren. Under hela dagen levererade hon sedan vassa och pålästa följdfrågor till de många inbjudna föreläsarna och paneldebattdeltagarna. Svaren hon fick kändes även de insatta och i de olika panelerna rådde allt som oftast en gränsöverskridande samstämmighet, oavsett om det var byggherrar eller politiker som intagit scenen, kring vilka vår tids stora utmaningar är och vad som borde göras.

När jag arbetade på Sveriges Arkitekter 2009-2011 präglades allt som oftast samtalet i arkitektkåren av frustration. Självbilden var den av missförstådda väktare av holistiska visioner och mjuka värden redo att på allvar axla framtida utmaningar, men med litet gehör från övriga aktörer. 2014 är läget ett helt annat. Politiken är i djup kris och nya visioner för samhällets framtida utveckling lyser med sin frånvaro. Bostadsbristen fortsätter att öka och likaså svenskarnas ekologiska fotavtryck. Arkitektur och stadsbyggnad erbjuder lösningar till dessa problem och det verkar vara en insikt som nu landat även utanför det egna skrået. Det finns förväntningar och förhoppningar på arkitekterna. Kanske är tiden mogen för kåren att erövra en del av det förlorade inflytande som modernismens backlash inneburit? En insatt beställare är i vart fall en god start.

Något som säkerligen kommer att göra skillnad är utredningen Gestaltad Livsmiljö – en ny politik för arkitektur, form och design. Malmös stadsbyggnadsdirektör Christer Larsson leder arbetet och presenterade utredningen som bland annat skall:

 föreslå hur en ny politik för arkitektur, form och design kan utformas utifrån en bedömning av områdets framtida utmaningar och hur arkitektur, form och design kan få ett ökat genomslag inom berörda samhällsområden,

 analysera de nationella målen för arkitektur-, form- och designpolitiken och vid behov föreslå nya mål.

Det hela skall presenteras i oktober 2015. Motsvarande dokument i de nordiska grannländerna har visat sig vara effektiva verktyg för politisk uppslutning kring frågorna och har av många lyfts som helt avgörande för att höja digniteten på arkitektur, design och form som värdeskapande discipliner med central roll i samhällets omställningsarbete.

Samtidigt är inte detta något som kommer utan motprestation. I en paneldebatt på temat makt (med den något gnälliga rubriken Varför blir det inte alltid så bra som vi vill) manades snarast till självransakan. Sara Westin, forskare vid Institutet för bostads- och urbanforskning vid Uppsala Universitet har i sin avhandling Planerat, alltför planerat använt sig av psykonanalys för att gå på djupet med arkitekters komplexa förhållande till modernismen (no pun intended). Även om språket och idealen ändrats på ytan finns många av modernismens värderingar och arbetsmetoder kvar inom kåren. Samtidigt menar Westin att hon, fyra år efter att ha publicerat Planerat, alltför planerat, i konsumismens tidevarv ser ett behov av mer planering. När Jane Jacobs skrev sina texter var de reaktioner på den likriktning dåtidens planeringen skapade. Idag är det snarast bristen på planering som resulterar i densamma.

Mycel

Carl Mossfelt, tidigare VD på Tällberg foundation, använde en mycket träffande liknelse från naturens värld för att illustrera sin syn på arkitekternas problem. Enligt Mossfelt är samhället lite som svamp i en skog. Arkitekter är besatta av svampar – deras form, färg i vart fall. Problemet är bara att vilken svamp som dyker upp är framförallt avhängigt mycelet – det vill säga det underliggande rotsystemet. Mossfelt menar att nyliberalismen har lett till en decentralisering av makten i samhället och att arkitekter (och politiker) inte lärt sig att hantera denna förändring. “Ni stirrar er blinda på svampens form, men ni måste förstå att det är ett nytt sorts mycel!” förkunnade han med allvar i rösten. Det blir inte som arkitekterna och politikerna vill. Det blir som mycelet vill, och det är ekonomerna och juristerna som behärskar mycelet. När får vi se det första arkitektontoret gå samman med en advokatbyrå och en investmentbank (helst i stiftelseform med politiker ii styrelsen)? Helt klart en viktig tankeställare, även om allt fler arkitektkontor börjar släppa taget om “svampen”.

AVA-Tower, Manuel Gautrand

Arkitekturgalan bjöd även på en rad föreläsningar från internationella gäster. Manuelle Gautrand talade om att bygga högt i Paris (något som blivit stört omöjligt) och i Göteborg (verkar vara lättare, även om just hennes förslag inte vann tävlingen om Karlvagnsplatsen).

Ann McAfee, gillar också torn, men är mer känd för att i rollen som (idag pensionerad) stadsbyggnadsdirektör i Vancouver ha varit en av de drivande krafterna i arbetet med att ta staden till toppen av Most Liveable Cities (etta 2006). För att sammanfatta består framgångsreceptet av en kombianation av politiskt ledarskap (set directions and stick to them – for the long run), inkluderande medborgardialog, stöd till medborgarinitiativ, förhandlingar mellan olika intressen med fokus på lösning och en vilja att uppfinna och utveckla egna lösningar som svar på de egna utmaningarna (exempelvis de typiska Vancouverskraporna som med sin plint av låga bostadshus skapar gaturum samtidigt som de erbjuder utsikter och hög exploatering). Samtiigt har framgången också inneburit helt andra utmaningar. Downtown Vanccouver är inte bara most liveable utan också en av de dyrate platserna att bo på i hela Kanada. Samma problematik som återkommer i städer med most liveable stadskärnor över hela världen. lösningen ligger, för att spinna vidare på Mossfelts analogi, nog snarare i mycelet än i svampens form.

En som kunde kombinera både form och samhällsengagemang var Ralph Erskine (1914-2005).som i år skulle i fyllt 100 år. The Ruth and Ralph Erskine Award delas ut var tredje år till en eller flera arkitekter som verkar i Erskines anda. I år gick priset till John Lin och Joshua Bolchover som genom non-profit verksamheten Rural-Urban Framework (RUF) i samverkan med University of Hong-Kong under 8 år arbetat med projekt på den Kinesiska landsbygden. Deras inställning och framtoning genomsyras av ödmjukhet inför traditionella byggnadstraditioner och det lokala kontextet, men resultatet angriper globala frågor med ett samtida formspråk.

Mulan primary school, RUF

Dagen avslutades med en Pecha Kucha där ett antal unga arkitekter fick presentera sina respektive verksamheter. Jag inspireras av Andreas Martin-Lööf som med stort självförtroende ingår samarbeten där hans kompetens genererar arkitektur med stora värden för både beställare och brukare. Även om Junior Living inte är det optimala svaret på ungas bostadsbrist (det lämnar en hel del att önska i form av blandning av lägenhetsstorlekar eller möjlighet till levande bottenvåningar) så är det en idé som realiserats och faktiskt visat sig fungera på bostadsmarknaden. Visst bör vi som arkitekter engagera oss i att påverka politiken och övriga aktörer i byggbranschen, men efter Arkitekturgalan 2014 känns det som att manegen äntligen ligger krattad och det nu är hög tid att släppa sargen och hitta rätt samarbetspartners och projekt där en progressiv arkitektur kan åstadkommas. För det är endast genom de realiserade projekten som vi på allvar visar att arkitekter har något att tillföra samhället.

POSTAT May 16, 2014, AV Anna Nyborg Lafveskans

Kajer mot det gröna är det nya svarta

Delegationen för hållbara städer tillsattes av Alliansregeringen 2008-2012 för att kraftsamla kring hållbar stadsutveckling på en nationell arena och även om delegationen nu slutfört sitt uppdrag lever många av de frön delegationen sått (eller i vart fall beviljat ekonomiskt stöd) vidare.

Jag har under det gångna året haft privilegiet att få ingå i ett så kallat advisory board till projektet Kajer mot det gröna – hållbara gränssnitt mellan stad och land. Projektet ägs av Järfälla kommun och går i korta drag ut på att få till stånd ett bättre stadsbyggande när vi å ena sidan behöver bygga mer och, å andra sidan, behöver värna de gröna kvaliteterna. Två intressen som allt för ofta kolliderar i planeringsprocessen, med polarisering, misstro mellan intressenter och utdragen eller i värsta fall frusen process som följd.

Detta vill man nu försöka råda bot på i Järfälla när man i samband med att ny översiktsplan skall tas fram också ser en möjlighet att vara lite progressiva och försöka utmana rådande stadsbyggnadspraxis, inte minst med avseende på medborgardialog. Det hela ska resultera i en skrift som sammanfattar erfarenheterna från arbetet i en handbok – och förhoppningsvis också i att ett antal modiga förslag och strategier implementeras.

Även om handboken blir helt färdigställd först i september så var det den 5 maj dags för avslutningspresentation i projektet. Förväntningarna var höga hos de nästan 200 stadsbyggnadsnördar som tagit pendeltåget ut till Barkarby gård för att ta del av en ovanligt tung föreläsarpanel.

Att i en enda bloggpost redogöra för såväl projektet Kajer mot det gröna (som är minst sagt omfattande), de utmaningar som stadsbyggnad i vår tid måste svara mot (kontext och problembeskrivning som måste göras för att förklara projektets relevans) samt innehållet i alla de föreläsningar som dagen bjöd på är tyvärr inte praktiskt möjligt, så istället följer nu några helt löst sammansatta reflektioner och tankar från min tid med projektet samt mina kladdiga anteckningar från dagen.

Öppningstalare för dagen var Järfällas stadsarkitekt Anders C Eriksson som gav en kort bakgrund till projektet och den stora planeringsutmaning man nu står inför i kommunen när utbyggnad av tunnelbanan ställer krav på kommunen att gå från halvsömnig förstad med utsprawlad villakarraktär till något betydligt mer urbant. En situation som delas av många andra kommuner, inte bara i Stockholmsregionen utan i växande städer överallt som nu tvingas göra upp med arvet av en modernistisk stadsplanering.

Än idag planeras många områden efter modernistisk förlaga. Det är inget vidare.

KAJEN

Idén till kajen kommer från att det tvärs genom Järfälla kommun löper en kraftledning som nu skall grävas ned. På ena sidan om gatan finns villabebyggelse, på den andra ett naturreservat. I samband med arbetet att gräva ned ledningen finns en möjlighet att göra något mer.

En tvärsgående kajpromenad som binder samman den långsträckta kommunen, men som samtidigt också skapar ett tydligt definierat övergångsrum mellan den byggda miljön och den omgivande naturen. Kajen fungerar också som en tydlig gräns för villamattans expansion in i naturreservatet, men begränsar samtidigt på inget sätt de boendes möjlighet att uppleva naturen på nära håll. Nej, tanken är snarare att den urbana kajen ska locka förbipasserande flanörer att ta steget ut i naturen. Därmed skulle man kunna få till stånd en uppvärdering av statusen på det som idag är de styvmoderligt behandlade villatomternas baksidor och naturreservatets bryn mot bebyggelsen.

Ett kajrum, som det kan te sig.

I samband med detta vill man också öpna upp för en diskussion om gränsdragningar av olika sorter. Idag sker bebyggelse allt som oftast som ett resultat av en restriktionsplanering. Det vill säga att man innan en byggnation radar upp en mängd restriktioner och därefter förlägger bebyggelsen till de platser där de inte kommer i konflikt med några andra intressen. Istället föreslår man att byggande borde ske utifrån en attraktionsplanering – en planering som i större utsträckning fokuserar på att maximera attraktiviteten och söka lösningar genom förhandling där särintressen ställs mot varandra. Nyckelordet är lösningsorienterad förhandling.

I fallet med kajer mot det gröna gäller det främst gränsdragningen av naturreservatet på ena sidan om kraftledningsgatan, vilken man utifrån en attraktionsprincip skulle vilja kunna förhandla kring. Skulle det vara möjligt att i större utsträckning utgå från biotopernas gränser och kanske ge reservatet mer mark i vissa lägen och därmed också låta bebyggelsen få mer plats i andra? Den spikraka gränsdragningen är ungefär lika förankrad i platsen som den Afrikanska kontinentens nationsgränser. Att istälelt basera dessa linjer på topografi, vattendrag, biotoper, stråk och bebyggelse tror jag är en förutsättning för att få till ett stadsbyggande som står stadigt på en socio-ekologisk grund. Garanterat krävande förhandlingar, men väl värda mödan om de faller på plats.

PRICKMARKSREVOLUTIONEN

Men den stora behållningen av projektet är enligt mig inte den tydliga gränsdragningen mellan stad och land. Istället är det en ny-gammal idé om hur villamattan kan förtätas genom det som Torbjörn Einarsson på Arken arkitekter (som tillsammans med Ekologigruppen, Trivector och projektledaren Nils Söderlund utgör styrgruppen för projektet) kallar för prickmarksrevolutionen.

Ett av de stora problemen med villan som typologi i sin vanligen förekommande gestaltning, utöver att den är vansinnigt innefektiv med hänsyn till resursförbrukning, är att den tar avstånd från det gemensamma sociala rummet – gatan. Detta finns inbyggt i typologin sedan flera hundra år tillbaka, men är också i mångt och mycket ett resultat av det skyddsavstånd på 4,5 meter från tomtgräns som tillkom som en brandskyddsåtgärd. Byggnader kan alltså inte placeras närmare än 9 meter från varandra, vilket förvisso minimerar risken för brand att sprida sig från ett hus till ett annat, men samtidigt skapar ett ordentligt avstånd till gatan som enbart får funktionen av en kommunikationsapparat.

Då vi idag har helt nya material (exempelvis gipsskivor) har detta avstånd spelat ut sin roll och Einarsson menar att vi nu borde börja utveckla våra tomter som människor i städer alltid gjort – det vill säga med byggnader längs med tomtens gränser och ett ”prickat” gårdsutrymme i mitten, istället för en byggnad i mitten av tomten omgärdad av prickmark. I fallet med kajen skulle tomterna kunna utvidgas mot kajgränsen och villaägare skulle kunna sälja av sin mark eller bygga en till bostad som i större utsträckning livar mot gaturummet. Med referenser och skisser målar man i projektet upp en bild av hur villamattan över åren kan förtätas till att likna en småstad, där fasader mot gaturummet skapar bygator och torg. Innanför finns de privata gårdarna där privat odling och småskalig verksamhet äger rum. På detta sätt skulle tätheten kunna tredubblas utan att några egentliga kvaliteter går förlorade, men många nya skapas. Även för den storskaliga hus-i-park-arkitekturen från det sena miljonprogrammet presenteras förslag på hur den monumentala storskaligheten genom olika arkitektoniska såväl som organisatoriska åtgärder kan brytas ner i mindre enheter med ett eget uttryck. Även här söker sig bebyggelsen mot gaturummet genom att parkeringar och ”döda” gräsmattor ger plats åt ny bebyggelse.

Från sprawlad villamatta till förtätad bygata med kaj.

FÖRELÄSARE OCH DERAS VISDOMSORD

Under dagen gav sedan en rad talare sin syn på olika aspekter av samtidens stadsbyggnadsutmaningar. Ulf Ericsson från Trivector pratade om betydelsen av gång i staden, både för den sociala miljön men än mer för folkhälsan. Hans avhandling The Swedish neighborhood and physical activity undersöker samband mellan olika fysiska miljöer och brukarnas rörelsemönster och påvisar tydliga samband mellan fysisk miljö och studieobjektens gångvanor och fysiska hälsa.

En annan som pratade om gång var David Sim från Gehl arkitekter. Han menar att det gör hela skillnaden om vi rör oss genom staden i en hastigehet av tre eller fyra km/h. Människor vill upptäcka och uppleva. Det måste vi ha i åtanke när staden planeras. Något som återkommer i samtliga Gehls projekt. Inspirerande, självklart (dvs så genomarbetat att det upplevs som nästan simpelt) och på alla sätt föredömligt. Sim visade också på behovet av att snabbt synliggöra en god idé. Med tillfälliga, billiga och icke bygglovspliktiga förändringar kan man ofta komma väldigt långt!

Genom att bara måla nya linjer på marken ändrades hela gaturummet längs med Broadway. En tillfällig förändring som sedan blev permanent.

Emma Henriksson från Stockholmshem berättade personligt om sina erfarenheter som projektledare av satsningen Hållbara Hökarängen. Ett projekt som med små medel lyft ett chanserande närcentrum. Genom välriktade insatser till lokala eldsjälar och medborgarinitiativ kunde en nedåtgående trend vändas och områdets berättelse ges fler dimensioner.

Dagens bildbonanza stod Emma Jonsteg från Utopia Arkitekter för. Det relativt nystartade kontoret har de senaste åren gått från klarhet till klarhet med sina vinnande projekt och även om merparten inte ännu är realiserade så säger deras renderingar en hel del om kontorets högt ställda ambitionsnivå. Med genuint intresse för plats och brukare skapar de en arkitektur som är tilltalande på en så grundläggande nivå att man bara önskar att den redan var byggd. Att Emma inte heller drar sig för att ge sig in i stadsbyggnadsdebatten och visa alternativ till dagens slentrianmässiga byggande gör kontoret till, i mina ögon, ett av de mest inspirerande och färgstarka kontoren på den Svenska arkitekturscenen.

Småstad enligt Utopia.

När det gäller den globala arkitekturscenen är förutsättningarna helt andra upplyste Thomas Melin från UN-habitat publiken om. Med bas i Nairobi undrade han om vi kanske är för gnälliga i Sverige när vi tjatar om långa planläggningstider? De visar ju faktiskt bara på en fungerande demokratisk planeringsprocess med (i relation till många andra länder) stort förtroende mellan aktörerna, menade Thomas och höjde ett varningens finger för att rationalisera bort möjligheterna för allmänheten att påverka och ha insyn i stadsbyggandets processer.

Gunnar Rundgren var en ny bekantskap för mig, men han har ett imponerande CV inom miljö- ochlivsmedelsfrågor och har bland annat drivit fram KRAV-märkningen och den globala medlemsorganisationen för hållbarhetsmärkningar ISEAL-alliance. När han inte ägnar sig åt sådant är han en passionerad stadsodlare. Med en frälsts övertygelse predikade han sin gröna gospel från scenen och i slutet av anförandet tyckte jag mig uppleva ett kollektivt Hallelujah-moment.

Mitt examensarbete handlade just om stadsplanering och livsmedelssäkerhet så det var roligt att se att dessa frågor inte var en nyhet för stadsbyggarna i rummet. Samtidigt har man ingen naiv tro på att stadsodling kommer med frälsning och lösningen på alla våra problem. En representant från en stor fastighetsägare (minns tyvärr inte vilken) frågade frågade hur man rent faktiskt får privatpersoner att börja odla på bred front. Det något dystra svaret är väl att så länge maten är billigare att importera så saknas de reella incitament som krävs för att få till en djupgående beteende- och strukturförändring. Planeringen måste anpassa sig till denna verklighet och i väntan på en (eventuellt) mindre transportintensiv livsmedelsapparat är det avgörande att mer jordbruksmark inte förvanskas.

Peter Svensson från NCC Housing presenterade trender inom byggandet. Ganska nedslående visade deras spaning inför framtiden att även om bilen allt mer får stryka på foten till förmån för cykel och folk i allt större utsträckning vill ha nära till motion och odling (vi snackar då balkongodling som livsstilsmarkör) så är hållbarhetsfrågor på en mer fundamental nivå ingenting som kommer som en stark trend inom den närmsta framtiden. Det är helt enkelt inte det som presumtiva bostadsrättsägare efterfrågar och mellan raderna läser jag in att NCC inte heller själva kommer att pusha hållbarhetsribban till nya oanade höjder.

Min tanke förkroppsligas omedelbart efteråt i form av ordföranden i Föreningen för Byggemenskaper, Staffan Schartners föreläsning. Utan att gå till personangrepp mot Peter framför han en välformulerad och underbyggd kritik mot stordrift och industriellt byggande (när det inte innebär att priser pressas och kvalitet höjs). Vi har idag en situation där ett 30-tal får 100% av alla markanvisningar i Stockholm. En liten grupp byggare har vuxit sig så starka att planeringen får anpassa sig efter deras affärsmodeller. Det är ohållbart och kanske finns istället lösningen på bostadsbristen i mångfalden hos en rad små aktörer. Finansieringen är givetvis en utmaning, men aktörer som Ekobanken har plockat upp stafettpinnen och vill stötta initiativ till byggemenskaper. Erfarenheter från Tyskland visar också att byggemenskaper faktiskt varit säkrare låntagare än byggföretag.

Dagens avslutande diskussion landade i ett känsloladdat samtal om regeringens förslag till förenklade byggregler. Ur publiken höjdes många röster som menade att även om projektet Kajer mot det gröna föreslår genomförbara och hoppingivande förslag på hur en komplex utmaning kan hanteras, så går politiken just nu åt ett helt annat håll. Somliga menade att politiken borde ta ett större ansvar och stå upp för visionärt stadsbyggande, även i delikata situationer. Andra, menade att vi i första hand skulle hoppas på de professionella aktörerna i dialog med allmänheten. Thomas Melin (han från UN-habitat) nästintill uppmanade alla kompetenta praktiker i rummet att likt internationella förlagor slå in på en politisk bana med stadsbyggnadsfrågor högst upp på agendan.

Appropå detta med politiken så var det dagens stora besvikelse att uppslutningen från just denna viktiga grupp var så gott som obefintlig – både på scen och bland talarna. En repris på denna examensdag i Almedalen med riksdagspolitiker, kommunalråd och statliga tjänstemän i publiken skulle verkligen kunna ge ringar på vattnet. Till dess tror jag att det i mångt och mycket är upp till oss praktiker att tillsammans med allmänheten driva på arbetet med att nå innovativa lösningar för ett mer hållbart stadsbyggande.

Tillägg:
När jag går igenom mina anteckningar framträder en bild av att merparten av talarna faktiskt pratar om en slags småstadens renässans. En mer lokal tillvaro där skalan såväl som livstempot är lägre. Hade varit intressant att göra en trendspaning på om detta är vad gemene man också drömmer om eller om det bara är planerarkåren som hyllar detta ideal. Och vill man bo så för egen del?

Småstad.

Politik

På väg in i ett nytt planeringsparadigm?

Avgiftsfri kollektivtrafik – bra för hela staden

Att rädda kulturtidskrifterna är allas angelägenhet

Arkitekturgalan 2014

Kajer mot det gröna är det nya svarta

PRENUMERERA

SENASTE INLÄGGEN

KATEGORIER

MÅNADSARKIV

SÖK

Frihamnsdagarna 2024

Vi får den stad vi planerar