Härom veckan tog stadsarkitekten Björn Siesjö bladet från munnen och gick till attack mot sin arbetsgivare, Göteborgs kommun, i en debattartikel. Hur ska man utveckla en stad när den kommunala organisationen består av suboptimerade stuprör, frågade han sig, och det är lätt att hålla med i kritiken. Misslyckandena med Frihamnen, Skeppsbron och linbanan är liksom det stora folkliga missnöjet med Västlänken ett underbetyg för planeringsapparaten. Samtidigt vore det klädsamt om han hade reflekterat över sin egen roll.
Under de åtta år Siesjö varit stadsarkitekt har han varit en passionerad förespråkare för den täta staden. Med sitt stora engagemang har han spelat en viktig roll för att få upp människors ögon för problemen med 1900-talets bilcentrerade planering, och att skapa visioner om en fotgängarvänlig blandstad. Han har likaså spelat en central roll för att höja Göteborgs anseende som arkitekturstad. Genom att skapa förutsättningar för och själv leda genomförandet av en rad arkitekttävlingar har han sett till att märkesbyggen som nya Hisingsbron, Handelshögskolan, Karlastaden och Region City blivit möjliga.
Vad Siesjö lyckats sämre med är konkretisera visionen om den levande staden. Den traditionella staden byggdes utifrån stora stadsplaner där gator och torg definierades först och byggnader uppfördes med helhetens bästa för ögonen. Det nya delarna av Göteborgs centrum har istället planerats som små täta höghuskluster. Något helhetsgrepp om stadens gatustruktur har inte tagits. Flera av klustren har dessutom har visat sig svåra att genomföra när grundläggningsförhållanden alldeles för sent vägts in i kalkylerna. Även andra frågor har skavt. Cityhandlen har brottats med problem under lång tid. Hur ska man skapa nya områden med butiker längs trottoarerna när inte ens den befintliga innerstaden förmår konkurrera med externhandel och internetköp? Ska vi verkligen planera för en bilfri innerstad samtidigt som Lindholmen utvecklas till ett av världens främsta innovationscentrum för bilindustrin?
Frågorna förblev obesvarade och visionerna över det framtida Göteborg var mest glänsande fotomontage av skyskrapor längs älven och luftiga ord om en inkluderande blandstad. Ett uppenbart glapp mellan vision och verklighet har vuxit fram. De stora kontorshus som nu byggs i Gårda och Gullbergsvass må vara av hög arkitektonisk kvalitet, men de skapar inga nya dynamiska gatumiljöer.
Att vara arkitekt innebär dels att skissa fram visioner, dels att genom träget arbete se till att visionerna blir verklighet. Från minsta lilla stuga till den mest komplexa byggnad är arkitekten beroende av att det skapas en ekonomisk och praktisk genomförandekedja. Brister någon länk kommer visionerna inte realiseras. Att samordna skilda discipliner med olika agendor är nödvändigt. Att bygga en stad är oerhört komplext och för att lyckas krävs processledningsarbete utifrån tydligt definierade mål. Den konkreta målbilden för det växande Göteborg borde tagit sin utgångspunkt i en strukturplan som visar var framtidens avenyer och Linnégator skall gå. Vilka stora tag man behöver ta för att skapa nya platser av samma dignitet som Kungsportsplatsen eller Järntorget. Där målet är en levande blandstad. Och trafikplanering, fastighetsfrågor och grönstruktur är medel att nå dit. Men eftersom ingen sådan helhetsbild tagits fram har det heller inte funnits något konkret sammanhang att relatera de olika förvaltningarnas partsintressen till.
Inte från stadsbyggnadskontoret i alla fall. På fastighetskontoret har ett ambitiöst arbete med att förstå Göteborgs gamla stadsplaner och länka ihop dem till ett konkret utbyggnadsförslag tagits fram. Men trots att detta är det närmaste en konsekvent helhetsbild av gator och bebyggelse i ett växande Göteborg som presenterats, har Siesjö knappt ens kommenterat det. Ändå har politikerna i byggnadsnämnden krävt att alla detaljplaner faktiskt skall relatera till det, och dess upphovsman, Lukas Memborn, har varit hård i sin kritik kring hur dagens planer blockerar möjligheten att genomföra tidigare uttänkta stadsgator. Om målet med det framtida Göteborg är sammanhängande innerstad – varför inte dra nytta av den kunskap fastighetskontoret byggt upp? Om stadsbyggnadskontoret inte gillar Memborns förslag – varför inte kritisera det öppet och konstruktivt?
Även inom akademin finns stor kunskap kring värdeskapande stadsutveckling. På Chalmers bedrivs en av Europas främsta forskningsstudios inom urban syntaxanalys, vetenskapsområdet som studerar städers struktur och attraktivitet. Både från Chalmers, och dess forskningspartners på Yale i USA, har åtskilliga förslag för den växande Älvstaden arbetats fram. Men inte heller dessa har setts som annat än kuriösa debattinlägg.
Göteborg ska enligt Siesjö vara en modig förebild inom arkitektur, men för att komma dit krävs att kommunen vågar visa hur det borde se ut. Så länge stadsarkitekten inte går i bräschen för det är det svårt att helhjärtat stämma in i bilden att dålig samverkan mellan olika förvaltningar är den enda orsaken till alla försenade och havererade projekt.