”The station gathers us for a while”

Ett citat från Santiago Calatrava har klamrat sig fast i mitt huvud. Calatrava uttalar sig under det höga taket på järnvägsstationen i Liège i Belgien. Det är han själv som har ritat den vita ankomsthallen med spåren och perrongerna insvepta under en pendlande vågrörelse av stålbalkar och glasytor. Det är ett fantastiskt rum. Och naturligtvis var det inte gratis. Stationen tog tio år att bygga, en stor mobilisering för ett stycke offentlig lyx. Konstruktionen förenar, som alla Calatravas projekt, ingenjörens kunskap om krafter, laster, drag och spänningar med arkitektens blick för det sociala rummets estetiska kvalitéer.

”Stationen samlar oss för en stund” säger alltså Calatrava. Det är något med den tanken som jag gillar väldigt mycket. Stationen i Liège är inte endast ett rum utformat för att rationellt förflytta stora mängder människor. Det är också mycket mer än sin basala funktion. En skulptur av rymd, med ett bärverk av matematik som i några sekunder fångar in strömmen av pendlare i en delad upplevelse av att befinna sig på en svindlande plats. Från stationen rör vi oss vidare ut i våra olika omloppsbanor; våra yrken, våra bekymmer, våra enskilda svårigheter. Men när vi är där, för en kort stund, blåser rummet rakt genom huvudet och lyfter oss. Jag tror att vi växer när vi vistas i sådana rum, det vidgar våra tankar, påminner oss om allt som är möjligt. Att vi är kapabla till mycket.

Ett samtal på en högskola i Göteborg. Vi står i de trånga och fönsterlösa korridorerna i en forskarbyggnad och känner oss lätt illa till mods. Är detta en miljö där framtidens banbrytande forskning tar form? Kan små kontorsceller och en kaffebryggare inklämd i en städskrubb härbärgera nobelpristagare?

Nej visst, naturligtvis skapas inte nobelpris och forskningsframgångar av lokalerna – det är människors idéer och samverkan mellan människor som är kärnan i kunskapsprocessen. Men ändå. När vi vistas i lokaler som vänder ryggen till oss blir det inte direkt lättare att ”tänka utanför boxen”, höja blicken, utmana invanda föreställningar. Jag tror rentav att oinspirerande lokaler kan göra det såpass mycket svårare att tänka fritt, stort och nytt att det tillslut blir helt omöjligt.

”Det sitter i väggarna” brukar man säga om stelnade organisationskulturer. Och det är bokstavligen sant. Väggar är väldigt påtagliga saker och de pressar på mot oss. En vägg är aldrig bara en vägg, den är alltid ett budskap. Arkitekturen är ett envist och påstridigt språk. En byggnad kan aldrig kommunicera ingenting, den säger alltid något.

Vad den säger upplever vi inte med tankarna utan med kroppen. Vi kanske inte ens noterar det. Men utan att vi nödvändigtvis är medvetna om det förändras vi av de rum vi vistas i. Vår sinnesstämning påverkas. Vi blir upprymda eller nedstämda, lättade eller betryckta, optimistiska eller pessimistiska, vidsynta eller trångsynta.

Därför är platser som stationen i Liège så viktiga. När man tar en grundläggande funktion och gör något mer med den än det allra nödvändigaste, då känns det i kroppen. Om man sen gör något alldeles extraordinärt av platsen – då sitter det kvar ännu längre. Stationen samlar oss för en stund.

Frågan är vad den där extra ansträngningen är värd? Vad ska den få kosta? Om man försöker omsätta de ”vidgade sinnena” till pengar, vad är de värda? Hur prissätter man optimism? Eller är det så att allt inte kan mätas i pengar men att det måste kunna räknas ändå, på något vis?

Det är alltid en utmaning att bestämma sig för att göra något som inte bara är habilt och inte bara är bra utan som är det allra bästa. Trots att de byggnader som uppförs idag i bästa fall ska stå i flera generationer görs kalkylerna alltid baserade på intjänande/avskrivningstider mellan 0-25 år. Sett från varje enskild investerares och organisations avgränsade budgetperspektiv är det fullt logiskt. Men i ett större perspektiv? Nej. Det är förlorade möjligheter.

Jag skrev i mitt förra blogginlägg om betydelsen av sammanlänkande platser – interstrukturer – för att bygga en kunskapsstad. Bakgrunden till begreppet interstrukturer är att vi på inobi under året har genomfört ett utredningsarbete åt Göteborgs Universitet där vi kartlagt just vad som karaktäriserar kunskapsstäder – och vilka förutsättningar som måste uppfyllas för att Göteborg ska kunna bli en kunskapsstad.

Intill de nödvändiga interstrukturerna lägger vi nu en annan pusselbit: vikten av att forma platser och stadsrum med identitet och karaktär. Vackra, unika och extraordinära platser som kan bära berättelser och etablera sammanhang som ger våra handlingar ökad mening och betydelse. Platser som samlar oss för en stund. Och lyfter oss.

Om Göteborg vill utvecklas till en kunskapsstad är därför en nödvändig komponent i det arbetet att ta arkitekturens kraft på allvar. Att värdera tyngden och genomslagskraften i arkitekturens språk. Arkitekturen ensam skapar inga nobelpristagare men arkitekturen är en central komponent i en miljö som ger förutsättningar för friare tankar, djärvare handlingar.

Bara om vi gör Göteborg till en fantastisk plats att vistas på för alla som bor, lever och verkar här kan vi som bor, lever och verkar här göra fantastiska saker.