Vi står inför en omfattande utbyggnad av innerstäderna och kommer de närmaste decennierna bygga högre och tätare än vad vi gjort någonsin tidigare i Sverige. Men vad är det egentligen för estetiska och stadsplanemässiga värderingar som styr? I vår tid råder en oklar relation mellan stadsbyggnad och arkitektur och det finns få vedertagna regler för formgivningen att falla tillbaka på. Modernismens funktionsseparering kritiseras från alla håll, men dess trafikseparering och arkitektoniska ställningstaganden lever kvar i regelverk och estetiska preferenser.
I kunskapsresan kring Frihamnen som Älvstranden Utveckling organiserade under våren 2018 kom diskussionen att handla mycket om vad som bygger upp en innerstadsmiljö. Hur har de till synes självklara mötesplatserna; torgen, gatorna, stadsrummen, inne i städerna en gång kommit till? Svaret är att dessa platser i de flesta fall ligger i skärningspunkten mellan gator, som från början definierats genom tydliga stadsplaner. Här har handelsplatserna bildats, vilka genom historien manifesterats i påkostade byggnader och urbanitet.
Alla älskar dessa platser. Alla arkitekter drömmer om att rita hus i dem. Men när det kommer till nya stadsdelar är det mycket sällan deras kvaliteter uppstår. Ser vi på de planer i centrala Göteborg som klubbats de senaste åren finner vi en slags komprimering av 1900-talets trafikseparerade ideal, där tätheten, variationen och funktionsblandningen är avsevärt mycket högre än tidigare decenniers byggande, men där de sammankopplande gatorna lyser med sin frånvaro. Vad gäller den arkitektoniska utformningen av alla dessa nya byggnader råder stor oklarhet.
Höjer vi blicken ser vi att det lappkast arkitekturen genomgick i och med modernismens intåg alltjämt är närvarande. Inom loppet av några få år på 1930-talet ändrades synen på såväl stadsplanering som estetik radikalt. Ut åkte den trafikintegrerade rutnätsstaden och den klassiska arkitekturens regler för skönhet och harmoni. In kom trafik- och funktionsseparering samt en urstark uppfattning att formen hela tiden skulle röra sig framåt. Flera av tidens tongivande arkitekter trodde nog inte från början att förändringen skulle bli så monumental. I boken ”Arkitektur som symbol ” argumenterade t ex Josef frank för att se den moderna arkitekturen som en naturlig fortsättning på 20-talklassicismen snarare än som ett tvärt brott. Gunnar Asplund förde intressanta resonemang om ifall det skall vara ”tiden” eller ”platsen” som skall definiera en byggnads kvaliteter. ”Tiden” gick som bekant som segrare. Sedan 1930-talet utgår byggbranschen från axiomet att det är viktigare att en byggnad uttrycker sin tid i en evig progression, än att man väljer den lösning som anpassar sig mest naturligt till plasten.
Men att denna progression blir allt svårare att definiera står klart 2018. Att hänvisa till ”vårt tids uttryck” och därmed vurma för fönsterband, plexiglas och stål börjar kännas lite tomt och upprepande, i synnerhet som det inom samtidsarkitekturen finns ett starkt intresse för det traditionella hantverket och de naturliga materialen. Något som inte minst manifesteras genom de allra mest konstnärligt framstående arkitektkontoren.
Det är intressant att konstatera att även en stor del av de projekt som uppmärksammats och prisats i den svenska arkitekturbranschen senare år är småskaliga. Konstmuseer, villor och diverse uddaprojekt får ännu 2018 mer rampljus än de stora bulkprojekt som skall lösa bostadsbristen och minska utglesningen. De hus som byggts i täta strukturer de senaste åren har i hög utsträckning mötts med en axelryckning, även av arkitekturpressen. Det är som att man tagit ett halvt steg mot att återgå till ett traditionellt stadsbyggande, men att man står och tvekar, inte riktigt vet vilken fot man skall stå på. Vissa verkar hoppas att den låga skala som gjorde den tidiga modernismens så raffinerad i sin kontextbundenhet och naturkontakt skall komma tillbaka. Men bostadsbrist och samhällsekonomi talar ett annat språk.
De sociala och ekonomiska förutsättningar som gav oss 1930-50-talets naturanpassade skandinaviska modernism råder inte längre. Att utforma höga hus i en tät stad kommer bli den stora utmaningen för Sveriges arkitekter kommande decennier. Hur skapar vi livsmiljöer som både är täta och attraktiva? Hus som tål att upplevas såväl på långt håll som mycket nära, och där rörelsen förbi dem sker långsamt till fots. Att senmodernismens hårda material och storskaliga monotoni är en dålig väg framåt är de flesta överens om. Men frågan är om de senaste årens vurm för variation i form, färg och skala är så mycket bättre? Men tanke på att miljöer som Kvillebäcken i Göteborg eller Rosendal i Uppsala mött förvånansvärt stark kritik från arkitektkåren borde det finnas alla anledningar att ta ett steg tillbaka och fundera på vad det egentligen är vi vill uppnå och vilka medel som står till buds.
Återvänder vi till Göteborgs innerstadsexpansion och tittar på de stora planer som antagits de sista åren; bl a Masthugget, Region City och Karlastaden, blir ambivalensen påtaglig.
Som tidigare berörts saknar planerna i hög utsträckning de genomkorsande gator som leder in folk och kopplar ihop staden. Istället hoppas man skapa stadsliv genom hög täthet och lokala destinationer. Men planerna skiljer sig också från den traditionella stadens strukturer då de saknar dess klassiska attribut; fondmotiven, symmetrierna, spänningen mellan det subtila och det sublima. Detta är egentligen inte så konstigt när vi betänker att kritiken mot modernismen inskränker sig till dess funktionsseparering. Någon uppgörelse med dess avståndstagande från klassicism som konstnärligt uttrycksmedel har aldrig skett. Men detta leder ju också till att vi nu kastar oss in i en expansionsfas utan att ha vare sig den klassiska eller den modernistiska planeringskonstens lösningar i ryggen. Vi vet helt enkelt inte riktigt vad det kommer bli för resultat. Optimister hoppas på det bästa av två världar, medan pessimister påtalar att vi riskerar miljöer som vare sig har den klassiska stadens folkliv och skönhet eller den modernistiska stadens ljus, naturkontakt och rumsliga jämlikhet.
Vad som kan konstateras är att tydliga riktlinjer saknas.
Under sju års tid har det pratats om ett arkitekturprogram för Göteborg. Men trots flera utkast och arbetsmaterial som pendlat mellan ambitiöst problematiserande och ytligt tillrättalagt är det enda officiella som kommit från kommunen ett antal lösryckta ”teser” som utan djupare analys illustrerar spridda men sinsemellan osammanhängande stadsbyggnadsmål. Frånvaron av policy har dock inte hindrat stadsbyggnadskontoret från att genomföra parallella stadsplaneuppdrag och själva ta fram planer utifrån en stor självsäkerhet. Det finns många likhetstecken mellan de områden som planerats färdigt i centrala älvstaden.
De har alla utformats utifrån en outtalad princip att spännande stadsrum skapas genom korta siktlinjer, riktningsförändringar och stora sammanhängande exploateringsenheter. Kvarteren skulpteras fram och dess oregelbundna former blir väldigt styrande för själva arkitekturen. Helt andra principer mot den klassiska staden alltså, där kvarteren är generella, gatorna, torgen och sammanhangen väldigt tydliga, och variationen skapades av många små exploatörer. Fotomontagen som beskriver gaturummen i de nya områdena visar ofta på ett traditionellt stadsliv, men ser man på strukturerna är det knappast några naturliga övergångar mellan nytt och gammalt som framträder.
Med detta skaps en osäkerhet kring hur de nya miljöerna kommer upplevas och fungera. En osäkerhet som måhända motiveras av att man lyckats med konststycket att fjärma sig från modernismens principer utan att hamna i den traditionella rutnätsstad som utgör grunden för stadslivet i alla svenska städer. Ovanifrån ser man ju en skillnad på 1600-1800-talets stadsdelar och de nya, iom att kvarteren är mer oregelbundna. Man har helt i linje med modernismens teser premierat det ”nyskapande” framför det ”platsbundna”.
Men stadsmiljöer upplevs inte ur fågelperspektiv, utan från gatunivå. Stadsplaneringen vinner konstnärlig relevans först när husen är byggda. Därför bör den snarare vara ett funktionellt redskap att bereda optimala förutsättningar för såväl den sammanhängande staden som för de arkitekter som i nästa skede skall rita hus, än ett estetiskt egensyfte. Stadsbyggandet får inte bli reducerat till en designövning där tillfälliga modenycker ställer sig i vägen för långsiktiga kvaliteter. Utan att fastslå de generella principerna för kopplingen mellan stadsbyggande och arkitektur finns risk att besluten fattas på subjektiva grunder och att helheten blir lidande. Incitamenten att söka markanvisningar på glassiga fotomontage utan realistisk förankring i det byggda resultatet ökar och osäkerheten för såväl exploatörer som allmänhet. Fokus måste vridas från ytligt effektsökeri till grundläggande rumsliga och materialmässiga kvaliteter.
Det är alltså hög tid för Göteborg att ta initiativet till att tydligt slå fast vilken typ av stad man vill bygga, och hur arkitektonisk kvalitet definieras i stor och liten skala. Det går inte att fortsätta att sopa motsättningarna mellan en i grunden sammanhängande stad och enstaka formstarka enklaver under mattan, lika lite som det går att fortsätta låtsas att vi kommer få en tät och varierad stad bara genom att piffa upp hus med oregelbunden fönstersättning och kolorerade balkonger.
Hotell Avalon byggdes på en nedbrunnen tomt i en planstruktur från 1600-talet. Här möts gator vilket skapar goda förutsättningar för folkliv och arkitektur att samspela
Raddison blu byggdes i planstruktur från 2010-talet. Här saknas naturlig genomströmning av människor. Förutsättningarna är därför sämre, även för ett progressivt formspråk
