Kommunens giv att låta allmänheten rösta om vilket förslag som skall ges markanvisning på Skanstorget är en intressant väg framåt för demokratiskt stadsbyggande. Samtidigt är platsen kontroversiell. Trots att Skanstorget idag består av en trist parkering har en utbyggnad av ytan tidigare undvikits på grund av platsens kulturhistoriska värden. Detta visas inte minst genom att en stark bevarandeopinion bildats.

            Men vad är det som gör att det som tidigare ansetts orimligt idag är möjligt? Det vi ser är en värderingsmässig förskjutning i synen på stadsbyggande som är värd att stanna upp och reflektera över.

            När modernismen slog igenom på 1930-talet innebar den ett avståndstagande från den klassiska stadsbyggandets funktionsblandning samt dess förkärlek för historicism och utsmyckningar. Detta innebar dock inte att man förnekade historiens roll. Bevarandet av slott, herresäten och kyrkor ifrågasattes inte ens under 1960-talets rivningsraseri, även om man såg dessa byggnader som museala snarare än framåtsyftande. Med kritiken mot rivningarna och miljonprogrammet, från 1970-talet och framåt, vidgades synen på vad som var bevarandevärt till att även omfatta mer vardagliga miljöer. En bevarande och förvaltande epok tog vid, som poängterade inte bara bevarandet av enskilda objekt, utan även upplevelsen av dem och sammanhangen kring dem. I lagstiftningen kring förvaltningen av våra städer har stor vikt lagts vid att man skall kunna läsa olika historiska epoker och uppleva äldre miljöer så intakta som möjligt. Samtidigt har det rått konsensus kring att nyproduktionen skall uttrycka vår egen tid, underförstått att man med jämna mellanrum skall hitta på nya stilar, så att staden blir ett smörgåsbord av olika tiders estetiska ideal.

            När vi nu står inför stora innerstadsutbyggnader har det bevarande/förvaltande perspektivet kommit att ifrågasättas av allt fler. Att merparten av våra städer är klassade som riksintressen har t ex inneburit att det satts upp hinder för hur synliga nya byggnader får vara, inte bara i sitt närområde utan från stora avstånd.

            Gräsrotsrörelsen Yimby, som varit plantskola för flera politiker och samhällsdebattörer, utgår ifrån den amerikanska samhällsvetaren Jane Jacobs syn på staden. Jacobs var under 1950-och 1960-talen en stark kritiker av hur den modernistiska planeringsideologin slog sönder de traditionella amerikanska stadskärnorna. Hur stadsmotorvägar och funktionsseparering förstörde fungerande sociala sammanhang och ekonomiska strukturer. Istället pläderade Jacobs, liksom Yimby, för den generella rutnätsstaden inom vilken boende, handel och verksamheter samspelar. Jacobs såg alltså staden som en ekonomisk och social organism, där vare sig den modernistiska stadens köpcentrum eller den traditionella europeiska stadens katedraler och borgar spelar någon viktig roll.

            Jacobs teorier påverkar mycket av den politiska målbeskrivningen i Göteborgs stadsbyggnad. Allt ifrån poängteringen av funktionsblandning och verksamhetslokaler i bottenvåningar till uppfattningen att staden i sig är motorn för innovation och utveckling. I många fall sammanfaller de med den gängse bilden av kulturhistoriskt bevarande. I fallet Skanstorget gör de inte det.

            Skanstorget är en plats där Göteborgs tidiga historia avtecknas tydligt. Befästningsstadens försvarsverk möter 1800-talets olika stadsdelar där Kommendantängens höga stenhus kontrasterar mot Hagas låga trähusbebyggelse. Bergets dramatiska sluttning utgör en fond från såväl Sprängkullsgatan som från bergspartierna i öst.

            Samtidigt är Skanstorget en stor öde parkeringsyta. En plats utan vistelsekvaliteter, där minnena av torghandel och stadsliv sedan länge bleknat bort.

            För dem som utgår ifrån Jacobs teser är ytan värd mer bebyggd än obebyggd. Yimbys debattartikel i GP visar detta med stort eftertryck. Ett nytt stadskvarter trumfar enligt dem Skansens framträdande roll i staden. De nyligen presenterade förslagen visar också med stor tydlighet på de kvaliteter i gatunivå som ny bebyggelse skapar. Men de redovisar inte den stora påverkan på Skansbergets sluttning som de får på lite håll.

            Det är synd att ett så vällovligt initiativ som allmän omröstning i en markanvisningstävling skall leda till en kontrovers mellan två i grunden så sympatiska perspektiv på staden. Hade planerna för Heden och Centrala Älvstaden inte bromsat upp hade det funnits massor av kvarter som egentligen lämpat sig bättre för allmän omröstning.  Nu kommer vi helt säkert få se en lång och infekterad debatt där stadsliv ställs mot kulturhistoria. Liksom en debatt om de hållbara i att låta omfattningen av exploateringen styras av ett stort parkeringsgarage samtidigt som förarlösa fordon och delade persontransporter står för dörren. Detta är synd då de stora strategiska projekten i Centrala Älvstaden knappast vinner på att grupper som är positiva till stadsliv och diversifiering ligger i luven på varandra. Som åskådare till diskussionen undrar man om det inte skulle gå att hitta en kompromiss som adderar stadsliv till Skanstorget utan att bygga bort en så stor del av vyn mot Skansberget.  

Foto Jacob Karström

Blogg/Twitter: https://www.karstrom.se
Facebook: https://www.facebook.com/jacob.karstrom
Instagram: https://www.instagram.com/jacobkarstrom/