Humorgruppen Killinggänget var kvintessensen av det trendkänsliga 1990-talet, där mode, musik och humor gled ihop. I sin retrospektiva show ”The Nineties – ett försvarstal” beskrev Henrik Schyffert tramset och relativiserandet som en medveten provokation mot föräldrarna. Inget gör den äldre generationen så upprörd som att skita i det som verkligen betyder någonting för dem. För de politiskt medvetna 40-talisterna var ironin ett rött skynke.
Med detta i åtanke är en annan av Killinggängets gamla medlemmar, Andres Lokkos, julkrönika ”Nostalgin har vår samtid i sina klor” en smula humoristisk. ”År 2021 letade popmusiken nostalgiskt efter sin egen framtid i ett diffust och ständigt omformulerat förr” skriver den 54-årige Lokko och tittar med beskyllande blick mot de ungdomsgenerationer som inte förmår stå på popmusikens barrikader och vara lika nyskapande som han och hans kamrater var.
Det är bara det att dagens ungdomar har andra uttrycksmedel än popmusik. Sociala medier och onlinespel har ritat om kartan för identitetsbyggande. Krönikan gör skiljelinjen mellan generationerna övertydlig. I samband med att streamingtjänsterna ersatte köpta musikalbum blev hela pop- och rockhistorien en sjö att ösa ur. Allt blev plötsligt tillgängligt. Att detta understödjer en viss återanvändning av äldre material är självklart, och inget tecken på ”nostalgi”. För alla ungdomar som sitter vid sina skärmar är popmusiken något som skvalar i bakgrunden, inte nödvändigtvis tillvarons medelpunkt. Det spelar ingen större roll om låten som ackompanjerar livet är från 1986 eller 2019. Men detta är känslomässigt svårt att ta till sig för gamla poprävar.
När Lokko (och jag) var unga var popmusiken en front där varje ny skiva som släpptes plöjde ny mark och omdefinierade samtiden. Rörelsen framåt, mot nya subkulturer och yttringar, var den centrala kraften. Man tittades sällan bakåt, för det krävde bokstavligen att man rotade bland föräldrarnas nötta LP-skivor.
Att all musik plötsligt blivit tillgänglig för alla innebär inte att musiken slutar utvecklas, att kreativiteten dör, eller att subkulturerna försvinner. Bara att alla låtar får en mer likvärdig inramning och mer fokus därmed läggs på musikupplevelsen och mindre på allt runtomkring. Musikskatten ackumuleras. Genrer samexisterar. Det finns alla möjligheter till identitetsbyggande och innovation. På ett lite annat sätt än när hela generationer mangrant ställe sig bakom idoler som Beatles eller Nirvana.
Det nya sättet att spisa musik har mycket gemensamt med hur vi upplever städer. För byggnader från olika tider står där sida vid sida för alla att uppleva. Och liksom Spotify rymmer massor av olika genres med olika kvaliteter och lyssnarskaror, rymmer städerna olika arkitekturstilar som skapar olika skönhetsupplevelser och sociala möjligheter.
Vare sig byggnader eller musik är förbrukningsprodukter som används några år och sedan kasseras. De finns med oss för lång, lång tid. Därför kan man inte jämföra dem med t ex bilar, gräsklippare eller mikrovågsugnar. Denna typ av produkter genomgår en ständig utveckling – de blir allt bättre. Teknikutvecklingen skapar en front i rörelse. Ingen kommer på tanken att efterfråga en gräsklippare eller bil av 1986 års modell. Lite tillspetsat kan sägas att popmusiken gått från att vara en förbrukningsvara till att bli en ackumulerad resurs. Byggnader har aldrig varit förbrukningsvaror, även om vissa drömde om det några år på 1960-talet, innan behovet av långsiktig hållbarhet blev uppenbart.
Trots detta faktum envisas många med att betrakta byggnader som om de vore gräsklippare eller lp-skivor. Någonting som snabbt blir omodernt och därför måste förändras, för sakens skull. Det går inte att tolka den indignation som uppstår varje gång någon vill bygga ett hus i klassisk stil på annat sätt. Arkitekturvärlden är full av tyckare som liksom Andres Lokko uppfodrande ser på sin samtid och kräver att den ska vara lika ”nytänkande” och ”dynamisk” som den tiden som just bleknat bort var. Som drömmer om en enad kulturfront under vars fanor hela generationer samlas. Utan att inse att man genom detta är de största nostalgikerna av alla. Dagens unga får gärna lyssna noggrant på mina egna skivor, men absolut inte bläddra bland mina föräldrars, förefaller de tycka.
Jag menar att vi måste sluta jaga förändring för sin egen skull, och istället utgå från de ekonomiska, sociala och ekologiska utmaningar dagens samhälle ställer. De frågor som avgör om en byggnad blir vacker och meningsfull har väldigt lite att göra med om den har slätare glaspartier och plattare tak än sina föregångare. Utmaningarna i att skapa attraktiva socialt inkluderande städer är enorma och det skriks efter kvalificerat arkitektarbete. Olika stilar kan och bör samexistera med varandra. Det råder ingen motsättning mellan att utveckla högklassig arkitektur inom den modernistiska formtraditionen och att samtidigt låta ny klassisk arkitektur skapas. Vi får inte välja bort självklara och omtyckta formgivningsprinciper som symmetrier och dekor, bara för att vi är rädda att reta upp förändringsnostalgiska auktoriteter. För vi har inte råd att gång på gång reducera arkitekturen till en enkel förbrukningsvara och låtsas att byggnader likt gräsklippare automatiskt blir bättre bara för att de ser “nya” ut. Först när vi vuxit ifrån det kan vi på allvar förstå och tolka vår samtid.
