Vår Fredrik Rosenhall, arkitekt och sociolog, kommer i fyra inlägg att diskutera det paradigmskifte inom stadsbyggandet som kan skönjas. Dessa publiceras samtidigt på Yimby Gbg.s och vår blogg. Den första delen “På väg in i ett nytt planeringsparadigm” handlar om att vi är på väg att omdefiniera grunden för stadsbyggandet. Från försiktighet till offensiv expansion. De följande tre essäerna “Stråken som skapar staden“, “Byggnader längs stråk” och “Vad är social hållbarhet” handlar om vilka möjligheter och risker paradigmskiftet för med sig. Vilka mål vi måste sätta för det nya täta byggandet? Vilka strukturer som påverkar och vilka konkreta strategier vi måste arbeta efter? Detta är den avslutande fjärde delen.
Hemma i bokhyllan ligger en bok som heter ”Kitschiga vykort”. Den innehåller 115 sidor med fula vykort från 1950-60-talet. Här blandas bilder på bjärt kolorerade dansband med bilder från småstäder som stolt visar upp nyuppförda Epa-varuhus och parkeringsplatser. Ett halvsekel senare ska vi skratta gott åt gårdagens framtidstro, mode och taffliga fotoredigering.
Ibland funderar jag över vad vi lämnar efter oss idag som man kommer att skratta åt i framtiden. Vad som i dagens medvetna och ironiska tid är så pretentiöst men samtidigt naivt att det uppstår ofrivillig komik i efterhand. Med visst obehag kommer jag fram till att 3D-visualiseringar över nya hus och stadsmiljöer är en lågoddsare. För trots att samtiden producerar en hel del trista hus längs obefolkade gator är bilden som visas upp innan projekten realiseras präglad av sorglös eufori. Vi har vant oss att se förföriska fotomontage där de nya husen glöder i kvällssolen och utemiljöerna befolkas av inklippta lyckliga människor. Stillbilder av ett socialt liv som i många fall är kraftigt överdrivet jämfört med hur det faktiskt kommer att se ut. Och dessutom saknar varje spår av ironi.
I de bästa stunderna är skickliga fotomontage ett fantastiskt hjälpmedel att på förhand visualisera hur nya byggnader och stadsrum kommer att te sig och det finns många 3D-visualisörer som är rena konstnärer. Men i tidiga skeden vill arkitekter och beställare gärna ge bilderna en extra knuff. Och då ligger det nära till hands att vilja visa upp det folkliv som vi hoppas kommer att ske. Det är ofta ett tävlingsmoment inblandat i tidiga skeden och de som bedömer parallella uppdrag eller ger markanvisningar tycker förmodligen att social hållbarhet är jätteviktigt. Då måste vi visa att de nya miljöerna blir attraktiva platser som inbjuder till sociala möten.
Hållbarhetsbegreppet
Stadsbyggandets sociala konsekvenser är jätteviktiga. Faktiskt helt avgörande för hur vårt samhälle kommer att utvecklas framöver.
Frågorna kring människors möjlighet att leva jämlikt i de växande storstäderna är så viktiga att de definitivt är värda en mer systematisk och omsorgsfull plats i planeringen än att reduceras till inklippta människor i fotomontage som visar nya byggnader. Men det är just här som problemet börjar. För även om alla anser att social hållbarhet är en ödesfråga är det ytterst få som vet vad som egentligen kännetecknar en socialt hållbar miljö. Det är lätt att se vad som är problematiskt i dagens situation men svårt att veta vad vi skall göra för att förbättra den. Till detta finns vare sig några tydliga mål eller vedertagna medel. Kopplingen mellan den byggda miljön och det sociala livet som ske mellan husen är nämligen en mycket komplex företeelse.
Själva hållbarhetsbegreppet började användas på allvar efter Brundtlandsrapporten 1987. Rapporten satte fokus på de systemfrågor som ytterst avgör människans plats på jorden långsiktigt. Målsättningen innefattade ett idealt läge för samhället där levnadsvillkor och resursanvändning möter mänskliga behov utan att äventyra hållbarheten i ekosystem och miljön.
Hållbar utveckling handlar om att långsiktigt bevara vattnens, jordens och övriga ekosystems produktionsförmåga och att minska den negativa påverkan på naturen och människors hälsa. Hållbarheten gäller tre olika dimensioner:
- Social hållbarhet, som handlar om att bygga ett långsiktigt stabilt och dynamiskt samhälle där grundläggande mänskliga behov uppfylls.
- Ekologisk hållbarhet, som handlar om att hushålla med mänskliga och materiella resurser på lång sikt.
- Ekonomisk hållbarhet, det kan till exempel betyda att ekonomisk tillväxt inte får ske till priset av ett segregerat och ojämlikt samhälle och en förstörd miljö. Samhället bör i stället anpassas efter vad miljön och människors hälsa tål och där vi långsiktigt investerar i dessa resurser.
Ursprungligen användes alltså alla tre nivåer av hållbarhet för att beskriva kopplingen människa-miljö. Med tiden har den praktiska användningen av ”social”, ”ekologisk” och ”ekonomisk” hållbarhet kommit att symbolisera olika saker. Man pratar idag ofta om att ekologisk hållbarhet för att beskriva en situation där energi- och resursanvändning fungerar utan att långsiktigt äventyra planetens ekosystem och klimat. Ekonomisk hållbarhet används i allmänhet för att beskriva tillväxt, men definitionen är omtvistad och många menar att begreppet kidnappats. Att det idag ofta får symbolisera något annat än vad som ursprungligen avsågs. Social hållbarhet saknar vedertagen definition och används på helt olika sätt av olika aktörer. Ofta mer som ett vagt feelgood-begrepp i tidiga skeden än som en konkret markör för något som går att mäta och utvärdera. Kopplingen till Brundtlandsrapporten är svag.
Av de tre hållbarhetsdimensionerna är det alltså bara den ekologiska hållbarheten som har en någorlunda generell och allmänt accepterad innebörd. En innebörd som korresponderar mot en komplex men ändå greppbar målsättning – att människan skall leva på ett sätt som inte utarmar jordens resurser. Hållbart, så att naturens stabila ramverk för det mänskliga livet inte förändras. Själva begreppet ”hållbarhet” blir relevant när det kopplas till ett tillstånd man vill upprätta.
Ett socialt hållbart samhälle skulle enligt samma logik vara ett samhälle i stabilitet, där inte motsättningar, splittring och desintegration slår undan fötterna för dess existens. Men redan här börjar en lång rad varningsklockor att ringa. Vilka aspekter av samhället vill vi skall vara stabila? Och vilka medel vill vi upprätthålla dessa? Är ett statiskt totalitärt samhälle mer hållbart än ett föränderligt men liberalt? Är det socialt hållbara samma sak som det rättvisa och jämlika eller handlar det om att ge alla individuell frihet, och vem definierar i så fall grunderna? Ganska snabbt inser vi att social hållbarhet inte är ett objektivt definierbart tillstånd utan mer en uppsättning värderingsmässiga mål, vars innebörd och uttolkning borde se helt olika ut i olika politiska läger.
Vi kan fråga oss om social hållbarhet över huvud taget en lämplig term för att beskriva målen som framtidens samhällsplanering står inför. Risken med att tro att social hållbarhet är ett tillstånd är att man missar dessa komplexa karaktär. Att skriva in social hållbarhet som ett övergripande mål i tidiga visionsdokument utan att ge sig i kast med att förstå frågorna på djupet, innebär att man tappar kontrollen över vad man egentligen vill uppnå. Eller så leder det till hårt skurna förenklingar. Social hållbarhet riskerar då att bli ett tomt begrepp utan egentlig påverkan på det byggda resultatet. Att analysera vilka sociala frågor som är relevanta i det specifika fallet och länka dem till en mer övergripande helhetsbild kräver analysverktyg som dagens bygg- och planeringsapparat saknar.
Samhällsvetenskap och planering
Vill vi skaffa redskap att förstå komplexa sociala frågor och omsätta förståelsen till praktiskt användbara planeringsverktyg, måste vi skapa broar mellan teori och praktik, mellan samhällsvetenskap och planering. Men hur dessa broar skall se ut är inte självklart. Samhällsvetenskapen har finstämda och intrikata metoder att förstå sociala frågeställningar, men när det kommer till praktiskt användbara tillämpningar befinner man sig hästlängder bakom naturvetenskapen. Delvis för att sociala frågor är komplexa och saknar logisk förutsägbarhet, delvis därför att det inte funnits samma kommersiella incitament att utveckla tillämpningar. Effektiviteten med vilken naturvetenskaplig och teknisk forskning omsätts i användbara produkter är imponerande. I många fall är dagens vardagsprodukter av sådan art att de hade setts som ren science fiction för bara några decennier sedan. Forskningsfronten rör sig snabbt framåt och studerar man utvecklingen inom t.ex. kommunikation, medicinteknik eller IT ser man en nästan osannolik progression. De konsumentprodukter som når marknaden är i sig oerhört komplicerade, men för att använda dem behöver man inte förstå hur de fungerar. Användarvänlighet och funktionalitet är ledord i teknikutvecklingen. Försöken att omsätta samhällsvetenskaplig forskning i praktiskt handfasta rekommendationer har dock inte fallit lika väl ut. ”Social ingenjörskonst” är idag närmast att betrakta som ett skällsord. Det är konstigt, när man betänker vilka vinster som skulle kunna göras av att förse samhället med användarvänliga redskap att uppnå förutbestämda mål. Men det är lätt att mål och medel blandas ihop, och orättvist ge de teoretiska redskapen skulden för hur de använts av tveksamma ideologier.
Under folkhemsbyggandet var det vanligt att samhällsvetenskaplig forskning knöts till stadsplaneringen. Inom modernismen fanns en stark tilltro till vetenskap och empiri. Plandokument gavs utökad tyngd genom att presentera lösningar baserade på kvantitativa studier, men den inneboende risken att mäta och räkna fel saker ter sig i efterhand som uppenbar. Naturvetenskapen sysslar i mångt och mycket med att reducera verkligheten; att finna kunskap om företeelser genom att förstå de ingående mekanismerna på en så basal nivå som möjligt. För att vinna generell kunskap använder sig naturvetaren främst av logiskt tänkande, experiment och kvantitativa studier. Filosofiskt sätt använder man sig av deduktion (att logiskt härleda slutsatser ur givna premisser), och induktion (att härleda slutsatser ur empiriska erfarenheter). Dessa slutledningar är i sig inte tillräckliga för att förstå samhälleliga fenomen då komplexiteten är för stor. Risken med att kopiera naturvetenskapliga metoder är att reducera för långt och missa den sociala verklighetens invecklade karaktär. Det är lätt att hamna i en situation där samhällsvetaren ”tvingar in” en komplex social verklighet i stolpiga modeller där de logiska sambanden inte korresponderar med det man studerar. Inom stadsplaneringen till exempel genom att anta premissen att den moderna människan önskar bo i funktionsseparerade förorter, och bygga upp hela planeringsapparaten därefter.
De kopplingar mellan samhällsvetenskap och stadsplanering som idag finns är av helt annan karaktär än på 1960-talet. Idag bedrivs mycket samhällsvetenskaplig forskning i en kulturrelativistisk tradition som är mycket skeptisk till naturvetenskapliga metoder. Det är inte ovanligt att kvalitativa studier av det sociala livet i stadsdelar knyts till stadsplaneringen. Ofta i anslutning till stundande förändringar. Denna typ av hermeneutisk forskning kan bygga upp en helt annan djupförståelse än vad empirismen mäktar med, men för bygg- och planeringssektorn är det ofta svårt att veta hur man skall ta ställning till den. Byggandets villkor dikteras till stor del av ekonomiska faktorer, och för att gå emot marknaden krävs stort politiskt mod. Specifika kvalitativa studier av gentrifieringsprocesser och sociala rörelser i förändring kan i bästa fall skapa ökad förståelse för hur människor lever i den fysiska miljön men de har svårt att utgöra tillräcklig grund för att motivera insatser som innebär att marknaden inskränks. Den postmoderna/kulturrelativistiska kunskapstraditionen producerar skarp och tankeväckande kritik, men den är vag när det gäller att formulera konkreta och praktiskt genomförbara alternativ. Istället för induktion och deduktion använder man sig av ofta av slutledningen abduktion – att tolka enskilda företeelser ur ett större sammanhang. Här finns ingen formell logik eller vederhäftig statistik att hänga upp slutsatserna på. Ställda mot byggbranschens ekonomiska kalkyler och tekniska hårdfakta tenderar abduktiva slutsatser och rekommendationer att blåsa bort med vinden när det kommer till faktiska beslut.
För att skapa fungerande teoretiska plattformar att förstå och i förlängningen styra stadens sociala utveckling behövs troligen en palett av redskap. I en idealsituation skulle målen med stadsplaneringen sättas utifrån politiska värderingar, och samhällsvetenskapen skulle sedan hjälpa arkitekter och planerare med neutrala med effektiva verktyg för att uppnå dessa mål. Utan teoretiska redskap är det lätt att vi blandar ihop visionära mål, handlingsplaner och rena detaljer. De övergripande visionerna vattnas ut och mister sin politiska kraft när de inte möts upp av genomförandeorienterade lösningar. Dessutom blir det svårt att följa upp och kvalitetssäkra dem. Alla planer kan ges visionen ”Den goda staden” eller ”Framtidens boende”. Begrepp av detta slag säger inte så mycket.
I detta sammanhang är det värt att lyfta fram att det inom samhällsvetenskapen finns en rad initiativ som syftar till att hitta konstruktiva medelvägar mellan naturvetenskapligt influerad empirism och kulturrelativism. Den tvärvetenskapliga inriktningen ”Kritisk realism” tillhandahåller en högintressant metodologi med syfte att förstå och förklara komplexa sociala fenomen utifrån ett sammanhängande tankesystem. För den intresserade rekommenderas boken ”Att förklara samhället” av Berth Danermark (red) starkt.
Den kritiska realismen förespråkar metodpluralism – att olika metoder bör utföras parallellt för att skapa en större helhetsförståelse. Inom stadsplaneringen bör kvantitativa metoder användas där de passar, t ex när det kommer till att analysera urban syntax, existerande flöden och rörelsemönster och logiska kopplingar mellan stråk och målpunkter. Men de måste kombineras med kvalitativa metoder för att skapa större djupförståelse för de sociala och psykologiska frågorna. Dessutom pläderar man för användandet av slutledningsprincipen retroduktion – att på teoretisk väg definiera de ingående faktorer som måste finnas till för att göra något till vad det är. Detta genom abstraktioner och kontrafaktiskt tänkande. På samma sätt som naturvetaren utför experiment kan samhällsvetaren laborera med ingående variabler för att förstå vad som måste till för att uppnå ett specifikt mål.
Exemplet med Västra Hamngatan från den första essän visar på ett typiskt retroduktivt resonemang. Genom att strypa trafikflödet på en innerstadsgata ändrar man en av de grundläggande egenskaper som gör gatan till det den är, vilket får konsekvenser för helheten. Man kan teoretiskt laborera med att ersätta husen med andra typer, ta bort bottenvåningarnas lokaler, öka trafikmängden eller addera målpunkter i omgivningen och utifrån detta abstrahera fram en kunskap kring vad som är centrala mekanismer och vad som är bieffekter. Genom retroduktion kan vi skapa en brygga mellan kvalitativa och kvantitativa ansatser. En kombination av statistik och djupförståelse för sociala villkor förser forskaren/planeraren med grundkunskap om förutsättningar och ingående variabler. Utifrån denna kunskap preciseras mål som både är relevanta och möjliga att uppnå. Retroduktionen blir sedan metoden att rekonstruera de villkor som måste till för att uppnå målen. På detta sätt kan vi med förvånansvärt god träffsäkerhet visa vilka de sociala konsekvenserna blir av olika alternativ och i förlängningen ge dem en dignitet i planeringsprocessen som är svår att uppnå på annat sätt.
Att skapa praktiskt användbara redskap
Jag vill alltså påstå att man genom relativt enkla applikationer av kritisk realistism metod kan skapa effektiva metoder för att förutse de troliga sociala konsekvenserna av olika planeringsalternativ. Kopplar man denna kunskap till ett sammanhang där de sociala målen med stadsbyggandet definieras tydligare än idag kan vi skaffa en större kontroll över stadens sociala utveckling. Vi skall inte förledas att tro att det finns enkla kausalsamband som löser samhällets sociala utmaningar. Men genom strukturerade analysmetoder kan vi påvisa vilka insatser som ger vilka resultat på olika nivåer, vad som berör grundläggande frågor respektive symptom och vilka sociala aspekter som är förutsägbara och vilka som inte är det. Ett kritiskt realistiskt angreppssätt hamnar sällan i motsats till andra metoder. Dess utgångspunkter är okontroversiella och lätta att ta till sig, vilket gör att metodologin relativt enkelt skulle kunna etableras på stadsbyggnadskontoren runt om i landet, liksom hos politiker och konsultföretag. Redskapet är en vetenskapligt förankrad grundmetod som kan appliceras på olika områden. En begreppsvärld där komplexa fenomen får adekvata beskrivningar och kopplingen mellan strukturer och aktörer etableras.
Det finns en hel del material att utgå ifrån. Såväl Boverket som många kommuner har tagit fram omfattande underlag för att behandla sociala frågor inom stadsplaneringen. I detta sammanhang vill jag lyfta fram Boverkets utmärkta skrift ”Socialt hållbar stadsutveckling” från 2010, samt etnologen Sören Olssons ”Social hållbarhet i ett planeringsperspektiv” liksom Göteborgs kommuns utredning ”Social konsevensanalys”. Den sistnämnda har fått stor användning i Göteborgs detaljplaneprocesser på senare år. Grundläggande är en uppdelning i fem geografiska nivåer (Byggnad och plats, närmiljö, stadsdel, stad och region). Med utgångspunkt i dessa nivåer bedömer man troliga konsekvenser av planerade byggprojekt i en matris utifrån målsättningarna ”sammanhållen stad”, ”samspel”, ”vardagsliv” och ”identitet”. Att etablera denna typ av analyser i pågående detaljplaner är ett oerhört bra initiativ, men slagkraften minskar av att de fyra målen är vaga i konturerna och svåra att definiera och kvalitetssäkra. Det uppstår en risk för begreppsmässiga överlappningar och sammanblandning av mekanismer och symptom, vilket man ser i vissa planer där matrisen används. Ur ett kritiskt realistiskt perspektiv är dokumentet en mycket bra grund, men det finns utrymme för ökad tydlighet och konsekvens.
På inobi har vi utvecklat en egen metod för social konsekvensanalys. Liksom Göteborgs kommun utgår vi ifrån olika geografiska nivåer, men vi nöjer oss med tre stycken; närområde, stadsdel och stad. Utgångspunkten är att retroduktivt bedöma de sociala utfallen av förändringar i den byggda miljön, utifrån en social nulägesanalys. Metoden har inga generella mål, utan dessa sätts tillsammans med beställaren. Grundläggande begrepp för målformuleringen är bl a ”Integration”, ”jämlikhet” och ”sammanhållning”. Och här blir det tydligt att olika aktörer har olika mål. En privat fastighetsägare har mindre möjligheter att arbeta med de övergripande frågorna än vad en kommun har. Men för detta skall man inte förringa privata aktörers möjligheter att bidra. I den optimala situationen är kommunens övergripande målsättningar tydliga och välmotiverade så att andra aktörer kan känna att deras insatser verkar i ett större sammanhang. Medvetenheten om de olika skalnivåerna är avgörande.
På nivån närområde är de sociala frågorna av handfast art. Det handlar om att planera människors närmiljö för att underlätta vardagen och stimulera möten. Medvetenhet om hur privata, halvprivata, halvoffentliga och offentliga rum samspelar brukar vara viktiga frågor, liksom var det finns sittmöjligheter i anslutning till entréer, hur gemensamma utrymmen som tvättstugor och cykelrum är utformade och om det finns flexibla gemensamhetslokaler och lekplatser. Frågorna berör projekterande arkitekter i hög grad. Viktiga begrepp för sociala målbeskrivningar på närområdesnivån kan vara flexibilitet, mötesplatser, sammanhållning och livsstil.
På stadsdelsnivån handlar det om social sammanhållning i ett större område. Avgränsningen kan göras med hjälp av de boendes upplevelse av identitet, eller utifrån administrativa gränser. Funktionsblandning, service och genomströmning är viktiga frågor, liksom hur sociala parametrar som klass, etnicitet och demografi yttrar sig. Den inre samhörigheten är en viktig fråga. Här råder stora skillnader mellan olika områden. I traditionella ”byar” med utpräglad identitet och tydlig avgränsning mot omgivningen hittar vi starka sociala band. Vissa av öarna i Göteborgs Skärgård är exempel på sociala system med rötter långt tillbaka i tiden. Att växa upp i ett område av detta slag skapar samhörighet och identitet. Vi kan lära oss mycket av dessa områden, och dra erfarenheter som är viktiga vid utvecklingen av stadsdelar där de boende av olika anledningar inte känner lika stor identitet och samhörighet. Viktiga begrepp för sociala målbeskrivningar på stadsdelsnivån är alltså bl a sammanhållning, identitet, karaktär och mångfald.
På stadsnivån tittar vi på den urbana helheten. Betraktar vi hela staden ur ett socialt perspektiv framträder nya problemområden. En fråga som rönt stor uppmärksamhet på senare år är hur urbana varumärken byggs upp och skapar internationell attraktivitet. En ännu viktigare fråga som bär på en stor laddning är den växande bostadssegregationen. När vi tittar på staden övergripande framträder ett problematiskt lapptäcke där olika sociala grupper bor i olika områden. Uppdelningen är som bekant inte bara ett resultat av fria val utan bär stark socioekonomisk och etnisk prägel. Människor bor i stor utsträckning nära de som är ekonomiskt och kulturellt lika. Den sociala sammanhållningen som vi lyfte som en kvalitet på stadsdelsnivån kan alltså leda till ökad segregation på stadsnivån. Detta är viktigt att ha i åtanke. Strävan mot social hållbarhet är inte någon linjär process längs en svart-vit skala utan en komplex serie avvägningar. I viss mån ställs individens intressen att bo nära likasinnade mot samhällets övergripande behov av integration. Hur vi formulerar de sociala målen på denna nivå är i högsta grad en politisk fråga. Viktiga begrepp för sociala målbeskrivningar på stadsnivån är stadens övergripande identitet, integration, frihet, jämlikhet och rättvisa.
Begreppen jag nämnt under de olika skalnivåerna skall betraktas som värderingsmässiga paraplyer utifrån vilka man måste formulera platsspecifika mål. Själva målformuleringen är en visionär och värderingsladdad process, som bör följas upp av framtagande av konkreta handlingsplaner och markörer för kvalitetssäkring. Och vi får inte glömma att målen är komplexa till sin natur. Svåra avvägningar kan behöva göras, inte minst när vi ställer långsiktiga socaial värden mot ekonomiska vinster i det korta perspektivet. Det finns en fara med att i allmän konsensusmentalitet försöka dölja detta bakom allmänt accepterade, men tomma värdeord. Och det är mycket viktigt att de sociala värdena verkligen kan motiveras.
Avslutande diskussion
De närmaste decennierna kommer stora stadsbyggnadsprojekt behöva realiseras för att möta en accelererande bostadsefterfrågan. Dessa fyra essäer har syftat till att peka på de viktigaste frågorna som avgör om expansionen kommer att ge upphov till vackra, attraktiva områden där människor knyts närmare varandra, eller om vi står inför ett nytt miljonprogram, där skalan och tätheten höjs utan att sociala och estetiska värden skapas. Om expansionen kommer att befästa de sociala avgrunder vi ser idag, eller verka för ökad närhet och integration. Helt klart är att såväl politiker som planerare, arkitekter och exploatörer kommer att ställas inför stora utmaningar. Att sätta tydliga sociala mål och ha modet och verktygen att genomföra dem blir en central del av arbetet. Men detta är inte lätt. Bör målen utgå ifrån att skapa sammanhållning och identitet i närområdet eller att verka för ökad social blandning? I idealsituationen bör man givetvis sträva åt båda dessa håll.
Bostadssegregationen är värd att stanna upp vid. I min mening är det helt avgörande att finna strategier att knyta ihop staden. Uppdelningen som följer på segregationen påverkar oss alla, i synnerhet barn och unga. I uppväxtmiljön läggs grunden till våra sociala nätverk . Genom de kontakter som knyts i bostadsområdet lär sig barn och ungdomar de sociala koder som ger inträde till olika delar av samhället och arbetsmarknaden. Vi är redan nu i en situation där individens livschanser påverkas kraftigt av var man är uppvuxen. Och detta blir ännu mer oroväckande när vi ser att skillnaderna präglas alltmer av etnicitet. Fortsätter vi vandra på den vägen vi är på nu kommer samhället polariseras. Och då kan vi på allvar prata om att hållbarheten i de sociala strukturerna är hotad. Segregationen är alltså en av våra allra största samhällsutmaningar. Och en av de svåraste. För det finns så oerhört starka marknadskrafter som driver på den. När man kommer ner på den individuella nivån ställs saken på sin spets. För den strävsamma medelklassfamiljen som köper hus i en dyr villaförort för att barnen skall växa upp i lugna kvarter bland likasinnade blir plötsligt en del av den efterfrågan som leder till splittringen.
Jag vill påstå att strävan mot större integration är en av de allra viktigaste frågorna i dagens Sverige. Och här kan faktiskt stadsplaneringen åstadkomma något, i synnerhet i de större städerna. Att se varje nybyggnadsprojekt i relation till hela stadens bostadssegregationssituation är nödvändigt om en långsiktig utveckling mot integration skall bli möjlig. Genom planmonopolet har politikerna denna makt i sina händer. För om vi accepterar att bostadsmarknaden är extremt polariserad då är enda vägen till förändring att söka mildra skillnaderna. I förra essän tittade vi på Nya Hovås. Att bygga 800 nya lägenheter i direkt närhet till attraktiva villaområden innebär en strukturell förändring av helheten. Även om merparten av dessa lägenheter kommer bli dyra och exklusiva möjliggör byggnaderna ändå en social blandning som inte funnits på platsen tidigare. I detta fall ser de kringboende inte de nya husen som ett hot utan som en möjlighet. En möjlighet att få ett mer attraktivt närområde. Större serviceunderlag och bättre utbud.
Jag tror vi måste börja i den ändan. Skapa urbana kvaliteter som skapar både integration och attraktivitet. Komplettera monofunktionella områden, oavsett om det är lyxiga villaområden eller utsatta förorter, med levande stråk och centrumpunkter där mervärden skapas och möten över traditionella klass- och etnicitetsgränser underlättas. Härom året diskuterades den planerade lyxrenoveringen av Högsbohöjd i Göteborg flitigt. Detta område visade sig innehålla något så unikt som ett socialt tvärsnitt av befolkningen. Äldre hus och låga hyror möjliggjorde för resurssvaga grupper att bo här. Samtidigt gjorde det attraktiva läget mellan stad och natur området attraktivt även för medel- och överklassen. Kombinationen av stark inre identitet och blandad befolkning gjorde området högintressant ur socialt hänseende. Om den övergripande stadsplaneringen skall syfta till att minska klyftorna torde bevarandet av områden med Högsbohöjds sociala sammansättning vara högst relevant. Liksom strävandet efter att skapa nya områden med förutsättningar för social blandning.
Detta ter sig mycket svårt men vi kan fråga oss vad alternativen leder till för samhälle.
