Stockholm/Solna. Söndag och regnet hänger i luften. Lär ha varit rätt kallt här igår, Marathonen lär ha varit hemsk. Kallaste juni sen 1928 skriker löpet. På vägen hit från hotellet passerade jag Norra Stations-området och den framväxande miljö som är väldigt uppenbar just nu. Fokus på Life Science. Räknar till 30 byggkranar. Häftigt när saker går från ord till handling. Undrar om det kommer funka.

Mitt nörderi fortsätter. Nu en tredagarskonferens om ”Future Learning Environments – How Space Impacts on Learning” (www.ki.se/learningspaces). Med fokus på det medicinska utbildningsområdet. Så klart. Eftersom vi är i Nobelforum på KI. Future. Framtid. Kontexten kan vara sämre. Det är inte bara sjukhuset som ska bygga nytt. KI bygger, staden bygger. Massa projekt. Läs mer www.stockholm-life.se Konferensen är som en speed-dating historia. Massor med talare. 10 minuter var och däremellan rundabordssamtal. Ska försöka att bara få med det viktigaste av vad som sägs… Eller kanske snarare det som fastnar i mig.

Men först kanske jag ska börja med mina egna slutsatser. Så att ni slipper läsa allt det nedanstående. Såklart blir jag glad om ni gör det. Skummar i varje fall. Pliiiiiis. Den övergripande slutsatsen är att det, när det gäller medicin- och hälsovetenskapligt anknuten utbildningsmiljö blir allt svårare att skilja denna från resten av vårdmiljön. Utbildning är idag (borde vara, ska vara) en så pass naturlig och integrerad del av vårdmiljön att den inte behöver skiljas från det övriga ”sjukhuset”. Japp, och så blev vårdplanering, långsiktigt och flexibelt, än mer komplext…

Då kör vi.

Först ut; Jonas Nordquist, Conference chair,

Karolinska Institutet, Sweden

Karolinska ser väldigt mycket likadant ut som det gjorde när campuset etablerades 1936 (samtidigt som sjukhuset, som nu rivs och ersätts med ett nytt). Uppdelat ämnesvis och med ett didaktiskt anslag. Ett ämnesområde, en professor, ett hus. Sen har det förändrats. Problembaserat lärande kom på 60-talet. Intradisciplinaritet och interprofessionaliteten är grundpelare på vilka utbildningen vilar idag. Och miljöerna ser likadana ut (mer eller mindre) som det gjorde på 30-talet.

(Okej, det tog mig ett tag innan detta med interprofessionaliteten bet. Det är termen som, till skillnad från professionalitet, eller professionsutveckling, handlar om hur flera discipliner utvecklar sig tillsammans. I detta fall hur man vidareutvecklar teamet som består av sjuksköterskor, läkare, arbetsterapeuter osv. till att bli ännu bättre genom att man kompetensutvecklar dem tillsammans. Eller ännu hellre, att de kompetensutvecklar varandra. Kan också handla om att man vidareutvecklar flera olika individer med samma bakgrund, men olika specialisering.)

Jonas menar att det bör ligga på universiteten att förändra sina lokaler så att de att de passar det sätt som vi vill lära ut. Och gapet mellan vad man vill och verkligheten är ganska stort. Karolinska har därför satt igång ett program som innehåller fyra delar:

1. Karolinska försöker förstå hur miljöer påverkas av och påverkar de kurser och utbildningar man ger.

2. Hitta ytor för interaktion och samarbete mellan professionen och utbildningen, men också över ämnesgränser.

3. Lära från andra sektorer. Försöka få ihop politiker, arkitekter och byggare. Ta inspiration från helt andra miljöer och verksamheter.

4. Få igång en diskussion och driva en utveckling av teoretiska perspektiv på hur miljöer påverkar utbildning.

Slutligen menar Jonas att lärmiljöer ska ge upphov till:

– Dialog

– Möjligheter att ta till sig av existerande kunskap och tidigare erfarenheter

– Peer-learning (översätter det med lära av andra och tillsammans med andra ) och lärande i grupp

– Bidra till att bygga en identitet, för ämnet eller för institutionen

How space impacts on learning: the LEaRN project

Thomas Kvan, University of Melbourne, Australia

Thomas projekt i Australien har tjänat som inspiration för KI när de har dragit igång sitt projekt kring Learning spaces.

Thomas inleder med att säga att miljöer i sig är ointressanta, det är vad som pågår i dem som är det som betyder något. På Uni och Melbourna har handlar projektet LEaRN om dessa frågor. Universitet, generellt, investerar stort i uppgradering, eller nyskapande, av lärandemiljöer. Många dras med miljöer som är väldigt gamla. När universitetet förändrar sina utbildningsprogram så bör lokalerna (i bästa fall) stödja dem. Alltså, när man investerar sina lokaler är det bra att göra så rätt som möjligt från början.

LEaRN drar sina erfarenheter från tre tidigare forskningsprojekt:

– Smart Green Schools Hur påverkas lärandet av att man har en hållbarhetspolicy för byggnaden? Vad ska man tänka på om man lägger ett ”grönt” raster över projektet så att det blir så bra som möjligt? Tex har man nu klarlagt att hög koldioxidhalt påverkar lärandet negativt.

– Future Proofing Schools. Handlade om hur man designar skolor som är temporära. Något som var helt outforskat.

– ”Mönsterskolor”. Kan man skapa en mönsterskola, eller ett mönsterklassrum. I delstaten Victoria byggde man 240 likadana klassrum på olika platser för tre olika ämnestyper. Nu kan man studera dessa och se hur designen har påverkat resultatet.

Learning Environment Applied Research Network (LEaRN) bildades inom universitetet för att dra lärdomar ur de tre ovanstående projekt för att skapa bra miljöer för universitetet självt Man har både skapat väldigt konkreta miljöer och mer experimenterande lärmiljöer, där man kan testa olika teorier och grepp för att se hur det faktiskt fungerar. I LEaRN hittar man medlemmar, inte bara från universitet och akademin, utan även från näringsliv, och att medlemmarna kommer både från hemland och utland.

The scholarship in the area of interprofessional learning

Scott Reeves, Journal of Interprofessional Care, USA

Man kan väl inte kalla tidskriften för en kioskvältare, men den har sina läsare. Börjar med att kalla Interprofessional Education, se min definition ovan, för IPE så har vi gjort det lättare för mig själv.

IPE är när (minst) två yrkesverksamma (måste de vara yrkesverksamma?) lär från varandra genom interaktion. Det handlar om samarbete (på individ-, ämnes-, organisationsnivå), likvärdighet, erfarenhetsutbyte och reflektion. Kan ske på flera sätt; genom seminarier, problemlösning, praktik, rollspel, e-learning etc. Det finns en massa organisatoriska-, logistiska-, finansiella- och ledningshinder för att IPE ska bli verklighet.

Den här konferensen kommer att dokumenteras i en bilaga till Journal of Interprofessional Care, kallad Spaces, places and Learning. Känner att det är något som jag måste ha! Köp den du oxå vetja!

The connection between space, place & learning

Simon Kitto, Wilson Centre, University of Toronto, Canada

Simon pratar om utbildningsmiljöer, och framförallt de för vidareutbildningen som hittills har varit i speciella miljöer skilda från arbetsmiljön. Man går på seminarier, kurser, lär och lyssnar. Handlar om jobbet. Sen går man tillbaka. Till jobbet. Men detta håller på/behöver förändras.

Det Simon menar är att vi måste förstå att lärande inte sker i ett vakuum Det kräver att vid begriper att olika fysiska, sociala och kulturella faktorer påverkar lärandet. Lärande sker (i huvudsak) i stora sammanhang med många deltagare. Vilket i någon bemärkelse ökar komplexiteten.

Han vill gärna skilja rum (space) och plats (place) åt. Space är platsen, parat med en social sturktur, interaktioner, identifikation, socialt spel och makt (power) så formar man en plats (place)

För att nu skapa en lärande arbetsplats (workplace learning) så måste vi titta på hela den den komplexa sturkturen. Lärande sker i ett socialt och kulturellt system som befinner sig i en byggd miljö. Lärande kan ske olika, för samma individ i olika kontexter.

Lärande är egentligen att vi deltar i ett socialt sammanhang eller aktivitet. Blir ännu viktigare när vi pratar om livslångt lärande. Vilket i Simons fall betyder att vi måste minska avståndet mellan klinik och praktik.

Rundabord och rundvandring

Efter seminariedelen var det en rundabordsövning. Förutom en hel radda med intressanta referensmiljöer (bl.a. ett nytt universitetssjukhus i Toronto, lärandemiljö i Singapore och simuleringsmiljö i Australien) så kom det att handla en del om flexibilitet. Vad är det egentligen? Vad betyder det för olika människor? Vilken grad av flexibilitet ska man nå? Är det vettigt att man når? Kan den ersättas genom en stor variation av miljöer? Då pratar vi inte bara lärandemiljöer, utan rena sjukhusmiljöer. Hur snabb omställning förväntar vi oss när det gäller omställningen i flexibla lärandemiljöer, på minuten, tre dagar? Och klarar kollegiet eller organisationen alltför stor flexibilitet.

Bra med en kritisk diskussion kring ett av branschens häng- och flängord.

Sen rundvandring. Det händer en del på KI nu för tiden.’

Oo.

Nya aulan

Karolinska Institutets Science Park, KISP:en i folkmun.

Känns mönstret igen?