Okej, det är kanske onödigt att skriva regn tre gånger i rubriken. Men det har verkligen varit dagens genomgående tema. Och kallt. Som tusan. Ska inte Sydtyskland blommar, prunka och bada i sol – är inte det den grundläggande motivationen till alla solenergianläggningar här nere. Men all mörka moln till trots (oh, så klämkäckt) så visade sig Herr Messerschmidt vara synnerligen trevlig tjomme, och solarkitektur (jajamän) i Freiburg riktigt intressant.

 

Den tyska precisionen fick sig en törn. Nattåget från Köpenhamn var en halvtimme sent till Frankfurt. Inget högtalarutrop (man kan ju inte störa de stackars passagerare som fortfarande låg och sov) gjorde att vi stod och stampade med våra packningar vid utgången, blockerandes alla toalettdörrar och irriterade av insikten att vi skulle missa vår anslutning till Stuttgart. Turligt nog var anslutningståget en 25 minuter sent, så vi hann, fast sent, och, för Stefans del, biljettlöst – vilket är en helt annan historia i vilken han har intet skuld.

 

Mer av det oväsentliga; förklaringen till nattågets försening stod skrivet i klarspråk på utsidan av vagnarna ”Russian railroads”, vilket även kan användas som bränsle i vår animerade debatt huruvida tågtoaletterna (som var obeskrivligt ”kompakta”) hade formgetts av en arkitekt, en ingenjör eller hin-håle själv. Eller alla tre i samverkan.

 

Nåväl, Stuttgart och sen vidare till Tübingen och i god tid till vårt möte med Rolf Messerschmidt från Joachim Eble Architects (som dessutom kom en kvart för sent…) i Alte Weberei. Området är under uppförande och kan mycket väl användas som grund för att förklara hur staden Tübingen arbetar proaktivt för att tillskapa byggemenskaper (det finns flera färdigställda områden som är utvecklade på samma sätt såsom Loretto Areal och Französische Viertel – finns också en gammal artikel hos yimby).

 

Alte Weberei under uppförande

 

Först lite bakgrundsfakta. Tübingen är en universitetsstad med ungefär 90 000 invånare. Den härjades av svenskarna under 30-åriga kriget (1638), men har därefter klarat sig relativt oskadat genom krig och konflikter, och har därför en fantastisk Altstadt kvar. Under mitten av 90-talet börjar här, och också parallellt i Freiburg, byggemenskaper att förekomma.

 

Jag skulle nog kunna skriva en mindre uppsats av intrycken från dagens möten (för den som är vetgirig så är det redan gjort, se här, dock inte av mig), men jag nöjer mig med ett kortversion:

 

– För att utveckla staden, och framförallt underlätta för byggemenskaper, har Tübingens stad skapat ett bolag kallat WIT

 

– WIT har till uppgift att köpa mark (ffa gammal industrimark) och planlägga den, och sedan få den exploaterad. Bolaget har inget vinstkrav utan ska uppvisa ”en svart nolla” på resultatraden.

 

– Planerna görs strikta till kvartersindelning och struktur, men dynamiska i fastighetsstorlek, vilket betyder att en exploatör/byggemenskap kan önska storlek på sin byggrätt (som dock oftast hålls små, med färre än 20 lägenheter)

 

– När marken är planlagd bjuds exploatörer in att med kvalitativa förslag tävla om att få bygga bostäder med integrerade med verksamhetslokaler (priset på marken, och vilka delar som ska innehålla verksamhetslokaler är givet från början av WIT/planen).

 

– De inlämnande förslaget uppvisar en grundläggande idé om byggnaden, tekniska system, (oftast) utformning, vilka namngivna verksamheter man tänker sig att få in och vilka personer som ska ingå i byggemenskapen. Självfallet kan personer bytas ut och konceptet förändras, men sker en kursändring behöver denna godkännas av WIT, och i värsta fall kan den tilldelade marken lämnas tillbaka.

 

– Förslagen värderas av WIT, de tittar på vilka byggherrar/-gemenskaper som önskat vilka byggrätter och sedan lägger de ett pussel innan de tilldelar marken. Om tilldelning görs till en byggemenskap så är det själva byggemenskapen som får tilldelningen, inte den som hjälper gemenskapen, såsom en arkitekt eller exploateringsfirma.

 

– I fallet med Alte Weberei visade någonstans mellan 1800-2000 personer intresse för att vara med och skapa bostäder här (området rymmer bostäder för 6-700 bostäder), och störst intresse uppvisades naturligtvis för de byggrätter som låg närmast floden.

 

– Alte Weberei är uppdelat i ett antal kvarter. Inom varje kvarter utser WIT en byggrätt som är ”prioriterad”, dvs. den som ansöker om att få exploatera den marken blir prioriterad vid tilldelningen, men får också ansvara för gemensamma funktioner inom kvarteret. I detta fall handlar det om att ansvara för ett gemensamt bil- och cykelgarage som ligger under hela kvarteret och som samtliga hus har som grundläggning.

 

– Den byggemenskap som Rolf Messerschmidt arbetar med (och som han även själv ska bo i) har en tydlig ekologisk profil, massiva träbjälklag, ett sinnrikt ventilationssystem och 8-9 lägenheter.

 

– Förutom den egna byggemenskapen, det egna huset, ingår byggemenskaperna/-herrarna i ett kvarter i en byggemenskap (sic!) som bygger parkeringsgaraget, och även anlägger den gemensamma utemiljön mellan husen.

 

Flera erfarenheter kan göras och slutsatser dras utgående från det Rolf visade upp (även om denna byggemenskap är särskilt speciell för honom – eftersom han ska bo där själv, så har han erfarenhet av att arbeta med byggemenskaper sedan 2005):

 

Först och främst pratade vi mycket om hur man arbetar med en byggemenskap, vilka insatser som krävs, hur man för dialogen, vilket inflytande deltagarna kan ha, hur man pusslar ihop en gemensam design, om man ska ha gemensamhetsutrymmen (det verkar vara tämligen ovanligt, i varje fall i mindre byggemenskaper) och hur man väljer vilka som ska/får vara med i gemenskapen.

 

En annan viktig diskussionspunkt var kring finansiering, skillnader mellan de tyska ägarlägenheterna och de svenska bostadsrätterna – och vad denna systemskillnad gör för/mot projektet, hur och när man som konsult/exploatör tar betalt och hur man kan vikta priset på olika lägenheter i gemenskapen – för det finns så klart bättre och sämre lägen.

 

Torg med det typiska utseendet hos Tübingens byggemenskapskvarter

 

När Französische Viertel anlades sparades vissa delar såsom Panzarhallen, som blivit till en väderskyddat plats för basket och annan, mindre intressant, idrott

 

Efter kringflackande och tittande på olika byggemenskapsprojekt bar det av till Freiburg. Här träffade vi Tobias Bube från Rolf Disch Solar Architecture. Och vad är då grejen med dom?

 

Jo, 1994 byggde de The Heliotrope som enklast kan beskrivas som en roterande bostadscylinder (och utgöra bostad åt arkitekten själv). Heliotropen fick cylinderformen för att minimera mängden fasadyta i förhållande till bostadsyta, och följer solen för att minimera solinstrålning och maximera elproduktion mha solceller (det är ett plusenergihus). Projektet var resultatet av en tjugo år lång skissfas där arkitektens utgångspunkt var att skapa en bostad i form av en trädkoja.

 

Projektet ledde till att kontoret utvecklades på två sätt. För det första så arbetar man uteslutande med plusenergihus (och även/i kombination med passivhus, dvs hus som enligt deras definition förbrukar mindre än 15 kwh/kvm/år) och för det andra att man skapade ett utvecklingsbolag, eftersom man hade svårt att hitta exploatörer som vill förverkliga kontorets idéer.

 

Med Heliotropen (som nu finns i tre exemplar, och om ngn vill köpa en fjärde så kostar den kring 1,4 miljoner Euro) som utgångspunkt har man utvecklat och genomfört två större projekt som vi tittade specifikt på. Dels The Sun Ship en kombinerad kontors- och affärsbyggnad med takradhus ovanpå, och The Solar Settlement med ungefär 60 bostäder i storlekar mellan 70 och 200 kvm.

 

Stadsradhusen i The Sun Ship

 

Utsikt över taken i The Solar Settlement

 

Båda projekten innehåller flera intressanta detaljer och är båda plusenergihus (om man, som Tobias underströk, ser det över en helårscykel). Solpaneler, extra isolering (även om 30 cm i väggarna lät snålt i våra öron) och bra fönsterglas ”does the trick”. Ingen raketforskning utan välbyggda, välgenomtänkta och robusta byggnader som står tiden an.

 

Inspirationen från dagen behöver nu filtreras. Klart vi i egen regi ska utveckla massor med byggemenskaper, men tusentals solceller (som numera går att få i alla färger utom rött) och alla de goda idéerna från passivhus i sig.

 

Btw berättade Tobias att hans kontor genomfört en av de första byggemenskaperna i Tyskland, men att det också har varit deras enda. Han menade att man måste dela på arkitektrollen och koordineringsrollen (vilket de inte hade gjort), annars utbryter kaos (vilket det hade gjort för dem).

 

Tja om jag inte ska sova på den saken.