I veckan har det ställts till med seminarier i byggbranschen och eftersom det utöver mat lockades med intressanta rubriker och deltagarlistor valde jag att lägga några inobitidstimmar på så kallad omvärldsbevakning.
Först ut var Johanneberg Science Park och Riksbyggen som i tisdags arrangerade frukostseminarium med titeln Ekosystemtjänster som verktyg för hållbart boende. Seminariet ingår i den serie av frukostträffar som projektet Johanneberg Science Park arrangerar i samband med att man utvecklar projektet att bygga vad som förhoppningsvis blir en världsledande plats för forskning, utveckling och innovation. Den här gången hade alltså turen kommit till riksbyggen och mer specifikt deras hållbarhetschef Charlotta Szczepanowski som med genuin entusiesm presenterade företagets senaste verktyg för strategiskt arbete med ekosystemtjänster – Positive Footprint Housing – utvecklat i samarbete med SWECO och Ekologigruppen.
Varför är då detta med ekosystemtjänster så viktigt att man ska lägga dyra konsulttimmar på att utveckla verktyg? Jo, det är nämligen så att vi (mänskligheten) i våra nuvarande kalkyler inte tar värdet av dessa naturens (gratis)tjänster i beaktning. De liksom bara finns där som en slags livets infrastruktur som alla tar för givet. Detta gör att vi också med en imponerande effektivitet är på god väg att helt slå ut förutsättningarna för dessa systemtjänsters existens. När smarta personer räknat på vad det skulle kosta att ersätta dessa så blir det så dyrt att världens samlade BNP är slut redan innan vi ens börjat. Helt klart typiskt dåligt att inte värdera dessa tjänster högre.
Genom att utveckla ett verktyg vill alltså Riksbyggen säkerställa att man inte bidrar till urholkningen av ekosystem. Dessutom är det coolt att kunna säga att man jobbar med ekosystemtjänster.
Ungefär såhär funkar det, lite förenklat. Genom en platsanalys som tar max två timmar identifieras de ekosystemtjänster som finns på en plats. Dessa delas in i understödjande, reglerande, tillgodoseende och kulturtjänster och kan exempelvis vara systemets förmåga att producera odlingsbarjord, filtrera vatten, rena luft eller bara erbjuda en vacker och avlsappnande miljö för rekreation. Om Riksbyggen vid en exploatering inte förmår att återskapa värden motsvarande eller större än de existerande så blir det avslag för projektet enligt dekret från högsta styrande nivå. Detta är ju helt klart ett effektivt sätt att i hela organisationen rikta fokus på dessa grundläggande tjänster. En annan positiv aspekt som Charlotta nämnde och som jag tog till mig lite extra är den att arkitekter, ekologer och andra berörda konsulter som vurmar för dessa värden nu får uppbackning för sina lösningsförslag då de utgör hela grunden för om projektet får grönt ljus eller inte.
Verktyget har bland annat använts i pilotprojektet Brf. Viva på Dr. Allards gata. Ett parallellt forskningsprojekt om social hållbarhet ingår också i projektet, men där har ännu inget lika konkret verktyg presenterats. Förhoppningsvis kan Riksbyggen snart berätta lika inspirerande om detta arbete!
Nästa arrangemang för veckan stod Skanska för när man bjöd in till framtidsdag. Talarlistan var imponerande och innehöll såväl minstrar, både sittande och tidigare, som näringslivstoppar och namnkunniga forskare. Dock börjar det bli tröttsamt att få ett program i handen där talaruppställningen till två tredjedelar utgörs av vita medelålders män. Betydligt mer glädjande var då den blandade publiken.
Dagen skulle alltså bjuda på framtidsspaningar och om jag ska ge mig på att sammanfatta blir mitt konstaterande att framtidens två huvudfrågor enligt Skanska är social hållbarhet och nya upphandlingsformer. Rubrikerna för dagen hintade visserligen om att social hållbarhet skulle behandlas flitigt, men det var nog ändå upphandling som var dagens stora fråga – och behållning. Med väl underbyggd argumentation, rörande samsyn och exempel från verkligheten framförde en enad kör av talare budskapet att nu är det hög tid att fasa ut upphandling med lägsta pris som främsta (enda?) bedömningskriterie. Anders Wijkman, ansvarig för upphandlingsutredningen Den goda affären var minst sagt upprörd över att så lite gjorts i frågan när 50 konkreta förbättringsförslag faktiskt ligger på bordet.
En lite överraskande insikt är att det snarare verkar vara näringslivet som går i bräschen för att höja kvaliteten på upphandling. Detta är förvisso helt logiskt, då många aktörer inom näringslivet gjort och gör stora investeringar i att utveckla och lyfta fram sitt hållbarhetsarbete. Nu vill man givetvis ha avkastning i form av vunna uppdrag. Detta kräver följdaktligen upphandlingsformer som värderar upp innovation, helhetssyn och genuint samhällsengagemang.
En avslutande reflektion från de båda dagarna är att samtalet om hållbarhet har antagit en ny form. Vi talar nu om hållbarhet i termer av konkurrensfördelar snarare än som ett gemensamt ansvar för att säkerställa kommande generationers livskvalitet. Eller som någon av talarna uttryckte det – ”hållbarhetsarbete ska inte vara något man ägnar sig åt för att man är snäll, utan det gör man främst för att det är bra business”. Gissningsvis har många av talarna inspirerats av Carl Halls bok miljökapitalisterna (eller liknande), där gröna entreprenörer presenteras som samhällets framtida frälsare. Mantrat från scenen är i vart fall tydligt. I avregleringarnas tid står minsann näringslivet redo att axla ansvaret för samhällets hållbara framdrift. Så länge det är bra business.
Huruvida dessa intressen i praktiken kommer att vara likställda vill jag inte sia om, men jag kan ändå inte undgå att känna mig beklämd över att det från samhällets sida verkar finnas så lite i form av inspirerande visionsarbete och konkreta resultat att sätta emot när näringslivet slår på stora trumman. Att byggsektorns tunga aktörer höjer ribban och uppvärderar hållbarhetsfrågor är inte bara något i grunden väldigt positivt utan också helt nödvändigt. Samtidigt är det oroande om frågeformuleringsprivilegiet helt hamnar hos den privata sektorn. Jag tror nämligen inte att bra business utgör en tillräcklig drivkraft för ett brett förankrat och långsiktigt hållbarhetsarbete.
