Studieresa

POSTAT October 26, 2018, AV Anna Nyborg Lafveskans

En stor robot på Universitetsbiblioteket i Limerick.

I vårt projekt för Universitetsbiblioteket vid Göteborgs universitet har ett projektgrupp besökt universitetsbiblioteket vid Limerick Universitet. På Irland alltså. En mycket intressant resa, med ett mycket specifikt fokus – bokroboten! Eller som det egentlgen heter: ASRS (Automated Storage and Retrieval System).

Tillbyggnaden är en utveckling av befintlig 60-talsstil och struktur.

Självklart uppvisades en del annat spännande, inte minst de studiemiljöer som roboten gett utrymme för istället för öppna samlingar. Intressant och bra det med, men det viktiga vid detta besök var att se och förstå hur biblioteket effektiviserat och moderniserat hanteringen av sina samlingar. Delger er här de viktigaste godbitarna från mötet.

Vi träffade en bred skara företrädare för olika delar av processen kring planering, projektering, upphandling, installation, driftsättning, och löpande användning. Tack Ciara, Caleb, Mary, Louise, Anne, Justine, Cora, Helen, Eric och Dave!

Den nya biblioteksdelen är en tillbyggnad till det tidigare biblioteket i en befintlig 60-tals byggnad. Tillbyggnaden planerades för redan 2006, men finanskrisen slog hårt mot Irland, och även om bygglov beviljades 2011 skulle det dröja till 2018 innan det nya biblioteket stod klart.

Under den tiden hann man fundera några varv till på vad man egentligen ville få ut av sitt nya bibliotek. Hur skulle man få plats med alla de studieplatser och annat som man ville prioritera? Samlingarna på 260 000 volymer skulle jo tvingas stå i kompaktarkiv för att få plats över huvud taget. Jo, man ville nu köpa in ett automatiserat höglager för en stor del av sina samlingar. En bokrobot. Eller en ASRS (Automated Storage and Retrieval System). Dels skulle man då få bättre koll på och access till sina samlingar. Och dels skulle men frigöra den dyrbara golvytan till miljöer för möten, studier, forskning och samverkan.

Eftersom man ogärna justerade i bygglovet (som på Irland tydligen mest avser fasadutformning) så ritade man helt enkelt om allt innanför fasaderna. In med böckerna i en 5x15x50 meter stor robot och in med olika miljöer för samverkan i resten av ytorna. Ungefär. Inte alla böcker dock. Utöver de 260 000 böcker man hade så samlade man in ca 250 000 böcker från andra filialer. Av dessa 510 000 böcker har hittills 160 000 böcker sorterats in i roboten, men kapaciteten i roboten är ca 500 000 böcker.

Ytor initialt avsedda för böcker kan nu nyttjas för möten, samverkan, studie- och forskningsplatser.

Man började med att sortera in de böcker som inte lånats ut de senaste 15 åren, därefter de som bara lånats ut en gång sedan 2011. Dessa volymer utgör de första 160 000 böcker som hittills finns i roboten. Det tar sin tid att fylla roboten. Förutom det enorma förarbete i form av gallring, rengöring, etikettering och registrering av böckerna inför laddandet så laddar man roboten med en hastighet om 2000 böcker per dag. Man anställde en grupp ansvarsfulla studenter som genomförde stora delar av det arbetet.

En notering från besöket i Limerick är att man inte kan använda roboten för beställning ur det robotiserade samlingarna samtidigt som roboten fylls på. Man bör alltså helst fylla på lejonparten av sina samlingar innan man öppnar för tillgänglighet ur roboten.

Limericks bokrobot rymmer ca 500 000 volymer.

Roboten är egentligen ett gaska traditionellt höglager som vanligtvis förekommer i tillverknings- och livsmedelsindustri. Men med skillnaden att objekten i lagret ska lånas både in och ut samt systemintegreras med ett biblioteksdatasysten, vilket tydligen är en lite stökig mjukvaruutmaning. Men själva förvaringen sker i ganska enkla plåtlådor som hanteras ungefär som lastpallar av roboten.

Lådorna tillverkades i tre standardstorlekar för att härbärgera de vanligaste bokhöjderna.

Robotens arbetsstationer bör placeras nära personal och infodiskar i biblioteket.

Man är nöjd med sin robot, men man önskar att man hade placerat robotens arbetsstationer i direkt anslutning till bibliotekariernas infopunkter så att accessen till roboten kunnat bli ännu bättre. Idag är det en bra bit att promenera och dessutom på ett annan våningsplan. Det hade kunnat möjliggöra att allt kunde stoppats in i roboten. Nu är det förmodligen bara de lite mer lågfrekventa samlingarna som kommer placeras i den. På andra platser (tex Hunt University, USA) så har i princip allt stoppats in i en robot.

De tekniker som arbetar med roboten behöver återkommande arbetsmiljöutbildning i ’arbete på hög höjd’ och ’räddningsarbete på hög höjd’.

Limerick är den första ASRS:n i Europa. Tidigare finns exempel från USA och Australien, men i Limerick har man anpassat systemet till alla europeiska regelverk såsom FEM-regler, ERF- regler (European Racking Federation), EN-standarder samt EU:s maskin- och hissdirektiv. Limericks robot omfattar alltså bara 500 000 böcker, men är ändå ett för Sverige och Göteborgs Universitet direkt tillämpbart exempel.

I Limerick är robotens hastighet inställd på ca 60% för att öka driftsäkerhet och livslängd.

POSTAT October 17, 2016, AV Anna Nyborg Lafveskans

Inobi i Österrike, del 2, Wien

Gårdagen ägnades åt Graz och idag har vi gjort Wien. En dag på stad är långt ifrån tillräckligt, men med kunniga guider från Guiding Architects har vi haft stor behållning och fått se intressanta objekt. Temat för resan är massivträ (KL-trä) och valet av Österrike var självklart då de både var först och är störst med tekniken att göra stora byggelement av korslimmat trä.

Först, är man ute och reser med arkitekter blir frågorna snabbt väldigt detaljerade. Hur ser snitten i väggen ut, exakt? Varför finns det ingen luftspalt, är det inte risk för att inträngande fukt inte ventileras bort? Hur har infästningen av KL-elementen gjorts i betongbjälklaget? Vår guide Mattias tröttnade väl inte, utan tipsade i all välmening om www.dataholtz.com. Här ligger någonstans mellan 500-1000 detaljerade beskrivningar och detaljritningar ute rörande just träkonstruktioner. Samtliga lösningar är genomgångna och godkända av forskare/kontrollmyndigheter. Betyder att alla lösningar som ligger på sajten är tillåtna att använda fritt och att de har nått en form av typgodkännande att de är godkända som lösningar för träbyggnation. I Österrike… Sajten finns både på tyska och engelska.

Det andra är ju detta med kontext och systemskillnader.

En sådan är att äganderätten är dominerande i Österrike (vid sidan av vanliga hyresrätter). Betyder att den enskilda lägenhetsägaren också äger sin enskilda fasad-del. Betyder att man därför undviker fasader som kräver underhållsåtgärder, t.ex. regelbunden målning i äganderätter. Det är den enskilde lägenhetsägaren som skall ombesörja även yttre undrhåll vilket leder till att det istället inte blir gjort alls. Vilket i sin tur betyder att obehandlad lärk fullständigt dominerar som fasadinklädnad när man vill använda sig av trä eftersom den kan lämnas vind för våg i bra många år. Obehandlad lärk tillhör också den Österrikiska byggnadstraditionen.

Lärken har dessutom hyggligt goda brandegenskaper och används även därför som fasadbeklädnad (brandklass D benämner Österrikarna detta). För det blir många frågor kring brandskydd och brandspridning. Kortfattat så har trä goda brandegenskaper, och man kan förbättra dessa på två sätt; antingen genom att använda mer material än vad som konstruktivt krävs eller genom att brandskyddsmåla träet. Däremot har Österrikarna starka restriktion kring brandspridning i fasad som är träbeklädd. En träfasad måste på varje våning avskiljas från våningen över. Vi såg igår hur detta gjorts i Graz.

Buntat och ströat virke funkar ju utmärkt som bänk

En annan är frågan kring byggnadsregler. Österrike består av nio delstater, alla med sina egna byggnadsregler. Lägg därtill att de flesta Österrikiska arkitekter även är verksamma i Tyskland, där varje förbundsrepublik också har sina egna byggnadsregler så förstår vi snabbt att arbetet som arkitekt kan vara både lite rörigt och svårnavigerat. För rätt skall det ju bli.

(Lång parentes som du verkligen kan hoppa över. För det är inte bara inom byggnadsregler som de olika delstaterna har självbestämmande, även inom andra regelområden gäller samma – med olika regler i de olika delstaterna. T.ex. kan det gälla hur länge som barn får vara ute på kvällen (sic!) – är det kl. 02 som gäller för en 16-åring eller är det hela natten?)

Nåväl, nu över till besöken

Spöttlgasse

Första besöket för dagen. Detta är det första hus som uppfördes med KL-trä och det stod klart 2005, men redan 1998. Då var det ett experimenterande och testande av gällande byggregler, bl.a. är första våningen och samtliga trapphus och kommunikationsytor byggda i betong för att uppfylla brandkraven. Dessa krav har sedan förändrats så att man idag kan bygga helt i massivträ i byggnader upp till 6 våningar. Men reglerna utmanas igen. I dagarna har spaden satts i jorden för ytterligare ett prestigeprojektkallat HoHo som skall bli ett bostads/hotell/kontors-fastighet som med sina 24 våningar och 84 meter kommer att vara världens högsta träbyggnad när det är klart om två år.

Vy över innergården, lekplatser, tegelmur och gårdshus i fonden

Tillbaka till Spöttlegasse. Loftgångar och trapphus är i betong, liksom nedre planen. KL-skivorna har fått isolering och putsats, men man låter trät vara synligt på balkonger och lite annorstädes. Ett fint projekt. Byggt som Social houses av Wiens stad. Finns mycket beskrivet med bilder och planer t.ex. här.

Loftgångarna i betong, litet släpp till fasad skapar den distans man ofta önskar på just loftgångshus. Puts på KL-trä med isolering.

Mühlweg

Vidare till nästa besök. Tre projekt till priset av ett så att säga. Resultatet av en projekttävling där arkitekter, utvecklare, konstruktörer och så vidare bildade team för att ta fram olika idéer till tre olika fastigheter på samma plats och sen vinner bästa helhetsförslaget, vilket resulterade i tre något olika projekt inom samma område. Väldigt likt hur vi gör projekttävlingar i Sverige, även som kvalitetsfaktorerna tycks ha varit avgörande i bedömning av förslagen snarare än ekonomiska parametrar.

Mühlweg projekt ett. Puts på redigt tjockt med isolering som ligger utanpå KL-stommar. Erfarenhet: bygg så att putsen inte spricker.

Det första projektet lär, precis som projektet på Spöttlgasse helt byggt i KL-trä, fyra våningar som sedan har fått isolering och puts. Trapphus och källare/garage är gjort i betong. Det är uppenbart att även detta projekt (klart 2006) var lite av en fullskalepilotstudie. Fyra våningar med indragen takvåning, påhängda balkonger klädda i lärk. Ordentligt med isolering, projektet har passivhusstandard (mindre än 15 kwh/kvm/år tillförd energi) och därigenom skapas problem med att trät rör sig och putsen spricker. På flera ställen har man fått lappa och laga, medan det är synliga sprickor på andra delar. Ser lite klabbigt ut.

Det andra och tredje projektet är ägarlägenheter med varierande mängd KL-trä. ”Mellanprojektet”, det som ligger mellan de andra två, har fina gestaltningsmässiga kvaliteter inklädda delvis med mineritskivor (som fortfarande kallas för eternit här i Österrike), puts och trä. Byggda med en rationell modulär tanke med betongkärna (trapphus, våtutrymmen) och påhängda trämoduler – vars modulmått helt och fullt har styrt utformningen. Dock gick det inte fullt ut att genomföra det modulära byggnadssättet då transporterna blev allt för kostsamma. KL-träelementen har istället fogats samman på plats.

Mühlweg projekt två, konstruktionsprincip. Betongkärna med påhängt modulsystem i KL-trä

Mühlweg projekt två, liten gårdsbildning med tydligt privatiserade förträdgårdar. Fint inklädda i ”eternit”

Mühlweg projekt två, detalj på hushörnen

Det tredje projektet, loftgångshus i fyra våningar, gav en exposé över hur obehandlad lärk åldras beroende på väderstreck och vattenbegjutning. Här fanns den träklädda fasaden med brandspridningsförhindring som beskrevs i inledningen. Detta var en pilotstudie och brandreglerna har skrivits om med erfarenhet från (bl.a.) detta projekt om hur träfasader skall utföras för att förhindra brandspridning mellan våningar.

Brandspridningsförhindrad ventilerad träfasad.

Exempel på vad som händer med obehandlad lärkfasad som vattenbegjuts. På nedre våningen (ljusa partiet) har tidigare en växt skuggat densamma.

Exempel på vad som händer med obehandlad lärkfasad som utsätts för starkt soljus (samma ålder, samma innegård som bilden innan, men olika väderstreck)

Wagramer Strasse

Nästa bostadsprojekt vi besökte var det högsta träbyggnadsprojektet i Österrike än så länge, fram till dess att ovan nämnda HoHo är färdigt. Sex våningar i KL-trä placerade ovanpå en bottenvåning i betong. Samma samma som tidigare projekt, betong i trapphus och isolering + puts på utsidan av KL-bjälklagen. Det höga huset ligger ut mot gata, och bakom, mot existerande äldre och lägre bebyggelse har trevåningshus helt i KL-trä byggts som del av samma projekt. Projektet finns utförligt beskrivet t.ex. här.

Högdelen, bottenvåning i betong varpå sex våningar med KL-trä staplats. Lågdelar, tre våningar i KL-trä

Noterbart är att för att få tillräcklig tyngd på KL-bjälklagen har dessa gjutits på med någon decimeter betong. Detta ger både bättre statiska egenskaper och hjälper till att ta hand om de lågfrekventa ljud som är lite besvärliga att ta hand om i hus med massiva trästommar.

Lågdelarna ur annan vinkel. Även här betongloftgångar.

Intressant är också den stora mängd gemensamma utrymmen som finns i bottenvåning av det högre huset. Samlingslokal, gästlägenhet, cykelverkstad, serviceutrymmen och ett stort gemensamt lekrum för barnen i huset.

Balkongerna är enkelt infästa i fasaden, undre balkong hänger i övre, och den översta hänger fast i taket.

Resten av dagen

Precis som igår så låter vi några av projekten redovisas helt kort i nedanstående bildkavalkad.

Breitenfurther Strasse är ytterligare ett bostadsprojekt i massivträ. Fin i detaljering. Loftgångar ut mot brötande gator, balkonger och uteplatser vända innåt mot gemensam gård. Synligt trä på loftgångar och första våningen. Resterande putsat.

Breitenfurther Strasse. KL-elementen är prefabricerade och är invändigt på vägg klädda med gips. Bjälklagen har givits större massa (för att ta bort stegljud, lågfrekvent ljud) genom att en form av flytspackel applicerats ovanpå träelementen. Därpå har ett installationsgolv byggts upp. På så vis vinner man också att innertaken i bostäderna kan ha synligt trä. Vilket ser fint ut på bild (vi fick aldrig gå in i någon lägenhet). Stor omsorg har lagts på utformningen av de gemensamma utemiljöerna.

Kindergarden Schukowitzgasse var tyvärr inte öppet på lördagen men var ändå fin att studera från utsidan. Det tog 12 månader från att inbjudan till tävling av ny förskola skickades ut till dess att den var inflyttad och klar. För att lyckas med den mycket korta tiden har man använt sig av standardprodukter och det smått geniala att lägga alla installationstunga delar (toaletter, kök etc.) och prefabricerade trämoduler som fästs på kärnan i betong.

Förskolan har två våningar som är väldigt öppna, och det är genomgående glasväggar inomhus. Träboxarna som nämndes ovan har använts för att skugga och begränsa effekten av den värmealstrande solen

En sväng till köpcentrumet G3 hann vi också med. Det finns höga miljöambitioner när det byggdes som en resurs, inte bara för boende i Wien, utan också för ”tursithandlande” från både Ungern och Slovenien. Miljöambitionen kommer bl.a. i uttryck i taket med dubbelkrökta (sic!) KL-träelement som bärs upp av limträbalkar. Taket som är en massiv träskiva spänner över hela 16 000 kvm.

Slutligen, all betong blir tjusigare med lite vildvin. Allra helst på hösten när det elegant för rödna.

POSTAT October 14, 2016, AV Anna Nyborg Lafveskans

Inobi i Österrike, del 1, Graz

Då var vi på resa igen. Denna gång för att lära oss mer om massivträ, och vart passar då bättre att åka än till Österrike. Här produceras 400 000 av de årliga 700 000 kubikmetrarna massivträ som används för byggande i Europa. Lite märkligt kan tyckas men allt har sin förklaring.

För det finns ganska stora skogsarealer även i Österrike. Främst i de sydöstra delarna med Graz som centrum. Här fanns i slutet av 1980-talet experimentlustan att försöka dra nytta av de positiva egenskaperna som finns i traditionellt småhusbyggande med liggande timmerstommar eller resplank. Att hitta ett effektivt sätt att bygga högre än två-tre våningar helt i trä.

Svaret blev korslimmat trä, KL-trä som ofta kallas för massivträ. Enkelt förklarat lägger man 3-9 lager av brädor på varandra, vartannat lager förskjutet 90 grader mot lagret ovanför. Lagren limmas, vanligen, ihop och vips har man en urstark byggskiva, som dessutom kan ges hög, användbar, finish på ena eller båda sidorna. Branschgiganten, tillika det äldsta KL-trä-förtaget KLH drog igång 1996.

KL-trä kan som skivelement kan göras i maxhöjd om 3 meter och maxlängder på 16 meter. På fabrik görs elementen färdiga med håltagningar för fönster och dörrar, eller för schakt och trappor i bjälklagsskivor. Sen monteras det precis som betongelement på plats på bygget. Och det går riktigt fort att bygga med prefabricerade timmerstommar. KH-producenterna säger att ekonomiskt är en betong och en KH-trä-stomme likvärdiga.

Så därför åker vi till Österrike. För att lära oss mer. Nedan följer lite inttyck från dagens besök.

Peter Rosegger äldreboende

Är den fjärde generationen äldreboende i Österrike. Verksamheten är uppbyggt kring grupper av boende om 10-12 personer. De äter tillsammans, och har gemensamma utrymmen etc. Projektet har fått pris som bästa massivträhus 2015. Läs mer här.

Byggnaden i sig är kompakt och fyrkantig, med urskärningar som syftar till att skapa de utrymmen och hemvister som verksamheten behöver.

Helt klädd i trä med invändig takavvattning. Notera offerbrädan längst ner, den ska bytas ut när den blivit för röten. Det verkar, allmänt intryck, inte så konstigt med tämligen extensiva underhållsåtgärder på tämligen nybyggda kåkar i Österrike. Utan snarare något man räkna med att göra och tar med i kalkylen från början.

Interiört är det synligt trä överallt. En fantastisk ljudmiljö och omhuldande känsla. Det känns genuint trevligt och ombonad. Patientrummen är ljusa och genomgående i trä.

Hummelkaserne (HUKA)
HUKA är nyinvigda ”social houses” (om vilka vi tidigare har skrivit här) byggda i massivträ och precis nyinvigda. Totalt 92 lägenheter och ett underjordiskt garage med plats för en bil per lägenhet. De är ruggigt billiga att producera (omkring 14 500 kr/kvm) och hyran för en tvårumslägenhet på 60 kvm är 3 500 kr/månad (ungefär 1/3 av kostnaden för motsvarande ”normal” lägenhet).

Läs mer om projektet till exempel här.

Husen är sex våningar höga och de hittills högsta som byggts i massivträ i Österrike

På gårdarna har cykelparkering premierats, bilar parkerar i garage som ligger under gården

Utformningen är enkel. Träet ger dock fasaderna ett liv som skulle gått helt förlorat om de t.ex. putsats.

De stadiga metallförbanden som bryter av fasaden är där av brandskäl, för att minska risten för brandspridning mellan våningarna vid eventuell fasadbrand.

Trapphus och hisschakt har utförts i betong då brandutrymningen kräver högre klassning än vad trä hittills klarat. Nu verkar det dock vara på väg att bli ändring på detta och att trapphus inklädda i trä skall bli godkända i Österrike.

Resten av dagen

Blir enklast att redovisa i bildar och länkar, så håll till godo med nedanstående förenklade beskrivning.

»Auster« Bad Eggenberg är faktiskt rätt häftigt. Vi bygger ju i Sverige oftast badhus kompletterade med äventyrsbad. Här har man i stället gått på en komplett simidrottsarena kombinerad med ett härligt spa som bland annat innehåller en bastu för 120 personer. Och självklart även utomhuspool, gräsmattor och vattenrutschkanor. Fantastiskt härlig att spendera en dag här, efter att erlagt entréavgift på 23 Euro…

Interiör från badets spa-avdelning, en fantastisk referens för den som funderar på att göra ett nytt härligt badhus. Här har man inte sparat på något, och hela badprojektet gick på en 330 mnEuro

Inobi i blåa tossor på vandring i spa:ets uteavdelning. Här får man gärna vara naken. Och själva nakenheten tycks inte störa Österrikarna, ombytesavdelningar och duschar är gemensamma både för damer och herrar, med möjlighet att dra sig undan i privata bås.

Impuls Center Graz‐West är exempel på modulbygge för kontorsändamål. Rationellt, och skulle med små justeringar kunnat gjorts ännu mindre uppenbart modulbyggt. Uppnått passivhusstandard (15 kwh/kvm/år). Färdigställt 2005.

Ytterligare en sak som inte är så lätt att fånga på bild är New Visitor Center Joanneum. Enkelt beskrivet är det en nybyggd källare som sammanbinder två kutlurbyggnader som innehåller museiverksamhet. Men här har man lyckats fantastiskt med ljusinsläpp genom ”blobber” från marknivån och rulltrappor som tar en ned till museishop, auditorium, stadsbibliotek mm. Härligt och mer begripligt om du följer denna länk.

When in Graz s får man inte missa Kunsthaus om stod klart i samband med att Graz var europeisk kulturhuvudstad 2003. En rätt spektakulär blobb som försöker att vitalisera högra stranden av floden Mor som traditionellt har varit den sämre delen av staden. Finns massor att läsa på andra platser till exempel här.

Dagens sista besök gick till träproducenten Mayr‐Melnhof . Efter en presentation av vad de gör och vilka produkter de kan leverera (de har bl.a. levererat stommen till Aula Magna vid Karolinska i Stockholm) bjöds vi på en rundvandring i byggnaden.

Mayr‐Melnhofs huvudkontor var självklart uppbyggt kring trä. Massivträ i bjälklag som vilar på limträbjälkar som tar hand om nedböjningen, bjälklagen ger byggnaden dess stabilitet. Intressant detalj var att de efter att byggnaden levt i fem år var tvungna att lägga till ett system för att fukta luften, framförallt vintertid då det uttorkade trät sög till sig all fukt i luften och gjorde den alldeles för torr.

POSTAT June 2, 2015, AV Anna Nyborg Lafveskans

Ett campus som heter Toni

På väg hem från Zürich. Dit och hem. Tjofs liksom. Temperaturskillnad på 20 grader typ. Och solsken. Massa solsken. Inom ramen för projekt Campus Näckrosen tittade vi till vad som har hänt i Schweiz största stad. Hur ett konstnärligt campus, med massa andra delar adderade, har bildats i ett konkursat mejeri. Bra inspiration, men inte något som duger för en karbonkopia. Eller stencil, ni vet (eller inte), en sån där lilaskimrande som lukar av sin speciella bläckblandning även efter 20 år i en garderob hemma hos mamma.

Vi börjar med namnet. Mejeriet hette Toni. Eller så var det yoghurten som gjorde. Och namnet har fått följa med då konstnärerna flyttade in. Lite kluvna till namnvalet kände vi oss. Men låt gå. Mejeriet var ett av Europas största och modernades när det invigdes 1977. Det kursade 1999, en bank tog över och började funder på hur det skulle kunna utvecklas. Idén om att samla den konstnärliga utbildningen och forskningen, som var spridd på 36 platser runt om i stan, föddes och vann accept hos kantonen. För Zürcher Hochschule der Künste (vanligen förkortad som HdK (!)) lyder under kantonen, då, som minnesgoda läsare minns, det bara finns två federala universitet i Schweiz, ETHZ och EPFL, resten är kantonala.

En arkitekttävling anordnande 2005, och sen har kämpandet pågått för att förvekliga visionen. Banken (som vi aldrig fick namngiven) sålde projektet till fastighetsutvecklarna Allreal och skrattade antagligen hela vägen hem igen. Femton bedrövelser senare stod projektet klart till höstterminen förra året.

Huvudentrén till Toni-areal. Notera högbanan för järnvägen till vänster och bistron till höger.

Byggnaden, för campus består av en byggnad, innehåller, förutom HdK, även del av Zürich högskola för tillämpade vetenskaper, Zürcher Fachhochschule – ZFH (i Toni-areal har de sina utbildningar inom socialt arbete och tillämpad psykologi) och 100-talet bostäder. Och ett museum, tre caféer/restauranger och en jazzklubb. Men mer om det senare. Bostäderna placerades i en nybyggd torn-del, och var viktiga för projektets genomförande. Utom dessa hade inte investeringen gått ihop. Inte så mycket mer än grundstrukturen finns kvar av det gamla mejeriet, därtill kraftigt ombyggd, och det i ett området som är stadd i stark förändring. Industrin åker ut, arbetsplatser, bostäder och hotell in.

Totalt är Toni-areal 108 000 kvm stort. Konstnärerna med sina 2 500 studenter (helårsekvivalenter) och 700 lärare (även detta helårsekvivalenter, handlar om ungefär dubbelt så många individer) upptar 68 000 kvm, ZFH har 1 100 studenter och 200 lärare på knappt 20 000 kvm och i bostadstornet finns 100 lägenheter.

Vi kom att prata rätt mycket process under vårt besök. Ur HdK:s perspektiv. Arkitekten kom in för tidigt, HdK hade knappt börjat, blev för mycket fysiskt att förhålla sig till – vilket till viss del hindrade kreativiteten. Projektet drevs av en trojka som hade stor frihet att agilt bestämma hur de skulle gå vidare, bjuda in till öppna workshops och samla goda idéer. Samtidigt konstaterar de att de har överplanerat byggnaden. Så här i efterhand hade det varit bättre att lämna mer ytor fria och full-flexibla. För att se vad som hände.

För det är nästa lärdom. Vid inflyttning var arbetsgruppens arbete färdigt, men för de som flyttade in var det då det egentliga arbetet inleddes. Så en organisation att ta hand om den fortsatta processen vid inflyttning hade varit bra. Liksom kommunikation, kommunikation och kommunikation. Går inte säga för många gånger. Hur gör man för att nå ut, hur tänker informatörer, kommande brukar och projektledning. Inte alltid på samma bana där inte…

Kul är också att den stora mängd med idéer som mer handlar om ”kul grejer” eller verksamhetsutveckling som inkom under visionsskedet fångades av arbetsgruppen som ”projekt”, dvs. beskrivna aktiviteter som samlats i en stor hög (och som fortsatt kompletteras). Vissa har genomförts, några av dessa med hjälp av externfinansiering/sponsring, andra ligger till sig i väntan på att någon skall tas sig an dom.

Entréhallen från entrén. Café till vänster, Mensan till höger (syns inte). På mitten går en trappa upp till HdK åt vänster och till höger rör man sig in till ZFH. Notera bron som binder samman de två byggnadsdelarna.

Byggnaden är tämligen enkel i sin grundstruktur. En plankarta kan hittas här. Öppna den, så blir det kanske lite lättare att hänga med i bildexposén nedan. Byggnaden är uppbyggd kring ett antal metaforer. Där staden är den tydligaste. Entré sker in i ett stort torg, från vilket byggnadens huvudsakliga kommunikationsstråk drar i väg ut i byggnaden. På ”baksidan” har alla publika funktioner som används kvälls- och helgtid samlats – man har fler än 10 000 publika evenemang årligen (har jag verkligen antecknat rätt? 1000 låter dock futtigt). Då används används mejeriets gamla lastbilsramper som en promenad så att man kan nå dessas entréer.

Rör man sig till mitten av entréhallen ser man de två stora hörsalarna till vänster och studieplatserna och muséet till höger

Vänder man sig om så får vi en bättre överblick över café och reception.

Studieplatserna ovanifrån. Det är, förutom bord och bänkar och eluttag, även en display, en plats att lägga broschyrer osv. Notera tavlorna på väggen till höger. Detta är en utställningsplats som går att boka i typiskt tvåveckorsperioder. Härigenom ändras rummet karaktär.

Längst in ligger muséet för gestaltning (okej, jag kan inte tyska tillräckligt för att kunna översätta på ett bättre sätt). En magnet som gör att entrétorget är välbesökt även på helger.

Entrén upp till HdK från entréhallen

Visuellt så ska man kunna se genom hela byggnaden längs denna trappa, man anar i vart fall att det finns något bortom trappan. Typ en entréhall om man går ner igen…

Vid trappans topp finns en utställningsyta, som även kan användas för föredrag och uppträdanden. Just nu förbereds examensutställningarna.

Kan inte låta bli att problematisera lite. För det är en stor byggnad. Jättestor. Korridorerna blir långa, och det är svårt att få den levande överallt. Ruffa, råa material ger också känslan av övergivenhet. Finge man önska så saknas uppehållsytor i de stora korridorerna, och något som skvallrar om att detta är en konstskola. Även om det finns fönster mot verksamhetslokaler så är gardiner ofta fördragna, vilket gör att korridorerna upplevs som öde.

Toni-areal på håll. Bostadstornet är påtagligt. Entrén ligger precis till vänster om bostadstornet – så kanske ni kan orientera er bättre.

Baksidan av Tonireal. Motsatt sida till bostadstornet alltså. Här ser ni lastbilsramperna från mejeritiden. Här finns entréer till teater, konsertsalar, bio m.m.

Men börjar vi längst ner så hittar vi Jazz-klubben. Öppen alla dagar i veckan, med konsertprogram onsdag-söndag. Drivs i regi av någon del av HdK, antecknade dock inte vilken…

Jazz-klubbens konsertsal. På dagtid används den för undervisning i jazz, rock och pop.

Vet inte om ni noterade den veckade, glansiga plåten på utsidan av Tonireals baksida. Den följer med in, och blir en inklädnad av kammarmusiksalen.

En bio som rymmer dryga 100 personer, i direktanslutning ligger filmprogrammets redigeringsstudio, ljudlab osv. De kan mer eller mindre i realtid titta på sina alster i fullformat.

Exempel på ruff experimentyta. Notera dörrarna som leder direkt ut till lastbilsrampen och gör att man kan hantera stora objekt. Var rätt sugen att pilla på hjulet mitt i bilden. Men det stod att man inte fick. På tyska. Och då låter man bli.

Längst upp ligger takträdgården. Omhändertagen av en harp-studerande musikstudent. Lite blåsigt. Och varmt. Men också ett problem. Studenterna gillar den så mycket att de hellre går hit än ut i omgivningen, så det är en privat angelägenhet, men som binder samma universitetets studenter.

Okej, nu blir det coolt. Detta är materialbiblioteket som finns i biblioteket. Ta ett materialprov, lägg det på scannern och vips får du upp all tänkbar information om objektet på skärmen. Samma information kan du få via en webbsida/app i telefonen. Och…

… i verkstaden finns en likadan scanner, och delar av materialbiblioteket. Studenterna lägger också in i vilka studentprojekt de använt sig av vilka material, och på så vis växer ett referensbibliotek fram. Ansvariga för materialbiblioteket är dock biblioteket.

All personal (nästan) sitter i öppna landskap. Här en del av studentavdelningen, med mottagningsdiskar och back-office.

Delar av lärarna/forskarnas arbetsplatser. I detta fall personliga sådana, en brist är tillgången på telefonrum och andra mötesytor.

En annan variant från en annan avdelning. Här har lärarna inte personliga platser, utan det är touch-down som gäller. Har mer mötesytor och andra kringfunktioner.

Kul detalj 1. Läsbås från biblioteket. Bara en glasdörr i en nisch, går inte ens hela vägen upp, så upplevelsen av avskildhet är viktigare än den faktiska avskildheten. Detta är dock inne i ett tyst tyst bibliotek.

Kul detalj 2. I öppna ateljéer (i detta fall studenternas) så kan det vara jobbigt med datorkablar och strömsladdar. Här kommer de från taket, och styrs upp med hjälp av spännband och ”konsoler” som håller sladdarna på plats. Enkelt att åstadkomma, enkelt att flytta.

Kul detalj 3. Tonireal ska vara den tredje säkraste byggnaden i Schweiz (hur mäter man det?). Men det är inte så jäkla enkelt att ha en hög säkerhet när man har med designstudenter som har tillgång till metallverkstäder att göra….

POSTAT April 10, 2015, AV Anna Nyborg Lafveskans

Samlade intryck från mötesplatsresor på kontinenten. Del 1: Berlin

Trogna läsare av bloggen torde vid det här laget vara någorlunda väl insatta i vårt arbete med Att bygga mötesplatser, men för nytillkomna handlar det i korthet om ett uppdrag från Chalmersfastigheter där inobi (1) skapat ett grundläggande teoretiskt ramverk med fokus på varför möten är värdeskapande samt hur och var dessa möten sker och (2) utvecklat metoder och verktyg för att systematiskt och medvetet arbeta med strategisk mötesplatsutveckling. Under 2013-2014 har arbetet bland annat resulterat i boken (med den såväl sakliga som intresseväckande titeln) Att bygga mötesplatser samt framtagandet av metoder för mötesplatsanalys kopplade till GIS-verktyg (Geografiska InformationsSystem) och några intensiva studieresor i mötesplatsbyggandets tecken.

Under hösten 2014 var det så hög tid att förankra arbetet med mötesplatser på bred front i Chalmersfastigheters organisation och efter utbildningar i teori på hemmaplan bar det iväg på inte mindre än tre resor där i princip samtliga medarbetare fick sig en ordentlig duvning i praktisk mötesplatsanalys. Själv hade jag det stora privilegiet och nöjet att agera reseledare och handledare under dessa exkursioner till mötandets metropoler. I ett antal blogginlägg kommer jag här dela väl valda tankar och intryck från resorna. Fokus ligger till stor del på miljöer för samarbete och innovation, vilka vi valt att kalla för synergiplatser, men även mindre produktionsorienterade platser – socialisationsplatser och relationsplatser – besöktes, vilka är minst lika viktiga för livkraftiga “sociala ekosystem” (eller interstrukturer, som vi kallar dem). Mer utförliga beskrivningar av de olika besöken finns redovisade på Chalmersfastigheters mötesplats-studierese-blogg.

Vårt första resmål var alltså Berlin. Staden är verkligen allt på en gång, men har samtidigt en helt unik karaktär jämfört med andra Europeiska städer av samma dignitet. Till stor del beror detta nog på de många trauman i form av världskrig och kallt krig som tvingat staden och dess invånare att gång på gång fått förhandla fram en ny riktning för stadens återuppbyggnad ur ruinerna av det som en gång varit.

För ur askan har det som idag är Berlins unika identitet uppstått. Här tänker jag då främst på den breda blandning av etniska grupper, subkulturer och livsstilar som lever sida vid sida som alla sätter sin prägel på staden och dess stadsdelar (Tyskland är näst efter USA det mest populära landet att immigrera till). Billiga hyror i kombination med en relativt väl fungerande infrastruktur är helt klart en bidragande faktor till blandningen. Somliga menar att Berlin är en av få kvarvarande fristäder i Europa för konstnärer, dagdrivare och livsnjutare…

Samtidigt är Berlin en huvudstad med högt rankade universitet, huvudkontor för multinationella företag och vårt inledande besök var på en institution som på alla sätt förkroppsligar mötet mellan utbildning och näringsliv. Hasso Plattner Institutet är en privat finansierad utbildningsinstitution belägen strax norr om centrala Potsdam, en förstad ca 45 min med pendeltåg sydväst om Berlin, med inriktning mot IT-systemutveckling.

HPI – ett påkostat externcampus

Det riktigt intressanta med HPI är deras disciplinöverskridande utbildning d.school som parar samman programmerare med studenter från i princip vilken annan utbildningsbakgrund som helst (så länge de klarar inträdesproven) för att i intensiv case-form ett antal dagar i veckan ta sig an samtidens utmaningar. Hela idén är att stimulera fram samarbeten där studenternas olika bakgrunder och problemlösningsmetoder hittar nya former för samverkan – och förhoppningsvis helt nya lösningar – som de sedan kan ta med sig ut i yrkeslivet. För att uppnå detta finns en rad pedagogiska metoder vilka alla understöds av den fysiska miljöns utformning. Möblerna är mobila och nätta, de flesta är i ståhöjd. Stillasittande är ingenting som premieras d.school, men det finns även “lugna” oaser i form av lounge-loft och soffgrupper. Lokalerna är ljusa och luftiga med god överblick. Hittills har skolan varit mycket framgångsrik i att attrahera såväl studenter som samarbetspartners och de framtida arbetsgivarna verkar också väldigt intresserade.

Visning av d.schools patenterade möblering som stimulerar dynamiska samtal och samarbete

På hemvägen gjorde vi en avstickare till en av de senaste tillskotten av “hippa” mötesplatser i Berlin. Stadsdelarna runt Kurfurstendamm har länge betraktats som lite mossiga och trötta, men med kontors-galleria-biograf-konstgalleri-restaurang-café-spa-hotellet Bikini hoppas man nu på att tillföra en ordentlig injektion av ung urban livsenergi i området helt enligt devisen more is more.

Publikt promenadstråk på taket med egen utsikt mot apberget på Berlin Zoo

Pop-up boxar där oetablerade designers kan testa att sälja sina alster.

Själva byggnaden är en ombyggnad av ett komplex från 50-talet och arkitekturen är utförd med precis rätt mix av rå, något bedagad betong och exklusiv detaljering. Den DIY-estetik (Do It Yourself) som blivit utmärkande för mindre kapitalstarka Berlinentreprenörer fångas här upp på ett klanderfritt sätt. Personligen tycker jag att det blir aningen för tillrättalagt (i ärlighetens namn så känns det som en slags fastighetsutvecklandets version av kulturell appropriering av ett smutsigare Berlin), men här finns å andra sidan allt som den kreativa klassens företrädare kan önska sig i form av pulled pork-burgare, soyalatte, och designmöbler. Helt klart är i vart fall att satsningen gått hem för det är fullt med folk. Att skjuta brett verkar onekligen fungera.

Stadsiblioteket vid Potsdamerplatz har ikonstatus inom arkitekturvärlden, men hur funkar den egentligen som mötesplats? Sådär visar det sig, eftersom absolut tystnad råder i lokalerna. Arkitekten Hans Sharoun ritade huset som en hyllning till kunskapen – en vetenskapens kyrka – och upplevelsen är helt klart sakral. Tvärtemot rådande paradigm inom biblioteksvärlden att öppna upp och höja ljudvolymen satsar man istället här stenhårt på att vara en av få platser i staden där tystnaden regerar. Barn och hundar är portförbjudna och inträdet kostar. Helt klart en exkluderande mötesplats, men också attraktiv för sin målgrupp.

Schhh! Absolut tystnad, men bra spanläge, på stadsbiblioteket

Ett stenkast bort ligger Sony center – en märkesbyggnad uppförd i början av 2000-talet för teknikjättens Sonys räkning tänkt att fungera som europeiskt huvudkontor men nu sålt i finanskrisens spår. Den höghusomgärdade platsen är halvt överbyggd av en struktur som närmast liknar ett slags slitsat cirkustält, vilket placerar torget någonstans i gränslandet mellan inne och ute. Eftersom platsen också är en kollektivtrafiknod är genomflödet av människor stort. Samtidigt finns här ett lugn. Vi hade svårt att enas om vad vi egentligen tycker om Sony center. Stökigt och för kommersiellt, men också öppet, folkligt och integrerat i staden. Kanske är det kontrasterna som skapar dynamik på våra mötesplatser?

Uppvisningsplats för ny teknik, men samtidigt överraskande folkligt.

Berlin är känt som den delade staden. Detta har också skapat en stad med många olika centrum och egna stadsdelar. Så sent som på 1920-talet var egentligen Berlin en mängd egna städer som samlades inom ramarna för staden Berlin. Här finns också en förklaring till att de i de olika stadsdelarna finns en stark tradition av att nyttja det lokala centrumet. I praktiken är det snarare så att det som vid en första anblick kan uppfattas som ett centrum (Alexanderplatz, Potsdamerplatz, Kurfurstendam) egentligen är mer av en slags representativa centrum (läs turistplatser), men att de egentliga samlingsfunktionerna för Berlinborna finns i stadsdelarna.

Sista dagen begav vi oss till området runt Moritzplats. Här blandas verksamheter och bostäder i en småskalig stadsstruktur och vi förstod efter hand att området just nu genomgår en förvandling där bilmekanikernas verkstäder får nya grannar i form av apputvecklare och möbeldesigners.

På en gammal ödetomt precis vid tunnelbanans uppgång ligger Prinzessinnengarten. Här har två stadsodlande entusiaster på några år byggt upp en uppskattad mötesplats för människor med intresse för en hållbar urban livsstil i allmänhet och närproducerad mat i synnerhet. Vid vårt besök öste regnet ned och odlingssäsongen var slut, men vi kunde ändå ana vilken oas som trädgården kan vara på varma dagar och nätter sommartid. Utgående från odling har med tiden flera andra funktioner (materialdepå, scen, café, undervisning…) adderats till trädgården som är öppen för alla och ett starkt nätverk av volontärer understödda av ett tiotal “anställda” sköter om driften. Prinzessinnengarten triggar igång många diskussioner om livet i staden och vår tids stora utmaningar och vi konstaterade att kvartersträdgårdar kan fungera som verkligt gränsöverskridande mötesplatser i staden.

Allt på Prinzessinnengarten är byggt på plats – oftast av återvunna material.

Merparten av arbetet sköts av volontärer som tycker om att samlas kring odling och återbruk. Beslut fattas på veckomöten dit vem som helst är välkommen.

Vårt avslutande besök var co-workinghuset Betahaus Berlin. På granntomten till Prinzessinnengarten har kontorscaféet för egenföretagare successivt tagit över våningsplan efter våningsplan i ett gammalt kontorshus. Brukarskaran består (återigen) av en mix av digitala entreprenörer och designers som mot en billig penning (jämfört med att hyra eget kontor) delar på kostnader och infrastruktur i ett kontorshotell. Genom att också arrangera temaföreläsningar, mingel och andra events adderas en till dimension till mötesplatsen som det egna kontoret inte förmår erbjuda – en social gemenskap för personer med delade intressen. Betahaus har expanderat till andra städer och som en rafflande avslutning lämnar jag därför er läsare med en cliffhanger där en mer utförlig rapport från verksamhetens Barcelonafilial kommer att avhandlas.

Bussverkstad från DDR-tiden har fått nytt liv som konstnärsfabrik.

Prolog:
Berlin är fantastiskt. Staden är, som jag nämnde inledningsvis, allt på en gång men med en väldigt egen identitet och ett rykte om sig som en världsledande kultur- och nöjesstad med låga trösklar. Detta har givetvis Berlins marknadsföringsavdelning insett värdet av och det pågår en intensiv kamp och balansgång mellan att attrahera såväl kapital som kreatörer samtidigt.

Jag tänker på Schumpeters idéer om creative destruction och hur detta format Berlin och hela tiden gör det. I den karnevaliskt röriga osäkerheten finns en förförisk spänning som rätt förvaltad kan formas till en stark kraft för samverkan och skapande. Innovationerna blir förr eller senare oundvikligen uppfångade av etablissemanget (och det kan vara helt ok, kanske är det rent av nödvändigt?). Utmaningen är att inte kväva kraften. Hittills har Berlin klarat av att förändra sin interstruktur så att den kraften har kunnat hållas vid livgenom genom en ständig migration från stadsdel till stadsdel. Förhoppningsvis kan det fortsätta så.

Studieresa

En stor robot på Universitetsbiblioteket i Limerick.

Inobi i Österrike, del 2, Wien

Inobi i Österrike, del 1, Graz

Ett campus som heter Toni

Samlade intryck från mötesplatsresor på kontinenten. Del 1: Berlin

PRENUMERERA

SENASTE INLÄGGEN

KATEGORIER

MÅNADSARKIV

SÖK

Frihamnsdagarna 2024

Vi får den stad vi planerar