Förra veckan skrev jag ett blogginlägg med reflektioner på Björn Siesjös kritik av den kommunala organisationen. Glädjande nog tog sig Björn tid att skriva ett långt och konstruktivt svar, som följer här:

Fredrik Rosenhall skriver i sin blogg med anledning av min debattartikel om Göteborgs brist på samordnad planering. Han ger mig ris och ros. Hans inlägg gör mig glad, trots att jag inte instämmer i allt han skriver. Medan de flesta av stadens arkitekter verkar huka sig för att undvika att stöta sig med någon, så svingar Rosenhall stridsyxan med friskt mod. Respekt!

Hans kritik kan sammanfattas i följande: Jag och mina kolleger har inte på ett tydligt och konkret sätt formulerat visionen om den stad vi förespråkar. Stadsbygget har blivit ett antal öar med en brist på ett sammanhängande nät av levande stadsstråk. Han efterlyser en strukturplan som redovisar framtidens huvudstråk och boulevarder, torg och parker.

Jag får ge honom rätt i mycket av detta. I en situation där inte en helhetssyn har funnits hos vare sig politiker eller tjänstepersoner, där inte staden har haft någon drivande och kraft som kunnat sammanväga olika kunskapsområden och viljor, så har jag nog ofta resonerat: -Vad är möjligt att genomföra just nu, utifrån den givna spelplanen? Detta är förstås i längden inte tillräckligt. Detta är ju också anledningen till att jag skrev debattartikeln, för att tala om att detta inte får fortgå. Vi måste, för stadens framtid som god livsmiljö för framtida göteborgare, göra bättre än så. Vi kan inte backa in i framtiden med blicken stadigt fäst på gårdagens lösningar.

Bilden av en stad som inte riktigt kommer till skott, och där många projekt blir försenade eller stoppade är sann, men detta beror snarast på att vi inte har en samordnad planering. Då blir det lätt att säga nej, att lobba för sitt stuprörsintresse, men svårare att hitta genomförandekraften, svårare att faktiskt få något gjort. Det finns ju en psykologisk aspekt stora stadsbyggnadsprojekt, möjligheten finns alltid att man ska misslyckas. Det krävs mod för att ta besluten, facit finns aldrig för hur lyckat det blir. Tyvärr verkar slutsatsen i Göteborg ofta bli att det är säkrast att inte försöka, speciellt om det innefattar nya idéer. Därför bygger vi ofta dålig stad, eller inte alls.

Den levande staden, som Rosenhall talar om, är ju i sig ett resultat av tillräckligt många människor, som rör sig till fots i ett nätverk av attraktiva stråk och platser. En tät, grön och sammanhängande stad med tillräckliga kvaliteter både i hus, kvarter och platser och grönska är ju målet. Detta kräver en balans mellan trafikslag, där inte ett trafikslag får ta all plats och minska möjligheterna för de andra. Göteborg börjar bli en storstad, och det är varken praktiskt eller hållbart att i huvudsak luta sig mot bilen som transportmedel. Däremot så har jag aldrig tyckt att Göteborg borde vara bilfritt. Även de tätaste städerna i världen har bilar, men de är inte det dominerande transportmedlet.

Men vi har ju lösningen, säger då Rosenhall, och hänvisar till en historisk stadsplanestudie, där man velat återskapa och nyskapa 1800-talets stadsplaner, och göra om staden helt och hållet i äldre manér även i många av de centrala delarna. Jag ser detta som ett friskt inlägg i stadsbyggnadsdebatten, som nog tyvärr i många delar inte är genomförbart. Dilemmat, som gör att stadsstrukturer ofta håller i årtusenden, är ju att de är väldigt styrande för framtiden. Ägandeförhållandena är historiskt en viktig orsak, och idag används gatorna och vägarna som stråk för såväl vatten, el och avlopp som för andra media. Att ersätta befintliga stadsstrukturer i sin helhet blir helt enkelt för dyrt. Detta har studien valt att bortse ifrån, och därför blir dessa skisser nog ofta inte mer än drömmar. Vi har ett starkt behov att förändra den nuvarande glesa och modernistiska bilstaden, men vi måste vara kloka och använda våra resurser på rätt sätt, annars kommer vi inte att kunna genomföra den nödvändiga omstöpningen.

Så sammanfattningsvis, ja, Rosenhall har rätt i mycket, och det går ju inte att skylla på andra om man inte når målen. Däremot är det ju kanske lite naivt att tro att det finns enkla patentlösningar på problemen. Stadsbyggandet är ju, som han själv säger en kedja som måste hålla hela vägen, om visioner ska ha möjlighet att bli byggd verklighet. Vi måste söka kunskapen där den finns att få, och jag försäkrar att vi inte betraktar akademin som kuriös. Vi har många utvecklade samarbeten, bl.a. med forskningsstudion i syntaxanalys som Rosenhall nämner. Allt detta hindrar inte att den brist på sammanhang och styrning som vi brottas med inom stadens planering faktiskt måste lösas för att vi tillsammans ska ha riktigt goda förutsättningar att bygga Göteborg till en bra plats i världen.