Varför domineras olika tider av olika stilar?
Oftast går det att bedöma åldern på en byggnad med en noggrannhet på en eller två decennier bara genom att titta på den. Det är ungefär så länge en tidstypisk stil varar. Åtminstone vad det gäller byggnader från slutet av 1800-talet och framåt. Vilket väl i sin tur hänger ihop med att genomförandet tar några år från första skiss till färdig byggnad. Sedan tar det ytterligare några år innan andra verk inspirerade av det första blir klara. Variationer på samma tema pågår ett tag och leder till en gradvis förändring som till exempel under modernismens utveckling från 1930- till 1960-talet. Och ibland blir det mer dramatiska förändringar som när en ny ism uppstår.
Orsaken till ett sådant utvecklingsmönster är kanske att omväxling förnöjer och att nya intryck inspirerar? I grund och botten inget konstigare än att äta indiskt ena dagen, italienskt den andra och smörrebröd på den tredje – fast med den skillnaden att det tar längre tid att variera arkitekturstilar?
Arkitekturstilarnas utveckling har ibland gått hand i hand med den tekniska. Men nya tekniker skapar inga nya begränsningar för vad som kan byggas, utan ger bara allt större möjligheter till variation. Så om behovet av variation är det som ligger bakom olika stilepoker så borde ju alla stilar vara lika aktuella samtidigt. Mer eller mindre i alla fall. Varför är de inte det?
Arkitekturteori
En anspråksfull arkitekturteoretiker skulle förklara detta med att värdet av god arkitektur ligger i den kulturella kontexten och samtidens värderingar. Värdena finns i ett ständigt pågående flöde av interaktion som skapas och omformas av oss själva. Genom att förstå detta kan vi bryta oss loss från förtryck och andra osunda sociala konstruktioner. Även arkitektur har del i detta. Arkitekturen ska vara aktuell, spegla sin tid och delta i diskursen med symbolik och metaforer för att ha ett värde. Ty bortom våra kortlivade föreställningar är ingenting vare sig vackert, fult, rätt eller fel, bra eller dåligt. Över tid finns inga bestående värden och inget som kan generaliseras. Man kan inte flika in med en kommentar till gårdagens diskussion hur som helst och samtidigt fortsätta att vara relevant. Att hålla fast vid något gammalt är inskränkt och kan vara förtryckande. Stilar handlar inte bara om ett ytligt behov av variation, utan utgör en del av samhällsutvecklingen. Ungefär så resonerar de tyngsta arkitekturteoretikerna.
Vad betyder då detta egentligen? Hur ska man avgöra om något är förtyckande eller omänskligt om det inte finns några bestående värden att relatera problemen till? Och hur ska samtidsarkitekturens uttryck tolkas; vari består dess bidrag till samhällsutvecklingen?
Kulturellt kapital
En person som studerade den otippade kopplingen mellan smak och samhällsutveckling var Pierre Bourdieu (1930–2002). Dock inte på ett sätt som en anspråksfull arkitekturteoretiker skulle förvänta sig. Bourdieu var från början en antropolog som fick upp ögonen för likheterna mellan urgamla ritualer i en nordafrikansk folkstam och beteendemönster i det moderna franska samhället, nämligen betydelsen av subtila och symboliska handlingar. Hans mest kända verk ”La Distinction – Critique sociale du jugement”, handlar om kopplingen mellan smak och samhällsklass; om hur smak är ett sätt att markera tillhörighet, distansera olika grupper av människor från varandra och bygga upp ett kulturellt kapital. Kulturellt kapital är symboliska tillgångar som värdesätts i ett fält, alltså i de kretsar en person umgås och verkar i. Till synes triviala saker som kroppsspråk, klädstil, bakgrund, sättet att prata på, mat- och dryckespreferenser, värderingar och fritidsintressen är i själva verket saker som – medvetet eller omedvetet – bygger upp avstånd i det sociala rummet och upprätthåller samhällsstrukturer.
I kulturella kretsar anses till exempel njutning genom förståelse vara något finare och djupare än ”naiv” och ”vulgär” njutning baserad på ren känsla som bland gemene man. De egna smakpreferenserna legitimeras ofta genom förödmjukelse av andras smak.
Förståelsen om de arkitekturteoretiska principerna skulle kunna betraktas som en tillgång i termer av kulturellt kapital. De som känner till diskursen vet vilka värderingar, attribut och beteendemönster som gäller. Eller har åtminstone någon sorts magkänsla för vad det handlar om och spelar med efter bästa förmåga – det rör ju sig ofta om saker som är underförstådda och halvt omedvetna. I prestigeprojekt som muséer, konserthus, bibliotek och liknande, står arkitekter och beställare med ett stort kulturellt kapital nära varandra och driver gemensamt arkitekturen mot något radikalt.
Efter att de mest progressiva har visat vägen, hakar de med stort ekonomiskt kapital på. De är inte direkt pådrivande vad det gäller skapandet av nya stilar. Deras sätt att skaffa sig symboliskt kapital följer delvis andra regler, men de vill ändå ha det senaste och bidrar på så sätt till utvecklingen. Deras arkitekter får samtidigt möjlighet att bygga på sitt kulturella kapital. Det handlar om påkostade projekt som advokatkontor, märkesvaruhus, exklusiva bostäder och annat i ”premiumsegmentet”.
Manéret som till en början var nytt blir så småningom en standardmall för hur en arkitektskiss ska se ut. Det blir också ett sätt att visa upp sin gestaltningskompetens bland de arkitekter som bara försöker hänga med. Samtidigt börjar det bli dags för de mest progressiva att hitta på något nytt. Hela karusellen börjar om och förstärks ytterligare av att arkitekturvärldens schamaner med det största symboliska kapitalet höjer sina krokiga stavar och förkunnar vikten av att spegla sin tid.
Det tidlösa
Behovet av variation, kulturell dynamik och statusjakt är säkert verkliga faktorer i skapandet av arkitekturstilar. Men kan någon av dessa principer förklara varför olika verk från en och samma historiska stil står sig olika bra över tid? Är inte svaret så pass enkelt som att arkitektur också har tidlösa kvalitéer?
Om arkitekturvärldens schamaner accepterar tidlösa värden så kan de byta ut sina egendomliga huvudbonader mot rimligare hattar och lägga in de kulturella aspekterna i en större helhetsbild som inkluderar det universellt mänskliga. Först då blir det logiskt att tala om förtryckande sociala strukturer och resonera om hur de ska brytas. Det blir också naturligt att tala om arkitektoniska kvalitéer som ligger bortom det stil- och tidsspecifika. Vi kan inte undgå att ingå i en kultur, men vi kan inte heller undgå att besitta tidlöst mänskliga egenskaper.
Och genom att studera mänsklig (vår egen) fåfänga kan vi förhoppningsvis få en större distans till statusjakt och vår tids trollkarlar. Då kan vi också få en mer avspänd attityd mot dem som har andra preferenser än vi själva och bli bättre på att uppskatta och inspireras av de tidlösa kvalitéerna i arkitektur från olika epoker. I en sådan anda borde det kunna skapas fler byggnadsverk som står sig väl över tid, oavsett stil.